Årsbästa 2018

ÅRSBÄSTA 2018
Som vanligt struntar vi i om årsbästa alster verkligen är utgivna 2018. Det handlar istället om vad som spelats mycket under året. Alldeles oavsett om det är nytt eller inte. Någon inbördes ordning finns inte heller.

THE KINKS
The Mono Collection
(Sanctary/BMG, 2016)
Vinylbox med Kinks nio första album som jag bara inte kunde motstå längre. Visst är det galet att köpa musik man till största delen redan har, men, men... Stones förvandlade amerikansk blues till brittisk rhythm & blues, Beatles gjorde Merseybeat påverkade av Buddy Holly och Carole King och Kinks två tre första album är grunden till garagerocken.

THE LOONS
Blue Ether/Saturday's Son
(Dirty Water, singel)
Makarna Mike och Anja Stax tillsammans med Loons vet precis hur det skall låta. Arvet efter The Pretty Things S.F. Sorrow- respektive Electric Banana-period förvaltar de med värdighet. Lysande singel!

TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)
Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning.

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)
Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)
Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)
Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.

HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)
Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Han verkar bara inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)
Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och var tänkt som en "kompensation" för den försenade fullängdaren. Men det är bara "Fan ta NPM" som kom med på albumet.




FORGE YOUR OWN CHAINS
Heavy Psychedelic Ballads And Dirges 1969-1974
(Now Again, 2009)
Jazzig och progressiv psykedelia med extremt obskyra artister från USA, Kanada, Colombia, Nigeria, Sydkorea, Thailand, Iran och Sverige, som representeras av Baby Grandmothers. En grupp jag såg då de spelade förband till Jimi Hendrix i Sandviken 1968. Deras enda singel "Somebody's Calling My Name" avslutar den här fina samlingen.

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)
Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action. Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.

BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)
Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoriter från den progressiva eran. Deras experimentella musik sker under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång

HIT THE HAY, Vol 10
(SoundAsleep)
Vi börjar bli bortskämda med SoundAsleeps utgåvor. Volym 10 innehåller tjugofem toppnummer. Allt som allt har det under åren levererats ungefär tvåhundrafemtio (250!) obskyra och suveräna låtar från powerpopladan nere på Varaslätten. Från musikälskare till musikälskare, det är då det blir bäst. Tack Jerker Emanuelson!

DALE HAWKINS
Boogie Woogie Teenage Girl/Lulu
(Bear Family, singel)
Dale Hawkins hade alltid ett stort leende i allt han gjorde. Här i inspelningar gjorda 1957 respektive 1959 och i ett föredömligt snyggt omslag.

SLADE BBC Sessions 1969-1971
(Verne)
Förstklassiga liveinspelningar med tidiga Slade. Vilket otroligt bra band det var då de av Brian Matthew, för Top of the Pops räkning, presenterades som "Britain's first skinhead group. Four guys with short hair, heavy boots and thick beats".

WARFARING STRANGERS: ACID NIGHTMARES
(The Numero Group, 2Lp 2017)
Det här är resan du inte vill göra. Välkommen att stiga ner i helvetet tillsammans med grupper som Novak's Kapelle, Sardonicus, Gollum, The Purple Sun, The Cross Bloods, Sunn Cycle och Acid. Men, som tröst får ni en fantastisk mix av psykedelia och hård progressiv rock, stundtals lika svart som texterna, vars musikaliska förebilder tycks vara samtida grupper som Blue Cheer, Black Sabbath, Uriah Heep och May Blitz.

THE CHATHAM FORTS
Not Fade Away/I Wanna Be Your Man
(Damages Goods, singel 2018)
Wild Billy Childish & CTMF tar sig an Buddy Holly och Beatles filtrerade genom Rolling Stones. Då amerikanska London Records 1964 gav ut "Not Fade Away" med Stones så fick "I Wanna Be Your Man" bli b-sida, trots att de redan gett ut den tidigare samma år. Då med samma b-sida, "Stoned", som på den engelska utgåvan på Decca Rec. 1963. The Chatham Forts hyllning till tidiga Rolling Stones.

WILD BILLY CHILDISH & CTMF
Something's Missing Inside/Walking On Water
(Damaged Goods, singel 2017)
A-sidan är så stökig som man förväntar sig av det som kommer från Childish. B-sidan är en suggestiv tolkning av The Golliwogs "Walking On The Water" från 1966. Då Golliwogs bytte namn till Creedence Clearwater Revival spelade de på nytt in den till sitt debutalbum 1968, men då som "Walk On The Water". Men, det är definitivt Golliwogs Childish och kompani lyssnat på. Och de gjorde de rätt i.

THE IN CROWD
Am I Glad To See You/Blow Up
(Munster, singel 2018)
The In Crowd var tänkta att medverka i Michelangelo Antonionis film "Blow Up". Keith West skrev "Am I Glad To See You" och "Blow Up" som gruppen också spelade in 1966. Låtarna var tänkta för den klassiska klubbscenen, som istället The Yardbirds fick göra med låten "Stroll On". In Crowd förvandlade sig strax därefter till Tomorrow.

MARK LEE ALLEN & THE DRIVER BROTHERS
West Coast Man/The Oil Field Is Burning
(Shelby, singel)
Mycket autentisk rockabilly/garagerock förmodligen inspelad 2003, då a-sidan finns med på gruppens cd "454 Big Block" (C&P Corvallis Rec.,2003)

THE STROLLERS
Gotta Get Away/Six Foot Dirty Looking Beast
(Crusher, singel 2016)
Strollers återkomst 2016 och den fuzzdrivna b-sidan är briljant, uppkäftig och nonchalant på ett sätt som bara de bästa i sin genre bemästrar. Och Mathias Lilja sjunger med stor övertygelse. Sista månadernas mest spelade b-sida.

THE HiJACKERS
I Don't Like You/Day And Night
My Little Girl/Come Back Baby
(Beluga, ep)
Flens The Barracudas gjorde bara en singel under sin aktiva tid. Det var Gunnar "Wild and Wicked" Johansson som då fångade upp HiJackers och gav ut den lysande "When I Get Home" på Super Stuff Records 1986. Trettiotvå år senare ger Beluga ut fyra tidigare outgivna låtar med gruppen. Att de här fyra essen varit gömda/glömda i malpåse är obegripligt. Än en gång visar Beluga vilket intressant litet bolag det är. Det är där ni skall lägga era surt förvärvade pengar.

LAST STRAW
Oh Lady/Fly By Nite
(Solent, singel 1978)
Vet inte ett smack om den brittiska gruppen Last Straw. Köpte den på tips från skivmässearrangören L-P Andersson som var helt lyrisk då han berättade om singeln. Och visst är det storartad pubrock som står sig alldeles utmärkt bredvid Brinsley Schwarz, Ernie Graham, Charlie Ainley och tidiga Graham Parker. Hittar ni den är det bara att slå till.

THE PULSEBEAT
The Pulsebeat
(Folc, 2011)
Sent inkommet, men jösses vilken energi. Fantastiskt fint band som verkar komma från Spanien. Det här är deras debut från 2011 och den är fullmatad med influenser från Ramones, Plimsouls och Jonathan Richman. Och "Your Powerpop Boys" är precis så charmig som det låter.

NIGHTMEN
Can't Avoid Success
(Lövely Records, 2017)
Stort härligt powerpopsound från Malmögruppen Nightmen. Sångerskan Christine sjunger i "Too Late, Wildheart" så man blir knäsvag och när min kamrat Thomas hörde Blondiecharmiga "Be My World" utbrast han entusiastiskt "Jävlar va' bra!"

PHOSPHORESCENT
C'est La Vie
(Dead Oceans)
Matthew Houck är tillbaka efter fem år och albumet "C'est La Vie" är stundtals så stämningsfullt och vackert att man nästan blir tårögd. Houck låter inte som någon annan, karln är helt sin egen. Hans röst och sångernas arrangemang har en lugnande effekt.

LUCINDA WILLIAMS
This Sweet Old World
(Highway 20 Rec., 2017)
Länge var Lucinda Williams borta från min skivtallrik. Tyckte att hon aldrig riktigt fick till det efter den mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road". Nu tjugo år senare har jag hittat tillbaka till henne igen

THE WAVE PICTURES
Instant Coffee Baby
(Moshi Moshi, 2008)
Jag var sen på bollen gällande Wave Pictures. Upptäckte gruppen först i somras och Jesus vilken storm de tog mig med. Allt jag hittills köpt med gruppen har varit kanon, så "Instant Coffee Baby" får representera allt jag hört med trion från Wymeswold, Leicestershire, UK. Och på nåt sätt spökar även här Jonathan Richman i bakgrunden i Wave Pictures finurliga och omfångsrika musik. Stilmässigt svårgreppbara hjältar i min värld.

GENE VINCENT
Temptation Baby
The Complete COLUMBIA Singles
(Sleazy)
1963 skrev Gene Vincent på för brittiska Columbia Records, som gav ut ett album, "Shakin' Up A Storm", och fyra singlar med honom. Gene tillhörde femtiotalets rock'n'rollsångare som, vid sidan av Elvis, hade den största rösten. Kompad av The Bill Shepherd Orchestra respektive The Ivor Raymonde Orchestra gör han magiska inspelningar av "Where Have You Been All My Life" (Barry Mann och Cynthia Weil), "Temptation Baby"(Joe Meek) och "The Beginning of The End". En underskattad period i Genes liv.

PREDATUR
Weidenhaus
Som jag väntade på en uppföljare till Predatürs "In Your Garden", som var en fullständig knock out vid första lyssningen. "Weidenhaus" tog mig inte med storm på samma sätt, men har med tiden blivit en storfavorit. Mer bluesig än föregångaren, men här finns ju också "Lovely Day" och "Does It Matter?" när suget efter Statusgung blir för stort och då är de verkligen på mammas gata.

IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)
Musikaliskt hör de hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal. Men nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. In Deed är begåvade med tre egna låtskrivare av rang.

POPNÖRDSPODDEN
Ulf Henningsson och Åke Eriksson
Inte sedan Bip Bop Boom med Svante Grundberg har jag hört ett musikradioprogram så folkbildande som Popnördspodden. Henningsson har minutiöst grävt upp landskap efter landskap letande efter utgivna och outgivna inspelningar med svenska sextiotalsband. Eriksson har plockat fram godbitar med Gracious, Renaissance och Freak Scene. Oerhört kunniga och charmiga förgyller de torsdagskvällarna. Årets trevligaste och roligaste musikhändelse!


ÅRETS BÄSTA KONSERTER
Årlig minneskonsert för LINUS, Scalateatern Stockholm 180203
PRETTY THINGS, Slaktkyrkan Stockholm 180406
STEVE GIBBONS, akkurat Stockholm 180527
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS, Lexington London 180710
STEVIE KLASSON, Stampen Stockholm 180721
SAM OUTLAW, Lasse i Parken Stockholm 180815
GODFATHERS, Nalen Stockholm 181018
ROBBIE FULKS, Twang Stockholm 181025
WARD HAYDEN & THE OUTLIERS, Akkurat Stockholm 181104
JUMP FOR JOY, Stampen Stockholm 181117
GERAINT WATKINS & THE MOSQUITOS,
Blues kitchen Brixton, London 181223

Dalaplan

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)

Inom rockmusiken har det alltid funnits desperata själar, vilka är en tillgång mer än en belastning. Det finns till och med en hel albumserie på drygt tjugo utgåvor, innehållande rock'n'roll och rockabilly från femtiotalet, under namnet "Desperate Rock'n'Roll". Men frågan är om inte Niklas Svensson - sångare , gitarrist och låtskrivare i gruppen Dalaplan - är den mest desperata av dem alla.

Efter 2016 års mycket fina "Det blir inte bättre än så här" är gruppen äntligen tillbaka. Man har bytt bolag och ligger numer på kvalitétsbolaget Beluga Records. Nytt bolag, men inget av gruppens sanslösa energi har gått förlorad. Dalaplan har kvar samma gapiga, ursinniga och ömsinta finess, jodå, precis så omfångsrik är deras musik, som då Gaphals gav ut deras tidigare album.

Niklas Svenssons texter är stundtals så fulla av vrede, ånger och ångest att det blir som att stirra in i en tonsättning av Edvard Munchs konst. Med ofta krampaktig förtvivlan slungar han ur sig orden och ackompanjeras av musiker som kan allt om hur själfull rock'n'roll skall låta, då den går mot tvåtusentalets tredje decennium. Svek och besvikelse i kärlek är det genomgående temat och musiken är, förutom tung, även gränslöst svängig, tajt och vitalt tuff. Ett alldeles extra plus till saxofonisten Anna Asp, som blåser musiken till ren Sonicsnivå.

Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

Dalaplan är unika!

The Action

THE ACTION
Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968
(Grape Fruit/Cherry Red)

George Martin höll ett vakande öga över The Action då de befann sig i studion. Managern till The Who, Kit Lambert, ville inte, alternativt vågade inte, låta gruppen fortsätta agera förband till Who vid deras regelbundna spelningar på Marquee. Skröna eller ej, men det påstås att då Action spelade på klubben Birdcage i Portsmouth, möttes de utanför staden av en samling mods som eskorterade dem in till centrum i en karavan av skotrar.

Vad som inte är en skröna är hur briljant The Action var. Men, trots att de var fullt jämförbara med storheter som Who och Small Faces fick gruppen aldrig samma genomslag, utan blev en angelägenhet främst för en initierad kärna av engelska mods.

Efter att medlemmarna vandrat runt i olika gruppkonstellationer i sextiotalets början bildade de The Boys, en förupplaga till Action, vilka på hösten 1964 gjorde en vända till Hamburg och lärde sig yrket den hårda vägen. Alltså åtta timmars spelande per kväll/natt. Repertoaren var en blandning av dagsaktuell pop och material lånat från John Lee Hooker, Jimmy Reed, Muddy Waters och kanske främst Chuck Berry.

Efter knappt två månaders vistelse i Hamburg upptäckte de att deras manager stulit deras besparingar. Med hjälp av föräldrarna kunde de ta sig hem till London igen, där de spelade in sin första singel - "It Ain't Fair/I Want You" - under eget namn, The Boys. Redan på våren 1964 hade de som kompband till Sandra Barry gjort singeln "Really Gonna Shake/When We Get Married" som Sandra Barry and The Boys.

Klubbar som Marquee och Flamingo blev naven för de tidiga modsen i London och musiken som spelades där hade stark slagsida åt svart soulmusik. Kompositörer som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson, Curtis Mayfield och Don Covay tog ett fast grepp om medlemmarna i The Boys, vilka blev kompisar och musikaliska själsfränder till medlemmarna i Who. I december 1964 antog de ett erbjudande att alltid öppna för Who vid deras spelningar på Marquee. Tre månader senare fick de foten av Kit Lambert, då de blivit alltför populära och snabbt byggt upp en egen skara av anhängare som kom till Marquee främst för att se Action.

Det var i samma period man bytte namn till det mer tidsenliga The Action. George Martin såg gruppen vid en spelning i södra London och imponerades stort:

"As soon as the group started playing, I realised that they were very good indeed and played with tremendous precision. The three-part harmonies in particular were musically well constructed, and the lead singer was outstanding. The thing that really struck me about The Action, however, was the overall sound they created. It was tremendously exciting and full of energy, quite unique and unlike any other outfit I had come across at the time."

Inget dåligt omdöme från en person som jobbade så nära The Beatles, sextiotalets största grupp. Martin hade just lämnat EMI för att starta AIR (Associated Independent Recording) och knöt Action till bolaget för att producera gruppen och sedan sälja inspelningarna till Parlophone.

I mitten på oktober 1965 släpptes debutsingeln "Land Of One Thousand Dances/In My Lonely Room". En suverän mix av rhythm blues och soul som i original gjordes av Chris Kenner respektive Martha & The Vandellas. Redan i februari året därpå kom deras mästerliga coverversion av The Marvelettes "I'll Keep Holding On", med en b-sida lånad från Mickey Lee Lanes soulrockiga bagatell "Hey Sah-Lo-Ney". Men i mitt tycke är deras kanske bästa soulinspirerade singel den tredje "Baby You've Got It/Since I Lost My Baby" från juni -66. I original utgiven av Chessgruppen Maurice & The Radiants respektive The Temptations. Som kuriosa kan nämnas att även svenska Steampacket släppte en version av "Baby You've Got It" och med likaledes svenska Sooner Or Later finns en ofärdig och outgiven inspelning av "Since I Lost My Baby". Jag skulle inte bli allt för förvånad om båda grupperna var påverkade av The Action.

Lyssnandet på Beach Boys "Pet Sounds" och nya psykedeliska influenser från den amerikanska västkusten kom att förändra Action. Visst finns det fortfarande en soulbotten på deras fjärde singel, men den är långt mer än så. De två egenkomponerade "Never Ever" och "Twentyfourth Hour" är ypperlig harmonipop, påverkad av ett friare förhållande till framförandet av musik än det den mer strukturerade soulmusiken kunde erbjuda. Singeln, som kom i februari 1967, representerar det absolut bästa från perioden och det är obegripligt att den passerade obemärkt förbi samtidens skivköpare.

Två lysande egna kompositioner hade inte varit tillräckligt för att nå en försäljningsframgång, så när erbjudandet att få "Shadows And Reflections" från den amerikanska låtskrivaren, och personlige vännen till Brian Wilson, Tandyn "Along Comes Mary" Almer såg Action det som att turen äntligen vänt. I tidningen Rave förklarar Reg King entusiastiskt:

"This time we are playing flower music. Flower music is soft, happy, gentle, full-of-life sunshine sound. This new sound is what we've been trying for, for a long time. I hope everybody will buy it and learn what it's all about."

Det finns mycket att säga om "Shadows And Reflections", men nöjer mig med att påpeka att det är ett fullständigt mästerverk! B-sidan "Something Has Hit Me" är skriven av Reg King och visar vilken enorm potential Action besatt.

Efter fem kommersiellt misslyckade singlar upphörde samarbetet med George Martin och Parlophone. Några mer samtida skivutgåvor blev det inte. Inspirerade av The Byrds gjorde Action under 1967 och tidigt 1968 ändå ett antal demos att spela upp för eventuellt intresserade skivbolag. Tyvärr visade sig inget bolag intresserad och inspelningarna, som gick under namnet "Rolled Gold", blev liggande sådär tjugofem år innan de blev tillgängliga för gruppens fans. Materialet är helt skrivet inom Action och hade det fått komma ut i form av deras debutalbum 1967/-68, skulle "Rolled Gold" idag ha varit lika legendarisk som "Music In A Doll's House" av Family och "S.F. Sorrow" av The Pretty Things.

Boxen "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" innehåller hela fyra fullmatade cd-skivor med The Action och för att citera British beat-kännaren Anders i Vänersborg: "Det är banne mig inte dåligt för en grupp som bara gav ut fem singlar när det begav sig." Förutom de officiellt utgivna tolv spåren (singelsidorna med The Boys finns naturligtvis med) får man mängder av demos, studio outtakes, liveinspelningar från BBC och Ready, Steady Go. Allt som allt totalt åttiosex omistliga inspelningar med bra ljud och på toppen ett välskrivet texthäfte.

Glöm allt vad placeringar i aktier och fonder heter och gör istället en riskfri investering som ger ett långsiktigt bestående värde. I motsatts till aktiebörsen faller aldrig Actionbörsen. Köp "Shadows and Reflections, The Complete Recordings 1964-1968" och få en stabil avkastning över tid.

Black Fur Sessions

BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)

Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoritband från den progressiva eran. Tro nu inte att det låter som Broughton eller Blitz. Inte alls. Black Fur Sessions låter bara som Black Fur Sessions. Den gemensamma nämnaren är istället det fria förhållandet till rockmusikens traditionella ramar. Med risk att bli missuppfattad vill jag påstå att Black Fur Sessions spelar progressiv rock, men i en modern uppdaterad tappning. Ett slags progressiv indierock som är experimentell, men under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror att allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång.

I förordet till "The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC, 1967-1979" (Premium Publishing, 2007) beskrivs brittisk prog rock, till skillnad mot svensk progg, med:

"...the prog rock of UK bands....the music was complex and played by highly skilled musicians."

Det är även en träffande beskrivning av Black Fur Sessions och den variationsrikedom deras musik besitter, skickligt framförd med lika delar lekfullhet och tillåtelse för musiken att, i tvära kast och snabba tempoväxlingar, vara både ömsint och blytung.

Black Fur Sessions består av Joel Swahn: gitarr, bas och sång, Erik Bergel: gitarr och sång och Samuel Fransson: trummor. Den huvudsakliga arkitekten bakom gruppens utomordentligt älskvärda musik är Joel Swahn och som beundrare av Elliott Murphys sex första album (1973-1982), gläder det mig speciellt att "Rivals Shake" skulle ha platsat på Murphys "Affairs" (1980) och "Murph The Surf" (1982).

Black Fur Sessions har skapat så höga förväntningar att jag redan längtar efter en uppföljare.

Dee Rangers

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)

Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

Har köpt en och annan tidigare platta med Dee Rangers, men aldrig direkt spelat sönder någon. Med "All You Need Tonight" däremot finns förutsättningarna att nålen till slut skall jobba sig genom vinylen rakt ner i skivtallriken. Det är ren glädje då en grupp lyckas bibehålla den energi och det magiska driv, som normalt bara uppstår då en riktigt bra grupp möter en entusiastisk publik, och ta det med sig in i studion. Det är precis det Dee Rangers lyckas med på "All You Need Tonight".

Trots det genomgående höga tempot svänger det makalöst om de totalt tretton låtarna. Det är förträfflig, förstklassig musik, som är skriven av medlemmarna själva. Enda undantaget är "Older Guys", hämtad från Flying Burrito Brothers album "Burrito Deluxe" från 1970. Redan countryrockande Burritos gjorde den till mer pubrock än countryrock, men Dee Rangers version tar den ända in till bardisken och är så fräck, att Sean Tyla och Deke Leonard säkert skulle vilja ha haft den med på suveräna The Force enda album.

Det vore fel att placera in 2018 års Dee Rangers i något genrefack, typ powerpop, pub- eller garagerock, då gruppens musik snarare är ett koncentrat av det bästa ur respektive genre. Så här bra blir det bara om man vet vad man håller på med och tror på det man gör. Och det enda du behöver en tråkig kväll är Dee Rangers album "All You Need Tonight"

TRÄDEN

TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)

Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning. Som en himmelsk infernovandring kastas musiken mellan att vara både introvert och påträngande utåtagerande. En stillsam "Hymn" växlar över till en feberaktigt kaotisk "Det finns blått".

I "När lingonen mognar" knyter man an till sitt ursprung i International Harvester/Harvester, som jag såg på Gävle Bibliotek 1967 eller 1968, innan de bytte namn till Träd, Gräs och Stenar. Oavsett vad de kallat sig har de aldrig avvikit från den musikaliskt oförutsägbara väg man valde att anträda. Visst finns idag artister och grupper som helt eller delvis följt Träd, Gräs och Stenars exempel, men Träd, Gräs och Stenar och idag Träden tar allt mycket längre. Där t ex Adam Granduciel, med sitt experimentella War On Drugs, efter cirka fem till sex minuter gör halt, låter Träden musiken fortgå så länge dynamiken lever vidare. "Träden" är ett dubbelalbum, så det finns gott om plats att låta musiken flöda fritt. Endast åtta låtar på fyra sidor och det är bara i "Å nej", skriven av Mats G Bengtsson, som gruppen låter någorlunda konventionell.

Det är drygt tre månader kvar på 2018, men jag har ingen förhoppning att få höra en mer spännande skiva än "Träden" på den här sidan nyår. Helt klart är det här årets mest intressanta utgåva.

Hjelle

HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)

Omslagsbilden är genial i sin gestaltning av insikten att det blir nog inte roligare än så här. Fotots fotograf, Bettan, har fångat samma känsla av alienation som man hittar i den amerikanska konstnären Edward Hoppers målningar. Men det är å ena sidan bara min tolkning. Andra kanske ser bilden av kontemplation i solsken.

Tycker ända att jag får belägg för min tolkning i Hjelles texter, där arbete oftast är slitsamt och relationer svåra. Han slår effektivt hål på myten om att klassamhället har upphört och ställer sig konsekvent på de missgynnades sida. De som ser domedagen närma sig genom fönstret på bussen till jobbet. För det är fortfarande den falska matematiken som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.

In Deed

IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)

Nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. Det är istället In Deeds trummis, Marcus Segersvärd, som står bakom kompositionen. Han är också mannen bakom den likaledes fina "Holy Ground" och jag skulle inte bli förvånad om han haft Kate Bush i tankarna. Sångerskan Linda Karlsberg gör den dock utan Bushs alltför yviga manér.

Segersvärd är inte gruppens enda begåvade låtskrivare, även de två övriga - Linda Karlsberg och gitarristen Richard Öhrn - är kompositörer med klass. Tillsammans ger de tre låtskrivarna In Deed ett både variationsrikt och intressant uttryck, vars gemensamma nämnare är pop med stort P. Inte den urvattnade ABBA-radiovarianten utan pop med rötter tillbaka till den tid då popmusiken tog världen med storm. Och Uppsala, där In Deed hör hemma, har stolta traditioner inom genren med grupper som Objections och The Acts, vars "Your Ever Changin' Mind" och "I'm Through" (Hep House, 1967) respektive "I Guess So" (Olga, 1966) är tre absoluta Uppsalafavoriter.

Låt inte exemplen från sextiotalet ge er fel uppfattning om gruppen. In Deed är "bara" ättlingar i rakt nedstigande led till pionjärerna Objections och The Acts. Musikaliskt hör de mer hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal än sextiotalet. Sånger som "Five Times A Day" - med suveräna Beach Boys-stämmor - "Don't Need Don't Care", "Never Really Noticed", "Heart Attack" och "According To You" skulle kunna vara obskyra alster, som powerpopkonnäsörerna på Varabolaget Wall of Noise grävt fram ur någon dunkel vrå i deras omfattande skivsamlingar. Och då skall ni veta att Varamännen bara publicerar det allra bästa på sina samlingsvolymer.

Det är imponerande av ett så litet och relativt okänt skivbolag som det Uppsalabaserade Open Mind, att känna så stort ansvar för den lokala musiken att endast det bästa är gott nog. Inte bara musiken och produktionen är överväldigande, även omslaget är föredömligt välgjort och står i förtjusande samklang med musiken. Open Mind tar mig med storm ännu en gång. Första gången var med Råttansons mästerverk "Full-Scale Shakeability" och nu med In Deeds "Everest". Full pott båda gångerna!

Pepita Slappers

PEPITA SLAPPERS
Rocket To The Moon
(Vintjärn Records)

Jag hade just bestämt mig för att åka hem. Efter nästan fyra timmars stirrande ner i skivbackar på Hova Skivmässa var både huvud och kropp dränerade på energi. Hjärnan krävde syre, kroppen vätska och stegen styrdes mot parkeringen, men vänta vad var det där? Inte kan det väl vara möjligt? Ur högtalarna vid ett försäljningsstånd jag skulle passera tyckte jag mig höra den brittiska gruppen Brian Copsey and the Commotions. Gruppen gjorde två ultrafina singlar - "Boys In Love/Send You My Picture" och "Love Made A Fool Of You/Wendy" - på Chrysalis Records 1981 för att sen bara försvinna.

Nej det var inget nytt med Brian Copsey, men det jag hörde hade samma suveräna popkänsla, blandad med en lagom skvätt grandiost countrysväng och ett kliniskt rent gitarrljud. Och inte minst viktigt, en sångare med en röst som gjord för pop. På den knappa timme det tog att resa hem hann "Goodbye My Love" med Pepita Slappers gå på repeat säkert femton gånger.

Pepita Slappers sorteras förmodligen in under rockabilly och det är väl delvis rätt, men gruppen är inte belastad med de begränsningar genren normalt ges. Precis som de svenska sextiotalsbanden närmade sig svart amerikansk blues och rhythm and blues genom samtida brittiska band som Yardbirds, Pretty Things, Rolling Stones och Beatles, verkar Pepita Slappers ha närmat sig rock'n'roll och rockabilly via åttiotalets The Blasters. Jodå, det svänger lika hejdlöst. Samma respektlöst fria förhållande till genrer som rockabilly, rock'n'roll, country, punk och pop. Man blandar och ger med en spelskicklighet som aldrig fastnar i trista föreställningar om hur olika genrer skall låta. Kan tänka mig att folk dansar som tokiga då Pepita Slappers har värmt upp. Och närmast extas blir det nog då de kör Jim Fords "Ju Ju Man" i rasande tempo. Hårdare än Rockpile och Ford ler i sin countrysoulhimmel.

Bröderna Alvin med kamrater har ynglat av sig i Sverige så där trettiofem år efter sin egen storhetstid.

Wilko Johnson

DON'T YOU LEAVE ME HERE - MY LIFE
Wilko Johnson
(Little, Brown Book Group, 2016)

Drygt ett år efter att Wilko Johnson fick beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln, som var inoperabel och gav honom högst tio till tolv månader kvar att leva, knackade Wilkoanhängaren och cancerläkaren Charlie Chan på hans dörr. Chan undrade varför Wilko fortfarande var i livet. Att han dessutom, trots den alltmer svällande och utstående magen, mådde relativt prima och fortfarande kunde göra långa framträdanden med basisten Norman Watt-Roy och trummisen Dylan Howe var högst märkligt. Alla som sett trion i aktion vet att deras arbete inte är ett latmansgöra och Charlie Chan misstänkte därför att fel slutsatser dragits av diagnosen.

I Japan kallas cancer i bukspottskörteln för Kung Cancer/Cancerkungen, på grund av att dess förlopp är snabbt, obarmhärtigt och till nästan hundra procent leder till döden. Chansen för den drabbade att överleva lär vara endast någon enstaka procent. Chan undersökte och tog prover på Wilko och kunde konstatera en ovanlig typ av cancer i bukspottskörteln. En typ som var sakta växande och både möjlig att operera och överleva.

Att Wilko Johnson kan fortsätta att berika våra liv med sin musik kan vi tacka den pubrockälskande cancerläkaren Charlie Chan och Cambridgekirurgen Emmanuel Huguet för. Samt, enligt Wilko själv, att han vägrade låta kroppen försvagas av kemoterapi. Efter elva timmars operation hade bukspottskörteln, mjälten, delar av magsäcken och en mer än tre kilo tung cancersvulst avlägsnats från Wilkos kropp.

Den tonårige John Wilkinson visste naturligtvis inget om den medicinska dramatik som skulle drabba den nästan sjuttioårige Wilko Johnson, då han en eftermiddag 1963 promenerade genom familjens vardagsrum och ur radion hörde "This is 'I'll Never Get Over You' by Johnny Kidd and the Pirates" påannonseras. Det var första gången han hörde gitarristen Mick Green. Samma kväll medverkade gruppen också i tv-programmet "Thank Your Lucky Stars" och den unge Wilkinson fick myror i huvudet då han hörde två gitarrer men bara såg en gitarrist. Mick Green hade egenheten att göra två mans jobb, solo- och kompgitarrist, samtidigt och John Wilkinson, själv gitarrist, såg sin framtid utstakad.

Dagen då Rolling Stones släppte sitt debutalbum brydde Wilkinson sig inte om att gå till skolan, utan hängde istället på låset till skivaffären. Förutom Stonesplattan plockade han upp ett andrahandsexemplar av singeln "A Shot Of Rhythm And Blues/ I Can Tell" med Johnny Kidd and the Pirates. Efter en dags lyssnande på de båda skivorna föddes en vision om att kombinera Rolling Stones tuffa rhythm & blues och Mick Greens rytmiska gitarrspel.

Det skulle dröja fram till början av sjuttiotalet, en universitetsexamen i litteratur och månaders haschrusiga resor i Nepal, Afganistan och Indien innan den vuxne hippien John Wilkinsson skulle träffa den gatusmarte Lee Collinson:

" Here he came walking down the street towards me looking great - he was wearing a sharp pinstriped suit and his hair was cut short with sideburns. He was a nineteen-year-old solicitor's clerk - to me he looked like a star"

År av studier i Mick Greens gitarrspel gav resultat och kom väl till pass då Wilkinson, tillsammans med sångaren och munspelaren Collinson, basisten John Sparks och trummisen Johnny Martin, fulländade formen för Dr Feelgood - rak, tuff och svängig rhythm and blues för sjuttiotalet, baserad på femtiotalets amerikanska respektive sextiotalets brittiska dito. Men även genomsyrad av den arbetarklassmiljö där medlemmarna vuxit upp, med Canvey Islands oljeraffinaderier som det dominerande inslaget.

Gruppens anhängare fick vänta fram till 1975 innan det Vic Maile-producerade debutalbumet "Down By The Jetty", inspelat hösten 1974 i legendariska Rockfieldstudion, låg på skivdiskarna. John Wilkinson hade förvandlat sig till Wilko Johnson, Lee Collinson tog det New Orleans-doftande namnet Lee Brilleaux, John Wilkinsons barndomsvän Johnny Martin hade alltid kallats The Big Figure och det var också så världen skulle lära känna honom. John Sparks namn var tillräckligt fräckt för att behålla, men gjorde det ändå än mer fräckt genom att lägga till en mellannamnsinitial - B. - John B. Sparks.

Wilko Johnson har alltid tagit varje tillfälle som getts för att lyfta fram sin stora förebild Mick Green. Även om han själv aldrig sett sig som jämförbar med Green, är det ändå det virtuost rytmiska och "tuggande" gitarrkompet som karaktäriserar Dr Feelgoods tidiga ljudbild. Utan den geniale Wilkos dominans, både som gitarrist och låtskrivare, hade Dr Feelgood förmodligen bara blivit ett revivalband bland många andra.

London var redan erövrat genom spelningar på ställen som Marquee, Dingwalls och Hope & Anchor, samt lyriska artiklar i NME. Med "Down By The Jetty" blev man betraktad som ett av Englands hetaste liveband. Redan från första början briljerade Wilko som kompositör med klassiker som "Roxette" och "She Does It Right". Och på gruppens andra album, "Malpractice", med "Back In The Night" och "Don't Let Your Daddy Know".

Slutkörd, näst intill utmattad, av framgångarna med de två första albumen, som båda kom 1975, ett par turnévändor i Amerika och krav på nytt låtmaterial inför nästa skivsläpp, som skulle släppas redan året efter, blev för mycket. Wilkos tilltagande amfetaminmissbruk och de övrigas höga alkoholkonsumtion var inte heller någon bra kombination och gynnade knappast sammanhållningen eller arbetet med ett nytt album. Man gjorde det bästa av situationen och lät nästa fullängdare bli en liveskiva - "Stupidity".

Trots bra försäljningsiffror för "Down By The Jetty" och "Malpractice", där rhythm and blues-puritanen Wilko styrt upp inspelningarna för att få ett rått och äkta sound, ville bolaget United Artists polera ljudbilden. Göra "Stupidity" mer kommersiellt genom att vid inspelningtillfället undlåta att spela in publiken, för att sedan kunna "snygga upp" i efterhand med studiopålägg. Bolaget fick ge sig och inspelningarna kunde göras enligt Wilkos önskan med mikrofoner som fångade både gruppen och publiken, vilket omöjliggjorde pålägg efteråt. "Stupidity" rusade upp till förstaplatsen på engelska topplistan.

Dr Feelgood var kommersiella nog att erövra förstaplatsen, men ändå inte tillräckligt kommersiella för skivbolagen. Amerikanska CBS ville göra ett arenaband av gruppen och för det krävdes att producenten Vic Maile avpolletterades och att CBS eget folk skulle göra jobbet. Det skar sig direkt. Inte främst mellan gruppen och skivbolaget, utan mellan Wilko och de övriga medlemmarna. Det gick så långt att de övriga spelade in låten "Lucky Seven" utan att ens berätta för Wilko, man hyrde in en annan gitarrist. Wilko ansågs för renlärig och dominant och sparkades ut. Efter inspelningen av fjärde albumet, "Sneakin' Suspicion", gjorde Dr Feelgood sig av med sin största tillgång. Wilkos låtar och karaktäristiska gitarrspel hade varit det som definierat Dr Feelgood.

Självbiografin "Don't you leave me here - My life" är berättelsen om Wilko Johnsons okuvligt passionerade förhållande till rhythm and blues. Och hans likaledes livslånga kärlek till Irene, som i tonåren, bakom föräldrarnas rygg, tömde sitt sparkonto och köpte John Wilkinson den Fender Telecaster han så hett åtrådde.

HJELLE

HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)

Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Men, ingen människa vem som helst. Hjelle är arbetarklass. Jodå, vi finns fortfarande. Vi som ställer klockan på 02.40, kliver ur sängen och går till jobbet. Vi som bygger landet. Och då tänker jag inte på de vars enda insats är att investera kapital.

Tempot höjs vid maskinerna
Här drillar man eliten
Produktionen har inte plats för den
Som har blivit för illa sliten
Men för att ingen ska tro att det är
Nåt fel med de tunga ackorden
Betraktas han som ett sjukdomsfall
Och behandlas av den så barmhärtiga arbetsvården

I fjärde versen av Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" från 1972 beskrivs konsekvenserna för de som inte klarar arbetstempot. Samhället plockade upp spillrorna. Idag törs ingen längre lita på att skyddsnätet håller. Vi som är outbildade, men ändå har ett arbete, är livrädda att förlora det. Skräcken att tvingas sälja sin arbetsförmåga till den som bjuder lägst är alltid närvarande. Fallhöjden är enorm. Längst ner de vars namn eller hudfärg är fel, strax ovanför dem de som har ett antal dåligt betalda timanställningar och aldrig vågar stänga av mobiltelefonerna. Det kan ju komma ett sms om att på kort varsel vara på plats någonstans.

Fallhöjden är enorm och ingen kan som Hjelle beskriva känslan av att fallskärmen kanske inte vecklar ut sig. På några korta rader i "Ännu en dag" beskrivs just den timanställdes inferno då sms:et aldrig kommer. I "En man på en pizzeria" möter vi både trasproletärer och desillusionerade existenser av den typ som Det Enda Alternativet beskrev i "Rolf Nilenhed". En påminnelse om "...hur kort avståndet är mellan att vara lyckad och framgångsrik till att vara längst nere på botten. Och hur mycket det är en slump att just du har hamnat där du hamnat."

Livet är tack och lov inte statiskt. Att allt innehåller sin egen motsats är ett löfte om att samtidens ojämlika förhållanden egentligen är onödiga. Det finns hopp och det finns möjlighet till förändring. Kärlek och politik är central balsam i Hjelles texter. När "Puben har stängt" och det är dags att gå hem "...hon väntar mig med världens mjukaste famn. Jag är i sanning en lycklig man..

Och "Det går över"

Dom där tankarna som håller dig vaken på natten
Dom där drömmarna som bara gick i kras.
Alla morgnar som såg allt ditt vin bli vatten.
Ta min hand, min vän, för jag finns ännu kvar.

Det går över.
denna gången gör det faktiskt

Dom jävlarna som bara vill hålla dig nere.
Och verkar njuta av att andra dom mår skit
Stäng dörren så skall jag sätta på en kanna kaffe.
För dom jävlarna dom kommer inte hit.

Katalys, det fackliga institutet för idéutveckling, håller i Stockholm nu ett antal föreläsningar under rubriken "Klass i Sverige" för att återupprätta klassbegreppet inom svensk politik. Och som jag väntat...Hjelles närvaro i egenskap av artist borde vara självklar vid dessa föreläsningar.

Vad musiken anbelangar har han aldrig tidigare varit mer mångfacetterad. Trots att musiken fortfarande är ytterst småskalig rymmer den en imponerande variationsrikedom. Rent akustisk i "Ännu en dag" och "Puben har stängt", där den senare är så vemodigt vacker att den för tankarna till Springsteens "Nebraska"-inspelningar. Slamrig punkpop med handklappningar i charmiga "Det går över" och Bäddat För Trubbel-larm i "Det sämsta som hänt mig", "Med vänner som dig" och "Dricka Bir". Medryckande dansant pop i burlesk Stig Vig/Dag Vag-anda levereras i "En man på en pizzeria". Inte sedan Johnny Anderssons dagar i The Namelosers har en gitarr låtit så sprucken som Hjelles gör i "Fan ta NPM". I en radiointervju lät samma Johnny Andersson, i mitten på sextiotalet och på bred skånska, berätta om den fuzzbox som förvrängde ljudet (fritt ihågkommet) "Jag vet inte hur det går till, jag vet bara hur det skall låta."! Samma kunskap besitter också Hjelle. Och att Hjelle är en sjuhelvetes gitarrist behöver ingen tvivla på. Direkt efter Johnny Andersson-larmet drar han med "Vissa dagar" in oss i rena Ducks Deluxe-glädjen med tillhörande gitarriff helt i Martin Belmonts anda. Och håll i er nu! Speciellt ni som gillar Moon Martin och hans hans album "Street Fever" (Capitol 1980). Samma febriga intensitet som i "Bad News" återfinns i Hjelles "Billig date".

Hjelle verkar inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

DIANA TRASK i min Jukebox

DIANA TRASK
Miss Country Soul
(Dot Records)

Diana Trask började sin karriär i hemlandet Australien redan som sextonåring i slutet på femtiotalet. Hon reste till Amerika 1959 och spelade bl a in för Roulette Records men återvände hem 1961, då som en gift kvinna. 1966 är hon tillbaka i USA igen och får ett par år senare kontakt med låtskrivaren och producenten Buddy Killen. Som ägare till Dial Records knyter han henne till bolaget, som också hade soulsångaren Joe Tex i sitt stall.

Lp´n »Diana Trask - Miss Country Soul« kom 1969 ut på Dot Records och innehåller tolv låtar. Alla komponerade av Tex och även tidigare inspelade av honom. Killen producerade båda artisterna och hans stora kunskaper om Tex är kanske orsaken till att Trasks coverskiva blir så lyckad. Han hjälper henne hitta precis rätt tonläge i Texs mycket personliga countrysoul.

Joe Tex karriär sträcker sig så långt tillbaka som mitten på femtiotalet. För bolag som King och Ace gjorde han rhythm & blues, rock & roll och Little Richard-imitationer utan att nå några större framgångar. Den soulmusik han skulle komma att bli en mästerlig utövare av märker jag inte av förrän 1960 års Ace-singel »Boys Will Be Boys«.

Buddy Killens förtroende för Joe Tex var så stort att han bildade Dial Records enbart för att spela in och ge ut Tex. Deras vänskap och samarbete skulle hålla i sig ända till Texs för tidiga död i hjärtinfarkt 1982. Singeln »Hold What You´ve Got« 1964 blev parets första stora framgång. Under hela sextiotalet gav Joe Tex oss musik som när den är som bäst är hälften country och hälften soul. Han skulle bli en av countrysoulens största utövare!

Den som bestämmer sig för att göra en hel platta med bara Joe Tex-kompositioner, måste även ta sig en funderare över vad han ville ha sagt med sin musik. Tex utforskade inte bara kärlekens mysterium, utan var även sysselsatt med frågor av mer allmänmänsklig karaktär. Av “hopplösa” låttitlar gjorde han oförglömlig musik. Vem skulle idag komma på att skriva låtar som; »Be Kind To Old People« och »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Eller fundera över relationer liknande de som beskrivs i »Buying A Book«, »Keep The One You´ve Got« eller »Hold What You´ve Got«.

Urvalet på »Miss Country Soul« är skickligt gjort. Trask och Killen har valt några av Texs absolut bästa låtar, är arrangemangen trogna och däri ligger också skivans styrka. När Tex är som bäst är allt redan perfekt framfört. Det som gör att Diana Trask överhuvud taget kan ha en chans bredvid Tex är att hon har en mycket bra röst med ett brett register. Och det faktum att hon är kvinna.

Joe Texs enkla och mänskliga filosofi kan likaväl tolkas av en kvinna som av en man. Det tar Trask fasta på och levererar en urstark »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Det talade partiet - om den manlige slashasen som slutat arbeta och tar hushållspengarna till krogen - är så rörande och gripande att man undrar om Trask utgår från egna erfarenheter. En text så mänsklig att den borde eka i väntrummet på varje barnavårdcentral. Blue eyed soul av bästa märke! Det är också i det facket »Miss country Soul« hamnar - och då i genren toppskikt.

Det Joe Tex, och i detta fall budbäraren Diana Trask, vill ge oss är enkla lösningar på det vi ser som problem eller livsleda. I både »Keep The One You´ve Got« och »Hold What You´ve Got« uppmanar han de som tycker sig sitta med Svarte Petter i sin relation att sluta längta efter vad andra har. Det är inte alltid grönare..., lyckan finns kanske inte i det ouppnåeliga. Spola din partner och 1 - 2 - 3, innan du ens hinner säga Batman och Robin, så är någon annan där och hämtar upp henne/honom. Eller som Ernst-Hugo Järegård så träffande svarade på en fråga om otrohet; »Nytt jöka blir gammalt jöka«.

Tex revolutionerade aldrig soulmusiken. Skoputsarpojken Joseph Arrington Jr, uppvuxen i Texas under enkla förhållande, såg istället musiken mer som en möjlighet att skapa ett bättre liv än ett trängande behov av att uttrycka sig. Han fick använda sig av vad han hade; den mjuka rösten, kärleken till countrymusiken och förmågan att skriva vardagliga texter och musik.

Först i mötet med Buddy Killen faller alla bitar på plats. Nu utvecklar Tex även sitt ömsom sjungande och ömsom talande sätt att framföra en sång. Så karaktäristiskt att en Texsång utan ett talande parti nästan gör mig besviken. Till fulländning tar han tal/sångframförandet i låten »It Ain´t Gonna Work« från 1972. Första halvan av låten talar han till den kvinna som just lämnat honom och vädjar om ett svar på frågan som sedan inleder sången; »...if you knew you didn´t love me baby, why did you put up with me so long?«. Ren magi!

Utan att för ett ögonblick bli slätstruken har hans musik en befriande avsaknad av besvikelser, bitterhet och aggressivitet. Det är helt enkelt vuxen soulmusik, för en vuxen publik och i en vuxen produktion. Låter det tråkigt? - Inte det minsta!

Swamp Dogg, en annan gigant, använde samma vuxna koncept i sitt arbete med Irma Thomas »In Between Tears« och Doris Dukes mästerverk »I´m A Loser« 1969. Där handlar det dock om uppslitande skilsmässosoul för vuxna.

Idag när unga kvinnor på melodifestivalen skriker ut »...I wanna be a rich bitch« behövs Joe Tex mer än någonsin. Hans textskrivande gick ut på att vara hygglig, inte såra varandra och vara rädd om det vi har. Humanisten Tex berör mig lika mycket som sångaren Tex. Diana Trask lyckas göra blue eyed soul av det som egentligen är en svart angelägenhet. »Miss Country Soul« är en hyllningsskiva väl värd att ha.

Det finns även en lågprisutgåva av »Miss Country Soul« på Pickwick Records men den saknar tre låtar, däribland »Don´t Make Your Children Pay (For Your Mistakes)«. Engelska Ember Records släppte hela skivan 1974 men då utan originalets fina omslag. På ebay kostar den nästan inget. Räkna med mellan 3 - 10 dollar beroende på utgåva.

Glöm bara inte Joe Tex själv. Låt er inte skrämmas av min beskrivning. Tex behärskar mer än countrsoul-ballader. Uptempolåtar som »Show Me«, »S.Y.S.L.J.F.M. (Letter Song)« och »If Suger Was As Sweet As You«, som Rockpile gjorde en cover på, i kombination med en unik mikrofonteknik (ni missade väl inte livespelningen som SVT visade för något år sedan) ger bilden av mångsidig artist med stor respekt för sin publik.

Fritt ur minnet citerar jag Peter Guralnick som någonstans sagt; »James Brown is the Godfather of soul, Otis Redding the Crown Prince and Joe Tex is the Clown Prince of soul«. De mer humoristiskt lagda uppskattar säkert »Chicken Crazy«, »I´m Not Going To Work Today«, »Are We Ready«, »Funny Bone« och hans version av »Heartbreak Hotel«.

Joe Tex Dialmaterial kommer till och från som två Lp´n på en cd. Det är främst engelska bolag som Connoisseur, RPM och ACE som vårdar minnet av Tex. Kentsamlingarna »You´re Right, Joe Tex« och »Skinny Legs And All« finns fortfarande att köpa och är en utmärkt introduktion till Joe Texs värld.

Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy under rubriken "Lost in the blåst"

Alex Chilton

ALEX CHILTON
A Man Called Destruction
(Omnivore, dubbelalbum 2017)

Finns det något mer älskvärt än musiker som vågar ha ett fördomsfritt förhållande till annan musik som omger dem. Såg nyligen ett klipp på youtube där svenska Sator som extranummer gjorde en fin version av, de på sextiotalet danska smågrabbarna, The Lollipops "I Will Stay". Lollipops hade, trots sin unga ålder, en stor talang för att skriva bra popmelodier, men har alltid varit svårt underskattade i Sverige.

Då Alex Chilton befann sig i Ardent inspelningsstudio i Memphis för att spela in "A Man Called Destruction", gick det inte en dag utan att dess tekniker, Jeff Powell, av annan personal fick frågan "What is he doing? Is he being a jerk?"

Året var 1994 och Chilton grävde i sin enorma musikaliska minnesbank och hämtade upp aparta go'bitar som Adriano Celentanos rockabillynummer "Il Ribelle" från 1959. Han till och med sjunger den på någon slags fonetisk italienska. Inte kände sig personalen på Ardent mycket säkrare då han instruerade musikerna i hur Jan & Dean hade lagt stämmorna på "The New Girl In School", vilken var B-sidan på deras "Dead Man's Curve" 1964. - "What is he doing? Is he being a jerk?"

Chilton var sedan tiden i både Box Tops och Big Star bekant med Ardents förnäma studiomöjligheter, men, redan inledningsvis, inställd på att inte krångla till saker och ting. Inget annat än det faktiska ljud studiomikrofonerna fångade upp skulle få finnas på inspelningarna. Det var totalförbud för att, med teknikens hjälp, förändra ljudet och det första han gjorde var att stänga av studions equalizer. Ljudet skulle återges precis så torrt och naturligt som då det frambringades.

Förutom "The New Girl In School" och "Il Ribelle" hade Chilton valt ut två mindre obskyra covers, "Sick And Tired", skriven av Chris Kenner men mest känd genom Fats Domino, och Jimmy Reeds "You Don't Have To Go". Båda ingick redan i hans scenrepertoar. Och Chilton gör lysande versioner som på intet sätt är nyskapande, men ändå vittnar om stort artisteri. Det både svänger och har en sugande träskrockkänsla på samma gång. Och det är utmärkande för hela skivan.

Till sin hjälp i studion hade Chilton ett handplockat band på över tio personer, bestående av såväl veteraner som mindre rutinerade musiker. Resultatet är både lek- och själfullt. Med bas, trummor, Hammondorgel, tre blåsare, en kör och sig själv på sång och gitarr skapade Chilton magi. För det var han som höll i trollspöet. I god form och på gott humör, efter ett par timmar på tennisbanan, kom han varje dag väl förberedd till studion.

Förutom de valda coverlåtarna hade han i bakfickan också ett antal egna kompositioner, som tillsammans visar vilken bredd Alex Chilton hade som musiker. Sånger som "Devil Girl", "You're Lookin' Good", "Don't Know Anymore" och "Don't Stop" gör det lätt för lyssnaren att älska dess upphovsman. Karln var Blue Eyed Soul-genren personifierad. De två instumentallåtarna - den jazzigt rockiga "Boplexity" och det ödesmättade begravningsföljet "It's Your Funeral" - är gjorda med samma innerliga känsla som de vokala inslagen.

Nyutgåvan på Omnivore Records innehåller, förutom originalplattan, också alternativa versioner och tidigare outgivna låtar från samma inspelningtillfälle, där sex är av Chiltons penna, samt en inspelning av Clarence "Frogman" Henrys "(I Don't Know Why) But I Do" och "Why Should I Care" ur filmen The Entertainer. Så stor var hans begåvning att han kunde rata den lysande soulpopbagatellen "Give It To Me Baby", där han med både sång och gitarrspel trollbinder.

Alex Chilton var en komplex musiker, men på "A Man Called Destruction" visade han inte upp den destruktiva sidan av sig själv. Den som vill ha mer av den våldsamma varan kan med fördel köpa 1996 års "Cubist Blues", som Chilton delade med Alan Vega och Ben Vaughn. Men det är en annan historia.

Hjelle

HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)

Då jag i mitten på sextiotalet började min egenförsörjning var det som femtonårig springsjas inom ett statligt verk. Inte direkt högavlönat, men inget ansågs mer säkert än en statlig, eller annan offentlig, anställning. Idag är det andra tider. Finns det någon som går säker längre? Det skulle väl i så fall vara de som tillåts investera privata pengar i vår gemensamma välfärd. De kallas riskkapitalister, men någon egentlig risk finns inte. Däremot en naggande god offentlig kassa att ösa vinster ur.

Trots att Nya Karolinska Sjukhuset i Solna brottas med jätteproblem för att få verksamheten att fungera, så plockar Boston Consulting Group (BCG) ogenerat ut hundratals miljoner, varav mer än femtio miljoner dessutom saknar fakturaunderlag, i konsultkostnader. BCG lyckades till och med placera egna, visserligen tidigare anställda, personer i direkt ledande befattningar på Karolinska. Man tar tar sig för pannan!

Det är omöjligt att ta miste på Hjelles avsky inför de marknadsliberala idéer som vi alltmer tvingas leva med inom offentlig verksamhet såsom skola och omsorgssektor. Med en monotoni värdig Velvet Underground står Hjelle på tå av ilska i "Fan ta NPM", som är den över sju minuter långa låtens enda och upprepande textrad. För att motivera att privat kapital släpptes in inom välfärdssektorn behövdes en teoretisk överbyggnad och den av Margaret Thatcher introducerade New Public Management passade ju så bra för svenska förhållanden, som ju sades gå på knäna på grund av det borgerligheten ironiskt kallade den ofantliga sektorn. Men nu är den så slimmad att vissa kommuner ersätter socialsekreterares beslut med ett utlåtande från en robot. Man tar sig för pannan!

"Fan ta NPM" ryter Hjelle och jag håller med.

Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Han verkar vara en i raden av rock- och popmusikens egensinniga aktörer för vilka det enda livsalternativet är att uttrycka sig via musik. Och till glädje för oss som gillar det han gör är han produktiv som få. Fortsätter han i samma takt med singel-, album- och kassettutgåvor lär han bli något av en svensk Billy Childish.

Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och är tänkt som en "kompensation" för den försenade kommande fullängdaren. Men det verkar endast vara "Fan ta NPM" som är tänkt att vara med . Det övriga materialet består delvis av ratade sånger som tydligen inte platsat på hans mer "officiella" utgåvor. Glömde berätta att flexin bara finns i hundra (100!) exemplar. Att "Förlorare" inte kom med på solodebuten "Högst Medelmåttig", som den var tänkt för, är obegripligt. Till kompet av en Marias Enmansorkester-orgel visar Hjelle upp sin allra bästa Tjalle Tvärvigg-attityd. Som om han ville säga; trampa på mig bara, men längst in når ni aldrig och det är just den där tjurskallige Tvärviggs-Hjelle som jag känner igen mig själv i.

Tyvärr är gruppen Det Enda Alternativet begravd. Efter en fantastisk Ep lades bandet ner, men här får vi ytterligare två låtar. "Du borde veta bättre" är en liveupptagning från gruppens första spelning och "Du och din jävla attityd" en demoinspelning som lades på is av Det Enda Alternativet.

Att "1000 spänn" redan valts bort från kommande album måste betyda att låtkvaliteten blir skyhög och förväntningarna på vad som komma skall blir naturligtvis därefter. Återstår "Jobb, jobb, jobb", som är en omdöpt och totalreviderad coverversion av gruppen Tjänstemännens låt "Kärlekssång", och den charmiga bagatellen "Do I believe in love".

Av baksidestexten framgår att Hjelle har för avsikt att göra "Fan ta NPM" till titelspår på sitt kommande andra soloalbum. Aldrig tidigare har en politisk manifestation i musikalisk dräkt varit så våldsam. Kompet med de malande och tjutande gitarrerna är helt fantastiskt och den hela tiden återkommande textraden "Fan ta NPM" är en käftsmäll adresserad de som stoppar våra skattepengar i egna fickor.