Visar inlägg med etikett Artiklar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Artiklar. Visa alla inlägg

torsdag 1 oktober 2015

Suzanna Jordan


SUZANNA JORDAN
Changin' Colors

Då Lennart Perssons 1978 intervjuade Nick Lowe för tidningen Larm, kompletterade han sin artikel med en kolumn som kort beskriver Lowes fascination för den då okände artisten och låtskrivaren Jim Ford. Avbildad finns även Fords enda album "Harlan County", vars omslag föreställer ett inslaget paket adresserat till:

Sundown Records
9000 Sunset Blvd
Hollywood, Calif. 90069

Ford hade gjort ett så starkt intryck på Lowe att jag bara var tvungen att försöka skaffa skivan. Det var innan internet eller ebay fanns, så jag skrev till adressen ovan. På den tiden var det alltså vanlig postgång som gällde och efter ett antal veckor återsåg jag mitt brev med texten "Address unknown" och "Return to sender" stämplat på framsidan.

Länge var Jim Ford och "Harlan County" en väl förborgad hemlighet bland de få som ägde ett exemplar av originalskivan. Det skulle dröja till 1997, då Edsel Records släppte den första cd-utgåvan av "Harlan County", innan jag fick bekanta mig med Jim Fords storhet.

Det visade sig att Fords begåvning som låtskrivare och sångare vida överträffade den mytbildning som omgärdade hans person. "Harlan County" innehåller tio sånger i en genial mix av rock-, rhythm & blues, country-, folk- och soulmusik. Samtliga framförda med en inlevelse så stark som bara den som vuxit upp med, och levt fram en förståelse för, den amerikanska söderns rotmusiken kan vara kapabel att prestera.

Till synes oåtkomlig, och utan att ha lämnat några spår efter sig, förblev Ford en gåta fram till dess L-P Anderson rätade ut frågetecknen i en omfattande artikel i tidningen Sonic hösten 2006. Hela vidden av Jim Fords genialitet har därefter presenterats av det tyska skivbolaget Bear Family Records genom ett flertal utgåvor av både tidigare utgivet och outgivet material.

Det har egentligen bara funnits ett frågetecken kvar kring "Harlan County" och det gäller kompositören av sången "Changin' Colors" - Suzanna Jordan. Vem var och är Suzanna Jordan? Åtskilliga dagar, ja faktiskt dagar, har jag funderat och sökt på internet efter vem som är mäktigt att åstadkomma något så vackert som "Changin' Colors".

Visst är Jim Fords skiva "Harlan County" ett helgjutet album. Ja, faktum är att det kanske t.o.m innehåller den mest komplexa samling sånger jag äger. Utan att på något sätt vilja förringa de övriga låtarna så är det framför allt två av de tio jag alltid återkommer till - Fords egen "Love On My Brain" och Suzanna Jordans "Changin' Colors". Båda är nästintill smärtsamt vackra och vore jag lagd åt det ockulta hållet skulle jag tro att Ford och den okände Jordan stod i kontakt med högre makt.



De framgångslösa efterforskningar av Suzanna Jordan och Fords fenomenala framförande av "Changin' Colors" fick mig emellanåt att bli mer och mer övertygad om att han nog egentligen skrivit den själv. Sången har alla de kvaliteter som utmärker det allra bästa hos hans sätt att "skriva" musik. Av någon orsak - vänskap eller kärlek - föreställde jag mig hur han sedan gav den till Suzanna Jordan. Det kändes som en rimlig och alldeles trovärdig förklaring.

Det som talade emot min hemmasnickrade teori var att hos den amerikanska motsvarigheten till NCB, BMI, finns en Suzannah Jordan registrerad som kompositör till ett femtiotal sånger, däribland ”Changin' Colors". Men, när man sedan går vidare i registret står plötsligt istället namnet Sidney Jordan som sångens kompositör. Idel frågetecken...

En natts slö-zappande på internet skulle visa sig att jag hade fel. Av en tillfällighet kom jag in på en sida med information om sextiotalsmusikers medverkan i tv och film. Vid tv-serien "Peyton Place" hajade jag till då en Suzannah Jordan finns med på rollistan. Hon står omnämnd som låtskrivare och medverkande i en serie om en fiktiv popgrupp.

I en hänvisning till en text längre ner på sidan finns även författaren och musikern Mike Stax - Ugly Things, Crawdaddys, Tell-Tale Hearts, Hoods, Loons... - nämnd. Skickade därför ett mejl till Stax som omgående svarade, att han i sitt pågående arbete med boken om kompositören och musikern Craig Smith kommit i kontakt med Suzannah Jordan. Stax bifogade hennes emailadress och bad mig att hälsa från honom.

Med spänd förväntan skickade jag iväg ett mejl och efter några timmars väntan kom så ett svar. Jodå, Suzannah Jordan var den person som skrivit "Changin' Colors".

Och inte nog med det.

Det skulle visa sig att Suzannah Jordan varit en av Ike & Tina Turners kördamer i The Ikettes. Att både Pete Townshend och Crazy Horse - Neil Youngs samarbetspartner - också spelat in hennes sånger. Att hon skrivit låtar tillsammans med tunga namn som Sharon Sheeley, Phil Everly och Chris White. Och att hon varit gift med Peter Banks, tidigare gitarrist i först legendariska The Syn och därefter YES.

För att stilla min nyfikenhet överöste jag, brevledes, Suzannah Jordan med frågor, vilka hon med stor vänlighet och ännu större tålamod besvarade.

 Nedan redovisas delar av vår brevväxling.


Since I bought the Jim Ford album "Harlan County" many years ago I have always wondered who is Susanna Jordan that wrote the beautiful song "Changin' Colors", which is included on the Ford album? So, you´re the person behind this lovely tune. I´m really glad I found you.

Hello Per, how great to hear from you! Yes I did write that song. Soon after that recording I changed my name to Sidonie Jordan and I also used the name Sydney Foxx. So it is no wonder you could not find me! Well done and thanks to Mike Stax from 'Ugly Things Magazine' for hooking us up!

Did you record ”Changin´Colors” as a demo before Ford recorded it?

Yes I made a demo of it but have not heard it in years. I think it was done at A&M Records when I was a staff writer there or it could have been recorded on my step fathers home reel to reel!

Have you got a copy of it? It would be interesting hearing it.

I think I might be able to locate a copy of the original demo. I will definitely try!

”Changin' Colors" is such a mature song with strong and brilliant lyrics. It's about unfaithfulness and you must have been very young when you wrote it. Can you remember your inspiration for the song. Young and unhappy? It's a hell of a song to write that young.

Thank you! Yes, I was young and unhappy when I wrote it. You are correct it is about unfaithfulness! I was a very thoughtful young person and it was the mid sixties. We were starting to come out of the age of contemporary 'Folk Music' into Rock Music! R&B and Country were always stable and strong musical genres in the USA. They have transformed but not changed that much. But music was changing fast in the mid 60s.

Did you write other songs with the same kind of soulful feeling at the time?

Yes, In the beginning of my career, which I started at 15, I always wrote moody songs like Changing Colors. My first single was called 'All God's Mornings', released on MGM Curb in 69 or 70. It was about people hurting each other and not caring. Pete Townshend (The Who) recorded a version of it with me singing lead for his 'With Love' Album. He played all the instruments on it except guitar which my then husband Peter Banks (Yes) played, and they both sang backing. It was recorded at his studio on Eel Pie Island.

I write happier songs now!

Did you know there´s also a version of "Changin' Colors" by an English group called Harlan County, named after the magnificent Jim Ford album.

I had no idea that anyone else recorded it. Since I lived in the UK for many years, I am happy it was a UK group that recorded it! Thank you so very much for sending it! Amazing to hear a Brit emulate a southern style! Not sure anyone could top Jim Fords version though. He was a very smooth singer and knew how to lift phrases with his choice of notes.

Have you heard the Webb Wilder version from his album "More Like Me" from 2009.

His arrangement is similar to Jimmy's! I had no idea he had recorded it until you sent it to me. Thanks so much for that one as well! It is a great surprise!

How did you get to know Jim Ford?

I do not remember where I met Jim Ford. I think we were both on Sundown records. I ran across a letter after my mother died, that she wrote to a record company. I will try and find it and see if Sundown is the record label she was negotiating with!

You must have played Jim Ford your demo of "Changin' Colors" What was his reaction?

I do not think I played it to Jim. I think we were on the same record label and that is how he heard it. They were probably looking for songs for him.

Was the arrangement yours or did Ford have his own interpretation of the song?

Jimmy sang the melody similar to how I wrote it but he improved it with his own ideas in places. He put a lot of emotion into it. And my demo of it would have been just a vocal with guitar at that time. He brought it to life with his recording. And of course I was really happy it became the B side of his single 'Harlan County'.

What was your feelings abort the album ”Harlan County” at the time when it was released?

I loved 'Harlan County'. And I love his version of my song. The way he sings the lyrics 'For the first time, I see you' blows me away still. He could really sing! He should have been a major artist!

Were you at the time aware of Ford´s capacity as a songwriter?

Yes, I knew he was incredibly talented as a writer. But I had no idea until recently that so many people had covered his songs. I did not know Jimmy real well. I was very young and I think he was protective of me as I never saw the hard partying guy that others saw.

Jimmy was a real gentleman who believed in me and when a great songwriter records one of your songs it is a great honour. I am not surprised so many others recorded his songs!

Did you and Ford ever work together writing songs?

No sadly we never wrote together.

Ford was well respected by artists like Sly Stone and Bobby Womack. Did you know them as well

I saw Sly play at the Whiskey and remember being in a room at a party with him but did not know him or Bobby Womack.

What was Los Angeles like in those days?

Los Angeles was fun in the 60s, and if you were estranged from your family as I was, it was probably one of the best places to have been. The police were a bit over the top and seem to be out to arrest hippies at every opportunity, and they were very hard to avoid!

I used to hang out with Kim Fowley, Chuck Negron before his 'Three Dog Night' days and I remember parties with The Turtles, The Moody Blues, and the Dave Clark Five who I worked with in 1965 on a TV Pilot called 'The Happeners'. I recall riding to a Crosby Stills and Nash gig with Nash in a Limousine, and taking a spin through the Hollywood hills in Johnny Barbata's (Jefferson Starship) Red Ferrari!

Lot of fun things that are like photographs in my memory now!

In my early days in Hollywood I was a part time go go dancer at the Whiskey. I loved dancing! I saw so many great groups play there. I remember the days of psychedelic patterns being projected onto the walls and it was always full of pretty girls they let in for free! Never any trouble. The 60s was a very innocent peaceful era! Except for Viet Nam!

The 'Riot House' was a popular place to hang out as all the groups used to stay there or at the Chateau Marmont! L.A. was all about going out to clubs and restaurants and hanging out on the Sunset Strip. Things changed after the Tate murders in the summer of 1969. After that , L.A. seemed to go dark. The streets emptied and everyone seem to go inside and stay there!

You hanged out with Kim Fowley, P J Proby and Jim Ford, that must have been pretty wild?

Yes they all have reputations of being wild! But truly they were never wild around me. They were all gentlemen. Kim has been accused of bad things by a former 'Runaways' band member, but I never saw that side of him.

Kim and I hung out at the Whiskey and the local coffee shops. PJ and I hung out at his house (or where he was staying). I remember sitting on a roof with him and singing songs. Jimmy was great too. Always like a brother or band mate. It was a long time ago! But they were all really cool and down to earth!


How did you become one of the Ikettes?

I got the Tina Turner audition from my good friend Al McKay who was her guitar player and later played for 'Earth Wind and Fire'. Tina liked my dancing and I could sing the 'high' third harmony, so I got the job. There were no white Ikettes when I was with her. One of the Ikettes was a long time mistress to Ike Turner. And the other was the one that had been with her forever. I think it was Esther Jone but I cannot remember.

I was not with her long and there have been a lot of Ikettes through the years. So I am not surprised that Tina forgot about me when she wrote her book. She said there had been only 'two' white Ikettes when I was number three! Perhaps it was because I had quit so soon after joining. I think I only played two gigs with her. A real shame after all the rehearsing. Tina rehearsed like no one I have ever worked with. Sadly I left because I witnessed Ike become violent with her. I could not handle it. She hugged me when I left the band and said she understood why. I silently cheered her when she got away from Ike. And I loved that she enjoyed a new even more successful career after leaving him. She is an incredibly warm and loving woman. I adored her!

Tell Me about your work together with Sharon Sheeley, Phil Everly and Chris White. All three are kind of heavy names to me. Sheeley was the girlfriend of Eddie Cochran and together with him she wrote "Something Else". She also wrote - together with Jackie DeShannon - "Breakaway" for Irma Thomas and "Poor Little Fool" for Ricky Nelson. Phil Everly was part of the great, great Everly Brothers and Chris White was in the The Zombies and wrote some of their best songs.

I think it was Jimmy who hooked me up with Sharon Sheeley. We wrote together for a time. I think we had one song released on a single. She was good friends with Phil Everly and we wrote a song for him called 'San Jose'. We went to his home in L.A. and I played and sang the song to him. He asked me to sing it "just one more time". Then he said to me "With Flowers like this in the garden, why should I worry?' I think he was going through a break up and our song was written about that. I also have a memory of riding with him in one of his beautiful cars through the Hollywood Hills one day. It was pretty cool! I had been a fan since I was ten! 

Sharon was lovely. She had never gotten over the trauma of Eddies death and being in the car with him and badly injured. Both she and Phil are gone now. They were icons of a different America. I also used to listen to Poor Little Fool as a child and loved it! Sharon could write lyrics!

The Zombies were my favorite 60s band. So when I moved into a flat in Sloane Square in London and found that Chris White was my landlord, I freaked! I got to sing on many demos of Chris's and we became good friends. He came to my place years later in Surrey to hook up my first home recording studio! Lots of great memories of being with Chris!

Meeting people one admires and whose music you love and getting to work with them as well, is one of the best things about being in the music business. It still amazes me!

Have you co-worked with other well known songwriters.

Because I was a recording artist myself I did not write with many others. I wish I had done!

I understand you worked for A&M Records as a songwriter.

Yes, I had a songwriting deal with A&M Records by the early 70s. Peyton Place the famous 'first soap' on Television wanted to include a musical group in the program to improve ratings with young people. I was part of the band called 'the Pillory'. We recorded the songs at A&M and that led to A&M offering me a songwriting deal.

What was L.A. like for a young female songwriter?

It can be tough if you are not very grounded! By the time you figure out what it takes to be successful in the entertainment business you are usually too old to be successful! You really need to have a mentor or someone guiding you. It is very hard otherwise. There are fast tracks to success but they are treacherous and require compromising or forgetting one's principles or personal integrity. Not worth it to me. My career definitely suffered from not going along with the status quo but I think my difficulty was more to do with not having someone to represent or guide me. I am lucky that I was able to spend most of my life in the UK. It is easier there, less pressure but also probably less opportunity.

I was talking to Jimi Hendrix outside the Whiskey one night and he said that if I found it hard in L.A. that I should go to England as I would find great musicians there to work with. I am glad I took his advice.


You married Peter Banks - who was in the The Syn (of "14 Hour Technicolor Dream" fame) and later in YES - 1973 and moved to England where the two of you started the band Empire and recorded three albums. I´m not a big fan of progressiv rock so you have to help me here.

That's OK! It is Rock Music for intellectuals! I was never a big fan but it definitely grew on me and as a singer and songwriter it provided me with an excellent musical education. Peter Banks my ex husband, is considered by many to be one of the best guitar players in rock music. They call him "The architect of progressive rock". We met at the Whiskey when he was playing there with his band 'FLASH' He had called me to ask about the best place to buy a guitar in L.A. His drummer was dating my sister and she gave him my number. He invited me to the Whiskey and that is how we met. We were married for about ten years and you are correct, we recorded three albums...Empire Mark I, Empire Mark II and Empire Mark III. A fourth album was released last year by Gonzo Records called Peter Banks 'The Mars Tapes'. It was a collection of live recordings we did at Mars Rehearsal Studios in L.A.

Charlie Gillett wanted you to sign with his company Oval Records, which had some interesting releases by artists like Johnnie Allan and Barbara Lynn. What happened?

Wow, well this is one of my regrets. I had a hard decision to make. Sign with Oval Records or return to the states to work with Bob Guadio. I had done some recording with Charlies people in the UK and he offered me contracts. I was also offered a production deal with Bob Guadio (Four Seasons, Neil Diamond). I chose the deal with Bob. I apologized to Charlie Gillet who was wonderful to me! I wish I could have done both.

What was your connection with the band Crazy Horse?

Crazy Horse recorded my song 'Rock and Roll Band'. In the old days the union carefully controlled all recording sessions and you could be fined if you got caught doing a 'non' union session called a 'scab' session. I wanted to perform on 'The Midnight Special' TV music show and had a contact with the producer Burt Sugarman. So I sneaked some of Crazy Horse, Greg Leroy who was a good mate, and others into one of the studios at A&M (where I was allowed to do demos with one instrument only) and we recorded the song while watching out for 'Union' guys. We also recorded the song 'Hear My Voice' which got me my appearance on 'The Midnight Special'. Greg and the guys performed the song live with me on the show. Rock and Roll band is on their album 'Crazy Horse at Crooked Lake' and was released as a single. It is still selling in Japan!


One day I was rehearsing at SIR Studios in L.A. and Neil Young came in and asked me to play Rock and Roll Band for him. So I sat at the piano and played and sang it to him. Pretty cool! I was a major fan of his in my youth!

I have been so fortunate to work with the people I have. I have learned from them, enjoyed making music with them and continue to be amazed at their creativity and output.

Please tell me about your own recording career.

I am currently recording with Jez Larder from Skyline Studios UK. I wish I had met him earlier in my career as he is the perfect partnership for me. He is a wonderful producer, programmer musician and engineer who has his own recording studio 'Skyline Studios UK'. Anyone who has the chance to work with him is very lucky including David Bowie who he has done programming for and all the artists he works with week after week.

Together we have created an award winning catalogue of tracks that have been covered by other artists and we are now working on material for one off projects for Film and TV. And continuing writing songs for other artists. Some of our songs can be heard at Soundcloud

My first British single release was on the legendary reggae record label 'Trojan Records.' It is called 'Something About You' and was produced by Cecil 'Guitar' Smith, (who I am hoping Jez and I will be doing some recording with now that he is living in Florida!) I am a huge fan of Reggae music and it was wonderful to be included as an artist on 'Trojan Records' and to have been able to work with someone like Cecil Smith! who is an artist in his own right!

Jez and I have also produced other artist through the years. And had our own girl band called 'Cyan' who gigged for two summers in the UK and appeared with Robbie Williams in a video. We also wrote for and produced a wonderful artist who has supported Beyonce on tour, 'Katy Shotter'

I co wrote some songs with Ray Bennett from 'Flash', Two songs he and I recorded together were included in his last solo album 'Angels and Ghosts'! And we are hoping to get him to play on some of our new tracks. He is also an amazing artist!


How did you get to know Pete Townshend?

Peter Banks knew him from his days with 'YES' at the Marquee in London. They both played there with Hendrix and other guitar greats. It must have been an amazing time. Pete Townshend said that Peters playing took off where his own playing ended. He admired Peters lightening flash leads. And his use of the 'pedal board' which I think Peter was the first to ever use. Townshend came to the studio where we were recording and I played him a song of mine called 'All God's Mornings'. He asked me to record it with him. So we did. He offered Peter and I a publishing deal. Pete Townshend was a super energetic creative man. very tall and charismatic and fun to work with. He played every instrument on my song but guitar. And he and Peter sang backing vocals!

We also visited him in the studio when he was recording with the 'WHO'. Keith Moon was laying down drum tracks..They all got into an argument and broke up while were were there which I heard was something that happened on a regular basis! An old friend of mine 'Heather Taylor' who was my stand in in my first TV Pilot called 'The Happener's' married Roger Daltry! And I remember being in L.A. and going to a birthday party for 'Moonie' who happily ran off with a girl who popped out of a cake! I think she was his birthday gift!

What other artists have recorded you songs?

Not a lot really. Now that I do not have the pressure of having to be an 'artist' myself I am enjoying writing for others. I presently work with Jez Larder who owns 'Skyline Studios' in the UK. We have enjoyed some success with other artists covering our songs. Cyan (a girl band we managed and produced), Neverblue (A wonderful girl boy duo, Katy Shotter (who opened for Beyonce on tour) Tanja (a Scandinavian artist), Karl William Lund (An Irish singer songwriter) and Terry Adams and Chesney Hawkes who produced a version of our song '21st Century'.

We also have won awards for two of our songs, '21st Century' and 'Fly Away'! The work I have done with Jez has been the best of my career and the most enjoyable.

We are also working with Mark Murdock a producer/writer who was drummer for 'Empirer III' and works with Japanese Prog Rock Band 'Machine Messiah', 'Cymbalic Encounters' and 'Brand X'

Thankfully I am very productive today! And I have a mentor now, one of the managers I mentioned earlier 'Michel Martin'. So with her help we hope to be able to submit music for TV and Movies here and in Europe. And if someone wants to record one of our songs well that would be the 'icing on the cake'!

It feels great to know more about the person behind the lovely song Changin' Colors. I wish you all the best Sid. Thank you for taking the time!

Thanks for your time Per! It was fun xx'
Sid 
 


On tour with John Stewart












torsdag 29 september 2011


MIKE STAX (Beat Messiah!)
Ugly Things

Del 8


De i del 1 - 7 (se nedan) nämnda artister utgör bara en promille av alla de artiklar, notiser och recensioner som fyllt sidorna i de drygt trettio nummer av Ugly Things som hittills kommit ut. Ambitionen och förmågan att helhjärtat kunna föra upp till ytan både artister och musikstilar som ständigt levt i skuggan av mer kända och säljande dito är en kulturgärning som inte kan överskattas.

Vem skulle annars skriva rena doktorsavhandlingar om band som svenska Union Carbide Productions eller amerikanska The Misunderstood? Vem skulle lyfta fram ultraobskyra fenomen som The Koala, The Bush eller norska 1 2 6? Och dessutom låta alla tala till punkt!

För att verkligen förstå omfattningen av den mission Mike Stax bedriver, så går man lättast till Ugly Things hemsida http://www.ugly-things.com/ och köper sig ett eller flera av de nummer som fortfarande finns i tryck. Möjligheten att det förändrar ditt sätt att tänka, eller åtminstone dina lyssnarvanor, är stor. Men det är det värt!

MUSIKERN MIKE STAX...

...är en lika intressant och hängiven person som tidningsmannen Stax. Efter upplösningen av The Crawdaddys bildade han legendariska The Tell-Tale Hearts. Ett band som initialt var så kompromisslös i sin kärlek till brittisk rhythm & blues i allmänhet och förebilderna Pretty Things i synnerhet, att mini-Lp:n "The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts" lika gärna skulle kunnat varit inspelad i England 1965 som i Amerika 1985.

Med enbart sex sånger fanns det inget behov av utfyllnad. Jag minns fortfarande den euforiska känslan av att få uppleva äkta engelsk rhythm & blues igen. Att åter få höra musiker som tog musikstilen på största allvar. Inte bara gör de Downliners Sects "Everything I´ve Got To Give" suveränt , utan även det egna materialet håller hög klass. Den gapiga "One Girl" är som hämtad från Pretty Things första Lp.

Att Tell-Tale Hearts valde att göra holländska Peter & The Blizzards "Bye Bye Baby" visar vilket medvetet och insiktsfullt band Stax skapat. Låten är ett skolexempel på rhythm & blues i sin mest charmiga och primitiva form. Hela Peter & The Blizzards produktion finns samlad på en självbetitlad 10"-Lp från bolaget OpArt. Skivan är ett absolut måste för oss som vill höra även de lokala varianterna av de samtida engelska storheterna.

På uppföljaren, "The Tell-Tale Hearts", visar bandet åter sin respekt för nederbeat genom att låna två låtar från Q65: "From Above" och "It Came To Me", samt båda sidorna på Outsiders fjärde singel "Keep On Trying" och "That´s Your Problem". Man lyfter även fram en godbit från Pretty Things tidiga produktion, "Me Needing You" från 1966.

Det egenkomponerade materialet lutar annars mer åt det amerikanska sextiotalsgaraget. Ett något mer orgelbaserat sound än på "The 'Now' Sound of The Tell-Tale Hearts", med influenser från band som The Standells, The Shadows Of Knight och Chocolate Watch Band, d.v.s. sånt vi lärt känna från Nuggetssamlingarna.
http://www.youtube.com/watch?v=mdtCjPl6Dt0&feature=related

THE HOODS

Den breddning av både stil och ljudbild som delvis gav sig till känna på fullängdaren "The Tell-Tell Hearts" skulle visa att Stax inte hade för avsikt att fastna i brittisk rhythm & blues. När han i början på nittiotalet satte samman The Hoods, var han en musiker som väl kunde ta vara på sina influenser och skapa något nytt och eget av all den musik han konsumerat.

När allt får smälta samman, blir Mike Stax en både intressantare och mer komplex kompositör, som snarare lånar fraser och harmonier än plagierar rakt av. Därav anledningen till att man så ofta tycker sig känna igen det man hör, trots att allt är skrivet av Stax och Hoods. Utan direkt likhet, så var det ju på exakt samma sätt som Nick Lowe arbetade fram sina klassiska popdängor under pubrockens era.

"Stupidity" är skriven av Solomon Burke och är den enda covern på Lp:n "Gangsters & Morticians", där sextiotalets alla stilar utom psykedelia finns representerade, eller snarare mixade. I redan nämna "Stupidity" lutar sig Hoods mot de coverversioner som gjordes av Hamburgbesökande Liverpoolband som Kingsize Taylor & The Dominoes och The Undertakers.

Strålande Merseybeat med i verserna ett snyggt lån från Beatles "I´m Happy Just To Dance With You" - hämtad från mästerverket "A Hard Day´s Night" - gör "She Put A Hex On Me" till en av mina absoluta favoriter på "Gangsters & Morticians".
http://www.youtube.com/watch?v=GXY9n8olbdQ

Nu är jag å andra sidan helt såld på den musik Beatles gjorde på "A hard Day´s Night". Deras ofattbara begåvning som låtskrivare står för första gången i full blom. I sånger som just "I´m Happy Just To Dance With You", "I Should Have Known Better", "Things We Said Today" och framför allt "Any Time At All" visade gruppen upp det självförtroende och den genialitet som för alltid skulle förvandla dem till nummer ett inom modern popmusik. Ett av de mest klassiska album som spelats in och Hoods "She Put A Hex On Me" är en hyllning till Beatles tredje Lp!

Hoods var ett långt mer musikaliskt självständigt band än både Crawdaddys och Tell-Tale Heart - som arbetade i en tradition de aldrig bröt - och det är spännande att följa de spår man lägger ut. Inledningen till "Standback (Payback)" är som hämtad från Pretty Things andra Lp "Get The Picture?". Chuck Berrys "Come On", filtrerad genom The Rolling Stones, har satt sin tydliga prägel på "Nothing At All". Pubrockarna Inmates skulle ha varit stolta om de hade kunnat lägga den på sin första Lp "First Offence".

Detsamma gäller "She´s My Car" och "Rain Starts Fallin´" som är ren pubrock. Om dessutom ett stödjande blåsarrangemang lagts på i versen hade den senare blivit en soullåt i Bill Hurley-tolkar-Otis Redding-klass. Den burleska "I´m Your Mortician" låter som något Roy Loney & The Phantom Movers skulle ha kunnat skrattat fram till första Lp:n "Out After Dark".

Sammanfattningsvis så hamnar "Gangsters & Morticians" någonstans mellan just Inmates "First Offence" och Roy Loneys "Out After Dark", så genial är skivan. Medvetet eller omedvetet, utan Mike Stax stora kunnande och enorma intag av musik hade den inte varit möjlig.

Att Hoods i 1992 års "Candy" så fräckt lånar ackordriffet från holländska The Motions "You Bother Me" (1965) minskar på inget sätt trovärdigheten hos bandet. Deras tvära kast in i lättpunken med de sista singlarna "Empty Head" och "We Are Your Fear" blev slutligen upptakten till ytterligare en spännande konstellation.

Det energifyllda Evil Eyes kom tyvärr bara att ge ut en enda singel. Med den rasande "Guilty / You Burn Me Up & Down" från 1995 befinner sig Mike Stax plötsligt mitt i samtiden. Borta är alla tydliga influenser och spår av sextiotalet, kvar finns det som ofta skiljer det geniala från det mediokra: energi!


THE LOONS

Av alla de band som Mike Stax har arbetat med så är nuvarande Loons det mest långlivade. Även om antalet skivutgåvor inte är jättemånga, så finns ändå en regelbundenhet från första singeln 1996 fram till senaste cd:n "Red Dissolving Rays Of Light", 2010. Om Hoods helt saknade psykedeliska influenser så är förhållandet med Loons precis det motsatta.

Mike Staxs beundran för svenske Ebbot Lundberg, och de grupper han varit frontfigur för, Union Carbide Productions och Soundtracks of Our Lives, var anledningen till att Lundberg kom att producera Loons första cd, "Love´s Dead Leaves" (1999). Ett samarbete som tog Stax och Loons in i den värld som befolkas av storheterna Arthur Lee och Love under deras "Forever Changes"-period.

Ja, det är stora ord att jämföra med något så genialt som de tre öppningslåtarna på "Forever Changes": "Alone Again Or", "A House Is Not A Motel" och "Andmoreagain". Men det Stax, Loons och Lundberg åstadkommit med "Flying Up Into The Floor", "Thursday´s Child", "Face Out of Phase" och inte minst "Paint It Gold", gör "Love´s Dead Leaves" till den skiva man först associerar till när man lyssnar på Loves tidlöst vackra tredje album.
http://www.youtube.com/watch?v=jfS2df22pok

Om Loons första cd var som balsam för själen så är "Paraphernalia" en mer orolig historia. Det drömlika soundet på "Love´s Dead Leaves" har fått ge vika för en mer nervös och laddad ljudbild. Att The Misunderstood betytt mycket för Stax märks här främst genom att musiken är lika fullpackad med energi som den hos de amerikanska föregångarna.

Från Downliners Sect 1964 till Love 1967 innebär tidsmässigt att Mike Stax - på trettio år - gjort en resa motsvarande tre till fyra år. Stilmässigt innebär hans grundlighet och stora förståelse för materialet att han utan begränsningar - och med stor trovärdighet - som i "Not The Same Girl" kan blanda punk med Beach Boysstämmor, och mitt i alltihop slänga in en Beatles-Revolver-pastisch som "Follow The Rain Down". En imponerande resa!


DISKOGRAFI (som ej gör anspråk på att vara fullständig):

THE CRAWDADDYS:

ALBUM:
Crawdaddy Express (Voxx) US-79 *
Here ´Tis! (Mike Stax on four tracks, rec 1982) (LP/CD - Voxx) US-86

SINGLAR:
There She Goes Again / Why Don´t You Smile Now (Voxx) US-80 *
5 x 4 (EP - Voxx) US-80 *
Jumpback + 3 (Rec. -88) (EP - Romilar) SPAIN-88

SAMLINGSSKIVOR:
BATTLE OF THE GARAGE VOL. 1 (Voxx) US-81
You´re Gonna Need My Love Someday

* Inspelad innan Mike Stax var med i bandet.



THE TELL-TALE HEARTS:

ALBUM:
The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-84
The “Now« Sound Of The Tell-Tale Hearts (LP - Voxx) US-85
The Tell-Tale Hearts (tracks from above two releases) (LP - Lolita) FRA-86
High Tide (Big Noses & Pizza Faces) (samlings-CD - Voxx) US
- (finns även som bootleg-Lp, men med färre antal låtar på Tapir Rec)
A Bitchin´ Boss Rave-Up With The Tale Hearts / Live in Springfield (Corduroy) AUS-97
Later That Same Night In Sprinfield.../ Live vol.2 (Corduroy) AUS-97

SINGLAR:
Promise / Too Many Lovers (Kavern 7) AUS-87
Take a Look Inside / I´m Ready (Nevermore) US-90
Circus Mind / Flyinge (recorded 1989) (Nevermore) US-92
Promise / Too Many Lovers (Munster Records) SPAIN-00

SAMLINGSSKIVOR:
BATTLE OF THE GARAGES VOL. 3 (Voxx) US-84
My world Is Upside Down
GARAGE SALE (Cassette - Roir) US-84
That´s your problem
99TH FLOOR FANZINE FLEXI US-84
I Get Up In The Morning
SOUND AFFECTS (Cassette)
Nothing You Can Do
OH GOD! MY MOM´S ON CHANNEL 10! (Nardwuar) CAN-89
I Get Up In The Morning
MISFIT: A TRIBUTE TO THE OUTSIDERS (Screaming Apple) GER-89
Daddy Died On Saturday
NOT SO PRETTY (Pretty Things tribute) (LP - Corduroy) AUS
Me Needing You



THE HOODS:

ALBUM
Gangsters & Morticians (LP/CD - Midnight) US-91
4 Songs To Kill 4 (12” Ep - Satyr) GREECE-92

SINGLAR:
You Won´t Take Her / Mystery Train (Dionysus) US-91
Great Mistake (Split single with the Smugglers) (Munsters Records) SPAIN-92
We Are Your Fear / Never Got Thru (Screaming Apple) ger-93
Empty Head / One Difference (Get Hip) US-93

SAMLINGSSKIVOR:
CLAM CHOWDER & ICE VS. BIG MACS & BOMBERS (Nardwuar) CAN-91
She Ain´t Doing Me Wrong


THE EVIL EYES:

SINGLAR:
Guilty / You Burn Me Up & Down (Screaming Apple) GER-94



THE LOONS:

ALBUM:
Love´s Dead Leaves (CD - Get Hip) US-99
Paraphernalia (CD - UT Rec-04) US-04
THE LOONS - Red Dissolving Rays of Light (CD - Bomp) US-10

SINGLAR:
Paradise / I Drain the Dregs (Time Bomb) US-96
Unwind / Slow Knife (360 Twist ) US-96
Future Tense / 16 Story Reflection (Screaming Apple) GER-97
Face Out Of Phase / In The Past / Knock Knock (Thermionic) US-97
Stumble & Fall / Strange (Max Picou) SWI-98

SAMLINGSSKIVOR
TIGER MASK / TRASH A GO-GO (LP/CD - Dionysus) US-98
Climbin´ The Heap
HIPSTERS (CD - Acid Jazz) UK-06
Some Kind Of Asylum
HE PUT THE BOMP! IN THE BOMP: GREG SHAW (CD Bomp Rec.) US-07
I´m Dissatisfied

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/07/mike-stax-beat-messiah-del-1-sa.html


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/ugly-things-15-creation-inget-band_17.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_24.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_25.html


http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/08/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del_30.html
http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/09/mike-stax-beat-messiah-ugly-things-del.html



Artikeln i sin helhet tidigare publicerad på http://www.rootsy.nu/artikel.php?id=161

torsdag 10 februari 2011


TOMMY TUCKER
Begåvning med förhinder.


Vem var Tommy Tucker?

Om man menar soul- och rhythm & bluessångaren Tommy “High Heel Sneakers” Tucker - vars riktiga namn var Robert Higginbotham - så är det många som räcker upp handen.

Men svaret på frågan vem countrysångaren Tommy Tucker, eller som det står i hans dopattest Tommy Ray Tucker, var är betydligt svårare att hitta. Den enda som tycks ha fördjupat sig i ämnet är den amerikanske författaren Colin Escott, som i sin bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The Backrooms of American Music” tar oss med på en odyssé bland udda musikkaraktärer inom country och rock´n´roll.

I ett kapitel kallat “I Loved It. I Took Advantage of It. I Blew It” samsas Tommy Tucker med artister som Jimmy Murphy, Roy Head, Bobby Charles, Ersel Hichey, Jimmie Logsdon och Dale Hawkins. Ja, t o m Pat Boone får - under titeln “Born To Be Mild” - några sidor bland bokens “losers”.

Och så finns naturligtvis Tuckers musik, vilken inte är helt lättillgänglig den heller. Totalt handlar det om så där drygt trettio inspelningar, medräknat såväl singlar som de vid tillfället outgivna inspelningarna. Med tålamod, god kassa och Ebays hjälp bör det dock inte vara helt omöjligt att den vägen lära känna artisten i fråga.

Tommy Tucker blåste verkligen sina chanser att i större sammanhang få visa upp sin begåvning och talang som låtskrivare och sångare. För begåvad var karln.

Uppvuxen i Memphis, och i tidig ålder erkänd för sin sångstil främst genom spelningar på klubbar och ett framträdande på Louisiana Hayride, fick Tucker kontrakt med det relativt nystartade Hi Records, som 1959 gav ut två singlar med honom - “Lovin´ Lil/A Man In Love” (1959) och “Miller´s Cave/The Stranger” (1960) - vilka båda passerade obemärkt förbi. Det var istället Hank Snow som strax därefter fick en hit med Jack Clements sång “Miller´s Cave”.

Under en kort sejour hos RCA Victor, där han spelade in “Return of The Teenage Queen” - en fortsättning på Johnny Cashs “Ballad of A Teenage Queen”, gjorde Tommy Tucker sig fullständigt omöjlig att lanseras av skivbolaget.

Efter en spelkväll tillsammans med Eddie Bonds band på Little Black Book Club i slutet på oktober 1961 tog han några drinkar innan han satte sig i bilen för att köra Highway 61 norrut mot Memphis. I hög fart körde han in i en bil framför, vars tank exploderade och i sin tur körde in i en tredje bil. Totalt avled fyra personer och två skadades svårt.

Tucker valde att smita från olycksplatsen. Han arresterades senare under natten men nekade till att ha varit den som orsakade kollisionen. Istället påstod han sig själv ha blivit påkörd av en okänd bil.

Trots att Tucker, genom vårdslös körning, bar skulden till att sex barn blev föräldralösa, var det straff han fick uppseendeväckande lågt. Efter ett år i fängelse och böter på 250 dollar var Tommy Tucker 1963 åter en fri man.

Men fri bara i förhållande till det juridiska systemet. Hans skuld kom aldrig att släppa taget om hans mentala hälsa, än mindre hans musikaliska karriär. Några ytterligare försök hos små bolag som X-L, PEN, Western och Challenge Records ledde ingenstans. Under namnen Tommy Ray Tucker och Tommy Raye försökte han anpassa sin stil till den så kallade brittiska invasionen. Efter några fina rhythm & bluesinspirerade inspelningar som “Sweet Talk” (1965) och “You Don´t Love Me ” (1966?) var Tommy Tuckers karriär i princip över.

Knappt tio år senare gjorde han, hos först Hi Records och sedan Monument, ett försök att komma tillbaka. Tyvärr skulle det visa sig inte finnas plats för Tommy Tucker, som fortfarande plågades av att ha fyra människors liv på sitt samvete. En del av det han då spelade in kom aldrig ens att ges ut.

I början av 1985 besökte Tucker ett antal skivbolagsproducenter och musikförläggare i Memphis för att försöka placera egna sånger. Märkt av den tragiska händelse som kom att prägla hans liv skrev han den självbiografiska “You Hitched Your Wagon To A Loser”. Med sömnlösa nätter, självrannsakan och ett tungt samvete gjorde Tucker under sjuttio- och åttiotalet sina bästa sånger.

Den 17 mars 1985 gick Tommy Tucker till sängs rökande en cigarett. Han vaknade i ett brinnande helvete och lyckades ta sig till ett angränsande rum där han avled av rökgaserna.

Det engelska skivbolaget Zu-Zazz gav 1987 ut Lp:n “TOMMY TUCKER - Memphis Bad Boy!”, vilken innehåller sju singelsidor och åtta tidigare outgivna inspelningar. Av dessa är fyra hämtade från den intressanta kassett Tucker spelade in 1985 och delade ut för att blidka eventuellt intresserade inom musikbranschen.

Hur lät då Tommy Tucker? Hans sångstil kan sägas vara en lätt “promenadliknande” talsång. Inte helt olik Johnny Cash. Men någon kopia var han inte. Det finns genomgående något äkta plågat i hans vokala uttryck. Och med tanke på vad han ställde till med och vetskapen om att han var paria hos större bolag så blev möjligtvis även håglöshet hans ständige följeslagare.

Han sjöng rockabilly, country och sextiotals-rhythm & blues med samma vilja och behov av att på bästa sätt förvalta sin säregna sångstil. Likt Billy Riley hade Tucker lätt för att anpassa sig till vad som för dagen var populärt.

Att han också var något av en röstmässig kameleont visar den spöklika “The Ghost of Mary Lou” (1964/65?). Tucker låter inledningsvis som Elvis under dennes “Wooden Heart”-period 1960, byter ett stycke in i sången till Johnny Cash för att snart bli John Lennon och räkna in “One, two, three, four...“ och dra igång introt till The Beatles “I Saw Her Standing There”. Så Elvis, Johnny Cash och Beatlesintrot ännu en gång innan han slutligen gör sorti med hur Elvis lät hos Sun Records i mitten på femtiotalet. En makalös inspelning, innehållande fyra olika stilmässiga sätt att sjunga på, som förblev outgiven tills Zu-Zazz gav ut den.

Med facit i hand är det lätt att konstatera att det borde ha funnits plats och utrymme för Tommy Tucker. Inte minst i sjuttio- och åttiotalets uppvaknande intresse för country. De inspelningar han gjorde för Hi Records 1973 och kassettinspelningarna 1985 visar upp en röstmässigt mer mogen och ytterst intressant artist, vars sånger säkert skulle ha intresserat engelska pubrockare som Nick Lowe och Dave Edmunds.

Tommy Tucker tände en cigarett i sängen och brände bokstavligen sin kanske största chans till artistisk upprättelse. Han förtjänar att lyftas fram, men det krävs ett bolag av Bear Familys typ - det är där han kvalitetsmässigt hör hemma - för att samlar ihop Tuckers samtliga inspelningar till en professionell utgåva. Titeln är ju given - “TOMMY TUCKER - You Hitched Your Wagon To A Loser”.


DISKOGRAFI (med reservation för eventuella felaktigheter):

TOMMY TUCKER & BILL BLACK´s COMBO
Rock´n´roll mama (Acetate - 1958/-59?) * 1
Little more lovin´ (Acetate - 1958/-59?) * 1

TOMMY TUCKER
Lovin´ Lil (Hi 2014 - 1959)
A man in love (Hi 2014 - 1959)
Miller´s Cave (Hi 2020 - 1960)
The Stranger (Hi 2020 - 1960)
Shuckles and chains (Hi - 1959/-60?) * 2
I´m in love with a shadow (Hi - 1959/-60?) * 2
The wild side of life (Hi - 1959/-60?) * 2

Everybody´s wrong (RCA Victor - 1960) * 3
Return of a teenage queen (RCA Victor 47-7838 - 1961)
Since you have gone (RCA Victor 47-7838 - 1961)

You learn something new every day (X-L Records 344 - 1963)
Old devil memory (X-L Records 344 - 1963)

The ghost of Mary Lou (1964?) * 4

TOMMY RAY TUCKER
Sweet Talk (Challenge 59294 - 1965)
The big buildup (Challenge 59294 - 1965)
Cry cry cry (Challenge 59303 Promo - 1965)
Escape to happiness (Challenge 59303 Promo - 1965)

TOMMY RAYE
You don´t love me (PEN Records 56793 - 1966?)
Don´t let me be the last one to know (PEN Records 56793 - 1966?)

TOMMY TUCKER
Everybody´s darling plus mine (Western W-1301 - 1966)
Sorry abort that (Western W-1301 - 1966)

Shame shame shame (Hi - 1968) * 2
Joe Bodine (Hi Country 8004 - 1973)
I ain´t had enough (Hi Country 8004 - 1973)
Miller´s Cave #2 (Hi - 1973?) * 4
Will the circle be unbroken (Hi - 1973?) * 4
I couldn´t believe it was true (Hi - 1973?) * 4

Goodbye Carolina (Monument ZS7 8591 - 1974)
One woman (Monument ZS7 8591 - 1974)

You hitched your wagon to a loser (Promokassett - 1985) * 4
The bridge of life (Promokassett - 1985) * 4
Glory train (Promokassett - 1985) * 4
Will the circle be unbroken (Promokassett - 1985) * 4

KOMPOSITÖREN TOMMY TUCKER:
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Tomorrow I´ll be gone (Memphis M105 - 1962)
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Let´s make the parting sweet (Memphis M105 - 1962)

* Förblev vid inspelningstillfället outgiven, men finns idag tillgänglig på:
1. Chicken Rock - “Rockin´” around the mountain (Eagle EA-R 90205 - 1999) Cd
2. Hi Records - The Early Years Vols 1 + 2 (Hi Records HEXD 44 - 1999) 2Cd
3. The Drugstore´s Rockin´ (Bear Family BCD 16607 - 2002) Cd
4. Tommy Tucker - Memphis Bad Boy (Zu-Zazz 2001 - 1987) Lp

http://www.youtube.com/watch?v=Eq_OafG2bxg
http://www.youtube.com/watch?v=GgxK8sAQaw4
http://www.youtube.com/watch?v=4vW8AxwUKWw


Samtliga foton är tagna ur Colin Escotts bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The backrooms of American Music” och publiceras med tillstånd från författaren.

måndag 6 december 2010

Oh! CAROLE KING

Ingen annan kvinna har betytt så mycket för brittisk popmusik som Carole King. Hennes betydelse och påverkan kan bara jämföras med det inflytande Buddy Holly haft över den popmusik som The Beatles kom att erövra världen med.

Det tidiga sextiotalet betraktas ju ofta som ett vakuum mellan femtiotalets rock´n´roll och sextiotalets explosion av popmusik. Det var under dessa år som kompositörerna hade sin gyllene era. Carole King - tillsammans med maken och textförfattaren Gerry Goffin - kom att bli bland de främsta. Deras förmåga att förena svart och vit popmusik var unik. Innan The Beat Boom exploderade skrev Goffin & King musik för oftast svarta amerikanska artister, vilken kom att passa utmärkt även för brittiska sångare och sångerskor. Det var åren före och närmast efter det att The Beatles slog igenom.

Det stora genombrottet kom med The Shirelles inspelning av "Will You Love Me Tomorrow" (1960) som blev en jättehit i både USA och England. Därefter rullade det på med ett tjugotal hits de närmaste fem åren. De kanske snyggaste gjordes av den begåvade vokalgruppen The Drifters, som fick hits med "Some Kind of Wonderful" (-61), den mästerliga "When My Little Girl Is Smiling" (-62), "Up On The Roof" (-63) och "At The Club" (-65). Alla snyggt arrangerade med både blås och stråkar som är svåra att värja sig mot.

AT THE CLUB

Lyssna på "At The Club" och ni förstår vad jag menar. En väl markerad takt, en akustisk stålsträngad gitarr, därefter Johnny Moore som berättar att den efterlängtade fredagskvällen äntligen är här. In kommer kören och när vi mår som bäst smyger sig stråkarna på oss. Man kan inte kalla det solo, men mitt i sången tas allt ner till bara några takter pianoackord. Utifrån det byggs ett crescendo upp, men nu med ett mer markerat blås och slutligen inser man vilken höjdarkväll Mr Moore har haft!

Ni, som inte tycker er behöva allt som The Drifters spelade in, kan hitta "At The Club" på Kent-samlingen med samma namn. På köpet får ni då också originalet till "Some Kind of Wonderful" med The Soul Brother Six, skriven av deras sångare John Ellison och en hit för gruppen 1967. Alltså inte Goffin & King-låten, utan den som The Inmates gjorde på sin andra Lp, "Shot In The Dark" (-80).

The Drifters var sedan 1953 väl etablerade. De bildades för att ge Clyde McPhatter en egen grupp efter avhoppet från The Dominoes. Längre fram kom Ben E King att avlösa McPhatter , men ingen av dessa två fanns kvar när Carole King och Gerry Goffin fick förtroendet att skriva för gruppen. Vänd gärna på "Up On The Roof" och spela "Another Night With The Boys", vilket är en uppdaterad och själfull doo-wopballad. Även den komponerad av duon.

THE COOKIES

Den kvinnliga vokaltrion The Cookies adopterades nästan av King och Goffin, som kom att skriva det mesta trion spelade in. The Cookies arbetade som kör- och demosångerskor för låtskrivarna i Brill Building när de fick chansen att spela in "Chains" 1962. Ytterligare tre hits skulle det bli innan det var dags för Earl-Jean McCree att göra solokarriär. Fortfarande skrevs materialet av Goffin & King. Under artistnamnet Earl-Jean gjorde hon originalet till "I´m Into Something Good" 1964. Trots den lite barnsliga sången och det enkla kompet så är den, tillsammans med "Chains" och "I Never Dreamed", det mest minnesvärda hon och The Cookies spelade in. Hela deras produktion finns samlad på den av Sequel Records 1994 utgivna Cd´n "The Complete Cookies".

"I´m Into Something Good" skulle komma att bli den första av nästan tjugo hits i USA för Herman´s Hermits mellan åren 1964 - 68. De förstörde låten genom att dra upp tempot, men sålde ändå betydligt mer skivor än Earl-Jean.

"The Loco- Motion" blev Little Evas genombrott sommaren 1962. I bakgrunden finns kompisarna i The Cookies körande. Earl Jean var den som rekommenderade Carole King att använda den 17 årige Eva Boyd som barnvakt. Boyd blev tillfrågad om hon ville sjunga in en demoversion av "The Loco-Motion", som ursprungligen var tänkt för Dee Dee Sharp. Inspelningen var så välgjord att Don Kirshner, på det nystartade skivbolaget Demension Records, köpte den som den var och gav ut den med Eva Boyd under namnet Little Eva.

Little Eva var ingen stor sångerska. King & Goffin öste material över henne, men likt The Cookies så var förutsättningarna inte riktigt dom rätta. Gräver man tillräckligt djupt finns det i alla fall några bra inspelningar med Little Eva, såsom "Another Night With The Boys" i duett med Big Dee Irvin. Den traditionella "On Top of Old Smokey", som i Carole Kings produktion blir "Old Smokey Loco-Motion" (Den definitiva versionen av "Old Smokey" måste ändå vara den på "Bo Diddley´s Beach Party - live" (1963). Bara Diddley kan ge en låt en sådan behandling!). Little Evas bästa stund kom något år senare. Inspelningen av Chip Taylors "Takin´ Back What I Said" 1965 är hennes stora ögonblick!

OH! NEIL

1995 släppte skivbolaget Drill Tone Records dubbel-cd:n "Carole King - The Right Girl / Complete recordings 1958 - 1966". Den innehåller allt det tidiga material King gav ut i eget namn. Däribland svaret på Neil Sedakas "Oh! Carol", naturligtvis döpt till "Oh! Neil" och "It Might As Well Rain Until September" (-62), som var hennes enda egna stora hit under sextiotalet. Den mindre säljande, men bättre, "He´s A Bad Boy" från året efter skulle ha passat utmärkt i en dramatisk George "Shadow" Morton-produktion för The Shangri-Las ett par år senare. "Baby Sittin´" (-58) är ett försök att låta som Wanda Jackson medan "School Bells Are Ringing" är flickpop från 1962 och "We Grow Up Together" (-63) och "Queen of The Beach" (-59) är teenbeat.

Det finns inget revolutionerande i Kings tidiga, spretiga och lite naiva inspelningar. Intressantast med Drill Tone-cd:n är istället hennes demoinspelningar. Hennes begränsade, men mycket personliga, röst gör sig alldeles utmärkt i den spröda "Crying´ In The Rain". The Everly Brothers måste omgående ha förstått vilken genial sång det är. Mycket riktigt fick de också en megahit 1962 med "Crying In The Rain". När jag såg bröderna i London för några år sedan så var det en av kvällens höjdpunkter.

Den absolut största anledningen till att skaffa "The Right Girl..." är att den även innehåller den magnifika "A Road To Nowhere" (-66). Mot en orientaliskt ödesmättad, nästan psykedelisk, bakgrund förklarar Carole King till vilken punkt hon och Gerry Goffin kommit i äktenskapet: "Our love it has rotten right down to the core. Whatever we had, we don´t have it anymore...Well I tried and I tried to make things work out right. But I guess we're two people who can't help but fight." Strax därefter flyttade King och Goffin till Los Angeles, dock inte tillsammans.

Bobby Vee, som ju inte gjorde något rätt, fick sin första och enda listetta med "Take Good Care of My Baby" 1961. Samma år gjorde han en mindre bra version av den charmiga bagatellen "Walking With My Angel". Då är Carole Kings outgivna demo från samma år betydligt roligare. Med enbart eget pianokomp och vispande trummor promenerar hon genom låten med en enkelhet som idag är närmast bristvara.

Bästa utgivna version av "Walkin´ With My Angel" står svenska The Mascots för på debut-Lp:n "Your Mascots" (-65). Bara i en tid när kompgitarren var kung lät beatmusik så här oskyldig. Det var innan John Mayall släppte sitt s.k. Beano album 1966 och Eric Clapton för alltid förändrade vårt sätt att lyssna på musik. År 2005 kom den stora Joe Meek-boxen "Portrait of a genius - The RGM legacy". Den innehåller en outgiven "Walkin´ With My Angel" med Lee Starr & The Astrals som har samma enkla kvaliteter som den svenska versionen.

JOE MEEK

För er som vill tränga in i Joe Meeks universum är boxen en utmärkt investering. Komplettera gärna med Repertoiresamlingen "The Complete Heinz", RPM-utgåvorna "Glenda Collins - This little girl´s gone rockin´!" och freakbeat-samlingen "Joe Meek´s Groups - Crawdaddy Simone". På den senare får ni allt, inklusive den outgivna singeln "Leave My Kitten Alone / Don´t Know What To Do", med The Syndicats, där Steve Howe var gitarrist 1964-65. Deras "Crawdaddy Simone" och "Howling For My Baby" hör till den fräckaste brittiska rhythm & blues som spelats in.

Saknar ni biografin "The Legendary JOE MEEK - The telstar Man", skriven av Meek-kännaren John Repsch, så finns på ebay säkert möjlighet att reparera skadan. Gör vid nästa Londonresa gärna även ett besök på 304 Holloway Road. Lyft blicken från den cykelaffär som nu ligger på nedre botten och några meter upp ser ni den metallplatta som satts upp till Meeks minne. Där bodde och arbetade han fram till tredje februari 1967, då han - paranoid och förbisprungen av tiden - först sköt sin kvinnliga hyresvärd och sedan sig själv. Allt framför ögonen på sin assistent och förmodade pojkvän, Patrick Pink. Joe Meek var inte som någon av oss andra.

LOWE & EDMUNDS

När Nick Lowe & Dave Edmunds spelade in sin version av "Crying In The Rain" - för den medföljande Ep:n "Nick Lowe & Dave Edmunds sing the Everly Brothers" till Rockpiles enda Lp "Seconds of Pleasure" 1980 - så promenerade dom på en väl upptrampad stig. Nästan varje amerikansk utgåva av en Goffin & King-inspelning följdes av en engelsk dito. Den engelska vokalduon Peter & Gordon gjorde redan 1965 en behaglig och pojkaktigt anspråkslös version av "Crying In The Rain".

Andrew Loog Oldham hade Phil Spector i tankarna när han producerade "Is This What I Get For Lovin´ You Baby" med Twice As Much. Sången, som Goffin & King skrev ihop med Spector åt The Ronettes, har mycket av det som man förknippar med Carole Kings arrangemang. Dom breda pianoackorden i inledningen, tamburinen, klockspelet, stråkarna och slutligen en fantastiskt fin trumpet innan allt tonar ut. Det enda som saknas är det trevliga ljudet av en triangel och kastanjetter. Ronnie Spectors förtjusande vibrato är naturligtvis svårslaget, men Twice As Much gjorde ett gott försök. Gruppen är annars mest kända för sin version av Jagger & Richards "Sitting On A Fence" sommaren 1966.

DUSTY SPRINFIELD

Dusty Springfield är den i England som spelat in flest av Carole King och Gerry Goffins låtar. Redan 1964 gjorde hon "Will You Love Me Tomorrow", 1965 -"I Love You For A While", "I Can´t Hear You No More", "Some of Your Lovin´" och den snygga "Oh No, Not My Baby", som blev en hit för Manfred Mann samma år. Båda konkurreras dock ut av Maxine Browns original från året innan. Brown lutar sig tillbaks och litar fullständigt på både pojkvännen och sin egen vokala förmåga.

"Going Back" blev en stor hit för Dusty 1966. Hon älskade låten, men var tvungen att först vänta ut och förvissa sig om att originalen med Goldie - från Goldie & The Gingerbreads - inte skulle bli en storsäljare. Därefter gjorde hon sin egen version. Vilken man föredrar är en humörsfråga, båda är mycket bra! The Byrds förvandlade den till folkrock och gjorde sedan countryrock av Goffin & Kings "Wasn´t Born To Follow", som kom att ingå i soundtracket till Dennis Hoppers film "Easy Riders".

Dusty spelade in mer än tio olika Goffin & King-låtar under sextiotalet, inklusive dom fyra som finns med på den, av Jerry Wexler producerade, rosade "Dusty In Memphis" (-69). Att hon tog med hela fyra av Lp:ns elva låtar visar vilket förtroende hon måste haft för parets förmåga att skriva även mognare material. Deras "That Old Sweet Roll (Hi-De-Ho)" släppte Atlantic Records som en av Dustys singlar samma år.

BRINSLEY SCHWARZ

När Nick Lowe 1977 spelade in "Halfway To Paradise", så hade han säkert hört Tony Orlandos fint tidstypiska original. Än troligare är väl att han redan som ung fastnade för Billy Furys hit med samma låt 1961. "Halfway To Pardise" är en av dom två Goffin & King-låtar som öppnade mitt hjärta för duon. När svenska The Panthers 1966 lade låten som b-sida på sin sista singel, ansåg jag att det var deras bästa inspelning.

De förmodlingen långa nattliga diskussionerna på 10 Carew Road i Northwood - det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 - mellan kanske främst Nick Lowe och den nye medlemmen Ian Gomm, handlade säkert ibland om kompositörena i Brill Building tio år tidigare. Båda utvecklade ett sätt att skriva musik på som är i rakt nedstigande led från King, Goffin och deras kollegor. Brinsley Schwarz spelade in och döpte sin femte Lp efter The Crickets Englandshit "Don´t Ever Change" 1962.

"Don´t Ever Change" och "Keep Your Hands of My Baby", Little Evas uppföljare till "The Loco-Motion", är två Goffin & King-sånger som The Beatles spelade live på BBC under sina tidigare år. Som The Silver Beatles gjorde gruppen femton låtar i Deccas studio första januari 1962, däribland "Take Good Care of My Baby". Debut-Lp:n "Please Please Me" innehåller gruppens version av The Cookies "Chains". När The Beatles besökte Amerika första gången, var ett av önskemålen att få träffa makarna King-Goffin. Respekten för de amerikanska kollegorna var stor.

En rolig inspelning av "Keep Your Hands of My Baby" är den med The Trashmen på Sundazed-Lp:n "The Trashmen - Live Bird 65-67". Som titeln antyder är den alltså live och för älskare av surfmusik i allmänhet, och The Trashmen i synnerhet, är den ett måste. På samma skiva ligger också den snygga Dylanpastischen "Same Lines". Det blev deras sista singel 1966. Den har inget med Carole King att göra, men är ändå ett stycke musik väl värd att ha.

Den andra låten som öppnade mina sinnen för Carole King var "He´s In Town". Engelska The Rockin´ Berries version var den jag hörde först. De spelade även in "I Need You" och "You´re My Girl" som också det är Goffin & King-kompositioner. Den sistnämnda, liksom "He´s In Town", hämtade The Rockin´Berries från amerikanska The Tokens repertoar.

I Sverige gjorde engelska The Dee Jays 1968 en hyfsad "He´s In Town", som inte avviker allt för mycket från originalet. The Friends tog sig an låten mer som en brittisk rhythm & blues-ballad.

HARMONY POP

Harmony pop har sitt ursprung i svart doo-wop. Därefter kom vita vokalgrupper som Dion & The Belmonts, som då fortfarande hade kvar en fot i femtiotalet. Tidigt sextiotal kastade The Four Seasons loss och skapade ett nytt vokalt sound med låtar som "Big Girls Don´t Cry", "Sherry" och den strålande "Rag Doll". The Tokens sätt att framföra King & Goffins "He´s In Town" passade The Rockin´ Berries perfekt. Gruppen, som var stora beundrare av The Four Seasons falsettsång, plagierade The Tokens arrangemang och fick en hit med "He´s In Town" i sitt hemland 1964.

När The Rockin´ Berries vokalt är som bäst, kan de bara jämföras med samtida The Ivy League. John Carter och Ken Lewis träffades redan som skolgrabbar hemma i Birmingham på femtiotalet. Gemensamt intresse för att skriva musik gjorde att de hamnade på Denmark Street i London hos musikförläggaren Southern Music.

Tillsammans med olika musiker började duon göra egna inspelningar under namnet Carter-Lewis & The Southerners. Deras version av "Skinny Minnie" är den bästa och de egna kompositionerna "Easy To Cry" och "Sweet And Tender Romance" är utmärkt brittisk beat. Den senare gjorde även P J Proby en lyckad cover på. Under en kort period ingick samtidigt Jimmy Page och den virvelkåte trummisen Viv Prince i The Southerners (Prince var för övrigt fullständigt briljant i tidiga The Pretty Things och därefter på VAMP:s enda utgivna singel, "Floatin´ " 1968).

1964 träffade John Carter och Ken Lewis sångaren Perry Ford. Alla tre hade erfarenhet av studioarbete och var flitigt använda för att lägga körbakgrunder på andras inspelningar. Tillsammans bildade de den vokala supertrion The Ivy League.

Några av de absolut bästa harmony pop-låtarna skulle komma att skrivas och spelas in av gruppen. Där t ex The Rockin´ Berries gick bet pga. bristande material, kunde den här trion ösa ur sig förstklassiga sånger. De nöjde sig inte med poppärlor som dom sagolika "Funny How Love Can Be" (skrevs för The Rockin´ Berries, som dock aldrig spelade in den), "Thank You For Loving Me" eller "Tossing And Turning".

Med sånger som "Four And Twenty Hours", "Lonely Room", och mästerverket "My World Fell Down" visade The Ivy League att genren inte hade några gränser. Gruppens begåvning som sångare och låtskrivare lämnade avtryck långt in i det som något år senare utvecklades till psykedelia. Från 1967 arbetade John Carter och Ken Lewis i och runt The Flowerpot Men, vars genombrott var "Let´s Go To San Francisco". De skrev allt material åt gruppen och i den vackra "White Dove" lyckas de t o m överträffat sig själva!

Sverige bidrog med något av det bästa som spelats in inom harmony pop-genren. The Hounds "The Office Girl", skriven av Henrik Salander, förtjänar allas öron. Detsamma gör Göteborgsgruppen The Jackpots, ett av få svenska band som var i världsklass åren 1966 - 68. Med starka originallåtar som, "Jack In The Box", "When I Whisper Your Name" (av Claes af Geijerstam), den av Perry Ford skrivna "Lincoln City" och välgjorda coverversioner av "Funny How Love Can Be", "Tossing And Turning", "Tiny Goddess", "King Of The World" och "Shadows And Refelection" borde ett internationellt genombrott ha varit rena promenadsegern! Lågprisutgåvan “"JACKPOTS - Jack In The Box" kostar under en hundring. Ingen annan svensk skiva förtjänar dina pengar bättre!

...GOIN´ BACK

"Goin´ back - The songs of GOFFIN & KING" (Sequel Records) är namnet på en cd som kom 2000 och samlar trettio engelska inspelningar skrivna av Carole King & Gerry Goffin. Den ger en god bild av vilken betydelse paret haft för engelsk popmusik. Goffin skrev texterna och King skrev, arrangerade och ibland producerade musiken. Hur genial den är framgår av det mesta på plattan, ett flertal redan nämnda ovan. Öppningsspåret "Stage Door", med The Tony Jackson Group från 1965, är kanske det allra bästa exemplet på parets inflytande över brittisk beatmusik. Text, musik och framförande i perfekt harmoni!

Fram till mitten på sextiotalet gjorde Goffin & King låtar som skulle påverka en hel generations sätt att skriva, framföra och lyssna på musik. Kompositörer som Carter-Lewis och Lennon-McCartney hämtade naturligtvis inspiration från flera olika håll, men Carole King var en av de viktigaste.

Fotnot 1. För den som vill fördjupa sig i Gerry Goffin & Carole Kings musik finns de båda ACE-samlingar "A Gerry Goffin & Carole King Song Collection 1961-1967" (2007) och "Honey & Wine - Another Gerry Goffin & Carole King Song Collection" (2009)

Fotnot 2. Ken Emersons utmärkta bok "ALWAYS MAGIC IN THE AIR - The Bomp And Brilliance of The Brill Building Era" (Penguin Books, 2005) är den fascinerande berättelsen om kompositörena Leiber/Stoller, Bacharach/Davis, Sedaka/Greenfield, Barry/Greenwich, Pomus/Shuman och Goffin/King. Alltså namnen vi sett så många gånger under låttitlar.

http://www.youtube.com/watch?v=AHSKSynZM9w

http://www.youtube.com/watch?v=5Diab-7m40U

http://www.youtube.com/watch?v=zTUI8uaD7d0





(Artikeln är något omarbetad i förhållande till den som publicerades på Rootsy vintern 2007)

Bloggintresserade