CONWAY TWITTY
The Ballads of Conway Twitty
(Bear Family)

“Conway Twitty was a great singer, there are many great singers, but Twitty´s greatness resided as much in his uniqueness and in the way he intuitively understood his audience. When his audience was young, he recorded songs that caught their giddy hormonal rush. When rock´n´roll changed in the midsixties, he realized that neither he nor his fans were listening to it any more, so he switched to country music. He echoed a generation as it made its often awkward way into and through adulthood. He didn´t need market surveys, media consultants, or spin doctors. He just looked inside himself and knew. Many of his songs were self-composed while some came fresh from the Nashville and New York music mills, and other were written long ago. He brought much of himself to them all. Truly, he was one of the best friends a song ever had”

Så träffande inleder Colin Escott det medföljande texthäftet till “The Ballads of Conway Twitty” och gör därmed ytterligare analyser överflödiga.

Vid andra världskrigets slut 1945 bildade den då tolvårige Harold Lloyd Jenkins sin första orkester - ett hillbillyband kallat Phillips County Ramblers - som spelade på barer, skoldanser och hos mindre radiostationer. I mitten på femtiotalet var han en rutinerad musiker som insåg att närmaste vägen till framgång och berömmelse gick via Elvis Presleys förändring av countrymusiken.

Under det mer slagkraftiga namnet Conway Twitty sökte sig Jenkins till Sam Phillips Sun Records i Memphis. I bagaget hade han den egenhändigt skrivna “Rock House”, vilken Phillips istället lät Roy Orbison spela in. Det enda officiella avtrycket från Twittys sejour hos Sun Records blev just hans namn inom parentes under Orbisons inspelning av “Rockhouse”.

Det skulle dröja ytterligare något år innan Twitty fick sitt stora genombrott med “It´s Only Make Believe”, listetta både i USA och England, och det är väl ingen större överdrift att påstå att Conway Twitty därefter varit en av countrymusikens mest framgångsrika sångare.

Orsaken till hans makalösa framgång kan banne mig inte sammanfattas bättre än i Colin Escotts ord: “Truly, he was one of the best friends a song ever had”. Samlingen “The Ballads of Conway Twitty” visar att Twitty hade en enastående förmåga att hitta och ta fram det väsentliga i varje sång, både sina egna och andras.

http://www.youtube.com/watch?v=QMCBmWG49iY
http://www.youtube.com/watch?v=CRrKvlb3pAg

BÄST 2010
Nedan är skivor och inspelningar jag lyssnat på under året. Det betyder nödvändigtvis inte att musik eller utgåvor har 2010 som utgivningsår. Det kan t ex vara sådant som jag återupptäckt eller aldrig hört innan. Ebay och Gemm har ökat tillgängligheten och gjort all musik lika aktuell.

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Det här är inte New York
(Punks Only)
Malmögruppen Bäddat För Trubbel gör genuint rakryggad rockmusik som slår undan fötterna för allt vad beräkning, karriär och fina manér heter. Gruppen tar vid där Wilmer X lämnade Larm, Svenska Pop Fabriken och Amigo. Lika hoppfulla, vardagsnära och enkla som Wilmer X kändes med de två första singlarna - ”Sov Min Älskling/Säj Din Mamma & Din Pappa" och "En Dansande Polis/Wilmer I Paris” - känns idag Bäddat För Trubbels debutalbum ”Det här är inte New York”. Svensk rockmusiks största hopp just nu. Gitarrljudet i ”Jag är bättre än dig” är fullständigt avväpnande.

THE MAHARAJAS
Sucked Into The 70´s
(Crusher)
The Maharajas behärskar alla de olika stilarter som samlades under det gemensamma namnet Pubrock. Ett sjuttiotalsfenomen som höll liv i femtiotalets rock´n´noll, sextiotalets beatmusik och de på folk- och countrymusik baserade influenserna från The Band. På fyra originalspår ger oss Maharajas en påminnelse om hur lysande Dr Feelgood, Brinsley Schwarz , Graham Parker och hela denna underbara period kallad Pubrock var.

RILEY
Grandma´s Roadhouse
(Delmore)
Rileys fyrtio år gamla inspelningar, “Grandma´s Roadhouse”, är ett unikt dokument över vad begåvade musiker kan åstadkomma med relativt små medel, i kombination med en djup förankring i amerikansk rotmusik - såsom country, gospel, rock´n´noll - och en slags övertygelse om att vardagen är livets nerv.

SLAP THAT BASS!
The Story of Finnish Rockabilly & 50´s Style Rock´n´Roll 1979-2009
(Johanna)
Sam Phillips ständiga råd till sina artister i SUN-studion: “Keep It Simple Boys”, löper som en röd tråd genom “Slap That Bass” och rådet visar sig vara lika rätt i Helsingfors 2009 som det var i Mempis 1955. När engelska teddyboys på sjuttiotalet lade ner stora summor på rätt kläder, sydde de finska rockabillyentusiasterna om sina mor- och farföräldrars kläder och snickrade boots av gamla träskor. Driven av samma nervösa energi som femtiotalets amerikanska förebilder gjorde Buck Jones & His Rhythm Riders 1999 - med “I´m Gonna Rock Your Brains Out” - vild, passionerad hembränd rockmusik. När känslan får styra blir det precis så här bra.

JULIAN LEAL
Not Just Another Pop Album
(Useful Records)
Ursprungligen kom Julian Leals egenhändigt gjorda album ut 1985. Leal skrev låtarna, spelade alla instrument utom trummor, sjöng och lade på stämmor, mixade, producerade och försökte slutligen sälja resultatet. Av de få som lyckades komma över ett exemplar fanns naturligtvis de kreativa krafterna bakom den svenska etiketten Sound Asleep Records. Dessa har nu förbarmat sig över oss andra och återutgett Julian Leals lilla powerpopmästerverk. I en begränsad upplaga på hundra (100!) exemplar kommer man - under samlingsnamnet “Sound Investment CD Club” - även fortsättningsvis att släppa obskyra trevligheter som nästan inga andra än Christer Strömberg och Jerker Emanuelson hört talas om.

A REAL COOL TIME REVISITED
Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989
(Amigo)
Visst hade man hört det tidigare och det är det som är meningen med riktigt bra rockmusik. Att den verkar i en tradition, men även tillför något för sin tid specifikt. Genom att addera punkens energi till Voodoo Dolls rockabilly, Nomads fascination för Pebblessamlingarna samt Bottle Ups kärlek till Link Wray och surfmusiken fick vi på åttiotalet äntligen en uppkäftig svensk rockmusik igen.

BILLY RILEY
The Mojo Albums, plus
(Bear Family)
På något sätt kom han alltid för sent Billy Riley. Borden verkade alltid redan tömda när det var hans tur att äta. Som musiker var han dock rikligt belönad Han behärskade allt: Rock´n´roll, Folk, Country eller som här Blue-eyed-soul.

A ROCKET IN MY POCKET
The Soundtrack To
THE HIPSTER´S GUIDE TO ROCKABILLY MUSIC
(ACE)
Det hickas, frustas och stönas och var och varannan sjunger som om de har en het potatis i munnen. Det finns helt enkelt inget övrigt att önska, för det är så här rockabilly låter när det är som allra, allra bäst. Författaren Max Décharné visar sig vara precis rätt person att, för en ny, ung musikintresserad generation, lyfta fram rockabillymusiken som en av rock- och populärmusikens allra mest vitala, adrenalinpumpande och revolutionerande musikstilar.

BOBBY CHARLES
See You Later, Alligator
(Bear Family)
Robert Charles Guidry - eller Bobby Charles som han döptes om till av Leonard Chess - hade under senare halvan av femtiotalet klippkort till Cosimo Matassas inspelningsstudio i New Orleans, Louisiana. Med Paul Gayten som producent och musiker som Lee Allen - tenorsax och Earl Palmer - trummor bakom sig, befann sig den knappt tjugoårige sångaren i den bästa av världar.

KENT NORBERG
The Last Polar Bear
(Bear Family)
Den som gillar powerpop hittar i boxen ”35 YEARS!!! BEAR FAMILY RECORDS” Satorgitarristen Kent Norbergs och hans “The Last Polar Bear”. Trots den sorgmodiga texten om global uppvärmning och de ödesdigra konsekvenserna för jordens isbjörnar är sången en riktig skönhet. Norberg blandar med säker hand Big Star med The Smithereens och lägger in snygga 10CC-stämmor som är så smakfulla att jag saknar ord. Norberg har definitivt gjort den snyggaste pop jag hört på länge.

PETE MOLINARI
A Train Bound For Glory
(Clarkesville)
För Pete Molinari - som befinner sig i ständig rörelse - finns inget artistiskt slutmål. Resan är behållningen. Molinari lyfter på hatten och hälsar välkommen till Linje Lusta. Vill du åka med så hoppa på, annars blir du kvar vid hållplatsen stirrande på sista vagnens akterljus.

JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Spills And Thrills
(Big Legal Mess Records)
När man lägger “Spills And Thrills” i spelare så väller en så äkta och naturlig rock´n´roll ut, att man måste gå via tidiga The Blasters - och på vägen passera Johnny Thunders “So Alone” - ända tillbaka till femtiotalet och Ricky Nelsons inspelning av “Lonesome Town” för att hitta samma avspända attityd och känsla.

JOE DUNNETT & THE NEW RENEGADES
Lay Down
(Philips)
Förbluffad drog jag upp singeln ur en skivback i ett av Helsingfors skivantikvariat. The Renegades utan Kim Brown vid sångmikrofonen spelade 1976 in den här pubrockrökaren och lade den som b-sida till en nyinspelning av ”Cadillac”. Singeln gavs ut i Tyskland i samband med att gruppen turnerade där. Man skulle vilja ha en hel Lp som låter så här bra.

STRAWBS
Lay Down
(AM)
När jag städade i skrivrummet kom den här singeln från 1972 fram och jag hade fullständigt glömt hur bra den är. Suverän pop med starka influenser från brittisk folkrock.



THE DISTRACTIONS
Come Home
(Occultation)
Eden Kanes gråtande småbröder är tillbaka. Och det är inte vilken återkomst som helst. ”Lost” låter t o m bättre än albumet ”Nobody´s Perfect”.




CUFF THE DUKE
Way Down Here
(Noble Recording Co.)
Att “Way Down Here” är Cuff The Dukes minst experimentella skiva betyder inte att musiken saknar överraskningar eller har blivit slätstruken. Nej, istället har musiken blivit mer homogen och de olika stilarna är nu helt integrerade i gruppen. Framför allt är “Way Down Here” rakt igenom behagligt vacker.

SE- och LÄSVÄRT

SEAN TYLA
Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll
(Soundcheck Books)
En välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll. Sean Tyla visar att han är en överlevare och i ”Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” ger han oss historierna om Ducks Deluxe och Tyla Gang. En vol. 2 lär vara på gång och jag kan knappt vänta på historien om The Force.

JOHAN CRONEMAN
Filmrecensent och tv-krönikör i Dagens Nyheter
Började prenumerera på DN enbart för att inte missa någon av hans krönikor. Han formulerar allt vad jag själv tycker, men inte lyckas uttrycka. 2006 fick Croneman Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik med motivationen: "Johan Croneman har ett mycket stabilt humör. Han är alltid arg. Det gör honom ovanlig och viktig i ett kulturklimat som annars i hög grad präglas av längtan efter att tycka om och bli omtyckt."

BRINSLEY SCHWARTZ DISKOGRAFI
HÅKANs POP
Popprofessor Håkan Pettersson och Mickey Juppkonnässören Lars Kärrbäck gjorde en ordentlig och ambitiös djupdykning i först Brinsley Schwartz skivutgåvor och nu senast tar de sig an Billy ”Rockpile” Bremner och där det finns det långt mer än jag hade förstått. Spännande och intressant läsning gjord av fans för fans. Det blir alltid bäst så.
http://www.hakanpettersson.se/blogg.php?kid=43

OIL CITY CONFIDENTIAL
(Cadiz Music)
Wilko Johnson guidar genom oljeraffinaderiernas Klondyke, Canvey Island. Maniskt och spännande, ja rent av vacker är historien om pubrockens kungar, Dr Feelgood. Julien Temple har gjort en av de bästa rockdokumentärer jag sett.

PETE MOLINARI
(Konsert 10.10.29 och 10.11.02)
Molinari - som befann sig i Stockholm för att göra en inspelning - gjorde två i det närmast oannonserade livespelningar. Först på Izzy Youngs Folklore Centrum, där han ensam med akustisk gitarr spelade inför tjugofem personer och fyra dagar senare uppträdde han med band på Pet Sounds Bar. Två fantastiska spelningar som visar vilken bredd och hur stilmässigt svårfångad Pete Molinari är.

Cuff The Duke
Way Down Here
(Noble Recording Co.)

Den kanadensiska gruppen Cuff The Duke är återhållsam med sina skivsläpp. Debuten “Life Stories for Minimum Wage” kom redan 2002. Den självbetitlade tvåan släpptes 2005 och trean “Sidelines In the City” 2007. Och så då deras senast, “Way Down Here” (2009), som är gruppens fjärde och också dess minst experimentella skiva.

Cuff The Duke består av fyra begåvade musiker som inte räds att blanda stilar som normalt inte kopplas samman. På de tre första skivorna drog sig inte bandet för oväntade, halsbrytande stilbyten på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort det. Man levererade den ena överraskningen efter den andra och mixade folk- och countrymusik med progressiv, symfonisk rock. Ibland lät de som ett ledset Samla Mammas Manna och ibland som om någon av Keith Emersons grupper - Nice eller Emerson, Lake & Palmer - gått vilse och förlorat sig i den amerikanska folkmusiken.

Det låter förskräckligt och borde kanske vara det, men det är inte det. Istället skapas en balanserad, spännande musik som gör Cuff The Duke helt unika. Förutsättningen för att göra det här bra är att vara ung och nyfiken. Att kunna förhålla sig till både progressiv rock och country utan skygglappar och förblindande förutfattade meningar. Att kunna ta det bästa från varje genre och använda det efter eget huvud. Just däri ligger gruppens styrka.

Att “Way Down Here” är Cuff The Dukes minst experimentella skiva betyder inte att musiken saknar överraskningar eller har blivit slätstruken. Nej, istället har musiken blivit mer homogen och de olika stilarna är nu helt integrerade i gruppen. Framför allt är “Way Down Here” rakt igenom behagligt vacker.

Och hur skall en åldrad monogam kunna motstå en textrad som: “The simple things in life like love we take for granted dear. But growing old with you my love is something I don´t fear.”

http://www.youtube.com/watch?v=H9sjJjCa--w
http://www.youtube.com/watch?v=gAUTO7GEIT4

Oh! CAROLE KING

Ingen annan kvinna har betytt så mycket för brittisk popmusik som Carole King. Hennes betydelse och påverkan kan bara jämföras med det inflytande Buddy Holly haft över den popmusik som The Beatles kom att erövra världen med.

Det tidiga sextiotalet betraktas ju ofta som ett vakuum mellan femtiotalets rock´n´roll och sextiotalets explosion av popmusik. Det var under dessa år som kompositörerna hade sin gyllene era. Carole King - tillsammans med maken och textförfattaren Gerry Goffin - kom att bli bland de främsta. Deras förmåga att förena svart och vit popmusik var unik. Innan The Beat Boom exploderade skrev Goffin & King musik för oftast svarta amerikanska artister, vilken kom att passa utmärkt även för brittiska sångare och sångerskor. Det var åren före och närmast efter det att The Beatles slog igenom.

Det stora genombrottet kom med The Shirelles inspelning av "Will You Love Me Tomorrow" (1960) som blev en jättehit i både USA och England. Därefter rullade det på med ett tjugotal hits de närmaste fem åren. De kanske snyggaste gjordes av den begåvade vokalgruppen The Drifters, som fick hits med "Some Kind of Wonderful" (-61), den mästerliga "When My Little Girl Is Smiling" (-62), "Up On The Roof" (-63) och "At The Club" (-65). Alla snyggt arrangerade med både blås och stråkar som är svåra att värja sig mot.

AT THE CLUB

Lyssna på "At The Club" och ni förstår vad jag menar. En väl markerad takt, en akustisk stålsträngad gitarr, därefter Johnny Moore som berättar att den efterlängtade fredagskvällen äntligen är här. In kommer kören och när vi mår som bäst smyger sig stråkarna på oss. Man kan inte kalla det solo, men mitt i sången tas allt ner till bara några takter pianoackord. Utifrån det byggs ett crescendo upp, men nu med ett mer markerat blås och slutligen inser man vilken höjdarkväll Mr Moore har haft!

Ni, som inte tycker er behöva allt som The Drifters spelade in, kan hitta "At The Club" på Kent-samlingen med samma namn. På köpet får ni då också originalet till "Some Kind of Wonderful" med The Soul Brother Six, skriven av deras sångare John Ellison och en hit för gruppen 1967. Alltså inte Goffin & King-låten, utan den som The Inmates gjorde på sin andra Lp, "Shot In The Dark" (-80).

The Drifters var sedan 1953 väl etablerade. De bildades för att ge Clyde McPhatter en egen grupp efter avhoppet från The Dominoes. Längre fram kom Ben E King att avlösa McPhatter , men ingen av dessa två fanns kvar när Carole King och Gerry Goffin fick förtroendet att skriva för gruppen. Vänd gärna på "Up On The Roof" och spela "Another Night With The Boys", vilket är en uppdaterad och själfull doo-wopballad. Även den komponerad av duon.

THE COOKIES

Den kvinnliga vokaltrion The Cookies adopterades nästan av King och Goffin, som kom att skriva det mesta trion spelade in. The Cookies arbetade som kör- och demosångerskor för låtskrivarna i Brill Building när de fick chansen att spela in "Chains" 1962. Ytterligare tre hits skulle det bli innan det var dags för Earl-Jean McCree att göra solokarriär. Fortfarande skrevs materialet av Goffin & King. Under artistnamnet Earl-Jean gjorde hon originalet till "I´m Into Something Good" 1964. Trots den lite barnsliga sången och det enkla kompet så är den, tillsammans med "Chains" och "I Never Dreamed", det mest minnesvärda hon och The Cookies spelade in. Hela deras produktion finns samlad på den av Sequel Records 1994 utgivna Cd´n "The Complete Cookies".

"I´m Into Something Good" skulle komma att bli den första av nästan tjugo hits i USA för Herman´s Hermits mellan åren 1964 - 68. De förstörde låten genom att dra upp tempot, men sålde ändå betydligt mer skivor än Earl-Jean.

"The Loco- Motion" blev Little Evas genombrott sommaren 1962. I bakgrunden finns kompisarna i The Cookies körande. Earl Jean var den som rekommenderade Carole King att använda den 17 årige Eva Boyd som barnvakt. Boyd blev tillfrågad om hon ville sjunga in en demoversion av "The Loco-Motion", som ursprungligen var tänkt för Dee Dee Sharp. Inspelningen var så välgjord att Don Kirshner, på det nystartade skivbolaget Demension Records, köpte den som den var och gav ut den med Eva Boyd under namnet Little Eva.

Little Eva var ingen stor sångerska. King & Goffin öste material över henne, men likt The Cookies så var förutsättningarna inte riktigt dom rätta. Gräver man tillräckligt djupt finns det i alla fall några bra inspelningar med Little Eva, såsom "Another Night With The Boys" i duett med Big Dee Irvin. Den traditionella "On Top of Old Smokey", som i Carole Kings produktion blir "Old Smokey Loco-Motion" (Den definitiva versionen av "Old Smokey" måste ändå vara den på "Bo Diddley´s Beach Party - live" (1963). Bara Diddley kan ge en låt en sådan behandling!). Little Evas bästa stund kom något år senare. Inspelningen av Chip Taylors "Takin´ Back What I Said" 1965 är hennes stora ögonblick!

OH! NEIL

1995 släppte skivbolaget Drill Tone Records dubbel-cd:n "Carole King - The Right Girl / Complete recordings 1958 - 1966". Den innehåller allt det tidiga material King gav ut i eget namn. Däribland svaret på Neil Sedakas "Oh! Carol", naturligtvis döpt till "Oh! Neil" och "It Might As Well Rain Until September" (-62), som var hennes enda egna stora hit under sextiotalet. Den mindre säljande, men bättre, "He´s A Bad Boy" från året efter skulle ha passat utmärkt i en dramatisk George "Shadow" Morton-produktion för The Shangri-Las ett par år senare. "Baby Sittin´" (-58) är ett försök att låta som Wanda Jackson medan "School Bells Are Ringing" är flickpop från 1962 och "We Grow Up Together" (-63) och "Queen of The Beach" (-59) är teenbeat.

Det finns inget revolutionerande i Kings tidiga, spretiga och lite naiva inspelningar. Intressantast med Drill Tone-cd:n är istället hennes demoinspelningar. Hennes begränsade, men mycket personliga, röst gör sig alldeles utmärkt i den spröda "Crying´ In The Rain". The Everly Brothers måste omgående ha förstått vilken genial sång det är. Mycket riktigt fick de också en megahit 1962 med "Crying In The Rain". När jag såg bröderna i London för några år sedan så var det en av kvällens höjdpunkter.

Den absolut största anledningen till att skaffa "The Right Girl..." är att den även innehåller den magnifika "A Road To Nowhere" (-66). Mot en orientaliskt ödesmättad, nästan psykedelisk, bakgrund förklarar Carole King till vilken punkt hon och Gerry Goffin kommit i äktenskapet: "Our love it has rotten right down to the core. Whatever we had, we don´t have it anymore...Well I tried and I tried to make things work out right. But I guess we're two people who can't help but fight." Strax därefter flyttade King och Goffin till Los Angeles, dock inte tillsammans.

Bobby Vee, som ju inte gjorde något rätt, fick sin första och enda listetta med "Take Good Care of My Baby" 1961. Samma år gjorde han en mindre bra version av den charmiga bagatellen "Walking With My Angel". Då är Carole Kings outgivna demo från samma år betydligt roligare. Med enbart eget pianokomp och vispande trummor promenerar hon genom låten med en enkelhet som idag är närmast bristvara.

Bästa utgivna version av "Walkin´ With My Angel" står svenska The Mascots för på debut-Lp:n "Your Mascots" (-65). Bara i en tid när kompgitarren var kung lät beatmusik så här oskyldig. Det var innan John Mayall släppte sitt s.k. Beano album 1966 och Eric Clapton för alltid förändrade vårt sätt att lyssna på musik. År 2005 kom den stora Joe Meek-boxen "Portrait of a genius - The RGM legacy". Den innehåller en outgiven "Walkin´ With My Angel" med Lee Starr & The Astrals som har samma enkla kvaliteter som den svenska versionen.

JOE MEEK

För er som vill tränga in i Joe Meeks universum är boxen en utmärkt investering. Komplettera gärna med Repertoiresamlingen "The Complete Heinz", RPM-utgåvorna "Glenda Collins - This little girl´s gone rockin´!" och freakbeat-samlingen "Joe Meek´s Groups - Crawdaddy Simone". På den senare får ni allt, inklusive den outgivna singeln "Leave My Kitten Alone / Don´t Know What To Do", med The Syndicats, där Steve Howe var gitarrist 1964-65. Deras "Crawdaddy Simone" och "Howling For My Baby" hör till den fräckaste brittiska rhythm & blues som spelats in.

Saknar ni biografin "The Legendary JOE MEEK - The telstar Man", skriven av Meek-kännaren John Repsch, så finns på ebay säkert möjlighet att reparera skadan. Gör vid nästa Londonresa gärna även ett besök på 304 Holloway Road. Lyft blicken från den cykelaffär som nu ligger på nedre botten och några meter upp ser ni den metallplatta som satts upp till Meeks minne. Där bodde och arbetade han fram till tredje februari 1967, då han - paranoid och förbisprungen av tiden - först sköt sin kvinnliga hyresvärd och sedan sig själv. Allt framför ögonen på sin assistent och förmodade pojkvän, Patrick Pink. Joe Meek var inte som någon av oss andra.

LOWE & EDMUNDS

När Nick Lowe & Dave Edmunds spelade in sin version av "Crying In The Rain" - för den medföljande Ep:n "Nick Lowe & Dave Edmunds sing the Everly Brothers" till Rockpiles enda Lp "Seconds of Pleasure" 1980 - så promenerade dom på en väl upptrampad stig. Nästan varje amerikansk utgåva av en Goffin & King-inspelning följdes av en engelsk dito. Den engelska vokalduon Peter & Gordon gjorde redan 1965 en behaglig och pojkaktigt anspråkslös version av "Crying In The Rain".

Andrew Loog Oldham hade Phil Spector i tankarna när han producerade "Is This What I Get For Lovin´ You Baby" med Twice As Much. Sången, som Goffin & King skrev ihop med Spector åt The Ronettes, har mycket av det som man förknippar med Carole Kings arrangemang. Dom breda pianoackorden i inledningen, tamburinen, klockspelet, stråkarna och slutligen en fantastiskt fin trumpet innan allt tonar ut. Det enda som saknas är det trevliga ljudet av en triangel och kastanjetter. Ronnie Spectors förtjusande vibrato är naturligtvis svårslaget, men Twice As Much gjorde ett gott försök. Gruppen är annars mest kända för sin version av Jagger & Richards "Sitting On A Fence" sommaren 1966.

DUSTY SPRINFIELD

Dusty Springfield är den i England som spelat in flest av Carole King och Gerry Goffins låtar. Redan 1964 gjorde hon "Will You Love Me Tomorrow", 1965 -"I Love You For A While", "I Can´t Hear You No More", "Some of Your Lovin´" och den snygga "Oh No, Not My Baby", som blev en hit för Manfred Mann samma år. Båda konkurreras dock ut av Maxine Browns original från året innan. Brown lutar sig tillbaks och litar fullständigt på både pojkvännen och sin egen vokala förmåga.

"Going Back" blev en stor hit för Dusty 1966. Hon älskade låten, men var tvungen att först vänta ut och förvissa sig om att originalen med Goldie - från Goldie & The Gingerbreads - inte skulle bli en storsäljare. Därefter gjorde hon sin egen version. Vilken man föredrar är en humörsfråga, båda är mycket bra! The Byrds förvandlade den till folkrock och gjorde sedan countryrock av Goffin & Kings "Wasn´t Born To Follow", som kom att ingå i soundtracket till Dennis Hoppers film "Easy Riders".

Dusty spelade in mer än tio olika Goffin & King-låtar under sextiotalet, inklusive dom fyra som finns med på den, av Jerry Wexler producerade, rosade "Dusty In Memphis" (-69). Att hon tog med hela fyra av Lp:ns elva låtar visar vilket förtroende hon måste haft för parets förmåga att skriva även mognare material. Deras "That Old Sweet Roll (Hi-De-Ho)" släppte Atlantic Records som en av Dustys singlar samma år.

BRINSLEY SCHWARZ

När Nick Lowe 1977 spelade in "Halfway To Paradise", så hade han säkert hört Tony Orlandos fint tidstypiska original. Än troligare är väl att han redan som ung fastnade för Billy Furys hit med samma låt 1961. "Halfway To Pardise" är en av dom två Goffin & King-låtar som öppnade mitt hjärta för duon. När svenska The Panthers 1966 lade låten som b-sida på sin sista singel, ansåg jag att det var deras bästa inspelning.

De förmodlingen långa nattliga diskussionerna på 10 Carew Road i Northwood - det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 - mellan kanske främst Nick Lowe och den nye medlemmen Ian Gomm, handlade säkert ibland om kompositörena i Brill Building tio år tidigare. Båda utvecklade ett sätt att skriva musik på som är i rakt nedstigande led från King, Goffin och deras kollegor. Brinsley Schwarz spelade in och döpte sin femte Lp efter The Crickets Englandshit "Don´t Ever Change" 1962.

"Don´t Ever Change" och "Keep Your Hands of My Baby", Little Evas uppföljare till "The Loco-Motion", är två Goffin & King-sånger som The Beatles spelade live på BBC under sina tidigare år. Som The Silver Beatles gjorde gruppen femton låtar i Deccas studio första januari 1962, däribland "Take Good Care of My Baby". Debut-Lp:n "Please Please Me" innehåller gruppens version av The Cookies "Chains". När The Beatles besökte Amerika första gången, var ett av önskemålen att få träffa makarna King-Goffin. Respekten för de amerikanska kollegorna var stor.

En rolig inspelning av "Keep Your Hands of My Baby" är den med The Trashmen på Sundazed-Lp:n "The Trashmen - Live Bird 65-67". Som titeln antyder är den alltså live och för älskare av surfmusik i allmänhet, och The Trashmen i synnerhet, är den ett måste. På samma skiva ligger också den snygga Dylanpastischen "Same Lines". Det blev deras sista singel 1966. Den har inget med Carole King att göra, men är ändå ett stycke musik väl värd att ha.

Den andra låten som öppnade mina sinnen för Carole King var "He´s In Town". Engelska The Rockin´ Berries version var den jag hörde först. De spelade även in "I Need You" och "You´re My Girl" som också det är Goffin & King-kompositioner. Den sistnämnda, liksom "He´s In Town", hämtade The Rockin´Berries från amerikanska The Tokens repertoar.

I Sverige gjorde engelska The Dee Jays 1968 en hyfsad "He´s In Town", som inte avviker allt för mycket från originalet. The Friends tog sig an låten mer som en brittisk rhythm & blues-ballad.

HARMONY POP

Harmony pop har sitt ursprung i svart doo-wop. Därefter kom vita vokalgrupper som Dion & The Belmonts, som då fortfarande hade kvar en fot i femtiotalet. Tidigt sextiotal kastade The Four Seasons loss och skapade ett nytt vokalt sound med låtar som "Big Girls Don´t Cry", "Sherry" och den strålande "Rag Doll". The Tokens sätt att framföra King & Goffins "He´s In Town" passade The Rockin´ Berries perfekt. Gruppen, som var stora beundrare av The Four Seasons falsettsång, plagierade The Tokens arrangemang och fick en hit med "He´s In Town" i sitt hemland 1964.

När The Rockin´ Berries vokalt är som bäst, kan de bara jämföras med samtida The Ivy League. John Carter och Ken Lewis träffades redan som skolgrabbar hemma i Birmingham på femtiotalet. Gemensamt intresse för att skriva musik gjorde att de hamnade på Denmark Street i London hos musikförläggaren Southern Music.

Tillsammans med olika musiker började duon göra egna inspelningar under namnet Carter-Lewis & The Southerners. Deras version av "Skinny Minnie" är den bästa och de egna kompositionerna "Easy To Cry" och "Sweet And Tender Romance" är utmärkt brittisk beat. Den senare gjorde även P J Proby en lyckad cover på. Under en kort period ingick samtidigt Jimmy Page och den virvelkåte trummisen Viv Prince i The Southerners (Prince var för övrigt fullständigt briljant i tidiga The Pretty Things och därefter på VAMP:s enda utgivna singel, "Floatin´ " 1968).

1964 träffade John Carter och Ken Lewis sångaren Perry Ford. Alla tre hade erfarenhet av studioarbete och var flitigt använda för att lägga körbakgrunder på andras inspelningar. Tillsammans bildade de den vokala supertrion The Ivy League.

Några av de absolut bästa harmony pop-låtarna skulle komma att skrivas och spelas in av gruppen. Där t ex The Rockin´ Berries gick bet pga. bristande material, kunde den här trion ösa ur sig förstklassiga sånger. De nöjde sig inte med poppärlor som dom sagolika "Funny How Love Can Be" (skrevs för The Rockin´ Berries, som dock aldrig spelade in den), "Thank You For Loving Me" eller "Tossing And Turning".

Med sånger som "Four And Twenty Hours", "Lonely Room", och mästerverket "My World Fell Down" visade The Ivy League att genren inte hade några gränser. Gruppens begåvning som sångare och låtskrivare lämnade avtryck långt in i det som något år senare utvecklades till psykedelia. Från 1967 arbetade John Carter och Ken Lewis i och runt The Flowerpot Men, vars genombrott var "Let´s Go To San Francisco". De skrev allt material åt gruppen och i den vackra "White Dove" lyckas de t o m överträffat sig själva!

Sverige bidrog med något av det bästa som spelats in inom harmony pop-genren. The Hounds "The Office Girl", skriven av Henrik Salander, förtjänar allas öron. Detsamma gör Göteborgsgruppen The Jackpots, ett av få svenska band som var i världsklass åren 1966 - 68. Med starka originallåtar som, "Jack In The Box", "When I Whisper Your Name" (av Claes af Geijerstam), den av Perry Ford skrivna "Lincoln City" och välgjorda coverversioner av "Funny How Love Can Be", "Tossing And Turning", "Tiny Goddess", "King Of The World" och "Shadows And Refelection" borde ett internationellt genombrott ha varit rena promenadsegern! Lågprisutgåvan “"JACKPOTS - Jack In The Box" kostar under en hundring. Ingen annan svensk skiva förtjänar dina pengar bättre!

...GOIN´ BACK

"Goin´ back - The songs of GOFFIN & KING" (Sequel Records) är namnet på en cd som kom 2000 och samlar trettio engelska inspelningar skrivna av Carole King & Gerry Goffin. Den ger en god bild av vilken betydelse paret haft för engelsk popmusik. Goffin skrev texterna och King skrev, arrangerade och ibland producerade musiken. Hur genial den är framgår av det mesta på plattan, ett flertal redan nämnda ovan. Öppningsspåret "Stage Door", med The Tony Jackson Group från 1965, är kanske det allra bästa exemplet på parets inflytande över brittisk beatmusik. Text, musik och framförande i perfekt harmoni!

Fram till mitten på sextiotalet gjorde Goffin & King låtar som skulle påverka en hel generations sätt att skriva, framföra och lyssna på musik. Kompositörer som Carter-Lewis och Lennon-McCartney hämtade naturligtvis inspiration från flera olika håll, men Carole King var en av de viktigaste.

Fotnot 1. För den som vill fördjupa sig i Gerry Goffin & Carole Kings musik finns de båda ACE-samlingar "A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961-1967" (2007) och "Honey & Wine - Another Gerry Goffin & Carole King Song Collection" (2009)

Fotnot 2. Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.

http://www.youtube.com/watch?v=AHSKSynZM9w

http://www.youtube.com/watch?v=5Diab-7m40U

http://www.youtube.com/watch?v=zTUI8uaD7d0





(Artikeln är något omarbetad i förhållande till den som publicerades på Rootsy vintern 2007)