THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)

Satan vad bra det låter! Trots att uttrycket kanske inte passar här, så vill man ändå utbrista i ett kraftuttryck av just det slaget.

När författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal 2009, för Tompkins Squares räkning, släppte 3Cd-samlingen "Fire in My Bones: Raw + Rare + Otherworldly African-American Gospel (1944-2007)", var det sina egna skivor han använde som underlag.
http://www.tompkinssquare.com/fire_in_my_bones.html

Nu, endast två år senare, är han tillbaka och den här gången har han grävt ännu djupare i skivsamlingen. Genom samma bolag tillhandahåller han ytterligare tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande. Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata att det är med viss rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

Trots att materialet sträcker sig över en period på tjugofem år (1957 - 82), och där huvuddelen kom till på sjuttiotalet, så är det utan texthäftets uppgifter omöjligt för en lekman att datera inspelningarna. Om det inte vore för bruket av en trummaskin skulle ingen tro annat än att Deacon James Williams - kompad av brodern Eli Taylor på orgel - vackert själfulla ”God Is Taking Care” har sitt ursprung i det tidiga sextiotalet, snarare än tjugo år senare då den verkligen kom ut.

Genomgående för samtliga inspelningar är en konstruktiv gör-det-själv-attityd, betalda ur egen eller en församlings kassa och till ett ofta synnerligen spartanskt komp - en gitarr, en orgel eller bara kör och handklappningar, som gör musiken okonstlad och levande. På det, av hårt arbete och övergrepp, beryktade fängelset Cummins Prison i Lincon County, Arkansas samlade Calvin Leavy 1976 sjungande medfångar och gav under namnet Calvin Leavy + The Cummins Prison Farm Singers ut ”He Walks With Me”. Men visst undrar man vem som kan tänkas ha betalt för inspelningen och utgåvan på Messenger Records?

Visserligen går McGonigal igenom varje sång och redovisar vad han känner till om dessa, men frågetecknen är fortfarande många, vilka parallellt med ens önskan att veta mer ändå skänker en både laddad och mystisk spänning. En känsla av att se men inte röra och man slås av hur annorlunda livet kan vara och hur mycket man missat och aldrig ens har ha haft möjlighet att få uppleva. Plötsligt inser man - precis som inom all jordnära musik; cajun, rock´n´roll, country, soul, rhythm & blues... - att det inom gospelmusiken finns hur mycket som helst inspelat och att bara en bråkdel hittills nått oss som älskar att nås av det ursprungliga. Ett område mindre exponerat än soul och blues och något av en dröm för de som vill höra allt som är någorlunda outforskat, eller åtminstone det som håller så här hög kvalitet.

Det finns en växelverkan mellan olika stilarter, vilket är naturligt, och gospel är inget undantag. Att Rev. Lonnie Farries, spelande sin pedal steel på ”Peace In The Valley”, lyssnat mycket på country är lika uppenbart som att Sam Cookes senare och mer världsligare musik stått som förebilden för Echos Of Harmony när de 1968 spelade in ”Ain´t It A Shame” och kanske ännu mer för ”I´m Working On A Building” med Brother Grady Coffee. Rev. Linston Triplett Jr & The Triplett Singers gav med ”Jesus Is Living Today”, på Goldband Records underetikett Folk-Star, ut gospelpop och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det är knappt två månader in på 2012, men redan nu kan jag bekräfta att inte mycket av det jag kommer att lyssna på under året kan göra större intryck på mig än Mike McGonigals samling “THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING / RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982”. Utan att vara det minsta troende vill jag ändå säga, tack gode gud för att du varit den store inspirationskällan för samtliga av dessa inspelningar och att de har korsat min väg.