IAN GOMM & JEB LOY NICHOLS
Only Time Will Tell
(Relaxa Records)

På "Only Time Will Tell" samarbetar den gamle Brinsley Schwarzmedlemmen Ian Gomm med författaren, konstnären och musikern Jeb Loy Nichols. Ledigt och elegant rör sig duon i samma sofistikerade musiklandskap som Bobby Womack befolkade under det tidiga sjuttiotalet - då långt ifrån The Valentinos yviga "It´s All Over Now" - med album som "Understanding" och "Communication". Det är därför inte förvånande att Gomm och Nichols gör den av Jim Ford och Womack komponerade "Surprise, Surprise" från den senares album "The Poet II" (1984), som om den istället vore inspelad för "Understanding" 1972.

Bådas fascination och tydliga kunskaper om soulmusiken olika stilarter, i kombination med den avslappnade stämningen i studion, ger originalsångerna och de utsökta valen av coverlåtar en högst egen och personlig framtoning. Detta oavsett om det gäller direkta förebilder som redan nämnda Bobby Womacks "Surprise Surprise", The Impressions "You Must Believe Me" och Garnet Mimms "I´ll Take Good Care Of You" eller obskyra alster som Big John Hamiltons "Take This Hurt Off Me" och Jim Fords "Go Through Sunday". Mer oväntade, men lika väl framförda, val är Clovers "Mister Moon" och Dr Hooks "Years From Now".

Jeb Loy Nichols är inte bara en utmärkt konstnär och musiker utan även en perfekt musikalisk partner för Ian Gomm, som nu gjort sin bästa skiva sedan "Summer Holiday" (1978) och "What A Blow" (1980).

http://www.myspace.com/iangommjebloynichols

(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy november 2009)

BOBBY CHARLES
See You Later, Alligator
(Bear Family)

Robert Charles Guidry - eller Bobby Charles som han döptes om till av Leonard Chess - hade under senare halvan av femtiotalet klippkort till Cosimo Matassas inspelningsstudio i New Orleans, Louisiana. Med Paul Gayten som producent och musiker som Lee Allen - tenorsax och Earl Palmer - trummor bakom sig, befann sig den knappt tjugoårige sångaren i den bästa av världar.

På hösten 1955 ringde Bobby Charles upp Leonard Chess, som befann sig hemma i Chicago, och sjöng över telefon “See You Later, Alligator”, varpå den senare uppmanade Charles att snarast bege sig till den prestigefyllda studion i New Orleans. Ett par månader senare hörde Bill Haley Bobby Charles inspelning, vilket kom att ge den unge kompositören ett både nationellt och internationellt erkännande.

Trots att Bobby Charles varken kunde skriva noter eller ens spela ett instrument skulle han som låtskrivare ändå nå riktigt stora framgångar. Förutom Haleys inspelning av “See You Later, Alligator“, så skrev han “But I Do” åt Clarence “Frogman” Henry och “Walkin´ To New Orleans” åt Fats Domino. Alla tre placerade sig på Billboards Top Ten och därmed befästes Charles ställning som en av de främsta inom swamp pop och New Orleans-rhythm & bluesen.

Visste man inte att Bobby Charles var en vit man skulle man bli lika förvånad som Leonard Chess, när denne för första gången träffade sin skivartist och utbrast “Motherfucker! What am I gonna do? You´re not black!”. Genom att bara höra Charles hade Chess placerat honom sida vid sida med storheter som Chuck Berry och Bo Diddley.

Att Leonard Chess hade rätt i sin kvalitetsbedömning av Bobby Charles är Bear Familys samling “See You Later, Alligator” ett utmärkt bevis för. Förutom det suveräna - mestadels egenkomponerade - swamp pop- och rock´n´rollmaterialet får vi även ett par fina tolkningar av Hank Williams “Lovesick Blues” och “Hey Good Lookin´”.

Bobby Charles såg inte sin egen betydelse för swamp pop som särskilt anmärkningsvärd. Det gör däremot författaren Shane K. Bernard - son till Rod Bernard - som i sin bok “SWAMP POP, CAJUN and CREOLE, RHYTHM & BLUES” istället vill understryka hans betydelse: “As a recording artist and particularly as a songwriter, Bobby Charles exerted a profound influence on swamp pop, especially during its formative years. Although best known for penning such memorable tunes as “Later Alligator”, “I Don´t Know Why but I Do” and “Walking to New Orleans”, other more locally popular songs like “On Bended Knee”, “Why Did You Leave”, “Why Can´t You” and “Before I Grow To Old” inspired numerous south Louisiana imitators, who in turn expander the swamp pop repertoire and impacted regional and national charts.”

Det är naturligtvis klädsamt med viss blygsamhet, men i fallet Bobby Charles så föredrar jag ändå att lita på Leonard Chess och Shane K. Bernards omdömen.

http://www.youtube.com/watch?v=bhNHRB7CfZ8
http://www.youtube.com/watch?v=6s2R511jHKs

JOE BARRY
Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry
(Tuff City Films)


Det tog den forne swamppopsångaren Joe Barry två och ett halvt år att spela in den kritikerrosade cd:n “Been Down That Muddy Road» (Night Train, 2002). Mot redan färdiginspelade bakgrunder var alla sångpålägg tvungna att göras i hans hem i Cut Off, Louisiana. Med kroniska sjukdomar som ledgångsreumatism, astma, luftrörskatarr, diabetes och problem med hjärtat samt ett allmänt slutkört immunförsvar så kunde varje vokal insats bara pågå under någon minut. Ibland med Barry liggande till sängs. Med tanke på omständigheterna är resultatet minst sagt häpnadsväckande!

Det skulle bli hans första album på över tjugo år och det sista någonsin. Joe Barry lämnade in för gott den sista augusti 2004. Blott sextiofem år gammal var kroppen slut efter ett minst sagt tufft leverne. För att skriva skivans texthäfte anlitades TV-producenten Carol Carimi Acutt. Uppdraget gick inte till henne för hennes erfarenheter av att göra underhållningsserier, utan det var de två musikdokumentärerna om New Orleans-profilerna Willie Metcalf respektive Harold Battiste som fällde avgörandet.

När Carimi Acutt träffade, den för henne då okände, Joe Barry fascinerades hon så över vad han hade att berätta, att hon för Tuff City Films räkning använde sitt kunnande och producerade dokumentärfilmen “Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry«.

Med ett välformulerat handlag lyfter hon fram både miljön och tidsandan ur vilken Barry var sprungen. Musiker som Dr. John och Freddy Fender, JIN Records Floyd Soileau, musikhistorikern Shane K. Bernard (son till Rod Bernard) samt inte minst Joe Barry själv och musiker ur hans band tar oss med genom ett händelserikt liv.

Förhållandet till fadern var ett komplicerat kapitel. I sitt arbete på Mississippis flodbåtar kunde han vara borta flera år i sträck. Däremellan kom hem korta perioder, var pank, söp och gjorde vid varje besök modern gravid och stack igen. Barry kom, ända tills slutet, i affekt vid tanken på all olycka fadern förde med sig. Rörande är dock minnena och saknaden av modern Josephine som gick upp varje morgon klockan tre för att arbeta med inkommande båtars räkfångst.

Det var också hon som följde Joe Barry till de första krogspelningarna med ett lokalt cajunband redan vid åtta års ålder. Vissa av dessa i indianområden strax utanför hemstaden Cut Off . En miljö så tuff att en icke omtyckt vit man kunde komma ut med både magsäcken och tarmpaketet i händerna.

Intresset för musik startade några år innan, då han med hjälp av ståltråd och en cigarrlåda byggde sin första gitarr. Påverkad av country, blues, gospel och New Orleans-rhythm & blues växte i mitten på femtiotalet fram det som senare skulle komma att kallas swamppop.

Själva termen swamppop härstammar från England och användes troligen först av musikskribenten Bill Millar i slutet på sextiotalet. I ett försök att beskriva stilbildare som Joe Barry, Rod Bernard, Van Broussard, Tommy McLain och Warren Storm kom begreppet swamppop att bli vedertaget.

Floyd Soileau på JIN Records ville lyfta fram den Ray Charles-påverkade sidan hos Barry och skickade honom 1961 till Cosimo Matassas studio i New Orleans. Inspelningen av Barrys egen “I Got A Feeling» blev en besvikelse för Soileau. Det var istället b-sidan inspelning av Gene Autrys hit “I´m A Fool To Care« som tilltalade honom och skivköparna. Via producenten Huey P Meaux såldes låten till Mercury / Smash och över en natt var Joe Barry ett känt namn.

För tio år sedan släppte engelska Edsel Records två volymer i serien “Crazy Cajun» med Barrys Meaux-inspelningar. Den ena innehåller hans singlar under namnet Roosevelt Jones, en pseudonym han använde för att attrahera en svart publik. Den som söker bevis för Fats Dominos inflytande på swamppop-genren hittar dem här.

Tron att ett handslag skulle räcka som kontrakt med Meaux skulle komma att stå Barry dyrt. När samarbetet mellan de båda upphörde så fanns för Barry bara skulder och drogberoendet kvar. Som kuriosa kan nämnas att det var Barry som upptäckte Barbara Lynn och tog henne till Huey P Meaux.

Det skulle dröja över tio år innan Barry ville befatta sig med Meaux igen. Med Freddy Fenders hjälp lyckades den senare 1977 övertala sångaren att åter ställa sig i Sugar Hill-studion i Houston. Resultatet - den av Dot Records utgivna gospelfärgade country-skivan “Joe Barry« - är i all sin enkelhet sensationellt!

Inte speciellt stolt berättar Barry om åren som hallick i Kalifornien. Med över trettio prostituerade i sitt stall rullade pengarna in igen. För att inte svärta ner sitt eget namn uppträdde han samtidigt på klubbar under namnet Steve Shoales. Något år senare fick han kontakt med maffian, som enligt honom själv behandlade honom bättre än någon annan gjort och började med deras hjälp turnera under eget namn igen.

Foton från maffiaåren ger bilden av en man som smälter väl in i omgivningen. Det är klass och stil med snygga kostymer, sprit, knark och prostitution i ett allt snabbare tempo som inte helt överraskande slutar med en hjärtinfarkt.

Författaren John Broven ger i sin bok “South To Louisiana - The Music of The Cajun Bayous» Joe Barry högsta betyg som sångare och musiker: “Joe Barry was a cut above his Jin contemporaries and his class showed when his recording of “I´m A Fool To Care«, leased to Smash, climbed to No. 24 on the Billboard Hot 100 in the early summer of 1961...Joe Barry is a twenty-four-carat Cajun with an accent thick as cane syrup, a splendid character who has seen life from the bottom to the top and down again. His story is a Cajun odyssey.»

“Been down That Muddy Road / The Legend of Joe Barry« borde vara av intresse för både SVT:s Musikbyrån och Göteborgs Filmfestival. Med ett spännande foto- och filmmaterial och med stor respekt för personen framför sig, låter Carimi Acutt Joe Barry, i sitt eget tempo, berätta sin spektakulära historia. Filmen är ett strålande dokument över inte bara personen Joe Barry, utan även över den musik - swamppop - som han var en av de främsta företrädarna för.
http://www.youtube.com/watch?v=bP6_tZY5KTQ&feature=PlayList&p=39342F8948ACAFFD&playnext_from=PL&playnext=1&index=7
http://www.youtube.com/watch?v=QcriNmPyY-Q
http://www.youtube.com/watch?v=5rGp7TvzX3g&feature=related


(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy)

JIM FORD
Big Mouth USA - The Unissued Paramount Album / The Unissued Capitol Album
(Bear Family)

Odågan Jim Ford gjorde sig - efter albumdebuten "Harlan County" - omöjlig i alla kontraktsammanhang. Inte bara sålde han, naturligtvis under olika titlar, en och samma låt till olika förläggare, utan till och med färdiga projekt havererade på grund av den aversion hans person ingav de som förväntade sig samarbete och tacksamhet.

Talande är hur han behandlade P J Proby när han stal dennes gitarr, fem hundra dollar och slängde bort mammans bibel. "You´ll get over it..." var Fords enda kommentar till tarvligheterna. Ändå vittnar alla som umgåtts, festat med och sett honom skriva låter om hur rolig, charmerande och begåvad karln kunde vara.

Bobby Womack: "Jimmy was a beautiful cat, one of the most creative people that I´ve ever met and I´ve been around a lot of people with a lot of talant."

Sly Stone: "Jimmy Ford is the baddest white man on the planet, killer writer."

P J Proby: "...he wrote fantastic songs. Ford didn´t realize how good he was, he always thought everybody else was better."

Nick Lowe: "Jim Ford´s songs made a tremendous impact on me....He´s impossible to copy but the way he writes is something I´ve always aspired for."

Med så mycket begåvning, både i skrivandet och framförandet, och så många som trodde och satsade pengar på honom var det en bedrift att lyckas sabotera varje försök till publicering.

Englandsäventyret 1971 slutade med att Ford tröttnade på Liberty Records Si Waronker, hällde i smyg kokain för tre tusen dollar i en kaffekopp och bad Waronker att dricka långsamt. Eller så insåg han helt plötsligt att låtarna ju redan var sålda, många gånger om!

Det enda som kom ut av allt han spelade in efter den legendariska "Harlan County" var singeln "Big Mouth USA / Rising Sign" (1973). Det skulle dröja ända till 2007/2008 års Bear Familyutgåvor "The Sounds Of Our Time" och "Point Of No Return" innan världen skulle förstå vilket komplext geni Jim Ford var när han stod på toppen av sin kreativitet!

När nu Bear Family, direkt från mastertejperna och i både Lp- och Cd-format, för första gången ger ut de outgivna albumen, inspelade för Capitol respektive Paramount, så är det lika mycket ett exempel på både hans enastående talang som det förhållande att bolagen inte stod ut med Ford. Det blir annars obegripligt att förstå deras agerande, de hade ju trots allt betalt. Ta mastertejperna och försvinn blev istället resultatet.

Jim Ford förtjänade mer än bara kultstatus och materialet är genomgående av så hög klass att det skulle ha etablerat honom i vidare kretsar. Producenter och övriga inblandade måste trots allt ha legat sömnlösa över att inte kunna ge ut det här.


http://www.youtube.com/watch?v=6N_ROra1OGs
http://www.youtube.com/watch?v=4kHR0GPyEVI&feature=related

(Recensionen har tidigare varit publicerad på Rootsy 2009)

PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)

Pete Molinari är precis så oberäknelig som en artist bör vara för att hålla intresset för sin musik vid liv och få publiken att vilja vänta och längta till nästa skivsläpp. Han lämnar oss i ovisshet om resans mål och utan att vi har en aning om hur det kommer att låta, vi vet bara att det kommer att låta bra.

Billy Childish fångade på “Walking Off The Map” (2006) Molinari i sitt mest nakna ögonblick. Inspelad helt akustiskt under en dag hemma i köket hos Childish möter vi en Molinari som helt saknar en skyddande gard.

Producenten Liam Watson tog med sig Molinari till sin analoga Toe-Rag Studios och gjorde “A Virtual Landslide” till 2008 års bästa album. Den unge kompositören, gitarristen och sångaren visade sig inte bara vara ett löfte, utan en färdig artist med breda referenser i riktning mot storheter som både P F Sloan och Phil Everly.

Om man på de två föregående skivorna kunde peka ut förebilder så är den möjligheten i stort sett borta på “A Train Bound For Glory”, vilken är Molinaris mest spännande och svårfångade skiva hittills. Öppningsspårets blandning av pop och folkrock står helt ensam i förhållande till det övriga materialet och de som köper skivan i hopp om att även resten skall låta som “Streetcar Named Desire” riskerar att bli besvikna.

Vid ett par tillfällen tänker jag att karln har skrivit med Elvis i tankarna. Både “(To Be Close To) Your Heart´s Desire” och “Heartbreak Avenue” (här förstärkt av körande The Jordanaires) skulle ha platsat i någon av Presleys filmer. Och det är sagt som en komplimang, jag gillar en hel del av hans filmmusik.

Men mest av allt är “A Train Bound For Glory” småskaligt vacker. Sånger som “A Place I Know So Well”, “Willow Weep For Me”, “Minus Me”, “For Eliza” och den stråkförstärkta “What A Day, What A Night, What A Girl” visar ännu en gång vilken utmärkt låtskrivare och sångare Molinari är.

För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål, resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

Fotnot 1
Samtidigt med “A Train Bound For Glory” släpper Molinari en fyralåtars-cd med “Streetcar Named Desire” som titelsång, plus tre egna kompositioner helt i klass med materialet på fullängdaren: “A Walk In The Park”, “Heartaches Aplenty” och “No Trace Of You”.
http://www.youtube.com/watch?v=Yn6BMCehekc

Fotnot 2
Den som vill ha allt med Pete Molinari, har naturligtvis redan inhandlat förra årets mini-cd där Molinari gör strålande coverversioner på “Today, Tomorrow And Forever”, “Satisfied Mind”, Tennessee Waltz” och “Guilty”. På köpet får man då också tre akustiska bonusspår, vilka tidigare har varit utgivna som singelbaksidor: “One Stolen Moment”, “Ballad On A Milk Train” och “The Poets Dream”.
http://www.youtube.com/watch?v=350JBXUs_lM
http://www.youtube.com/watch?v=t34fue9u7iU