THE MIDWEST BEAT Blue Tippecanoe (Sound Asleep Records)
Wild Honey Records samlade nyligen Milwaukeegruppen The Midwest Beats samtliga Ep-utgåvor och gav ut dem i Lp-format under namnet “The Midwest Beat / Singles 2005 - 2011”. Genom totalt sjutton - då även inräknat tre tidigare outgivna sånger - oemotståndliga popmelodier kan vi lyssnare följa gruppens utveckling från dess tidiga sextiotalsinfluenser fram till dagens mer självständiga hållning.
Inte långt efter Wild Honeys utgåva fick svenska Sound Asleep Records den prestigefyllda ynnesten att släppa The Midwest Beats nästa singel - “Blue Tippecanoe / Haunted Blues”. Utan att på minsta sätt förringa innehållet på singelsamlingen måste jag ändå glädjas åt att ett litet svenskt bolaget, med främst “Blue Tippecanoe”, letat upp och fått förtroendet att ge ut gruppens absolut bästa singelutgåva. Ännu en gång visar Sound Asleep Records prov på hur exceptionellt lyhörd man är i sitt sökandet efter popmusikens essens.
När jag för några år sedan första gången hörde The Midwest Beat blev jag lyrisk över att ett ungt nytt band så väl behärskade klassisk harmony pop, vilken dränkts i stämsång som förnimmer om mästarna Beatles, Zombies, Beach Boys, Hollies, Beau Brummels och Tremeloes. Idag behöver vi inte längre påminnas om gruppens influenser, för fortsätter The Midwest Beat att skriva och framföra sånger som “Blue Tippecanoe” så erövrar man snart en given plats bredvid ovan vokala giganter.
Som för att betona hur unika The Midwest Beat verkligen är har Sound Asleep Records, vid sidan av den officiella, låtit trycka upp en extremt limiterad utgåva i endast sex exemplar och på vars alternativa omslag gruppen charmigt porträtteras av Fjällbackakonstnären Oscar Nordblom.
En del unga föräldrar börjar tidigt spara till barnens framtida lägenhetsköp, kanske finns därute även en och annan framsynt diskofil som redan nu börjar planera för barnets inköp av ”Blue Tippecanoe” - Nordblomsutgåvan - om så där tjugo år.
När det hysteriska schlagerhelvetet, i form av SVT:s gigantiska satsning på den så kallade Melodifestivalen, snart dagligen kommer att fylla medierna med skvaller om mediokra artister, så finns det all anledning att redan nu ladda batterierna genom att investera sin tid i popmusik som är på riktigt. Det behövs inga sporthallar, viftande med ballonger eller idiotiska kameraåkningar. Det är bortkastade pengar. Segerplatsen har redan intagits av The Midwest Beat och deras “Blue Tippecanoe”.
Morsan gillade aldrig rock´n´roll så som den kom till uttryck på femtiotalet. Genren blev då allmän efter att ha tagits över av vita musiker som förlyssnat sig på country, svart blues och rhythm & blues. Speciellt illa tyckte hon om den svenska varianten, representerad av såna som Rock-Olga, Rock-Ragge och Little Gerhard.
Min barndoms söndagsmiddagar hemma hos mormor och morfar var fyllda av dels morföräldrarnas sympatier för Tage Erlander och socialdemokratin, medan morsan och hennes båda bröder var inbegripna i ständiga diskussioner om jazz - storbandsvarianten. Större konstform än den som utövades av Duke Ellington, Nat King Cole, Benny Goodman, Spike Jones, Bengt Hallberg, Gunnar “Siljabloo” Nilsson och liknande artister fanns inte.
Hemma i tvårummaren stod alltid radio på och domen över Little Gerhard och hans inspelning av “Buona Sera” uttrycktes i: “Herregud så illa det låter om karln”. Själv tyckte jag väl inte att det lät så illa, men i förhållande till Louis Primas inspelning måste jag nog ge tanten rätt.
Louis Prima växte upp i stadsdelen Little Palermo - vilken huvudsakligen befolkades av immigranter från Sicilien, Italien - i New Orleans, Louisiana. Som tolvårig trumpetare i början på tjugotalet hade han eget band tillsammans med den tre år äldre brodern Leon. Med regelbundna spelningar runt om i the Crescent City var Prima redan innan tjugo års ålder veteran och som musiker så rutinerad att arbete fanns överallt. På några få år jobbade han i Cleveland, Chicago, New York och Los Angeles, startade nya band och spelade på de mest prestigefyllda klubbarna.
Rusande genom tre decennier avverkade han ett antal fruar, musiker och skivbolag som Bluebird, Brunswick-Vocalion, Decca, Varsity, Okeh, Mercury och Columbia. Under sin tid i Los Angeles medverkade Prima i ett flertal filmer och 1936 skrev han “Sing, Sing, Sing” som spelades in och gjordes känd av Benny Goodman. På femtiotalet var han en av de högst betalda artisterna i Las Vegas, där publiken på Sahara Hotel kunde få njuta av fartfyllda och energiska versioner av “Just A Gigolo”, “I Ain´t Got Nobody”, “When You´re Smiling” och “The Sheik Of Araby”. Själv njöt Prima av så där 10000 dollar i veckan för sina framträdanden.
Även om Louis Prima i vanliga fall inte brukar anges som förebild eller källa till det som under femtiotalet blev känt som rock´n´roll, så kan man ändå inte annat säga än att hans lössläppta musik har samma kvaliteter som dem man hittar hos storheter som Wynonie Harris, Roy Brown och The Treniers.
För den dansande generation som min mor och hennes bröder tillhörde fanns det inte plats för musik som det inte gick att dansa till. Louis Prima var en mästare på dansant musik och jag kan fortfarande se och höra min yngste morbror, mellan cigarettblossen, entusiastiskt - mitt i nåt som skulle kunna ha varit Primas “When You´re Smiling” - utropa: “Lyssna, lyssna nu kommer trumpetsolot!”. Alltmedan mormor småskrattade vid diskbänken och morfar och jag sprang runt med varsin “näktergal” i munnen. Det var rena Woody Allen-farsen i den trånga lägenheten.
Det är omöjligt att inte älska Louis Prima. Delvis för minnenas skull, men mest för att det svänger så hejdlöst om karln.
Bilden ovan är tagen någon gång mellan den engelska gruppen The Pretty Things självbetitlade första Lp och dess andra Lp, den likaledes suveräna Get The Picture. Året är alltså 1965 och jag var femton år gammal. The Pretty Things är den direkta orsaken till att jag för alltid blev förlorad till rockmusiken och dess olika genrer: Rock ´n´ Roll, Rockabilly, Pop, Psykedelia, Pubrock samt närstående släktingar som Rhythm & Blues, Soul, Doo Wop, Country, Swamp Pop...
Trots att fyrtiofem år har gått så har intresset aldrig avtagit, snarare tvärtom. Under resans gång har jag hört, sett och läst en del och förhoppningsvis även lärt mig något. Det är det jag skriver om under den träffande rubriken Raised On Records. Titeln har jag lånat från den utmärkte låtskrivaren, sångaren och gitarristen P F Sloan och hans Lp med samma namn från 1972.
Raised On Records är en sida om “banalities with a beat”, som den engelske dramatikern Dennis Potter i TV-serien The Singing Detective låter huvudrollens Philip Marlow uttrycka som en kort reflektion över populärmusiken.
All musik kan göras övertygande för mest av allt är det känslan som räknas. (Raisedonrecords@hotmail.se)
