Lee Kings

THE LEE KINGS
Bingo!! For The Lee Kings
(RPM International, 2cd)

Stockholmgruppen The Lee Kings, eller Lenne & The Lee Kings som de initialt kallade sig, fick en flygande start med sin debutsingel "Stop The Music". Dock inte i Sverige utan i Finland, dit de tidigt i sin karriär åkte på en lyckosam turné och där "Stop The Music" blev en megahit.

Några månader innan Finlandsturnén, i september 1964, träffade sångaren Lennart "Lenne" Broberg gitarristen Bengt "Bengan" Dalén under deras respektive militärtjänstgöring. Båda hade redan erfarenhet av musikbranschen, Broberg från Lenne & The Falcons och Dalén hade spelat med G-Men. Det vanliga var annars att popgrupper splittrades då lumpen kallade, men Lee Kings föddes istället i ”kronans” baracker.

En svensk angelägenhet blev Lee Kings först i januari 1966 då "Stop The Music" lyckades inta förstaplatsen på radions Tio i Topp och redan månaden efter upprepade de bragden med "L.O.D. (Love On Delivery)". Två Tio i Topp-ettor på två intilliggande månader med två obskyra lånealster. Den första från engelsmannen Dick Jordan som 1963 gjorde originalversionen av "Stop The Music" och "L.O.D. (Love On Delivery) från den ännu mindre kända Joyce Miller. Om någon därute vet något om Joyce Miller hör gärna av er.

Inledningsvis förlitade sig Lee Kings, med ett undantag, uteslutande på cover-versioner av andras material. Hela deras första album, som de delade med Stockholmsgruppen The Sunspots, innehöll samma låtar som också återfanns på deras fyra första singlar. Förutom redan nämnda "Stop The Music" och "L.O.D." tog de sig an Irma Thomas "It's Rainin'", P.J. Probys version av Doris Days "Que Sera, Sera", Ray Charles "Sticks and Stones" och Dylans "Like A Rolling Stone". Som helhet bra och charmigt, men på inget sätt originellt.

Den egna kompositionen "Always and Ever" - andrasidan på "Stop The Music", skriven av Dalén/Broberg - är undantaget som omnämns ovan och tveklöst det bästa Lee Kings spelade in då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. Den är ett tufft stycke beat/rhythm & blues och har all den originalitet som det övriga inspelade materialet saknade. Var det dåligt självförtroende eller brist på idéer som gjorde att man inte litade på sin egen förmåga att skriva egna låtar?

Det skulle dröja till efter ett antal medlemsbyten och Lee Kings femte singel, "I Just Want To Make Love To You / La-La-La-Lies"(1966), innan gruppen började låta bra på riktigt. En viktig brytpunkt för Lee Kings var då den engelska basisten Mike Watson kom att bli permanent medlem. Tillsammans med Watson tog sig Lee Kings upp på en högre nivå, samtidigt som de bytte skivbolag från det mindre Gazell till RCA-Victor. Plötsligt låter deras inspelningar precis så fräcka som "Always and Ever" gav en antydan om. Deras version av "I Just Want To Make Love To You" är svensk 60-talsbeat/-rhythm & blues när den är som bäst och helt i klass med The Best "Back Door Man och Tages "I Got My Mojo Working".



Att Lee Kings aldrig lyckades följa upp de exempellösa framgångarna med "Stop The Music" och "L.O.D. (Love on Delivery") kan nog förklaras med att gruppen saknade riktning. Efter den suveräna "I Just Want To Make Love To You", och deras ösiga version av WHOs "La-La-La-Lies", förväntade man sig att de skulle fortsätta i samma fräcka stil. Men inte alls. Istället valde man att spela in Unit 4+2:s "Concrete and Clay" som uppföljare. Det är lite för Långt mellan WHO-explosioner och kabarepop. Det hade varit mer begripligt om gruppen istället lagt b-sidans bluesballad "Outsider", skriven av Kjell Genberg och Bengt Dalén, som framsida.

Under 1966 började Lee Kings alltmer att skriva sitt eget material och det är också nu man släpper albumet "BINGO!! for THE LEE KINGS", som till sjuttiofem procent består av egna låtar. Precis som allt annat Lee Kings spelade in innehåller även "BINGO!! for THE LEE KINGS" en stilmässig blandning.

Inspirerad av amerikansk folkrock skrev Mike Watson "It's Not Right" och "I Still Love You" som, tillsammans med en version av The Hollies "I've Got A Way Of My Own", öppnar albumet på ett mycket behagligt sätt. En av skivans två tuffaste nummer, "Gonna Keep Searchin'", är även den komponerad av Watson. Den andra, "Lost My Girl", är ett lån från den engelska duon Rick and Sandy och båda bär drag av brittisk freakbeat.

Med en lätt countrykänsla skrev Lenne Broberg "Why, Why, Why", vilken är en suverän poplåt som stilmässigt återknyter till tiden då de fortfarande kallade sig Lenne & The Lee Kings. ”Why, Why, Why” är en av de mest underskattade låtarna från den svenska beatperioden. Möller och Daléns gitarrspel är fullständigt lysande. Visste jag inte att det är Lee Kings skulle jag ha gissat på en outgiven sång med amerikanska The Monkees. Och det är ett toppbetyg!

Från Brobergs penna kom även den vemodiga "The Trees Are Talking" och den femtiotalssprakande "Smile For Me". Att Broberg kunde skriva låtar visade han redan tillsammans med Dalén i "Always And Ever".

"Why, Why, Why," släpptes även som singel och blev Lee Kings tredje, om än en kort sådan, listplacering i september 1966. B-sidans "Give Me Just Another Beer", skriven av Bjärne Möller och Kjell Genberg, är en uppsluppen historia som också den återfinns på "BINGO for THE LEE KINGS".

Trots att "BINGO!! for THE LEE KINGS" hör till ett av de mer hörvärda svenska albumen från sextiotalet, ligger ändå flera av gruppens mest spännande - tyvärr även deras tråkigaste, men de glömmer vi - inspelningar framför dem:

"On My Way" (Dalén/Watson) - Fantastiskt snygg WHO-pastisch med massor av överstyrda gitarrer. Ursprungligen på Bildjournalens Toppskiva -66, vilket var en flexi-ep som gratis bifogades till nummer 36/1966.

"Stop, Think, Reconsider" (Dalén/Watson) - Deras bidrag till "POPLIGAN / För FN och Flykting -67". En svängig soulrocker med snärtiga gitarrer som, med en tajtare produktion, skulle kunna ha blivit ännu bättre.

"Orient Express" (Watson/Walter) - Orientaliskt, lustfyllt psykedeliskt äventyr utgiven som singel 1967.

"Coming From The Ground" (1967) - Freakbeatpsykedelia skriven av Graham Nash och Allan Clark som en vänskaplig gåva till Lee Kings, vilka Holliesmedlemmarna lärt känna under turnéer i Sverige. Nash och Clark både producerade och medverkade vid inspelningen. B-sidan består av en smått manisk version av Beatles "Day Tripper". Det blev Lee Kings sista singel och även om vägen inte alltid varit spikrak så slutade i alla fall gruppen med flaggan högt i topp!

Avslutningsvis lyfter jag på hatten för det engelska bolaget RPM Records som seriöst tar sig an det svenska sextiotalets beatmusik. Vågar man hoppas på kompletta utgåvor även med grupper som Deejays, Jackpots och Shamrocks för att bara nämna några.


Fotnot. Den holländska gruppen med det märkliga namnet Midnatt Fryan spelade på sin debutsingel 1966 in "Always And Ever". Den intresserade, som nödvändigtvis inte måste ha originalet, hittar den lättast på samlingen "Dutch Beat Explosion". På köpet får ni då också 27 ytterligare suveräna representanter för Nederbeat.





　

Stevie Klasson's Black Weeds

STEVIE KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway
(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Stevie Klasson är något av en slitvarg inom svensk rockmusik. Redan som femtonåring blev han gitarrist i sångaren Linus kompgrupp The Losers. Några år senare (1988) träffade han Johnny Thunders och kom att ingå i dennes grupp fram till Thunders död 1991. Därefter figurerade han, bland annat, i sammanhang tillsammans med finska Hanoi Rocks och Stockholmgruppen Diamond Dogs.

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.

Till skillnad mot de som tror sig kunna uppfinna det musikaliska hjulet på nytt, tycks Klasson inse att inget är nytt under solen. Istället är det nyttan av att han själv har konsumerat mycket musik som gjort det möjligt att skriva, producera och framföra så storslagen rockmusik. Han låter jordnära genrer - såsom blues, soul, country och rock'n'roll - smälta samman och blandar slutligen med en dos charmig glamrockelegans.

Ur rockmusikens finaste traditioner hämtar Klasson inspiration och tillsammans med musikerna i Black Weeds levererar han ett skickligt hantverk, bestående av modern rock'n'roll som på samma gång är svängig, robust och stilsäkert nyanserad.

Stevie Klasson vet vad han håller på med. Det här är mammas gata för honom. Karln kan det här!

Fotnot. 2011 släppte det spanska skivbolaget Ghost Highway Recordings den suveräna singeln "Slowdown / Big Bayou" med Stevie Klasson's Black Weeds. Framsidan är en tryckkokare som Klasson hämtat från Larry Williams original på Specialty 1958, medan baksidan är svängig swamp-rock´n´roll skriven av Louisiana-profilen Gib Guilbeau. Rekommenderas starkt! Men, skynda på då upplagan är begränsad till 250 ex.

Toads of The Short Forest

TOADS OF THE SHORT FOREST
The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice
(Beluga, singel 2016)

Man tror knappt det är sant, undrens tid är ännu inte förbi.

En svensk grupp tar sitt namn från en låt som återfinns på The Mothers of Inventions album "Weasels Ripped My Flesh" (1970) och - med en etikett som till utseendet är identisk med den det amerikanska skivbolaget UNI (Universal City Records) använde - levererar därefter på sin debutsingel modern uppdaterad garagepsykedelia som saknar motstycke.

Det är säkert ingen tillfällighet att man valt att kopiera just UNI:s etikett. Både The Lollipop Shoppe och Strawberry Alarm Clock gav ut sina album på UNI. Utgåvorna "Just Colour" (1967) respektive "Incense And Peppermints" (-67) är de mest kända. De amerikanska förebildernas - ja, jag misstänker att det handlar om förebilder och sämre sådana kan man ju tänka sig - sånger "You Must Be A Witch" (-68) och "Incense And Peppermints" (-67) är singelutgåvor som också de kommer från UNI:s katalog och så klassiska att det var självklart att de skulle finnas med i första Nuggetsboxen.

Det vore alltför lätt att falla för frestelsen att jämföra med Nuggetsartisterna, men - med risk för att s.a.s svära i kyrkan - "The Wind Up Bird" slår närapå det mesta som kom från det amerikanska sextiotalsgaraget. I alla fall just nu i överraskningen och extasens överrumplande ögonblick! Det är naturligtvis stora ord att påstå att en svensk grupps inspelning idag skulle kunna utmana ursprungskällan, där de uppenbarligen hämtat inspiration, men varför inte?

Det är på intet sätt ett underskattande av det amerikanska sextiotalsgaraget, utan mer ett sätt att lyfta fram Toads Of The Short Forests spännande och svindlande inspelning. "The Wind Up Bird" uppfyller med råge precis allt det som åtminstone jag älskar med sextiotalets amerikanska garagerock; fräck sång uppbackad med snygga stämmor i refrängen, fuzzgitarr, farfisaorgel och en pulserande rytmsektion.

Toads Of The Short Forest tycks ha både stor förståelse för, och bred kunskap om, en av rockmusikens mest omtumlande genrer - sextiotalets psykedelia - för att kunna utmana dess främsta representanter. Inte i syfte att förminska. Tvärtom, "The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice" är en kärleksförklaring till genren och så nära ett mästerverk man kan komma.

Ge oss ett helt album snarast!

Det Enda Alternativet

DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)

Att Bäddat För Trubbel har tagit en tillfällig time out betyder inte att dess begåvade låtskrivare Andreas "Hjelle" Hjelmér ligger på latsidan. I sin nya grupp, Det Enda Alternativet, fortsätter han att ta pulsen på samhällsklimatet.

Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen?

Då jag jobbade inom verkstadsindustrin i mitten på sjuttiotalet och LO-ekonomen Rudolf Meidner lade sitt förslag om att delar av företagens s.k. övervinster skulle placeras i löntagarfonder, drog fackföreningarna igång en omfattande studieverksamhet. Ambitionen var att Sveriges knegare skulle få chansen att bilda sig en uppfattning om Meidners förslag. Vore det möjligt idag? Knappast, idag vill vi alla tro vi är minst medelklass.

Att det för många av oss är långt mycket närmare till botten än till toppen är en insikt som är svår att ta till sig. Vad ett förlorat arbete eller en indragen sjukpenning skulle innebära vågar man inte ens tänka på. Vem fan vill framstå som en förlorare.

Läser just nu Sven-Eric Liedmans omfattande biografi över Karl Marx och slås av Marx påstående att "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".

Svensk rockmusik har aldrig varit mer angelägen än så här!

Groove

GROOVIN' THE BLUES
When Groove Was More Than Just A Habit
(Bear Family)

ROCKIN' THE GROOVE
When Groove Was More Than Just A Habit
(Bear Family)

Innan andra världskriget hade skivbolaget RCA Victor, med sin underetikett Bluebird, haft en stark ställning inom bluesgenren. Stimulerad av framgången för oberoende bolag som Atlantic, Chess, Imperial och Specialty grundade RCA i februari 1954 underetiketten GROOVE för att ta andelar på den växande rhythm & blues-marknaden. Att man fram till 1957 enbart lyckades få en enda rejäl försäljningsframgång - "Love Is Strange" med Mickey & Sylvia som blev en nationell hit i början på 1957 - betyder inte att materialet Groove gav ut på något sätt var undermåligt, tvärtom.

Framgången med Mickey & Sylvia räckte inte för att RCA skulle vilja lägga mera pengar på Groove, varför man i februari 1957 lade ner verksamheten. Groove återuppstod visserligen mellan åren 1961 - 65, men då med inriktning på country och pop.

Det tyska Bear Family har i förhandlingar med RCA/SONY köpt sig exklusiv rätt till hela Groovekatalogen. Tidigare har man gett ut samlingarna "Groove Jumping!" och "Still Groove Jumping!", med undertiteln "Classic Rockin' R&B Tracks From RCA's Groove Label", och fortsätter nu med "Groovin' The Blues" och "Rockin' The Groove".

Genomgående för alla fyra utgåvorna är den uppsluppna stämning musiken förmedlar. Det är oftast klackarna i taket avsett för en publik som älskar att dansa. Den svenska rhythm & blues-konnässören Jonas "Mr R&B" Bernholm berättade för mig vid ett tillfälle, att de artister som inte höll måttet på de svarta amerikanska nattklubbarna under femtiotalet både blev utskrattade och skoningslöst utbuade. Ett öde de otyglade artister som spelade in för Groove måste ha sluppit.

En varning utfärdas således till de som söker musik full av vemod och tungsinne, köp något annat istället. Samlingarna från Groove svänger nämligen hejdlöst! Visst besjungs allvarliga ämnen som fylla och alkoholromantik, svek, svartsjuka och obesvarad kärlek, men musiken är gränslöst positiv.

Fotnot. Sylvia (Robinson) gjorde anspråk på att hon och Mickey (Baker) hade skrivit texten till "Love Is Strange", medan Bo Diddley istället menade att det var han som skrivit sången, men under sin dåvarande frus namn - Ethel Smith. Till Diddleys fördel talar att han spelade in sin version - som förblev outgiven fram till 2007 - cirka ett halvår (maj 1956) innan Mickey & Sylvia tog sig an "Love Is Strange".