torsdag 6 november 2014

Mickey Jupp



MICKEY JUPP
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)


Om cd-skivan har en framtid i nedladdningens tid så ser den ut som den nu aktuella boxen med Mickey Jupp. Den är ren glädje att beskåda, bläddra i, läsa och naturligtvis lyssna på. Det har ryktas i flera år om en box med vardagshjälten från Southend och när nu Jupp-kännaren Lars Kärrbäck, musikern och författaren Will Birch och skivbolaget Repertoire redovisar vad de sysslat med under några år är jag full av beundran. Visst har jag en och annan mindre invändning, men mer om det längre fram.

Redan i första cd-skivans öppningsfras, hämtad från "You Know What I Mean", visar Mickey Jupp vilken fyndig, smart och humoristisk textförfattare han är:

Well, I've got a girl
She's my regular date
When she´s good she´s good
When she´s bad she´s great


Och ett par spår längre fram när han förälskat sig i växeltelefonisten "Switchboard Susan" förklarar han henne helt frankt sin kärlek med orden:

Now when I look at you girl I get an extension
And I don't mean on Alexander Graham Bell's invention
Switchboard Susan can we be friends
After six and at weekends


För oss som följt Jupp sedan tiden då det fortfarande fanns växeltelefonister finns inga direkta nyheter att inhämta på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow", men för er som förbisett honom, eller ni som är ursäktade av er unga ålder, här har ni er chans att bekanta er med en av Englands riktigt stora låtskrivare.

Orsaken till att artisten Mickey Jupp inte precis varit på var mans läppar finns till viss del att finna hos honom själv. Stora namn som Elkie Brooks, Roger Chapman, Dr Feelgood, Dave Edmunds, Chris Farlowe, Gyllene Tider, Judds, Rick Nelson, Kursaal Flyers, Little Bob, Nick Lowe, Andy McCoy, Delbert McClinton, Refreshments, Searchers, Robert Wells och Jerry Williams, plus omkring hundra mer eller mindre okända artister, har spelat in hans sånger, men själv valde han i princip att för sådär tjugo år sedan vända ryggen åt musikbranschen.

Numer nöjer han sig med att göra ett fåtal framträdanden på sin hemmapub uppe i Lake District, en eller två spelningar i sin forna hemstad Southend, samt via sin facebooksida sälja nygjorda hemmainspelningar. Och jag kan försäkra er om att han fortfarande är lika genial som den yngre upplagan ni möter på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow".

En av mina få invändningar mot Repertoireboxen är, eller snarare var, materialets avsaknad av kronologisk ordning. Men, Jupp gör än idag det han alltid gjort och det han gör gör han fantastiskt bra. Hans mix av Chuck Berry-rock´n´roll och Fats Domino/New Orleans-rhythm & blues blandat med doo wop, brittisk sextiotals-rhythm & blues och emellanåt ett stänk av engelsk music hall är så tidlös att den inte kräver någon inbördes ordning.

Detsamma gäller hans texter som alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.

"`Heather on the Hill´ was a song about the part of England where I now live. Even in those days this was where I wanted to be. " *


Mickey Jupp har alltid varit något av en rock´n´rollens grovarbetare, som ständigt levererat men aldrig fått den belöning som motsvarar hans insats. Men så finns heller aldrig några överklass- eller medelklassdrömmar i hans texter. Ikläder han sig rollen av någon annan yrkesgrupp än musikern så är det istället bakom ratten i "Taxi Driver" han sätter sig och som tidsfördriv skildrar han triviala sysselsättningar som "Joggin´".

Sitt liv som musiker och sitt passionerade förhållande till musik har han beskrivit i ett flertal sånger - "Down In New Orleans", "Modern Music", "Some People Can´t Dance", "I´m An Old Rock´n´Roller", "If Only Mother"... - och det är alltid självklart befriat från tramsig, romantisk rock´n´roll-glamour.

Bäst är ändå Jupp då han skriver om kärlekens villkor och allra, allra bäst då han delger oss sina tillkortakommanden i förhållande till kvinnor. När den övergivne och försmådde Mickey Jupp plockar fram världens mest ensamma blue-eyed-soul-röst är han helt enkelt oslagbar. Ingen kan låta så övergiven, men ändå utan självömkan, som Mickey Jupp. Sånger som "Cross Country", "You Made A Fool Out Of Me", "Reading Glasses", "Standing At The Crossroad", "Brother Doctor, Sister Nurse", "True Love", "Barbara" och "Feel Free" är bara några av Jupp helt enastående tonsatta kärlekspoem.

Och hur olycklig är han inte i "Pilot":

I'm a summer, ruined by rain
I'm a pilot, shot down in flames
I'm a sailor, sunk without trace
The last time I saw your face


Herregud kan det bli värre?

Det enda jag saknar på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection" är två av mina egna favoritsånger, "City" från första Legendplattan 1969 och "Oh partir c'est mourir un Peu" från "Juppanese 1978, men det är naturligtvis bara en petitess.

Förutom de tre cd-skivorna, innehållande sjuttio sånger, en välskriven text av Will Birch och fakta om vilka som finns med på de olika inspelningarna får vi, i form av dvd, en halvtimmes dokumentär kallad "Mickey Jupp - A Long Distance Romancer" från 1994. En avspänd Jupp tar oss med för att vattna tomaterna i växthuset, till puben och till den plats i huset där han komponerar.

Långt, långt borta från den musikbransch han så demonstrativt vänt ryggen plockar han fram en akustisk gitarr och genom ”Blues For The Blues” tillkännager han ännu en gång hur främmande han är inför modern musik. Och själv är jag oerhört tacksam för att Mickey Jupp bara vill vara Mickey Jupp.


* Citatet ovan är hämtat från Will Birch text

2 kommentarer:

  1. Strålande Pelle, vem vill inte lyssna på och upptäcka Mickey Jupp efter denna informativa och entusiasmerande text!?

    SvaraRadera
  2. Tack Lars-Åke. Roligt att du gillade texten. Jupp är ju alltid värd att uppmärksammas.

    SvaraRadera

Bloggintresserade