MICKEY JUPP / LEGEND
Riga Music Bar, Westcliff-On-Sea
England, 2012.03.16

Mickey Jupp är inte vem som helst, verkligen inte. Som låtskrivare, sångare och musiker har han alltid haft kultstatus bland älskare av pubrock, men han är knappast den hårdast arbetande mannen inom show business. Under nära femton års tid - efter 1994 års “You Say Rock” fram till Legendalbumet “Never Too Old To Rock” 2008 - var minnet av en stor artist det som fick oss Juppvänner att hålla hoppet uppe. Skulle han någonsin spela offentligt igen, eller hade han lagt musiken på hyllan för gott?

Strax efter att “You Say Rock” kom ut turnerade Jupp ett par vändor i Sverige, kompad av Gävlegruppen The Refreshments. Vid två av dessa tillfällen såg jag honom i Norrköping och ungefär tio år innan dess spelade en genomförkyld Mickey Jupp i Göteborg. Med sig hade han sitt dåvarande engelska band och det kan mycket väl ha varit Ian “Chuck” Dunn: gitarr, Terry Comer: bas och Paul Atkinson: trummor som stod för kompet. Samma uppsättning musiker fanns antagligen vid hans sida då jag vid två tillfällen såg honom på ett par Londonpubar i det tidiga åttiotalet.

När Mickey Jupp i fredags ställde sig på Riga Music Bars scen i Westcliff-On-Sea så var förväntningarna skyhöga. Inte ens en hes och lite småtvär Jupp för så där trettio år hade gjort mig besviken, men hur hade åldern och den självvalda isoleringen förändrat mannen som - i text och musik - med rätta kan kallas Chuck Berrys enda verklige arvtagare.

När karln ställer sig framför mikrofonen och efter det klassiska gitarrintrot berättar att föräldrarna tycker det är dags för honom att dra iväg kastas vi in i en djävulskt het “Cheque Book”. Inte mycket har alltså förändrats. Mickey Jupp kan fortfarande hänföra en publik med sin sympatiska begåvning, att - utan större åthävor - skapa det där magiska svänget alla vill ha, men det är få förunnat att kunna ge.

Med sig på scenen hade Jupp sista upplagan av gruppen Legend - bestående av John Bobin: bas, Bob Clouter: trummor och Mo Witham: gitarr - som 1972 spelade in “Moonshine” för Vertigo Records. Att man inte spelat tillsammans på fyrtio år är musikerna alldeles för professionella för att visa. Spellistan verkade det bara vara Jupp som hade tillgång till, men de övriga tre läste av honom perfekt och medan Mo Withams gitarr glödde gjorde Bob Clouter och John Bobins makalöst stabila grund det mycket lätt för både Jupp och Witham att briljera och slappna av.

Kvällens tjugo sånger och nära två timmar långa spelning innehöll inget material hämtat från medlemmarnas gemensamma “Moonshine”, men annars fanns låtmaterial representerat från alla Mickey Jupps tidsperioder; det tidiga sjuttiotalets Legendperiod, soloperiodens sena sjuttio- till tidiga nittiotal och slutligen dagens demoperiod.

Ur den så kallade “RED BOOT” (1970) hämtades “Cheque Book” och “My Typewriter”, “JUPPANESE” (1978) fick bidra med “Brother Doctor, Sister Nurse”, medan kvällens extranummer var “Switchboard Susan” från “LONG DISTANCE ROMANCER” (1979). “Don´t Talk To Me” kommer från 1980 års “OXFORD” och både “Modern Music“ och “Taxi Driver” hämtades ur “SOME PEOPLE CAN´T DANCE” (1982). Från skivan med den spexiga titeln “AS THE YEAHS GOES BY” (1991) valdes “Till Honky Gets Tonky Again” och “Standing At The Crossroads Again”. Av senare års material hittar man “I Should Be Loving This” på “FAVOURITES” (2010) och “She´s Not My Baby” samt “Trying To Unlike You” återfinns på “THE BOOT TAPES - 11/11” (2011)

Den egna repertoaren blandades på ett smakfullt sätt med covers av Bobby Days “Rockin´ Robin”, Jerry Lee Lewis “Great Balls Of Fire”, Bobby “Blue” Blands “Farther Up The Road” som för kvällen hette “Further On Down The Road”. Naturligtvis ett par Chuck Berryklassiker som “Memphis, Tennessee” och “Sweet Little Rock & Roller”, Hank Williams “Your Cheatin´ Heart” och Don Gibsons “Sweet Dreams” som ljuvliga Patsy Cline fick en hit med 1963 och swamppopsångaren Tommy McLain fick en ännu större hit med 1966. Slutligen så Lloyd Prices “Lawdy Miss Clawdy” där Jupp mitt i slinker in på countrysången “Release Me” och med orden “Please release let me go, for I don´t love you anymore...” för första gången på kvällen inte alls låter trovärdig. Jag tror faktiskt att både Jupp och hans Legend tyckte precis lika mycket om oss tvåhundra i publiken som vi tyckte om dem.

Mickey Jupp stod vid vägkorset i tidig ungdom och det pris han fick betala för sin enastående begåvning var att aldrig få sluta göra musik och om ett år står han säkert på scen igen och då tänker även jag vara på plats.

Ni andra får missa tillfället på egen risk.

http://www.youtube.com/watch?v=D8AIbOMirr8
http://www.youtube.com/watch?v=lIvxX_TpIYA
http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&v=hhieig8r9IM&NR=1

L´ANGÉLUS- En kärleksförklaring!
Stavanger 28 juli - 30 juli, 2011

Efter att med bil - via Bergen - ha rest cirka hundra mil var vi torsdagen 28 juli framme i Stavanger, Norge. Resan mål var inte det i staden pågående Tall Ship Races-evenemanget utan den från Lafayette, Louisiana hemmahörande gruppen L´Angélus.

Redan uppfyllda av Norges vackra fjordar, berg och vattenfall trodde vi oss knappt kunna ta emot mer av tillvarons bästa sidor. Men sinnet visade sig vara obegränsat när det kommer till njutning.

L´Angélus skulle torsdag till lördag göra två spelningar per dag och av dessa hade vi förmånen att bevittna fyra. Vårt intresset för gruppen var relativt nyvunnet och hade börjat bara några veckor innan med upptäckten av ett Youtubeklipp, där de kompar cajunveteranen D L Menard på dennes bakgård i Menards klassiska “The Back Door”, ursprungligen utgiven 1962 på Swallow Records. Mitt i klippet börjar min uppmärksamhet mer och mer hamna hos gruppens basist, Paige Rees, som, med enkla basgångar, får det att svänga ordentligt.

Gruppens fyra medlemmar är syskon och vägleddes in i musiken av sin mor Linda Rees. Även hon var på plats i Stavanger och när jag frågade henne hur hon hade gått till väga, svarade hon med ett varmt leende: “I took them out of regular school”. Skämt eller inte (?), sanningen är nog snarare att gruppens medlemmar inte bara är extremt musikaliskt begåvade utan även har förmågan att i samspelet få det att svänga kopiöst.

Med en enorm charm, energi och scennärvaro tar man den för varje spelning allt större publiken med storm. Det är med befriande avsaknader av coola attityder och dryga rockposer L´Angélus erövrar publiken. Kombinationen av musikalitet, sväng och ren och skär glädje är ett fullständigt avväpnande koncept och efter varje avslutad spelning längtar man till nästa.

Motorn i gruppen är den ovanligt rytmiske trummisen John Rees som - tillsammans med den ständigt dansande syster Paige, hon kan faktiskt inte stå still överhuvudtaget - lägger en stabilt gungande botten på vilken gitarristen Katie Rees och multiinstrumentalisten - fiol, gitarr, dragspel, munspel, saxofon och mandolin - Stephen Rees vilar stadigt. Alla fyra är även rikligt begåvade sångare och lägger stämmor så vackra att de talar direkt till hjärtat.

Och då har jag inte ens berättat vilken harmoni gruppen utstrålar, deras smittande skratt och leenden är okonstlade och omöjliga att värja sig mot. Här finns inte minsta tillstymmelse till beräkning eller tillgjordhet. L´Angélus älskar att spela och de är lika förtjusta i sin publik som publiken i dem.

Det har ingen betydelse vilka sånger gruppen väljer att spela. Oavsett om de gör eget material som “Ca C´est Bon” och “Vive La Bonne Vie“, cajun- och swamppopklassiker som D L Menards “The Back Door”, Randy & The Rockets “Cajun Twist” och “Genevieve” eller mer poporienterat material som - håll i er nu - ABBAs “Dancing Queen” eller A-Ha´s “Take On Me” så verkar de inte kunna misslyckas. Man gör allt med samma övertygelse och lyckas alltid ta fram det absolut bästa ur varje sång.

Repertoaren är gigantisk och ur rockärmen plockar man ess som Van Morrisons “Brown Eyed Girl”, The Blasters “Marie Marie” - med Katies suveräna John Lennon/Mersey beat-komp på gitarren - och framför allt den så snyggt arrangerade Beatleslåten “I´ve Just Seen A Face”, vilken var den direkta orsaken till att jag reste till Stavanger. Efter att gång efter gång lyssnat och sett deras drygt en minut korta Youtubeklipp av sången, var jag helt enkelt tvungen att se dem göra den live. Och jag blev inte besviken. Efter en av spelningarna fick jag även ett halvt löfte av Katie att den kommer med på nästa skiva.

L´Angélus står för allt jag tycker om med musik; kommunikation, kunnande och viktigaste av allt - känsla. Paige, Katie, John och Stephen har allt en masse och jag älskar varje minut de är på scen.

http://www.youtube.com/watch?v=3XMUM4_Wu6o
http://www.youtube.com/watch?v=nf0he709d1k
http://www.youtube.com/watch?v=UdJvpb4GFuI
http://www.youtube.com/watch?v=DntGEHYU0uc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=GgV6E8Epbfc&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=4CXNrrzbsbQ&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=p2xqEAcKiM8

PETE MOLINARI
Pet Sounds Bar
Skånegatan 80, Stockholm
(02.11.2010)

I en källarlokal på södermalm i Stockholm uppträdde på tisdagskvällen , närmast oannonserad, ett av rockmusikens just nu största löften. Oavsett om den lille mannen - som till sitt yttre är en korsning mellan Charlie Chaplin och den unge Bob Dylan - ställer sig på en scen ensam med gitarr, eller som här med ett band bakom sig så är hans lyskraft lika stark.

I oktobernumret av den engelska musiktidningen MOJO medföljde en cd med nyinspelade versioner av samtliga låtar från The Beatles Lp “Let It Be”. En av de tolv artisterna som på detta sätt vill hylla gruppens sista album från 1970 är Pete Molinari.

Inspelningen av George Harrisons “For You Blue” gjordes av Molinari i Sverige, med de svenska musikerna Tom Hakava - gitarr, Marcus Palm - Bas, Niklas Korsell - trummor och Mattias Danielson - Slide. När Pete Molinari uppträdde i källaren på Pet Sounds Bar så var det med samma musiker i ryggen.

Om rockmusiken har en framtid, så ligger den i dess utövares förmåga att förhålla sig till musikens traditioner och historia. Hjulet är redan uppfunnet och om någon är kapabel att hålla det rullande så tillhör Pete Molinari en av de absolut främsta.

Med en självklar scennärvaro, som helt utgår från Molinaris okonstlade, enkla, nästan naiva personlighet, förför han publiken med sina framträdanden. Hans sånger är laddade med influenser från folkmusik, country, gospel, rock´n´roll, pop, soul, schlager och så äkta i känslan, att det är omöjligt att inte älska den luftigt lössläppta ljudbild han och de fyra övriga överrumplar oss med på Pet Sounds Bar.

I cirka en timme och fyrtio minuter höll han oss i sitt grepp och hann avverka stora delar av albumet “A Train Bound For Glory” samt äldre material. Och om något är en hit så är det “Streetcar Named Desire”. Som för att visa varifrån han kommer levererade han också Buddy Hollys “Peggy Sue Got Married, Johnny Cashs “Folsom Prison Blues”, Joe South “Walk A Mile In My Shoes” och Rocco Granatas “Marina”.

Bruce Springsteen lär tillhöra Pete Molinaris beundrarskara. Ett förhållande som snabbt kan göra det omöjligt att få se honom spela inför hundra personer eller t o m ett mindre antal än så. Om tillfälle ges, missa det inte.



http://www.youtube.com/watch?v=4P9sAgcGVxg&feature=related

PETE MOLINARI
Folklore Centrum
Wollmar Yxkullsg. 2, Stockholm
(29.10.2010)

“Det fanns en liten scen längst bak och jag spelade där en och annan gång. Jag spelade nog någon gång på vartenda ställe...Artisterna satt eller stod i fönstret, synliga från gatan, eller stod i andra änden av lokalen med ansiktet mot dörren och sjöng så starkt de kunde. Inga mikrofoner eller någonting.”

Konsertlokalen var Café Bizarre i Greenwich Village. Citatet ovan är hämtat ur Bob Dylans memoarer och beskriver de enkla förhållanden under vilka den unge Dylan i det tidiga sextiotalet påbörjade sin karriär.

Platsen skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av fredagskvällens spelning med engelsmannen Pete Molinari, med undantag av att det på Folklore Centrum inte ens finns en scen att tillgå. Lokalen innehas av den legendariske Izzy Young, som för femtio år sedan i New York tog sig an den vetgirige Dylan och försåg honom med både litteratur och skivor.

Att den redan etablerade Pete Molinari inför tjugofem - ja, ni läste rätt (25!) - personer ger en gratiskonsert i en lokal som rymmer max fyrtio besökare, kan vi tacka den respekt Young åtnjuter inom folkmusikkretsar.

När Molinari ställer sig framför den vitmålade väggen och får ögonkontakt med samtliga i publiken, berättar han att det är betydligt mer nervöst att spela i ett så litet sammanhang än att stå på de konsertscener där han vanligtvis uppträder.

Under de följande två timmarna fick vi inte bara höra ett urval hämtat från Molinaris tre album - “Walking Off The Map”, “A Virtual Landslide” och “A Train Bound For Glory” - utan han bjuder även på både äldre överblivet och helt nyskrivet material.

Till melodin av “Midnight Special” har Molinari skrivit en ny text och döpt sången till "63 Chevrolet". När han spelar med helt band bakom sig låter han den förvandlas till ren rockabilly, men det är ändå ingen förlust att få höra den även utan den genrens karaktäristiska slap bass.

I den nyskrivna “Easy Street” har han hämtat titeln från en film med sin barndoms hjälte Charlie Chaplin och korsat den med den ödesmättade stämningen från Billie Holiday “Strange Fruit”. Vid en framtida inspelning kommer piano och en stråkkvartett att ligga som bakgrund.

Med ett stort leende framförs överraskande Rocco Granatas femtio år gamla italienska schlager “Marina” på originalspråket. Innan kvällen är över får vi med den nyskrivna “Rosalita” ytterligare ett smakprov på hans italienska rötter. Molinaris morföräldrar kom från Italien och under kvällen berättar han om sin mångkulturella uppväxt i Chatham med en pappa från Alexandria, Egypten och en mamma från Malta.

Berättelserna mellan sångerna blir ett spännande komplement till den magiska stämning Molinari - som två tredjedelar av tiden får sällskap av gitarristen Tom Hakava - försätter oss i med sin musik. De under konserten pågående samtalen mellan Molinari och Izzy Young, som delar med sig av historier om bland annat Pete Seeger, Allen Ginsburg och Woody Guthrie, förstärker intrycket av att en ödmjuk, generös och inte minst begåvad artist står framför oss. Osannolikt nära dessutom.

Izzy Young övertalas av Molinari att läsa någon av sina dikter. Young föredrar istället att från väggen ta ner den inramade “Father Death Blues”, skriven och framförd av Ginsburg på Stockholm Konserthus 1983.

Och det är just den familjära känslan mellan Molinari, Young och den fåtaliga publiken som gör kvällen så speciell. Det är inte utan att man tycker sig ha varit med om något mycket unikt. Om tio år, då Molinari rimligtvis har fått det stora erkännande han förtjänar, kommer den anspråkslösa konserten hos Izzy Youngs Folklore Centrum, fredagen den 29 oktober 2010, att beskrivas som att 25 besökare gick in och 250 gick ut.


http://www.youtube.com/watch?v=EbmyKYzJj4U

Tack Leif Wivatt för informationen om att Molinari skulle spela på Folklore Centrum.

FATBOY TRIO
Ångfartyget Blidösund
Fredag 11 juni 2010

På utsatt tid, 18.30, avgick båten Blidösund från Skeppsbron, nedanför Stockholm slott, och kvällens begivenhet var ett nerbantat Fatboy under namnet Fatboy Trio, bestående av Thomas Pareigis - sång, Hannu Kiviaho - gitarr och Alf Östlund ståbas.

Att gå från det större formatet på sex man, med all den idérikedom Fatboys album "In My Bones" kunde visa upp, till att uppträda med en sättning på bara tre man, väckte både nyfikenhet och viss tveksamhet om gruppens musik verkligen skulle kunna komma till sin rätt.

Alla farhågor försvann när trion ställde sig på den lilla scenen på akterdäck. Även i ett mindre format visade sig deras musik fungera alldeles utmärkt och förutom det mesta från mästerverket "In My Bones" fick vi höra en del äldre material, däribland "Knee Deep In The Blues" och "Steelhearted Boy".

Genom den avslappnade stämningen ombord - och för att förutsättningarna var helt annorlunda än under en turnéspelning efter en nysläppt skiva - kunde trion kosta på sig att också blicka bakåt och ge prov på sina egna rötter. Ett antal väl valda covers, såsom Buddy Hollys "Blue Days, Black Night", Elvis Presleys "She´s Not You", Johnny Hortons "I´m Coming Home", Everly Brothers "Gone, Gone, Gone", T-Bone Burnetts "Driving Wheel" och Ricky Nelsons "Lonesome Town" fick illustrera varifrån Fatboy genom åren hämtat sin inspiration. Med så god smak i låtvalet kunde kvällens publik inte annat än kapitulera.

Personligen skulle jag mycket väl kunna tänka mig en helkväll med Fatboy Trio framförande enbart andra artisters material. De skulle säkert vara utmärkta ciceroner genom rock´n´roll- och countryhistorien. Med Pareigis vemodiga röst, Kiviahos egensinniga gitarrspel och Östlunds pådrivande slap bass lät inlånade covers lika övertygande som gruppens egen repertoar.

Sexmannabandet Fatboy, Sveriges mest intressanta band, släpper en ny skiva i oktober och av de nyskrivna sångerna framförde trion bland annat den stämningsfulla "Bear Moon". Fyra månaders väntan på ett nytt album känns efter fredagens spelning som en väldigt lång tid.

http://raisedonrecords.blogspot.com/search/label/Fatboy

http://www.youtube.com/watch?v=lMDYtImkPKk

FATBOY
Konsert på Debaser Medis 090418

Med en kokande version av Larry Williams "Slow Down" som ett av extranumren lyfte Fatboy taket på Medborgarhuset och visade oss under lördagens spelning vilket utmärkt liveband man är!

Bandet bjöd generöst på en nittio minuters lång uppvisning i hur man kan tänja gränser och obekymrat blanda stilar som rockabilly, rock & roll och country med Chris Issak- och Twin Peaksgitarrer. I centrum stod sångerna från den senaste skivan "In My Bones".

Det är ingen tvekan om att gitarristerna Hannu Kiviaho och Joakim Lindahl kan förebilder som Cliff Gallup, Paul Burlison, Scotty Moore och James Burton. Mest frapperande är nog ändå samspelet mellan Thomas Pareigis fantastiska röst och det stänk av finskt vemod som Kiviahos speciella spelstil skapar i främst ballader som "Humiliation", "In My Bones" och den magnifika avslutningen med "I Once Had You".

Med slap bass-giganten Alf Östlund vid det stabila rodret har Fatboy utvecklats till ett svängigt The Blasters, men med en vägran att stanna upp och en större önskan att överraska än bröderna Alvin.

Snart i en stad nära dig, missa dem inte!

THE ZOMBIES
Konsert på Debaser 090305
(Debaser)

Kvällen inleddes med två sånger från gruppens tidigaste period, där redan öppningslåten, Chris Whites “I Love You», gav löfte om en magisk kväll. Strax därefter såg man sig tyvärr tvungen att bryta förtrollningen med tre låtar från Colin Blunstone respektive Rod Argents solokarriärer, varav endast “What Becomes Of The Broken Hearted« skulle ha kunnat ingå i Zombies spellista.

Med en repertoar skriven av två av sextiotalets finaste låtskrivare, Chris White och Rod Argent, som var och en för sig skrev ljuvlig popmusik - det var ju först vid bandets upplösning de båda skrev tillsammans och då bara vid en handfull tillfällen - så skulle spelningen på Debaser ha kunnat blivit klassisk!

Nu valde man att istället att framträda som Argent & Blunstone med inslag av Zombies. Jodå, vi fick ett antal låtar från mästerverket “Odessey And Oracle» och de tog oss tillbaka från den svacka som solokarriärerna förpassat oss till. Och det var i sällskap med “Care Of Cell 44«, “A Rose For Emily», “I Want Her She Wants Me«, “Friends Of Mine» och “Time Of The Season« man ville vara, där kom stämsången till sin fulla rätt och Rod Argent och den inhyrde gitarristen höll fingrarna i någorlunda styr.

Därefter gick Argents ego bärsärkargång och vi tvingades lyssna igenom orgelpassager à la Rick Wakeman och Keith Emerson. Han plågade oss länge med ett monster kallat “Hold Your Head Up» och det var ungefär lika spännande som att höra Queen göra “We Will Rock You«. Med öppna ögon valde kvällens enda originalmedlemmar, Blunstone och Argent, att bruka våld på både sin begåvning och den unika låtskatt som gavs ut under gruppnamnet The Zombies.

Då man efter nästan två timmar avslutade ordinarie set med “She´s Not There” var redan huvudet så mörbultat, att jag omöjligt kunde ta till mig sången som väckte min kärlek till bandet för fyrtiofem år sedan. När dessutom gitarristen i solot tilläts begå rena lustmordet på ett av beatmusikens vackraste ögonblick var jag tvungen att lämna lokalen.

Tyvärr fick Zombies säregna och unika lågmäldhet till stor del stå tillbaka för Rod Argents kärlek till det pompösa. Visst var det kompetenta musiker - kanske t o m för duktiga för sitt eget bästa - men bandets ursprungliga basist och kompositör Chris White var lika viktig för gruppens genialitet som både Blunstone och Argent. Kanske var det hans frånvaro som banade väg för de värsta excesserna.