fredag 26 november 2021

The Mike Bell Cartel


THE MIKE BELL CARTEL
Wait / There Comes The Pain
(Beluga, singel)

Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori. Nej, det är inget outgivet alster från 1964, som hittats i en dammig kartong på en vind i Liverpool. Bättre upp faktiskt, det är här och nu. The Mike Bell Cartel hör hemma i Helsingfors och singeln "Wait / There Comes The Pain" är ett första smakprov från ett kommande album. 

Det är gruppens sångare och gitarrist Miikka Siira/Mike Bell som står som kompositör till båda låtarna, varav b-sidan är ruffig garagerock i den amerikanska traditionen med fuzzgitarr, farfisaorgel, pådrivande bas och trummor och en sångare som står på tårna. "Wait" är dess raka motsats med en luftig produktion innehållande passionerad sång, sprött klingande gitarrer och en snygg, bakomliggande kör. 

Om The Mike Bell Cartels kommande fullängdare tar avstamp i Jackie DeShannon/The Searchers spröda tolvsträngade popmusik, kan vi förvänta oss att bli hänförda.

måndag 11 oktober 2021

Missing Bees



MISSING BEES
Blood Service
(Low Impact)

Att just Low Impact "ger ut", nåja inte i fysisk form, men på Spotify lägger upp Missing Bees nya ep, bestående av sex sånger, borgar för kvalitet. Bolaget har gjort sig känt för att kratta manegen för svensk garagerock. Grupper som The Maharajas, The Stollers, The Maggots, Dee Rangers och Peter Maniette Group finns i deras katalog.

Missing Bees är en Stockholmsbaserad trio innehållande två medlemmar - gitarr och trummor - från tidigare new wave-/punkgruppen TV3, samt basisten från Maharajas - Ulf Guttormsson. Den senare tonar däremot ner sin egen roll genom att säga sig "sitta i baksätet". All musik skrivs således av de övriga två, men håller samma höga klass som de mer popinfluerade sånger Guttormsson skrivit för Maharajas. Kom då ihåg att han skrivit Bowiepastischen "Into The Unknown" för Maharajas album "Yesterday Always Knew" (2014), vilket är en av de bästa poplåtar som skrivits och spelats in av en svensk grupp.

Gruppen TV3 var verksam för sådär fyrtio år sedan. Det var i alla fall då deras enda singel, "Telefonterror/Min Enda Vän" (Slick, 1980), gavs ut. De i Missing Bees två tongivande medlemmarna har tagit med sig energin från den tidens Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är smart och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken

måndag 27 september 2021

ANC4



ANC4
Strange Tide
(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.




torsdag 23 september 2021

MICKEY JUPP



MICKEY JUPP
Second Of A kind / The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul, vilket han här ger prov på i "Someplace Where It's Monday" och "Song For Holly". Sätter i det sammanhanget Jupp på samma höga nivå som Charlie Rich, vars sånger "Life's Little Ups And Downs", "Let Me Go My Merry Way" och "I Take It On Home" är som målstyrande missiler i riktning mot hjärtat. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i Charlie Richs musik. Och vilken rysare det hade varit om en gigant som Elvis Presley kunnat spela in "Someplace Where It's Monday". Den är som gjord för sjuttiotalets Elvis.

Som musiker och kompositör låter Mickey Jupp sig inte begränsas av den pubrock han förknippas med. Han är naturligtvis suverän i den rollen också och "Got No God", "The Difference", "I'd Love To Boogie" och den oblygt fräcka "Dirty The Sheets", jodå den handlar precis om det ni tänker på, är Chuck Berry-rock'n'roll i Jupps pubrockstappning. Men, karln är mer komplex än så. Med samma lätthet skriver han sent-på-natten-sittande-i-baren-ballader som "Wrong Food" och "Searching For Andromeda", eller de lätt countryinfluerade "Scratch My Vinyl" och "Cute". I den vackra "Little River" överträffar han nästan sig själv, vilken gospelklassiker det skulle kunna bli. Han gör sin alldeles egen uptempo-doo wop i "Not What I Call Pretty" och till sin hjälp har Jupp sin fantastiska röst, som skulle få en tonsatt telefonkatalog att svänga. Orden och musiken kommer lätt för Mickey Jupp och han sjunger genomgående både solo- och körstämmor, plus att han även gör allt annat på den här skivan.

Med ett undantag - "Wrong Food" - är de fjorton låtarna på "Second Of A kind / The Favourites Collection" hämtade från de hemmagjorda cd-skivor Mickey Jupp säljer via facebook. Något skivkontrakt har han inte haft sedan 1994, då svenska Gazell gav ut "You Say Rock". För min del får han gärna fortsätta på egen hand, det har på inget sätt hämmat hans genialitet.

"Second Of A Kind" är det finska bolaget Hiljaiset Levyts andra utgåva bestående av Jupps hemmainspelningar. De är föredömligt gjorda och förhoppningsvis säljer de tillräckligt bra för att kunna ge oss flera utgåvor.



lördag 22 maj 2021

The Maharajas



THE MAHARAJAS 
Floor Killers 
(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.

söndag 16 maj 2021

ISHAAQ




ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)


Med bara drygt fyra månader in på året är jag beredd att utse "Best of Klasson" - av och med Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn - som en av årets absolut bästa, i betydelsen mest spelade, skivor. Kanske den allra bästa. Kanske, för det är ju ändå åtta månader kvar av 2021, men långt fram lär den befinna sig när årets skivor skall sammanfattas.

Ishaaq tänjer mina musikaliska ramar på samma sätt som säregna musiker kunde göra under den progressiva eran i det tidiga sjuttiotalet. En tillåtande tid då allt kunde blandas och det fanns plats för grupper som svenska Handgjort och engelska Third Ear Band. Om man vill vidare, höra något nytt och annorlunda, är Ishaaq en perfekt ciceron. Han är unik och bjuder på en musikalisk upplevelse som är helt rätt för mig just nu.

Läser en intervju med Isak Klasson i Norrköpings Tidningar, där han berättar om sina dubbla rötter med en svensk mamma och en indisk pappa. Under uppväxten i Norrköping försökte han dölja den senares del i sin bakgrund. Det var först som vuxen och under en resa till Indien som bitarna föll på plats och det är just de indiska influenserna som gör "Best of Klasson" (som trots namnet inte är en samlingsskiva) så spännande och, inte minst, svängig.

Trots helt olika musikaliska uttryck påminner Isak Klassons texter om de som Bäddat För Trubbel-Hjelle skriver. Båda skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på,  en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton".

Ishaaq "Best of Klasson" är magisk i både text och musik.




torsdag 22 april 2021

Pekka Laine



PEKKA LAINE 
The Enchanted Guitar of Pekka Laine 
(Svart) 

En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Illusioner av vyer som hämtade ur billigt framställda spagettiwesternfilmer, blandas med drömska scener för att oväntat övergå i mystisk psykedelia/progressiv rock som hämtad ur Pink Floyds "Ummagumma"-period. Det är självklart så här det skall göras om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen. 

Spotnicks var mina första idoler och jag tycker fortfarande om deras skivor, men jag vill inte att gitarrbaserad instrumentalmusik idag skall låta Bo Winberg 1962/-63. Pekka Laine gör som Kenny Håkansson och Kebnekajse gjorde 1971, när de spelade in låtarna "Frestelser i Stan", "Orientens Express" och "Förberedelser Till Fest" för skivan "Resa Mot Okänt Mål", man uppdaterade gitarrinstrumentalmusiken. Båda har gjort genren oförutsägbar för lyssnaren. Ett, i tid, närmare exempel är den svenska gitarrsuveränen Robert Johnson, och hans Punchdrunks, vars senaste album, "Morte di Seeburg" (2017), är på samma nivå och lika spännande som Pekka Laines "The Enchanted Guitar of Pekka Laine"


måndag 5 april 2021

LOCOMOTIVE i min jukebox



LOCOMOTIVE
We Are Everything You See
(Parlophone, 1969)

Begåvning räcker inte, det har organisten, sångaren och låtskrivaren Norman Haines plus de övriga medlemmarna - Mick Hincks: bas, Bill Madge: tenorsax, Bob Lamb: trummor och Mick Taylor: trumpet - i den engelska gruppen Locomotive fått erfara. 

Locomotive är inte ensamma om att ha gjort ett genomgående starkt album, som sen ingen köper. De senaste femtio till sextio åren är fulla av exempel på artister/grupper som aldrig fått det erkännande de borde ha fått. Det kan röra sig om artisters egenproducerade, betalda av dem själva, utgåvor, eller produktioner bekostade av etablerade bolag, men där lanseringen varit obefintlig. Så lär fallet ha varit för Locomotive, hemmahörande i Birmingham, England.

Som grupp existerade Locomotive mellan åren 1966 till 1971 och då med ett stort antal medlemsbyten, inte mindre än arton olika medlemmar kom och gick. Det kan också vara förklaringen till att Locomotives skivinspelningar låter så olika. Intressant att notera är att det var först 1970 som det fanns plats för en gitarrist i gruppen.

Embryot till Locomotive fanns i jazzgruppen Kansas City Seven, där trumpetare Jim Simpson och saxofonisten Chris Wood ingick. Under inflytande av rhythm & blues och soul fick jazzinfluenserna ge vika och gruppen bytte namn till The Locomotive. I slutet på 1966 fanns bara Jim Simpson kvar, då Chris Wood träffat Steve Winwood, Dave Mason och Jim Capaldi och bildat Traffic.

Av de nya medlemmarna blev organisten Norman Haines, i egenskap av huvudsaklig låtskrivare och arrangör, något av gruppens primus motor. Det var också han som skrev deras enda hit, "Rudy's In Love", som gjorde entré på brittiska Top 50-listan i mitten på oktober 1968 och stannade i elva veckor, med högsta placering 25. "Rudy's In Love" var Locomotives andra singel, men den första för Parlophone Records. 

Jim Simpson lämnade gruppen 1967 och blev istället deras manager i samband med att debutsingeln "Broken Heart/ Rudy, A Message To You" gavs ut av Direction Records, vilket var en underetikett till CBS för att lansera och distribuera rhythm & blues och soul i Storbritannien. Framsidan är soul/rhythm & blues av det slag Georgie Fame levererade. Baksidan är ska/blue beat skriven av Jamaica-engelsmannen Dandy Livingstone och samma sång som The Specials fick en hit med 1979 - "A Message To You, Rudy". 

Norman Haines arbetande dagtid i skivaffären Sutcliffe's Record Shop, som specialiserat sig på skamusik, och skrev "Rudy's In Love" i samma stil som "Rudy, A Message To You". Trots att den blev en framgång för Locomotive bidrog den också till gruppens framtida isolering och frånvaro av listframgångar. 

För ett uppföljande album till "Rudy, A Message To You" placerade Parlophone Locomotive i Abbey Road-studion tillsammans med producenten Gus Dudgeon - som tidigare arbetat med The Zombies och senare med David Bowie och Elton John - och resultatet blev det extremt försummade albumet "We Are Everything You See". En skiva som visade ett helt annat Locomotive än det som turnérat England runt med en blue beat-hit i ryggen. På långt avstånd från den rhythm & blues-, soul- och skamusik som gjort gruppen känd, innehåller "We Are Everything You See" en helt igenom suverän mix av psykedelia, progressiv rock, jazz och pop i form av starka melodier.

Parlophone höll inne "We Are Everything You See" i närmare ett år efter att den gjorts klar i slutet på 1968. Bolaget var ointresserad av att lansera skivan och problem med distribution gjorde att det dröjde till första februari 1970 innan den hamnade hos skivaffärerna. I Tyskland, som i förhållande till Locomotive saknade förutfattade meningar, bokades gruppen för tv-inspelning tillsammans med Pink Floyd. I England blev de aldrig tagna på allvar av de som lyssnade på progressiv rock. Inte heller blev de bokade på klubbar som Mothers i Birmingham, där bara progressiva grupper spelade. 

John Peel förklarade Locomotives dilemma, då han första gången hörde singeln  "Mr. Armageddon", hämtad från "We Are Everything You See": "It was a great song but we'd tarnished ourselves with 'Rudi', and that we'd never shake that image off."

Alltid bokade på dansklubbar som bara ville ha soulmusik, aldrig accepterade av den publik de ville nå och ett skivbolag som tappat intresset fick Locomotive att ge upp. Inte ens Norman Haines svärmor trodde på honom, utan kommenterade hans brist på framgång med: "I told you you'd never do any good with that music".

Själv håller jag inte alls med hans svärmor, utan betraktar "We Are Everything You See" som en av dessa skivor som följer en genom livet.

Då jag var i tjugoårsåldern 1970 lånade jag på lördagarna ofta föräldrarnas bil och körde de sex milen till Gävle för att köpa skivor. Oftast blev det skivor med artister och grupper som jag inte alls kände till, jag gick för det mesta på skivomslagen. Det var så Locomotive hamnade hos mig och jag gillade den från första spelningen. Till skillnad från mycket annan progressiv rock är "We Are Everything You See" inte experimentell eller improviserad, utan lika välarrangerad, välspelad och genomtänkt som de skivor The Pretty Things spelade in då de befann sig i samma tidsperiod - "S.F. Sorrow" och "Parachute".

Ni som gillar snygga körstämmor och Hammondorgel borde verkligen ge "We Are Everything You See" en lyssning. Och ni behöver inte betala de 1000 pund tidningen Record Collector idag värderar skivan till, den finns i sin helhet på Spotify. Om inget annat lockar så kanske vetskapen om att de gör en fin version av "Coming Down/Love Song For The Dead Che", hämtad från den amerikanska gruppen United States of America, kan intressera.



måndag 22 februari 2021

The Maharajas



THE MAHARAJAS
Moody Garage Series
(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).


söndag 14 februari 2021

Rodger Wilhoit



RODGER WILHOIT
The "Social World" of Rodger Wilhoit 
(Sweet Mental Revenge Records)

 En kamrat till mig hade en kamrat, en före detta arbetskamrat, som var notoriskt otrogen. Till slut tröttnade hans fru och hotade lämna honom. Kamraten kom förtvivlad samma kväll hem till min kamrat, drack en öl och ringde sen gråtande till sin hustru och lovade att "jag skall bättra mig, jag skall bli en ny människa". Min kamrat och hans kamrat gick därefter på restaurang för att äta en bit mat. Plötsligt var kamraten borta, men infann sig morgonen efter hos min kamrat och berättade, att han kvällen innan träffade en kvinna han inte kunde motstå. Min kamrat blev förbannad och påminde honom om att: "du skulle ju bli en ny människa", varpå den notoriskt otrogne uppgivet svarade : "ja, och han var otrogen han med".

Det är den händelsen jag tänker på då jag hör texten till "The Smell Of Strange Perfume" 

A man who drinks gets taken by the bottle
and his need for booze keeps adding misery
But my hang-up is loving other women
and the smell of strange perfume controles me

Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan, som i exemplen ovan, mer ett tvång att erövra. Samma tema återkommer i "Eyes With That Hungry Look", där han i baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek.  Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.

Förklaringen till Casanovakomplexet kanske finns i "I've Spent My Time In Hell Loving You":

You were so much an angel
that I couldn't see your horn
Now all I see is the devil
when I look Into your eyes
And the horn that I couldn't see
now stand out on you.
The pearly gates of heaven
should swing wide for me
Cause I've spent my time in hell lovin' you

I "Mighty Band of Gold" återkommer han till frestelsen att erövra och deklarerar "I can't stop me from lovin' you bar-room angel". Ett annat destruktivt behov var spriten, som genom återkommande klubb- och barspelningar alltid var närvarande. Där spriten går in går vettet ut och hur "the whiskey took control of my weakness" berättar han i "Social World". Sett utifrån är det ingen avundsvärd tillvaro. 

Rodger Wilhoit var född 1937 och växte upp på landsbygden i Greenville, Tennessee. Under de tidiga tonåren satt han klistrad vid radions utsändningar från Grand Ole Opry, vilket gav honom hans musikaliska forstran. Inspirerad av bluegrassgiganter som Stanley Brothers, Bill Monroe och Flatt & Scruggs blev han som sextonåring medlem i sitt första band, The Country Boys.

På en klubbspelning träffade Wilhoit sin själsfrände Carl French, en bilarbetare vars högsta önskan var att bli del av en värld befolkad av musiker. Trots oförmågan att varken kunna sjunga eller spela ett instrument, levererade French sångtexter som passade in på Rodger Wilhoits livsstil. Carl French är medkompositör till samtliga sånger utom en på "The 'Social World' of Rodger Wilhoit", som ursprungligen kom ut 1974. Att de handlar om Wilhoit gör French ingen hemlighet av: "Rodger sings these songs as if he'd lived them, and most of them he did" och vidare "...no one else knows Rodger as I do". Carl French blev för Rodger Wilhoit vad Buddy Killen var för Joe Tex. Båda hade en orubblig övertygelse om respektive artists genialitet. Och det är lätt att förstå French och Killen, då både Wilhoit och Tex är djupt mänskliga i sin respektive musikaliska gärning.

Rodger Wilhoit rätade upp sitt liv och beskriver vägen dit i "When I Climb Back Up To Living". Det räckte inte att han var plågsamt självutlämnande och gjorde den finaste countrymusik man kan höra. Han fick ändå aldrig uppmärksamhet efter förtjänst. Den nystartade etiketten Sweet Mental Revenge vill ändra på den saken och har gjort en synnerligen påkostad återutgåva av "The 'Social World' of Rodger Wilhoit". 

Rodger Wilhoit gick bort 1:a juli 2020.

Bloggintresserade