FRANK FROST with the NIGHT HAWKS
Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family)

Då gitarristen, munspelare och sångaren Frank Frost i april 1962 sökte upp Sam Phillips för att få denne intresserad av att ge ut hans musik, kom han egentligen mer än tio år för sent. Phillips hade redan på nyårsdagen 1950 slagit upp dörrarna till sin nyöppnade studio, Memphis Recording Service, med syftet: “...to record black people, those folks who never had the opportunity to record...I wasn´t out to change the world or anything like that. I was out for these people to be heard” (1).

En blyg Elvis Presley stod en varm lördag i augusti 1953 i dörröppningen och ville göra en inspelning hos Phillips, få den pressad på lackskiva och överraska sin mor Gladys. Eller så ville han helt enkelt bara höra hur han själv lät. Det skulle dröja nästan ett helt år innan Phillips såg någon anledning att ta kontakt med Elvis igen. Visst var han tveksam. Grabben hade nåt, men vad? Genom att sammanföra Elvis med de mer rutinerade musikerna Scotty Moore - gitarr och Bill Black - bas kanske det skulle gå att få något annat än “yes sir” och “no sir” ur honom.

Trots att Phillips gjorde vad han kunde för att trion skulle känna sig bekväm i studion gick det trögt. Han såg hur frustrerad Elvis började bli och föreslog en paus. Scotty och Bill drack varsin Coca-cola, Sam Phillips sysslade med något i kontrollrummet när Elvis plötsligt började hoppa runt och, på ett sätt ingen hade hört honom göra tidigare, småknasigt sjunga Arthur Crudups “That´s All Right (Mama)”. Bill Black uppfattade det som ett lekfullt skämt och slog takten på basen medan Scotty Moore klämde in några Chet Atkinsliknande riff. Plötsligt tittade Sam Phillips upp, frågade vad de höll på med och med entusiasm i rösten uppmanade den avslappnat lekande trion: “Well, back up, try to find a place to start, and do it again.”(1).

Elvis framgång fick Sam Phillips att helt ändra fokus. Från att huvudsakligen ha spelat in svarta blues- och rhythm & bluesmusiker som Ike Turner, Billy “The Kid” Emerson, The Prisonaires, Howlin´ Wolf, B.B. King, Rosco Gordon och Jackie Brenston kom intresset istället att riktas mot countrybaserade rockabilly- och rock´n´rollmusiker. Vad hade det blivit av Johnny Cash, Carl Perkins, Roy Orbison eller Jerry Lee om inte Phillips uppskattat Presleys lekande med Crudups sång?

Frank Frost fångade Sam Phillips intresse genom att han påminde honom om varför han ett drygt decennium tidigare hade startat Memphis Recording Service: “I saw a place for Frank Frost, even though [he] was the most bluesy thing I had recorded in years...Rock music had gone in other directions, but I felt that there was a chance of going against the odds and producing solid down-home blues that would still get played and bought.”(2)

Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar in “Hey Boss Man”. Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.

http://www.youtube.com/watch?v=PY7iAN_Sn54
http://www.youtube.com/watch?v=NbsFegyYwNc&feature=related

Citaten ovan är hämtade från:
1. Kevin & Tanja Crouch: “Sun King - The life and times of Sam Phillips (Piatkus Books, 2008)
2. Colin Escort & Martin Hawkins: “Good Rockin Tonight - Sun Records and the birth of rock´n´roll” (St. Martins Press, 1992)

HÅKAN PETTERSSON...
...avfyrar nu den efterlängtade TOPP-100 listan gällande sina absoluta singelfavoriter.

Det blir ett gigantiskt projekt då det till hans rekommendationer alltid bifogas en välskriven text, ofta innehållande data beträffande inspelning och vilka som medverkat. Att självklara val, såsom Beatles, Stones, Who m.fl., faller bort gör naturligtvis spänningen och nyfikenheten större. Jag känner själv väl till etiketten från ”Records & Tape Exchange” i Notting Hill Gate - och andra stadsdelar i London där skivbörsen fortfarande finns etablerad - efter att många gånger ha grävt i dess singel- och Lp-lådor efter obskyra mästerverk. Ibland satt man på puben efteråt och studerade mellan 25-50 singlar. En del skräp, men också mycket som visade sig vara fantastiskt bra. Och priset var ju minst sagt överkomligt, man vågade chansa.

Måste berömma Håkan för den snygga vinjettbilden, som också anger en viss riktning åt vilket håll han kommer att röra sig:

RONNIE SPECTOR, längst till vänster, är ju en gudomlig sångerska, vars vibrato förmodligen gjort många män knäsvaga. Bilden är tagen från Applesingeln ”Try Some, Buy Some/Tandoori Chicken”, båda skrivna och producerade av George Harrison i mars 1971.

När Ronnie Spector kom till studion i London trodde hon det skulle bli hennes stora återkomst efter guldåren med Ronettes, men Harrisons text var fullständigt obegriplig för henne. Dessutom hade maken Phil gjort ett arrangemang som röstmässigt inte alls passade och Ronnie Spector hatade sången och inspelningen redan från början. B-sidans ”Tandoori Chicken” är inget annat än en improvisation, snabbkomponerad av Phil Spector och George Harrison och där även John Lennon fanns i studion (och i kompet?). Som bäst en kul bagatell, men med tanke på vilken underbar röst som skulle spelas in så måste man ändå betrakta inspelningen som fullständigt meningslös.

Ronnie Spector beskriver i sin självbiografi ”Be My Baby” från 1990 hur besviken hon var på sin man: ”My husband produced ´My Sweet Lord´ for George Harrison and ´Instant Karma´ for John Lennon, but when it came to record me, what did he pick? A song about Indian chicken.” Tillbaka i Los Angeles tar Ronnie i ett obevakat ögonblick tillfället i akt och flyr den extremt svartsjuke Phil Spector som hållit henne isolerad från omvärlden.

Mitt tips är istället att Håkan kommer att välja den mäktige Billy Joel-sången ”Say Goodbye To Hollywood” från 1977, där Ronnie kompas av E Street Band.

KIRSTY MacCALL, till höger i bild, gick ju ett dystert öde till mötes, då hon under en semester i Mexico år 2000 blev påkörd av en motorbåt när hon badade. Hon slog ner som en mindre bomb 1981 med den skojiga singeln ”There´s A Guy Works Down The Chip Shop, Swears He´s Elvis”, skriven av henne själv tillsammans med Philip Rambow. B-sidans countryversion av samma låt gör skivan till ett absolut fynd som bara måste finnas i skivhyllan.

Med henne finns å andra sidan en hel del andra mycket begåvade singlar, så valet här är inte helt enkelt för Håkan. En alltför kort karriär som borde fått ett helt annat slut än i badvattnet utanför Mexico.

Men, vem är karln i mitten? Är det kanske JOHNNY RIVERS eller möjligtvis PF SLOAN. Båda skulle platsa på min egen lista .

Rivers var något av en musikalisk kameleont. Han spelade det som var populärt för dagen, men lämnade ändå alltid ifrån sig något som både svängde och var välspelat. En av mina speciella favoriter med honom är hans inspelning av Buck Owens ”Under Your Spell Again” från 1965.

PF Sloan är kanske mest känd för att ha skrivit ”Eve Of Destruction” åt Barry McGuire, men både hans ”Sins Of The Family”(1965) och ”Halloween Mary” (1965) skulle vara mycket bra val.

Efter att ha studerat mannen i mitten utan att se vem det egentligen är får jag av Håkan veta att det är Wreckless Eric, eller Eric Goulden som hans riktiga namn är, och känner mig lugnad. Varken Håkan eller Eric tar nog illa upp av att Johnny Rivers eller PF Sloan nämns i sammanhanget.

Av Wreckless Eric finns det utomordentligt fin popmusik av både klurig och lättsinnig karaktär. Någon av sångerna ”A Popsong”(1980), ”Reconnez Cherie” (1980) eller ”Let´s Go To The Pictures” (1979) skulle jag gärna se på hans singellista.

Ser med spänning fram emot vad Professor Pop kommer att välja och det kommer säkert tillfällen då jag känner mig tvungen att kommentera hans val.

Håkan, skriv nu så tangenterna glöder och stilla vår nyfikenhet.

http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?id=2667

SEAN TYLA BEHÖVER VÅRT STÖD!

Mellan åren 1983 till 2007 - från storhetsperiodens sista soloskiva “Rhythm of Swing” till återkomstens “Back In The Saddle” - var livstecknen från Sean Tyla obefintliga. Var höll karln hus? Fanns han ens längre bland oss? Ja, det sista var kanske väl drastiska tankegångar, men aldrig kunde jag tro att en så begåvad sångare, musiker och låtskrivare självmant bara skulle vända ryggen till det han är så utomordentligt bra på.

Vi som väntade otåligt på att Tyla skulle börja göra musik igen har dock blivit rikligt belönade. Både Ducks Deluxe och Tyla Gang har återuppstått och Sverige har blivit något av en bas för några av pubrockens giganter, däribland Sean Tyla som här även är aktiv i gruppen Trouble Boys tillsammans med Billy Bremner, en annan Sverigevän.

På senare år har vi fått de nyinspelade Ducks Deluxeskivorna “Box of Shorts” (2009), där Tyla i “Dig It Deep” och “Red Dust Highway” visar prov på att han fortfarande är en fantastisk låtskrivare, och liveplattan “Riviera Shuffle” (2011). Inspelningen av vad som var tänkt som Tyla Gangs tredje Lp, “Whaleback”, avbröts abrupt i slutet på sjuttiotalet av skivbolaget Beserkley med motiveringen att den skulle vara osäljbar i USA. 2010 återfanns inspelningarna och gavs ut som “Rewired”, en dubbel-cd som även innehåller nio sånger gjorda för brittiska BBC samt en liveupptagning gjord i Frankrike i april 1977.

För att få sin historia berättad utgav Tyla 2010 första delen av sin självbiografi “Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” och andra delen lär komma senare i år. En välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll.

Tyla har funnits med på alla de blandband / bland-cd:n jag gjort för att övertyga andra om hur mycket bra musik det finns. Han är en av de artister som berikat mitt liv och hans musik har alltid haft en hedersplats i mina skivhyllor, oavsett om han verkat som soloartist eller i någon av sina grupper; Ducks Deluxe, Tyla Gang eller fantastiska The Force.

Av all den musik Sean Tyla skrivit tänker han nu välja ut tjugo av sina bästa sånger för att spela in på nytt. Med musiker som Geraint Watkins - keyboard & dragspel, Danny Thompson - akustisk bas, Dave Mattacks - trummor, Chris Leslie - fiol, mandolin & bouzouki och Steve Simpson - gitarr, mandolin & fiol kommer de utvalda sångerna säkert att låta helt annorlunda än vi är vana att höra dem. Medlemmarna har spelat i grupper som Pentangle, Fairport Convention, Albion Band och Ballham Alligators och kanske får vi höra klassikerna “Coast To Coast”, “Amsterdam Dog”, “Dust On The Needle”, “Close To A Headline” och varför inte “Credit Card Bash” som spännande brittisk folkrock.

Men, för att genomföra projektet behöver Sean Tyla vårt stöd. På Pledge Music finns möjlighet för oss fans att, med finansiell hjälp, bistå artister som saknar skivkontrakt. Hur mycket du vill bidra med bestämmer du själv. Du kan för £10 (tio pund) välja att förbetala den kommande cd:n, för £400 får du vara med en dag i studion och väljer du att betala £1000 så kommer Sean Tyla hem till dig för en privat spelning. Kanske något för en femtio- eller sextioårsfest.

http://www.pledgemusic.com/projects/seantyla?utm_campaign=project4714&utm_medium=project_badge&utm_source=unknown

Med http://www.pledgemusic.com/ behövs egentligen inga skivkontrakt längre och vi som fortfarande köper skivor kan åtminstone göra vad som på oss ankommer för att de artister som gett oss så mycket inte skall falla i glömska.

I år firar Ducks Deluxe fyrtio år som grupp med att turnera i England, Japan och Sverige och på torsdag den 26 juli spelar gruppen - tillfälligt förstärkt med legendariske Brinsley Schwartz - på ångbåten Blidösund. Och tro mig, det är inte bara havet som kommer att gunga.

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/05/ducks-deluxe-box-of-shorts-hawkhead.html

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/10/tyla-gang-rewired-whaleback-vin-de.html

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/10/sean-tyla-jumpin-in-fire-life-in.html

http://raisedonrecords.blogspot.se/2010/10/force-sean-tylas-glomda-masterverk.html

                    DAVE BERRY I MIN JUKEBOX

DAVE BERRY & THE CRUISERS
Little Queenie
(Decca)

Det kan låta som en klyscha när någon säger sig ha blivit räddad av rockmusiken, men Dave Berry hatade varje minut av sitt liv fram till femton års ålder. Efter en glädjelös uppväxt i en strängt religiös familj, tillhörande metodistkyrkan, med upp till tre kyrkobesök per dag under helgerna kom Elvis Presleys exponerande av den svarta rhythm & bluesen att bli en befrielse för den unge Berry.

Dave Berry - eller David Holgate Grundy som han hette som svetsare hemma i Sheffield - kan tacka sin lyckliga stjärna att han träffade gruppen The Frantic Four som behövde en sångare. Inspirerade av gruppnamn som Cliff & The Shadows döpte de om sig till det mer passande Dave Berry & The Cruisers, där Berry hämtades från idolen Chuck Berry.

Det skall mycket till för att kalla Dave Berry en riktigt bra sångare, tvärtom hade han en ganska blek röst, men ingen kan ta från honom känslan och förmågan att, trots sina vokala begränsningar, levandegöra en sång. Producenten Mickie Most - då artistraggare hos Decca Records - såg Berry en kväll tidigt 1963, fascinerades av hans karismatiska scenstil och knöt honom till Decca.

Samarbetet Berry /Most resulterade i den outgivna singeln “Tongue Twistin´/Easy To Cry”, den senare skriven av John Carter och Ken Lewis från gruppen Carter-Lewis & The Southerners, i vilken gitarristen Jimmy Page och trummisen Viv Prince ingick. Berrys egen grupp The Cruisers fick inte följa med honom in i studion, Most använde istället sångaren och gitarristen Joe Browns mer rutinerade kompgrupp The Bruvvers. Inspelningen ansågs ändå inte användbar för utgivning och har samlat damm hemma hos Berry tills engelska RPM Records 2009 återutgav hela Berrys Deccakatalog.

Decca lyfte bort Mickie Most från Berry och lät producentrollen tas över av Mike Smith, som tillsammans med chefspersonen Dick Rowe gjort sig känd för att ge The Beatles tummen ner efter en audition nyårsdagen 1962. Gitarrgrupper ansågs passé!

Mike Smith kom att producera alla Berrys tidiga inspelningar och först ut var Chuck Berrys “Memphis Tennessee” och en version av Bobby Lewis amerikanska megahit “Tossin´ And Turnin´”. Med The Cruisers i kompet tog inspelningarna åtta timmar, vilket Decca ansåg vara åt helsike för lång tid och bytte till slut ut gruppens trummis mot den mer studiovana Bobby Graham från Joe Browns The Bruvvers. Med “Memphis Tennessee” högt på Englandslistan blev Dave Berry plötsligt en nationell angelägenhet.

Mike Smith ville snabbt ha en uppföljare, men tänkte inte göra om misstaget att ta in The Cruisers i studion igen. Istället kom Berrys fortsatta inspelningar att göras med studiomusiker som gitarristerna Jim Sullivan och den knappt tjugo år fyllda Jimmy Page, basisten John Paul Jones och trummisen Bobby Graham. Ett tight combo som svänger ordentligt på nästkommande singel “My Baby Left Me”, som inte ligger långt efter Elvis Presleys version av Arthur Crudups sång.

Förutom “Memphis Tennessee” och “Tossin´ And Turnin´” fick The Cruisers aldrig någon mer chans i studion tillsammans med Dave Berry, vilket ledde till slitningar inom gruppen: The original Cruisers were a first class live act but, for some reason, we didn´t really adapt as a unit in the studio. They weren´t very happy. We´d started together and I changed the system when I signed with Decca as a solo artist....And it was easier recording with guys who were used to working in the studio. It was obvious that Jimmy Page was a great player even at 19 and although we could have had virtually any of the session players, we used to wait until that team was available, as they were simply the best session crew around at that time.”(*)

Att The Cruisers var ett förstklassigt liveband fick gruppen chans att bevisa då de medverkade på albumet “16 Top Titles + 9 Great Groups. Recorded Live AT THE CAVERN”. Det är Dave Berrys bästa ögonblick och det är uteslutande The Cruisers förtjänst. Med ett hejdlöst tryck skjuter man Berry framför sig och tillsammans gör de “Little Queenie” och “Diddley, Diddley, Daddy” till skivans absolut bästa spår.
 

På eftermiddagen den tredje februari 1964, i källaren på den trånga Cavern Club belägen på 10 Mathew Street centralt i Liverpool, annonserade den legendariske discjockeyn Bob Wooler gruppens spelning med: “Time now for Sheffield´s Sensational Hoochie Coochie Man Dave Berry & The Cruisers”. Naturligvis hade Wooler ingen aning om att tjugo år senare skulle man kalla det Dave Berry & Cruisers klämde ur sig för Pubrock. Hur skulle han kunnat veta nåt sånt, pubrocken som begrepp existerade ännu inte och Berry själv ville ju bara göra bra rhythm & blues och rock´n´roll

Atmosfären, som var den bästa möjliga på Cavern, gjorde också sitt till för att “AT THE CAVERN” blev det fantastiska tidsdokument som den faktiskt är. Förutom Dave Berry & The Cruisers medverkar The Marauders, The Fortunes, Beryl Marsden, The Dennisons, Heinz, The Big Three, Lee Curtis & The All-Stars och Bern Elliott & The Fenmen. Det var antagligen så här utomordentligt bra det lät kväll efter kväll på Cavern och klubben beskrivs av Dave Berry som en av England bästa: “The Cavern was a smoky, hot and sweaty hole but it was a great place to play rock´n´roll. By then each big city had its equivalent to the Cavern - we had the Esquire, the Mojo and Club 60 in Sheffield - but the Cavern was the best.”(**), vilket också bekräftas av sångerskan Beryl Marsden: “The Cavern album was recorded in hot and sweaty conditions. It was really good fun because it was a great atmosphere for recording.”(**)

Inspelningen av “AT THE CAVERN” pågick under två dagar, 3 och 6 februari 1964, och som alltid bestod dagsschemat av lunch- respektive kvällsspelningar. För att stärka upp applåder, publikskrik och öka stämningen på skivan har producenten Noel Walker i efterhand lånat den inspelade publiken från Billy Furys album “We Want Billy”. Antagligen nödvändigt eftersom i alla fall Dave Berry & The Cruisers spelade inför ett minimum av åhörare: “It was bisarre. We recorded our bit in the middle of the afternoon with a few stragglers, not a proper audience.”(*)

Kanske var The Cruisers en alltför oerfaren grupp för det snabba tempo som dyr studiotid krävde, men deras medverkan på “AT THE CAVERN”, om det verkligen är originalmedlemmarna som spelar, är inget annat än en upprättelse. Med dem i ryggen har Dave Berry aldrig låtit bättre än de tillsammans gör i Chuck Berrys “Little Queenie”.

Efter två rena rock´n´roll-singlar - “Memphis Tennessee/Tossin´ And Turnin´” och “My Baby Left Me/Hoochie Coochie Man” - övergår Dave Berry och Mike Smith till den formel som skulle ge Berry riktigt stora framgångar. Det är med ballader som “The Crying Game” och “Mama” han kom att nå den stora publiken.

Det finns mycket gott att säga om Dave Berry, vars inspelningar under åren 1963 - 65 är speciellt intressanta, och att en grupp som Sex Pistols tog upp hans “Don´t Gimme No Lip Child” visar väl att Berry var långt mer än den balladsångare han är mest känd som. Det är rock- och rhythm & bluessångaren Dave Berry som berör mig mest och i “Little Queenie” placerar han sig bredvid storheter som Cliff Richards “Move It” och Johnny Kidds “Shakin´ All Over”!

http://www.youtube.com/watch?v=frCZSpFkfO0
http://www.youtube.com/watch?v=CGI53qbjnA0

Fotnot 1. Engelska RPM Records har på två volymer, totalt fyra cd-skivor, samlat allt Berrys Deccamaterial:
“DAVE BERRY - This Strange Effect/The Decca Sessions 1963-1966”
“DAVE BERRY - Picture Me Gone/The Decca Sessions 1966-1974”.
Citaten märkta (*) är hämtade ur texthäftet till "This Strange Effect"

Fotnot 2. Med mestadels andra medlemmar än de som medverkade på “AT THE CAVERN” släppte The Cruisers singeln “It Ain´t Me baby/Baby What Do You Want Me To Do” på Decca 1965.
　

　
Fotnot 3. För de som vill fördjupa sig i historien om Liverpoolklubben The Cavern rekommenderas:

PHIL THOMPSON “THE BEST OF CELLARS - The Story of The Cavern Club (Tempus Publishing, 2007), vilken även innehåller en dag-för-dag-kalender över alla som uppträtt på Cavern Club. Som kuriosa kan nämnas att Gävlegruppen SOONER OR LATER, som enda svenskar, spelade på den legendariska klubben lördagen 17 september och torsdagen 22 september 1966.

SPENCER LEIGH “THE CAVERN - The Most Famous Club In The World” (SAF Publishing, 2008). Med sedvanlig noggrannhet berättar Leigh inte bara klubbens historia, utan även det du vill veta om de som spelade där.
Citaten märkta (**) är hämtade här 

　
　

BILLY BREMNER
Billy Bremner´s Rock Files
(Ball & Chain)

De gånger jag sett Billy Bremner live har jag alltid önskat att han skall sjunga Little Richards “The Girl Can´t Help It”, vilket han har för vana att göra ibland. Det är väl nästan bara han och Paul McCartney som kan göra Little Richard rättvisa. Alla tre har förmågan att utan ansträngning ligga på samma höga, och vid behov lite skrikiga, röstnivå.

Som musiker tillhör inte Bremner den skrytsamma sorten, han visar istället en enastående förmåga att stå tillbaka och rätta in sig i ledet för att förgylla en gruppkonstellation eller lyfta fram en soloartist på tillfälligt besök. Helt befriad från divalater och ansträngda rockposer kliver han ändå emellanåt fram och presenterar sig i rollen som soloartist.

Att Bremner inte bara är en bra sångare utan även en fantastisk gitarrist framgår mer än väl på hans nya skiva, “Rock Files”, vars sånger är fulla av snygga små gitarrlicks, väl avvägda, för att aldrig tillåtas förstöra helhetsintrycken.

Nära till skratt och med glimten i ögat stampar Bremner igång “Rock Files” med den svängiga bagatellen “The Alliguitar & The Rockodile” och dess skruvade djungeltext är i fin gammal tradition från Ray Stevens “Gitarzan” och Hank Mizells “Jungle Rock”. Det är aldrig fel med humor.

1964 hade Chuck Berry både “No Particular Place To Go” och “You Never Can Tell” på Englandslistan och den då artonårige Bremner måste ha tagit till sig båda för att nu plocka delar och sätta samman till “Emergency”, vilken är otänkbar utan Berrys påverkan.

Visst är Bremner väl förankrad i den brittiska pubrockens andra generation - där han som medlem i legendariska Rockpile tillhörde en av de främsta - vilka mer lutade sig mot Chuck Berrys rock´n´roll än pionjärernas husgudar The Band, men här finns så mycket mer.

Den countryfärgade “Bullies” med sitt banjosolo och speciellt den Lovin´ Spoonful-lätta “At Last The Summer´s Here”, med handklappningar och charmiga Oh-stämmor, är smakfullt leende popmusik. I New Orleansrökaren “The Cocktail of The Year” bekänner Bremner sin svaghet för mixen av rock´n´roll, country och boogie och “Can´t Turn Back”, “Hell´s Doors” och “She´s No Queen” håller ren “Trouble Boys”-klass.

Vem “Lena” är vet jag inte, men den avslutande instrumentallåtens Duane Eddy-twang är jag väl bekant med. Svaret på hur man åstadkommer ett tillbakalutat sväng serveras i “Everyday I Love You More And More” och för de som vill veta allt om Billy Bremners tidigare inspelningar rekommenderas Håkan Pettersson och Lars Kärrbäcks ambitiösa diskografi:

http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?publday=2010-12-20&year=2010&month=12&comments=2108#comments