PETE MOLINARI
Folklore Centrum
Wollmar Yxkullsg. 2, Stockholm
(29.10.2010)

“Det fanns en liten scen längst bak och jag spelade där en och annan gång. Jag spelade nog någon gång på vartenda ställe...Artisterna satt eller stod i fönstret, synliga från gatan, eller stod i andra änden av lokalen med ansiktet mot dörren och sjöng så starkt de kunde. Inga mikrofoner eller någonting.”

Konsertlokalen var Café Bizarre i Greenwich Village. Citatet ovan är hämtat ur Bob Dylans memoarer och beskriver de enkla förhållanden under vilka den unge Dylan i det tidiga sextiotalet påbörjade sin karriär.

Platsen skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av fredagskvällens spelning med engelsmannen Pete Molinari, med undantag av att det på Folklore Centrum inte ens finns en scen att tillgå. Lokalen innehas av den legendariske Izzy Young, som för femtio år sedan i New York tog sig an den vetgirige Dylan och försåg honom med både litteratur och skivor.

Att den redan etablerade Pete Molinari inför tjugofem - ja, ni läste rätt (25!) - personer ger en gratiskonsert i en lokal som rymmer max fyrtio besökare, kan vi tacka den respekt Young åtnjuter inom folkmusikkretsar.

När Molinari ställer sig framför den vitmålade väggen och får ögonkontakt med samtliga i publiken, berättar han att det är betydligt mer nervöst att spela i ett så litet sammanhang än att stå på de konsertscener där han vanligtvis uppträder.

Under de följande två timmarna fick vi inte bara höra ett urval hämtat från Molinaris tre album - “Walking Off The Map”, “A Virtual Landslide” och “A Train Bound For Glory” - utan han bjuder även på både äldre överblivet och helt nyskrivet material.

Till melodin av “Midnight Special” har Molinari skrivit en ny text och döpt sången till "63 Chevrolet". När han spelar med helt band bakom sig låter han den förvandlas till ren rockabilly, men det är ändå ingen förlust att få höra den även utan den genrens karaktäristiska slap bass.

I den nyskrivna “Easy Street” har han hämtat titeln från en film med sin barndoms hjälte Charlie Chaplin och korsat den med den ödesmättade stämningen från Billie Holiday “Strange Fruit”. Vid en framtida inspelning kommer piano och en stråkkvartett att ligga som bakgrund.

Med ett stort leende framförs överraskande Rocco Granatas femtio år gamla italienska schlager “Marina” på originalspråket. Innan kvällen är över får vi med den nyskrivna “Rosalita” ytterligare ett smakprov på hans italienska rötter. Molinaris morföräldrar kom från Italien och under kvällen berättar han om sin mångkulturella uppväxt i Chatham med en pappa från Alexandria, Egypten och en mamma från Malta.

Berättelserna mellan sångerna blir ett spännande komplement till den magiska stämning Molinari - som två tredjedelar av tiden får sällskap av gitarristen Tom Hakava - försätter oss i med sin musik. De under konserten pågående samtalen mellan Molinari och Izzy Young, som delar med sig av historier om bland annat Pete Seeger, Allen Ginsburg och Woody Guthrie, förstärker intrycket av att en ödmjuk, generös och inte minst begåvad artist står framför oss. Osannolikt nära dessutom.

Izzy Young övertalas av Molinari att läsa någon av sina dikter. Young föredrar istället att från väggen ta ner den inramade “Father Death Blues”, skriven och framförd av Ginsburg på Stockholm Konserthus 1983.

Och det är just den familjära känslan mellan Molinari, Young och den fåtaliga publiken som gör kvällen så speciell. Det är inte utan att man tycker sig ha varit med om något mycket unikt. Om tio år, då Molinari rimligtvis har fått det stora erkännande han förtjänar, kommer den anspråkslösa konserten hos Izzy Youngs Folklore Centrum, fredagen den 29 oktober 2010, att beskrivas som att 25 besökare gick in och 250 gick ut.


http://www.youtube.com/watch?v=EbmyKYzJj4U

Tack Leif Wivatt för informationen om att Molinari skulle spela på Folklore Centrum.

GENE VINCENT
The Ballads of Gene Vincent
(Bear Family)

Den första oktober 1971 spelade Gene Vincent in följande fem sånger för det engelska radioprogrammet Johnny Walker Show: “Be Bop A Lula”, “Say Mama”, “Roll Over Beethoven”, “Whole Lotta Shakin´ Going On” och “Distant Drums”. Av dessa var de fyra första den typen av låtar Vincent brukade sjunga vid sina framträdanden.

De som kompade Gene, vid det som även skulle bli hans sista Englandsturné, var ett okänt band kallat Kansas Hook. Gruppens keyboardspelare Dave Bailey berättade 1984 för Gene Vincent International Fan Club Magazine att Gene gärna ville blanda upp sin rock´n´rollrepertoar med country. På spellistan fanns förutom “Distant Drums” även Kris Kristoffersons “Sunday Morning Comin´ Down”, vilken innan den hamnade på Kristoffersons eget debutalbum hade varit en mindre hit för Ray Stevens på hösten 1969.

Publiken på premiärkonserten bestod uteslutande av rock´n´rollentusiaster och intresset för att höra country & western var lågt. Arrangören tog tillfället i akt, stämplade låtvalet som kontraktsbrott och vägrade betala Gene och Kansas Hook.

Inspelningen av “Distant Drums” var aldrig menad att bli av, och kom heller inte att sändas, men plötsligt ville Gene absolut lägga till den till de övriga fyra sångerna. Den tagning som finns bevarad var den enda som gjordes.

Vincent förvandlade Jim Reeves stora hit “Distant Drums” till en kärleksförklaring ämnad den kvinna han vid tillfället levde samman med. Så låter han byta ut textraden “Mary marry me” mot “Marcie marry me”. Bara för att vid återkomsten till USA den åttonde oktober upptäcka att samma Marcia Avron inte bara hade tömt hans bankkonto utan även flyttat, tagit båda bilarna och lämnat ett tomt hus efter sig.

Den tolfte oktober samma år avlider Gene Vincent svårt alkoholiserad i blödande magsår. Endast trettiosex år gammal var kroppen slut och rockmusiken bästa och vackraste röst tystnade för alltid.

Den tragiska bakgrunden till Genes sista inspelning är betecknande för den komplicerade kontrasten mellan hans kaotiska privatliv och hur samlad, fokuserad och ambitiös han kunde vara i en studio.

Den fyra år gamla utgåvan “The Ballads Of Gene Vincent” avslutas med “Distant Drums” och visar på ett utmärkt sätt, att Gene Vincent var långt mycket mer än bara den kompromisslöse, tungvrickande rock´n´rollsångare han gjort sig mest känd som.

Genom hela karriären hade han en stor kärlek till att spela in ballader. Och än viktigare, han hade rösten. Något som Genes förste manager Sheriff Tex Davis - som var lika mycket sheriff som Colonel Tom Parker var överste - var den förste att upptäcka: “I never heard such sweet sound. He was great!...he could sing like a bird. An unbelievable boy!” (Britt Hagerty “The Day The World Turned Blue”).

Alltid lika tonsäker och med en fantastisk timing får vi följa Gene Vincent från de tidiga coverinspelningarna 1956 av “Unchained Melody” och “Up A Lazy River” tillsammans med den elegante, stilbildande gitarristen Cliff Gallup. Genom sextiotalet i England där Gene - kompad av Sounds Incorporated - 1961 i Abbey Road Studio spelade in “Love Of A Man”. Två år senare kom den stråkförsedda “Where Have Yoy Been All My Life”, skriven av Barry Mann och Cynthia Weil. En tolkning likvärdig den Artur Alexander gjort klassisk.

Från Genes kanske mest intressanta album - inspelad av Challenge Records 1966 och utgiven som den självbetitlade “Gene Vincent” på London Records 1967 - har man haft det goda omdömet att välja ut “Lonely Street” och den stämningsmättade “Hi-Lili Hi Lo”.

Slutligen “The Rose Of Love” inspelad 22 augusti 1971 hemma hos Ronnie Weiser, grundare av skivbolaget Rollin´ Rock, där Gene sittande på Weisers säng, till eget gitarrkomp, spelar in “Bring It On Home To Me”, Hey, Hey, Hey, Hey”, “Party Doll” och “The Rose Of Love”.

Precis som för generationskamraten Elvis Presley fanns det för Gene Vincent inga röstmässiga hinder att ta sig an någon genre. Simpelt eller svårt spelade ingen roll, allt genomfördes seriöst och med en röst som aldrig sviktade.

Vincent var autodidakt. Det är få förunnat att vara begåvad med en så fantastisk röst och samtidigt veta vad den skall användas till.

Gene Vincent visste.


http://www.youtube.com/watch?v=LwLWh0u9cGc

THE MAHARAJAS
Sucked Into The 70´s
(Crusher)

Stockholmsgruppen The Maharajas ger med “Sucked Into The 70´s” ut sin andra Ep för det oberoende Göteborgsbolaget Crusher Records. På deras första, “Weekend Sparks” (2006), återfinns den stämningsfulla “(Take A) Look At Yourself”, där gruppen låter som det bästa från tiden då den brittiska beatmusiken förvandlade sig själv från rhythm & blues till psykedelia, sent 1966/tidigt -67.

Engelsmännen var under sextiotalet alltid mer mån om sången, och framför allt stämsången, än de amerikanska banden. Jag blir knäsvag när kören kommer in i refrängen med “Take a look at youself. Do you like what you see...” och det är ett tuffare producerat Zombies jag tänker på.

På “Sucked Into The 70´s” har Maharajas lämnat sextiotalet bakom sig och tagit steget in, eller snarare med “Bing (And Now You´re Hypnotized)” sparkat in dörren, på den engelska sjuttiotalspuben. Och de gör det som om de aldrig gjort annat än lyssnat på den breda genre som kallas pubrock.

I den suveräna poplåten “Stickers And Pins” rycker Maharajas instrumenten från pubrockikonerna Brinsley Schwarz och tar över scenen helt. Så här bra sånger skrev Nick Lowe och Ian Gomm när de var unga och hungriga. Det är en ren njutning att höra den pådrivande basen, det rena gitarrljudet, Mathias Liljas röst och återigen är det den snygga kör- och stämsången som exakt talar om när och var vi befinner oss.

Om den för tidigt bortgångne Lee Brilleaux kunde höra den rytmiska kompgitarren i “Down At The Pub” skulle han känna lukten av fish ´n´chips, önska sig en pint ale så generöst tappad att endast ytspänningen håller den kvar i glaset och se bilden av fyra frusna doktorer nere på en blåsig pir.

Med en ylande vind och het behandling visar Mathias Lilja, Jens Lindberg, Ulf Guttormsson och Ricard Harryson med “Someone Looking Like You” att pubrocken aldrig dog. Den har bara vilat och väntat på att någon skall ta den vidare och jag kan inte tänka mig några bättre lämpade än svenska The Maharajas.

Ge oss för guds skull ett helt album med lika vitalt material som det som finns på “Sucked Into The 70´s”. Vi är många som har väntat länge och vi behöver det.



http://www.crusherrecords.com/

http://www.youtube.com/watch?v=mlCvb6Ckk1Y

THE FORCE
Sean Tylas glömda mästerverk.

När jag efter Tyla Gangs spelning på Stockholmspuben Akkurat den tionde oktober berättade för Sean Tyla att, enligt min uppfattning, albumet The Force är hans bästa skiva, då svarade han blixtsnabbt att det tvärtom är hans sämsta.

Med en bakgrund som förebild för den andra generationen pubrockare, de som älskade Chuck Berry mer än The Band, utgjorde Tyla och Ducks Deluxes inspelningar och framträdanden 1972-1975 en milstolpe. Ja, själva fundamentet i det jag gillar av begreppet pubrock.

Under senare delen av sjuttiotalet turnerade Sean Tyla nästan ihjäl sig tillsammans med de övriga medlemmarna i Tyla Gang. Innan han försvinner från Akkurat konstaterar han att det är i Tyla Gang hans bästa arbeten finns bevarade.

Och visst var det i den gruppen hans egna kompositioner fick mest utrymme. Det är ingen dålig meritlista han visar upp. Klassisker som “On The Street”, “The Young Lords”, “Texas Chainsaw Massacre Boogie”, “Cannons Of The Boogie Night”, “Dust On The Needle”, “Hurricane”, “Did You Hear It On The Radio”, “It´s Gonna Rain”, "Suicide Jockey" och “Spanish Street” framförs med all den väsande auktoritet som präglat allt Tyla gjort.

I Ducks Deluxe delade han låtskrivandet med den likaledes begåvade kollegan Nick Garvey och senare även Andy McMasters. De drog åt olika håll och det är därför som det låter som två olika grupper instängda under samma namn. Å ena sidan den rock´n´rollbaserade stil som utgår från Sean Tylas “Daddy Put The Bomp” och “Fireball” och å andra sidan ren pop i Garveys “Please, Please, Please” respektive McMasters “Love´s Melody”. De två sistnämnda är magisk popmusik i ren Beatlesklass. Mest sammanhållet låter Ducks Deluxe i pubrocksklassikerna “Don´t Mind Rockin´ Tonight” och “Coast To Coast”.

I början på åttiotalet bildade Sean Tyla The Force tillsammans Deke Leonard - gitarr, piano och sång, Mickey Groome - bas och sång samt Paul Simmons - trummor. Av Tylas olika projekt var gruppen den minst kända, minst uppmärksammade men samtidigt också den mest spännande.
I motsatts till Ducks Deluxes låtskrivare Tyla-Garvey-McMaster så låter Force med Tyla-Leonard rakt igenom som ett band med en gemensam vilja. Deke Leonard - med bakgrund i The Bystanders och Man - hade samma förmåga som Garvey och McMaster att skriva smart Merseybeatinfluerad pop. Men, han uteslöt aldrig Tyla ur ljudbilden. Både Tyla och Leonard känns i Force mer integrerade i varandras kompositioner än vad förhållandet är mellan de tunga namnen i Ducks Deluxe.

Deke Leonard har, själv eller med någon annan i Force, bidragit med sextiotalsförankrad pop av hög klass, där han även visar att han är en både utmärkt sångare och uppfinningsrik gitarrist. Sånger som “Love Changes”, “Brokenhearted Lovers” och framför allt den geniala “Secrets” är gjord med sådan finess att man spontant associerar till sextiotalets The Easybeats och dagens svenska popatleter The Men. Om de senare letar efter en lämplig cover så kan de hitta den här. Varför inte just “Secrets”, som med sitt hårt drivna tempo och utsökta stämsång borde passa Sven Köhler och hans kamrater i The Men alldeles utmärkt.

I “Trick Of The Light“, “The Ace”, “Gotta Change Da Boogie”, “Close To A Headline”, den glamrockiga “She Shouldn´t´ve Have Done It” och singelbaksidan “Right Side Of The Street” bidrar Sean Tyla, själv eller tillsammans med Deke Leonard, med den boogiebaserade pubrock som är hans alldeles speciella kännetecken.

Som för att blidka även de som bara vill ha ren pubrock à la Rockpile är The Force i “Can´t Keep A Bad Woman Down” så tight, att framförandet är själva skolexemplet på hur genren skulle komma att låta när flanellskjortorna byttes ut mot skinnjackor.

Med den dynamiska rytmduon Mickey Groome och Paul Simmons i ryggen har förgrundsgestalterna Tyla och Leonard gjort en skiva jag inte tvekar att kalla ett mästerverk. Här kombineras Deke Leonardbeat med Sean Tylatwang på ett så variationsrikt och smakfullt sätt att det borde göra varje popälskare euforisk.

Men istället tycks ingen bry sig - allra minst Sean Tyla själv.


http://www.youtube.com/watch?v=vNc8RFjXMEI
Fotnot 1. The Forces första och enda album, som även innehåller en suggestiv version av Jody Reynolds “Endless Sleep”, släpptes 1983 i Sverige av Polar Music, men då var gruppen redan bara ett minne. Under en spelning på Dingwalls i London lämnade plötsligt Tyla scenen efter att ha drabbats av akut panikångest. Det var slutet på det vitala samarbetet mellan Deke Leonard och Sean Tyla .

Fotnot 2. Förutom att vara en spännande kompositör och musiker har Deke Leonard också gett ut två mycket läsvärda böcker. Karriären innan Man bildades beskriver han underhållande i “Maybe I Should´ve Stayed In Bed” (2000) och i “Rhinos, Winos & Lunatics / The Legend of MAN - A Rock´n´Roll Band” (2001) handlar det om den omtumlande tiden i Man.




Tack till Sean Tylakonnässören Roald Hansen som skickade "The Force Live at the Hope & Anchor 01.06.1981" med följande låtlista:

1. Close To A Headline
2. Brokenhearted Lovers
3. Right Side Of The Street
4. Big Hunk Of Love
5. Daddy Put The Bomp
6. New York Sun
7. Trick Of The Light
8. Fools Like Me
9. The Young Lords
10. Down Down Down
11. Hard Way To Live
12. Coast To Coast
13. Little Queenie
14. Close To A Headline

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Det här är inte New York
(Punks Only)

Utan att jag visste om det är Bäddat För Trubbels debut-Lp “Det här är inte New York” en mycket efterlängtad skiva. Inte sedan Wilmer Xs första singlar - “Sov Min Älskling/Säg Din Mamma Och Din Pappa” och “Wilmer I Paris/En Dansande Polis” - och deras mini-Lp från 1980 har jag hört ett så övertygande nytt svenskt rockskrammel.

Det måste vara något alldeles speciellt med Skåne. Finns där kanske en slags lokal hängivenhet som bär fram kompromisslösa grupper som Namelosers, Bootjacks, Kal P Dal, Wilmer X, Kommissarie Roy, Problem och nu Bäddat För Trubbel. Det är som om dessa musiker helt utan att anstränga sig, utan tillstymmelse till beräkning och per automatik bryter mot all så kallad god smak och stela konventioner.

I en tid när medelklassens värderingar och drömmar är förhärskande och vi alla är reducerade till att vara konsumenter, så är det en befrielse att verkligheten äntligen har gjort sitt återtåg på scenen.

Utan att för ett ögonblick vara belastad med den självgodhet och självpåtagna magisterroll som kännetecknade Nationalteatern och Hoola Bandoola Band är “Det här är inte New York” kanske den mest politiska skiva jag har hört. Inte som ett högtravande manifest, utan mera utifrån övertygelsen om att vardagslivet är spännande, ja t o m det mest spännande, och det enda som är viktigt att skildra.

Och det till musik som går att lyssna på. Man blandar Johnny Thunders Heartbreakers med Mike Spensers Count Bishops - men helt utan dessas rockstjärneposer - drar upp tempot och lägger till frustration, ilska och stolthet. Frustrerad som i “Jag har ingenting”. Ilska över att vara “Född att förlora” eller att som nyanländ flyktig hamna på det kritiserade “Arlöv Park Hotel”. Stolthet över att “Jag är bättre än dig”, “Sånt är livet” och “Du kan säga vad fan du vill”.

Bäddat För Trubbel gör genuint rakryggad rockmusik och bör för eventuell uppföljare aldrig lämna studio Crowpath och Trubbelstudion. Det är precis så här det skall låta.

http://www.youtube.com/watch?v=VvIE68EUzuc&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=RNyGY8kXCBA&feature=related

Ett av få ställen där “Det här är inte New York” kan köpas: http://rundgong.jetshopfree.se/baddat-for-trubbel-p-159.aspx


Tack till L-P Anderson som alltid tycks veta vad jag gillar och bör höra.

SEAN TYLA
Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll
(Soundcheck Books)

Det finns ingen plats längre för droger, sprit eller tobak i Sean Tylas liv. Kemikalierna lade han av med redan 1982, spriten tio år senare och cigaretterna kastades ut samma dag som han fick diagnosen abdominal aortic aneurysm, d v s förstorad kroppspulsåder. De flesta i hans situation lever symptomfria fram till blodkärlet brister, sen är det slut.

Tyla träffade en uppmärksam läkare, opererades och fick en andra chans. Idag är musiken hans enda last.

När Tyla dök upp i London i maj 1970 var siktet inställt på musikgatan Denmark Street och de förläggare som där hade sina kontor. Med fem bandkopior av egenhändigt gjorda demoinspelningar skulle först förläggarna erövras och därefter världen. För det var låtskrivare han ville bli. Burt Bacharach var den stora förebilden.

Ett par dagar senare var han pank, hungrig och uteliggare. Att ge upp var ändå inte att tänka på. Hans tro på sig själv var orubblig, men han skulle komma att behöva ha både tur och tillfälligheterna på sin sida.

Tylas första kontakt med en inspelningsstudio resulterade i “Miracles” med gruppen Third World. När Tony Blackburn spelade skivan i sitt program Midday Spin kommenterade han den med de uppmuntrande orden: “Well, it would certainly be a miracle if that was a hit”.

Kort därefter stiger Sean Tyla helt fräckt in på United Artists kontor i London och presenterar sig med orden “I´m the best producer in the world and I need a job”, och får naturligtvis följdfrågan om vad han tidigare hade producerat. Med ett leende levereras det blixtsnabba svaret: “Nothing yet. When I do, it´ll be the best thing you´ve ever heard”.

Hur märkligt det än kan låta blir han erbjuden delaktighet i kommande projekt. Ett av dessa var att försöka strukturera gruppen Help Yourselfs röriga tillvaro. Ett mer eller mindre hopplöst uppdrag som emellertid för honom in på den bana där han verkar predestinerad att befinna sig, den skakiga och lynniga tillvaron som rockmusiker.

Allt händer med samma självklarhet som när dominobrickor faller i rad en efter en. När väl Tyla tagit ett steg i någon riktning så presenterade sig alltid nya idéer, uppslag och lösningar. Hos United Artists kommer han i kontakt med Help Yourself, som leder till Nick Lowe, som leder till Martin Belmont, som leder till Ducks Deluxe som leder till Skydog Records Marc Zermati, som leder till Dave Robinson, som leder till Tyla Gang, som leder till Jack Riviera, som leder till Stiff...

Det är en underhållande resa att följa Sean Tylas outtröttliga strävan från den tidiga drömmen om att bli kompositör till hans okuvliga längtan efter att få vara, och förbli, låtskrivare, sångare och gitarrist. Och det var främst som medlem i en grupp han ville uttrycka sin musikaliska begåvning. Först i Ducks Deluxe, sedan Tyla Gang och slutligen The Force. Solokarriären kom högst motvilligt och var inget han trängtade efter.

Medveten om sin egen begåvning och insikten om att bra rockmusik aldrig kan fuskas fram, i kombination med en järnvilja och hårt arbete, har gjort Sean Tyla till en överlevare. Hans musikaliska integritet har heller inte varit gratis. Med Ducks Deluxe tackade han nej när Mick Jagger och Keith Richards kom viftande med ett skivkontrakt. Lemmys erbjudande om en plats i Motörhead stod han över. Och producera Sex Pistols debut-Lp ville han bara inte. Han såg gruppen live och tyckte de var för dåliga.

Den som köper “Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” i tron att få läsa om en dekadent rockstjärnas förfall kommer att bli besviken. Visst förekommer det droger, men mest av allt är det en välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll.

http://www.youtube.com/watch?v=M6IDGGJVnBo
http://www.youtube.com/watch?v=msRxk7IKaDI
http://www.youtube.com/watch?v=vNc8RFjXMEI
http://www.youtube.com/watch?v=dNSBlFzowoY

THE FOURTUNE-TELLERS

Under en resa till Helsingfors besökte jag en av stadens bättre skivaffärer i hopp om att hitta något med The Renegades som jag inte redan har. Framme vid disken fanns en låda med vinylsinglar och ep-skivor. Det var naturligtvis omöjligt att inte bläddra i den. Mitt i högen stannade fingrarna och drog upp en riktig skönhet. Omslaget var så snyggt, att innan hjärnan hade tagit något beslut så låg redan prislappens åtta euro på disken.

Att handen, som förekom hjärnan, hade fattat rätt beslut bekräftades när jag vände på omslaget och såg namnet Jens Lindberg. Svensk garagerocks magiker har skrivit den korta baksidestexten, som bl a innehåller följande goda råd: “Ensure that your turntable is set on 45 rpm and turn the volume to max” . Utan att vi någonsin har träffats tycks Lindberg veta vad jag behöver.

Den vänlige mannen bakom disken log och sa något om snabb reaktion, samtidigt som han plockade fram ytterligare en ep med svenska The Fourtune-Tellers. Och till de som påstår att förpackningen inte spelar någon roll kan jag bara säga: Ni har fel.

Sundsvallsbandet The Fourtune-Tellers har till dags dato, på det tyska oberoende skivbolaget CopaseDisques, utkommit med två ep-skivor. Musiken är, i rakt nedstigande led, sprungen ur den svenska garagerocken, vars storhetstid finns dokumenterad på dubbel-cd:n “A REAL COOL TIME REVISITED - Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989”.

Det finns inte mycket som skiljer The Fourtune-Tellers från någon av de grupper som Jens Lindberg själv har varit medlem i: Highspeed V, The Freinds, Crimson Shadows eller mina personliga favoriter The Wylde Mammoth. Samma vilja att - utifrån sextiotalets brittiska rhythm & blues och den samtida amerikanska garagerocken - hålla liv i en genre som bygger på absolut förståelse för att dess definitiva form bara kan uppnås genom att avstå från klåfingriga försök till utveckling.

The Fourtune-Tellers visar sig klara utmaningen. Det är så här det skall låta. Enkelhet och energi kan verka lättuppnåeligt, men här får jag ännu en gång användning för ett av mina favoritcitat. Jag tror det var Tom Paxton som sa det: “Det finns inget så svårt som enkelhet, komplicerad kan vilket idiot som helst vara”.

I väntan på att The Fourtune-Tellers beslutar sig för att spela in ett debutalbum får de två ep-skivorna snurra på min skivtallrik:

The Fourtune-Tellers Play Their New Hit Songs (2007): “Ain´t Gonna Cheat On Me Again”, “Make You Fell Alright”, “I´m Brokenhearted”, “Voodoo Girl”.

The Fourtune-Tellers Fabulous 60s Garage Sounds From Sweden (2009): “Don´t Tell Me The Words”, “Meant To Be”, “Back To You”, “Girl I´m Lost”

Och beträffande omslagen måste man gå tillbaka det franska skivbolaget Vogue Disc och deras ep-skivor gjorda på sextiotalet för att hitta något liknande. Att påstå att det är snyggt är en underskattning. Perfektion är det enda adekvata uttryck som duger. Bättre än så här kan man inte göra ett ep-omslag.

http://www.myspace.com/thefourtunetellers

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/05/real-cool-time-revisited-swedish-punk_04.html

TYLA GANG
Rewired (Whaleback - Vin De Boogie)
(Jungle)

Tyla Gang var en av Sean Tylas tre gruppkonstellationer. Ducks Deluxe och The Force spelade engelsk pubrock, medan Tyla Gang med sina något fetare produktioner hade mer dragning åt allmänrock.

Två album - “Yachtless” (1977) och “Moonproof” (1978) - hann Tyla Gang med. Båda utgivna på amerikanska Beserkley och rejäla ekonomiska fiaskon för bolaget. Mitt under arbetet med det som skulle bli gruppens tredje Lp kallades Sean Tyla över till USA för samtal med Beserkley grundare Matthew Kaufman.

“Inspelningarna kommer att avbrytas. Vi gillar dig, men dina musiker är för dåliga. Det låter helt enkelt skit” förklarade Kaufman. Tyla försvarade sig med att i Tyskland och Frankrike tyckte man om gruppens opolerade sound. “Det är möjligt” svarade Kaufman, “men i USA går det inte att sälja”.
Veckors arbete i Polydors studio i London raderades och av Tyla Gangs tredje Lp fanns bara minnet kvar. Trodde man, ända tills gitarristen Bruce Irvine nyligen hittade de kassettkopior han regelbundet låtit göra medan inspelningen pågick.

Med hjälp av modern studioteknik har Irvine gjort nya mastertejper av kassetterna och idag finns de åtta ofullbordade Tyla Ganglåtarna utgivna , som en del av en dubbel-cd, under namnet “Rewired” med underrubriken “Whaleback”.

Med undantag av en genomgående replokalskänsla så är ljudet förvånansvärt bra. Det är inga problem att få en relativt god uppfattning om hur slutresultatet skulle ha kommit att låta om man fått fortsätta ända fram.


Berikad av rockmusikens traditioner och oberoende av trender visar Sean Tyla med Tyla Gang - vid sidan av Pretenders och Dire Straits - hur tidsperiodens klassiska rock lät när den lät som bäst, både beträffande låtmaterial och utförande. Den som vill ha ren pubrock får leta någon annanstans.

Lyssna inte på Matthew Kaufman. Oavsett om det var Ducks Deluxe, Tyla Gang eller Force så var Tylas medmusiker alltid förstklassiga. Och det kanske allra viktigaste, det är aldrig Sean Tyla med kompmusiker. Trots att han står för materialet och har en av rockmusikens snyggaste röster så låter alla hans grupper som kollektiva ansträngningar. Utan att för en sekund förlora något av sin egen auktoritet, lämnar han generöst plats åt övriga musiker och ger lyssnaren en känsla av att ingen del kan bytas ut.

Förutom den nyupptäckta tredje Lp:n finns på “Rewired” åtta outgivna inspelningar gjorda för BBC 1977 och 1978. Låtarna är mestadels hämtade från gruppens två album. En bonus-cd under namnet “Vin De Boogie” medföljer också och består av en liveinspelning gjord i Frankrike i april 1977.

Sean Tyla verkar beslutsam att försöka ta igen nästan tjugofem års bortavaro. Idag håller han igång både Ducks Deluxe och Tyla Gang och ger ut skivor med såväl nytt som gammalt material. Den som besöker hans konserter kan där, redan nu, köpa hans självbiografi “Jumpin´ In The Fire” som officiellt släpps först den 20 oktober.

Sean Tyla är tillbaka. Förhoppningsvis för att stanna.

http://www.youtube.com/watch?v=msRxk7IKaDI&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=rVW29r5lVSU