I min Jukebox

FRANKIE LYMON
Diana
(Roulette)

När Roulette Records 1958 gav ut New Yorkgrabben Frankie Lymons första och enda soloalbum “Rock´n´Roll with Frankie Lymon” var sångaren enbart sexton år, men ändå redan en veteran inom svart amerikansk musik. Som trettonåring hoppade han av skolan, då han - tillsammans med de endast ett par år äldre kompisarna i The Teenagers - fick en megahit med “Why Do Fools Fall In Love”.

I England skördade Frankie Lymon & The Teenagers ännu större framgångar. Förutom listettan “Why Do Fools Fall In Love” på sommaren 1956, så placerade sig “I´m Not A Juvenile Delinquent”, från filmen “Rock Rock Rock”, som nummer tolv på Englandslistan samtidigt som dess b-sida “Baby Baby” av egen kraft nådde plats fyra.

Det snurrade fort för The Teenagers och fortast gick det för rockens första tonårsstjärna Frankie Lymon. Så snabbt att han redan sommaren 1957 - bara drygt ett år efter att “Why Do Fools Fall In Love” tagit Amerika med storm - lämnade The Teenagers. Stärkt av framgången, det var ju trots allt mot honom strålkastarljuset var riktat, och berusad av det goda livet, representerat av sprit, rökverk och kvinnor - ibland gamla nog att vara hans mamma - låg hela världen framför honom. Och han var ju fortfarande så ung.

Utan att nå några större framgångar fortsatte både gruppen The Teenagers och soloartisten Frankie Lymon att ge ut skivor. Den senare fick dock en mindre hit med sin inspelning av Bobby Days “Little Bitty Pretty One” 1960.

Singeln “Little Bitty Pretty One” kom från redan nämnda “Rock´n´Roll with Frankie Lymon", där hela behållningen ligger i Frankie Lymons exceptionella röst. Materialet är nästan uteslutande hämtat från 1957 års Hot 100 och Lp:n är en slags greatest hits, dock inte Frankie Lymons. Förutom Bobby Days “Little Bitty Pretty One” ta han sig an bland annat The Coasters “Searchin´”, Annie Lauries “It Hurts To Be In Love”, Hollywood Flames “Buzz, Buzz, Buzz”, Ricky Nelsons “Waitin´ In School” och Everly Brothers “Wake Up Little Susie”.

Lymon gör i princip allt på “Rock´n´Roll with Frankie Lymon” bättre än originalartisterna. Mest uppseendeväckande är ändå inspelningen av Paul Ankas “Diana”, som i Ankas egen version är en tämligen medioker historia, men som Lymon lyfter långt över sångens egentliga kvaliteter. Vem hade Frankie Lymon i tankarna? Någon måste det ha varit, en för honom mycket speciell person. Det råder inga som helst tvivel om att karln, förlåt pojken, var förälskad och att hans känslor var äkta.

I sin önskan att Diana skall stanna står Lymon på tå. Han vädjar, ber och till slut lyfter han från studiogolvet och det är med smärtsam övertygelse han utropar “...only you can take my heart, only you can tear it apart...”. Lymons “Diana” är beviset på att all musik kan göras övertygande, ja rent av passionerat, bara känslan är den rätta. Och Frankie Lymon var äkta vara rakt igenom.

Det gick dessvärre inte så bra för Frankie Lymon. Innan fyllda tjugo år var han heroinist och hade sin karriär bakom sig. Trots försök till rehabilitering kom han aldrig ur sitt missbruk och i februari 1968, efter tre äktenskap och en totalkvaddad ekonomi, hittades han död av en överdos på sin mormors toalett. Vid sidan om honom låg hans “verktyg”.

Fotnot 1. Utan att nå samma framgång som Frankie Lymon, hade hans yngre bror Louis Lymon - i The Teenchords featuring Louie Lymon - en egen karriär. Gruppen spelade in skivor för bl a Fury Records och fick ett par hits på östkusten med “I´m So Happy” (1956) och “Honey Honey” (1957)

Fotnot 2. The Teenagers fick en given plats inom sjuttiotalets rock´n´roll revivalshower och periodvis medverkade då även Louis Lymon i gruppen.

http://www.youtube.com/watch?v=ZspK3Gu3kLM&feature=PlayList&p=E7249DCD1E9E29BB&playnext_from=PL&playnext=1&index=22