Årsbästa 2017

ÅRSBÄSTA 2017
En lista med musikrelaterat material vars uttryck mestadels är garanterat inaktuellt, för att låna ett uttryck från Svante Grundberg. Inget är nytt under solen och det är ändå alltid undervegetationen och rötterna som är mest intressant. Om det sen är en inspelning från 1949 som Fats Dominos "The Fat Man" eller en popstänkare som "Black Season" med Arvidson & Butterflies från i år spelar ingen roll. Det måste svänga och det måste finnas energi. Det som är bra är bra, så enkelt är det. Häng inte upp er på 2017 och låt inte lura er att det finns någon inbördes ordning. Håll till godo!

AT THE LOUISIANA HAYRIDE TONIGHT...
(Beat Family, 20cd-box)
Aldrig tidigare har jag varit så övertygad om att detta är det bästa jag hört. Här har det tyska Bear Family verkligen inte sparat på krutet utan fyrar av en nyårsraket av guds nåde. Med nästan 170 artister som framför över femhundra sånger på tjugo cd-skivor och med en sammanlagd tid på över tjugofyra timmar täcker man tiden mellan 1948-1963. Ingen behöver längre fundera över hur countryns store respektive mindre kända artister lät då de stod på scenen. Bakom giganter som Hank Williams, Elvis Presley, Johnny Horton, Kitty Wells, Johnny Cash, George Jones, Wynn Stewart, June Carter, Rose Maddox, Bob Luman, för att bara nämna några, satt ett formidabelt husband bestående av Felton Pruett, Jimmy Day, Floyd Cramer, Sonny Trammell, James Burton, D. J. Fontana, Shot Jackson, Sonny Harville, Dobber Johnson, Buffalo Yount, Don Davis och Tillman Frank.

GENE CLARK
The Lost Studio sessions 1964-1982
(Sierra, 2016)
Dubbelalbum bestående av outgivna studioinspelningar gjorda både före och efter hans tid i The Byrds. Redan på våren 1964, strax efter att Clark lämnat New Christy Minstrels, fångades han upp av Jim Dickson som spelade in honom sittande ensam med en tolvsträngad akustisk gitarr av märket Martin. Samarbetet mellan Clark och Dickson var inte bara tillfälligt utan tjugo av skivornas tjugofyra sånger är producerade av Dickson. Med två undantag är hela sida ett (inspelad 1964) och sida två (inspelad 1970) känslosamt akustisk med Clark ensam på gitarr. De två undantagen utgörs av inspelningar gjorda efter att Clark fått sparken av Columbia Records i ett försök att skaffa honom nytt skivkontrakt. Ett flertal sånger spelades in i januari 1967, men bara dessa två finns bevarade. Men Jesus vilka fina inspelningar, där "Back Street Mirror" är en lysande Dylanpastisch och countrysouldängan "Don't Let It Fall Through" är av fräckaste sort.
Sida tre innehåller inspelningar som är samtida, och med i stort sett samma musiker, som 1973 års "Roadmaster", medan sida fyra innehåller det som 1982 gick under namnet "Nyteflyte" och fullt ut lever upp till det Gram Parsons kallade Cosmic American Music. Deltagande musiker är, förutom Clark själv, Chris Hillman: bas & sång, Michael Clarke: trummor, Herb Pedersen: akustisk gitarr & sång samt Al Perkins på elgitarr och pedal steel. Mer passionerad sångare än Gene Clark får man leta efter, men tyvärr gjorde Nashville tummen ner.

FEEL THE MUSIC - THE PSYCHEDELIC WORLD OF PAUL MAYOR
(Anthology Edition, bok)
De finns skivsamlare och så finns det Paul Major. Major tycks inte tillhöra katagorin samlare som köper typ tio exemplar av samma skiva därför att det finns olika serienummer på omslaget. Hans passion är istället att leta fram inspelningar gjorda av totalt okända förmågor, vilka betalat ur egen ficka och låtit trycka upp på sin höjd ett hundratals exemplar. Privatpressade skivor, sprungna ur ett stort behov att uttrycka sig, blev hans mission. Bäst förklara han det själv i förordet:
My taste for the obscure was born out of grabbing major label failures, since they were plentiful. I started to come across a few private pressings, and the further an LP was the record industry, the more mysterious it seemed. Like a glimpse into a lost world. The more primitive the sleeves and pressings looked, the more exited I was. I soon branched out from my usual garage, psychedelic, hard rock comfort zone and took chances on anything that looked interested. My obsession with the physical object was kicked into a higher key: The treasure seemed to be buried much deeper.

Who were the people behind these bizarre albums?

Paul Mayor tar oss med på odyssé bland virrpannor och udda existenser, där bara ett fåtal, som Peter Grudzien och The Shaggs, nått en liten bit utanför själva avantgardet av den här typen av samlare.

Naturligtvis blir man intresserad av att höra musiken. Som ett soundtrack till boken finns även en cd-utgåva med namnet FEEL THE MUSIC (Anthology Recordings). Den ingår inte som en del i boken, men har man väl läst boken måste man också ha skivan. Och det är ingen dålig investering, tvärtom är det en av de bäst sammansatta udda samlingar jag hört. Genomgående möter psykedelia progressiv rock och melodiös pop och i "Passages", från 1967 av kanadensaren Sebastian, förenas stilarna och övergår mot slutet i ett jazzigt groove som är oemotståndligt.

FATS DOMINO
Out Of New Orleans
(Bear Family, 8cd-box 1993)
Man kan naturligtvis fråga sig vad en över tjugofem år gammal cd-box gör bland året bästa skivor. Jo, svaret är så enkelt att jag inhandlade den först i år. Tidigare har jag bara haft 4cd-boxen "ANTOINE "FATS" DOMINO -They Call Me The Fat Man" utgiven av EMI. Men, det här är något helt annat. Samtliga inspelningar gjorda för Imperial Records mellan 1949 - 1962 och inte ett svagt spår. Med ett godmodigt leende rullande han tangenterna och blev New Orleans-rhythm & bluesens störste ambassadör. Han gick bort tidigare i år och det är väl anledning nog att lägga beslag på hans bästa inspelningar. Och som en av de största är hans plats given.

GENE VINCENT and his BLUE CAPS
Session 1956/1957
(The Oberoi/New Delhi Records)
En samling ep-skivor som inte direkt känns officiella. Bolagsnamnet ger intryck av att de kommer från Indien, men säljaren i London, där jag köpte dem, menade att ursprungslandet nog snarare var Frankrike. På varje skiva finns låtar inspelade ett speciellt datum under 1956 och 1957, så musiken i sig är inte svår att hitta. Alla som förstår Vincents storhet är naturligtvis redan bekant med innehållet, men de här skivorna köper man för omslagen. Herrejävlar, här pratar vi OMSLAG med mängder av utropstecken efter. Vincent och Blue Caps har alltid gjort sig bra på bild, men när jag såg de här blev jag nästan sjuk. Priset var inte att leka med, men det fanns ingen återvändo. Jag måste ha dem. Försäljaren trodde att det kanske finns tjugo olika, men själv hade han bara sex kvar, vilket väl var tur för plånboken.

THE MAHARAJAS
You Can't Beat Youth
(Low Impact)
The Maharajas avslutar sitt nya album med "We Come In Peace", där gruppens begåvade låtskrivare - Jens Lindberg & Ulf Guttormsson - slagit sina kloka skallar ihop. Fan tro't, man kan inte låta så livsfarliga på elva spår för att på det tolfte tro sig kunna släta över allt. Maharajas har sparkat villospår som pubrock och powerpop i arslet och återvänt till sina mörka rötter i det dieseldoftande garaget. Titlar som "Walk With Me", "Too Late To Repent", "Slave" "Dark Places", "Hurt Me Please" och textrader som "I spend my time in the deepest misery" ur rysaren "How Many Times?" tyder till och med på att Maharajas kommit över en slagborr och bilat upp garagegolvet och tagit sig ner till Reeperbahn, St. Pauli i Hamburg. Tillsammans med själsfränderna i Monks skrämmer de livet ur halva publiken på Star Club och Top Ten Club. Den andra halvan älskar grupperna. Precis som Monks lämnar The Maharajas ingen oberörd.

MONKS
Hamburg Recordings 1967
(Third Man Recordings)
Att det skulle dyka upp fem tidigare outgivna låtar med Monks var inget världen hade förväntat sig. Visserligen saknar "Yellow Green" sångpålägg, men de fyra övriga är helt färdiga. Inspelningarna är gjorda vid två tillfällen och mest intressant är "I Watching You", som blev över då Monks den 28 februari 1967 spelade in sin sista singel för tyska Polydor, "Love Can Tame The Wild/He Went Down To The Sea". Det är samma jagade Monks vi känner från deras enda album "Black Monk Time" (Polydor, 1966). Övriga fyra låtar är inspelade på The Top Ten Club i Hamburg efter klockan tre på morgonen, då de avslutat sitt arbetspass efter att ha stått på scenen sedan klockan nio kvällen före. Strax därefter, i slutet på 1967, upplöstes gruppen. Monks hade slipat ner de vassaste kanterna något, men åtminstone "I Need U Shatzi" håller god Monksklass.

RÅTTANSON
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)
En fullständig knock out levererad av Henrik "Råttanson" Aspeborg, hemmahörande i Uppsala, som gjort allt själv. Från komponeradet till att spela samtliga instrument och göra alla sångpålägg, både solo- och körstämmor. Och allt lär vara inspelat hemma hos honom själv. Råttanson har med envishet återskapat stämningen från åttiotalet, då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited" (Amigo, 2010). Värt att nämnas är att Aspeborg härstammar från Flen och förmodligen, som ung grabb, spelat sönder den lokala powerpopgruppen The Hijackers singel "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).

SATAN'S LITTLE HELPER
Another Girl/I'm In Love
(Beluga)
Bakom namnet Satan's Little Helper och årets snyggaste singelomslag döljer sig veteraner från svenska garagedigniteter som The Satans, The Maharajas och The Maggots. Kvalitet rakt igenom alltså och nu vet vi var skåpet skall stå!

GRATEFUL DEAD
50th Anniversary Deluxe Edition
(Rhino)
Det lär finns mer än etthundrafyrtio album med Grateful Dead, själv har jag bara ägt ett. Som ung grabb 1967 köpte jag den självbetitlade debuten då den dök upp hos min lokala skivhandlare. Det psykedeliska omslaget satte fantasin i rörelse, trots att musiken kanske inte var så sinnesvidgande. Rhinos jubileumsutgåva av Grateful Deads första album har förstärkts med ytterligare en cd innehållande sjutton liveinspelningar gjorda i Vancouver, Kanada, den 29 och 30 Juli 1966. Egna låtar blandas med äldre blues och framförs i en fri och lössläppt form som stundtals påminner om jazz. Och själva debuten har inte tappat med åren.

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Blank Season/Lose It/Another She/Turmoil (In My Head)
(Beluga, ep)
Så långt ifrån kaos i skallen man kan komma. Efter förra årets fullständiga popexplosion i albumformat är Arvidson & Butterflies tillbaka i det mindre ep-formatet. Rickenbacker, stämsång, Hammond, vandrande basgångar, snyggt blåsarrangemang, handklappningar och i botten en trummis som vet precis vad han håller på med. Powerpop av absolut världsklass! Kan nästa se framför mig hur Per Gessle i smyg, under fejkat namn, rekvirerat skivan och tassar upp under sömnlösa nätter, lägger på ep:n och försjunker i grubblerier. Hur fan bär de sig åt. Måste ringa Clarence imorgon...

HIT THE HAY, Vol 9
(Sound Asleep)
En popkaramell levererad av vapenbröderna Jerker Emanuelson och Christer Warholm. Det tog sex år mellan volym 8 och 9, men det var en väntan värd att uthärda. Herrarna bakom Sound Asleep delar generöst med sig av sina stora kunskaper om obskyra powerpopfyrtiofemmor. Fram med Visakortet och gör en beställning bums, så Emanuelson och Warholm motiveras att plocka i sina singelhyllor och skynda på volym 10.

THE WAR ON DRUGS
A Deeper Understanding
(Atlantic)
Ännu ett mästerverk levererat av Adam Granduciel och de musiker han samlat runt sig. Drömskt och gränslöst vackert. Ord räcker inte till. Jag är mållös...

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)
Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).
Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar de kvarvarande medlemmarna, Cyril Jordan och Chris Wilson, att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.
Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)
Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)". Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot.

LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN (Bok)
De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.
Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

BUDDY HOLLY and the Jack Hansen Combo
That Makes It Sound So Much Better!
(Roller Coaster!)
Vid en lunchträff med producenten och orkesterledaren Dick Jacobs den 19 januari 1959, alltså fyra dagar innan Holly gav sig av på den sista ödesdigra turnén, lämnade han till Jacobs över en bandkopia med sex nykomponerade sånger inspelade hemma i lägenheten i Greenwich Village. För ändamålet hade han använt den bandspelare av märket Ampex 401A som han köpt(!) begagnad av Norman Petty. På baksidan av bandasken finns sångtitlar och datumen för inspelningarna noterade:

1. "THAT'S WHAT THEY SAY" DEC. 3, '58
2. "WHAT TO DO" DEC. 3, '58
3. "PEGGY SUE GOT MARRIED" DEC. 5, '58
4. "THAT MAKES IT TOUGH" DEC. 8, '58
5. "CRYING, WAITING, HOPING" DEC. 14, '58
6. "LEARNING THE GAME" DEC. 17, '58

Anledningen till mötet med Jacobs var att Holly ville planera inför framtiden. De sex nya sångerna var demoinspelningar, där Holly ensam kompade sig själv med akustisk gitarr, och aldrig menade att ges ut. Det var råmaterial avsett endast för Dick Jacobs att fundera över de tre veckor Buddy Holly skulle kuska runt i en kall turnébuss. Ödet ville något annat och det band Jacobs fick i sin hand skulle visa sig bli något av Buddy Hollys testamente, allmänt kallat "The Apartment Tapes". Med digital teknik har man idag lyckats göra underverk med de sex sångerna.

MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)
För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi. Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

JOHNNY KIDD and THE PIRATES
At The BBC 1959-1963
(Blakey, 2016)
Inga nyheter här men pubrockens fader Johnny Kidd och hans grupp The Pirates är alltid välkomna och platsar alltid på en årsbästalista. Inspelningarna gjordes för BBC-Saturday Club 1959 och 1961 respektive 1963 för BBC-Pop Goes The Beatles 1963, där Kidd gästade. Med vinylutgåvan följer också en utökad cd-version innehållande ytterligare tio spår inspelade hos Abbey Road 1964-1966. Brittisk rock'n'roll då den är som bäst! Jodå, man får med de tre gitarristerna Alan Caddy, Joe Moretti och Mick Green.

THE CREATION
Creation Theory
(Edsel, 5cd-box)
2017 verkar vara den engelska modbeatgruppen Creations år. Det amerikanska bolaget Numero Group har gett ut både ett dubbelalbum samt en 2cd-box med gruppen sextiotalsinspelningar. Engelska Edsel satsar hårdare med en 5cd-box bestående av allt material med Mark Four (1964-1966), allt med Creation producerat av Shel Talmy (1966-1968), nya stereomixar av nitton av deras låtar, tre låtar från en återförening live med Mark Four 1985, nio låtar inspelade 1987 av Creation och utgivna 2004 som "Psychedelic Rose", inspelningarna som gjordes av Creation Records 1996 och gavs ut som "Power Surge". Till det kommer en dvd innehållande en intervju med Eddie Phillips och filmerna från tyska Beat Beat Beat 1966 och 1967, samt liveframträdanden gjorda på puben Mean Fiddler 1993 och 1995.

LES DARLINGS
Le Tourbillon/Hey Baby
(Lust Records, 2016)
Urfräck fransk/dansk rhythm&blues inspelad i Hamburg i en studio kallad Yeah Yeah Yeah och visst stämmer beskrivningen "A fuzz-grinding fragmentation bomb composed by 4 grrragemaniacs...". Ingen behöver besviken anmäla till Allmänna Reklamationsnämnden. Man får det som utlovas.

JIM FORD
Allergic To Love / The Later Recordings
(Bear Family, 2016)
Jo, jag vet. Man bör inte skriva upp sånt man själv varit delaktig i. Men är tvungen att göra ett undantag gällande Bear Familys senaste utgåva med Jim Ford. Ingen tidigare utgåva med Ford har föranlett sådan tystnad som "Allergic To Love". Här råder närmast beröringsskräck. Visst låter den helt annorlunda än "Harlan County", men musiken och åttiotalssoundet är precis lika fräckt och coolt som de tidigare domäner Ford rörde sig i. Jim Ford var en mästare oavsett om han rörde sig inom countrysoulgenren eller i ett postdekadent åttiotal. Och Mychael Gerstenbergers fantastiska omslag är helt i samklang med musiken. Kanske Jim Fords häftigast utgåva!

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)
Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

ÅRETS BÄSTA KONSERTER
JUMP FOR JOY, Akkurat 170121
HJELLE, Larry's Backroom 170218
JOHN PRINE, Cirkus/Scandiascenen 170418
ROST, Akkurat 170806
FLAMIN' GROOVIES, Under The Bridge London 170921
SHARKS, Pub Lexington London 170924
CORDOVAS, Akkurat 171029

THE TROYES
Rainbow Chaser/Complete Recordings (1966-1968)
(Cicadelic Records, 2014)

I en källare i Battle Creek i Michigan, hemma hos organisten Lee Koteles, bildades sent 1965 gruppen The Troyes. Oense om vad man skulle kalla sig enades man till slut om The Troyes, som inget betyder men lät bra. Mer överens om vad man ville med sin musik var ändå medlemmarna, som fortfarande gick på high school.

Till en början övade Troyes in beatklassiker som "Twist and Shout" och "Louie Louie". Men gruppen tröttnade på att spela andras sånger och utvecklade snart sitt eget låtskrivande. Och talang för uppgiften fanns i massor. Man häpnar över idérikedomen, bredden och förmågan att så självklart alternera mellan psykedelia ("The Good Night", "Morning of The Rain"), garagerock ("Rainbow Chaser", "I'm Gone"), mollstämd pop ("Why", "Love Comes Love Dies") och amerikansk folkrock ("Change About", "Blanket of My Love"). Ljudbilden är fullständigt överrumplande med fritt spelrum för fuzzgitarr, farfisaorgel och stämsång.

Karriären satte fart med den egenbekostade debutsingel "Rainbow Chaser/Why" (Phalanx Records), som blev en lokal hit på sensommaren 1966. Ägaren till den nystartade etiketten Space Records, orkesterledaren Ray Anthony, fick upp öronen för gruppen och föll pladask för dess begåvning. I december samma år skickade han dem till Detroit för att i United Sound Studio spela in ett helt album. Från att tidigare mest ha uppträtt i mindre sammanhang fick Troyes göra tv-framträdanden tillsammans med namn som The Seeds, MC 5, Terry Knight and The Pack och större Battle of The Bands-tävlingar med band som Question Mark and The Mysterians och The Frost.

Space Records första utgåva blev en återutgåva av Troyes singel på Phalanx. Strax därefter släpptes ytterligare en singel, "Love Comes, Love Dies/Help Me Find Myself" (Space 7002), men Troyes kom aldrig att bli en nationell angelägenhet. Det inspelade materialet som var avsett att bli deras debutalbum släpptes aldrig. Någon gifte sig och skaffade barn, en annan blev skickad till Vietnam och på hösten 1968 var The Troyes bara ett minne.

Precis som de samtida banden The Liberty Bell och The Zakary Thaks var Troyes något av garagerockens crème-de-la-crème då det gäller genrens undervegetation. Jämförelsen med de båda Texasgrupperna ger en fingervisning om Troyes begåvning och i likhet med Liberty Bell och Zakary Thaks stannade inte deras storhet med bara en enstaka klassisk låt. Bland de tjugofyra inspelningar Cicadelic Records nu gett ut på "Rainbow Chaser/Complete Recordings", finns mer än väl material till vad skulle kunna ha blivit ett av de mest spännande albumen i det amerikanska sextiotalsarkivet.

Flamin' Groovies

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)

Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).

Kvar från tidigare konstellationer av Flamin' Groovies finns dess primus motor Cyril Jordan, idag den enda ursprungsmedlemmen, och Chris Wilson, som tog över sången då Roy Loney lämnade gruppen i början på sjuttiotalet. Det är också sjuttiotalets Groovies man nu knyter an till. Kompositörsduon Jordan/Wilson, som tillsammans skrev allt eget material under perioden på Sire, visar sig fortfarande besitta förmågan att skriva storartad pop- och rockmusik. Genom att korsbefrukta sin egen "Shake Some Action" med Byrds "Eight Miles High" har Jordan/Wilson med "The End of The World" till och med överträffat sig själva och skrivit sin kanske bästa låt någonsin. Och då har de ju ändå skrivit sånger som "You Tore Me Down, "Sometimes", "Please, Please Girl", "Shake Some Action" och "Jumpin' In The Night".

Det är inte bara i sitt eget sjuttiotal man tar avstamp, öppningslåten "What The Hell's Goin' On" är som hämtad ur Rolling Stones "Brown Sugar"-period. Och "Crazy Mazy" och "Let Me Rock" är av samma fräcka klass som resultatet av deras första möte med Dave Edmunds i Rockfieldstudion i Wales i maj 1972, då de under en natt spelade in och mixade "Slow Death", "Shake Some Action" (första versionen), "You Tore Me Down", "Get A Shot of Rhythm & Blues" och "Little Queenie".

"She Loves Me", "Lonely Hearts", "Fallen Star" och "Crying Shame", med underbara körstämmor och klingande gitarrer, är amerikansk folkrock och powerpop av det slag egentligen bara ett Flamin' Groovies (läs Cyril Jordan) som in i minsta detalj analyserat The Byrds musik kan åstadkomma.

Kanske är instrumentallåten "I'd Rather Spend My Time With You" utfyllnad, men i så fall en förbaskat trevlig sådan. Lite malplacerad i sammanhanget kanske, men älskare av ståltrådsgitarrer med svajarm kommer att gå ner i spagat när de hör den. Och Wilbert Harrison lär inte känna sig bortglömd i sin grav, då han märker att Jordan/Wilson låtit sig påverkas av hans "Let's Stick Together" när de skrev "Just Like A Hurricane".

Det egna materialet kompletteras med ett par lysande versioner av Beau Brummels "Don't Talk To Strangers" och NRBQs "I Want You Bad". Den senare hittar man även i en liveversion på "Flamin' Groovies - Live At The Whiskey A Go-Go '79"(Lolita, 1985).

Förutom Cyril Jordan och Chris Wilson är för närvarande basisten Carl von Sneidern och trummisen Tony Sales turnerande medlemmar med gruppen. Jag såg den konstellation i London i slutet på september och blev oerhört imponerad. Varken von Sneidern eller Sales återfinns dock på skivan, utan basen sköts av George Alexander, Cyril Jordan, Steve Gomes och Alec Palao och trummorna av Victor Penalosa, Prairie Prince och Rob Stupka.

Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar Jordan och Wilson att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.

Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

Wolfman

WOLFMAN
Tired & Emotional (and probably drunk!)
(Garageland)

Wolfmans fjärde platta, med en titel lånad från en singelbaksida och ett albumspår av Billy Bremner, kom redan i våras, men är ändå sprillans ny i förhållande till det mesta som skrivs på den här sidan. Bra musik är oberoende av tid och omvänt gäller detsamma för skräpmusik. Det som är bra förblir bra och det som är skräp förblir skräp alldeles oavsett tid och trender.

Och Wolfman är inte bara bra, utan kvartetten - som tidigare kallade sig Wolfman Jack - är fullständigt lysande och svänger och gungar mer än en tonårsfylla en ljummen midsommarnatt. Gruppen behärskar till fulländning hela vidden av den genre som för fyrtio år sedan samlades under begreppet pubrock.

Då jag under åttio- och nittiotalen regelbundet besökte London, var det första jag gjorde att köpa tidningen "Time Out" för att kolla aktuella konserter. I kalendariumet över livemusik annonserades det dag för dag om ett flertal ställen som bjöd på just den musik Wolfman nu presenterar på "Tired & Emotional (and probably drunk)". Ena kvällen kunde man på Dublin Castle se och höra Diz & The Doormen, med Diz Watson rullande tangenterna och Kieran O'Connor slående second linerytmer i svängig rhythm & blues härstammande från New Orleans. Nästa kväll kväll tog man trappan ner till källaren på Hope & Anchor för att höra Sean Tyla i The Force fräsa "you ain't fuckin' ready yet" till den entusiastiskt applåderande publiken. Kväll tre var vikt för en överförfriskad Wreckless Eric, kompad av delar av The Blockheads, på The Venue vid Victoria Station. Kväll fyra spelade Nick Lowe på Dingwalls. Ja, så kunde det faktiskt se ut. Lägger man därtill alla okända band, som oftast var lika bra som de mer namnkunniga, så kunde man åka hem helnöjd.

Idag är London stendött avseende pubrock, man får leta sig fördärvad för att höra den blandning av rhythm & blues, rock'n'roll, country och pop som utgör pubrockens utsökta kärna. Men, vart tog genren vägen? Till Sverige tycks det. I alla fall norr om Gävle verkar det finnas en god jordmån för pubrock. Den före detta barytonsaxofonisten i The Refreshments, Micke Finell, har år efter år försett norra landsändan med högoktanig rock'n'roll. Dave Edmunds, Downliners Sect, Billy Bremner, Sean Tylas alla olika konstellationer med flera spelar återkommande på ställen som Söråker och Kilafors.

I Umeå står det obskyra Garageland Records, med namn som Downliners Sect, Terry Gibson, Cub Coda, Psychotic Youth och Blue Cheer i sin katalog, bakom Wolfman. I grunden består gruppen av gitarristerna och sångarna Henrik From och John Lloyd, Ulf Andersson trummor och på ståbas Alex Larsson. Inlånade till inspelningen var Billy Bremner: gitarr, William Eriksson: gitarr och pianisterna Johan Öhman, Rikard From och Anders Larsson. Den senare har även tagit med sig dragspelet som kommer väl till användning i New Orleans-svängiga "No. 1 (First Class Lover).

Tänkt att medverka på "Tired & Emotional (and probably drunk)" var pubrockens mest geniale låtskrivare - Mickey Jupp, vars "Good Gracious Me" och "You Know What I Mean" på skivan hörs i kompetenta versioner. Tyvärr satte tekniska problem käppar i hjulet för Jupps deltagande. Från Billy Bremner och Micke Finells penna har Wolfman lånat "Marlboro Man" och "Book of Lies" och även resten av materialet, skrivet av eller för gruppen, är lika förstklassigt och skickligt framfört.

"Tired & Emotional (and probably drunk)" är full pott för de som spelat sönder sitt exemplar av Geraint Watkins & The Dominators Vertigoalbum från 1979. Visst är det stora ord, men Wolfman har ett tungt häng och luftigt sväng som förgylls av de inlånade pianisternas smakfulla New Orleans-gung.

Kent Norberg

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)

Det kan stilmässigt tyckas långt mellan ABBAs "Ring Ring" och George Jones "Good Year For The Roses". För musikaliska trygghetsnarkomaner är det inte bara långt, utan snarare en avgrund mellan stilarna de båda låtarna representerar. Musikaliska barriärer är för de som har starkt behov av samhörighet med en grupp de gärna vill tillhöra. Att exkludera blir för dem lika viktigt som att inkludera.

Kent Norberg tycks inte vara belastad med behovet att exkludera. Han och Sator tog fram och förstärkte de kvaliteter ABBAs "Ring Ring" är behäftad med. Mer modig, men mindre lyckad, var deras inspelning av Lili & Susies "Oh Mama". På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records" från 2010 var Norbergs "The Last Polar Bear" ett av de snyggaste bidragen. Samma eleganta powerpop, i Big Star och Smithereens anda, som i "Last Polar Bear" gav han också uttryck för på sitt första soloalbum "Skyll På Mig" (2015).

Att Norberg har en böjelse även för countrymusik, fick jag erfara då han i samband med Bear Familys 35-årsjubileum, ensam med akustisk gitarr, framförde sånger av bland annat Hank Williams. Att artistiskt närma sig, och förmå minska avståndet mellan, olika musikgenrer handlar uteslutande om känsla och trovärdighet. Kent Norberg besitter båda egenskaperna.

När han nu, på sitt andra soloalbum, hals över huvud drar på sig, och jag kan lova att den sitter bra, Gram Parsons skräddarsydda Nudie Cohn-kostym beträder han vad som för många är helig mark. Men lugn, bara lugn, Kent Norberg förstår countrylyrikens essens och gör bakfylleångest, sårad stolthet, missbruksproblem, obesvarad kärlek, ensamhet och svek rättvisa.

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

Men, han står där inte ensam. Till sin hjälp har han en samling rutinerade och lyhörda musiker som förtjänar att nämnas: Stefan Bellnäs - bas & sång, Bengan Blomgren - Gitarr, Gunnar Frick - Pedal steel, klaviatur, gitarr & sång och Johan Håkansson - trummor & sång.

Att fylla upp Gram Parsonskostymen kräver, i alla fall ibland, en Emmylou Harris vid sin sida. Kent Norberg borde göra en duett med Vanja Renberg från The Vanjas. Inte för att hon, likt Emmylou, sjunger som en ängel, utan därför att hon har en sjuhelvetes bra attityd. Och inte minst gjorde hon en fin duettinsats på Stockholmsgruppen Luxury Liners "To Heal A Hurting Heart".

Patrik Strands El-kvartett

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

I sin bok "The Country Music Encyclopedia" (Crowell, 1974) sammanfattar författaren Melvin Shestack sin analys av countrymusiken på ett par rader:

"...country music deals with the cruel, hard facts of life. That's why it is so popular with the average man and woman in America, and why country music is so important."

Idag, mer än fyrtio år efter Shestacks bok, är countrymusiken både väl genomlyst och allmänt erkänd som musik för och om människor som inget annat har att sälja än sitt eget arbete. De vars marginaler är antingen små eller helt obefintliga. Det är helt enkelt svårt att tänka sig country som beskriver livet på Östermalm, Lidingö eller i Djursholm.

"Det blir skit av allt jag rör..." uttrycker Patrik Strands El-kvartett - som är en (tillfällig?) konstellation med medlemmar från Åtta Bier Ti Min Far och Bäddat För Trubbel - i sin tolkning av Hank Williams "Cold, Cold Heart" och det är väl något av en grundton på deras kassett "Country på Svenska". De beskriver själva sin musik som innehållande "Endast låtar om olycklig kärlek, skitjobb, och alkohol".

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)".

Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot. För det generösa priset av endast sextio kronor ges ni, nu när semestern är slut och det är dags att börja slita igen, möjlighet att förstå att det finns alltid de som har det värre. Så, vad väntar ni på? Adressen är jaredsinrecords@gmail.com

Inger Simonsen

LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN

De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.

Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

"The Pretty Things had become my friends. They took me under their tough long-haired wings at a tough time in my life. They were famous, were constantly chased by screaming fans and looked completely different to anyone I had met before. Their music was like nothing I had ever heard before too."

I maj 1964, på Gioconda Café på Denmark Street, presenterade medlemmarna i Pretty Things Simonsen för Rolling Stones sjätte medlem och allt-i-allo Ian "Stu" Stewart, som bjöd med henne till en pågående radioinspelning med Rolling Stones som gjordes för BBC:s räkning. Därefter följde hon Stewart på ett stort antal spelningar med Stones, vilka alla bevittnades från ena scensidan. Förhållandet mellan de båda var av vänskaplig karaktär och kom att bestå fram till Stewarts död 1985. I perioder utan bostad sov hon växelvis på soffan hemma hos honom och hos John Staxs - basist i Pretty Things - syster Valerie och hennes familj.

Pretty Things, Rolling Stones, Kinks, Dave Berry, Kim Fowley, Charlie & Inez Foxx, Jimmy Page, P J Proby, Bobby Jameson, Bongo Wolfe, Roman Polanski, Eden Kane, Peter Sarstedt, Gram Parsons, Delaney & Bonnie, Stephen Stills, Craig Smith, Donovan, Brian May, Pete Townshend, Robert Plant, John Bonham, Bobby Keys, George Harrison är några namn som hon på ett eller annat sätt kom i kontakt med på vägen att bli vuxen.

Inger Simonsen var som tidigare nämnts ingen troféjägare, utan musiker, konstnärer, flickvänner och släktingar till musiker trivdes i hennes sällskap. Hennes enkelhet och rättframhet var hennes stora tillgång och troligen det som fick annars så påpassade rockmusiker att känna sig väl till mods i hennes sällskap. Att hon sen hade förhållanden med Phil May, Jeff Beck och Keith Moon är i sammanhanget mindre viktigt. Det är hon själv och hennes beskrivning av klubbar och livet runt rockstjärnor i London och senare New York och San Francisco som är behållningen. Och naturligtvis alla privata fotografier hon delar med sig av.

Inger Simonsen har - liksom tidigare Joyce Johnson i "Biroller" och Pamela Des Barres i "Jag är med bandet" - skrivit en älskvärd och ömsint bok om att befinna sig i spännande miljöer där unga människor lätt kan gå under. Inger Simonsen, som var tillräckligt trygg i sig själv, överlevde och flyttade till Kalifornien i mitten på sjuttiotalet, där hon fortfarande är bosatt.

Fotnot. För den som vill veta allt om var i London sextiotalets pop- och rocknobless bodde, klubbarna de spelade på och var de träffades på ledig tid rekommenderas "ROADRUNNER - Rockvandringar i 60-talets London" (Premium Publ., 2007) skriven av Lars-Åke Madelid.

Råttanson

RÅTTANSON
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)

Det sitter en ung gitarrspelande slyngel på sitt pojkrum i Flen och spelar samma singel om och om igen. Ibland sänker han hastigheten från 45 till 33 varv för att lära sig ton för ton hur de lokala hjältarna i powerpopbandet The Hijackers burit sig åt då de spelade in "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).

När man är som mest less på sin skivsamling dyker det, tack och lov, alltid upp en sån som Råttanson. En sån som återställer balansen och får en att innan ens ena sidans sista spår är slut redan längta efter andra sidans samtliga låtar. Sida A, sida B, sida A, sida B om och om igen...

Bakom det mindre smickrande namnet Råttanson döljer sig en ultrabegåvad filur vid namn Henrik Aspeborg, som inte bara skrivit samtliga låtar på "Full-Scale Shakeability", utan även spelar alla instrument, sjunger solostämman och samtliga körstämmor. Men, inte nog med det, karln är Vince Taylor, Seeds, Barracudas och Dave Edmunds i en och samma person. Samma intensitet som var kännetecknade för Seeds musik hittar man i "Wandering Black Hole", "Teenage Barbarian" och "Poor Beast, Marginal Man". Den luftigt sommarlätta och smått surfinspirerande lätthet som återfanns hos tidiga Baccarudas, f'låt Barracudas, finns även i "Light Summer Nights", "Two Thumbs Up" och "Blue Ticket". Den stirriga galenskap som gjorde Vince Taylor så spännande som artist fångar Råttanson alldeles utmärkt i "Bomb Carpets of Love".

Men Edmunds då? Nej, inte vad det gäller musiken. Men, kan ändå inte låta bli att tänka på Edmunds då han ensam i studion, intill besatthet, ville åstadkomma detsamma som Phil Spector lyckades med då han producerad Ronettes "Baby I Love You". Råttanson har med samma envishet återskapat stämningen från åttiotalet då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited - Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989" (Amigo, 2010).

Har redan hört sägas att "Full-Scale Shakeability" kommer att räknas till årets bästa skivor och är beredd att hålla med. Det obskyra Uppsalabolaget Open Mind har bara pressat upp trehundra exemplar av Råttansons suveräna debutalbum, så ni som vill ha en framtida klassiker till ett överkomligt pris får inte ligga på latsidan.

Att den från Flen härstammande Henrik "Råttanson" Aspeborg dragit i sig samma syremättade luft som medlemmarna i The Hijackers borde få garagerockkonnässören Steven Van Zandt att lyfta på bandanan.

Shamrocks

THE SHAMROCKS
VI LEVER FÖR MERSEYBEAT!

Många av det svenska sextiotalets beatband drömde säkert om en internationell karriär. Några spelade i Danmark, ett och annat också i Tyskland, men någon större framgång utomlands hade de sällan. Det enda egentliga undantaget var The Shamrocks från Huddinge, som - på grund av framgångar med låtar som "Cadillac", "La La La", "Balla Balla", "Don't Say", "Smokerings" och "Rich Life" - i princip förlade hela sin verksamhet till kontinenten. Raised On Records fick nöjet att träffa gruppens trummis, Björn Wrangert, som hade vänligheten att komplettera bilden av gruppen.

NORDENS BEATLES

På sin debutsingel - "We Gonna Make It" från våren 1964 - sjunger Shamrocks med självförtroende att de kommer att slå igenom. Så blev det också, dock inte här i Sverige. Istället var det flera av länderna på kontinenten som visade intresse för deras musik.

Shamrocks bildades på hösten 1962 med engelska Cliff Richard & The Shadows som den stora förebilden. Från allra första början ingick trummisen Björn Wrangert och gitarristen Jan Granaht, medan det i övrigt förekom ett antal medlemsbyten innan gitarristen Nils "Jimmy" Lindskog och basisten Dieter Feichtinger 1964 värvades till gruppen.

På kort tid vann Shamrocks först en Battle of The Bands-tävling där man korades till Stockholms Beatles och strax därefter röstades de, i en finsk poptidning, fram till Nordens Beatles. I den senare deltog från Danmark The Hitmakers, från Norge The Pussycats och från Finland Ero, Jussi & The Boys. Priset för Stockholmstävlingen var ett skivkontrakt hos svenska Karusell Records som skulle stå för utgivningen av en singel.

Med titlarna Stockholms respektive Nordens Beatles i ryggen var det inte konstigt att gruppen på sin första singel var så övertygad om ett snabbt genombrott. Innan inspelningarna av "We Gonna Make It" och dess b-sida "A Lonely Man" hade Shamrocks lämnat de initiala Shadowsinfluenserna bakom sig och istället konverterat till en tidstypisk beatgrupp, vars medlemmar var påverkade av strömningarna från England i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Och uppenbarligen en påverkan tillräckligt stark för att göra dem hängivna, hur förklarar man annars textraden "We have no money, nothing to eat, we only live for the Merseybeat. We're gonna make it"

På Karusell träffade gruppen producenten Silas Bäckström som senare skulle göra sig känd som producent av Boz (Scaggs) mycket ovanliga debutalbum, inspelad i Stockholm på hösten 1965.

Vilken roll spelade Silas Bäckström för er initialt?

-Vår allra första singel producerades av Silas och han var även med och hjälpte till på åtminstone ytterligare två.

De två nyförvärvade medlemmarna inte bara ökade stabiliteten i Shamrocks, de visade sig också vara kompetenta låtskrivare. Förutom debutsingeln var Dieter Feichtinger även kompositör till uppföljaren "A Mountain of Silver", som är i klass med det bästa som The Searchers spelade in. Som b-sida valde man att göra en version av Bill Haleys "Skinny Minny", men med ett annorlunda gitarrintro än det som vanligtvis användes då någon framförde låten. Ett karaktäristiskt drag i Shamrocks framtida inspelningar kom att bli just fräcka och innovativa gitarrintron, -riff och -solon som aldrig tilläts ta över eller dränka helheten.

Hur delade gitarristerna - Jan Granaht, Jimmy Lindskog och senare Kent Risberg - upp arbetet mellan sig?

-Fördelningen mellan gitarristerna var att Janne kom att bli en utpräglad kompgitarrist medan Jimmy och sedermera Kent var gruppens sologitarrister.

Efter att på hösten 1964 ha spelad förband åt Swinging Blue Jeans på Stockholms Konserthus lämnade Shamrocks Sverige för en längre turné i grannlandet Finland. Tillsammans med engelska The Renegades besöktes större delen av Finland och de båda grupperna kom att bli så goda vänner att de sinsemellan började byta egenkomponerat material med varandra.

Renegades är ett av mina favoritband, vad ansåg ni om gruppen?

-Vi kom otroligt bra överens med The Renegades, de var mer ödmjuka än många av de halvstora engelska banden som vi senare kom i kontakt med. Renegades höll bra musikalisk klass och hade en mycket underhållande show.

Av Shamrocks fick Renegades “If I Had Someone To Dream Of”, “And I Need You” och “I Was There”. Alla tre skrivna av Shamrocks gitarrist och sångare Jimmy Lindskog. Av de sånger Lindskog skrev, och som spelades in av Shamrocks eller Renegades, så intar “I Was There” en absolut särställning. Ja, inte bara i Renegades - Shamrocks spelade aldrig in den - repertoar (den återfinns på Renegades självbetitlade debutalbum), utan "I Was There” är en av de bästa beatballader som överhuvudtaget spelats in. Att det amerikanska kvalitétsbolaget Norton Records så sent som 2011 lät återutge den som singel får väl ses som ett uttryck för dess storhet.

Varför spelade inte Shamrocks in "I Was There"? Gjorde ni den på era konserter?

-Varför spelade vi inte in ”I Was There” själva….. bra fråga, vi lät istället Renegades göra den och vi hade väl mycket annat material för tillfället. Vi spelade den till en början, men sen fick som sagt Renegades ta över den. Deras och vårt arrangemang av "I Was There" var i stort sett detsamma.

Renegades återbetalade med låtarna "Cadillac" och "Things Will Turn Out Right Tomorrow". Shamrocks var den första svenska grupp som spelade in "Cadillac", men vid utgivningstillfället pågick en konflikt mellan de svenska skivbolagen och Sveriges Radio. Inga svenska inspelningar fick därför spelas på radion. När väl konflikten var löst hade även The Hep Stars spelat in "Cadillac" och det blev deras version som testades till det då så viktiga radioprogrammet Tio i Topp. Här i Sverige kommer "Cadillac" att för alltid förknippas med Hep Stars, men Shamrocks suggestivt bluesiga version står sig bra i jämförelse.

Presenterade Renegades "Cadillac" som en låt de skrivit själva? Kände ni till Vince Taylor?

-Renegades hade ju arrangerat om "Cadillac" några nyanser, och uppgav sig själva som upphovsmän. Det tog ett tag innan vi fick klart för oss att låten istället var skriven av Vince Taylor. När vi senare hade en monsterhit med "Cadillac" i Frankrike gav det även fart åt Vince Taylors karriär. Han har på sina egna skivor skrivit väldigt fint om oss och vår version av "Cadillac", så han var troligen lika glad som vi var.

Vänder man på Shamrocks version av "Cadillac" hittar man "Easy Rider", en rhythm & blues-pärla man hämtade från Downliners Sects debutalbum "The Sect". Downliners i sin tur hämtade den från Alexis Korners Skiffle Group, som i sin tur hämtade den från Leadbelly, som i sin tur plockade upp den någonstans på den amerikanska landsbygden. Downliners Sects producent Mike Collier arrangerade om "Easy Rider" och Shamrocks drog upp tempot i förhållande till Sects version, men i övrigt återfinns samma positivt lössläppta energi som hos de engelska förebilderna.

Ni spelade i Finland med Downliners Sect. Spelade de "Easy Rider" på scenen eller hörde ni den via deras debutalbum? Vem av er spelade munspel?

-Vi spelade som sagt med Downliners Sect i Finland, men då hade vi redan spelat in ”Easy Rider” som vi hämtade från deras intressanta första album. Vi träffades även privat och lärde känna dem mycket bra. De var jätteschyssta men vi tyckte nog att de till en början ansåg sig lite för mer än oss, vilket vi med hjälp av den finska publiken ganska snabbt tog ur dem. Downliners Sect gick inte alls hem i Finland som de hade räknat med, så medlemmarna var lagom slokörade efter den kvällen, men vi har fortfarande kontakt ”so no hard feelings”. Vi hade väl även lite försprång i och med våra spelningar tillsammans med Renegades. På vår version av ”Easy Rider” är det Dieter som både spelar munspel och sjunger.

Ni lär även ha träffat Gene Vincent i Finland.

-Det stämmer att vi vid ett tillfälle också spelade med Gene Vincent i Helsingfors.

Till Shamrocks fördel var att Karusell köptes upp av tyska Polydor Records, ett starkt bolag med finansiella muskler att backa upp gruppens version av "Cadillac" i Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike, vilket kom att bidra till Shamrocks genombrott på kontinenten.

Trots de stora skivframgångarna utomlands hamnade man aldrig riktigt i popmusikens centrum i Sverige. Nästa singelutgåva, "La La La", var så tung att gruppen måste ha känt att de nästan behövde slå sig in på den svenska topplistan. "La La La" spelades ursprungligen in av den tolvårige Little Stevie Wonder 1962, men det var den amerikanska chicanogruppen The Blendells som 1964 förvandlade den till ett beat- och rhythm & blues-nummer. Ofattbart nog vände Sverige ryggen åt Shamrocks även denna gång. Tyskland däremot tog ännu en gång gruppen till sitt hjärta och kanske något oväntat även Japan, där "La La La" rusade upp till en fjärdeplats på deras hitlista och stannade i flera veckor. Även England visade intresse för "La La La" och i New Musical Express fick den en topprecension skriven av medlemmarna i Ivy League.

Hur hittade ni "La La La"? Ni gör en tuff version, förväntade ni er ett bättre bemötande i Sverige? Turnérade ni även i Japan?

-"La La La" var något Polydor ville vi skulle spela in. Egentligen var det en alldeles för enkel låt för att falla oss i smaken, men den var ju tidigare inspelad av bl a Stevie Wonder, så…..Efter inspelningen var det fler länder, bl.a. England, som gav oss kanonrecensioner. Att turnéra i Japan var på den tiden inte så enkelt att ordna. Man ville helst samordna med andra evenemang, vilket inte passade oss just då så vi tackade nej. Amerikanerna ville ha oss till Vietnam också, men vi avstod då landet befann sig mitt i ett brinnande krig. Tony Sheridan lär ha sagt att om man spelade för amerikanska soldater i Vietnam var det som ett lotteri…..man åkte dit med ett 5-mannaband och kom i bästa fall tillbaks som trio!"

B-sidan till "La La La", den mer melodiösa "And I Need You", kom att bli det sista Jimmy Lindskog skrev och spelade in med Shamrocks. Till synes påverkad av Beatles tredje album "A Hard Days Night" är "And I Need You" ytterligare en mästerlig beatballad skriven av Lindskog och med ett gitarrsolo som är kort, stämningsfullt och enkelt, helt enligt den devis Sam Phillips tio år innan alltid förklarade för sina artister då de klev in i Sun Records studio - "keep it simple boys".

Gruppen popularitet ökade och de turnérade oavbrutet i Europa, men för den nygifte Jimmy Lindskog, som också väntade sitt första barn, blev hemlängtan för stark. Sommaren 1965 meddelar han de övriga att han tänkte lämna Shamrocks. Drygt två veckor senare var gruppen bokad för en lång turné i norra Sverige och Finland.

Hur skulle man ersätta gruppens begåvade låtskrivare, gitarrist och sångare. Situationen var panikartad när en bekant till gruppen berättade att han hade en kompis som var duktig gitarrist och dessutom ägde en Gibson, vilket då var mycket ovanligt i Sverige. Värt att kolla upp resonerade de tre kvarvarande medlemmarna och tog kontakt med ägaren - Kent Risberg. Mycket riktigt visade sig Risberg vara en högst kompetent musiker. Därefter repeterade man med honom 24 timmar om dygnet i ett par veckors tid, innan det var dags att åter ge sig ut på vägarna.

Hur var det att förlora Jimmy Lindskog?

-"La La La” var Jimmys sista och kanske bästa bidrag! Det var OTROLIGT TRÅKIGT att mista Jimmy…..trots att han alltid var lite tvärtemot för att vara annorlunda!? Jag vet att Jimmy saknade bandet och att livet vid sidan om inte var något för honom. Om han stannat kvar i Shamrocks hade hans liv säkert tagit helt andra banor. Jimmys avhopp kom som en liten chock och jag är helt säker på att han ångrade sig efteråt, men då var det för sent.

Fungerade samarbetet med Kent Risberg direkt?

-Kent var ju en riktigt duktig gitarrist, men det är alltid svårt att hitta varandra på det sätt som vi hade gjort med Jimmy. Efter Jimmys avhopp repeterade vi mycket och jobbade hårt tillsammans med Kent, vilket gjorde att vi snart kände oss starkare än någonsin.

Direkt efter Finland gav man sig av till Tyskland och avverkade 44 städer i snabb följd. Ovilliga, men övertalade av Polydor, spelade gruppen in "Balla Balla", som är deras enda bottennapp i en i övrigt oklanderlig skivproduktion. Bättre då att vända på 45:an och lyssna på den luftigt producerade och snyggt gjorda Renegadeskompositionen "Things Will Turn Out Right Tomorrow".

Trots att de själva inte alls gillade "Balla Balla" blev den en försäljningsframgång i Tyskland och öppnade ett flertal dörrar, såsom intervjuer på Radio Luxemburg, engagemang på Star Club i Hamburg, tillsammans med Sam the Sham and The Pharaohs som de turnérade med i fjorton dagar, och spelningar på Hit House i München.

Star Club tillhör de riktigt legendariska sextiotalsklubbarna, där man kunde roa sig hela nätterna och unga musiker fick slita fram till tidig morgon.

-Star Club tog regelbundet emot turnérande band som gjorde enstaka framträdanden, parallellt med att det fanns grupper och artister som hade månadsengagemang. Det var de som hade längre engagemang som var tvungna att spela till framåt klockan sex på morgonen. Det ville man ju helst slippa, men vi hade turen att kunna göra framträdande på dom största klubbarna utan att behöva ”förnedra oss”.

Visst var det ett hårt slag att förlora kompositören Jimmy Lindskog, men Shamrocks skulle hämta sig även från det. I början av 1966 gick de in i den tyska Polydorstudion för att spela in "Don't Say" och "Oxford Street" som var ett samarbete mellan gruppens alla medlemmar. Framsidan "Don't Say", med det läckert distade gitarriffet, har en fantastisk hitpotential, medan "Oxford Street, med "rullande Jerry Allisontrummor", är pop i klass med vad Buddy Holly skulle kunna ha gjort om han överlevt in i 60-talet.

Det var med "Don't Say" och "Oxford Street" som medlemmarna Feichtinger, Granaht, Wrangert och nytillskottet Risberg fick alla bitar på plats för Shamrocks. Från att ha varit ett beatband bland många andra utvecklades man i rasande fart till en band med ett eget unikt sound, som var lekfullt, föredömligt enkelt, rent och melodiöst snyggt. Hemligheten bakom Shamrocks fortsatta framgångar bestod i huvudsak av egenkomponerad suverän popmusik, med fina vokala insatser och de två gitarristernas samspel, vilka helt kunde förlita sig på bakgrundskompets svängiga bas och trummor.

Vem producerade "Don't Say" och "Oxford Street" som var er första inspelning utanför Sverige. Det hände nåt med gruppen. Större självförtroende att skrivna egna låtar?

-"Dont Say” och ”Oxford Street” producerades av Udo Bowien för Polydor i Hamburg. Udo, som var mycket sympatisk och skicklig, kom också att bli vår kontakt på Polydor. Jag vet inte vad som hände. Vi fick ny energi och nya idéer, så miljöombytet betydde troligen en del.

1966 spelade Shamrocks så ofta i Tyskland och dess grannländer att man valde att bosätta sig i Bonn. I deras vardag ingick då också veckolånga turnéer i England, där de delade scen med storheter som The Moody Blues, The Mindbenders, The Richard Kent Style, The Hollies, Paul & Berry Ryan, Georgie Fame och Marianne Faithfull. I Frankrike toppade "Cadillac" den nationella hitlistan och efter ett flertal turnéer i landet, med spelningar tillsammans med bl a Screaming Lord Sutch, The Pretty Things och Bill Haley, avslutades 1966 med en medverkan i fransk tv tillsammans med Donovan och The Spencer Davis Group och ett framträdande på den världsberömda teatern Olympia i Paris tillsammans med Jerry Lee Lewis.

Screaming Lord Sutch var en spektakulär artist. Ni hade nöjet att se hans scenshow, det måste ha varit något alldeles extra. Man får intryck av att ni måste ha haft en rejält stor publik i Tyskland och Frankrike och att ni regelbundet uppträdde tillsammans med de allra bästa namnen.

-Screaming Lord Sutch träffade vi när vi spelade tillsammans på Top Ten i Paris. Han var ju inget musikaliskt underverk precis. Allt byggde istället på hans vansinniga scenshow som innehöll skräck och onekligen var i en klass för sig. Pretty Things träffade vi första gången när vi spelade med Bill Haley. De var så jävla packade att de säkert inte minns oss. Vår franska agent var till en början mest skitnervös för att vi inte BARA spelade typ ”Cadillac”, men efter kvällen på Top Ten hade vi tydligen frälst Parispubliken och det kom att betyda väldigt mycket för gruppens fortsatta karriär inte bara i Frankrike utan även i England och Tyskland. Den egna publiken växte hela tiden i och med våra skivframgångar och vi spelade ju var och varannan dag med artister och grupper som Jerry Lee Lewis, Bill Haley, The Who, The Pretty Things, Spencer Davis Group, Manfred Mann, The Troggs, Small Faces, Kinks, Animals etc.

Ni kom även i kontakt med det ultimata kultbandet The Monks. Deras suggestiva staccatopunk lär ha påverkat publiken olika, en del älskade gruppen medan andra ska ha blivit nästan rädda och mest känt obehag inför gruppens image.

-Det kan du ha rätt i. Trots att de inte gjorde skräckrock i stil med Screaming Lord Sutch var The Monks ganska speciella. De letade ju efter en egen image och var nog kända för att vara udda vilket gjorde dem stora. Monks låg ju liksom vi på Polydor, så vi kände gruppen väl.

Trots ett tufft turnéschema lyckades man ändå pressa in tre dagar i juli för att än en gång gå in i Polydors studio i Hamburg och spela in material till albumet "Smoke Rings". Förutom de redan nämnda "Don't Say" och "Oxford Street" finns ytterligare tio lysande nummer som alla är skrivna gemensamt av medlemmarna. Totalt tolv originalsånger av exceptionellt hög klass. Inte många svenska sextiotalsband kunde fylla ett helt album med suverän popmusik som helt igenom var komponerat av dem själva.

Vem producerade ert första och enda album? Alla fyra var delaktiga i låtskrivandet, hur gick det till?

-Udo Bowien producerade även ”Smoke Rings”. Hur låtarna kom till handlade mer om att arrangera än att komponera, det mesta fanns redan som embryon.

Shamrocks utstrålar på "Smoke Rings" ett befogat självförtroende som måste ha varit baserat på, å ena sidan de ständiga mötena med en internationell publik och å andra sidan den goda stämningen inom gruppen. Hela albumet uttrycker enhet och kollektiv strävan. Känslan av att nu gör vi det här tillsammans och att det egna egot inte får äventyra helheten genomsyrar varenda sång. Trots den lilla sättningen, bestående av bara två gitarren, bas och trummor är "Smoke Rings" ett synnerligen variationsrikt album. 1966 års popmusik i absolut toppklass med genomgående mycket fina vokala insatser från alla fyra medlemmarna. Själv älskar jag den dubblerade sången i refrängerna i låtar som "Smokerings", "Please Don't Cry", "Nobody Cares About Me" och "See Me Coming" och den genomgående vokala dubbleringen i "How The Time Flies" får mig att tänka på The Everly Brothers.

Tolkar jag det rätt att det fanns en stark kollektiv känsla inom gruppen?

-Ja, vi hade en OTROLIGT bra kemi i bandet som visade sig i att alla var beredda att ställa upp för varandra.

På "How The Time Flies" kan man höra vilket sagolikt svängigt litet combo Shamrocks var. Det grundmurade samarbetet mellan Björn Wrangerts trummor och Dieter Feichtingers bas gör det lätt för de båda gitarristerna Jan Granaht och Kent Risberg att låta lika tajta som parhästarna Dave Edmunds och Billy Bremner kom att låta tio år senare. Med "How The Time Flies" spelade Shamrocks pubrock långt innan begreppet ens var påtänkt och på "Misconception" fortsätter de att briljera i samma genre. Båda låtarna skulle med lätthet ha platsat på Rockpiles spellista.

Avspeglade era studioinspelningar också er konsertrepertoar?

-Vi hade ju stämsång som vårt adelsmärke så några ”klassiker” ingick även i vår grundrepertoar, men annars satsade vi mest på egna låtar för att bibehålla vår identitet.

Inspelningarna kom att utgöra Shamrocks enda album och släpptes 1966 i Tyskland som "Smoke Rings" och i Frankrike som "A PARIS Cadillac". Omslagen är olika men innehåll och låtordning är i stort sett samma. Det som skiljer utgåvorna åt är att på den franska utgåvan ersattes "See Me Coming" med en nyinspelning av "Cadillac". Fransmännen gick därmed miste om en av Shamrocks bästa låtar. Den som inte insett Shamrocks storhet bör, på hög volym, lyssna på "See Me Coming", som är en uppvisning i vad man får om man blandar powerpop och pubrock. En tuff kombination innehållande pådrivande bas och trummor, med stundtals öppen hi-hat, en intensiv kompgitarr och övertygande sång. Ett absolut måste för de som gillar den norska gruppen The Wizards powerpopmästerverket "See You Tonight".

"See Me Coming" borde ha blivit gruppens nästa singel. Istället valde skivbolaget eller gruppen att på hösten 1966 släppa skivans två snällaste spår, "Smokerings"/"I'm On The Outside Looking In", som singel. Möjligen sneglades det på hitlistorna. Siktet var nu inställt på att erövra England.

Varför byttes just "See Me Coming" ut från "A PARIS Cadillac"?

-Vem som bestämde att ”See Me Coming” skulle lyftas bort kommer jag inte ihåg.

1967 började bra med tv-framträdanden inspelade i Frankfurt tillsammans med Eric Burdon and The Animals och The Troggs. Gruppen reste till Paris för att spela in den tolv minuter långa promotionfilmen "Shamrocks In Paris" och i Holland hade deras två år gamla "Cadillac" letat sig högt upp på hitlistorna. De få gångerna tiden medgav att turnéra i Sverige spelade Shamrocks på de bästa klubbarna, typ Cue Club i Göteborg och Nalen i Stockholm. Vid en längre Sverigeturné tillsammans med engelska Manfred Mann och The Mindbenders lyssnade Manfred Manns manager Gerry Bron på gruppen och blev så förtjust i vad han hörde att han lovade hitta bra låtmaterial för en lansering i England.

Troggs och Eric Burdon and The Animals, det var inga dåliga namn ni spelade med. Jämfördes ni med så stora artister i Tyskland, Frankrike och Holland? Hur väl kände man till i Sverige att ni var stora på kontinenten. Själv såg jag emellanåt ert namn i poptidningar, typ Bildjournalen och Idolnytt, men hade tyvärr aldrig möjlighet att se er.

-De kända band du räknar upp var som sagt band som vi var och varannan dag träffade och jämfördes med. Trots detta så var intresset gör oss ganska svalt när det gällde svensk press. Vi var med i något enstaka sammanhang här och där, men det var mycket långt ifrån den popularitet vi rönte i övriga Europa.

Gerry Bron höll sitt löfte och i slutet av april 1967 åkte Shamrocks över till London och blev där väl omhändertagna av Manfred Mann själv som blev deras ciceron under Englandsvistelsen. Inför de stundande inspelningarna, som påbörjades 24 april i legendariska Regent Sound Studios på Denmark St, lånade Mann även ut sin relativt nyinköpta Mellotron, som även använts av Beatles då de spelade in "Strawberry Fields Forever".

Vistelsen i London resulterade i två suveräna singelutgåvor av mycket hög kvalitet, innehållande fyra originallåtar skrivna av brittiska kompositörer direkt för Shamrocks. Först ut var "Day Time, Night Time", skriven av Manfred Manns trummis Mike Hugg, och "Don't You Know She's Mine", skriven av medlemmar i Ivy League. Det går inte att ta miste på att det rakt igenom är engelska produktioner. Sångmässigt hade gruppen utvecklats enormt och stämsången på den sistnämnda är grandios och helt i klass med vad upphovsmännen själva brukade prestera.

Vem producerade era inspelningar i London? Specialskrivet material av medlemmar ur Ivy League känns som en verklig ynnest!

-Inspelningarna på Regent Sound i London producerades av Tony Hazzard. Att få tillgång till originalmaterial från bl.a. The Ivy League, Tony Hazzard, Mike Hugg samt Chambers & Pawson var fantastiskt. The Ivy League var ju en av våra förebilder och vi fick säkert 7-8 låtar av dem att välja mellan, men till slut föll valet på ”Day Time, Night Time”/"Don't You Know She's Mine" och ”A Rich Life”/"The Smiling Kind" som singelspår.

Shamrocks sista singel som fyramannagrupp blev en uppvisning i hur genial popmusik kan vara när den är som allra bäst. Från duon Keith Chambers och Peter Pawson fick de "Rich Life", vilken är, liksom "Day Time, Night Time", starkt påverkat av hur Manfred Mann lät då Mike d'Abo var sångare i gruppen. B-sidans "The Smiling Kind" är ett bidrag från Tony Hazzard, som var kompositören bakom Manfred Manns hit "Ha Ha Said The Clown" och som skrivit låtar åt bl a Yardbirds, Hollies, Lulu, Herman's Hermits, Gene Pitney och Tremeloes. "The Smiling Kind" är kanske det allra bästa Shamrocks spelade in. Det är vokalpop influerad av amerikansk folkrock och med en enorm hitpotential, fina sånginsatser, en läcker tolvsträngad gitarr och ett trumspel som suveränt backar upp den snyggt vandrande basen.

Vilka var Keith Chambers och Peter Pawson? Det är okända namn för mig.

-Chambers & Pawson var kompisar till Manfred Mann och Tony Hazzard, de hjälpte oss även med inspelningen av "Day Time, Night Time".

Känner du till de franska coverversionerna - "Une Fleur Dans Le Coeur" - som finns av "Rich Life"? Först av Victoire Scott 1968 och sedan av Therion 2012.

-De franska versionerna av ”A Rich Life” har jag aldrig tidigare hört, vår egen version spelades in 1967.

Hur gick det för er i England?

-Lanseringen i England gick i första hand ut på att få "Day Time, Night Time" spelad så mycket som möjligt på stationer som Radio Caroline och Radio Luxemburg. Vi blev väl mottagna men det fanns såklart en uppsjö av band och låtar, så....Inte långt efter att vi spelat in "Day Time, Night Time" gjorde även Simon Dupree & The Big Sound en version av samma låt som var väldigt likt vår inspelning, men inte heller den nådde toppen. Vi släppte då "Rich Life" och fick mycket spelning även på den, så visst spelade vi en hel del i England. Vi var väl över fyra eller fem gånger i alla fall.

Efter sex år av ständigt turnérande lämnade Jan Granaht Shamrocks 1968, medan de tre kvarvarande fortsatte som trio under en kort period. Innan även Kent Risberg hoppade av hann de dock göra en sista singel. Tyvärr förlitade man sig inte på sin egen goda förmåga att skriva låtar. Istället valde Shamrocks att i Europafilms studio i Stockholm spela in "Travellin' Man" som de hämtade från Stevie Wonder, vilken de också spelade tillsammans med vid gruppens sista framträdande på Olympia i Paris. Till b-sidan plockade man fram den två år gamla "Gypsy Lullaby". Trots det inte helt lyckade valet av sånger till det som skulle bli deras sista singel, förtjänar Shamrocks skivproduktion samma respekt som till exempel Tages inspelningar idag erhåller.

Hur kände du då först Janne Granaht och sedan Kent Risberg lämnade gruppen?

-Visst var det trist när medlemmarna lämnade gruppen, men också förståeligt. Vi hade ju levt ett intensivt liv tillsammans under ganska många år och det satte väl sina spår.

Med tillfälliga gitarrister och massor av jobb inbokade genomförde Björn Wrangert och Dieter Feichtinger ytterligare några långa vändor i Europa innan Shamrocks gick i graven. Där låg de vilande under cirka tjugo år för att på åttiotalet återuppstå med samma medlemmar. Gruppen har alltså redan femtioårskalaset bakom sig, men har ändå inte för avsikt att lägga av. Fortfarande gör de fyra gentlemännen ett antal spelningar i Tyskland och Frankrike varje år. I Sverige är dock intresset för Shamrocks fortfarande lika svalt idag som det var under sextiotalet. Det är dags att ändra på det nu. Shamrocks tillhörde den absoluta eliten inom svensk sextiotalspop. Av egen kraft erövrade de Europa, något säkert många av deras svenska kolleger också önskade göra. Men, bara Shamrocks från Huddinge lyckades!

Upptäck ett av Sveriges bästa beatband, upptäck The Shamrocks!

DISKOGRAFI

SINGLAR
1964
We Gonna Make It / A Lonely Man (Karusell, KFF568)
A Mountain Of Silver / Skinny Minny (Karusell, KFF588)
Cadillac (Verion 1) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
Cadillac (Verion 2) / Easy Rider (Karusell, KFF608)
1965
La La La / And I Need You (Karusell, KFF626)
1966
Balla Balla / Things Will Turn Out Right Tomorrow (Karusell, KFF650)
Don’t Say / Oxford Street 43 (Karusell, KFF672)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Karusell, KFF691)
Smokerings / I’m On The Outside Looking In (Reklam för Kalaspuffarna och Fraskuddar, Karusell, KFF691)
1967
Day Time, Night Time / Don’t You Know She’s Mine (Karusell, KFF711)
The Rich Life / The Smiling Kind (Karusell, KFF723)
1968
Travellin’ Man / Gypsy Lullaby (Karusell, KFF727)

ALBUM
1966
Smoke Rings (Tysk utgåva, Polydor International 623015)
A PARIS Cadillac (Fransk utgåva, Polydor Privilège, LPL1367NY)

Ett stort tack till Björn Wrangert för information och foton!

Jimmy Lindskog

Jan Granaht

Dieter Feichtinger

Björn Wrangert

Kent Risberg