In Deed

IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)

Nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. Det är istället In Deeds trummis, Marcus Segersvärd, som står bakom kompositionen. Han är också mannen bakom den likaledes fina "Holy Ground" och jag skulle inte bli förvånad om han haft Kate Bush i tankarna. Sångerskan Linda Karlsberg gör den dock utan Bushs alltför yviga manér.

Segersvärd är inte gruppens enda begåvade låtskrivare, även de två övriga - Linda Karlsberg och gitarristen Richard Öhrn - är kompositörer med klass. Tillsammans ger de tre låtskrivarna In Deed ett både variationsrikt och intressant uttryck, vars gemensamma nämnare är pop med stort P. Inte den urvattnade ABBA-radiovarianten utan pop med rötter tillbaka till den tid då popmusiken tog världen med storm. Och Uppsala, där In Deed hör hemma, har stolta traditioner inom genren med grupper som Objections och The Acts, vars "Your Ever Changin' Mind" och "I'm Through" (Hep House, 1967) respektive "I Guess So" (Olga, 1966) är tre absoluta Uppsalafavoriter.

Låt inte exemplen från sextiotalet ge er fel uppfattning om gruppen. In Deed är "bara" ättlingar i rakt nedstigande led till pionjärerna Objections och The Acts. Musikaliskt hör de mer hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal än sextiotalet. Sånger som "Five Times A Day" - med suveräna Beach Boys-stämmor - "Don't Need Don't Care", "Never Really Noticed", "Heart Attack" och "According To You" skulle kunna vara obskyra alster, som powerpopkonnäsörerna på Varabolaget Wall of Noise grävt fram ur någon dunkel vrå i deras omfattande skivsamlingar. Och då skall ni veta att Varamännen bara publicerar det allra bästa på sina samlingsvolymer.

Det är imponerande av ett så litet och relativt okänt skivbolag som det Uppsalabaserade Open Mind, att känna så stort ansvar för den lokala musiken att endast det bästa är gott nog. Inte bara musiken och produktionen är överväldigande, även omslaget är föredömligt välgjort och står i förtjusande samklang med musiken. Open Mind tar mig med storm ännu en gång. Första gången var med Råttansons mästerverk "Full-Scale Shakeability" och nu med In Deeds "Everest". Full pott båda gångerna!

Pepita Slappers

PEPITA SLAPPERS
Rocket To The Moon
(Vintjärn Records)

Jag hade just bestämt mig för att åka hem. Efter nästan fyra timmars stirrande ner i skivbackar på Hova Skivmässa var både huvud och kropp dränerade på energi. Hjärnan krävde syre, kroppen vätska och stegen styrdes mot parkeringen, men vänta vad var det där? Inte kan det väl vara möjligt? Ur högtalarna vid ett försäljningsstånd jag skulle passera tyckte jag mig höra den brittiska gruppen Brian Copsey and the Commotions. Gruppen gjorde två ultrafina singlar - "Boys In Love/Send You My Picture" och "Love Made A Fool Of You/Wendy" - på Chrysalis Records 1981 för att sen bara försvinna.

Nej det var inget nytt med Brian Copsey, men det jag hörde hade samma suveräna popkänsla, blandad med en lagom skvätt grandiost countrysväng och ett kliniskt rent gitarrljud. Och inte minst viktigt, en sångare med en röst som gjord för pop. På den knappa timme det tog att resa hem hann "Goodbye My Love" med Pepita Slappers gå på repeat säkert femton gånger.

Pepita Slappers sorteras förmodligen in under rockabilly och det är väl delvis rätt, men gruppen är inte belastad med de begränsningar genren normalt ges. Precis som de svenska sextiotalsbanden närmade sig svart amerikansk blues och rhythm and blues genom samtida brittiska band som Yardbirds, Pretty Things, Rolling Stones och Beatles, verkar Pepita Slappers ha närmat sig rock'n'roll och rockabilly via åttiotalets The Blasters. Jodå, det svänger lika hejdlöst. Samma respektlöst fria förhållande till genrer som rockabilly, rock'n'roll, country, punk och pop. Man blandar och ger med en spelskicklighet som aldrig fastnar i trista föreställningar om hur olika genrer skall låta. Kan tänka mig att folk dansar som tokiga då Pepita Slappers har värmt upp. Och närmast extas blir det nog då de kör Jim Fords "Ju Ju Man" i rasande tempo. Hårdare än Rockpile och Ford ler i sin countrysoulhimmel.

Bröderna Alvin med kamrater har ynglat av sig i Sverige så där trettiofem år efter sin egen storhetstid.