måndag 28 mars 2011


MICKEY JUPP
Favourites (Recorded At Home)
(Gallery Records
)

I det medföljande texthäften till “Favourites” ursäktar sig Mickey Jupp för att skivans ljudkvalitet inte håller studioklass. Den var ju trots allt aldrig tänkt att komma till utan består uteslutande av överblivna demos från perioden 1989 - 2007, vilka inte platsat på någon av hans officiella utgåvor.

Personligen har jag inga som helst problem med det som tynger honom. Mest beroende av att materialet håller så genomgående hög klass. Det finns bara ett sätt att förstå varför femton av skivans sexton låtar - undantaget är “Part of Your Furniture” - tidigare valts bort. Jupps låtskrivarbegåvning är av det slaget att han kan kosta på sig att vara kritisk. Till och med för kritisk för att befatta sig med det han inte är helt nöjd med.

Sedan 1968 har Jupp skrivit inte mindre än 370 sånger, varav 130 spelats in av honom själv. Kvar finns alltså 240 minus dessa 15, vilket gör att det fortfarande finns 225 sånger liggande i hans skrivbordslåda. Och jag ger mig f-n på att det karln stoppat undan är av precis lika hög klass som det vi hittills fått höra.

Inte bara skriver han oförskämt bra, det finns heller ingen som låter som Mickey Jupp. Inte ens i närheten och det är därför man ständigt längtar efter nya spår från mannen som fullständigt verkar strunta i försäljningssiffror, promotionkampanjer och fåniga försök att sälja en image. Att han sedan 1994 saknat skivkontrakt verkar inte ens vara ett bekymmer.

Insikten om att vardagen är den bästa inspirationskällan är Jupps största tillgång. I hans sånger finns det aldrig några alternativa fantasivärldar som den Ziggy Stardust levde i. Istället är han en mästare på att formulera jordnära bekymmer och glädjeämnen.

Längtan bort från en konstlad artisttillvaro uttrycks med precision i “I Should Be Loving This”och den i refrängen Fats Dominoinfluerade “Someplace Where It´s Monday”. Hur negativt problem med ekonomin påverkar relationer belyser han i “Not Now Baby”. No money, no honey - som Ian & The Zodiacs så träffande formulerade det för snart femtio år sedan - helt enkelt.

I “Out On The Edge” visar Mickey Jupp vilken mångfasetterad låtskrivare han är. Den är - vid sidan av “Heather On The Hill” - bland det bästa han har skrivit. Erkända kompositörer som Leonard Bernstein och Burt Bacharach skulle ha sett dollartecken och känt vittring av framgång om de skrivit något liknande. Jupp däremot har låtit den vila sedan 1991. Han tror sig dessutom vara den ende som kan tänkas uppskatta “Out On The Edge”!

När Jupp gav ut “X” var jag tveksam till vart han var på väg. Idag älskar jag det corny sound som obehindrat blandar Chuck Berry, New Orleansrhythm & blues och Doo Wopkörer med syntar och taktmaskiner. Det kan bli svängig pubrock à la Rockpile, vemodig blue-eyed-soul eller halvcountry i det där struttiga tempot som bara han klarar av med hedern i behåll.

Hundratals timmar i den bästa tänkbara studio kan i längden aldrig ersätta talang, så med den unika begåvning Jupp har kan han helt sluta bekymra sig om inspelningskvalitet. För mig får han gärna ge ut kassetter, bara han ger ut något. Han har alltid varit mer än det pubrockens ramar kunnat erbjuda. Mickey Jupp är en kompositör av det slag som befolkade The Brill Building i New York i början på sextiotalet. En Carole King, Doc Pomus, Leiber och Stoller i en och samma person. Plus naturligtvis den ständigt närvarande Chuck Berry.

Den utmärkta “Favourites” - köpes hos www.mickeyjupp.se - är bara ytterligare ett prov på hans exempellösa begåvning som musiker, sångare och låtskrivare.

Jag är mållös!

onsdag 23 mars 2011


ROUTE 1966
The Outcasts / S.J. & The Crossroads
(Cicadelic)


När S.J. & The Crossroads sparkar igång ackorden till The Kinks “You Really Got Me”, för att bara ett par takter senare övergå till Jessie Hills “Ooh Poo Pah Doo”, så var det en klar markering varifrån bandet hämtade sin inspiration. Influenserna kom lika mycket från det samtida brittiska sextiotalet som från femtiotalets svarta rhythm & blues.

Chuck Berry, Bo Diddley och Jimmy Reed var lika viktiga som The Kinks, The Rolling Stones och The Animals för medlemmarna i The Crossroads, vars trummis S.J. Serio bodde vägg i vägg med de hypermusikaliska bröderna Johnny och Edgar Winter i Beaumont, Texas. Vad dessa tänkte när Crossroads övade hemma hos familjen Serio är okänt, men lät det lika bra som deras få singlar och det outgivna material som finns med på “Route 1966” så var nog bröderna Winter mer än överseende med vad de hörde.

Precis som med S.J. & The Crossroads är San Antonios The Outcasts samtliga bidrag på “Route 1966” från just året 1966 och innehåller även både singlar och outgivna inspelningar.

Oavsett om Outcasts spelar eget material, som den klassiska “I´m In Pittsburgh (And It´s Raining), eller lånar sånger som “Route 66” och “Smokestack Lightning”, så gör man det med sådan känsla, energi och attityd att lyssnaren - åtminstone jag - tror sig höra något helt nytt.

Cicadelic Records verkar inte kunna göra något fel. Liksom skivbolag typ Bear Family, Norton och Ugly Things drivs man av både lust och vilja att introducera köparen i en värld där få befunnit sig innan.

The Outcasts presenterade sin musik som kommen från “THE OUTER LIMITS” och jag har redan köpt biljett för att följa med.

http://www.youtube.com/watch?v=ihxKvBHc0cU
http://www.youtube.com/watch?v=_zwiVIQb9fY&feature=related

onsdag 16 mars 2011




THE KOALA
The Koala
(Fallout, 2006
)

För att möjligen göra amerikanska The Koala mera intressanta lät man trycka texten “From Australia For You” på baksidan av deras första och enda album. I verkligheten kom Koala från Brooklyn, New York.

Året var 1969 och det var deras skivbolag, Capitol Records, som kom upp med idén att lansera gruppen som hemmahörande i Australien. Deras psykedeliska ursprung som United Popcorn Federation fick stryka på foten för namnet hämtat från det australiensiska pungdjuret Koala.

Två av gruppens medlemmar, Joey Guido och Jay Mala, fick som sjutton- respektive sextonåring låtskrivarkontrakt med producenten och medlemmen i The Strangeloves - kända för storsäljaren “I Want Candy” - Jerry Goldstein. Trots Goldsteins entusiasm över deras begåvning var Guido och Mala för unga för att våga ta situationen på allvar. Influerade av energiska engelska band som The Pretty Things, The Who, Small Faces och The Yardbirds valde man istället att starta The United Popcorn Federation.

I januari 1968 spelade gruppen förband till Blues Magoos - som just släppt sitt andra album “Electric Comic Book” - inför 5000 besökare på Hilton Hotel Grand Ballroom i New York. Blues Magoos produktionsbolag Longhair Production fångade upp bandet och ordnade skivkontrakt med Capitol Records samt ett förskott på 17500 dollar. En ansenlig summa pengar som ger en bild av vilka förväntningar man hade på gruppen.

Vid en spelning tillsammans med Jimi Hendrix Experience blir även Hendrix imponerad av United Popcorn Federation och fäller följande kommentar: “Man, you guys were bad”, vilket skapade förvirring ända tills Hendrix med ett leende vänder sig till gitarristen Louis Dambra med berömmet “You got some good fingers there”.

Och visst hade Hendrix rätt. Dambra är rakt igenom en både spännande och innovativ gitarrist. Detsamma gäller även övriga musiker. Skivan är full av snygga basgångar och tungt trumspel. Redan som femtonåring 1966 var Joey Alexander professionell turnétrummis för The Shangri-Las.

Albumets tretton spår visar att Jerry Goldstein visste vad han pratade om. Joey Guido och Jose Mala, som skrivit samtliga, blandade det bästa från den brittiska popmusiken med psykedeliska influenser, vilket gav en både homogen och urstark samling låtar. Ljudmässigt låter det som om Small Faces skulle ha hjälpt Rolling Stones i studion när de senare spelade in “Between The Buttons” 1967. Men med ännu större tyngd.

Varför ett bolag som Capitol investerade pengar och studiotid i ett band för att sedan helt strunta i promotion och till slut tvingas sälja den färdiga produkten som cut out är ofattbart. Koalas album fick bra recensioner i tidningar som Billboard, Cashbox och Record World men hamnade ändå hos K-Mart med ett borrhåll i ena övre kanten.

Ännu svårare att förstå är att Capitol lät Koala påbörja inspelningen av vad som skulle bli deras andra Lp - “Car City” - innan man dumpade gruppen. Fem låtar, som stilmässigt lär ligga någonstans mellan Deep Purple och Led Zeppelin, hann göras klara, men har aldrig publicerats.

Ett framtida projekt för Fallout Records kanske?

Jag är i alla fall en given köpare.

http://www.youtube.com/watch?v=A6iOrHYaQ74&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=AH6eTT2EZzA

tisdag 8 mars 2011


THE FACTORY
Path Through The Forest
(Guerssen)


För den som är obekant med brittisk psykedelia, men har en önskan att bekanta sig med genren, finns en mängd suveräna inspelningar att stilla sin nyfikenhet med. Allt The Pretty Things spelad in 1967-68 är i världsklass. Obskyra band som Tintern Abbey, The Smoke, The Open Mind, Dantalion´s Chariot var mindre produktiva, men på inget sätt mindre intressanta.

Londonbaserad The Factory tillhörde gruppen musiker som under sin verksamma period aldrig fick det erkännande de bevisligen förtjänade. Deras två singlar - “Path Through The Forest/Gone” och “Try A Little Sunshine/Red Chalk Hill” - hittade inte vägen till 1968 respektive 1969 års skivköpare. Strax därefter stämplade gruppen ut för gott.

The Souvenir Badge Factory - gruppens ursprungliga namn - var en ung dynamisk trio, bestående av Ian Oates (17 år) - gitarr & sång, Jack Brand (21 år) - bas & sång och Bill MacLeod (16 år) - trummor, som genom sina livespelningar kom att intressera studioteknikerna Brian Carroll och Damon Lyon Shaw, vilka båda arbetat med artister som The Who, Small Faces, Bee Gees och Jimi Hendrix Experience i den klassiska studion Independent Broadcasting Corporation. IBC var, förutom för sina gästande artister, också känd för att den excentriske producenten och ljudteknikern Joe Meek arbetat där i mitten på femtiotalet.

Med det förkortade namnet The Factory skulle trion komma att få kontrakt med först MGM Records och sedan CBS. Att Carroll och Shaw var viktiga för gruppen och dess sound visar den tidigare outgivna versionen av “Path Through The Forest”, som från början var tänkt som förstasida på deras debutsingel. MGM backade när de hörde alla ljudeffekter och det skall jag villigt erkänna, att den skogen vill jag inte gå ensam genom.

Besvikna fick Carroll och Shaw plocka bort de skrämmande “fågelläten” som MGM såg som en belastning. Och frågan är om de inte trots allt hade rätt. Kvar blev en mer stilfull och elektriskt påträngande hybrid av både psykedelia och freakbeat. B-sidans “Gone” hämtade Factory från Paul Revere & The Raiders och man manglar fullständigt sönder “Gone - Movin´On” som den egentligen heter på Raiders album “Revolution” (1967).

Sina renodlade psykedeliska böjelser fick Factory uttryck för på sin andra och sista singel, “Try A Little Sunshine”, vilken är ett lysande exempel från den brittiska popmusikens bästa och allra mest spännande tid. Det var först under den musikaliskt frigjorda perioden från 1967 och något år framåt som ett mästerverk som “Try A Little Sunshine” kunde komma till stånd.

Allt var plötsligt möjligt och Factory blandade det utmärkt lånade materialet (gruppen skrev tyvärr inget själv) med ungdomlig energi, fräschör och en makalös spelskicklighet.

Den enda anledning till att Factory inte fick ett genombrott måste ha varit att de var något för sent ute. Både “Path Through The Forest” och emotståndliga “Try A Little Sunshine” borde ha kommit 1967 snarare än 1968/-69.

Gruppen får idag istället glädja sig åt den kultstatus man genom åren erhållit bland samlare av psykedelia och freakbeat. Det är trots allt bara de bästa som fått en plats på samlingsskivor som “The Perfumed Garden”, "Electric Sugarcube Flashbacks" och “Chocolate Soap For Diabetics”.

För ett band som The Factory finns det alltid plats.

http://www.youtube.com/watch?v=Aysz7yJX5lE&feature=list_related&playnext=1&list=ML4oVf-d_DwKBPKw8KFTLXVXuBeG-OnpVS

http://www.youtube.com/watch?v=lYAPDPr23Rg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=nVCKA99vScQ&feature=related

onsdag 2 mars 2011


THE BLUE THINGS
Let The Blue Things Blow Your Mind
(Cicadelic)


The Blue Things bildades i Kansas 1964 som The Blueboys. Deras första inspelningar kom aldrig att officiellt ges ut. De testpressningar som trycktes upp stannade på upplagor av trettio respektive fyrtio exemplar. Förutom det egenhändigt skrivna materialet återfinns versioner av Jimmy Reeds “Ain´t That Lovin´You Baby”, Dale Hawkins “La Do Da Da” och Buddy Hollys “Love´s Made A Fool Of You”, vilket ger en vink om hur embryot till The Blue Things lät.

Just arvet och influenserna från den då redan avlidne Buddy Holly kom att påverka speciellt sångaren och gitarristen Val Stecklein. Det var en av anledningarna till att gruppen initialt nästan kan förväxlas med El Pasos storheter The Bobby Fuller Four. En jämförelse som på inget sätt misskrediterar någon av grupperna, vilket illustreras av att både Blue Things och Bobby Fuller Four gör fantastiskt fina versioner av Sonny Curtis “Baby, My Heart”, hämtad från The Crickets album “In Style With The Crickets” från 1960.

Efter ett par singlar på det lokala skivbolaget Ruff Records 1964/-65 fick giganten RCA Victor upp ögonen för gruppen. RCA sökte med ljus och lykta efter något som kunde matcha den så kallade brittiska invasionen. Med Blue Things hittade man vad man sökte och det är svårt att tänka sig ett bättre val.

RCA lanserade Blue Things som “A new American group with that best-selling British sound...”. Visst lyser influenserna från band som Beatles och Searchers igenom, men intrycken från både den amerikanska västkustens folkrockgrupper och det som senare helt skulle dominera rockmusiken, den psykedeliska scenen med föregångare som Jefferson Airplane och Love var tydliga och viktiga för Blue Things fortsatta utveckling.

Det utmärkta bolaget Cicadelic Records gjorde oss alla en stor tjänst när man 2007 - under titeln “Let The Blue Things Blow Your Mind” - samlade gruppens totalt sju singlar, deras obskyra självbetitlade album, som emellanåt även kallas “Listen And See”, samt nästan tjugo tidigare outgivna inspelningar.


De sammanlagt sextiofem spåren är en minst sagt intressant resa där Blue Things vägleder oss från merseybeat via folkrock fram till psykedelia. Åren 1964 - 1967 utgör en av pop- och rockmusikens mest intressanta och innovativa perioder och The Blue Things var - med sin övertygelse och kompetens - en av de främsta företrädarna.


http://www.youtube.com/watch?v=VJy3MWbnqmU
http://www.youtube.com/watch?v=w1mkN8kGiR4
http://www.youtube.com/watch?v=h3DmB4bwBnM&feature=related

Bloggintresserade