THE BIG THREE
Cavern Stomp - The Complete Recordings
(RPM)

Medlemmarna i Liverpoolgruppen The Big Three var inte alls bekväma med den image, med vilken deras manager, Brian Epstein, hade för avsikt att lansera dem. Vare sig John “Hutch” Hutchinson - trummor, Johnny Gustafson - bas eller Adrian Barber - gitarr kunde förlika sig med den kostymklädda präktighet Epstein hade en förkärlek för. Inte heller Brian Griffiths, som senare ersatte Barber, kände igen sig i, eller tyckte bilden av the-boy-next-door stämde överens med gruppens musik och dess attityd .

Trummisen John Hutchinson var en hårding och lär ha varit en av få som kunde sätta John Lennon på plats. Pianisten Sam Hardie i det samtida Kingsize Taylor & The Dominoes förklarar, för den i Liverpool verksamme författaren Spencer Leigh, vilken typ av musiker The Big Three var: “The Big Three were typical Liverpool lads. They lived hard and they played hard. It showed in their music what type of lads they were.”

Till gruppens utrustning byggde Adrian Barber enorma högtalare, vilka gick under namnet “likkistorna” och vars volym skulle kompensera att man bara var tre man. Sångaren och gitarristen Alvin Stardust, som under det tidiga sextiotalet var Shane Fenton i Shane Fenton & The Fentones, kan bekräfta att Big Three var något utöver det vanliga: “The Big Three had a real earthy sound - real dirty guitarplaying, good drumming and a good bass player. It was raw and simple and that was what rock´n´roll was all about. The only band that got into their league was Johnny Kidd and the Pirates”

Trots Brian Epsteins försök att snygga upp bandet, skickade han sommaren 1962 iväg dem till Hamburg för ett tre månaders långt engagemang på den legendariska rockklubben Star Club. Naturligtvis trivdes Big Three alldeles utmärkt i en miljö full av lockelse och där ingen tycktes bry sig om konsekvenserna. Johnny Gustafson minns, med både fasa och förtjusning, tiden i Hamburg: “We could get drunk or pee off the top of statues or jump into fountains. We didn´t care...Memories of Hamburg? Drunken insanity would sum it up in a couple of words. I was reduced to a physical wreck after four days but it was enjoyable to be a physical wreck. It was wonderful to be lying in the gutter in a whiskeysodden heap in rain-water. I´ll never do it again.”


Decca Records kontrakterade Big Three 1962. Resultatet av de inspelningar och skivutgåvor som släpptes mellan 1963-64 blottlägger den motsättning som fanns mellan Epsteins strävan efter konformism och Big Threes naturliga slyngelmentalitet.

Ingen av Big Threes medlemmar hade - i motsats till t ex John Lennon och Paul McCartney - Epsteins förtroende som låtskrivare, istället var de tvungna att lita till andras kompositioner. Det naturliga för gruppen var att spela in något från sin egen scenrepertoar, men Epstein tvingade dem - med ultimatumet “Do it boys or it´s all over” - att ta sig an poporienterat material som “By The Way” och “I´m With You”, vilket de egentligen hatade.

Skivornas b-sidor ansågs mindre intressanta och där hittar man vad Big Three själva helst ville spela in. Både “Cavern Stomp” och “Peanut Butter” - liksom debutsingeln “Some Other Guy” - representerar den typ av rhythm & blues som var standard bland Liverpools hundratals grupper. Big Three var ofta först med att hitta ovanliga amerikanska blues och rhythm & bluesinspelningar.

Bäst uppfattning om den energi Big Three lär ha haft på scen får man av “The Big Three - At The Cavern”, en live-ep som speglar bandet och dess förhållande till sin publik. Atmosfären är tät - och som alla fullpackade kvällar rann kondensvatten efter stenväggarna i den trånga lokalen - när Caverns diskjockey Bob Wooler, till publikens jubel, presenterar bandet och de inleder med Ray Charles “What´d Say”.

När nu RPM Records på “Cavern Stomp” samlat materialet med The Big Three, så innehåller den förutom deras singlar och live-ep:n även det obskyra album gruppen spelade in då man kort återförenades 1973.

Osämjan och motsättningarna var vid uppbrottet 1964 tydligen oöverbryggliga, varför trummisen John Hutchinson aldrig tillfrågades om att medverka på “Resurrection”. Johnny Gustafson och Brian Griffiths valde istället att kontakta Nigel Olsson, trummis i Elton Johns band, vilken kände sig så hedrad att han ställde upp gratis.

Återföreningen var aldrig tänkt annat än som tillfällig, vilket var olyckligt. Utan att på något sätt vara nyskapande är “Resurrection”, trots dåliga försäljningssiffror, ett album som visar att Gustafson och Griffiths hade kvar känslan för den musik de aldrig nådde utanför vare sig Liverpool eller Hamburg med tio år tidigare.

Med tryck och energi påminde man världen, eller i alla fall de få som köpte “Resurrection”, i det tidiga sjuttiotalet att rockmusik på riktigt aldrig kan fuskas bort. Det gäller i lika hög grad idag, som 1963 och 1973, och The Big Three var ett skolexempel på att känsla, förmåga och rätt intällning är helt avgörande ingredienser för all äkta musik.

Avslutningsvis går sista ordet till Bill Harry, utgivare av tidningen Mersey Beat,: “Yes, the Big Three were the Cream ahead of their time. They were brilliant musicians. Brian Griffiths was the best guitarist on Merseyside and the Big Three had a terrific, heavy, load sound. They were a very tight band and one of the Top Five bands in Liverpool”.



Eller som Bob Wooler valde att uttrycka sig: “The boys with the benzedrine beat”


http://www.youtube.com/watch?v=fRfQ-hm3APs&playnext=1&list=PL06737E2470AB16AE

http://www.youtube.com/watch?v=YbSmhvB9NkI&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=5mbj6do2t6E

BLUESAHOLICS
Back In Blue
(Moonwalker)

Jag tillhör den typen av äldre män som följer varje steg den engelske pubrockaren Mickey Jupp tar. Och de är tyvärr inte så många numer. För den bekväme är det lättast att få information om Mickey Jupp på Lars Kärrbäcks fenomenala - och av Jupp själv godkända - hemsida http://www.mickeyjupp.se/ .

Ingen har förvaltat arvet från Chuck Berrys storhetstid bättre än Jupp. Båda har förmågan att - till ett svängigt, skenbart okomplicerat komp - berätta en trovärdig historia. Oavsett om den är rolig, romantisk eller rörande, så är de båda kompositörerna oslagbara inom sina respektive genrer.

Därför är det också många artister som gjort egna inspelningar på någon av Jupps sånger. Bland de mer namnkunniga återfinns Dr Feelgood, Dave Edmunds, Rick Nelson, The Judds, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Elkie Brooks, Nick Lowe, Chris Farlowe, Delbert McClinton, The Searchers, Jerry Williams, The Refreshments och Gyllene Tider. Gruppen mindre kända artister är långt mycket större.

De senaste i raden som vänt sig till Mickey Jupp för att hitta låtmaterial är en tiomannagrupp (10! - ja, ni läste rätt) från Schweiz med namnet Bluesaholics. Gruppen har, på sin cd “Back In Blue”, inte mindre än tre sånger hämtade från Jupps skivkarriär. Äldst är “Anything You Do” från 1971 års så kallade “Red Boot” album med Legend. Därefter ett hopp fram till 1994 och den svenskproducerade “You Say Rock” och låtarna “Anything You Say“ och “Part of Your Furniture”, varav den senare sjungs på schweizertyska under titeln “Läblose Gägestand”. Och det fungerar faktiskt så bra att den hör till skivans mest avspända spår. Detsamma gäller översättningen av John Fogertys “Have You Ever Seen The Rain”, som i Bluesaholics mun blir “Rägeboge”.

Det är lika bra jag säger det på en gång. Mitt huvudsakliga intresse för den här skivan är just lånet av Mickey Jupps låtar. Och med “Anything You Say“ har Bluesaholics faktiskt pressat fram ett riktigt guldägg.

Istället för Jupps lågmälda, doo wopinspirerade version använder Bluesaholics ett betydligt bredare arrangemang och förvandlar “Anything You Say” till förstklassig blue-eyed-soul, där kompet är formidabelt. I botten ett stadigt trumkomp och en lagom klättrande bas, därpå ett el-piano med rytmiskt lagda ackord och en gitarr som fyller i med snygga soullicks.

Blåsarrangemanget skall vi bara inte tala om, stilrent är en underskattning. Det midnattsblåa trumpetsolot är ett rent genidrag och när, straxs därefter, lägereldsmunspelet plockas fram vill man inget annat göra än att trycka på reprisknappen. Och då har jag ändå inte berättat hur genomarbetat och snyggt det här bandet sjunger både solo- och körstämmor.

Allt för hårt spända muskler, i förhållande till Legends finstämda original, gör att “Anything You Do” fungerar mindre bra. Men det finns annat att glädjas åt. Med den egna “Talk Dirty” träder Bluesaholics in i den värld där The Inmates är kungar, trots att gruppen med trummor, bas, orgel, två gitarrer, tre blåsare och två sångare knappast lär få plats på en ordinär engelsk pubscen. Den smått reggaesvängiga “Why Don´t We Try” tangerar något Mark Knopfler skulle ha kunnat skrivit för Dire Straits när de var som störst.

För de som gillar B. B. & The Blues Shacks moderna blandning av soul och blues är Bluesaholics absolut ett alternativ och själv skulle jag mer än gärna besöka en tysk ölhall med det här bandet på scenen.

I min Jukebox


SLAM CREEPERS
I should have known better
(Bill)

Jag har aldrig sett vare sig Björn Skifs eller hans tidiga grupp Slam Creepers som särskilt intressanta. På sextiotalet ansåg jag dem alltför jazziga, ja rent av tråkiga, för att fästa någon större vikt vid. Som ung rhythm & bluesentusiast var det sådana som The Friends, The Merrymen, Sooner Or Later och The Dee Jays vars skivor man köpte. Besökte någon intressant grupp ens hemort, och det hände relativt ofta, så skulle man vara ordentlig sjuk för att avstå från att ta sig dit.

Det gällde inte ett band som Slam Creepers, de var för trista helt enkelt. Inte ens på åttiotalet, då jag i princip lade hela min skivbutget på att köpa upp singlar, ep:n och Lp:n med svenska sextiotalsband, fann jag någon annan anledning att köpa Slam Creepers skivor än att de hörde till samlingen. Så fel jag hade...

Ja, det skulle visa sig att jag hade helt fel.

En natt nyligen satt jag och slötittade på olika musikinslag på Youtube och skrev in sökordet “Swedish Beat” och upp kommer rubriken "swedish beat /garage bands of the sixties, various bands....” och från högtalarna strömmade ”I Don´t Want Your Love” och ”Boom Boom” med The Shanes, tagna från den dokumentär om bandet som Sveriges Television sände i mitten av sextiotalet.

Ur SvT:s arkiv letade komikern Ulf Larsson tjugo år senare fram filmade inslag med svenska sextiotalsband och sände dessa i programserien Go-Go Natt. Det är därifrån som filmen på Youtube kommer.

Tre minuter in i det sju minuter långa inslaget dyker plötsligt en ung Björn Skifs upp i bild, ackompanjerad av några fullständigt avväpnande tangentdragningar på den hammondorgel han trakterar. Strax därefter ett par maffiga ackord på instrumentet som är Guds gåva till mänskligheten och med tre sångstämmor förenas sedan Slam Creepers i refrängen ”I should have known better...”. Magiskt är ett allt för svagt ord för vad Björn Skifs - orgel, Lars Christians - bas, Kenneth Windahl - gitarr och Janne Fakt - trummor gör med John Lennons komposition ”I Should Have Known Better” från februari 1964.

Det är inte konstigt att Skifs ser så lycklig ut. Det släpiga arrangemanget, dränkt i stämsång och hammondorgel, är inget mindre än magnifikt och knyter an mer till den vokala tradition som John Carter, Ken Lewis och Perry Ford lanserade med gruppen The Ivy League, än den merseybeatpop Lennon och The Beatles företrädde vid inspelningen av ”A Hard Day´s Night”, där originalinspelning av ”I Should Have Known Better” återfinns.

I Ian MacDonalds utmärkta bok ”En Revolution I Huvudet - The Beatles inspelningar och 60-talet” beskriver författaren ”I Should Have Known Better” som en av periodens minst framstående Beatleslåtar och enbart ett muntert utfyllnadsnummer, vars text Lennon senare berättade inte betydde ett dugg.

Må så vara, men när man lägger ”A Hard Day´s Night” på skivspelare, så träffas man av ”I Should Have Known Better” som en uppfriskande fräschör när man väl tagit sig igenom den uttjatade titellåten, som är skivans öppningsspår. Att texterna egentligen inget betydde var vi ju vana vid gällande Beatles tidiga inspelningar. Det gör ändå inte någon av exempelvis ”Please Please Me”, ”She Loves You”, ”I´ll Get You” eller mästerverket ”I Want To Hold Your hand” mindre bra.

Jag har aldrig lyssnat på Beatles för texternas skull. Det är musiken, stämsången, förmågan att skriva oförglömliga melodier på två och en halv minut som gör att jag älskar tidiga Beatles i allmänhet och albumet ”A Hard Day´s Night” i synnerhet. Och ”I Should Have Known Better” är inget undantag. Snarare tvärtom. Den hör - tillsammans med ”I´m Happy Just To Dance With You”, ”You Can´t Do That” och fantastiska ”Any Time At All” - till en av skivans höjdpunkter.

På grund av sångens simpla karaktär lär det ha tagit John Lennon tjugotvå tagningar innan han kunde låta bli att kväva sin sång med skrattanfall. Att en svensk grupp med det osannolika namnet Slam Creepers - en slags hemmagjord översättning av namnet på en svarta filtkänga kallad Slamkrypare - skulle hitta kvaliteter och förvandla den fula ankungen till en svan kunde naturligtvis inte Lennon föreställa sig.

Min entrébiljett in i den värld där dalmasarna Slam Creepers befann sig är, i och med deras fenomenala tolkning av ”I Should Have Known Better”, äntligen införskaffad. Det vore en rejäl överdrift att påstå att en helt ny värld har öppnat sig, men nu kan jag ändå uppskatta en hel del av det gruppen spelade in. När fan blir gammal blir han religiös...

För att ha befunnit sig i skuggan bakom de tre riktigt stora svenska sextiotalsgrupperna - Tages, Shanes och Hep Stars - så var Slam Creepers skivproduktion imponerande. Under åren 1966-69 släpptes med gruppen femton singlar, en ep-skiva och två Lp-skivor - ”Bubbles” (1967) och ”Dedicated To Sweet Ruth” (1968) . Till det skall läggas dess medverkan på tidningen Bild Journalens Topp-skiva nr. 6 (flexi-ep med tre olika artister-1967) och bidraget till samlings-Lp:n ”Popligan” (1967).

Enklaste sättet att idag bekanta sig med Slam Creepers är att inhandla den dubbel-cd som under namnet ”Vansbro Memories” innehåller allt gruppen spelade in för Bill Records. Där finns alltså också ”I Should Have Known Better”, som ursprungligen var öppningsspåret till gruppens andra Lp, och den i sig är anledning nog att köpa skivan.
Det råder Slam Creepers-feber på redaktionen!

http://www.youtube.com/watch?v=MHBvZugDJBE&feature=related

BILLY “Red” LOVE
Gee ... I Wish - The Sun Years, Plus
(Bear Family)

Han såg ut som en ung Chuck Berry och lät stundtals som Roy “Good Rocking Tonight” Brown. När han fick härma Jackie Brenstons röst på “Juiced” - uppföljare till “Rocket 88” som Brenston själv inte hade tid att spela in - borde framgången per automatik ha kommit som ett brev på posten. Nu tillhör Billy Love istället en av de minst dokumenterade blues- och rhythm & bluesartisterna.

Första gången jag blev medveten om hans namn var i mitten på åttiotalet då Charly Records gav ut boxen “Sun Records - The Blues Years 1950-1956”, där Love finns representerad med sex sånger. Idag, tjugofem år senare, finns Loves musikaliska kvarlåtenskaper äntligen samlade och tillgängliga.

Redan när Sam Phillips i januari 1950 öppnade sin Memphis Recording Studios så antas pianisten Billy Love ha funnits där som studiomusiker bakom munspelaren Walter Horton. Att Love befann sig i Phillips studio den 24 juli 1951 är däremot klarlagt. Det var den dagen Phillips betalade Love hundra dollar för rättigheterna till “Juiced” som skulle säljas till Chess Records: “At that time Chess was screaming for more top notch product so I recorded Billy Love singing “Juiced” and we used that as the follow up song. It was the best song around and I bought it off Billy for Jackie”.

Det skulle dröja till april 1952 innan Billy Love fick eget kontrakt med Chess. Den fenomenalt rockige “Drop Top” - även den inspelad hos Phillips - visar vilken hög standard Love höll som kompositör, sångare och pianist. Trots detta dumpade Chess honom efter ytterligare en singel och därefter fortsatte han som studiomusiker och spelade bl a bakom namn som Rufus Thomas och Rosco Gordon, vilken han för övrigt lärde spela piano.

Sam Phillips uttryckte längre fram sin beundran för Love: “Billy was a supergood musician...”, men blottlägger också pianistens svagheter: “...but he didn´t have the gut desire to succeed...Billy´s problem was lack of patience and devotion to what he was doing. He played well but there is a kind of dedication and belief in your music that extends beyond the door of the studio. He didn´t have that.”

Förutom en reklamsingel för ett bageri, “Hart´s Bread Boogie”, så blev det inga fler skivutgåvor för Billy Love. Att aldrig Sun Records släppte något med Love kan möjligtvis bero på att Phillips inte helt såg honom likvärdig Rosco Gordon eller Roy Brown. Eller så tappade han intresset när en ung vit lastbilschaufför dök upp.

“Gee ... I Wish” innehåller samtliga bevarade inspelningar med Billy Love, totalt tjugosex stycken och alla inspelade i Memphis Recording Studios mellan 1951-1954, och om Sam Phillips inte tyckte Billy Loves hängivenhet och övertygelse fanns kvar utanför studiodörrarna, så visar “Gee ... I Wish” att så ända var fallet inne i studion.


http://www.youtube.com/watch?v=GbvnLRNkx8E
http://www.youtube.com/watch?v=zD2km0Tsujs
http://www.youtube.com/watch?v=cmZBivVpw-8&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=6VtG1xMX-n4

THE ZAKARY THAKS
Passage To India
(Cicadelic)

Både Mercury Records och ABC Dunhill Records skrev kontrakt med Texasgruppen Zakary Thaks, men inget av bolagen fullföljde sina åtaganden. Medlemmarnas unga ålder orsakade såväl praktiska som juridiska problem. Sångaren, Chris Gerniottis, var vid skivdebuten 1966 endast femton år gammal och de övriga sexton eller sjutton, något som är fullständigt omöjligt att förstå när man hör vad de lyckades åstadkomma med sin musik.

Den så kallade brittiska invasionen betydde mycket för Zakary Thaks och då främst tuffare band såsom Kinks, Rolling Stones men framför allt Yardbirds, vilka gruppen varit förband till strax innan Jeff Beck hoppade av. Den mognad musikerna i Thaks visade upp på de totalt sex singlar man släppte mellan åren 1966 - 1969 ger associationer långt bortom garagerockens snäva ramar.

Många av de grupper som fyller samlingsutgåvor av typ Pebbles och Nuggets har en eller möjligtvis två klassiska låtar, men likt storheter som Love, 13th Floor Elevators, Music Machine och Mouse & The Traps finns inget inspelat av Zakary Thaks som kan klassas som utfyllnad. Allt, ja jag menar allt, som gruppen spelade in är av absoluta högsta klass. Oavsett om det är en rå fuzzdränkt “Green Crystal Ties”, en Moby Grapeliknande “Mirror Of Yesterday” eller Beatlesharmonier som i “Please”, vilkens gitarrljud borde ha gjort sjuttiotalets Flamin´ Groovies gröna av avund, så är gruppen för originell och alldeles för mycket sig själv för att kunna misslyckas eller, ännu värre, bli bleka kopior av sina förebilder.

Trots att Zakary Thaks material återutgivits vid ett flertal tillfällen så innehåller alltid den senaste utgåvan något tidigare outgivet. Denna gång den sensationella “Passage To India” - inspelad på överbliven studiotid samtidigt som tredje singeln “Please / Won´t Come Back” - som med sina österländska influenser och Chris Gerniottis sång låter som det bästa Arthur Lee inte skrev och Love aldrig spelade in. Om J-Beck Records - och dess ägare Carl Becker som vägrade att ge ut den - istället för Texas varit stationerade i San Francisco hade “Passage To India” gett Zakary Thaks kultstatus och ett internationellt erkännande redan 1967.

För att hitta något jämförbart med den äkthet, glädje och egensinne gruppen förmedlade, i sin strävan att frambringa något helt eget, ligger holländska The Outsiders allra närmast. Precis som Wally Tax och hans kollegor var Zakary Thaks oförställda och sanna rakt igenom.

ZAKARY THAKS DISKOGRAFI
Bad Girl/I Need You (J-Beck)-66
Face To Face/Weekday Blues (J-Beck)-67
Please/Won´t Come Back (J-Beck) -67
Mirror Of Yesterday/CanYou Hear Your Daddy´s Footsteps (J-Beck)-67
Green Crystal Ties/My Door (Thaks Rec)-68
Outprint/Everybody Wants To Be Someone (Cee-Bee)-69

http://www.youtube.com/watch?v=nTX1v_pJt5E&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=7nXelRHSwbs&feature=related

PERCY SLEDGE
The Atlantic Recordings
(Rhino Handmade)

Sent 1965 står Quin Ivy utanför sin studio Norala Sound i Sheffield, Alabama och ser hur en pickup parkerar framför honom. På flaket finns en Hammond B3 fastbunden och i förarhytten sitter tre unga män. Väl inne i den lilla studion ber sångare Percy Sledge de två övriga - basisten Cameron Lewis och organisten Andrew ”Pop” Wright - att slå an de ackord som ligger till grund för den sång som för alltid skall komma att förknippas med Sledge.

Exakt samma scen hade utspelat sig några månader innan då Sledge, i förtvivlan över att ha blivit dumpad av sin flickvän, med hjälp av Lewis och Wright improviserat fram embryot till vad som i Ivys studio skulle komma att bli ”When A Man Loves A Woman”. I ren tacksamhet över att musikerna fångat hans sinnesstämning, avsade sig Sledge alla anspråk på betalning för sången som han placerade som nummer ett på Billboard Top 100 våren 1966.

Betalningen till Cameron Lewis och Andrew Wright kan tyckas vara i mesta laget - speciellt med tanke på att dessa inte kom att spela på den version som Ivy sålde till Atlantic Records - men säger mycket om Sledge som person. Hela hans musikaliska gärning präglas av vänlighet och medmänsklighet.

Percy Sledge, om någon, förkroppsligar allt vad epiteten deep soul och countrysoul står för. Likt Joe Tex, en annan gigant inom soulmusiken, verkar karln helt sakna behov av att spänna musklerna. Eller omvänt, Percy Sledge är så tuff att han inte behöver visa det. Istället koncentrerar han sig fullt ut på att beskriva vår längtan efter kärlek. Liksom våra tillkortakommanden och svårigheter i strävan efter densamma.

Uppväxten i Leighton, Alabama - med en musikalisk bakgrund i kyrkokörer och otaliga kvällars lyssnande på familjens radio, som spelade countryartister som Hank Williams, Lefty Frizzell, Jim Reeves och Marty Robbins - lade grunden för Percy Sledges unika ställning som en av de största inom countrysoulen.

När hans sjungande kusin Jimmy Hughes slog igenom med “Steal Away” 1964, kunde han på nära håll bevittna hur en ung, fattig, svart begåvning faktiskt kunde göra verklighet av sina drömmar.

Att Percy Sledge var tjugosex år, make och far när genombrottet kom gjorde säkert den plötsliga framgången hanterbar. Utifrån en vuxen mans insikt och erfarenhet förstod han att ta vara på den möjlighet hans unika röst gav. Det fanns ingen anledning att nervöst kopiera någon av soulmusikens eller rhythm & blusens föregångare: “When I did “When A Man Loves A Woman”, I knew then that I had my own thing. I didn´t need to worry abort singing like Pickett or Otis or James Brown or nobody else. And my own thing was expressing myself deeply from within my heart.”

Allt det som är karaktäristiskt för musiken från trakterna runt Muscle Shoals - den själfulla sången, körerna, det varma orgelljudet, det lite torra trumljudet, blåsarrangemangen och de svarande gitarrerna - presenteras på ett förträffligt sätt av Rhino Records när man nu, i en begränsad upplaga, väljer att samla Percy Sledges utgåvor för Atlanticetiketten från åren mellan 1966 - 1974. Här finns hans fyra album - “When A Man Loves A Woman” (1966), ”Warm And Tender Soul” (1966), ”The Percy Sledge Way” (1967), och ”Take Time To Know Her” (1968) samt singlar, liveinspelningar och tidigare outgivet material.

Allt snyggt presenterat i en vinröd sammetsförpackning, vars innehållande musik för alltid utnämner Sledge till den ultimata sista-dansen-sångaren. Den som inte desperat törstar efter kärlek av att lyssna på Percy Sledge kan med rätta misstänkas sakna hjärta.

http://www.youtube.com/watch?v=azYUe1md61k
http://www.youtube.com/watch?v=6x0WqS4OmOQ