Årsbästa 2014

BÄST 2014
Som vanligt är den enbemannade redaktionen ute på kalendermässig gungfly. Bäst 2014 betyder helt enkelt det bästa som nått mina öron under året, oavsett när det gavs ut. En del har redan avhandlats, för så måste det ju vara, medan annat inte omnämnts tidigare, trots att det är lika oumbärligt. Någon egentlig inbördes ordning saknas som vanligt.

HOT KNIVES
Hot Knives
(Get Kinda Lost)

När San Franciscogruppen Hot Knives bildades 1972 var folkrock som säljande genre över sedan ett antal år. Syskonen Mike och Debbie Houpt vårdade ändå minnet av storheter som tidiga Jefferson Airplane, The Beau Brummels, It´s A Beautiful Day och The Knickerbockers.

I intervjuer proklamerade gruppen sin plattform: “What we are trying to do is put out a sound that is something more than just noise and we´re putting more emphasis on vocal and harmony and not so much on volyme. This dosen´t mean we can´t rock out when we want to.”

Get Kinda Lost Records satsar på en deluxe-utgåva i vinyl med de inspelningar Grown Up Wrong Records gav ut som cd 2011 med Hot Knives tidigare outgivna album. Förutom musiken, som man naturligtvis redan har, får man fotografier, flera badges, kopior på konsertaffischer och hela historien berättad. Ett absolut måste för oss som gillar folkrock i allmänhet och Hot Knives i synnerhet.

THE DREAMING SPIRES
Brothers In Brocklyn
(Clubhouse)
Dreaming Spires spelade förband till Sadies då jag såg dem i London i oktober i år. Tyvärr kom vi aningen sent och hörde bara en låt med bandet innan Sadies gick på scenen. Men, det var tillräckligt för att förstå att vi missat något stort. Englands svar på Big Star sålde efter spelningen sitt förtjusande album ”Brothers In Brocklyn”, vilket naturligtvis inhandlades direkt.

TRUCKERS, KICKERS, COWBOY ANGELS
The Blissed-Out Birth of Country Rock
Volume 1 1966-1968
Volume 2 1969
(Bear Family)
Titeln är hämtad från Gram Parsons sång ” Return Of The Grievous Angel” som återfinns på Parsons andra soloalbum, utgivet 1974 efter hans död. Parsons passion för countrymusiken beskrivs på ett rörande sätt i Pamela Des Barres lysande självbiografiska bok ”Jag är med bandet - En groupies bekännelse”: ”Just när han böjde sig över sin skivhög och satte på en gammal George Jones-platta föll en tår från hans öga och han sa: ´Det här är George Jones, kungen av brustna hjärtan´”. Trots sin unga ålder, han var bara tjugosju då han lade näsan i vädret, sjösatte han sin storslagna musikaliska dröm om att - under benämningen Cosmic American Music - förena countrymusiken med rock, soul, rhythm & blues och gospel. Kanske var han mest enträgen, men ensam om sin vision var han naturligtvis inte, vilket de två volymerna av ”Truckers, Kickers, Cowboy Angels” är ett tydligt bevis på. Här möter vi Everly Brothers, Dylan, Byrds, Rick Nelson, Band, Doug Sahm, Poco, Glen Campbell och många, många fler med suveräna countryrock-inspelningar gjorda mellan 1966 - 69.

MIRIAM
Nobody's Baby
(Norton)
Trumslagaren, författaren och skivbolagsbossen Miriam Linna har gett ut ett soloalbum, bestående av personliga favoriter valda med största omsorg och framförda som om de vore inspelade av Andrew Loog Oldham för Immediate Records räkning 1967. Eller, till och med, som om det vore ett sent outgivet album med Shangri-Las, producerat av George "Shadow" Morton.

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)
I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.
Om Maharajas fortsätter skriva låtar som de på förstasidan på ”Yesterday Always Knew” kan de nå hur långt som helst.

MICKEY JUPP
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)
Mickey Jupps texter har alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box
Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

THE WAR ON DRUGS
Lost In The Dream
(Secretly Canadian)
Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.

THE SEEDS
Singles As & Bs, 1965 - 1970
(Big Beat)
Ultragaragerock med en av sextiotalets mest kompromisslösa grupper. Seeds samlade singelutgåvor visar att de gjorde allt rätt. Från den pulserande inledningen med ”Can´t Seem To Make You Mine” och ”Pushin´Too Hard” via folkrock i ”The Wind Blows Your Hair” och countryrock i ”Falling Off The Edge Of My Mind” till psykedeliska ”900 Million People Daily (All Making Love)” och ”March Of The Flower Children”. Så här bra blir det bara om man vet vad man vill. Och det visste Sky Saxon!

JERRY LEE LEWIS
The Knox Phillips Sessions - The Unreleased Recordings
(Ace)
Inspelningar, aldrig menade att ges ut, gjorda med Jerry Lee live i Phillips Recording-studion under det sena sjuttiotalet. I kontrollrummet satt Sam Phillips son Knox, vilken Jerry Lee kunde ringa mitt i natten med uppmaningen: ”Meet me at the studio, I wanna cut”.
Hur de nattliga besöken brukade förlöpa säger förmodligen en hel del om Jerry Lees personlighet: ”We´d take a break and go to an all-night strip club. All the strippers would gather round him and the place would come to life. Then we´d drive back to the studio and he´d listen to Jimmy Swaggert 8-tracks in the car. It was a strange intersection - but that´s what Jerry Lee is.” - dödsförakt och gudsfruktan, himmel och helvete.
Avslappnad och utan tidspress visar Lewis upp sin enorma mångsidighet i stilar som country, gospel, rock´n´roll och schlagerpop - Cosmic American Music om något. Jerry Lee Lewis har personifierat begreppet!

SOUVENIRS
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)
Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.

FIRST AID KIT
Stay Gold
(Sony)
Systrarna Klara och Johanna Söderbergs röster kompletterar och vävs in i varandra på ett sätt som bara är möjlig genom ständig närvaro och år av övning. Likt kollegorna Everly Brothers känner de varandras röster på det sätt som antagligen bara syskon kan och resultatet är lika fantastiskt. Och vilka vackra sånger de skriver, det är bara att lyfta på hatten!

JOHN WESLEY COLEMAN
Bad Lady Goes To Jail
(Goner)
Om rockmusiken har någon framtid så är det inte längre Springsteen som står för den. Nej, det är till udda filurer som John Wesley Coleman - som dissekerar rockmusiken, slänger det arenarockpompösa och bara behåller det mest nödvändiga - jag sätter mitt hopp.
Coleman missionerar i samma miljöer som The Damned och Stiv Bators frekventerade och hans stundtals snygga melodier, som "Lazy Baby", "Go Baby Go", "Can't Stop Dreaming" och "Bad Lady Goes To Jail", förstärks av att skivan är inspelad under mycket enkla förhållanden.

IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it"
(Pet Records)
Det är den amerikanska folkrocken i allmänhet och Bob Dylan i synnerhet som påverkat de samtida artisterna och grupperna på "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...". I vissa fall - Johnny Cymbals "Breaking Your Balloon" - så starkt att Dylans nasala fraseringar imiterades intill perfektion. Andra brydde sig aldrig om att röstmässigt låta som förebilden, men gemensamt för samtliga är den tidstypiska ljudbilden. Några med långa textmassor och Dylanmunspel, andra med Al Kooper-inspirerat orgelspel, men gemensamt för samtliga är de välljudande, klingande gitarrerna.

STURGILL SIMPSON
Metamodern Sounds In Country Music
(High Top Mountain)
Årets countryskiva med en röst som påminner om både Waylon Jennings och Joe Ely under hans ”She Never Spoke Spanish To Me”-period. Även Simpsons ”High Top Mountain”(2013) är ett synnerligen gott köp.

PETE MOLINARI
Theosophy
(Sherry Red)
På sitt fjärde album rör sig Molinari fritt mellan amerikansk Standell-ljudande garagerock (Evangeline), harmony pop (What I Am I Am & Dear Marie (You Made A Fool Of Me)) och folkrock (Wind Of Change). Rösten, den fantastiska rösten, kan ta sig an vilken genre som helst utan att för ett ögonblick förlora inlevelse eller trovärdighet.

PETE MOLINARI
Look To The Wind / Girl Called Mine
(Sherry Red)
Singel utgiven speciellt för Record Store Day 2014, vilken också markerar debuten för Molinari på bolaget Sherry Red. Rösten är magnifik, sångerna är superba och jag kan helt enkelt inte få nog av karln. Molinari är så begåvad att han utan att blinka skickar iväg två suveräna kompositioner till en begränsad upplaga av femhundra ex.

CYRIL DAVIES
Radio Sounds of Cyril Davis and His Rhythm & Blues All Stars
(R&B International) 7”-ep
Cyril Davis bildade, tillsammans med Alexis Korner, Blues Incorporated, men lämnade gruppen i november 1962 för att bilda Cyril Davies´ All Stars. I gruppen ingick trummisen Carlo Little, pianisten Nicky Hopkins och sångaren Long John Baldry. Själv ylade Davies munspel som ingen annan tidigare gjort i Storbritannien.

JOHN PAUL KEITH
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)
Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.

MYSTIC MALES 2
(Pet Records)
Tretton ultraovanliga psykedeliska spår, inspelade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet, med artister bara de absolut mest initierade samlarna hört talas om. Det är en kulturgärning av rang Pet Records förmedlar till oss mindre kunniga.

DANTALIAN'S CHARIOT
Chariot Rising
(Wha Wha)
I motsats till både Pretty Things och Pink Floyd begränsades Dantalian's Chariots framgångar till att i huvudsak vara tungviktare inom Londons undergroundscen. Columbia Records dumpade bandet redan efter första singeln, men CBS:s underetikett Direction fångade upp Dantalian's Chariot och lät dem spela in ett helt album under arbetsnamnet "Transition" med planerad utgivning tidigt 1968. Någonstans på vägen fick CBS/Direction kalla fötter och vägrade släppa "Transition", vilket sannolikt innebar dödsstöten för den relativt nybildade gruppen som upplöstes i början av april 1968. Bortser man från att skivbolaget troligen kalkylerade med en ekonomisk förlust, så framstår det som fullständigt obegripligt att inte "Transition", eller "Chariot Rising" som Wha Wha Records nu kallar den, inte gavs ut. Musikalisk låg den helt rätt i tiden med en stilfull blandning av suggestiv brittisk psykedelia, representerad av sånger som "Madman Running Through The Field", "Fourpenny Bus Ride" och "World War Three", och mer kontemplativa alster som "Soma" och "This Island".

FIREBEATS, INC.
Firebeats, Inc.
(RPM International)
Sångaren och kompgitarristen Yngve Bjerke skrev allt Firebeats, Inc. låtmaterial på egen hand med några få undantag. De stora förebilderna tycks ha varit Buddy Holly, Kinks, Hollies och Beatles, men Bjerke var en alltför begåvad kompositör för att enbart kopiera. Det är inte ofta man hör en så stilmässig variationsrikedom hos en och samma popkompositör, men Yngve Bjerke kunde uppenbarligen sin rockhistoria. Och Firebeats, Inc. förverkligade hans idéer med briljans.

PAUL COLLINS
Feel The Noise
(Alive Naturalsound Records)
Paul Collins "Feel The Noise" fullständigt exploderar av magisk popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.

THE SHANES
Let Them Show You: The Anthology 1964-1967
(RPM International)
Samlingen "Let Them Show You: The Anthology 1964-1967" är en genomarbetad och rakt igenom smakfullt sammansatt samling som med fingertoppskänsla gör ett av Sveriges genom tiderna bästa band rättvisa.

THE KLIEK
Behind Bars
(Grabo)
En för mig helt ny bekantskap som jag hittade då jag sökte efter originalen till låtarna på Miriam Linnas album ”Nobody's Baby”, där hon gör Klieks ”I Never Told You” som återfinns på ”Behind Bars” från 1990. Holländska The Kliek förenar det bästa hos svenska Mascots och engelska Kinks. Att de även tar sig an Gants popmästerverk ”I Wonder” sänker ju inte direkt betyget.

BOBBY BRELYN
Hanna/I know I´ll Cry
(Jorel) 7”
Fuzzdränkt fantastisk Dylan-pop på a-sidan och tämligen småknasig country på baksidan. Framsidans ”Hanna” återfinns på ett antal garagesamlings - bl a Pebbles Vol. 16 - men någon har hittat ett stort antal av originalsingeln från 1968 och själv köpte jag mitt ex. hos Mike Stax på Ugly Things för endast fem dollar.

THE BLOODHOUNDS
Let Loose!
(Alive Naturalsound Records)
Los Angelesgruppen Bloodhounds har beskrivits som en nutida version av tidiga Rolling Stones och jämförts med Yardbirds. Varken eller, enligt min uppfattning, trots att Bloodhounds säkert uppskattar båda dessa grupper. Det är istället till den suveräna San Diego-gruppen Crawdaddys associationerna leder när jag lyssnar på "Let Loose!".

DAVE EDMUNDS
Live at Rockpalast, Loreley 1983
(Repertoire cd+dvd)
Det är alltid lika befriande att slänga på en Edmundsplatta och ”Live at Rockpalast” utgör inget undantag. Med Billy Bremner och Geraint Watkins i kompet kan det aldrig bli tråkigt och trummisen Dave Charles och basisten John David är stabila som levande metronomer.

BEAT MIT TEMPO
Vol. 1 & 2
(Bear Family)
Två volymer med obskyra - förmodligen fanns de inte ens på riktigt, utan bestod av popmusiker som extrajobbade under pseudonym - tyska grupper som gör coverinspelningar av samtida kända rock´n´roll- och pophits, inspelade 1965 - 67 och utgivna av vad som tycks vara ett lågprisbolag - Tempo Schallplatten. Varför då, var min första tanke. Några genomspelningar senare tyckte jag det var både bra gjort och charmigt.

KONSERTER:

JOHN PAUL KEITH - Stockholm
WAR ON DRUGS - Stockholm
PHOSPHORESCENT - Stockholm
SADIES - London
DAVE & PHIL ALVIN and THE GUILTY ONES - London
(med den gudomliga trumslagarinnan LISA PANKRATZ!)

MIRIAM

MIRIAM
Nobody's Baby
(Norton)

Det som från början endast var tänkt som ett sångpålägg av Miriam Linna i producenten och musikern Sam Elwitts studio utvecklades istället till ett helt album. Namnet kortades ner till Miriam och titelspåret hämtades från en singel med Reparata & The Delrons.

Intresserade av sextiotalets garagerock och femtiotalets rock'n'roll vet att Linna varit medlem i Cramps, Zantees och numer innehar platsen bakom trummorna i gruppen A-Bones. Tillsammans med maken Billy Miller äger hon skivbolaget Norton Records - som specialiserat sig på att ge ut vildhjärnor som Hasil Adkins, Kim Fowley, Esquerita, King Uszniewicztones... - och skriver ofta utgåvornas initierade omslagstexter. Linna, som i dagarna ger ut en biografi över Bobby Fuller, är nämligen också en skribent av rang och kan i kunskap och passion för musik jämföras med Greg Shaw och Mike Stax.

Nu har hon alltså som sångerska även gett ut ett soloalbum, bestående av personliga favoriter valda med största omsorg och framförda som om de vore inspelade av Andrew Loog Oldham för Immediate Records räkning 1967. Eller, till och med, som om det vore ett sent outgivet album med Shangri-Las, producerat av George "Shadow" Morton.

Trots vissa vokala tillkortakommanden, som Miriam kompenserar med en stor portion charm och hängivenhet, så förvandlar hon och producenten Elwitt "Nobody's Baby" till en älskvärd och fullständigt ljuvlig hyllning till det tidiga sextiotalets flickgrupper som nämnda Shangri-Las, Shirelles, Crystals, Ronettes och kvinnliga soloartister som Lesley Gore, Carole King och Earl-Jean. Ändå är det bara Reparata & The Delrons "I'm Nobody's Baby Now" som är hämtad ur flickpopgenren.

Materialet spänner över ett betydligt större musikaliskt fält än de artister som legendariska skivbolag som Dimension och Red Bird lanserade under första hälften av sextiotalet representerade. Jag fullständigt överrumplas av Miriams underbara versioner och tolkningar av:

My Love Has Gone
DEL SHANNON
Under Del Shannons Englandturné i början på 1967 träffade han Andrew Loog Oldham som imponerats av Shannons version av Stones "Under My Thumb" och absolut ville producera honom. Under fyra dagar, 23 - 26 februari, spelades tolv sånger in för ett album kallat "Home And Away", vilket blev liggande i tio år innan det nådde skivdiskarna. Kända musiker bakom Shannon i studion var Jimmy Page - gitarr, John Paul Jones - bas, Nicky Hopkins - piano och i kören fanns P P Arnold och Madeline Bell.

So Lonely
HOLLIES
Skriven av L Ransford, vilket var en gemensam pseudonym för medlemmarna Tony Hicks, Graham Nash och Allan Clarke då de skrev tillsammans. Återfinns på Hollies tredje album "Hollies" (1965), samt som b-sida till "Look Through Any Window".

So Say You Lost Your Baby
GENE CLARK with THE GOSDIN BROTHERS
Från Clarks första soloalbum, utgivet 1967, efter att han lämnat Byrds. Bland medverkande musiker finns Glen Campbell, Jerry Cole, Clarence White, Leon Russel samt de båda Byrdskollegorna Chris Hillman och Michael Clarke.

There Goes My Baby
BUFFALO SPRINGFIELD
Rhino Records gav 2001 ut 4cd-boxen ”Buffalo Springfield Box Set” som i kronologisk ordning visar på gruppens utveckling från juni 1966 till april 1968. Först ut på cd ett är den tidigare outgivna demoinspelningen av Neil Youngs "There Goes My Baby". Trots egentligen bara en megastor hit - "For What It's Worth" - kan gruppens inflytande på countryrock och folkrock inte underskattas.

Cut And Come Again
DEL SHANNON
Också "Cut And Come Again" är hämtad från Shannons, vid tillfället, outgivna album "Home And Away". Sången är skriven av Billy Nicholls, som bidrog med ytterligare tre låtar till inspelningen. Nicholls anställdes av Andrew Loog Oldham som kompositör och fick 1968 själv ge ut albumet "Would You Believe" - där även "Cut And Come Again" finns med - på Immediate. Oldham var besatt av Beach Boys "Pet Sounds" och ville göra en engelsk motsvarighet, men "Would You Believe" gick obemärkt förbi och upplagan blev så liten att samlare idag betalar femsiffriga belopp för ett bra exemplar.

Walking Down The Street
ELECTRIC BANANA
Under 1967-68 levde den engelska gruppen Pretty Things ett dubbelliv. Parallellt med inspelningarna av de första psyksinglarna och albumet ”S.F Sorrow” arbetade de för musikförlaget De Wolfe Ltd, som specialiserat sig på bakgrundsmusik för film och TV. Eftersom man redan var under kontrakt med EMI kunde namnet Pretty Things inte redovisas öppet. Under de föga spännande namnen ”Electric Banana”, ”More Electric Banana” och ”Even More Electric Banana” pressades ett mycket begränsat antal skivor upp och skickades runt till producenter av film. De var alltså inte avsedda för den allmänna publiken. Om t ex en förare i en filmscen satte på bilradion, kunde det vara Pretty Things/Electric Bananas specialskrivna musik som strömmade ut ur högtalarna.

I'm Nobody's Baby Now
REPARATA & THE DELRONS
Singel från 1966 skriven av Jeff Barry med en amerikansk flickgrupp, vars flöde av medlemmar var stort. De fick en jättehit i England 1968 med "Captain Of Your Ship"

I Never Told You
KLIEK
Den kanske mest obskyra låten som Miriam valt att ta sig an. Hämtad från den holländska gruppens andra, av totalt tre, album "Behind Bars" utgiven 1990. Kliek sägs ha varit influerade av sextiotalsgrupper som Byrds, Outsiders och Monkees och snart kan jag höra mer av Kliek och avgöra själv eftersom jag pronto var tvungen att köpa "Behind Bars". Vad vore tillvaron utan ebay och Discogs!?

Let Him Go Now
Skriven av Linna och Elwitt och skivans enda egenhändiga komposition. Passar som hand i handske ihop med det övriga materialet.

It Happens Every Time
TIM BUCKLEY
Ursprungligen på hans självbetitlade debutalbum på Elektra 1966. Buckley gick ett tragiskt öde till mötes, då han, endast tjugoåtta år gammal, dog av en överdos 1975.

Questioningly
RAMONES
Ramones blir smått sorgsna i Dee Dee Ramones beatballad "Questioningly" på gruppens fjärde album "Road To Ruin" från 1978.

Not For Me
BOBBY DARIN
Bobby Darins skivproduktion var en svajig historia, men på singeln "18 Yellow Roses/Not For Me" visar han hur bra han kunde vara om materialet var det rätta. Båda låtarna är hämtade från 1963 års album "18 Yellow Roses + 11 Other Hits", som i övrigt bestod av hans versioner av andras hits; "On Broadway", "Ruby Baby", "Walk Right In", "From A Jack To A King" och "I Will Follow Her" (= I Will Follow Him").

Det är väl kanske inte så konstigt att jag så reservationslöst älskar Miriams album "Nobody's Baby”!

Bloodhounds

THE BLOODHOUNDS
Let Loose!
(Alive Naturalsound Records)

Los Angelesgruppen Bloodhounds har beskrivits som en nutida version av tidiga Rolling Stones och jämförts med Yardbirds. Varken eller, enligt min uppfattning, trots att Bloodhounds säkert uppskattar båda dessa grupper.

Det är istället till San Diego-gruppen Crawdaddys associationerna leder när jag lyssnar på "Let Loose!". Nästan ingen annan skiva betydde mer för mig 1979 än deras suveräna debutalbum "Crawdaddy Express", utgiven av Voxx Records. Att då äntligen få höra en ung grupp med en så genomtänkt, och så väl framförd, repertoar som hämtade kraft ur sextiotalets beat boom var en svindlande upplevelse.

Idag, trettiofem år efter "Crawdaddy Express", är det inte längre ovanligt att låta sig inspireras av musik vars ursprung finns att hitta hos grupper som Pretty Things, Downliners Sect och Kinks. Men precis som Crawdaddys hade då, har Bloodhounds tillräckligt med integritet för att inte fastna i nostalgins osunda träsk.

Liksom den unga irländska gruppen Strypes på förra årets "Snapshot" gör sin variant av Dr Feelgoods pubrock, gör Bloodhounds på "Let Loose!" brittisk rhythm & blues utifrån sina egna upplevelser av den. Och det är så det skall vara, för vem är intresserad av kopior. För många år sedan - aldrig mer - såg jag ett av alla dessa band med ett Liverpool-klingande namn som enbart spelar Beatleslåtar. Mycket kompetent tog de sig an förebildens fantastiska repertoar, men något viktigt saknades. Istället för njutbart blev resultatet Beatles utan själ.

Bloodhounds har både själ och hjärta, vilket gör "Let Loose!" till en lovande debut som ger mersmak.

It´s Zimmerman´s World...

IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it"
(Pet Records)

Den amerikanska varianten av folkrock, så som vi känner den via artister som Turtles, P F Sloan, Beau Brummels, Mamas & Papas, Sonny & Cher och framför allt Bob Dylan och Byrds, är fullständigt väsenskild från det som i England gick under samma benämning.

Medan engelska grupper som Pentangle, Trees och Fairport Convention spelade en elektrifierad variant av folkmusik, och därmed mer adekvat använde sig av termen folkrock, så var amerikansk folkrock istället en ny form av popmusik, påverkad av Beatles, Rolling Stones, Animals och brittisk popmusik i allmänhet.

Den amerikanska folkrockens korta blomning mellan åren 1964 - 1966 skapades initialt av Bob Dylan och Byrds. De båda tillhörde Greenwich-generationen och hade tidigare varit aktiva inom folkmusikrörelsen, vars påverkan mer kom att visa sig i text än i musikaliskt uttryck. Genrens musikaliskt mest karaktäristiska drag kom att bli det sound som var resultatet av stämsång, en klingande Richenbacker, gärna tolvsträngad, och - inte minst - en slamrig tamburin.

Trots sin korta levnad kom folkrockens ljudbild att påverka alla, men dess utövare hade olika ambitioner. Under samma benämning samsades poeter som Dylan, radikala grupper som The Fugs och mer lättviktiga utövare som Sonny & Cher.

Likt psykedelia några år senare kom några av de bästa inspelningarna - typ The Unit Four Plus Two "3:30 Am" - från helt oväntat håll. Dion DiMuccis “Tomorrow Won't Bring The Rain" (1966) och Pretty Things “You Don't Believe Me" (1965) innehåller allt man kan önska sig av folkrock och på singeln "Same Lines / Hanging On Me" från april 1966 visade surfhjältarna The Trashmen upp helt nya kvaliteter.

På kvällen den 25 juli 1965 hängde Dylan på sig sin Fender Stratocaster på Newport Folk Festival och - kompad av Paul Butterfield Blues Band - framförde elektriska versioner av "Maggie's Farm" och "Like A Rolling Stone". En viktig händelse för folkrocken trots att det, lindrigt sagt, inte mottogs med någon större entusiasm av folkmusikpuritanerna i publiken.

Samma sommar slog Byrds igenom med Dylans Mr Tambourine Man och Dylan själv kom att befästa sin ställning genom att släppa den sex minuter långa "Like A Rolling Stone" som singel och för första gången nå toppen på Billboardlistan. Pop- och rockmusiken behövde inte längre bara vara förströelse, utan tog sig friheten att ge röst åt sociala sammanhang och kritisera fördummande konventioner. Och det till ett lätt, luftigt och det kanske snyggaste sound populärmusiken frambringat!

Det är den amerikanska folkrocken i allmänhet och Bob Dylan i synnerhet som påverkat de samtida artisterna/grupperna på "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...". I vissa fall - Johnny Cymbals "Breaking Your Balloon" - så starkt att Dylans nasala fraseringar imiterades intill perfektion. Här borde även Paul Stewart Movements fantastiska Dylanpastisch "Too Too Good" (1967) ha funnits med. Andra brydde sig aldrig om att röstmässigt låta som förebilden, men gemensamt för samtliga är den tidstypiska ljudbilden. Några med långa textmassor och Dylanmunspel, andra med Al Kooper-inspirerat orgelspel, men gemensamt för samtliga är de välljudande, klingande gitarrerna.

"IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it" är en skiva jag längtat efter länge.

Fotnot 1: Den som litterärt vill fördjupa sig i ämnet läser med fördel Richie Unterbergers "Turn! Turn! Turn! - The '60s folkrock revolution".

Fotnot 2: I väntan på något liknande "IT'S ZIMMERMAN'S WORLD...we just live in it" såg jag mig, för sådär tio år sedan, tvungen att själv sätta samman ett antal samlingar med amerikansk folkrock. En del av innehållet kan kanske tyckas tveksamt, men skulle helt enkelt inte ha låtit som det låter utan påverkan från Dylan och Byrds folkrockperiod. En sång som "Tell Me" med Rolling Stones kom så tidigt som i april 1964 och får istället tjäna som exempel på vad som säkert påverkade Dylan och Byrds. Om ni ändå tvekar, lyssna då på Grassroots version av "Tell Me" från 1966. Visst är det folkrock!

I Gör-Det-Själv-Skolan är ämnet Folkrock och svårare än så här, varför krångla till saker, behöver det inte vara:

Mickey Jupp

MICKEY JUPP
Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection
(Repertoire 3cd + dvd)

Om cd-skivan har en framtid i nedladdningens tid så ser den ut som den nu aktuella boxen med Mickey Jupp. Den är ren glädje att beskåda, bläddra i, läsa och naturligtvis lyssna på. Det har ryktas i flera år om en box med vardagshjälten från Southend och när nu Jupp-kännaren Lars Kärrbäck, musikern och författaren Will Birch och skivbolaget Repertoire redovisar vad de sysslat med under några år är jag full av beundran. Visst har jag en och annan mindre invändning, men mer om det längre fram.

Redan i första cd-skivans öppningsfras, hämtad från "You Know What I Mean", visar Mickey Jupp vilken fyndig, smart och humoristisk textförfattare han är:

Well, I've got a girl
She's my regular date
When she´s good she´s good
When she´s bad she´s great

Och ett par spår längre fram när han förälskat sig i växeltelefonisten "Switchboard Susan" förklarar han henne helt frankt sin kärlek med orden:

Now when I look at you girl I get an extension
And I don't mean on Alexander Graham Bell's invention
Switchboard Susan can we be friends
After six and at weekends

För oss som följt Jupp sedan tiden då det fortfarande fanns växeltelefonister finns inga direkta nyheter att inhämta på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow", men för er som förbisett honom, eller ni som är ursäktade av er unga ålder, här har ni er chans att bekanta er med en av Englands riktigt stora låtskrivare.

Orsaken till att artisten Mickey Jupp inte precis varit på var mans läppar finns till viss del att finna hos honom själv. Stora namn som Elkie Brooks, Roger Chapman, Dr Feelgood, Dave Edmunds, Chris Farlowe, Gyllene Tider, Judds, Rick Nelson, Kursaal Flyers, Little Bob, Nick Lowe, Andy McCoy, Delbert McClinton, Refreshments, Searchers, Robert Wells och Jerry Williams, plus omkring hundra mer eller mindre okända artister, har spelat in hans sånger, men själv valde han i princip att för sådär tjugo år sedan vända ryggen åt musikbranschen.

Numer nöjer han sig med att göra ett fåtal framträdanden på sin hemmapub uppe i Lake District, en eller två spelningar i sin forna hemstad Southend, samt via sin facebooksida sälja nygjorda hemmainspelningar. Och jag kan försäkra er om att han fortfarande är lika genial som den yngre upplagan ni möter på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow".

En av mina få invändningar mot Repertoireboxen är, eller snarare var, materialets avsaknad av kronologisk ordning. Men, Jupp gör än idag det han alltid gjort och det han gör gör han fantastiskt bra. Hans mix av Chuck Berry-rock´n´roll och Fats Domino/New Orleans-rhythm & blues blandat med doo wop, brittisk sextiotals-rhythm & blues och emellanåt ett stänk av engelsk music hall är så tidlös att den inte kräver någon inbördes ordning.

Detsamma gäller hans texter som alltid varit djupt förankrade i vardagen. Han inte bara står med båda fötterna på jorden, karln är som nerslagen till knäna i den engelska myllan och lika självklart engelsk som pundet och fish and chips inslaget i tidningspapper. Vid några tillfällen har musikförläggare och skivbolag tagit över honom till Nashville för att skriva låtar tillsammans med lokala förmågor, men där fungerade inte alls hans begåvning. Inget kom ut av de amerikanska försöken och snart var han tillbaka på sin älskade ö igen. Var han hör hemma beskriver han när han stiger ur bilen och blickar ut över heden i "Heather On The Hill" på första Legendalbumet från 1969.

"`Heather on the Hill´ was a song about the part of England where I now live. Even in those days this was where I wanted to be. " *

Mickey Jupp har alltid varit något av en rock´n´rollens grovarbetare, som ständigt levererat men aldrig fått den belöning som motsvarar hans insats. Men så finns heller aldrig några överklass- eller medelklassdrömmar i hans texter. Ikläder han sig rollen av någon annan yrkesgrupp än musikern så är det istället bakom ratten i "Taxi Driver" han sätter sig och som tidsfördriv skildrar han triviala sysselsättningar som "Joggin´".

Sitt liv som musiker och sitt passionerade förhållande till musik har han beskrivit i ett flertal sånger - "Down In New Orleans", "Modern Music", "Some People Can´t Dance", "I´m An Old Rock´n´Roller", "If Only Mother"... - och det är alltid självklart befriat från tramsig, romantisk rock´n´roll-glamour.

Bäst är ändå Jupp då han skriver om kärlekens villkor och allra, allra bäst då han delger oss sina tillkortakommanden i förhållande till kvinnor. När den övergivne och försmådde Mickey Jupp plockar fram världens mest ensamma blue-eyed-soul-röst är han helt enkelt oslagbar. Ingen kan låta så övergiven, men ändå utan självömkan, som Mickey Jupp. Sånger som "Cross Country", "You Made A Fool Out Of Me", "Reading Glasses", "Standing At The Crossroad", "Brother Doctor, Sister Nurse", "True Love", "Barbara" och "Feel Free" är bara några av Jupp helt enastående tonsatta kärlekspoem.

Och hur olycklig är han inte i "Pilot":

I'm a summer, ruined by rain
I'm a pilot, shot down in flames
I'm a sailor, sunk without trace
The last time I saw your face

Herregud kan det bli värre?

Det enda jag saknar på "Kiss Me Quick, Squeeze Me Slow - The Collection" är två av mina egna favoritsånger, "City" från första Legendplattan 1969 och "Oh partir c'est mourir un Peu" från "Juppanese 1978, men det är naturligtvis bara en petitess.

Förutom de tre cd-skivorna, innehållande sjuttio sånger, en välskriven text av Will Birch och fakta om vilka som finns med på de olika inspelningarna får vi, i form av dvd, en halvtimmes dokumentär kallad "Mickey Jupp - A Long Distance Romancer" från 1994. En avspänd Jupp tar oss med för att vattna tomaterna i växthuset, till puben och till den plats i huset där han komponerar.

Långt, långt borta från den musikbransch han så demonstrativt vänt ryggen plockar han fram en akustisk gitarr och genom ”Blues For The Blues” tillkännager han ännu en gång hur främmande han är inför modern musik. Och själv är jag oerhört tacksam för att Mickey Jupp bara vill vara Mickey Jupp.


* Citatet ovan är hämtat från Will Birch text

Den Magiska Samlingen

DEN MAGISKA SAMLINGEN

Det kom ett email innehållande ett erbjudande det inte gick att motstå. Någon, jag tror mig veta vem, hade för Daniel Söderberg, på bloggen "Den Magiska Samlingen", berättat om min benägenhet att, istället för att sova på nätterna, tillverka egna musiksamlingar. Ibland inom en specifik genre, typ soul och rhythm & blues, country, psykedelia, pubrock, svenskt sextiotal, brittish beat, cajun och swamp pop eller kanske ytterligare en volym av den ständigt pågående samlingsserien Raised On Records.

Den är naturligtvis inte möjligt att på sextio minuter sammanfatta det bästa ur över femtio års lyssnande. Valde därför att koncentrera mig på artister jag gillat under lång tid, i vissa fall - Gene Vincent, Pretty Things och Joe Tex - sedan jag var ung grabb på sextiotalet. Alltför många fick inte plats - sorry Mickey Jupp, Chuck Berry, Rockpile, Tages, Downliners Sect, Everly Brothers, Sooner Or Later och många, många fler - men man kan ju inte få allt. Några nutida alster ville jag ändå få med och Cuff The Duke, Carolyn Mark, Hollis Brown och The Maharajas representerar ny musik jag gärna lyssnar på.

Nåväl. Det var inte lätt, det hade faktiskt varit lättare om jag blivit ombedd att ta fram tusen favoriter, men här är ändå min magiska samling:
http://denmagiskasamlingen.blogspot.se/

Raised On Records goes denga looka looka boom

1. THE INMATES: (I Wish I Had A) Heart Of Stone UK-97
Först gången jag hörde "Heart Of Stone" med Inmates var då det tyska fanzinet Hartbeat med #20/1997 bifogade en gratis ep-skiva med fyra olika grupper, varav Inmates var en. Har alltid rankat Inmates som en av det sena sjuttio- och hela åttiotalets bästa engelska grupper. Begreppet pubrock är alldeles för snävt för en sångare som Bill Hurley och en grupp som Inmates, vilket den psykedeliska "Heart Of Stone" är ett välformulerat bevis på.

2. THE YARDBIRDS: Happening Ten Years Time Ago UK-66 Ett självklart val efter Inmates - det måste ha varit "Happening Ten Years Time Ago" de hade i tankarna då de spelade in "Heart Of Stone" - och här är Yardbirds som allra bäst. En av tre - de två andra är "Psycho Daisies" och "Stroll On", varav den senare är hämtad från filmen "Blow Up" - inspelningar med både Jeff Beck och Jimmy Page i gruppen.

3. THE PRETTY THINGS: You Don't Believe Me UK-65
Här beträder vi helig mark. Den allra först Lp jag köpte, tidigt 1965 om jag inte minns fel, var Pretty Things självbetitlade första album. Ingen annan grupp har påverkat min musiksmak mer. Nyss fyllda fjorton år blev jag fullständigt förförd av deras rhythm & blues. Pretty Things både lät och såg tuffare ut än Rolling Stones och vad var gentlemannen Charlie Watts mot den virvelkåte galningen i skinnhatt bakom trummorna. Herregud Vivian "Viv" Prince förflyttade för alltid mitt fokus från gruppers sångare och gitarrister till den som satt bakom trummorna. Min tidräkning blev helt enkelt före och efter Viv Prince. Trots att de aldrig fått det välförtjänta erkännande som Beatles, Stones eller Who har erhållit, skulle Pretty Things komma att utveckla sig till en av rockmusikens mest komplexa grupper. Redan på deras andra Lp "Get The Picture?" visade gruppen att de inte hade för avsikt att stanna i rhythm & bluesens smala fålla och öppningsspåret "You Don't Believe Me" är själva prototypen för hur amerikansk folkrock skulle komma att låta.

4 CAROLYN MARK & THE NEW BEST FRIENDS: Slept All Afternoon CAN-04
Det var Juan på den spännande skivaffären Freak Scene i Stockholm som plockade fram kanadensiska Carolyn Marks album "Terrible Hostess" (2002) vid ett av mina besök i butiken. Carolyn Mark rör sig obehindrat mellan olika stilar och det med en behaglig underton av engelsk musichall och en elegans i rösten som ligger nära både Patsy Cline och Vera Lynn! När sedan uppföljaren "The Pros and Cons of Collaboration" kom 2004 gjorde den så starkt intryck på mig att jag var tvungen resa till Vancouver för att se henne live. Det är på den senare hon gör den förtjusande "Slept All Afternoon", som hon hämtat från Jr. Gone Wilds debutalbum "Less Art, More Pop" (1986).

5. LOUDON WAINWRIGHT III: Absence Makes The Heart Grow Fonder US-75
Poetiskt och vackert om tomrummet och saknaden efter något och någon som varit. Hämtad från Wainwrights femte album "Unrequitet".

6. WILKO JOHNSON: Turned 21 UK-88
Som grabb detaljstuderade John Wilkinson gitarrspelet hos Mick Green i Johnny Kidds band The Pirates. Green spelade inte som någon annan han hört. John Wilkinson döpte om sig till Wilko Johnson och den kraftfullt rytmiska spelstil som Green lanserade skulle även komma att bli Wilkos signum. I "Turned 21" - från albumet "Barb Wire Blues" - visar han dock upp en mer kärleksfull och poetisk sida.

7. CUFF THE DUKE: Rise Above CAN-12
Ingen ny skiva med Cuff The Duke är lik någon de tidigare gjort. Den kanadensiska gruppen behärskar alla stilararter, även sådana du inte trodde dig vilja höra. Och de gör det med bravur. "Rise Above" kommer från deras senaste, "Union" (2012).

8. HOLLIS BROWN: Ride On The Train US-13
Någon, minns tyvärr inte vem, rekommenderade mig att lyssna på Hollis Browns debutalbum "Ride On The Train" och jag föll pladask för live- och replokalskänslan i titelspåret.

9. GENE VINCENT: Rainbow At Midnight US-69
Helig mark igen! Vincent har följt mig sedan jag första gången hörde hans "Lotta Lovin'" någon gång i början på sextiotalet. Om något får nackhåren att resa sig på mig är det Johnny Meeks gitarrintro på "Lotta Lovin'", vilket måste vara den ultimata raggarlåten. Det var nervevade rutor på stora amerikanare och händer som slog på utsidan av biltaket och själv blev man livrädd när de åkte förbi och skrek. Men slags nån spänning måste de ändå ha förmedlat för musiken gick rakt in. Det var Cliff Richards "Move It" och Vincents "Lotta Lovin'" som hördes från bilarna där jag växte upp. Cliff gick vidare och blev svärmorsdröm medan Vincent gick ner sig i alkohol och dog i oktober 1971. Blott trettiofem år gammal men i en sjuttioårings kropp och ett utseende som på en fullgubbe. Men jösses vilken röst karln hade och aldrig gjorde han bort sig. När han för John Peels Dandelion Records 1969 spelade in "I'm Back And I'm Proud" fanns Johnny Meeks åter med i kompet och med Ernest Tubbs "Rainbow At Midnight" visar han alla utövare av countryrock var skåpet skall stå.

10. ASHTON SAVOY: Denga Denga US-58
Svängig lyrik som "Denga looka looka boom" gör mig alltid på gott humör. För den som vill höra mer av Ashton Savoy rekommenderas starkt "Baby Baby" (även kallad "No Bread, No Meat"), där han tar på sig rollen som den självömkande slöfocken som helst går med händerna i byxfickorna. Allt medan en förbannad Katie "200 pounds of joy" Webster rullar tangenterna och kräver mat på bordet. Den som väl hört Katie Webster inspelningar för Jay Miller i Crowley, Louisiana glömmer dem aldrig.

11. THE SLICKERS: Johnny Too Bad JAM-71
Klassiker som ingick i soundtracket till "The Harder They Come" med Jimmy Cliff från 1972.

12. EDGAR BROUGHTON BAND: Double Agent UK-72
En minst sagt klurig grupp med bröderna Edgar och Steve Broughton som nav. Ena sekunden fullständigt kaotiska för att nästa bli lågmälda och melodiösa. De gjorde ett antal skivor med progressiv, psykedelisk rock i början av sjuttiotalet och där den självbetitlade "Edgar Broughton Band" (Harvest 1971) är höjdpunkten.

13. JIM FORD: We're Not Burning Bridges (We're Just Lightning The Flames) UK-7?
"Ge mig en titel och du får en sång tillbaka" sa Jim Ford och levererade på stört. På Bear Family-utgåvan "Demolition Expert" får vi följa låtskrivarnas låtskrivare under några kvällar hemma i vardagsrummet. Det fullkomligt sprutar sånger ur karln. Personligt, privat, innerligt, begåvat och närmare en artist än så här kommer ni aldrig. Och i bakgrunden hörs en road och imponerad Bobby Womack.

14. THE LEN BRIGHT COMBO: Shirt Without Heart UK-86
Med ett helt eget uttryck, som väl speglade hans charmiga egensinne, blev Wreckless Eric popidol över en natt. I förlängningen hade dock Stiff Records inte den blekaste aning om vad man skulle göra med Wreckless Eric. Man lät honom förbli ett alkoholiserat vrak, tog ifrån honom gitarren och tvingade på honom producenter och medkompositörer som inte heller förstod hur genial karln var. Vill ni ha bevis så lyssna på den gräsliga “Big Smash!”(SEEZ 21,1980), som är rena avgrunden i förhållande till den lovande debuten i tiotumsformat 1978 och i jämförelse med de kommande Chathamskivorna rodnar man av pinsamhet. Eric Goulden, som är Wreckless Erics riktiga namn, spolade kröken, slog sig ihop med basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand, från insomnade The Milkshakes, och spelade på några timmar in "The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” (Empire,1986). En fantastisk revansch som måste ha känts som ett långfinger i trynet på Stiff Records och ett album som alltid kommer att inta en topplacering i min värld...glömde visst säga att totalkostnaden för inspelningen var hela åttiosex (86!) pund, inklusive lokalhyra.

15. JACK DOWNING & THE OTHER SIDE: Belshazzar SWE-73
Sista singeln från en av countryrockens pionjärer. Amerikanen Jack Downing flyttade till Sverige 1963 och hade i bagaget idéer om att förena folkmusik av Bob Dylan och Tom Paxton med countryns Merle Haggard och blanda med rockmusik. Gram Parsons kallade det Cosmic American Music. Tio år senare spelade Downing in "Belshazzar" och avslutade strax därefter sin karriär som musiker. En värdig sorti, men hade han hållit ut fyra till fem år längre hade det levande musikklimatet som den engelska punk- och pubrocken skapade hunnit ikapp honom. Jack Downing skulle kunna ha blivit hur stor som helst.

16. JOE TEX: If Sugar Was As Sweet As You US-66
Joe Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på idéer att skriva låtar som; ”Be Kind To Old People” och ”Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)”. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i ”Buying A Book”, ”Keep The One You´ve Got” eller ”Hold What You´ve Got”. Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

17. MIKE NESS: A Thief In The Night US-99
Skränig punkcountry av sångaren från Social Distortion. Storartat - övriga kommentarer är överflödiga.

18 THE MAHARAJAS: Are You Ready To Shop SWE-14
Den 29 oktober släpptes albumet ”Yesterday Always Knew” och efter deras ”Sucked Into The 70´s” (Crusher, 2010), som fortfarande snurrar här hemma, var förväntningarna, vilka även infriades, skyhöga.

19. LED ZEPPELIN: D'yer mak'er UK-71
Är inte något jättefan av Led Zeppelin. Har alltid tyckt att de enskilda delarna var större än helheten och att synkopernas mästare John Bonham var en förbaskat rolig trummis och den stora stjärnan i gruppen.


Sortera under ”Lättlyssnat”. Varför krångla till saker och ting.

Fotnot. Hade någon av följande funnits på Spotify hade de varit lika självklara val:
BILLY LEE RILEY: Kay US-69
JIM FORD: Love on my brain US-69
JOHNNY'S BOOGIE BAND: Out of Time SWE-96
PAUL COLLINS: "Working On A Good Thing" US-85
RED RIVERS: You've got no heart AUS-01

THE MAHARAJAS

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)

”Are you ready to shop?”
”Are you ready pop?”

Frågan slungas mot oss från fjärde spåret på The Maharajas nya album "Yesterday Always Knew".

Herregud, visst är jag redo. Mer än redo till och med. Ständigt längtar jag efter musik framförd av grupper som med självklar karisma förmår förena popens magiska skönhet med rockmusikens kraft och punkens energi.

Vissa får allt, andra ingenting. The Maharajas tillhör den första kategorin. Inte nog med att gruppen tycks kunna ikläda sig vilken skepnad som helst, de nöjer sig aldrig ens med att "bara" vara näst bäst.

För inte så länge sedan steg de ur det amerikanska sextiotalsgaraget och intog med bravur den engelska pubrockscenen med "Sucked Into The 70's". Sedan kom den instrumentala singelbaksidan "B-Files", som är lika genuint genial som Kebnekajses första album "Resa Mot Okänt Mål"(1971). Och så nu den briljanta popuppvisningen på "Yesterday Always Knew".

I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.

Det finns bara ett förbehåll - Mathias Lilja sjunger bättre.

"Are you ready to shop?" Mer än redo, jag köper konceptet rakt av. Pop blir inte bättre än förstasidan på "Yesterday Always Knew".

Ställ in det eventuellt planerade besöket på ABBA-museumet i helgen och köp Maharajas ”Yesterday Always Knew" istället. I alla fall tills gruppen blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Guttormsson, Karlsson, Lilja och Lindberg borde banne mig stå staty utanför entrén!