fredag 18 juni 2010


JESSE HECTOR
Budskapet till världen är rock and roll!

Jesse Hector har hela sitt liv trampat omkring i den brittiska rockmusikens undervegetation. Precis som sin själsfrände Billy Childish har han tagit på sig uppgiften att bevaka och bevara det arv, vars rötter finns i amerikansk rock & roll, i dess engelska variant och inte minst i sextiotalets beatmusik.

Inspirerad av Lonnie Donegans »Rock Island Line« började han redan som nioåring 1956 att spela skiffle och drog, genom spelningar på skoldanser och lokala pubar i Londonstadsdelen Kilburn, in mer pengar i veckan än sina föräldrar. Centrum för Londons rockscen var 2 I´s Coffee Bar i Soho, där Hector - vid sidan av Cliff Richard, Terry Dene, Screaming Lord Sutch, Johnny Kidd och i princip alla som förlorat sig i den turbulens som de amerikanska förebilderna skapat - uppträdde vid tolv års ålder som en av de yngsta.

Lyssnar man på de demoinspelningar som Jesse Hector & The Rock ´N´ Roll Trio gjorde 1961 av »My Bucket´s Got A Hole In It«, »All By Myself« och framför allt de egenkomponerade »Nightmares« och »Last Train To Memphis«, så inser man hur hängiven Hector var och alltid varit till rock & roll. Enbart fjorton år gammal hade han redan allt det som krävdes: känsla, begåvning och vilja.

Innan Beatles slog igenom, tidigt 1962, åkte han norrut för att se gruppen live och togs fullständigt på sängen av den kraft som fanns i musiken: »The Beatles were totally new, they were the first loud heavy rock´n´roll band. The music was loud and aggressive. It was different....and I knew they were going to take the world by storm. This was it! The whole dimension of the image was so new and exciting, that was the way to go.«

THE CLIQUE

Väl hemma igen bildades rhythm & bluesgruppen The Cravattes med den femtonårige veteranen Jesse Hector på sång och gitarr. Efter två år lämnar basisten Adrian Stambach de övriga för att bilda The Clique. Bandet spelade på alla kända klubbar i London och byggde upp ett rykte om sig att vara bland de bästa.

Kinks dåvarande manager - och senare Troggsproducenten - Larry Page fattade tycke för gruppen och skaffade fram ett skivkontrakt med Pye Records. I februari respektive maj 1965 producerade han deras två, idag mycket eftertraktade, singlar: »She Ain´t No Good / Time, Time, Time» och “We Didn´t Kiss, We Didn´t Love, But Now We Do Do / You´ve Been Unfair«.

Den första är rhythm & blues i stil med vad den suveräne Staffan Berggren skulle ha kunnat skriva för The Shanes vid tiden för »I Don´t Want Your Love«. På den andra har man gått vidare och gör högklassig mod- och freakbeat i samma skola som Smoke, Creation och Wimple Winch. Som kuriosa kan nämnas att »We Didn´t Kiss...« har exakt det gitarrintro som Larry Page skulle låna när han producerade Troggs »Wild Thing« ett år senare.

Ytterligare en singel, »Leaving Here / I Left My Heart«, spelades in i april 1965 men släpptes aldrig till försäljning. Framsidan är en uppkäftig version av Eddie Hollands halvhit från sommaren 1964 och står mitt emellan rhythm & blues och modbeat. Anledningen till att Clique aldrig släppte den som singel, kan ha varit att Ron Woods grupp The Birds inspelning av »Leaving Here« kom på Decca i april 1965.

Dig The Fuzz samlade 1995 allt tillgängligt material och gav ut det som »The Clique - The Complete Recordings 1964 / 1965«. Förutom de tre nämnda singlarna finns här även den privatpressade Ep som spelades in i oktober 1964, bestående av Jessie Hills New Orleansklassiker »Ooh Poo Pah Doo«, Bo Diddleys »Pretty Thing«, Lightnin´ Hopkins »One Kinda Favour« och slutligen »She Ain´t No Good« som återinspelades ett halvår senare. Och det är precis vad det ser ut att vara - slamrig brittisk rhythm & blues enligt 1964 års modell, med klart släktskap till den mycket trevliga »Downliners Sect Preaching Rhythm ´n Blues at Nite In Gt. Newport Street«.

Vad har då Jesse Hector med Clique att göra? Han är förknippad med gruppen genom kompisen Adrian Stambach och omnämns nästan alltid som eventuell medlem och medverkande på deras skivor. Stambach, som skrivit baksidestexten till samlings-Lp:n med Clique, utrycker sig långt mer försiktigt: »Jesse had jammed many, many times with The Clique and was with them on lots of occasions«. Inte direkt medlem kanske, men vi får ändå en god bild av vilken typ av musik som attraherade Hector och i vilka kretsar han rörde sig.

I januari 1967, efter att Clique upplösts, återupplivade Hector och Stambach The Rock ´n´ Roll Trio som nu spelade en tung variant av femtiotalsrock & roll, i likhet med på vilket sätt Blue Cheer gör »Summertime Blues«. Åren därpå bildade han The Way Of Life som var influerade av Jimi Hendrix och senare The Mod Section där Small Faces, Move och Who stod som förebilder,

CRUSHED BUTLER

Besviken över uteblivna framgångar och förkrossad över favoriterna Small Faces upplösning 1969, lämnade Hector musiken för att utbilda sig till skräddare. När det såg som mest musikaliskt hopplöst ut, träffade han basisten Alan Butler.

Påverkade av bland annat den vildvuxna och dynamiska trion Edgar Broughton Band - vars debutalbum »Wasa Wasa« släpptes 1969 - bildade de båda, tillsammans med trummisen Darryl Read, Crushed Butler. Det sägs att EMI blev så imponerade av den publikrespons bandet hade, att man lät hämta medlemmarna med limousin till bokad inspelningsstudio. När man väl hörde vad de ville spela in fick bandet ta tunnelbanan hem. Inspelningarna blev inte tillgängliga, förrän Dig The Fuzz 1998 levererade vad som visade sig vara Crushed Butlers och Englands svar på den aggressiva musik som samtida The Stooges provocerade världen med.

Nästa projekt, Helter Skelter, gav med »I Need You« och »Goodbye Baby« från 1972 en försmak på vad Jesse Hector skulle komma att uträtta längre fram, där speciellt den senare har den anstrykning av pop som kom att bli en charmig ingrediens i hans bästa sånger.

GORILLAS

Med en musikalisk vision som byggde på en mix bestående av den kompromisslöshet som kännetecknade Edgar Broughton Band, Steve Marriotts själfullhet, Johnny Burnettes tuffhet och Eddie Cochrans stilkänsla skulle The Hammersmith Gorillas erövra framgång. En stolt programförklaring - utarbetad av Jesse Hector - gitarr, Alan Butler - bas och trummisen Gary Anderson - som ingen förutom Londons pubscen var redo för.

Från tiden runt The Clique kände Hector Larry Page och fick honom intresserad av gruppen. De fem spår Page producerade med Hammersmith Gorillas 1974 visar vilken bredd och potential bandet hade. Inspelningen av Ray Davis »You Really Got Me« är lika mycket en hyllning till Kinks mästerverk som till sextiotalets engelska modsscen och förebådade i styrka det oväder som punken ställde till med två år senare.

Larry Page hittade bandets rätta element och tillsammans skapade de musik som tog gruppen längre än att bara vara punkens prototyp. Page tittade bakåt och fick »Eleanor Soapdodge« och »I Live In Style In Maida Vale« att låta som något Small Faces skulle ha kunnat gett ut på Immediate Records sju år tidigare. Från Rolling Stones »It´s Only Rock 'N Roll« hämtade man »Luxury« och gör den så elektrisk som Stones borde ha gjort den, medan den egna »Leavin´ Home« är charmig glamrock i Suzi Quattro-Slade-Sweet-skolan.

Hector var en av de musiker som under det tidiga sjuttiotalet tillbringade mycket tid vid skivsamlaren och -försäljaren Ted Carrolls marknadsstånd i Soho, och från 1975 även i dennes affär Rock On i Camden Town, där det krängdes skivor med sextiotalsbeat och amerikansk rotmusik. Carroll startade samma år den legendariska etiketten Chiswick Records, där Hammersmith Gorillas förvandlade sig till enbart Gorillas och blev ett av de första banden att spelas in och ges ut av bolaget.


Ingenting var lagom eller måttligt med Gorillas. Hector visste betydelsen av att vara annorlunda. Med en image bestående av överdrivna modsfrisyrer, yviga fläskkotlettstora polisonger och en klädsel som pendlade mellan stilfullt sextiotal och det som Bay City Rollers eller Slade brukade dra på sig, så var man garanterat ensam i sitt slag.

Två suveräna singlar - »She´s My Gal / Why Wait `til Tomorrow« och »Gatecrasher / Gorilla Got Me« - gavs ut av Chiswick och visar upp ett band som står med en fot i pubrocken och den andra i punken. I speciellt den ofärdiga »Why Wait...« visar Hector vilken fenomenal låtskrivare och sångare han är. Hans lätta vibrato harmonierar perfekt mot Alan Butlers snyggt följsamma basspel.

Ted Carrolls medarbetare och Gorillas roadmanager Roger Armstrong kan berätta hur karismatisk Hector var som scenartist: »Jesse, the lead singer, was one of the most amazing stage performer you ever saw, you couldn´t keep your eyes off him...Hanging from the ceiling by his toenail, playing guitar with his teeth, that sort of thing. He was extreme rock´n´roll - even the punks liked him« (David Stubbs - ACE Records).

Som liveband hade Gorillas inga problem med att möta en publik, man var omskriven i engelsk musikpress som nästa stora attraktion. Nu ville de även nå den riktigt stora gruppen skivköpare, och det var bråttom. 1976 stod unga nya band som Jam och Boomtown Rats och vill in i strålkastarljuset. Missnöjda med hur »Gatecrasher« hade producerats gjorde att bandet lämnade Chiswick.

MESSAGE TO THE WORLD

Med vetskapen om att det är nu eller aldrig och en diffus vision om att det enda som kan rädda en galen värld är rock & roll, påbörjades arbetet med »Message To The World« för Raw Records 1978.

Det är slående vilken varierande musik den här trion kunde frambringa! Gorillas enda Lp, »Message To The World«, är en bastard, helt i fas med det som var utmärkande för tiden då pubrock, punk och new wave sida vid sida ohämmat idkade umgänge och korsbefruktade varandra. Är man minsta intresserad av garagerock så är det fullständigt omöjligt att inte älska den här plattan.

Hela skivan, utom Hendrix “Foxy Lady« och Alan Butlers »Going Fishing«, är en produkt av Jesse Hectors briljans och energi. Karln leker fram låtarna och lånar ogenerat från andra när så behövs. Vi får lite av versmelodin från »Lady Madonna« i »I´m A Liar« och ackordföljden från Solomon Burkes »Everybody Needs Somebody To Love« i »I Need Her«. I »Waiting For You« möter Ray Davis Ian Dury i skränig music hall, medan »I´m Seventeen« är klassisk Stonesrock från det tidiga sjuttiotalet. Och ännu bättre skall det bli. Skivans finaste spår »Message To The World« är som hämtad från Familys första Lp »Music In A Doll´s House«. Hector lägger an ett Roger Chapmanvibrato och övertygar oss om att det enda budskap som världen verkligen behöver är rock & roll. Det går bara inte att motstå!

Hur det gick vet vi. Världen är lika grym som den alltid har varit och »Message To The World« är idag en obskyr och bortglömd skiva. Basisten Alan Butler avled strax därefter och luften gick fullständigt ur Hector och Anderson. 1981 gör ändå de kvarvarande i Gorillas ett kort återföreningsförsök och är tillbaka på Chiswick med singeln »Move It / Song For Rita«. Alla som spelar in Cliff Richards mästerverk är värda att tas på största allvar, men tyvärr var Gorillas formtopp redan passerad.

Hector själv däremot verkar aldrig tappa fotfästet, men det skulle dröja mer än tio år innan han spelade igen. Med Jesse Hectors & The Sound släpptes den storslaget tunga »Leavin´ Town« 1992. Två år senare återfanns han i en ny grupp, Jesse Hector & The Gatecrushers, vars inspelningar »Carolina«, »In My Soul« och Cochrans »Summertime Blues« är explosiv gitarrbaserad rock som lovade mycket. Men, därefter ingenting....

Jesse Hector bor fortfarande kvar i Kilburn. Han stiger upp klockan 03.30 varje morgon för att åka till sitt arbete som städare. Där är han kvar till runt 10.00 och kan sedan ägna resten av dagen åt väsentligheter som att besöka Londons skivbörsar. Så lever en man som inte glömmer sitt ursprung och är stolt över sina rötter. Det är frestande att citera Ivar Lo Johansson: »Allt det spännande finns hos arbetarklassen«. Det var naturligtvis inte Hector som Ivar Lo tänkte på, men jag gör det.

Den sympatiska filmen A Message To The World visas på Malmö Musikdokumentärfestival den 27 februari, samt under motsvarande evenemang i Göteborg 2 - 5 april. Se den om ni har möjlighet, det är slitvargen Jesse Hector värd. Han behöver oss lika mycket som vi behöver honom.



På ebay är det idag inga problem att hitta allt som Jesse Hector spelat in och det behöver inte ens kosta en förmögenhet. Nedan uppräknade skivor är en genväg till hans produktion:

JESSE HECTOR & THE ROCK ´N´ ROLL TRIO (No Hit Rec. - 1998 / vinyl-Ep)
Fast Train To Memphis / My Bucket´s Got A Hole In It / All By Myself / Nightmares


CRUSHED BUTLER - Uncrushed / First Punks From The British Underground 1969 - 1971 (RPM - 2005 / cd)
It´s My Life / Factory Grime / Love Is All Around Me / My Son´s Alive / Love Fighter / High School Dropout (version 1 & 2)

THE HAMMERSMITH GORILLAS - Gorilla Got Me (Big Beat - 1999 / cd)
The Hammersmith Gorillas:
You Really Got Me / Leavin´ Home / Eleanor Soapdodge / I Live In Style In Maida Vale / Luxury / Moonshine / Shame Shame Shame
Live: You Can´t Judge A Book (By Looking At The Cover) / Leavin´ `ome / Come On Down / Jailhouse Rock / Wild Thing / Keep On Chooglin´ / Foxy Lady
The Gorillas:
She´s My Gal / Why Wait `til Tomorrow / Gatecrusher / Gorilla Got Me / Move It / Song For Rita / Feel It Easy / Miss Dynamite (aka She´s Dynamite)

GORILLAS - Message To The World. (Damaged Goods - 1994 / cd)
Foxy Lady / I´m A Liar / I Need Her / Going Fishing / New York Groover / Outa My Brain / Waiting For You / No Way In / Last Train / Message To The World / It´s My Life / My Son´s Alive / I´m Seventeen

GORILLA GARAGE - The Jesse Hector Story (RPM - 2005 / cd)
Jesse Hector & The Rock ´n´ Roll Trio: Fast Train To Memphis
Crushed Butler: Factory Grime / Love Is All Around Me
(Utan att det nämns på varken skiva eller omslag ingår dessutom med Crushed Butler: It´s My Life / My Son´s Alive / Love Fighter / High School Dropout)
Helter Skelter: Goodbye Baby / I Need You
The Hammersmith Gorillas: You Really Got Me / Leavin´ Home
The Gorillas: She´s My Gal / Gatecrasher / Message To The World / Last Train / New York Groover / I´m A Liar / Outa My Brain / Foxy Lady /
Jesse Hector & The Sound: Running Wild / Leavin´ Town
Jesse Hector & The Gatecrashers: Summertime Blues / In My Soul / Carolina

JESSE HECTOR & THE SOUND (ClawFist - 1992 / vinylsingel)
Leavin´ Town / I Need Lovin´

JESSE HECTOR & THE GATECRASHERS (Rockin´ House Rec. - 1999 / vinyl-Ep)
Carolina / Summertime Blues / It´s You / Keep On Moving

Vid sidan om:

THE CLIQUE - The Complete Recordings 1964 / 1965 (Dig The Fuzz - 1995 / vinyl-Lp)
She Ain´t No Good / Ooh Poo Pah Doo / Pretty Thing / One Kinda Favour / Leaving Here / She Ain´t No Good / Time, Time, Time / We Didn´t Kiss, We Didn´t Love, But Now We Do Do / You´ve Been Unfair / I Left My Heart

ACE RECORDS (Black Dog Publ. - 2007)
Journalisten och författaren David Stubbs hyllning till Englands mest spännande skivbolag. Stubbs porträtterar grundaren Ted Carrolls passionerade arbete med Ace och dess underetiketter: Kent, Big Beat och Chiswick. Det är en ren njutning att läsa om artister, grupper och den vitala musikscen vars ursprung var amerikansk rotmusik och hem Londons pubar.


http://www.youtube.com/watch?v=6i_5KIEBEU8

http://www.youtube.com/watch?v=t83Zkg-rOvo

http://www.youtube.com/watch?v=0x-ysC2uWdw&feature=related

(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy januari 2009)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade