HULTSFREED HAYRIDE
10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll
(Bear Family)

De flesta, inklusive jag själv, tänker antagligen på den kända megafestivalen när ortnamnet Hultsfred kommer på tal. I bakgrunden har vänner av rockabilly och rock´n´roll - och då menar jag det begreppet avsåg från början och inte något urvattnat allmängods - från hela Europa roat sig ostörda på den lilla Smålandsorten.

I sommar firar Hultsfreed Hayride, som arrangemanget kallar sig, tioårsjubileum och nu har man inte för avsikt att bara finnas i bakgrunden längre. Sponsrade av det tyska skivbolaget Bear Family ger man ut den suveräna samlingen “HULTSFREED HAYRIDE - 10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll”, innehållandes musik av band som under åren gästspelat på evenemanget.

Det finns inte ett svagt spår på den här skivan, utan samtliga drygt tjugo grupper representerar det absolut bästa inom sina respektive genrer och förutom rock´n´roll och rockabilly finns här också rhythm & blues, western swing och surfinstrumentaler.

Eftersom kvaliteten är genomgående hög känns det egentligen fel att plocka ut enstaka exempel, men för att fresta era musikaliska smaklökar måste jag ändå nämna att The Dragtones “Insane” är verkligt skruvad garagerock och Omar Romeros “I´m Gone” är som en galen tolkning av The Plimsouls “Zero Hour” i rockabillytappning. Att både The Barbwires instrumentala “La Caja Del Muerto”, med sylvassa gitarrer och ödesmättade stråkar, och de likaledes instrumentala Los Plantronics och deras, med mariachitrumpeter utsmyckade, “Bobby Peru” borde kunna ge Quentin Tarantino uppslag till ett nytt filmmanus.

Så slutligen skivans absoluta kronjuvel, den fullständigt oemotståndliga “Ain´t It A Shame” med The Domestic Bumblebees. Lead Bellys enkla och svängiga original maximeras av gruppen med en skicklig- och samspelthet man knappt trodde var möjlig idag. I botten en djävulskt svängig trummis - virvelkaggen låter fantastisk - och en slap bass som gör allt rätt, ovanpå det en gitarrist och pianist som vet hur rock´n´roll skall spelas och längst fram en gaphals.
http://www.youtube.com/watch?v=hdI7olmq83A

Herregud, det låter så enkelt, men försök själva! Med “HULTSFREED HAYRIDE - 10 Years of Wild Savage Rock´n´Roll” får ni åtminstone veta hur det skall låta.

http://www.youtube.com/watch?v=dCS0w9RLDfA

THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)

Satan vad bra det låter! Trots att uttrycket kanske inte passar här, så vill man ändå utbrista i ett kraftuttryck av just det slaget.

När författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal 2009, för Tompkins Squares räkning, släppte 3Cd-samlingen "Fire in My Bones: Raw + Rare + Otherworldly African-American Gospel (1944-2007)", var det sina egna skivor han använde som underlag.
http://www.tompkinssquare.com/fire_in_my_bones.html

Nu, endast två år senare, är han tillbaka och den här gången har han grävt ännu djupare i skivsamlingen. Genom samma bolag tillhandahåller han ytterligare tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande. Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata att det är med viss rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

Trots att materialet sträcker sig över en period på tjugofem år (1957 - 82), och där huvuddelen kom till på sjuttiotalet, så är det utan texthäftets uppgifter omöjligt för en lekman att datera inspelningarna. Om det inte vore för bruket av en trummaskin skulle ingen tro annat än att Deacon James Williams - kompad av brodern Eli Taylor på orgel - vackert själfulla ”God Is Taking Care” har sitt ursprung i det tidiga sextiotalet, snarare än tjugo år senare då den verkligen kom ut.

Genomgående för samtliga inspelningar är en konstruktiv gör-det-själv-attityd, betalda ur egen eller en församlings kassa och till ett ofta synnerligen spartanskt komp - en gitarr, en orgel eller bara kör och handklappningar, som gör musiken okonstlad och levande. På det, av hårt arbete och övergrepp, beryktade fängelset Cummins Prison i Lincon County, Arkansas samlade Calvin Leavy 1976 sjungande medfångar och gav under namnet Calvin Leavy + The Cummins Prison Farm Singers ut ”He Walks With Me”. Men visst undrar man vem som kan tänkas ha betalt för inspelningen och utgåvan på Messenger Records?

Visserligen går McGonigal igenom varje sång och redovisar vad han känner till om dessa, men frågetecknen är fortfarande många, vilka parallellt med ens önskan att veta mer ändå skänker en både laddad och mystisk spänning. En känsla av att se men inte röra och man slås av hur annorlunda livet kan vara och hur mycket man missat och aldrig ens har ha haft möjlighet att få uppleva. Plötsligt inser man - precis som inom all jordnära musik; cajun, rock´n´roll, country, soul, rhythm & blues... - att det inom gospelmusiken finns hur mycket som helst inspelat och att bara en bråkdel hittills nått oss som älskar att nås av det ursprungliga. Ett område mindre exponerat än soul och blues och något av en dröm för de som vill höra allt som är någorlunda outforskat, eller åtminstone det som håller så här hög kvalitet.

Det finns en växelverkan mellan olika stilarter, vilket är naturligt, och gospel är inget undantag. Att Rev. Lonnie Farries, spelande sin pedal steel på ”Peace In The Valley”, lyssnat mycket på country är lika uppenbart som att Sam Cookes senare och mer världsligare musik stått som förebilden för Echos Of Harmony när de 1968 spelade in ”Ain´t It A Shame” och kanske ännu mer för ”I´m Working On A Building” med Brother Grady Coffee. Rev. Linston Triplett Jr & The Triplett Singers gav med ”Jesus Is Living Today”, på Goldband Records underetikett Folk-Star, ut gospelpop och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det är knappt två månader in på 2012, men redan nu kan jag bekräfta att inte mycket av det jag kommer att lyssna på under året kan göra större intryck på mig än Mike McGonigals samling “THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING / RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982”. Utan att vara det minsta troende vill jag ändå säga, tack gode gud för att du varit den store inspirationskällan för samtliga av dessa inspelningar och att de har korsat min väg.

MICKEY JUPP & MO WITHAM
Live - The Boot Tapes 11/11
(Wild Bird)

Tillsammans med kompisen Mo Witham ställde sig Mickey Jupp i höstas på scenen i baren på värdshuset The Boot Inn i den lilla byn Boot uppe i engelska Lake District. På sin hemsida beskriver värdshuset sin verksamhet på följande sätt: “Traditional country Inn. Good food, well kept real ales, roaring fire and dogs are welcome”. Visst låter det trevligt!

De som varit på den engelska landsbygden vet hur otroligt vackert det kan vara. Vad vore då trevligare än att stiga in på en pub och där mötas av herrarna Jupp och Witham med varsin gitarr i knä. Får man sen en god ale i handen så kan jag inte tänka mig en bättre plats att befinna mig på.

Den lilla skara som kan skryta med att ha befunnit sig i publiken när “The Boot Tapes” spelades in är verkligen att avundas. Trots att de bara är två på scenen så svänger det stundtals makalöst och inspelningen ger ytterligare en dimension av musikern och artisten Mickey Jupp.

Samspelet mellan Jupp och Witham framträder som allra starkast i "The Difference", vilken har ett nästan ofattbart gung och till det en underbar text. Ingen, och jag menar verkligen ingen, kan skildra vardagen som Jupp. Tågresan till havet, en promenad med föräldrarna i snön, bandet som spelade på 21-årsdagen, blicken i hennes ögon...Den avgörande skillnaden mellan minnen och det man aldrig kan glömma.

Förutom det vokala ansvaret alternerar Jupp mellan gitarr och el-piano, medan Withams gitarr följsamt hänger på och fyller i där så behövs. Det märks att de båda känner varandra mycket väl. Under hela Mickey Jupps karriär har Mo Witham till och från varit honom behjälplig. Redan på Legendsingeln "Georgia George /July" (Bell 1969) och vid inspelningen av gruppens andra respektive tredje album - den så kallade “Red Boot”-skivan (Vertigo 1970) och "Moonshine" (Vertigo 1972) - fanns Witham med. Därefter skulle det dröja längre mellan hans medverkan och det är på följande av Jupps soloskivor man hittar Withams gitarr: “Some People can´t Dance” (A&M 1982), “X” (Line / Waterfront 1988), "Never Too Old To Rock" (Wild Bird 2008) och som producent på “As The Yeahs Goes By” (On The Beach / Line 1991).

Förutom “Pilot”, som kommer från Stiffskivan “Juppanese”, så är de redan kända sångerna hämtade från skivor där både Jupp och Witham finns representerade. Men det finns absolut ingen anledning att negligera “The Boot Tapes” bara för att ni kanske redan råkar ha “Cheque Book”, “Nashville”, “Till Honky Gets Tonky Again”, “Feel Free”, “The Difference” och “I Should Be Loving This”. Unpluggedformatet passar Jupp alldeles utmärkt och på det här sättet har ni inte hört honom tidigare. Dessutom får ni ytterligare sex sånger - bl a den smått Josh Whiteinspirerade versionen av “My Dream lady” - vilka tidigare varit opublicerade.

Fotnot.
Vänner av pubrock i allmänhet och Mickey Jupps musik i synnerhet kan också glädja sig åt att Jupp nu äger alla rättigheter till sitt album “Shampoo Haircut & Shave” (A&M 1983), där klassiker som “Stormy Sunday Lunchtime”, “Orlando FLA”, “Reading Glasses” och naturligtvis själva titellåten återfinns. Juppologen Lars Kärrbäck har lyckats övertyga både Jupp och skivbolaget HUX Records om nödvändigheten av en återutgåva plus extraspår. Det lär ha tagit sex år att få alla bitar på plats och i sitt outtröttliga arbete för Mickey Jupp är Kärrbäck värd all respekt.http://www.mickeyjupp.se/index.htm

CHRIS EAST & MICKEY JUPP
Nil Lyricus Shetlandium (No Pony Lyrics)
Collector´s Edition - Volume 2
(Wild Bird)

Det är bara att lyfta på hatten, buga sig och konstatera att Mickey Jupps musikaliska källa aldrig tycks sina. Tack och lov verkar han också helt sakna rädsla att åldras, ha behov av att försöka följa trender eller vilja bli en del av dagen snabbkonsumerande musikklimat.

Vad vill då Jupp?

Ja, antagligen utvecklas som musiker, låtskrivare och sångare. Den som följt Jupps karriär kommer idag att möta en delvis annan person än den unge mannen från gruppen Legend eller han som spelade in för Stiff Records. Grundkonceptet är detsamma - Chuck Berrybaserad rock´n´roll blandat med country, hemmagjord doo wop och en dos engelsk music hall - men uttrycket har blivit större, vidare och bredare. Att slippa tänka på hur musiken skall tas emot av skivbolag, producenter, kritiker och att tillåta sig arbetsro tycks vara den magiska formen för den gudabenådade begåvningen Mickey Jupp.

Karln sjunger bättre än någonsin och som nästan alltid är flera teman hämtade från verklighetens Heartbreak Hotel, där han verkar ha ett ständigt engagemang bakom el-pianot i baren. Vi får i “My Heart Goes Out The Window” möta den småbittre Jupp som aldrig mer vill bli förälskad och i “My Turn Now” den i kärlek mer insiktsfulle mannen som förstår att förr eller senare kommer det tårar, men som - till en fantastisk melodi och med ett stillsamt, tillbakalutat komp - kan acceptera att inget varar för evigt. Eller rysaren “How About You”, vilket måste vara en av de vackraste sånger han skrivit, om självbedrägeri och de resultatlösa försöken att glömma henne med stort H.

Genomgående för hela “Nil Lyricus Shetlandium” är det stora arbete Chris East och Mickey Jupp lagt ner på att arrangera stämmor och körsång. Inom brittisk beatmusik finns en stark vokal tradition - med förebilder som John Carter och Ken Lewis och deras grupp Ivy League, The Honeybus, The Hollies och The Zombies för att nämna några - och East/Jupp förvaltar och behärskar traditionen till fullo.

Visst finns ett och annat syntetiskt ljud, som i “First Things First”, man kanske skulle ha klarat sig utan, men så fort Jupp öppnar munnen är jag fast. Om det inte vore för den fantastiska soulrösten och det kluriga körarrangemanget skulle jag aldrig ens ha noterat en sång som “First Things First” och för en hemkär person som jag själv är enkla ord som “Now I´m comin´ back, home is where my heart is at...” ren poesi.

Mickey Jupps - här tillsammans med Chris East - styrka som låtskrivare är, mer än någon annan jag lyssnat på, just förmågan att trovärdigt och träffsäkert fånga och ge uttryck för kärlekens villkor. Hur komplicerat det ofta blir, trots att det egentligen borde vara så enkelt. Begreppet “varats olidliga lätthet” får i Jupps texter och musik en innebörd.

Ingenting är nytt under solen, men frågan är vad man skall kalla hans musik? Tillsammans med den likaledes egensinnige Geraint Watkins, tillhör Mickey Jupp idag - Edmunds, Tyla och Lowe får ursäkta - den mest spännande musikern vars ursprung är sjuttio- och åttiotalets pubrock.

Vilken märklig värld. Där sitter Mickey Jupp på sin gård i nordvästra England - inte långt från Skottland - komponerar, spelar in, möter upp Chris East i någon liten studio och resultatet är fullständigt lysande. Ja, stundtals - som i “Love”, “How About You” och “My Turn Now” - rent genialt. Men för vem?

Kan ingen ge Jupp ett skivkontrakt, en generös budget och framför allt helt fria händer. Om inte annat så för att världen är full av sårade själar som behöver känna att de inte är ensamma. Mickey Jupp sitter ju alltid där bakom pianot i baren på Heartbreak Hotel, det är bara så få som vet om det.

http://www.mickeyjupp.com/
http://www.mickeyjupp.se/

MIC LINDER
En pionjär inom svensk Rhythm & Blues

När Boråsfödde Mic Linder - kompad av Solnagruppen The Beasts - spelade i Stockholm 1964 anfölls sångaren av kvinnliga beundrare och blev nerdragen från scenen. Uppträdandet imponerade och strax därefter stod Mic Linder, vars egentliga namn är Olof Linder, i Scan-Discs studio. Borta var The Beasts och i kompet fanns istället den norska gruppen The Wizards. Tillsammans kom de att bli pionjärer i Sverige med att spela in rhythm & blues, så som vi känner genren från engelska grupper som The Rolling Stones och Downliners Sect.

På debutsingeln valde Linder att sätta ner foten ordentlig och visa vilken typ av musik som låg honom närmast hjärtat. A-sidans version av Jimmy Reeds “Shame, Shame, Shame” har all den skramliga entusiasm som är så karaktäristisk för tidig brittisk rhythm & blues.
Det verkar högst osannolikt att Linder skulle ha kommit över ett exemplar av Downliners Sects obskyra debut-Ep “Preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street” från januari 1964, där “Shame, Shame, Shame” ges en likartad behandling. Det är nog snarare så att Olof Linder totalt snöade in på och mötte sin frälsning hos Downliners första Lp “The Sect” (1964). Vi bör absolut skänka en tacksamhetens tanke till beslutande personal på Scan-Disc för att dessa inte tog in jazzinfluerade studiomusiker att sköta kompet.

Som baksida tog sig Linder an Doc Pomus & Mort Shumans “Mess of Blues”, vilken kompositörerna skrev med Elvis Presley i tankarna. Presley placerade den som b-sida till den smäktande “It´s Now Or Never” 1960 och det fruktbara samarbetet mellan Presley och Pomus var påbörjat. Trots att Pomus var delaktig till att skriva låtar som “Surrender” (1960), “Kiss Me Quick” (1961), “His Latest Flame” (1961), “ Little Sister” (1961), “Suspicion” (1962), “She's Not You” (1962) och “Viva Las Vegas” (1963) så kom han aldrig att personligen träffa Elvis. Det gjorde inte heller Mic Linder, men hans inspelning av “Mess of Blues” lutar sig ändå mer mot sen amerikansk rock´n´roll än tidig brittisk rhythm & blues.

Medan han fortfarande befann sig i studion passade Linder på att spela in ytterligare tre sånger, vars lackskiva tyvärr aldrig lämnat byrålådan. Med den yngre brodern Björn på gitarr gjordes bluesiga versioner av “Hi Heel Sneakers” och “Baby, Let´s Play House” samt en egen komposition kallad “It´s Too Late”, där främst den senares tuffa rhythm & bluesstil är ett varsel om vad som skulle komma. De båda brödernas gemensamma drivkraft var sökandet efter rockmusikens rötter. Det som fanns bakom Rolling Stones, Animals och Elvis.

Utan att ha nått några större framgångar med sin singelutgåva återvände Mic Linder på våren 1965 till Borås och startade - tillsammans med Björn Linder - gruppen Mic Linder & Group 66, vilken på sommaren samma år döptes om till Palmes. Kunde en grupp heta Tages efter statsminister Tage Erlander, så kunde man väl heta Palmes efter dåvarande kommunikationsminister Olof Palme.


Det låter simpelt idag, men namnet skulle visa sig vara ett PR-mässigt genidrag. Hur förklarar man annars att gruppen vid namnbytet omtalades med text och bild i mer än femtio (50!) svenska dagstidningar. När de fyra medlemmarna i Palmes - som förutom Mic: sång/gitarr och Björn Linder: gitarr/sång bestod av Kenneth Nilsson: bas och Jan-Olov Ek: trummor - stegade in på Olof Palmes riksdagskontor för att överlämna två krukor med palmer och samtidigt utnämna honom till hedersmedlem i popgruppen Palmes, så fanns både kvällstidningar och Sveriges Televisions Ulf Thorén på plats.


Efter alla skriverier och medverkan i Thoréns TV-program “Hvar Fjortonde Dag” var vägen till ett skivkontrakt en promenadseger för Palmes, resulterande i gruppens enda singel, “Baby What´s On Your Mind / I´m Confused” (Odeon, 1965), producerad av legendariske Anders “Henkan” Henriksson.

Förutom att skivan är ett strålande stycke svensk rhythm & blues - enligt modellen där de samtida engelska grupperna kopierade de amerikanska bluesförebilderna och de svenska banden kopierade de engelska kopiorna - så har skivbolaget klantat till utgåvan genom att sätta etiketterna på fel sida och också lyckats döpa Jimmy Reeds “Baby, What You Want Me To Do” till “Baby, What´s On Your Mind”. Intressant är att Mic Linder med “I´m Confused” ännu en gång visade sig ha förmåga att, precis som redan nämnda “It´s Too Late”, skriva egna ruffiga rhythm & bluesrökare.


Innan gruppen splittrades våren 1966 hann man med ett antal personbyten, att sätta publikrekord på Nalen i Stockolm samt att delta i det viktiga TV-programmet Drop In. De framförde “I´m Confused” med en - enligt artikel i Expressen 9 september, 1965 - hälsning till Olof Palme “att han inte skall bli förvirrad av sin nya post i regeringen”. I samma program deltog även deras engelska tvillingsjälar Downliners Sect och det är väl inte en alltför avancerad gissning att de spelade vårens storsäljare “Little Egypt”. Kanske framfördes också countrylåten “I Got Mine”, för redan veckan därpå tog den Downliner Sect från ingenstans till plats två på Tio i Topp.


I Palmes ingick en period även gitarristen Glenn Fahlman, som senare gjorde sig känd som basist i Göteborgsgruppen The Shakers, och den framtida stå-upp-arrangören Bertil Goldberg.
Sommaren 1966 reste Bröderna Linder och Goldberg till London tillsammans med en annan Boråsprofil, Little Mozart, för att i Regent Sound Studio göra ett antal inspelningar som nämnde Mozart tog till Tyskland för att, utan framgång, försöka placera hos något bolag.

Efter uppbrottet hamnade Björn Linder i andra upplagan av den svenska gruppen Blond, vars först upplaga utgjordes av Tages utan Tommy Blom. Björn finns inte med på Blonds enda album, det suveräna “The Lilac Years” (1969), men väl på omslaget till den amerikanska utgåvan. Liksom på singeln “Lost Child (vilken Björn Linder är medkompositör till) / How Can I Pray When I Don´t Believe” (1970) och i kompet - tillsammans med Göran Lagerberg och Lasse Svensson - bakom Örjan (Ramberg) på dennes singel “Balladen Om Killen” (1969).
När Björn inledningsvis räknat in lät Blond så här runt julen 1970:
http://www.youtube.com/watch?v=vGY7LvU9ytI

Efter tiden i Palmes påbörjade Olof “Mic” Linder studier i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Där träffade han sin blivande amerikanska hustru Lynn och bröt upp från både studier och Sverige för att flytta med henne till Hawaii 1972.

I det nya landet släppte paret en singel tillsammans - innehållande två Mic & Lynn-kompositioner, “National Security Blues / Song of The Land” - som visade en ny sida av honom. Med ett tidstypiskt samhällsengagemang sjunger han i “National Security Blues” om övervakning och avlyssning till ett fräckt, suggestivt komp och med en snygg el-fiol i solot. Baksidans “Song of The Land” är en behaglig ballad som ställer frågan om vad som håller på att hända med Hawaii, och i förlängningen kanske även vad vi gör med vår jord. Det är nog inte fel att anta att paret Linder själva fick betala för inspelning, utgåva och distribution, vilket är ett konstaterande som inte skall uppfattas som ett negativt omdöme. Tvärtom skulle jag gärna äga ett exemplar av skivan.

Linder försörjde sig som musiker genom att, i olika bandkonstellationer, spela på klubbar och militärförläggningar, men när paret Linder efter några år går skilda vägar så sammanfaller det dessvärre med att också speljobben blir färre. Mic Linder, som är ovetande om eventuellt samhälleligt skyddsnät, hamnar i en utförsbacke med en mängd tillfälliga jobb och långa perioder utan bostad.

Trött på arbetslöshet, att trakasseras av ungdomsligor som spred skräck på gatorna i Honolulu och otryggheten med myndigheterna som med lagen “camping without permit” när som helst kunde arrestera en bostadslös, lämnade Linder Hawaii i början på nittiotalet för att söka en bättre tillvaro i Los Angeles. Men innan han bröt upp hyrde han in sig i en demostudio och spelade in - den självbiografiska ? - “Windblown Child”.

Efter två veckors grubblande, inhyrd på Morrison Hotel i Los Angeles, flydde Linder staden och tog en Greyhound ner till San Diego 1993, där han träffade producenten Rex Nelson. För det lokala skivbolaget MAG Records sammanställde Nelson ett samlingsalbum, innehållande uteslutande hemlösa sångare och musiker, kallat “Voice of the Homeless - 12 Selektions by 27 Homeless Singers” och där fick Linder användning för sin $20-demo.

Till kompet av en snygg dobro, och under det delvis nya namnet Micci Linder, framför han “Windblown Child” med så mycket övertygelse att inte ens de syntetiska bakgrundsljuden kan förstöra känslan av att Olof Linder i grunden är en country-soulsångare.

I en annan tid och i en delvis annan produktion hade “Windblown Child” med Micci Linder blivit en klassiker. En av dessa skivor man skulle ha tagit fram för att visa hur country-soul och blue-eyed-soul skall låta.

I en annan tid Linder...

DISKOGRAFI:

MIC & BJÖRN LINDER
Hi Heel Speakers / Baby, Let´s Play House / It´s Too Late
(Outgiven lackskiva, inspelad 1964 hos Scan-Disc)

MIC LINDER & THE WIZARDS
Shame, Shame, Shame / Mess of Blues
(Scan-Disc SC 1025, 1964)

PALMES
Baby, What´s On Your Mind / I´m Confused
(Odeon SD 5982, 1965)

DU SKULLE VART MÉ!
PALMES: Baby, What´s On Your Mind
(EMI 7C 138-35694M, Dubbel-Lp 1979)

MIC & LYNN
National Security Blues / Song of The Land
(Bolag?, Singel inspelad på Hawaii 197?)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MAG, 1994)

VOICE OF THE HOMELESS
MICCI LINDER: Windblown Child
(MCA, 1994)

MICCI LINDER
So Beautiful You Are / Queen of Space
(Outgivna demos, 1993?)

Fotnot. Palmes från Borås skall inte förväxlas med gruppen med samma namn från Stockholm. Den senare släppte singeln “This Little Bird / The Nazz Are Blue” (Columbia DS 2356) 1967, men innehåller inga medlemmar som tidigare spelat med Mic Linder. De båda grupperna hade dock samma manager, vilken - efter att Mic Linder upplöst Palmes från Borås - senare återanvände namnet i Stockholm.