onsdag 15 september 2010


RILEY
Grandma´s Roadhouse
(Delmore)


Den som orkar, vill eller rent av känner ett behov av gräva fram rock-, pop-, country och bluesmusikens rötter lever idag i den bästa av världar. Aldrig tidigare har viljan varit större än nu att öppna alla arkiv och publicera både tidigare utgivna och outgivna inspelningar. Den digitala revolutionen gav de stora bolagen en möjlighet att tjäna pengar på att, än en gång och till låga kostnader, återutge sina guldkalvars hela kataloger. Och, ännu bättre, små oberoende skivbolag med stora kunskaper om musikstilar och artister som tidigare aldrig nått längre än till den lokala radiostationen, tävlar idag om att briljera med att leta upp och ge ut gömda vinylskatter. Ofta i både snygga och informativa förpackningar.

Alla vill hitta en Jim Ford, d v s ett relativt okänt geni med helst hundratals outgivna inspelningar liggande i garderoben. Och med en historia så spännande att den skulle kunna vara underlag för både bok och film. För vem kan motstå dessa udda karaktärer och deras enstaka, för länge sedan glömda skivutgåvor, typ Jim Fords “Harlan County”, Peter Grudziens “The Unicorn” eller Julian Leals “Not Just Another Pop Album”. Begåvade excentriker som varit oförmögna, för panka eller helt enkelt struntade i att ta hand om sina karriärer.

Idag bör vi vara tacksamma för att bolag som Bear Family, svenska Subliminal Sounds och Sound Asleep-/Useful Records återutgivit Ford, Grudzien respektive Leal och gjort det möjligt för oss, som inte hör till de som kommit över ett av de fåtal originalexemplar som i första vändan i huvudsak köptes av föräldrar, släktingar och kompisar.

Under det tidiga sextiotalet hade gitarristen och sångaren Riley Watkins, tillsammans med kompisen Gary Stewart, turnerat i Florida, Michigan, Ohio, Pennsylvania och New Jersey dels under namnet The Imps och dels som kompband till artister som Dee Dee Sharp, Gary U.S Bond och Del Shannon.

När Stewart senare fick jobb i Nashville hos studion Bradley´s Barn och dess musikförläggande gren Forrest Hills Music som låtskrivare, bjöd han 1969 ner Watkins nya grupp Riley - bestående av Watkins - gitarr/sång, Jim Noveskey - bas/sång samt Jim Snead - trummor/sång - för att på obokad tid spela in i den legendariska studion.

Fyrtio år efter att gruppen Riley spelade in “Grandma´s Roadhouse”, och på egen hand gav ut det i endast femhundra ex., ger det oberoende Delmore Recording Society resten av världen en möjlighet, att för första gången (!) höra - och kanske främst förvånas över att det fortfarande finns - ett mästerverk som aldrig tidigare officiellt publicerats.

Som fjärde medlem på inspelningarna medverkade Gary Stewart själv på piano, gitarr, munspel och sång. Och det är kanske just sången som imponerar allra mest, med solo- och körstämmor som stundtals påminner om det bästa hos Moby Grape. Musiken är hämtad ur samma mylla som den The Band trampade omkring i, med den skillnaden att Rileys jord verkar ha varit långt mycket mer näringsrik än Bands torra jord. Och med risk för att svära i kyrkan, om Band hade tagit sig i kragen och lyft sig till något mer än att bara vara ett suveränt kompband, hade de kanske kommit i närheten av hur Rileys lät. Det är så här jag tror att Band skulle vilja ha låtit, men - i mina öron - aldrig under eget namn lyckades.

Rileys “Grandma´s Roadhouse” är ett unikt dokument över vad begåvade musiker kan åstadkomma med relativt små medel, i kombination med en djup förankring i amerikansk rotmusik - såsom country, gospel, rock´n´noll - och en slags övertygelse om att vardagen är livets nerv.

http://delmorerecordings.com/

2 kommentarer:

  1. Hans Schönning4 oktober 2010 21:41

    Hur får man tag i plattan?

    SvaraRadera
  2. Jag köpte mitt ex på Play.com. Där är allt fraktfritt.
    http://www.play.com/Music/CD/4-/16698670/Grandmas-Roadhouse/Product.html

    SvaraRadera

Bloggintresserade