MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things
Del 3
(Ugly Things #18) SCREAMING LORD SUTCH
David Sutch var naturligtvis ingen riktig lord. Han var inte ens en riktig sångare, om man med det menar att ha åtminstone några musikaliska kvaliteter. I dag finns han inte ens bland oss längre. Efter perioder av depressioner och sorgen efter kvinnan i sitt liv - modern som dog två år innan - hängde sig Sutch vid femtionio års ålder i sitt hem i London den sextonde juni 1999. Dagen innan skrev han in i sin almanacka:
»Depression, depression, depression is too much.«
Förhållandet till modern var av det slaget att det borde ha intresserat psykoanalytiker. Han kom att lämna alla sina kvinnor till förmån för umgänget med mamman. Kanske var beroendet av, och styrkan i kärleken till Annie Emily Sutch en följd av att fadern, William Sutch, körde ihjäl sig under mörkläggningen av London 1941. Faderlös redan innan ett års ålder och utan syskon var allt ljus riktat mot honom redan från ruta ett. Ett förhållande han aldrig kunde vänja sig av med.
Screaming Lord Sutch kom att bli en mästare på att förena skräck, humor och rock & roll. I en tid när en gul cardigan på en man väckte uppmärksamhet på Londons gator, lät Sutch håret växa axellångt - tre år innan Beatles ens hade lugg. Genom att pinka in ett revir där ingen annan europé tidigare befunnit sig, lyckades han ständigt höra talas om sig i en sensationslysten och lättmanipulerad press. Hans historia går tillbaka till sent femtiotal och en stor kärlek till amerikansk rock & roll.
Den senare välrenommerade trummisen Carlo Little träffade Sutch 1960. Det var också han som lärde den bekymmerslöse nye bekantskapen grunderna bakom vokal timing. Sutch var röstmässigt inget naturligt val som sångare, däremot hade han en ovanlig förmåga att dra uppmärksamhet till sin person.
Carlo Little:
»When he walked in a room you felt good: «Dave´s here.» He was a very eccentric character obviously but he was fun. He wasn´t so well educated, but he had this way about him. The way he told things it just made you laugh, and he laughed along with it and it was very infectious...You felt great every time...You knew you were with somebody special, but you couldn´t put your finger on it - somebody who just makes you feel good because of their presence....And he dressed loud - different from most people.«
Little satte1960 ihop bandet The Savages bestående av musiker som Bernie Watson - gitarr, Ricky Brown - bas och Nicky Hopkins - piano. Inriktningen var att göra något annorlunda och med Sutch som sångare var i alla fall den ambitionen förverkligad. Med Screaming Jay Hawkins som förebild plankade man inte bara namnet utan även delar av amerikanens scenshow.
Screaming Lord Sutch & The Savages behövde aldrig några skivframgångar för att dra publik. Sutch ovanliga framtoning i skräck och med en scenkostym bestående av leopardskinn och buffelhorn skapades alltid nyfikenhet. Lägg till en likkista, startpistoler, yxor, brinnande hattar, höftskynken, monsterfötter och aktiviteter som att skära ut hjärta och lever - hämtat från nötkreatur via ortens slakteri - på någon stackars utvald bandmedlem och du förstår varför David Edward Sutch gick under namnet The Godfather of Horror långt innan Alice Cooper ens tänkte på att bli musiker.
Ian Gillan från Deep Purple var mycket imponerad av scenartisten Screaming Lord Sutch:
»He never claimed to be a singer in the conventional sense - not in any sense at all, as far as I could make out. But he was an entertainer. A great entertainer. No matter how brilliant the individuals in his band was, you never looked at them when Screaming Lord Sutch was on stage. He dwarfed them!«
Naturligtvis vred sig studioillusionisten och ljudeffekternas mästare Joe Meek av skratt och upphetsning vid åsynen av detta märkliga band. På stående fot bjöd han dem till sitt kombinerade hem och inspelningsstudio på 304 Holloway Road, för att på vinyl återskapa den skräckparodi som Sutch varje kväll spelad upp.
Debutsingeln "Big Black Coffin" börjar också följdriktigt med isande vindar, regnet som slår mot marken, ett knarrande kistlock öppnas och ett dödsvrål som inleder musiken. Historien är klassisk skräpskräck. En död som varje natt öppnar kistan och graven för att hämta med sig ett offer tillbaka. HMV som släppte inspelningen fick kalla fötter och lät döpa om den till "´Til The Following Night".
Därefter följde effekttyngda inspelningar med namn som "Jack The Ripper", "Monster In Black Tights", "She´s Falling In Love With The Monster Man", "Dracula´s Daughter" och "Black And Hairy". Den senare med en typisk Sutchtext:
»Last night I was diggin´ in the cemetery, up jumped a man all black and hairy...« Parallellt spelades också mer traditionell rock & roll in, med titlar vi alla känner igen: "Good Golly Miss Molly", "I´m A Hog For You baby", "Don´t You Just Know It", "The Train Kept A Rollin´" och "Honey Hush".
Låt er inte luras av de barnsliga texterna eller det skräckkomiska i Sutch uppträdande. Musiken är förstklassig rock & roll. Vid sidan av Billy Furys debut-Lp »The Sounds of Billy Fury« från 1960 är Screaming Lord Sutch, med sin humor och sitt egensinne, en av få engelsmän som kommit riktigt nära amerikansk rock & roll-standard.
Soundet skulle i samtiden komma att påverka band som The Undertakers, där basisen Jackie Lomax ingick, och i framtiden kom grupper som Cramps, Stray Cats och White Stripes att ta honom till sina hjärtan.
Av de inspelningar han gjorde efter sextiotalet är det bara »Lord Sutch and Heavy Friends«, hans Lp-debut från 1970, som faller under strecket. En gräslig heavy metalhistoria, som trots musikerna Jimmy Page, Jeff Beck, John Bonham, Nicky Hopkins och Noel Reddings medverkan, borde ha stannat i arkivet. Enbart "Brightest Light" och "Baby Come Back", den senare en omarbetning av Roy Heads "Treat Her Right", går att lyssna på rakt igenom.
Däremot är den Vic Maile-producerade »Hands of Jack The Ripper« (1972) med bl a Richie Blackmore, Keith Moon, Noel Redding, Matthew Fisher och Nick Simper i kompet om inte lysande, så åtminstone oerhört underhållande. Så även den för Ace Records tio år senare inspelade »Rock & Horror«, där Freddie »Finger« Lee, Wild Bob Burgos, Tony Dangerfield, Matthew Fisher och Terry Gibson/Clempson står för musiken.
Med de här plattorna ställde sig Lord Sutch i täten för de revival-rock & roll-band som växte fram i Europa under sjuttiotalet. Han tillhörde definitivt aristokratin bland band, där viljan emellanåt var större än förmågan, som The Wild Angels, Matchbox, Crazy Cavan & The Rhythm Rockers, Long Tall Ernie & The Shakers och The Houseshakers. Band som älskade inte bara förebilderna från femtiotalet, utan även sög åt sig allt som Rockin´ Ronnie Weiser släppte på Rollin´ Rock-etiketten och som måste ha gått i taket över Mack Allen Smiths billiga inspelningar från sextio- och sjuttiotalet. Och vem har inte gjort det?
Trots sina vokala tillkortakommanden lyckades alltid Sutch fylla sitt band, The Savages, med gräddan av musiker. Bland de som stått på lönelistan finns namn som Mick Abrahams (Blodwyn Pig), Frank Allen (Searchers), Ritchie Blackmore (Deep Purple & Rainbow), Wild Bob Burgos, Terry Gibson/Clempson (Downliners Sect), Tony Dangerfield, Matthew Fisher (Procol Harum), Nicky Hopkins, Freddie “Finger« Lee, Ian Hunter (Mott the Hoople), Carlo Little och Nick Simper (Deep Purple).
Lord Sutch var inte bara en usel sångare, utan även en dito politiker. Med en dåres envishet innehar han det engelska partiledarrekordet. Genom val, från 1963 och fram till sin död 1999, ledde han partier med namn som: »Sod ´Em All Party«, »National Teenage Party«, »National Independent Teenage Party«, »Young Ideas Party«, »GB - Go To Blaze - Party«, »Loony Liberal Headache Party«, »Loony Euro Sausage Party« och det mest långlivade »Official Monster Raving Loony Party«.
Med kampanjslogans som »Vote For Ghoul; He´s No Fool« och »Vote For Insanity: You know It Makes Sense« och med krav på eliminering av fattigdom, trepersoners-tandemcyklar, legalisering av kommersiell radio, uppvärmda toasitsar för pensionärer, rösträtt vid arton års ålder, licens för innehav av katt, två dagars arbetsvecka och fem dagar helg samlade han total under trettiosex år 15657 röster!
Kanske berodde bristen på politisk framgång på att kadern inom »Official Monster Raving Loony Party« inte kunde hålla samman. En utbrytargrupp bildade det konkurrerande »Raving Loony Green Giant Party«. Vad vet jag?
Hans besatthet för att exponeras i media överträffades enbart av hans dragning till skräp. Han kunde aldrig gå förbi en loppmarknad eller lumpbod utan att köpa med sig mängder. Han ägde tre fastigheter i London, alla fylldes från golv till tak med fynd. I ett ögonblick av klarsyn, strax före sin död, skrev Sutch i sin almanacka:
»If I get depressed I shop and buy junk that I don´t need and I don´t want«.
Screaming Lord Sutch var en minst sagt besynnerlig man. Under hela sitt liv levde han på en begåvning han fullständigt saknade. I en miljö där alkohol och droger är att betrakta som en folksjukdom, var han i det närmaste nykterist och övertygad drogmotståndare. Med en kärlek till sin mor som är ovanlig hos en vuxen man. Samlandes på allt - inget fick slängas. Utrustad med en genial känsla för medial exponering - eller för att tala klarspråk, karln var extremt mediekåt - gjorde han sig till en alltid aktuell nyhet i engelsk press. När ett av hans hus tog eld, ringde han pressen innan han ringde brandkåren.
Vincent Damon Furniers syn på sitt alter ego Alice Cooper är antagligen den grundkurs i överlevnad som Sutch aldrig deltog i: »People who have tried to live their character have died trying to do it. Jim Morrison, Janis Joplin and Keith Moon. All these people were larger than life off-stage - I knew them all - and they burned out, fast. So I separated Alice and myself a long time ago. When I´m becoming Alice for a show I really look forward to it. But don´t expect to see that character walking down New Bond Street if I´m shopping.«
Screaming Lord Sutch, jag saknar dig!
http://www.youtube.com/watch?v=fynyeXrAR6Ihttp://www.youtube.com/watch?v=3yrnqto0qcE&feature=related(Artikeln har tidigare varit publicerad på Rootsy december 2008)
Man får väl inget Sherlockpris om man drar slutsatsen att K.O. Records står för Knock Out Records. Det är i vilket fall som helst nära på en stjärnsmäll som väntar en, när b-sidan - "I Hear The Wind Blow" - på gruppen Hot Knives andra och sista singel från 1976 snurrar på skivtallriken. Musiken som däckar en är på inget sätt våldsam, snarare så melodiös och stilren att musiken egentligen hör hemma tio år innan skivan är inspelad.
Hot Knives bildades i San Francisco runt 1974/-75, när den gudabenådade ex-Flamin´ Groovies-trummisen Danny Mihm lärde känna, och flyttade in hos, sångerskan Debbie Houpt, syster till gitarristen, sångaren och låtskrivaren Michael Houpt.
Båda sidorna på deras debutsingel "Lovin´ You / Around The World" (1976) är skrivna av Michael Houpt. Framsidan är som hämtad ur 1965/-66 års folkrockscen med namn som Beau Brummels och Mamas & Papas, med betoning på de sistnämnda. Debbie och Michael Houpt sjunger solostämman tillsammans och deras röster 
harmonierar perfekt. Om betoningen i "Lovin´ You" ligger på Mamas & Papas, så lutar sig "Around The World", med sitt rena gruppsound, mer åt Beau Brummels. Bakgrundsstämmorna och det snygga gitarriffet hör definitivt hemma i den tid då Beau Brummels hade sina största listframgångar med "Laugh, Laugh" och "Just A Little".
Som för att riktigt betona var Hot Knives hade sina rötter spelade gruppen in Moby Grapes "Hey Grandma" (1976) som uppföljare till "Lovin´ You". Producent var ingen mindre än Cyril Jordan och om någon vet hur sextiotalets olika beatsound skall låta så är det Cyril "Shake Some Action" Jordan. Flamin´ Groovies tre sjuttiotalsalbum: "Shake Some Action", "Flamin´ Groovies Now" och "Jumpin´ In The Night" är ljudmässigt oöverträffade som de mest genomarbetade hyllningarna till sextiotalets Beatles och Byrds. Att välja Jordan till producent var en kvalitetsmarkering.
Varför Hot Knives lade "I Hear The Wind Blow" som b-sida är en gåta. Möjligtvis trodde man sig inte kunna skriva något lika bra som framsidans "Hey Grandma". Men, precis som "Hey Grandma" blev ett slags signum för Moby Grape, skulle "I Hear The Wind Blow" kunnat ha blivit ett kännetecken för Hot Knives, om gruppen hade fått det genombrott de förtjänade.
Trots att det är nästan tio år mellan en folkrockklassiker som Rose Gardens "Next Plane to London" (1967) och Hot Knives "I Hear The Wind Blow" så är det mer som stilmässigt förenar än skiljer de båda åt. Det är den typen av förstklassig jämförelse man måste göra. Inget annat duger. Om Rhino Records stoppat in "I Hear The Wind Blow" på den utmärkta 4cd-samlingen "Love Is The Song We Sing - San Francisco Nuggets 1965 - 1970" så hade den tillhört ett av toppnumren bland de nästan åttio sångerna. Ingen skulle heller funnit den det minsta malplacerad.
Fotnot. K.O. Records gav ut ytterligare en skiva 1978, då Roy Loney med Ep:n ”..artistic as hell..” återkom till musikscenen efter att han lämnade Flamin´ Groovies 1971. Kompar Loney gör Cyril Jordan - gitarr, George Alexander - bas, Danny Mihm - trummor, Tim Lynch - gitarr, Michael Houpt - gitarr och en pianist vid namn Cab Covay. 
Förutom de två sistnämnda utgjorde musikerna en återupplivad upplaga av den första generationens Flamin´ Groovies. Det är alltså inte konstigt att det låter så bra! 
