THE ROOSTERS
All Of Our Days
(Break-A-Way)

Det är högst besynnerligt att ett band som Roosters - hemmahörande i Kalifornien - under sina verksamma år 1966 - 68 enbart gjorde tre singlar. Men vilka singlar sen. Man kan inte låta bli att imponeras. Vad hade det kunnat bli av gruppen om den bara fått chansen.

Dess gitarrist Timothy Ward växte upp i den bästa av världar: “The ´60s were a beautiful moment in time for young people trying to express themselves. For me it was the gates of heaven opening, giving me a direction to walk.”

Likt många samtida band hade de sin historia i det tidiga sextiotalets surfmusik, men påverkades starkt då Beatles, tidigt 1964, öppnade dörren för det som skulle komma att kallas The British Invation. Under namnet The Five More släpptes “I´m No Good / Avalanche”, där framsidan är charmig merseybeat medan baksidan är instrumental gitarrsurf som väl skulle ha platsat på soundtracket till Pulp Fiction.

När Bob Dylan pluggade in sin Fender på Newport Folk Festival 1965 och när Byrds och Turtles lånade hans “Mr Tambourine Man” respektive “It Ain´t Me Baby” då bytte Five More namn till Roosters och lämnade både surf och merseybeatpop bakom sig.

Gruppen konverterade till folkrock och med den alldeles lysande singeln “One Of These Days / You Gotta Run” (1966), visade de hur seriöst de tog förvandlingen. Att skivan aldrig nådde skivköparna berodde uteslutande på att skivbolaget, med det spännande namnet Progressive Sounds Of America, saknade ordentlig distribution.

Bättre tur hade Roosters med sin andra singel "Rosebush / Ain´t Gonna Cry Anymore" (Enith Records, 1966), som - tillsammans med ytterligare tre låtar som tills nu förblivit outgivna - spelades in i Gold Star Studios i Los Angeles och blev en lokal hit i västkuststäderna Santa Barbara och Fresno.

Med en säljande singel och ett TV-framträdande i Dick Clarks American Bandstand fick gruppen spelningar på klubbarna på Sunset Strip. Ofta som förband till storheter som Doors, Rascals, Iron Butterfly och Chambers Brothers, men även som kompband till Sonny and Cher när de var som hetast.

Philips Records uppmärksammade bandet och släppte deras sista singel “I´m Suspecting / Love Machine” 1968, vars bakgrunder är gjorda av studiomusiker och där gruppen bara står för det vokala. Philips var beredd att satsa ordentligt, men då hade Roosters redan börjat tappa medlemmar och entusiasmen var på väg bort.

Det krävs en kombination av stora namn som Beau Brummels och Love, årgång 1966, för att komma i närheten av hur Roosters inspelningar låter. Break-A-Way Records är värd all respekt för att de lyfter fram den kortlivade amerikanska folkrocken.

Albumet “All Of Our Days” är ett utomordentligt bra exempel på vad stämsång, tamburin och en Rickenbacker kan åstadkomma.

http://www.youtube.com/watch?v=eMWZeCY1GSk
http://www.youtube.com/watch?v=zqm6WM_0wJ4&feature=related