ÅRSBÄSTA 2024

ÅRSBÄSTA 2024

Som vanligt betyder årsbästa inte nödvändigtvis att det är utgivet 2024. Det kan lika gärna vara något jag upptäckt eller återupptäckt i år. För det som är äldre än 2024 anges utgivningsåret efter namnet på skivbolaget. I annat fall är utgåvan från i år. Någon inbördes ordning finns naturligtvis inte. Allt är lika bra, men på olika sätt.

H. SELF

Skälva

(Ella Ruth Institutet)

H. Self, vars namn är Henric Hammarbäck, sjunger utlämnande om ett självförbrännande leverne, på gränsen till en trasproletär tillvaro. H. Self verkar ha stått i förrummet till helvetet och vänt. Eller beskriver han andras vedermödor? Det spelar ingen roll. Det är ändå berättelser om de som hamnat rejält utanför. "Gemenskap" - jag har på skiva nog aldrig hört en mer naken berättelse om att underifrån försöka få livet att gå ihop. Det här är Bentes berättelser. Men där Ulf Lundell, i sin vackraste sång, beskriver utifrån, står H Self mitt i. Men här finns också rörande kärleksfulla sånger som "Selma". Rösten och musiken är lika känsliga som texterna. Precis som på hans två engelskspråkiga skivor är arrangemangen storslaget sparsamma, men med modersmålet har han hittat hem och överträffat sig själv med råge. Det blir genomgående magiskt då Self sjunger på svenska. Mest slående är avsaknaden av självömkan och skuldbeläggande. Han blottlägger sina tillkortakommanden med känslorna liggande utanpå kroppen och utan några baktankar. I "Känslor Släpar Efter" uppnår H. Self ren Jim Ford-klass. Många artister lever med musiken. Henric Hammarbäck, precis som Jim Ford, lever i musiken. Det är det som gör deras musik genial. Och de båda "möttes" tidigare på singeln "Candy Love" med Southern Skyline, utgiven på Sound Asleep Records. Leta efter den...

CUFF THE DUKE

Breaking Dawn

Det är tio år sedan Kanadensiska Cuff The Duke gjorde sin förra fullängdare. Är det då värt väntan. Svaret är ett starkt ja. Deras tidigare skivor är alla jättebra, men ingen så homogen som årets "Breaking Dawn". Ljudbilden är större och maffigare än tidigare, 

LISA O'NEILL

All Of This Is Chance

(Rough Trade, 2023)

Det här är Lisa O'Neills femte LP, den första kom redan 2009, men för mig var hon okänd fram till i somras. Det var under de sista sekunderna, i sista avsnittet av den utmärkta Netflixserien "Bodkin", som hennes "Old Note" spelades medan eftertexten rullade. Ibland faller man fullständigt pladask inför en artist. Det här var ett sådant ögonblick. O'Neill kommer från Irland och har något av kultstatus på hemmaplan. Biljetterna till en spelning i Belfast tog slut innan jag ens hann blinka. Mer tur hade jag då hon besökte Edinburgh 21 augusti i år. Liten och späd, tillsammans med ytterligare en musiker som trakterade olika sträng- och klaviaturinstrument, höll hennes röst publiken i ett järngrepp. 

DANA GILLESPIE

Foolish Seasons 

(Decca, 1968)

I år kom Dana Gillespies debut-LP i nypressning. Den öppnar starkt med "You Just Gotta Know My Mind", skriven av Donovan för Dana Gillespie, hans dåvarande flickvän. Av någon anledning blev inspelningen liggande och gavs ut först på "Foolish Seasons" 1968. Även om Gillespie var först med att spela in den, så var den obskyra amerikanska sångerskan Karen Verros först med att ge ut den. Intressantast på "Foolish Seasons" är ändå de två sångerna skrivna av Billy Nicholls, "Life Is Short" och "London Social Degree", som hämtades från Nicholls obskyra LP "Would You Believe". Resten av materialet är mer samstämmigt med Nicholls musik än Donovans "You Just Gotta Know My Ming". Som helhet en jättefin skiva i Fading Yellow-genren.

THE MAHARAJAS

Ride The Wylde Mammoths

(Chaputa!)

Gitarrister och låtskrivaren Peter Maniette var inte vem som helst. Han startade Wylde Mammoths i mitten på åttiotalet, vars musik låter som brittisk rhythm & blues verkligen lät på mitten av sextiotalet. Peter Maniette gick bort tidigare i år och The Maharajas hyllar honom och hans grupp med tio låtar från Wylde Mammoths låtskatt. Ett möte mellan två av Sveriges bästa band.

THE HANGING STARS

On A Golden Shore

(Loose)

Det är som om RIchard Olson - gruppens låtskrivare, sångare och gitarrist - varit marinerad i musiken, vars ursprung kan hittas i Kalifornien mellan 1965-1968. Det är lätt att begränsa minnet till enbart psykedelia, men det var bara ett inslag av allt som tog sig musikaliskt uttryck på den amerikanska västkusten under de gyllene åren. Där fanns också country, countryrock, pop, rock'n'roll, jugbandmusic , blues, folk och folkrock. Band som Jefferson Airplain, Beau Brummels, Moby Grape, Byrds, Charlatans, Grass Roots, Dillards, P.F. Sloan , Knickerbockers, Electric Prunes, Leaves... Richard Olson kan dom alla, men mest av allt är The Hanging Stars Englands svar på debutskivorna med Moby Grape och West Coast Pop Art Experimental Band.

THE STEPS

Don't Want You/Every Little Thing

(OWR)

Det Alingsåsbaserade skivbolaget One Way Ticket återutger en singel utgiven av Milwaukees lokala Blue Ribbon Records 1981. Låter det udda? Inte alls, det är så enkelt att kvalitet har inga gränser. The Steps vann en Battle of the Bands-tävling där första pris var studiotid och en singelutgåva. 500 exemplar trycktes upp och såldes vid gruppens spelningar eller gavs bort till släkt och vänner. Förstod The Steps att man lyckats göra en framtida powerpopklassiker? OWR Records besparar oss mödan att ruinera oss för ett original. Snygg och välgjord är den också.

ZEROS

Don't Push Me Around

(Munster)

Den som vill veta hur Chicanorock lät tjugo år efter att genrens stora namn Ritchie Valens dog, har svaret här. Fyra tonårsgrabbar hemmahörande i Chula Vista - en förort söder om San Diego, strax norr om gränsen till Mexiko och inte långt från Tijuana - med förmågan att kombinera bra låtar med mycket energi. Bomp Records gav ut deras två första singlar, vilka båda finns med här, tillsammans med annat material från 1977 och 1980. Intressant att notera är att gitarristen Robert Lopec på nittiotalet tog namnet El Vez, The Mexican Elvis, och gjorde bl a en fin inspelning av "Maria's The Name (Of His Latest Flame) skriven av Pomus/Shuman. 

THE CUTTHROAT BROTHER and MIKE WATT

The King Is Dead 

(Hound Gawd!, 2021)

Febrigt gitarrlarm med gitarr, bas och trummor i totalt 25 minuter. Jämförs med Cramps och Gub Club, själv skulle jag vilja lägga till Jesus And Mary Chain. Mest för att den överrumplande ljudmattan är gjord med finess. 

Q65

The Life We Live

Anthology 1965-2000

(Pseudonym, 11 cd-box)

Den brittiska popmusiken på sextiotalet gav eko över hela världen. Varje land i Europa hade mängder av lokala motsvarigheter till Beatles, Rolling Stones, Yardbirds, Who, Animals och Pretty Things. Holland var inget undantag. Under samlingsnamnet Nederbiet/Nederbeat gjordes fantastisk pop-, beat- och rhythm & blues-musik. Q65 tillhörde de mest kända och produktiva. Boxen "The Life We Live" innehåller allt, plus tidigare outgivna liveinspelningar, med gruppen. Det är en viktig djupdykning i en av Europas bästa och tuffaste grupper. 

AMY RIGBY

Diary Of A Mod Housewife

(koch, 1996)

AMY RIGBY

Hang In There With Me

(Tapete) 

Det här är hennes första och senaste LP. Där emellan finns ett tiotal skivor utgivna, både solo och tillsammans med hennes man - Eric Goulden. Extra roligt är att hennes debut-LP nu finns i nytryck. Hennes texter är små berättelser med inspiration från ett liv i vardagen. Och jag är förtjust i kvinnor som nått pensionsåldern och fortsätter att spela. Tänker främst på dom som är elektriskt högljudda, typ Cordell Jackson, Bonnie Raitt, Chrissie Hynde och Amy Rigby.

BRIGHT EYES

Five Dice, All Threes

(Dead Oceans)

Ett mästerverk! Skulle kunna rada upp superlativen här, men nöjer mig att "Five Dice, All Threes" gick rakt in i hjärtat. Var tvungen sätta mig då jag först hörde den. Bokade om en hemresa från London för ett par tusen för att kunde se konserten med Bright Eyes i Stockholm 18 november. Konserten ställdes in och flyttades fram till 2 juli nästa år. Surt då, men nu har jag konserten framför mig. Och vad gör man inte för ett mästerverk!?

IAN KAY

Walk That Road Again

(Antifaz, 2023)

Multi-instrumentalisten Ian Kay har inte bara skrivit musiken, han spelar även alla instrument på sin analogt inspelade debut-LP. Resultatet är en snygg blandning av amerikansk folkrock och engelsk Merseybeat, men det är inte revivalpop. Det är pop gjord utifrån bra influenser.

OUTSIDERS

Inside Outsiders

(Mellotronen)

Den mest intressanta utgåvan i år. Outsiders var Sveriges svar på Jimi Hendrix Experience korsat med Cream och med den brutala tyngden hos Blue Cheer. Det här var ingen grupp som strök lyssnaren medhårs, snarare tvärtom. I grunden fanns skickliga musiker med ambition att få ut så mycket som möjligt ur triosättningen. Utan att göra avkall på kvalitéten. Då Hendrix med band turnerade i Sverige imponerades han stort av Outsiders, som var förband till Jimi Hendrix Experience i Högbo utanför Sandviken i Gästrikland. Jag var där.

Mellotronen har samlat Outsiders tre svåråtkomliga singlar och även fått tillgång till outgivet material, varav "Milk Cow Blues", "Dancin' In The Street" och liveinspelningen "Son Of A Gun" är sensationellt bra. Det här är ingen mossig nostalgiutgåva, utan en snygg och välgjord dokumentation över ett av Sveriges tuffaste, tyngsta och mest tidlösa band. Deras tredje och sista singel - "On My Magic Carpet"/"Inside Of Me" -är ett psykedeliskt, elektriskt mästerverk. En som såg medlemmarnas potential var den likaledes geniale sångaren Jack Downing, med vilken de bildade The Other Side och spelade in Jack Downings enda LP "Now And Then"

Tv

THE LOONS

Memories Have Faces

(Munster)

Musikarkeologen Mike Stax är inte bara en utmärkt författare och journalist - med inriktning på "wild sounds from past dimensions", vilket är mottot för hans förträffliga tidskrift 'Ugly Things" - utan även frontfigur i The Loons. Det här är gruppens femte fullängdare och det låter bättre och mer tight än någonsin. Att de lyssnat mycket på Pretty Things S.F. Sorrow, men kanske ännu mer på de amerikanska Epic-utgåvorna med Yardbirds - "Little Games" och "Live Yardbirds! Featuring Jimmy Page" - tar jag för givet. Mike Stax kan Keith Relfs frasering och närmare 1968 års Yardbirds har ingen annan kommit. The Loons är ett förtjusande skolexempel på hur viktigt det är att kunna sin historia. Att ta med sig det bästa och göra något nytt och ännu större, är vad The Loons gjort med den enastående "Memories Have Faces".

JD McPHERSON

Nite Owls

(New West)

Smakfull pop, eller POP, med rena gitarrljud, handklappningar och Oh,oh,oh-körer från mannen som är Beach Boys, Slade, Dick Dale och Smithereens i en och samma person. Eller proper rock'n'roll som han själv väljer att kalla sin musik. Snyggt är det i alla fall. 

GERAINT WATKINS & THE DOMINATORS

(Jungle, 2020)

Varför Vertigo paketerade Geraint Watkins debut-LP i ett så gräsligt omslag är en gåta. Hans musik är jordnära pubrock, med starka inslag av Louisianas swamp pop, vilket omslaget på inget sätt antyder. Holländarna insåg väl problemet och släppte skivan med ett snyggt, adekvat omslag. Jungle Records utgåva består av originalskivan plus fyra outgivna spår, inspelade vid samma tillfälle, tänkta för en uppföljande LP. Dessutom finns ytterligare fyra spår inspelade i nära tid till de övriga. Det handlar alltså om åtta låtar, varav hälften håller den höga Geraint Watkins-klass man förväntar sig. 

PEKKA LAINE & THE ENCHANTED

In Slumberland

(Svart)

Den finske gitarrvirtuosen Pekka Laine gör instrumentalgenren uppdaterad och modern. Laine är, likt Mike Stax, musikarkeolog och kan verka i alla stilarter och stämningslägen. Hans musik är ett soundtrack till mänskligt liv. Extra fin är hans hyllning till världens vackraste vibrato  - "Veronica Was Here" - "She wrote her name in lipstick red on a concrete wall. Her real name was Veronica but the world knew her as Ronnie."

CASH & SKYE

No More Candy/Sweeping Wet Floors

(Third Man, singel 2021)

Moody pop från duo hemmahörande i Los Angeles. Det verkar vara deras enda singel, men en LP med titeln "Just A Stranger" kommer i februari 2025. Det blir ett givet köp.

THE MORELLS

You're Gonna Hurt Yourself

(Sound Asleep)

HIT THE HAY

Vol. 13

(Sound Asleep)

Båda utgivna av det pålitliga skivbolaget Sound Asleep, hemmahörande på Varaslätten. The Skeletons blev en fortsättning på The Morells från Springfield, Missouri. Om det kanske ger en vägledning? Båda grupperna befann sig i ungefär samma spann som NRBQ. Sound Asleep har fått tillgång till sexton outgivna låtar låtar med Morells och kompletterat med udda singelspår.

Samlingen "Hit The Hay, Vol. 13" innehåller precis vad man förväntar sig från Sound Asleep. Alltså powerpop och pop med countryinfluenser av högsta klass. Och som alltid med spännande artister/grupper man aldrig hört talas om.

THE MIKE BELL CARTEL

Ain't No High (That's High Enough)/

Like No Other

(Rouge, singel)

A-sidan tar oss rakt in i den amerikanska garagerocken på sextiotalet. Farfisaorgeln är centralt placerad. B-sidans mer finstämda "Like No Other" har hämtat inspiration från amerikansk folkrock. 

THE KIRKBYS

Don't You Want Me No More/ Bless You

It's A Crime/I've Never Been So Much In Love

(You Are Cosmos, EP 2022)

Gruppens andra och tredje singel utgivna i mitten på sextiotalet. Legendariskt Liverpoolband där Jimmy Campbell ingick som låtskrivare, sångare och gitarrist. Utvecklades senare till The 23rd Turnoff, som 1967 gav ut den suveräna singeln "Michael Angelo".

HJELLE & ORMARNA

Prata Med Mig Själv/Ölbiljett

(Jared Sin, EP)

Ingen årsbästalista är komplett utan Hjelle. I väntan på en snart kommande fullängdare platsar de två spåren han och Ormarna delade med grupperna Tjänstemännen och Härvan på en sexlåtars-EP. 

KONSERTER:

24/1 WARD HAYDEN OUTLINERS

        Schribers Garage, Örebro

12/3 LUCINDA WILLIAMS

        L.A. EDWARDS

        Theatre Akzent, Wien

13/5 PAPER KITES

        Kägelbanan, Sthlm

14/5 MIKAEL RAMEL BÄST BAND

        Fasching, Sthlm

19/5 GERAINT WATKINS TRIO

        Himlavalvet, Stockholm 

21/5 MY DEAR COMPANION 

        Rönnells Antikvariat, Sthlm

22/5 BOSSEBANDET

        TRÄDEN

        JONNA sjunger Turid

        Kollektivet Livet

        Stadsgårdsteminalen,  Sthlm

29/5 MY DEAR COMPANION

        Stora Teatern, Göteborg

26/6 JOHNNY SPAMPINATO & 

        THE VALUE LEADERS

         Himlavalvet, Sthlm

18/7 BRUCE SPRINGSTEEN 

        Friends Arena, Sthlm

27/7 FATBOY

        Lasse i Parken, Sthlm 

16/8 THE HANGING STARS

        DYLAN LeBLANC

        KASSI VALAZZA 

        JUDI BLANK

        VINCENT NEIL EMERSON

        Stockholm Roots

        Debaser/Bar Brooklyn, Sthlm

17/8 BOBBY LEE

        BONNIE BISHOP

        ELLEN SUNDBERG

        Stockholm Roots

        Debaser/Bar Brooklyn, Sthlm

17/8 CHRIS ISAAC

        Waterfront, Sthlm

21/8 LISA O'NEILL

        Queen's Hall, Edinburgh 

22/8 JOHNNY MAC & THE

        FAITHFUL

        Voodoo Rooms, Edinburgh 

23/8 POKEY LaFARGE

        La Belle Angele, Edinburgh 

1/9  CAT POWER

       Göteborgs Konserthus

9/9  THE PRETENDERS

       The Picture Book

       Cirkus, Stockholm 

13/9 BRO MESA

        Love At Heart, Örebro

14/9 DONOVAN KEITH

        Live At Heart

28/9 PEKKA LAINE & THE

        ENCHANTED

        Solna Skivmässa

29/9 ELLEN SUNDBERG -

        “Ett bloss för Bodil Malmsten”

        Stockholm Stadsteater    

16/10 SPOTNICKS

          Scalateatern, Karlstad

8/11 COUNTRY WESTERNS

        Melodybox, Hägersten

14/1 BOB DYLAN

        Royal Albert Hall, London

15/11 DADDY LONGLEGS

          THE SPEEDWAYS8

          Bush Hall, London

16/11 THE HANGIN’ STARS

          SID GRIFFIN

          Prince Albert Pub, Brighton 

17/11 AMY RIGBY 

          Waiting Room, London

30/11 BASSE WICKMAN

         +ENTOURAGE

          Närkes Kulturbryggeri, Ör

3/12   H SELF

          Jazzbaren/Katalin, Uppsala

12/12 UJE BRANDELIUS

          Fasching, Stockholm      

27/12 MAHARAJAS

          CRIMSON SHADOWS   

          Satin, Örebro

Skickat från min iPad

ÅRSBÄSTA 2023

ÅRSBÄSTA 2023

Som vanligt betyder årsbästa inte nödvändigtvis att det är utgivet 2023. Det kan lika gärna vara något jag upptäckt eller återupptäckt i år. För det som är äldre än 2023 anges utgivningsåret efter namnet på skivbolaget. I annat fall är utgåvan från i år. Någon inbördes ordning finns naturligtvis inte. Allt är lika bra, men på olika sätt.

THE CARTER FAMILY

In The Shadow of Clinch Mountain

(Bear Family, 2000, 12-cd-box)

När boxen kom för tjugo år sedan tänkte jag att det blir för mycket, idag tänker jag att det är för lite. Elva fullmatade cd:n från perioden 1927-1941 med alla deras inspelningar och en cd med intervjuer. Visst har jag hört och uppskattat Carter Family tidigare, men när stjärnorna stod rätt och blixten slog ner stod det helt klart - bättre än så här kan det bara inte bli! Bara i en tid då det inte gick att fuska kunde tre personer skapa något så levande, naket och mänskligt. Och Maybelle Carter, vilken gudabenådad gitarrist och stilbildare. Bear Familys bild- och textdokumentation är av sådan hög klass att de lämnar alla andra skivbolag långt bakom sig. Mitt kanske bästa skivköp någonsin.

UFO ÖVER LAPPLAND

Spökraketer

(Burnt Toast, 2022)

Instrumentell spacerock från Umeå med en i grunden pulserande rytm bestående av bas och trumma och ovanpå det gitarrer som ges helt fritt utrymme. UFO över Lappland har jämförts med grupper som Hawkwind, Neu! och Amon Duul ll. Monotont tycker några, irriterande andra, själv tycker jag de fyra låtarna är rena högtidsstunder.

THE WHY OH WHYS

Popular Music By Unpopular People

(Beluga, Spotify-EP)

Vad är hemligheten med Flen. Ur en befolkning på drygt 6000 har ett slags fäbless för powerpop vuxit fram och fått fotfäste. Hur förklarar man att tre av mina favoriter inom genren kommer från en liten håla i Sörmland - The HiJackers, Råttanson och The Why Oh Whys. Fenomenet finns även på andra håll. I Enviken, utanför Falun, ligger rockabillyns huvudort i Sverige och Solna förknippas med garagerock. Det finns säkert många fler exempel. Att sångaren i The Why Oh Whys låter som Ray Davies är ett extra plus till deras Jonathan Richman & The Modern Lovers-energiskt uppfriskande poplåtar.

PEACH AND LEE

Not For Sale 1965 - 1975

(Reminder, 2LP)

Inspelningar gjorda mellan 1965-75, varav inga tidigare getts ut. Varför? Det är fullständigt ofattbart att så fantastisk musik aldrig gavs möjlighet att möta en skivköpande publik. Den som har minsta intresse för pop och powerpop, borde genast kasta sig iväg till Push My Buttons, Stockholm bästa skivaffär, det är där den nyfikne lyssnaren stillar sin längtan efter det bästa inom pop, rock'n'roll, punk och garagerock.

Min första tanke efter att pickupen tagit sig igenom ett par låtar, var likheten till den kortvariga gruppen Rockin' Horse. Liverpoolbandet, vars enda LP - den suveräna "Yes It Is" från 1971 - hade samma förmåga att skriva förstklassiga låtar med fina Beatlesharmonier och stämsång. Och det är det bästa betyg jag kan ge. Peach And Lee är belöningen man får efter timmars sökande i skivaffärer och på -mässor.

BOBBY DARIN

Commitment

(Direction)

Jag har alltid varit svag för Bobby Darin. Efter perioden på Atlantic Records gav han ut två skivor på det egna bolaget Direction, varav "Commitment" är den andra. Året var 1969 och plattan försvann utan att göra något större väsen av sig. På originalskivans omslag heter han plötsligt Bob Darin, vilket förmodligen skulle föra tankarna till Bob Dylan. Utan att befinna sig på samma nivå som Dylan, så var ändå Darin påverkad av den riktning Dylan stakade ut för rock- och popmusiken. Från att ha varit en artist som provat på de flesta av populärmusikens genrer ville han göra musik där även texten betydde något. Han blev politiskt aktiv i slutet av sextiotalet och kampanjade för Robert Kennedy och "Commitment" är en skiva sprungen ur tidens strömningar.

Nu finns "Commitment" i nytryck, den kommer säkert inte att göra något större väsen av sig nu heller. Personligen tycker jag ändå att det är en sympatisk skiva, men jag har å andra sidan alltid varit svar för Bobby Darin.

BILLY FURY

The Sound of FURY - Demos

(Select, 2002)

Ronald Wycherley, eller som vi känner honom Billy Fury, fick sitt artistnamn av sin manager Larry Parnes. Parnes kände igen en begåvning då han såg en och ställde den helt oerfarne Fury inför en publik i princip första kvällen de träffades. Till skillnad mot samtida artistkollegor skrev Fury sitt eget material. På kronjuvelen inom brittisk rock'n'roll, 10"-LP:n "The Sound of Billy Fury", har han skrivit samtliga tio sånger. Skivan är en klassiker och unik då den är det närmaste rockabilly någon brittisk artist kom 1960. Stilen hade då redan varit död i Amerika i så där fyra år. Det var Jack Good som först fick höra de demoinspelningar Billy Fury gjort på de sånger som senare kom att finnas med på "The Sound of Billy Fury". Good övertalade Decca Records om nödvändigheten av en hel LP och hans vision, som skivans producent, var att komma så nära Sam Phillips inspelningar med Elvis som möjligt. 2002 gavs arton av de demoinspelningar Fury gjorde mellan cirka 1958-1960 ut av Select Records. Man bör nog ändå vara ett rejält fan av Billy Fury för att uppskatta de primitiva inspelningarna. Är man det har man naturligtvis redan 10-tummaren och vill då även ha denna.

DEL SHANNON

Stranger In Town/Compendium

(Edsel, 12-cd-box)

Trots att jag redan har den förnämliga Bear Family-boxen "Home And Away", som sträcker sig mellan 1960-1070, kände jag mig tvungen att även köpa Edsel-boxen som omfattar hela hans produktiva period, 1960-1990. Det är ju ändå Del Shannon och jag vill inte vara utan någon av boxarna. Bear Family, för den medföljande dokumentationen gällande text och bild, och Edsel som är så nära komplett man kan komma.

JOE ELY

Full Cirkle / The Lubbock Tapes

(Rack 'Em Records, 2018, 3-sidig vinyl)

De femton låtarna på "Full Circle" har kvalitetsmässigt ingen som helst likhet med vad man spontant skulle kalla demoinspelningar. Musiken är istället fullödig och sensationell, både vad det gäller inspelning och låtmaterial. I mitt tycke har Ely aldrig låtit bättre än här. Och då är jag ändå stormförtjust i hans tre första LP-skivor - "Joe Ely" (1977), "Honky Tonk Masquerade" (1978) och "Down On The Drag" (1979). 

Det skulle dröja till 2018 innan Joe Ely fick sin allra bästa skiva släppt. Och då med aldrig utgivna inspelningar han gjorde för mer än fyrtio år sedan. Med respekt för de tidiga suveräna utgåvorna, och med facit i hand, överträffar ingen officiell version de som här så anspråkslöst kallas demos. "Full Circle - The Lubbock Tapes" består av så mycket hjärta, hjärna och briljans som bara en relativt ung "hungrig" artist kan frambringa.

THE DAVID TATTERSALL GROUP

The David Tattersall Group

(Bella Union)

Gitarristen och låtskrivaren från Wave Pictures på egen utflykt som för tankarna till Ray Davies sätt att komponera. Känslan är stämningsfullt brittisk, vilket förstärks av att bandet huvudsakligen spelar akustiskt. 

ELECTRIC LOOKING GLASS

Somewhere Flowers Grow

(WABB-80, 2021)

Snygg barockpop från en grupp hemmahörande i Los Angeles. Hur osannolikt det än kan låta hittar man sådana här obskyrt fina utgåvor på Coop i Visby!

THE STOICS

Enough of What I Need/Hate

(Okto-Bone, singel)

I sin 400 sidor tjocka bok "TeenBeat Mayhem!" har Mike Markesich med diskografier på över mer än 4500 amerikanska sextiotalsgrupper och -artister. De allra flesta platsar idag under benämningen "Garageband", trots att ordet inte förekom då musiken spelades in. Markesich, och de skivsamlare han samarbetat med, betraktar Texasbandet The Stoics enda singel, utgiven januari 1967, som en tiopoängare, vilket betyder: "Out and Out Killer... the sounds that define the best of '60s garage. A "10" rating crowns an unsurpassed work of genius!". Där är vi överens.

MICKEY JUPP

Hallelujah To Amen

The Boot Legacy: Vol 2

(Conquest)

Mickey Jupp, rockmusikens svar på litteraturens J. D Salinger, drog sig undan musikbranschen, slutade turnéra, göra skivor och slog sig ner uppe i ingenstans i Cumbria, Lake District. Sluta spela in gjorde han dess bättre aldrig, men efter 1994 års "You Say Rock" (Gazell) har han skött allt hemifrån. Utifrån dessa inspelningar har det finska skivbolaget Hiljaiset Levyt och det engelska Conquest Records använt material till två LP-skivor var. Den senaste är "Hallelujah To Amen" och visar att Mickey Jupp aldrig tappat förmågan att skriva och framföra bra sånger. Det är en kulturgärning att Jupps musik också kan nå en större grupp, än bara de fans som redan har köpt de hemmagjorda cd-skivor han säljer på facebook. Min enda invändning är de tråkiga omslagen som Conquest gör, där har de en del att lära av Hiljaiset Levyt.

MÖNSTER

Life Sciene

(Paraply, 2022)

Mönster är hemmahörande i Uppsala. Det var ägaren till skivbörsen Open Mind som insisterade på att jag borde köpa den. Visst hade han rätt. A-sidans drömlika sekvenserna i "Bridges of Glass" och "When Winds Bent The Grass" övergår snyggt i den lätt countrytonade "On My Way". Och efter den meditativa "Spacechild" avslutas sidan med ett förtjusande stycke svensk folkrock i "Skogens Män" - Bosse Hanssons soloskivor sätter fortfarande snygga avtryck. B-sidan är inte lika omedelbar, men växer med varje spelning och speciellt "Save Me", "Particle Arts" och "Celebration" smälter fint in.

THE NOMADS

Where The Wolf Bane Blooms

40th Anniversary Edition

(Busy Bee)

Mini-LP:n på Amigo Records kom 1983 och ingav hopp om svensk rockmusik. Låtarna var som hämtade ur det amerikanska sextiotalsgaraget, men Hasse Östlunds fantastiska gitarrspel skruvade energin i musiken ytterligare några varv. En spännande tid då varje besök hos Gamla Stans Skivhandel alltid resulterade i en välfylld påse. Den entusiastiska och hjälpsamma personalen visste att Solna var rockmusikens epicentrum. Fyrtioårsutgåvan av "Where The Wolf Bane Blooms" innehåller, förutom de sex originallåtarna, ytterligare åtta spår, såsom udda singel- och demolåtar.

LES MAHARAJAS

Talking To The Man/Let's Play House

(Rogue, singel)

The Maharajas är tillbaka på pubrockscenen. Det är tretton år sedan de gjorde "Sucked Into The Seventies". Som om de inte gjort annat plockar de med lätthet ut ur rockärmen ett par alster som "Talking To The Man" och "Let's Play House". 

JESSE MALIN

Sunset Kids

(Wicked Cool, 2019)

Stabilt som en mix mellan Tom Petty & The Heartbreakers och The Faces i en luftig production av Lucinda Williams. Men i låtar som "Meet Me At The End Of The World Again", "Room 13", "Chemical Heart", "Grey Skies Look So Blue" och "Dead On" tänker jag mest på Stevie Klasson, som med samma självklarhet förhåller sig till sitt musikaliska hantverk. Det faller sig helt enkelt naturligt, för låtskrivare och musiker i den här klassen, att utöva sin konstart - rockmusiken. Att plocka influenser ur pop, rock'n'roll, soul, country och blues och göra slutresultatet till något eget. Det är stor konst.

RHIANNO GIDDENS

You're The One

(Nonesuch)

Samma dag som skivan släpptes hade jag turen att stiga in genom dörren på Pet Sounds i Stockholm. Ur högtalarna strömmade soulballaden "Wrong Kind of Right" och jag blev fullständigt överrumplad av den innerlighet sången uttryckte. Rhianno Giddens besitter i "Wrong Kind if Right" samma känslighet som storheter såsom Irma Thomas och Doris Duke. I övrigt hämtar låtarna även inspiration från country-, folk- och cajunmusiken.

PAT PATTERSON

Most Requested Country Songs

(Sweet Mental Revenge)

Pat Patterson var en av dessa begåvningar som förblev okänd. Ja, lika okänd som det skivbolag, Jalap Records, som 1969 gav ut hans enda skiva. Orättvist kan man tycka, då karln har en röst som berör. Men, samtidigt är bristen på framgång för artister som Pat Patterson det som förgyller musiklyssnadet och skivköpandet. Att det fortfarande finns oexploaterade artister och skivor som har turen att lyftas fram av seriösa bolag som Sweet Mental Revenge.  Åtta av skivans tolv låtar är, som titeln anger, "Most Requested Country Songs", alltså coverversioner av countryklassiker såsom "Release Me", "Streets of Baltimore", "Lonesome Fugive" och andra något mindre kända alster. Fyra sånger är från Pattersons egen penna och förutom bra röst och tolkningar av andras sånger, var han även en utomordentlig låtskrivare.

THEE HEADCOATS

Irregularis (The Great Hiatus)

(Damaged Goods)

Thee Headcoats är tillbaka. Billy Childish har så många projekt på gång samtidig, att ett tiotal LP-släpp under ett år är något man numera räknar med. Lägg därtill årligen också ett antal singlar och EP-skivor. Att musiken genomgående är av hög klass är beundransvärt. De som livnär sig på en musikalisk kost bestående av Downliners Sect och annan brittisk rhythm & blues från sextiotalet har absolut nåt att hämta här.

RÅTTANSON

Trebled Region

(Spotify, EP)

Råttanson har gått från att vara ett alter ego för Henrik Aspeborg, hemmahörande någonstans i trakterna runt Uppsala, till att bli en fyra man stark grupp med den klassiska sättningen två gitarrer, bas och trummor. Råttanson gjorde som enmansorkester två explosiva Lp-skivor för det fina bolaget Open Mind - "Full-Scale Shakeability" (2017) och "I'd Much Rather Be With The Noise" (2019). Till den senare hade han lånat in trummisen Anders Björnlund, som spelade med kultgruppen The HiJackers från Flen, vars EP från 1986 innehåller den Barracudasdoftande  "When I Get Home" och Tarantinorökaren "Stage Coach". Björnlund finns även med i kvartetten Råttanson, liksom Alex Petrini Månsson - gitarr och Christian Marosfalvi - bas, båda från suveräna gruppen The Why Oh Whys. Det är inte konstigt att det låter som en speedad version av Roy Loney and The Phantom Movers, alltså fullständigt avväpnande och lyckliggörande gitarrdominerande rock'n'roll. Musiken är så Rockpiletight att självaste Dave Edmunds skulle böna och be om en återförening med Lowe, Bremner och Williams om han fick höra "He Had It In Him". Det är artister/grupper som Råttanson och The Why Oh Whys som håller liv i rockmusiken, gör den vital och ingjuter hopp om dess framtid.

THE MOTIONS

Impressions of Wonderful

(Universal)

En återutgåva av holländska The Motions tredje LP från 1967. Influenserna kom främst från brittiska band som The Syn och Tomorrow. The Motions var ett toppnamn under beatperioden 1965/-66 och var så också under den psykedeliska eran 1967.

ROSE CITY BAND

Garden Party

(Thrill Jockey)

Här finns samma behagligt kosmiska folk- och countrypsykedelia som Ripley Johnson, under gruppnamnet Rose City Band, framfört på sina tre tidigare skivorna. Såg honom på Fasching i Stockholm där han/de med lätthet återskapade den behagliga ljudbild som återfinns på skivorna.

THE MOON WAS FULL AND SO WAS I

(Chaputa)

Vad kan vara mer hedrande för en musiker, som spelat i en mängd olika band, än att tillägnas en hel LP med låtar som bär hans signum. Personen i fråga är garagerockens okrönte konung i Sverige - Jens Lindberg. Och signum är i hans fall långt mer än "bara" namnet under en låttitel. Lindberg är något så unikt som svensk garagerock personifierad. Hans namn förknippas med gruppnamn som The Crimson Shadows, The Stomachmouths och The Wylde Mammoths, som alla hade en framträdande position inom 1980-talets svenska garagevåg. Musiker alldeles för unga för att själva ha upplevt de brittiska rhythm & blues- respektive de amerikanska garagebanden från mitten av 1960-talet. När 80-talet övergick i 90-tal och garagescenen mattades av tycktes Lindberg vara den enda som fortfarande höll fanan högt. Det är den uthålligheten som kommer till uttryck på "The Moon Was Full And So Was I". Skivan är en utomordentligt fin dokumentation över hur väl Jens Lindberg, och övrigt berörda musiker, tog hand om en musiktradition som alltför sällan ges publikt utrymme. 

HANSSON & KARLSSSON with Bengan Dalén.

Crescendo 1968, Vol 1 & 2

(Rock Music/Mellotronen)

I den medföljande texten till skivorna säger Janne Karlsson att han inte är särskilt förtjust i någon av gruppens studioskivor. De kunde helt enkelt inte återge hur duon lät live. Den som vill återuppleva en kväll med Hansson & Karlsson har chansen här. Duon var en sensation då den kom, ingen hade hört något liknande. Hösten 1967 liftade vi smågrabbar de tjugo milen till Stockholm några gånger för att gå på Klubb Filip och se Hansson & Karlsson. Vid ett tillfälle satt gitarristen Bjärne Möller med, men Bengan Dalén, som finns med här på fiol, såg jag bara som gitarrist tillsammans med The Lee Kings. 

THEE HEADCOATS SECT

A Tribute To Don Cranie

(Damaged Goods, ep)

Den 24 februari 2022  avled Don Craine, eller Michael O'Donnell som var hans riktiga namn, till följd av lungcancer. Han blev sjuttiosex år och hade i sextio år varit gitarrist, sångare och ledare för den engelska gruppen Downliners Sect. Thee Headcoats var en av Billy Childish många gruppkonstellationer. Gruppen var en hommage till förebilden Downliners Sect och verksam under första halvan av nittiotalet. Childish kan sin Downliners Sect-historia. Don Craine i sin rhythm & blueshimmel och Keith Grant-Evans, som medverkar här, har all anledning att känna sig stolta.

HECTOR

Demolition, The wired up world of Hector

(Radiation, 2021) 

Det går inte att förhålla sig neutral till Hector från Portsmouth, England. Gruppen lät som Sweet och Bay City Rollers och såg ut som Slade. Deras två singlar har i efterhand kallats "Junkshop Glamrock", alltså skivor man kunde hitta bland högarna ingen ville köpa. Det var då det. Idag har Hectors två singlar tillsammans med tejper från replokalen, liveinspelningar och demos blivit en praktfull LP-utgåva. Gillar man Glamrock bör man ha den. Det är rolig musik och det räcker långt.

THE RUBS

(Dust)

(Hozac, 2022)

Precis som Tommy Marolda 1979 ensam gjorde allt på den mycket fina powerpopskivan han kallade The Toms, gör Joey Rubbish (även han amerikan) precis allt på sin tredje LP, (Dust). Han är alltså låtskrivare, spelar alla instrument, sjunger alla stämmor, är producent och tekniker i en och samma person. Och som han gör det. Det här är pop som är både luftig och tät och borde skrivas ut på recept för nedstämda istället för s k lyckopiller. Att han gör en blinkning åt Phil Lynott och Thin Lizzy i "Hank On To Me" är synnerligen charmigt.

GERAINT WATKINS

Aide-memoire

(Last Music, 2CD)

En sammanfattning av Watkins arbete mellan 1977 och 2019. Ett urval från hans skivor med The Dominators och The Balham Alligators, liksom hans soloskivor finns representerade. En musikalisk gigant ges det utrymme han förtjänar.

FLAMIN' GROOVIES

Crazy Macy/ Let Me Rock

(Otis, singel 2016)

Burger Records originalutgåva av singeln gavs ut i samband med Record Store Day 2016. Upplagan måste ha varit liten då den var omöjlig att hitta. Samma år återutgavs den av italienska Otis Records. Låtarna finns visserligen med på Groovies utmärkta Fantastic Plastic från 2017, men det är ändå trevligt att även ha singeln.

THE THREE BLIND MICE

Day's Getting Dark

(Beluga)

The Three Blind Mice har beskrivits som hur en grupp skulle låta där David Lynch, Aki Kaurismäki och Quentin Tarantino vore medlemmar. Det är sant, men då Three Blind Mice är från Italien (Milano) så ta gärna med Ennio Morricone. Låt honom styra upp och fram träder den smakfulla blandning som uppstår då man mixar finsk tangokänsla, surfmusik, spagettiwesternsoundtrack och sjabbiga-husvagnar-gömda-i-skogarna-runt-Twin Peaks-mystik. Om man någonstans hittar det melodiösa vemod som The Three Blind Mice förmedlar, så är det vid sidan av Angelo Badalamentis "Twin Peaks Theme", Chris Isaaks "Wicked Game" (Wild At Heart), The Renegades "My Heart Must Do The Crying" (Mannen utan minne), "Matelot" (Mannen från Le Havre), Marko Haavisto & Poutahaukats "Paha Vaanii" (Mannen utan minne) och The Lively Ones "Surf Rider" (Pulp Fiction). Det skulle inte förvåna om medlemmarna i Three Blind Mice är cineaster.

THE PRIZE

First Sight/Say You Mine

(Drunken Sailor, singel)

Larmig pop från Australien. De släppte sin debut-EP - "Wrong Side of Town" - förra året och i år bara en singel. Det borde vara läge för en hel LP nu. Ett givet köp, om och när den kommer.

ÅRETS KONSERTER

21/1 LUCINDA WILLIAMS

        London

22/1 GERAINT WATKINS 

        & MOSQUITOES 

        Balham, London

24/1 OUR MAN IN THE FIELD

        NATIVE HARRON

        KATHERINE PRIDDY

        DANNY GEORGE WILSON

        THE SADIES

        THE HANGING STARS

        Hackney, London

10/3 THE HANDSOME FAMILY 

        Bryggarsalen, Stockholm 

19/3 JOHN R MILLER

        JP HARRIS

        CHLOE EDMONSTONE

        Debaser, Stockholm 

28/3 GERAINT WATKINS TRIO 

        Musikhuset, Gävle 

29/3 GERAINT WATKINS TRIO 

        Ktvå, Uppsala 

4/4 WARDHAYDEN & OUTLINERS

      Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

11/4 SKINNNY DYCK

        THEA & THE WILD

        Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

18/4 LAUREN MORROW

        Klubb Uffe/Katalin, Uppsala

19/4 WARD HAYDEN OUTLINE.

        Schribers Garage, Örebro

3/5   LAUREN MORROW

        Twang, Stockholm

5/5   FATBOY

        Fasching, Stockholm 

25/5 ROSE CITY BAND

        Fasching, Stockholm 

4/6 THE LONG RYDERS

       Himlavalvet, Stockholm 

16/6 DAVID RITSCHARD

        Under Bar Himmel, Örebro

7/7  SOUTHSIDE JOHNNY & 

       THE ASBURY JUKES

       Shepherd's Bush Empire,

       London     

8/7  BRUCE SPRINGSTEEN

       Hyde Park, London

       Utanför!  

11/7 AGS CONNOLLY

        TODD DAY WAIT

        Green Note, London     

15/7 JOHNNY ECHOLS with LOVE

        LARGE PLANTS

        The Garage, London

19/8 SUPERSTAR ORKESTAR

        Debaser, Stockholm

22/8 SIERRA FERRELL

        Debaser, Stockholm

23/8 KJELL HÖGLUND-kväll

        Kulturhuset, Stockholm

21/10 BILL KIRCHEN

          GERAINT WATKINS 

          LE GARAGE

          JERRY LEGER

          THE SEATSNIFFERS

          Ramblin Roots 2023

          TivoliVredenburg

          Utrecht

8/11 KASSA VALAZZA

        Brooklyn Bar

        Debaser, Stockholm

10/12 KEBNEKAISE

          Fasching, Stockholm