BÄST 2012...
...betyder, liksom tidigare årsbästalistor, inte att inspelningar eller utgivningsår ens behöver vara i närheten av 2012. Det är kort och gott bara bra musik som jag upptäckt eller återupptäckt under året.
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)
Författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal har grävt djupt i sin skivsamling och här tillhandahåller han tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande.
Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”. Och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.
Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata, att det är med rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.
Värdighet
(Punks Only)
Den uppmärksamhet Bäddat För Trubbel fick i och med debuten “Det här är inte New York” har verkligen inte stigit gruppen åt huvudet.
På uppföljaren “Värdighet” är man tillbaka med samma energimättade pubrockspunk, kopplad till ångestfyllda texter om vardagslivets realiteter. Sömnlösa nätter, kamrater som plötsligt vill imponera, ett arbete man vantrivs med eller allmän otillräcklighet blir i Bäddat För Trubbels musik poesi av kött och blod.
Mitt i ursinnet drar gruppen ner tempot och till kompet av en gospelorgel och det kanske vackraste gitarrsolot jag hört förkunnar Bäddat För Trubbel att man inte behöver vara så sträng mot sig själv:
Det var tio tusen år sen idag, den här staden var du och jag
fast än jag har mycket mer nu, saknar jag allt
Men efter en lång och hård arbetsdag är det förlåtet att bli sentimental
jag är inte en av dem som glömmer så lätt
Man måste skilja på fakta och nostalgi
Man får lov att förlåta och man får lov att låta bli
Nu är du gammal och vill vara ifred
Du har hittat någon att dela din vardag med
och jag har hittat någon som faktiskt bryr sig om hur jag mår
Funky Midnight Mover - The Atlantic Recordings (1962-1978)
(Rhino, 5 cd-box)
Från de första stora framgångarna 1965, med “Don´t Fight It” och “In The Midnight Hour”, fram till 1973 placerade Pickett sig själv och Atlantic Records inte mindre än 35 gånger på de amerikanska hitlistorna.
Med en röst som var lika gapigt tuff som James Browns, men samtidigt strävt soft som Otis Reddings och med ett självförtroende som verkade överträffa dem båda intog Wilson Pickett sin rättmätiga plats bland soulmusikens tungviktare.
Varifrån kom självförtroendet och den personliga sångstilen? Vad gjorde honom till den han var? Svaret finns säkert att finna i hans bakgrund. Född i Prattville, Alabama 1941 och uppvuxen i närheten av morföräldrarna, där morfadern var predikant, blev han tidigt exponerad för gospelmusik, vilken också framträder som en mycket stark influens genom hela hans Atlanticproduktion.
Rocks
(Bear Family)
Ella Mae Morse var äkta vara rakt igenom. Rakryggad tog hon sig an svart rhythm & blues med samma övertygelse som giganterna LaVern Baker och Ruth Brown. Hennes hyllning till genren kulminerade 1954 i albumet “Barrelhouse, Boogie And The Blues”, där vi kan höra henne framföra sånger som The Drifters “Money Honey”, Ruth Browns “Daddy, Daddy” och 5-10-15 Hours, The Dominoes “Have Mercy Baby” och The Ravens “Rock Me All Night Long”.
Ni som trodde att Elvis Presley uppfann rock´n´roll får tyvärr en knäpp på näsan här. När Ella Mae Morse och Don Raye 1946 smågnabbade sig genom öppningsdialogen till “The House Of Blue Lights” låg säkert den elvaårige Presley storörad vid familjens radio och försökte förstå vad som hände.
Morse var definitivt en av alla de artister som under efterkrigstiden lade grunden för det som i mitten på femtiotalet skulle bli allmänt känt som Rock´n´Roll.
Honey I Need / I Can Never Say
(Fruits de Mer)
THE PRETTY THINGS
S.F. Sorrow Is Born
She Says Good Morning
Baron Saturday
Renaissance Fair
(Fruits de mer)
Fortfarande i full aktion, vitala och så kompromisslösa som deras egen historia ställer krav på att de skall vara. Originalmedlemmarna Phil May och Dick Taylor ser naturligtvis ingen anledning att fortsätta om de inte kan leva upp till den höga standard vi är vana att de håller.
Fruits de Mer Records spelade in bandet i december 2010 då de, på The 100 Club i London, framförde först hela första Lp:n och därefter det psykedeliska mästerverket S.F. Sorrow. Den förstnämnda liveinspelningen kommer senare i år att släppas som Lp. Därifrån är “Honey I Need” hämtad, medan “I Can Never Say” är en nyligen återfunnen demoinspelning från 1965.
Till de tre liveversionerna från “S.F. Sorrow” har man adderat en mäktig liveinspelning av “Renaissance Fair”, hämtad på The Byrds Lp “Younger Than Yesterday” (1967), från då The Pretty Things spelade på Paradiso i Amsterdam 1969.
Just nu befinner sig The Pretty Things på turné i Australien, den första sedan 1965 då gruppen blev portförbjuden i landet, och lär visst återförenas med den blytunge originalbasisten John Stax som numer är bosatt i den delen av världen. Oj, oj, oj...
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)
Gitarrist Jan Oldaeus producerade tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag. Några sådana fanns inte trots att den här skönheten låg framför deras fötter.
“Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till “Route 66” på deras första Lp. Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i “Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer.
The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i “Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.
(Great Voices Of The Century)
För under hundralappen på ebay, alltså näst intill gratis, kan man hitta det engelska skivbolaget Great Voices Of The Centurys utgåva “ON BENDED KNEE - The Birth Of Swamp Pop”, innehållande inte mindre än sextiofem charmiga och mycket sympatiska inspelningar från södra Louisiana gjorda mellan 1955 - 1961.
Mellan Earl Kings öppningsspår “Those Lonely, Lonely Nights” (1955) och Rockin´ Sidneys final “You Ain´t Nothing´ But Fine” (1961) blandas namnkunniga artister som Johnny Allen, Cookie & The Cupcakes och Bobby Charles med mindre kända namn som Little Alfred & The Berrycups och T.K. Hulin & The Lonely Kings.
En del kom ut som singlar på bolagen Ace, Excello, Jin och Goldband medan andra var inspelade i en skrubb och inte avsedda för våra öron. Själv älskar jag det här och störs inte alls av att få en och annan dubblett av den här fantastiska mixen av cajun, country, blues, soul, rhythm & blues och rock´n´roll. Helt underbar musik och mycket prisvärt för den ekonomiskt sinnade.
(Southern Domestic)
Till den imponerande kostnaden av åttiosex pund spelades “The Len Bright Combo Present The Len Bright Combo By The Len Bright Combo” in på några timmar i Upchurch Village Hall.
Eric Goulden tog sig i kragen och skrev med “You´re Gonna Screw My Head Off”, “Someone Must´ve Nailed Us Together”, “Young, Upwardly Mobile...And Stupid” och “Lureland” några av sina absolut bästa sånger. Men allra, allra bäst är en kärleksbagatell med den poetiska titeln “Shirt Without A Heart”. En fullständig popexplosion av positiv energi med en oemotståndlig Eric Goulden stående på tå.
Bara sju månader efter debuten släppte The Len Bright Combo sitt andra och sista album, “Combo Time!”, och det enda som hade förändrats var att musiken blivit något mörkare och tyngre. I övrigt var det samma geniala blandning av psykedelia, garagerock och starka popmelodier och än idag har ingen tagit den tämligen begränsade garagerocken längre än de här männen gjorde genom att bara vara sig själva.
Hey Boss Man!
(Phillips International/Bear Family
Med en spartansk elegans, liknande den som fanns hos musiker som Jimmy Reed och Slim Harpo, spelade Frank Frost och hans medmusiker i The Night Hawks - Jack Johnson: sologitarr och Sam Carr: trummor - under tre långa sittningar 1962 in “Hey Boss Man”.
Skivan sålde inte alls, men är ändå i all sin enkelhet en triumf lika mycket för Frank Frosts behagligt vackra rhythm & blues som för Sam Phillips genialt enkla produktion.
The Fame Recordings
(Ace)
“I´m sitting by myself in the car in front of FAME studios in the early morning. Just sitting there, thinking, `My boys have left me´. I was going through the emotional deal, feeling sorry for myself. I just kept looking at the door: they left me...they left me...they left me. And then it occured to me - that´s not only a door, that´s the door. I thought, it´s a good thing they left, because I don´t need to be going out on weekends, getting drunk, spending all the money I make. What I really want to do is go through that door. I wanna learn everything I can that´s going on in that building. I wanna be a good engineer. I wanna be a good songwriter, I wanna learn how to produce records. I was already watching everything, but that was the point that I said `I gotta go´I don´t really want to perform . That ain´t my deal, being a star and all that. That´s really nowhere, that ain´t gonna last long, and you´ll probably die. Here, you live and write and make records. Isn´t that what you wanna do? Hell yes! I wanted to do that.”
Den gatusmarte tuffingen Dan Penn satt 1965 självömkande utanför Famestudion, övergiven av sitt band som dragit till Nashville för att söka framgång och förmögenhet. Beslutet att stanna hos Rick Hall i Muscle Shoals, Alabama och skriva hjärtskärande musik åt soulmusiken giganter har vi alla anledning att vara tacksam för.
Late Morning Light
(Dell´Orso, 2010)
Skall det göras, skall det göras ordentligt tycks vara den engelska gruppen The See Sees grundläggande inställning till sin musik. Det är ur sextiotalets psykedeliska period de hämtar sin inspiration, men vi tas inte tillbaka till ursprunget, utan musiken serveras oss idag som om genren alltid varit självklar, närvarande och lättillgänglig.
Visst är det charmigt med unga musiker som upptäcker kraftpaket som The Sonics och The Wailers, köper en fuzzbox och drar volymreglaget till tolv på förstärkaren, men The See Sees är något mycket, mycket mer än rå energi. Det är en ren njutning att höra hur gruppens röster vävs in i varandra i melodier som är omöjliga att värja sig mot och framförda med en ljudbild som är både spröd och tung. Man fullständigt överrumplas av hur välgjord och förförande The See Sees musik är.
(Hot Stuff)
En samlingserie som övertygar mer och mer. Att någon till slut skulle lyfta fram Hazze Heps burleskt psykedeliska alster “Snow” var faktiskt mer än jag hade vågat hoppas på, men här finns den äntligen lättillgänglig för de som vill ha en dos av äkta originalitet.
Nu väntar jag bara på att någon skall släppa hela Hazze Hep Östlunds samlade musikaliska gärning. Den första Hep Stars-singeln, de fyra singlarna med The Fools och de två solosinglarna är något jag alltid återkommer till och Östlund är värd en samlings-Lp. Karln hade ju för bövelen humor.
Tack också till Hot Stuff för att man på innerpåsens text om “Snow” använder mina formuleringar. http://raisedonrecords.blogspot.se/search?q=hazze+hep+%C3%B6stlund
Andra starka anledningar att köpa “Who Will Buy...Vol 4” är framför allt Troublemakers freakbeatpärla “Sally” (1967) och dansbandssångaren John Julian och gruppen Curt-Görans fantastiska “Misery Is Such A Mystery” (1968), psykedelisk harmony pop i världsklass!
Leaving Atlanta
(Douchemaster)
Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.
Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato.
The Lost Kerosene Tapes 1999
(Sound Asleep)
Bob Woodruff har låtit sina fans väntat länge. Efter debuten “Dreams And Saturday Nights” 1994 och uppföljaren “Desire Road” 1997 spelade Woodruff in det som var menat som hans tredje album, “Kerosene”, 1999. Det skulle dröja tolv år innan skivan till slut gavs ut.
Ett av dessa tålmodiga fans som aldrig slutat vänta är Jerker Emanuelson, ägare av Sound Asleep Records i Vara på Västgötaslätten, som för ett par år sedan fick kännedom om Woodruffs outgivna album. Det är honom vi har att tacka för att Woodruffs tredje album nu finns tillgängligt.
Personligen tycker jag Woodruff är mest intressant när han, som här, tonar ner countryinfluenserna och istället släpper loss en hel arsenal av powerpop, fullmatad med välklingande gitarrer, Hammondorgel, stämsång och munspel.
Live In Hamina 1973
(Love Records)
En del människor rensar hjärnan genom regelbunden löpträning, själv hatar jag att motionera och lättar istället eventuella psykiska spänningar med oförställd musik.
Finska Hurriganes är precis den typen av band som aldrig skulle drömma om att göra sig till. Det är rakt, tufft och framför allt mycket humor. Det enda jag saknar på “Live In Hamina 1973” är deras version av danska The Lollipops “I Will Stay By Your Side”.
A Force That Cannot Be Named
(RPM International)
Äntligen!
Ett stort tack till engelska RPM International som insåg hur unika Jack Downing & The Other Side var. En generös utgåva som spänner över tiden 1966 - 1974 och består av allt deras studiomaterial samt demo- och liveinspelningar.
Träffsäkert beskriver bandets siste gitarrist, Janne “Halkan” Hallquisth, vad man ville åstadkomma: “Bandet var stilmässigt svårfångat och country på den tiden var inte speciellt populärt. Stilen förknippades med Rankarna, dvs dansbandscountry. Idag spelar många band, även svenska, en blandning av country och rock. Alltså det vi gjorde redan i början på 70-talet och då var helt ensamma om i Sverige. Vi blandade redan då boogie, blues och country med rock. I bandet fanns instrument som dobro och lapsteel. Om vi funnits idag hade vi haft en betydligt större publik och kanske även varit rätt kultiga. Vi övade inte ihjäl oss, blev aldrig för strikta, men vi spelade mycket ute och bandet svängde helt enkelt jävligt bra!”
LÄSVÄRT:
Will Birch
(PAN Books)
När det inte fanns någon naturlig plats för en sån som Ian Dury inom den utseendefixerade rock- och popvärlden ritade han helt fräckt om dess prototyp och placerade sig själv i centrum. Durys förmåga att entusiasmera sin omgivning var enligt hans första manager Gordon Nelki enastående: “He could hardly walk down the street, but the vision he put together was amazing, brilliant. It attracted spectacular attention from start.” och musikern Chris Lucas är lika imponerad: “He was going to be our passport to a rock´n´roll nirvana. He had a few years on us and was streetwise. He knew people and had credibility. He was mesmerizing and charismatic from the beginning, and we believed in him.”
Inte illa av en person som hade så mycket emot sig. Hans historia, spännande och engagerat berättad av Will Birch, borde ingjuta hopp hos alla som misstror sig själv och sin egen förmåga.
Hannes Råstam
(Ordfront)
Med en ofattbar envishet plöjer sig Råstam genom tiotusentals sidor förundersökningar, sitter i dygn och lyssnar på kassetupptagningar och tittar på videoinspelningar med en fabulerande Thomas Quick. Han fullständigt smular sönder bevisningen mot Quick som en av världens värste seriemördare.
En fantastik läsupplevelse som borde bli en bibel på journalisthögskolan. Boken om Thomas Quicks var egentligen redan skriven av advokaten Pelle Svensson. Hans “Quick: Den stora rättsskandalen” kom 2009, men fick aldrig samma genomslag som Råstams bok. Båda drar samma slutsatser, men i motsats till Svensson raljerar aldrig Råstams, utan låter oss läsare själv dra slutsatser utifrån det vi läser
Göran Brandels & Lennart Wrigholm
(Premium)
Ett av Sveriges genom tiderna största band porträtteras på ett alldeles utmärkt sätt av Tagessamlaren Göran Brandels och journalisten Lennart Wrigholm.
Med ett sanslöst unikt bildmaterial bestående av skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor och verkligen mängder av privata fotografier låter författarna oss följa gruppen från åren strax innan det taffliga genombrottet med “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och Blondskivan “The Lilac Years”.
“Boken Om Tages” är ett föredöme för hur musikbiografier skall skrivas - engagerat, kärleksfullt och tidskrävande. Det finns inga genvägar till ett så suveränt resultat.
Mike Markesich
(Priceless Info Press)
Det tog Mike Markesich tjugo år att dokumentera sextiotalets amerikanska garagerock. Men resultatet är värd all väntan.
Det är nära på ångestskapande att läsa den digra singeldiskografin från A till Z. Det finns ju ingen chans i helsike att man skall få höra allt Markesich grävt fram. Likt en musikjournalistikens Hannes Råstam har han inte låtit sig skrämmas av det ofantliga arbete som legat framför honom. Ett imponerande uppslagsverk som kommer att åka in och ut ur bokhyllan.
Tillbaka igen på Raised On Records årsbästalista. Det är bara att lyfta på hatten för herrarna Håkan Pettersson och Lars Kärrbäck i deras oförtröttliga strävan att låta oss veta ALLT om pubrockens profiler. Under året har de låtit oss ta del av Ian Gomm (jodå, jag vet att den kom i slutet på 2011) och Will Birchs både möjliga och omöjliga utgåvor. Och trevliga är de båda männen också.
KONSERTER:
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea
England, 2012.03.16
När Mickey Jupp ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.
När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är så få förunnat att kunna ge.
Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa.
Mastodont, Örebro 21 juni 2012
En av de bästa konserter jag sett. Man har ju sagt det många gånger tidigare, men Gripkas spelning på Mastodont hamnar i den kategorin. Inledningen var fullständigt formidabel med sin Träd, Gräs och Stenar goes Country-känsla, Likt tidigare T,G&S var det omöjligt att veta åt vilket håll musiken skulle spreta.
Det sägs finnas likheter mellan Gripka och Neil Young och med risk för att "svära i kyrkan" så måste jag erkänna mig tämligen ointresserad av Neil Young. Gitarrmattorna Gripkas band levererade var långt mer spännande än de jag hört Young åstadkomma.
Lyssnade på Gripkas skivor strax innan konserten och blev tveksam om jag skulle gå dit. Väl där överraskades jag av hur annorlunda, och långt mycket bättre, bandet lät live. Det var första gången jag såg karln och var inte alls beredd på att få höra så suverän gitarr-rock
