GERRY GOFFIN
It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions
(Big Pink Music)

Det var näst intill förödande för Gerry Goffins självkänsla som kompositör då han i oktober 1965 såg Bob Dylan uppträda på Carnegie Hall i New York.

Allt hade ju varit så lätt för honom och hustrun Carole King. Hon var knappt tjugo år och han strax där över, när de 1961 fick sin första stora framgång, då The Shirelles toppade försäljningslistorna med deras sång “Will You Love Me Tomorrow”. Därefter stod artister på kö för att få ge skivköparna en sång komponerad av paret Goffin & King. Bland de mest framgångsrika var vokalgruppen The Drifters.

Dylans texter - framförda till ett suggestivt komp av The Hawks, senare The Band - fick Gerry Goffin att känna sig förminskad. Och inte blev det bättre av att Dylan gjort sig rolig över de som befolkade kompositörskomplexet Brill Building: “I´m hot for you and you´re hot for me-ooka dooka dicka dee” och självförtroende hade karln också: “Tin Pan Alley is gone. I put an end to it”.

Insikten om sin egen begränsning drabbade Goffin hårt: “I was trying to achieve something, to make good music and some good songs. When I heard Dylan, I said `We´re not even close´” och vidare “the big difference between being a pop lyricist and being a poet....Being a poet is a lot harder, it´s really work. I had a desire to write that kind of song - to be a poet - but I wasn´t able to.”

Producenten Steve Tyrell, som jobbade med Burt Bacharach vid tiden för Goffins ödesdigra konsertbesök, menar att Goffins känsla av otillräcklighet var den direkta orsaken till att han började med droger: “He didn´t just take drugs for the fuck of it. He was trying to expand his mind, like a lot of people were...He thought he was going to become a better lyricist. He thought he was going to be smarter, more intuitive.”

Inte helt överraskande tog drogerna kommando över Gerry Goffin. De som stod honom nära kunde bara bevittna tragedin. Kompositörskollegorna Barry Mann och Cynthia Weil skrev Paul Revere and the Raiders stora hit “Kicks” som ett budskap adresserat direkt till Goffin: “We saw him deteriorate and thought if we wrote it for him, maybe he´d listen to that. He still didn´t”

Påfrestningarna på äktenskapet mellan Gerry Goffin och Carole King beskriver makarna rakt upp och ner i sången “A Road To Nowhere” (1966). Med plågsam svärta sjunger King om det oundvikliga uppbrottet: “I tried to hang on for as long as I could. But now I can see that it just ain't no good. Our love it has rotted. Right down to the core. What ever we had. We don't have it anymore.”
http://www.youtube.com/watch?v=8uCGjTWlXzc

Strax därefter var äktenskapet upplöst och båda flyttade, oberoende av varandra, till Los Angeles. Carole King bildade först den kortlivade gruppen The City, träffade senare James Taylor som uppmuntrade henne att istället satsa på en solokarriär. Med “It´s Too late” fick hon på hösten 1971 en listetta och albumet “Tapestry” sålde mer än något annat hon varit inblandad i.

Gerry Goffins tvivel på sig själv verkade som bortblåst när han, i samarbete med bl a Barry Goldberg, 1973 släppte dubbel-Lp:n “It Aint Exactly Entertainment” (Adelphi Records). På inte mindre än sjutton spår - inspelade i Muscle Shoals, Alabama - färdas han musikaliskt på samma grusvägar som The Band och Delaney & Bonnie tidigare trafikerat.

I motsats till Carole Kings småtråkiga konserthusmusik gjorde Gerry Goffin precis tvärtom och skrev musik för de som frekventerade barerna. Om han varit engelsman hade han med “It Aint Exactly Entertainment” fått en central plats bland de som sneglade på country i den första generationen av sjuttiotalets pubrockare.

Jag skulle inte alls bli förvånad om sådana som Nick Lowe, Roger Morris och Ernie Graham spelat sönder sina exemplar av “It Aint Exactly Entertainment”.

Precis lika mustig som originalskivan är de demos som Big Pink Music nu fått Goffins tillåtelse att ge ut. Det är samma hopkok av amerikansk rotmusik som vi känner igen hos artister som redan nämnda The Band och Delaney & Bonnie. Och naturligtvis har Bob Dylans inflytande lämnat avtryck, men även Bobby Charles jordnära album på Bearsville Records 1972 verkar ha nått Goffins öron.

Öppningsspåret “Don´t Wait Too Long” är charmig New Orleans-rock´n´roll med ett så lätt anslag att det krävs största möjliga kunnande för att låta så avslappnade. Och det är demoinspelningarnas genomgående styrka. http://www.youtube.com/watch?v=QtPzxxXBhH4

Den som undrar var Dave Edmunds hittade “C´mon Little Dixie”, när han frontade den fiktiva gruppen The Stray Cats i filmen Stardust, kan sluta leta nu. Här har ni förlagan, framförd med den träskiga känsla som det tidigare nästan bara varit Bobby Charles förunnat att kunna förmedla. Och utan större åthävor genomför Gerry Goffin också rena Joe Barryorgien i swamppopcharmiga “Ludella”.

Den alternativa tagningen av “It´s Not The Spotlight”, som han skrev tillsammans med Barry Goldberg, borde ensam kunna övertyga eventuella tvivlare. Mer sofistikerad och känslosam blue-eyed-soul går inte att hitta. Han tar helt enkelt ett sådant järngrepp om sången att t o m Bobby Bland skulle ha känt sig hotad om han valt att släppa den här versionen. http://www.youtube.com/watch?v=y8IZ3Tuezu4

Det skulle dröja tjugotre (23!) år innan Gerry Goffin gjorde en uppföljare till “It Aint Exactly Entertainment”. 1996 års “Back Room Blood” är en värdig fortsättning på en solokarriär som fick ett abrupt slut innan den ens kom igång. Den som gillar jazzig countryrock, med betoning på rock, korsad med senare års Bob Dylan - han deltar även på skivan - skall absolut införskaffa “Back Room Blood”. Jag tror inte ni blir besvikna.

Tillsammans med Carole King skrev Gerry Goffin oförglömliga hits åt artister som The Shirelles, The Drifters, Little Eva, The Tokens, Dusty Springfield och Aretha Franklin. Under några magiska år på sextiotalet kunde duon jämföra sig med storheter som Leiber & Stoller, Pomus & Shuman, Barry & Greenwich, Sedaka & Greenfield och Bacharach & Davis.

Carole King tog världen med storm och erövrade en ny publik under sjuttiotalet. Det är dags att lyfta fram Gerry Goffin nu. Det han lärde sig då han såg Bob Dylan på Carnegie Hall 1965 är långt mer intressant än det exfrun presterat och “It Aint Exactly Entertainment Demos & Other Sessions” är en mycket bra början!

Fotnot Samtliga citat är hämtade från Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) som är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/12/oh-carole-king-ingen-annan-kvinna-har.html

HOT KNIVES
Hot Knives
(Grown Up Wrong)

När San Franciscogruppen Hot Knives bildades 1972 var folkrock som säljande genre över sedan ett antal år. Syskonen Mike och Debbie Houpt vårdade ändå minnet av storheter som tidiga Jefferson Airplane, The Beau Brummels, It´s A Beautiful Day och The Knickerbockers.

I intervjuer proklamerade gruppen sin plattform: “What we are trying to do is put out a sound that is something more than just noise and we´re putting more emphasis on vocal and harmony and not so much on volyme. This dosen´t mean we can´t rock out when we want to.”

Redan i de tidiga tonåren hade Mike och Debbie börja sjunga tillsammans. Inspirerade av artister som Peter, Paul & Mary och Bob Dylan uppträdde de på skoldanser och folkmusikklubbar framförande sånger som “Puff The Magic Dragon”, “500 Miles”, “Blowin´ In The Wind” och “Don´t Think Twice, It´s All Right”.

Mike Houpt hade tidigt lärt känna medlemmarna i gruppen Flamin´ Groovies och när dess trummis Danny Mihm respektive gitarristen Tim Lynch lämnat Groovies bildade de tillsammans Hot Knives. Förutom Mike Houpt - sång & kompgitarr, Tim Lynch - sologitarr & sång och Danny Mihm - trummor kom den sjungande systern Debra och basisten och sångare Ed Wilson att ingå i det som Greg Shaw i musiktidningen BOMP beskrev som “...the best thing happening in San Francisco These days”.

Av de sammanlagt fjorton inspelningar Hot Knives gjorde i mitten på sjuttiotalet var det bara fyra som nådde skivköparna. De två singlarna som släpptes på Knock Out Records1976, har skapat både nyfikenhet och längtan efter mer hos oss som har haft glädjen att höra “Lovin´ You”, “Around The World”, “Hey Granma” och framför allt den vackra “I Hear The Wind Blow”.

“I Hear The Wind Blow” är så optimal i sitt uttryck att den, trots sin tioåriga försening, mer än väl kan sägas representera allt det bästa av det som kännetecknade den amerikanska folkrocken: det rena och välklingande gitarrljudet, de melodiösa basgångarna och den fullständigt avväpnande stämsången.

När nu Australiensiska Grown Up Wrong Records äntligen grävt fram alla de inspelningar som ryktesvägen retat ens fantasi så länge, så känns t o m ord som lysande, genialt och mästerverk allt för fattiga.

Det här kära vänner är bland det bästa jag hört!



http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/hot-knives-i-hear-wind-blow-k.html

http://titlespace.com/index.php?main_page=product_music_info&products_id=1376&zenid=pv6ddkl4ofviaju356buvdup81

EDDIE PHILLIPS
Woodstock Daze
(Deliverance Of Sound)

“What a waste” utropar stjärnproducenten Shal Talmy - vilken producerade The Creations inspelningar på sextiotalet - när han berättar för Mike Stax/Ugly Things att Eddie Phillips arbetade som busschaufför efter splittringen av Creation, den mest karaktäristiska och stilbildande modbeatgruppen som någonsin äntrat en scen.

Trots några omtumlande månader i Tysklands 1966/67, där gruppen togs emot med öppna armar, erhöll de aldrig mer än kultstatus i hemlandet England. Efter diverse medlemsbyten och motsättningar inom gruppen tröttnade Eddie Phillips och pluggade ur förstärkaren.

Inget ont om busschaufförer, men med soloskivan “Woodstock Daze” ger Phillips onekligen intrycket av att han har mycket ogjort. Mer än fyrtiofem år av kultstatus har på inget sätt skrämt upp Phillips. Kanske var det t o m så att åren som busschauffis, med båda fötterna på jorden, fick honom att avstå från anpassning och ett förödmjukande springande hos skivbolag för att få spela in vad som var säljande för dagen.

Tio år efter uppbrottet från Creation kom ändå någon form av belöning, om än från ett högst oväntat håll. När discogruppen Boney M, för sin tredje Lp “Nightflight To Venus” 1978, spelade in “Painter Man” - skriven av honom och sångaren i Creation, Kenny Pickett - måste det ha klirrat till ordentligt i kassan för Phillips. De båda arbetade åter tillsammans under sjuttiotalet med att skriva låtar ihop. De är kompositörerna bakom “Teacher Teacher” som inleder Rockpiles enda album “Seconds Of Pleasure”.
http://www.youtube.com/watch?v=KgevV4tpXVE
http://www.youtube.com/watch?v=n9_9k8-W1Po&feature=related

Creation gjorde ett antal försök att återförenas, bl a spelade man på nittiotalet in för Alan McGees indieetikett Creation Records, men Phillips var aldrig riktigt övertygad. I senaste Record Collector (Nr 393, October 2011) förklarar han varför: “I felt it was too late to try and make it a career again...we´d done something in the 60s which was respected and that was great but I didn´t think really in my heart that we could pick it up again...I didn´t want it to take over my life again like it did in the 60s...”

Efter Kenny Picketts död 1996 har Eddie Phillips, som enda kvarvarande originalmedlem, till och från framträtt under namnet The Creation. Dess nuvarande sångare Simon Tourle har varit behjälplig med att skriva titelspåret till nya skivan - som i sin helhet är inspelad hemma hos Phillips med honom själv spelande alla instrument - och med en djupdykning ner i sin egen historia plockar Phillips åter upp preCreationgruppen The Mark Fours bästa låtar, “Work All Day (Sleep All Night)” och “I´m Leaving”, samt Creationklassikern “Biff Bang Pow”.

Tillsammans med de övriga sju spåren, som alla är egna kompositioner, visar Phillips att han är en musiker som åldrats med värdighet och besitter en unik förmåga att ta vid och utvecklas från då han stod på toppen av sin konstnärliga förmåga och hans gitarrspel trollband oss i sånger som “Makin´ Time” (1966) och “How Does It Feel To Feel” (1968).
http://www.youtube.com/watch?v=Oig8z4HvBL8
http://www.youtube.com/watch?v=FDNfqx_SUMM

Eddie Phillips har gjort den mest förbluffande återkomsten i skivsammanhang jag hört. Det finns absolut inga gubbaktigt tröttsamma eller spekulativa inslag på “Woodstock Daze”. Tvärtom är det helt igenom ett spännande och alldeles förtjusande album som förenar det bästa ur sextiotalets brittiska freak- och modbeattradition med nittiotalets britpop.

Förhoppningsvis ser vi nu en nystart för Eddie Phillips karriär, som placerar honom där han hör hemma - bland de främsta inom pop-och rockmusiken.

Sista ordet går till Shal Talmy:

»...there were very, very few guitar player around that played like Eddie could at that point...I still think he´s one of the great guitarists of all time.«

http://open.spotify.com/album/4cGom250cMsrrrXNC4uJ2S
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/ugly-things-15-creation-inget-band_17.html