Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)
Wilfred Alonzo Banks var en skrupelfri person med få vänner, men med desto fler affärsbekanta. Vad han investerade i var av mindre betydelse, huvudsaken var att avkastningen var bra. Och han var beredd att arbeta dag och natt för det han trodde på. På så vis blev han störst i landet, England alltså, på import och försäljning av juldekorationer. Såsom varande f d major i andra världskrigen titulerade hans sig även fortsättningsvis som Major Banks. Sina affärsprojekt drev han utifrån militära befälsprinciper och sin personal jämförde han med arméns underställda soldater.
Major Banks enda intresse för musik rörde försäljningen av densamma. Övriga kunskaper i ämnet var obefintliga. Att Michael Cox 1960 hade en jättehit med John D Loudermilks sång "Angela Jones", producerad av Joe Meek, hade inte undgått Major Banks som naturligtvis förstod att en listplacering genererade pengar.
Där Joe Meek hörde musik, hörde Banks ljudet av pengar. Han var inte sen att förstå att Meek, med sin stora passion för musik och unika begåvning att bygga de ekomaskiner han behövde för skapa sitt speciella sound, kunde bli en rejäl kassako. Och Joe Meek var i stort behov av pengar.
Banks var heller inte sen att förstå att hyrd studiotid kostade pengar. Vad Meek behövde var en egen studio, gärna i kombination med bostad, och det var på Holloway Road nummer 304 i norra London man hittade den trevåningsfastighet varifrån Joe Meek skulle komma att utföra sina stordåd. Och även tragiskt, att för egen hand, avsluta både sina och sin hyresvärdinnas dagar.
Den trafikbullriga Holloway Road var kanske inte en idealisk plats att bygga en studio vid. Att rummen var relativt små förenklade inte saken, men Bainks var nöjd. Hyran var bara drygt sju pund i veckan och Meek var satt på en veckolön på tjugo pund. De båda var överens om att det inte var ett skivbolag de ville äga, utan ett produktionsbolag som kunde leverera färdiga inspelningar för etablerade skivbolag att ge ut. Joe Meek, med full artistisk frihet, tog hand om den konstnärliga sidan, medan Major Banks skulle sköta det finansiella. Varje inspelning kanske inte skulle gå att sälja, men de som så gjorde var å andra sidan garanterad nationell distribution.
Den 12 september 1960 registrerades Banks och Meeks gemensamma bolag RGM Sound, där båda ägde lika mycket. In i bolaget tog Meek utrustning till ett värde av 2000 pund och 24 redan färdiga inspelningar till ett värde av 3000 pund.
Efter en relativ trög start fick RGM Sound in en fullträff på sensommaren 1961. Det var Meeks framtida sidekick Geoff Goddard som fått i uppdrag att snabbt skriva något åt John Leyton. Goddard var tämligen oerfaren och hade aldrig tidigare gjort annat än instrumentala kompositioner. Mest känd var "Lone Rider" som Meek producerade för The Flee Rekkes och Piccadilly Records släppte i juni 1961.
Det Goddard kom upp med var ett risktagande. Allmänt ansågs så kallade dödssånger som osmakliga och de brukade bannlysas av radio- och tv-kanaler. Meek och John Leyton hade tidigare blivit snuvade på, den av Meek producerade, "Tell Laura I Love Her", då engelsmannen Ricky Valence - ej att förväxla med amerikanen Ritchie Valens - samtidigt spelade in densamma och fick en megahit som toppade brittiska topp 50 i augusti 1960. Med Goddards komposition "Johnny Remember Me", suggestivt arrangerad av orkesterledaren Charles Blackwell, känsligt framförd av John Leyton och kompad av The Outlaws, fick Meek och Banks sin första stora framgång. Femton veckor på engelska listan, med början augusti 1961, och en högsta placering som nummer ett gav mersmak.
Förutom musiken förenades Joe Meek och Geoff Goddard i fascination för spiritualism och var övertygade om att det var möjligt att få kontakt med avlidna. Båda var dessutom stora beundrare av den döde Buddy Holly och efter att Goddard en natt drömt om Holly, vaknade han med sången "Tribute To Buddy Holly" i tankarna. En entusiastisk Joe Meek visste att Mike Berry & The Outlaws var helt rätt grupp att spela in hyllningen till Holly. För att vara på den säkra sidan tog Meek och Goddard kontakt med Holly via en seans med det så kallat vandrande glaset, där deltagarna kunde ställa frågor till Holly via ett glas, som svarade genom att vandra till inringade bokstäver. På Goddards fråga om "Tribute To Buddy Holly" skulle bli en hit, blev svaret "See you in the charts".
Om det berodde på att självaste Buddy Holly "sanktionerat" sin egen dödssång, eller om det var låtens egna kvaliteter, som gjorde den till en försäljningsframgång skall jag låta vara osagt. I mitten på oktober 1961 hamnade den i alla fall på Englandslistan och stannade där i sex veckor, med högsta placering nummer 24.
Framgångarna för Major Banks, Joe Meek och deras bolag RGM Sound fortsatte. Förutom John Leytons totalt tio hits mellan augusti 1961 och februari 1964, hade gruppen The Tornados inte mindre än fem placeringar på engelska topp-50 under samma period, varav listettan "Telstar" var deras första och största framgång.
Ur Tornados plockade Meek dess basist Heinz Burt, som därmed fick en solokarriär och, under sitt förnamn Heinz som artistnamn, fem gånger intog Englandslistan, och hyllningen till Eddie Cochran - "Just Like Eddie" - stannad där i femton veckor med högsta placering nummer 5.
Inte samma genomslag, men ändå listplacerade , fick inspelningar gjorda av RGM Sound med grupper/artister som:
The Moon-Trekkers med "Night Of The Vampire" (#50, nov-61).
Ian Gregory med "Can't You Hear The Beat Of A Broken Heart" (#39, jan-62)
Don Charles med "Walk With Me Angel" (#39, feb-62)
Peter Jay & The Jaywalkers med "Can Can '62" (#31, nov-62)
Houston Wells & The Marksmen med "Only The Heartaches" (#22, aug-63)
The Downlands med "All My Loving" (#33, jan-64)
Trots några framgångsrika år för RGM Sound var Meek inte nöjd med Major Banks. Av allt Meek företog sig i konstnärlig väg skulle Banks ha femtio procent. Mest irriterad var han över det faktum att om han skrev en sång ägde Banks hälften och samme Banks såg alltid till att först få sina egna kostnader täckta innan det fanns något att dela på. Meek svarade med att förlägga sina kompositioner under olika påhittade namn och slapp på så vis dela inkomsterna med Banks. De militära principer och kommandon Banks ansåg användbara i hans andra affärsverksamheter passade inte alls Joe Meeks temperament. Helst ville han bli av med majoren, som till och med hade koll på antalet inspelningsband Meek gjorde av med.
Det var en relativt nystartad grupp från London som kom att bli Meeks räddning. I slutet på januari 1964 blev han kontaktad av gitarristen Martin Murray som berättade om sin grupp The Sheratons. Meek tyckte det var fascinerande att de hade en kvinnlig trummis - Anne Lantree - och avtalade om ett möte några veckor senare. De övriga medlemmarna var John Lantree - bas, Allan Ward - gitarr och Denny D'ell - sång.
Med sig till mötet med Meek hade The Sheraton en nyskriven låt - " Have I The Right", skriven av låtskrivarna Ken Howard och Alan Blaikley - vars färdiga inspelning Meek dubblerade, komprimerade, justerade tiden något uppåt och lade extra eko på. Först att erbjudas inspelningen var HMV, som gjorde tummen ner med motiveringen att den inte hade något kommersiellt värde. Det var istället Pye Records som köpte rättigheterna till "Have I The Right" för utgivning den 26 juni 1964. Bolaget tog sig även rätten att döpa om The Sheraton till The Honeycombs och trummisen Anne Lantree till Honey Lantree.
Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland.
Redan i slutet på augusti 1964 påbörjades arbetet med gruppens debutalbum, som för enkelheten skull bara heter "The Honeycombs". Efter endast en månad fanns den till försäljning i skivaffärerna och resultatet är både lysande och homogent. Förutom "Have I The Right" bidrog Ken Howard och Alan Blaikley (som nu också var gruppens managers) med ytterligare åtta suveräna kompositioner, varav "That's The Way" ett år senare skulle bli nästa storsäljare för gruppen. Visserligen hade de haft två mindre hits där emellan, "Is It Because" (#38) och från Kinks debutalbum "Kinda Kinks" hämtade de "Something Better Beginning" (#39), men det var "That's The Way" med sitt krispiga sound som än en gång skulle ta dem till toppen. Sångaren Dennis D'ells röst hade ett fantastiskt omfång, som kom helt till sin rätt i sånger som "Without You It Is Night", "This Too Shall Pass Away" och "How The Mighty Have Fallen". Kombinationen sångaren Dennis D'ell, kompositörerna Howard/Blaikley och producenten Joe Meek var minst sagt genial. Musiken är så fint daterad i det sena 1964 att inget annat låter som Honeycombs där och då. Den kan omöjligt vara gjord i en annan tid. Tillsammans med Meek och Howard/Blaikley byggde de sitt helt egna universum, fullständigt oberoende av påverkan från samtida starka strömningarna såsom Merseybeat och tidig brittiska rhythm & blues.
Honeycombs hade med "Have I The Right" gett Joe Meek en tvåmiljonsäljare och äntligen kunde han köpa sig fri från Major Banks, vars krav var 15000 pund. 1 pund motsvarade 1964 14,52 Skr och dåtidens 217800 Skr (15000x14,52) omräknat till dagens penningvärde blir närmare 2,3 miljoner Skr. Meek var befriad från problemet Banks, men där Meek till nu varit ensam som oberoende producent, hade nya, både unga och uppkäftiga, börjat ta för sig. Vem som helst som hittade ett riktigt bra band, kunde hyra in sig i en studio några timmar och komma ut med en fantastisk inspelning. Med avund såg Meek hur Andrew Oldham producerade hits åt The Rolling Stones och Mickie Most producerade hits åt The Animals - "House Of The Rising Sun", Herman's Hermits -"I'm Into Something Good" och Nashville Teens - "Tobacco Road".
Martin Murray, som i en tumultartad situation med fans vid en spelning i Peterborough Palais den 29 september 1964, brutit både höger arm och ben, kunde inte delta på en 35 dagar långa turné kallad The Big Beat Scene. Honeycombs var huvudattraktion och som inhoppare anlitade man gitarristen Peter Pye. På redan inplanerade tv-framträdanden deltog ändå Murray och det var vid ett av dessa tillfällen som Murray gick till angrepp mot John Lantree och Denny D'ell för deras odisciplinerade och oprofessionella attityd. Konfrontationen ledde till att Martin Murray, som varit gruppens ledare, lämnade Honeycombs julen-64. Peter Pye blev permanent medlem och 27 december gav de sig ut på en turné som omfattade Scandinavien, Australien och Nya Zeeland.
Efter Murrays avhopp tog sångaren Denny D'ell på sig ledarrollen och på hans initiativ avböjde Honeycombs sånger som "Hold Tight" och "Bend It", skrivna av Ken Howard och Alan Blaikley. Erbjudandet gick så småningom istället till Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titch, vars managers de båda också blev, och gav dem två megahits. D'ell var inte överens med Howard-Blaikley om vilken väg Honeycombs skull gå och ville söka nya vägar. Men, fanns det några nya vägar för Honeycombs efter 1964 och första hälften av 1965? Många av de kompositioner som Howard-Blaikley skrev för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, var ändå material som var som skrivet för just Honeycombs. Låtar som Hold Tight", "Frustration" och "Hard To Love You" från Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Titchs debutalbum har precis den hårt markerade, staccatopumpande takt som varit kännetecknande för Honeycombs. Men även en ballad som "After Tonight" var som gjord för Denny D'ells röst.
Honeycombs vistades mer utomlands än i England. Långa turnéer i Finland, Sverige, Australien, Nya Zeeland, Thailand (där de var det första popband som besökte landet) och Japan upptog större delen av 1965. I Japan, där man sålt 500000 ex av "Have I The Right", spelades två singlar in exklusivt för den japanska marknaden - "Hurricane/Music Train" och "Santa Claus Is Backin' To Town/Silent Night, Holy Night" - liksom även ett livealbum - "In Japan". Det senare inspelad i Sankey Hall 20 och 21 augusti 1965. Det "In Japan" främst visar är att Honeycombs var ett kompetent band. Förutom egna låtar gör de habila versioner av "She's About A Mover, "Lucille", "Kansas City", " What'd I Say" och "Wipe Out" och i den sistnämnda får Honey Lantree visa vilken skicklig trummis hon var
På hemmaplan höll Honeycombs på att falla i glömska innan Pye Records släppte den ett år gamla inspelningen "That's The Way", som i början på augusti -65 tog sig in på den engelska topplistan och stannade där i fjorton veckor, med högsta placering nummer 12. Till slutet på året låg nästa album - "All System Go!" - färdigt. Inspelningarna gjordes fortfarande på Holloway Road med Joe Meek som producent. Mer eller mindre borta var dock Howard och Blaikley, som bara bidrog med fyra låtar av skivans totalt fjorton. Istället förlitade man sig på några år gammalt covermaterial som gjorts i original av Bobby Darin - "Ooee Train" (1961), The Drifters - "Nobody But Me" (1960), Ruby and The Romantics - "Our Day Will Come (1962), Elvis Presley - "There's Always Me" (1961), och The Platters - "My Prayer" (1956). Av de övriga fem låtarna var två skrivna av Joe Meek - "Totem Pole" (instrumental) och "She Ain't Coming Back". Den svulstiga "Emptiness" fick man av Ray Davies. Från kompositörsparet John Carter-Ken Lewis i samarbete med Geoff Stephens - Stephens skrev bl a "The Crying Game" åt Dave Berry - hämtade de "I Don't Love Her No More". Slutligen bidrog gitarristen Peter Pye med den egna kompositionen "If I Should", som väl på intet sätt lyfter helheten.
Det andra albumet "All System Go!" blev något av ett hopkok, utan tydlig riktning vart gruppen var på väg. Antagligen visst man inte vart man var på väg. Samtidigt som "All System Go!" blev tillgänglig släpptes "Rubber Soul" med Beatles och "Take A Heart" med Sorrows, vilken ger en fingervisning om hur fel i tiden "All System Go!" kom. Mer lovande var i så fall de fyra sista singlarna gruppen släppte:
"This Year, Next Year"(Howard-Blaikley)/"Not Sleeping Too Well Lately"(Meek) Nov-65
"Who Is Sylvia"(Howard-Blaikley)/"How Will I Know"(Meek) Feb-66
"It's So Hard"(Howard-Blaikley)/"I Fell In Love"(Meek) Juli-66
"That Loving Feeling"(Colin Boyd)/"Should A Man Cry"(Meek)& Sept-66
Denny D'ell lämnade Honeycombs i april 1966, tätt följd av Allan Ward och Peter Pye och där slutar det Honeycombs vi känner genom deras två stora hits - " Have I The Right" och "That's The Way". Men vilket storartad sorti ändå med "Who Is Sylvia", som är en av den sättningens absolut bästa inspelningar.
De båda syskonen John och Anne/Honey Lantree höll liv i Honeycombs ytterligare drygt ett halvår och tog in Rod Butler - gitarr, Eddy Spence - orgel och Colin Boyd - sång. Det är den sättningen som hörs på gruppens två sista singlar, varav den sista markerar en intressant musikalisk förändring i riktning mot amerikansk folkrock. Än mer intressant är den tidigare outgivna "Tell Me Baby"(Colin Boyd), som är en snygg, orgeltung mix av progressiv rock och psykedelia.
Istället för att befinna sig i det musikaliskt stimulerande London befann sig det nya Honeycombs i Israel den mesta tiden. Inte precis popmusiken Mekka 1966. Alltså, samma år som de spännande albumen Fresh Cream", "Roger the Engineer", "Aftermath" och "Revolver" gavs ut på hemmaplan. Om Colin Boyd, som för övrigt är samma person som under namnet Colin Hare 1967 var med och startade Honeybus och som 1971 gav ut soloalbumet "March Hare", hade fortsatt att göra låtar som "Tell Me Baby" vilken fantastisk utveckling det hade kunna blivit för Honeycombs.
Geniale Joe Meek tog livet av både sig själv och sin hyresvärdinna den 3 februari 1967. Inte långt därefter meddelade Honey Lantree att hon lämnat Honeycombs, vilket också var slutet för gruppen.
Slut är det också med utgåvor från engelska RPM Records som i år, efter trettio år, tackar för sig. Det är verkligen tråkigt att ett av de absolut bästa skivbolagen, som gett oss så många suveräna återutgåvor, lägger ner. Jag lyfter på hatten och bugar mig.
