HJELLE

HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)

Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Men, ingen människa vem som helst. Hjelle är arbetarklass. Jodå, vi finns fortfarande. Vi som ställer klockan på 02.40, kliver ur sängen och går till jobbet. Vi som bygger landet. Och då tänker jag inte på de vars enda insats är att investera kapital.

Tempot höjs vid maskinerna
Här drillar man eliten
Produktionen har inte plats för den
Som har blivit för illa sliten
Men för att ingen ska tro att det är
Nåt fel med de tunga ackorden
Betraktas han som ett sjukdomsfall
Och behandlas av den så barmhärtiga arbetsvården

I fjärde versen av Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" från 1972 beskrivs konsekvenserna för de som inte klarar arbetstempot. Samhället plockade upp spillrorna. Idag törs ingen längre lita på att skyddsnätet håller. Vi som är outbildade, men ändå har ett arbete, är livrädda att förlora det. Skräcken att tvingas sälja sin arbetsförmåga till den som bjuder lägst är alltid närvarande. Fallhöjden är enorm. Längst ner de vars namn eller hudfärg är fel, strax ovanför dem de som har ett antal dåligt betalda timanställningar och aldrig vågar stänga av mobiltelefonerna. Det kan ju komma ett sms om att på kort varsel vara på plats någonstans.

Fallhöjden är enorm och ingen kan som Hjelle beskriva känslan av att fallskärmen kanske inte vecklar ut sig. På några korta rader i "Ännu en dag" beskrivs just den timanställdes inferno då sms:et aldrig kommer. I "En man på en pizzeria" möter vi både trasproletärer och desillusionerade existenser av den typ som Det Enda Alternativet beskrev i "Rolf Nilenhed". En påminnelse om "...hur kort avståndet är mellan att vara lyckad och framgångsrik till att vara längst nere på botten. Och hur mycket det är en slump att just du har hamnat där du hamnat."

Livet är tack och lov inte statiskt. Att allt innehåller sin egen motsats är ett löfte om att samtidens ojämlika förhållanden egentligen är onödiga. Det finns hopp och det finns möjlighet till förändring. Kärlek och politik är central balsam i Hjelles texter. När "Puben har stängt" och det är dags att gå hem "...hon väntar mig med världens mjukaste famn. Jag är i sanning en lycklig man..

Och "Det går över"

Dom där tankarna som håller dig vaken på natten
Dom där drömmarna som bara gick i kras.
Alla morgnar som såg allt ditt vin bli vatten.
Ta min hand, min vän, för jag finns ännu kvar.

Det går över.
denna gången gör det faktiskt

Dom jävlarna som bara vill hålla dig nere.
Och verkar njuta av att andra dom mår skit
Stäng dörren så skall jag sätta på en kanna kaffe.
För dom jävlarna dom kommer inte hit.

Katalys, det fackliga institutet för idéutveckling, håller i Stockholm nu ett antal föreläsningar under rubriken "Klass i Sverige" för att återupprätta klassbegreppet inom svensk politik. Och som jag väntat...Hjelles närvaro i egenskap av artist borde vara självklar vid dessa föreläsningar.

Vad musiken anbelangar har han aldrig tidigare varit mer mångfacetterad. Trots att musiken fortfarande är ytterst småskalig rymmer den en imponerande variationsrikedom. Rent akustisk i "Ännu en dag" och "Puben har stängt", där den senare är så vemodigt vacker att den för tankarna till Springsteens "Nebraska"-inspelningar. Slamrig punkpop med handklappningar i charmiga "Det går över" och Bäddat För Trubbel-larm i "Det sämsta som hänt mig", "Med vänner som dig" och "Dricka Bir". Medryckande dansant pop i burlesk Stig Vig/Dag Vag-anda levereras i "En man på en pizzeria". Inte sedan Johnny Anderssons dagar i The Namelosers har en gitarr låtit så sprucken som Hjelles gör i "Fan ta NPM". I en radiointervju lät samma Johnny Andersson, i mitten på sextiotalet och på bred skånska, berätta om den fuzzbox som förvrängde ljudet (fritt ihågkommet) "Jag vet inte hur det går till, jag vet bara hur det skall låta."! Samma kunskap besitter också Hjelle. Och att Hjelle är en sjuhelvetes gitarrist behöver ingen tvivla på. Direkt efter Johnny Andersson-larmet drar han med "Vissa dagar" in oss i rena Ducks Deluxe-glädjen med tillhörande gitarriff helt i Martin Belmonts anda. Och håll i er nu! Speciellt ni som gillar Moon Martin och hans hans album "Street Fever" (Capitol 1980). Samma febriga intensitet som i "Bad News" återfinns i Hjelles "Billig date".

Hjelle verkar inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

Hjelle

HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)

Då jag i mitten på sextiotalet började min egenförsörjning var det som femtonårig springsjas inom ett statligt verk. Inte direkt högavlönat, men inget ansågs mer säkert än en statlig, eller annan offentlig, anställning. Idag är det andra tider. Finns det någon som går säker längre? Det skulle väl i så fall vara de som tillåts investera privata pengar i vår gemensamma välfärd. De kallas riskkapitalister, men någon egentlig risk finns inte. Däremot en naggande god offentlig kassa att ösa vinster ur.

Trots att Nya Karolinska Sjukhuset i Solna brottas med jätteproblem för att få verksamheten att fungera, så plockar Boston Consulting Group (BCG) ogenerat ut hundratals miljoner, varav mer än femtio miljoner dessutom saknar fakturaunderlag, i konsultkostnader. BCG lyckades till och med placera egna, visserligen tidigare anställda, personer i direkt ledande befattningar på Karolinska. Man tar tar sig för pannan!

Det är omöjligt att ta miste på Hjelles avsky inför de marknadsliberala idéer som vi alltmer tvingas leva med inom offentlig verksamhet såsom skola och omsorgssektor. Med en monotoni värdig Velvet Underground står Hjelle på tå av ilska i "Fan ta NPM", som är den över sju minuter långa låtens enda och upprepande textrad. För att motivera att privat kapital släpptes in inom välfärdssektorn behövdes en teoretisk överbyggnad och den av Margaret Thatcher introducerade New Public Management passade ju så bra för svenska förhållanden, som ju sades gå på knäna på grund av det borgerligheten ironiskt kallade den ofantliga sektorn. Men nu är den så slimmad att vissa kommuner ersätter socialsekreterares beslut med ett utlåtande från en robot. Man tar sig för pannan!

"Fan ta NPM" ryter Hjelle och jag håller med.

Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Han verkar vara en i raden av rock- och popmusikens egensinniga aktörer för vilka det enda livsalternativet är att uttrycka sig via musik. Och till glädje för oss som gillar det han gör är han produktiv som få. Fortsätter han i samma takt med singel-, album- och kassettutgåvor lär han bli något av en svensk Billy Childish.

Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och är tänkt som en "kompensation" för den försenade kommande fullängdaren. Men det verkar endast vara "Fan ta NPM" som är tänkt att vara med . Det övriga materialet består delvis av ratade sånger som tydligen inte platsat på hans mer "officiella" utgåvor. Glömde berätta att flexin bara finns i hundra (100!) exemplar. Att "Förlorare" inte kom med på solodebuten "Högst Medelmåttig", som den var tänkt för, är obegripligt. Till kompet av en Marias Enmansorkester-orgel visar Hjelle upp sin allra bästa Tjalle Tvärvigg-attityd. Som om han ville säga; trampa på mig bara, men längst in når ni aldrig och det är just den där tjurskallige Tvärviggs-Hjelle som jag känner igen mig själv i.

Tyvärr är gruppen Det Enda Alternativet begravd. Efter en fantastisk Ep lades bandet ner, men här får vi ytterligare två låtar. "Du borde veta bättre" är en liveupptagning från gruppens första spelning och "Du och din jävla attityd" en demoinspelning som lades på is av Det Enda Alternativet.

Att "1000 spänn" redan valts bort från kommande album måste betyda att låtkvaliteten blir skyhög och förväntningarna på vad som komma skall blir naturligtvis därefter. Återstår "Jobb, jobb, jobb", som är en omdöpt och totalreviderad coverversion av gruppen Tjänstemännens låt "Kärlekssång", och den charmiga bagatellen "Do I believe in love".

Av baksidestexten framgår att Hjelle har för avsikt att göra "Fan ta NPM" till titelspår på sitt kommande andra soloalbum. Aldrig tidigare har en politisk manifestation i musikalisk dräkt varit så våldsam. Kompet med de malande och tjutande gitarrerna är helt fantastiskt och den hela tiden återkommande textraden "Fan ta NPM" är en käftsmäll adresserad de som stoppar våra skattepengar i egna fickor.

Patrik Strands El-kvartett

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

I sin bok "The Country Music Encyclopedia" (Crowell, 1974) sammanfattar författaren Melvin Shestack sin analys av countrymusiken på ett par rader:

"...country music deals with the cruel, hard facts of life. That's why it is so popular with the average man and woman in America, and why country music is so important."

Idag, mer än fyrtio år efter Shestacks bok, är countrymusiken både väl genomlyst och allmänt erkänd som musik för och om människor som inget annat har att sälja än sitt eget arbete. De vars marginaler är antingen små eller helt obefintliga. Det är helt enkelt svårt att tänka sig country som beskriver livet på Östermalm, Lidingö eller i Djursholm.

"Det blir skit av allt jag rör..." uttrycker Patrik Strands El-kvartett - som är en (tillfällig?) konstellation med medlemmar från Åtta Bier Ti Min Far och Bäddat För Trubbel - i sin tolkning av Hank Williams "Cold, Cold Heart" och det är väl något av en grundton på deras kassett "Country på Svenska". De beskriver själva sin musik som innehållande "Endast låtar om olycklig kärlek, skitjobb, och alkohol".

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)".

Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot. För det generösa priset av endast sextio kronor ges ni, nu när semestern är slut och det är dags att börja slita igen, möjlighet att förstå att det finns alltid de som har det värre. Så, vad väntar ni på? Adressen är jaredsinrecords@gmail.com

Hjelle

HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)

I den tyske författaren Hans Falladas romaner om mellankrigstidens Berlin träffar man samma slags vinddrivna personer som de som idag irrar omkring i Hjelles sånger som utspelar sig i Malmö. Det rastlösa sökande efter en öppen krog vid tre-fyra på morgonen övertygar ingen om att ensam är stark. Tvärtom, i hans sånger är de flesta utlämnande åt sig själva. Var och en får klara sig bäst den kan. Individualismen som politisk idé havererar fullständigt.

Som scener ur något av Ken Loachs diskbänksrealistiska dramer möts vi av lika delar söndermald självkänsla, förlorad stolthet och en okuvlig vilja att i uträkningens ögonblick resa sig på nio och dela ut en smocka till översittare, statusjägare och känslomässiga taskspelare.

Den produktive Hjelle, som annars återfinns i Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Hjelle & Ormarna, gör på "Högst Medelmåttig" precis allt själv. Han inte bara skriver musiken och spelar alla instrument, han bekostar även pressning av skiva och omslag och sköter all distribution själv.

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. Men han går aldrig bort sig i allmänt hållet diktande. Hjelle är något så stort som den arbetande människans poet. Den som springer trappa upp och trappa ner för att dela ut gratistidningar. Eller den som vilseleds av lugnet som föregår stormen i den storslagna "En dag blir man sjuk". De som tror att klassamhället har upphört att existera har mycket att lära av Hans Fallada, Ken Loach och Andreas "Hjelle" Hjelmér. Jodå, Hjelle platsar bredvid både Fallada och Loach.

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv. Jag har sett det massor av gånger. Det där magiska svänget som vänder en reserverad publik till bandets fördel.

Till skillnad mot övriga konstellationer där Hjelle medverkar, så har han här kompletterat sin vanligtvis gitarrdominerade Louisiana-ljudbild med några friska orgelsolon som pendlar mellan Question Mark & the Mysterians farfisaljud (Trehundratusen och Dela ut gratistidningar blues) och de orgelackompangemang den outtröttliga Sergels torgs-missionären Maria "Marias enmansorkester" Johansson bjöd narkomaner och stressade jobbpendlare, de som passerade plattan, på (99.50 och Den här jävla stan).

Hjelles blues på svenska är så okonventionell att den även vågar inkorporera ekot av en i sammanhanget så främmande fågel som nämnda Marias enmansorkester. Kan det bli mer spännande?