MICKEY JUPP & MO WITHAM
Live - The Boot Tapes 11/11
(Wild Bird)

Tillsammans med kompisen Mo Witham ställde sig Mickey Jupp i höstas på scenen i baren på värdshuset The Boot Inn i den lilla byn Boot uppe i engelska Lake District. På sin hemsida beskriver värdshuset sin verksamhet på följande sätt: “Traditional country Inn. Good food, well kept real ales, roaring fire and dogs are welcome”. Visst låter det trevligt!

De som varit på den engelska landsbygden vet hur otroligt vackert det kan vara. Vad vore då trevligare än att stiga in på en pub och där mötas av herrarna Jupp och Witham med varsin gitarr i knä. Får man sen en god ale i handen så kan jag inte tänka mig en bättre plats att befinna mig på.

Den lilla skara som kan skryta med att ha befunnit sig i publiken när “The Boot Tapes” spelades in är verkligen att avundas. Trots att de bara är två på scenen så svänger det stundtals makalöst och inspelningen ger ytterligare en dimension av musikern och artisten Mickey Jupp.

Samspelet mellan Jupp och Witham framträder som allra starkast i "The Difference", vilken har ett nästan ofattbart gung och till det en underbar text. Ingen, och jag menar verkligen ingen, kan skildra vardagen som Jupp. Tågresan till havet, en promenad med föräldrarna i snön, bandet som spelade på 21-årsdagen, blicken i hennes ögon...Den avgörande skillnaden mellan minnen och det man aldrig kan glömma.

Förutom det vokala ansvaret alternerar Jupp mellan gitarr och el-piano, medan Withams gitarr följsamt hänger på och fyller i där så behövs. Det märks att de båda känner varandra mycket väl. Under hela Mickey Jupps karriär har Mo Witham till och från varit honom behjälplig. Redan på Legendsingeln "Georgia George /July" (Bell 1969) och vid inspelningen av gruppens andra respektive tredje album - den så kallade “Red Boot”-skivan (Vertigo 1970) och "Moonshine" (Vertigo 1972) - fanns Witham med. Därefter skulle det dröja längre mellan hans medverkan och det är på följande av Jupps soloskivor man hittar Withams gitarr: “Some People can´t Dance” (A&M 1982), “X” (Line / Waterfront 1988), "Never Too Old To Rock" (Wild Bird 2008) och som producent på “As The Yeahs Goes By” (On The Beach / Line 1991).

Förutom “Pilot”, som kommer från Stiffskivan “Juppanese”, så är de redan kända sångerna hämtade från skivor där både Jupp och Witham finns representerade. Men det finns absolut ingen anledning att negligera “The Boot Tapes” bara för att ni kanske redan råkar ha “Cheque Book”, “Nashville”, “Till Honky Gets Tonky Again”, “Feel Free”, “The Difference” och “I Should Be Loving This”. Unpluggedformatet passar Jupp alldeles utmärkt och på det här sättet har ni inte hört honom tidigare. Dessutom får ni ytterligare sex sånger - bl a den smått Josh Whiteinspirerade versionen av “My Dream lady” - vilka tidigare varit opublicerade.

Fotnot.
Vänner av pubrock i allmänhet och Mickey Jupps musik i synnerhet kan också glädja sig åt att Jupp nu äger alla rättigheter till sitt album “Shampoo Haircut & Shave” (A&M 1983), där klassiker som “Stormy Sunday Lunchtime”, “Orlando FLA”, “Reading Glasses” och naturligtvis själva titellåten återfinns. Juppologen Lars Kärrbäck har lyckats övertyga både Jupp och skivbolaget HUX Records om nödvändigheten av en återutgåva plus extraspår. Det lär ha tagit sex år att få alla bitar på plats och i sitt outtröttliga arbete för Mickey Jupp är Kärrbäck värd all respekt.http://www.mickeyjupp.se/index.htm