fredag 31 december 2021

ÅRBÄSTA 2021



ÅRSBÄSTA 2021
Dags igen att någorlunda summera årets bästa musik. Som vanligt struntas det i utgivningsåret och någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. En liten upplysning känns ändå nödvändig, de tre första artisterna är de som överraskat mig mest i år. Blev fullständigt däckad då jag hörde Missing Bees, Ishaaq och Hanna Chawki. I de fall utgivningsåret inte är 2021 anges året efter skivbolagsnamnet.



MISSING BEES
Blood Service
(Spotify, Low Impact)

De i Missing Bees har tagit med sig energin från åttiotalets Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är formidabel och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken, ty med Missing Bees finns inget utgivet i skivform.


HANNA CHAWKI
Fjärrstyrd Kool Kat ur Tusen & En Natt
(Spotify, 2017)

Hanna Chawki, Allkonstnär och undergroundpersona från Göteborg, som tillsammans med ett sanslöst bra band gör en Barbro Hörberg för 2020-talet. Det är poetiskt och vackert på ett inte alltid helt "anständigt" sätt. Musikerna rör sig obehindrat mellan avant-jazz, rock/pop, nutid och trettiotalets tyska Weimarrepublik. "Steffe & Gänget" svänger så skoningslöst att mina barnbarn spontandansar. Det går inte att lura en två- respektive femåring. Och övergången i den direkt efterföljande "På Min Svarta Vinge" är magnifik. Med det här bandet i ryggen blir Hanna Chawki en megastjärna! Det är både stor- och svårslaget helt enkelt. 


ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)

Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn, skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på,  en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton". Ishaaq "Best of Klasson" är en magisk skiva, både i text och musik. 


DIGGIN' FOR GOLD Vol 12
A Collection of Demented 60' R&B/Punk
& Mesmerizing Pop
(Busy Bee)

Som alltid är det toppkvalitet på samlingarna från "Diggin' For Gold"-etiketten och Vol 12 är inget undantag. Uteslutande band från Finland finns representerade och inspelningarna är huvudsakligen gjorda 1965 och 1966. Två mycket fina år för Merseybeat och brittisk rhythm & blues, de två genrer som var de största inspirationskällorna för all samtida europeisk popmusik, så också i Finland. Visst finns här namn som är bekanta, men den absoluta majoriteten var för mig okända. Det är inte möjligt att lyfta fram enstaka grupper, det finns ju inte ett svagt spår. Verkligen upplyftande att få veta hur mycket bra musik Finland hade på sextiotalet, törs man hoppas på ytterligare utgåvor med finsk beat?

STEAMPACKET
Steampacket 
(Busy Bee)

Så kom det äntligen en samling med den här fantastiska gruppen, innehållande deras bästa singelspår plus två liveinspelade låtar från 1967 och den outgivna "You Don't Love Me". Att Steampacket tillhörde de mest avancerade grupperna i Sverige på sextiotalet visar framför allt albumets första sida. Blandningen av freakbeat, psykedelia och soul är magnifik.


MISTREATER
Hell's Fire
(On The Dole)

Mistreater, från Ohio, fick 1981 själva stå för inspelningskostnaderna och pressningen av tusen exemplar av deras enda album, "Hell's Fire", totalt ca 2000 dollar. Idag får du kanske fem exemplar av originalskivan för samma kostnad. "Hell's Fire" har aldrig tidigare legalt återutgivits och jag tvivlar på att originalet, som jag naturligtvis aldrig sett, var så här snyggt gjord beträffande text och bildmaterial. Och musiken är den tuffaste man kan höra, som en mix av Blue Cheer och Black Sabbath. Sättningen är sång, en gitarr, bas och trummor med förmodligen en Marshallvägg i gigantisk storlek bakom gruppen. Gitarrljudet på "Lies/Graverobber" är så monumentalt fint att inget annat vore möjligt.


PUSHUPS
Pushups Is Pop
(Hozac)

Snabb energisk powerpop med Pushups, hemmahörande i San Francisco. De gjorde två singlar, "Victims of Terrorism/Angels On Runway One" (1978) och "Empty Faces/Global Corporation" (1979), men här finns ytterligare sex outgivna studioinspelningar från 1979 och 1980. De har beskrivits som en blandning mellan Tubeway Army och The Knack.


THE ATTACK
Final Daze
(Dol, 2019)

Brittisk freakbeat i absolut toppklass, från sista upplagan av Attack där bara sångaren Richard Shirman fanns kvar. Något skivsläpp blev aldrig verklighet för den gruppen -med tidigare upplagor av Attack släpptes 1967 och 1968 fyra singlar, bl a "Created By Clive" - men inspelningar gjordes 1968 för ett helt album. Det är gitarristen John Du Cann som skrivit samtliga låtar och även står bakom "Final Daze"-utgåvan, som år 2000 för första gången gavs ut av bolaget Angel Air. Materialet är sensationellt och en ren attack på all musik som är medioker och tråkig.



JOHN DU CANN
The World's Not Big Enough
(JAW)

Efter tiden i The Attack bildade gitarristen och låtskrivaren John Du Cann Andromeda, som gjorde ett självbetitlat album 1969. Gruppen blev kortlivad och sent samma år fick Du Cann erbjudande att ingå i Atomic Rooster och finns med på deras andra och tredje album - " Death Walks Behind You" och "In Hearing of Atomic Rooster". Du Cann skrev även Atomic Roosters två listplaceringar 1971, "Tomorrow Night" och " Devil's Answer". Sen fick han sparken av organisten Vince Crane, men utan ett öre för de låtar han skrivit för Atomic Rooster. Under en turné senare ersatte Du Cann Gary Moore i Thin Lizzy, sen kom punken...och nya möjligheter öppnade sig. Med ett skivkontrakt med Arista och Francis Rossi som producent spelades 1977 albumet "The World's Not Big Enough" in. Men John Du Cann fick känna sig blåst, något album gavs aldrig ut. Han fick vänta till 1992 då bolaget Angel Air köpte rättigheterna. Den som tycker om pub- och glamrock med punkenergi har mycket att hämta här. Det är en riktigt rolig skiva. I september 2011 avled Du Cann av en hjärtattack.


THE HUMAN EXPRESSION
Love At A Psychedelic Velocity
(Mississippi/Moi J'Connais)

Bandet från Los Angeles som tackade nej till "Born To Be Wild", med anledning av att de inte trodde den var säljbar och att de tyckte den inledande frasen "Get your motor running, head out on the highway" var banal. Och det är det inte svårt att hålla med om. Att Steppenwolf sommaren 1968 fick en megahit med Born To Be Wild" visar ändå att den var säljbar. Av samma låtskrivare - Mars Bonfire - erbjöds de istället "Sweet Child of Nothingness", som blev gruppens tredje och sista singel. Det mest självklara musikaliska valet av de två sångerna. Mellan 1966 - 1968 blev det bara tre singlar för Human Expression och de finns med på den här samlingen, plus den outgivna singelsidan "Readin' Your Will" som var tänkt som deras debutsingel. Förutom det officiella materialet finns även sju demoinspelningar, varav de mest spännande är "Following Me" och "Who Is Burning".


HJELLE & ORMARNA
Arbetsförmedlingen ringde
(Jared Sin)

Precis innan jul kom Hjelles minialbum, där han kompas av bas, trummor och orgel från gruppen Ormarna. Själv står han för sång, gitarr och komposition av skivans sex låtar, plus den Alf Robertsonliknande monologen om sina tio år på Posten i Arlöv. Det är en varm beskrivning av personalen, men mindre fördelaktig beskrivning av de som såg sig själva som chefsämnen. Monologen är ett intro till "Säcksortering", vilken har det där speciella Hjelle-svänget han är ensam om att ha. Samma magiska rock'n'roll-sväng återfinns i "Arbetsförmedlingen ringde", där perspektivet är långt underifrån och, utan självömkan, förmedlar känslan av att inte duga något till. Skivans absoluta toppnummer är ändå "Är hans hjärta hos henne", där den ratade har all Hjelles sympati. Det är en vacker ballad med fint orgelackompangemang, i känslan inte alls olik några av de ballader man hittar på Ricky Nelsons album "Ricky Sings Again" från 1959. Hjelle befäster sin ställning som en av de största låtskrivarna vi har.


REIGNING SOUND
A Little More Time With Reigning Sound
(Merge)

Greg Cartwright firar tjugoårsjubileum som primus motor för Reigning Sound och gruppen släpper ett av sina starkaste album. Cartwright skriver själv fantastiska låtar och behöver inte låna andras, men här gör de ändå en ännu tuffare version av "I Don't Need That Kind of Lovin'", skriven av Chris Andrews,  än den Adam Faith with The Roulettes spelade in sent 1965. Övriga elva spår innehåller all den briljans vi kan förvänta oss av Reigning Sound. Men, måste det vara så lång tid mellan skivorna?


THE TOMS
The 1979 Session
(Feel It, 2020)

Det här lär vara de sista, de första kom redan 1979, inspelningarna Tommy Marolda har efter att The Smithereens avbokade sin tid i hans studio en helg 1979. Marolda använde istället helgen till att på egen hand spela in drygt trettio egna kompositioner. Av naturliga skäl inte lika stark som debutskivan, men fortfarande mycket sympatisk pop/powerpop.


SPIDER BAGS
A Celebration of Hunger
(Birdman, 2007)

Namnet Spider Bags är slang för heroin och av den inledande "Bad Complexion" kan man lätt dra slutsatsen att de har en mycket liberal syn på bruket av detsamma. "A Celebration of Hunger"spelades in på två dagar i Chapel Hill i North Carolina och är gruppens debutskiva. Den korta inspelningstiden har säkert varit avgörande för den fina känslan av spel i replokal. Musiken som är genomgående löst i fogarna är en alldeles förtjusande mix av rock/pop och country/folk.


DALAPLAN
En fot i dyngan
(Beluga, 10"-ep)

Det är förmågan och finessen att kunna vara otyglade, hetsiga och närmast brutala i sitt uttryck, men inte tappa kontrollen utan ändå göra melodiös musik, som gör Dalaplan så spännande.


JIM BOB
Who Do We Hate Today?
(Cherry Red Records)

Älskar det brittiska anslaget. Antar att jag är sist på bollen då Jim Bob är en ny bekantskap för mig. Jim Bob, eller James Robert Morrison som han egentligen heter, har gjort tretton soloalbum, efter att innan ha gjort mängder av skivor med gruppen Carter USM (Carter the Unstoppable Sex Machine). Tio av hans album finns på Spotify, men jag kan bara gå i god för  "Who Do We Hate Today?", som besitter samma musikaliska charm som man hittar hos Ian Dury och Wreckless Eric.


RODGER WILHOIT
The "Social World" of Rodger Wilhoit
(Sweet Mental Revenge Records)

Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan mer ett tvång att erövra. Ett personlighetsdrag han beskriver i "Eyes With That Hungry Look", där han på baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek.  Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.


WE'RE GONNA CHANGE THE WORLD!
Savage Garage Punk From Valhalla 1964-1968
(Rubble, 6cdbox)

Suveränt urval 60-talsbeat från Danmark, Sverige, Norge, Finland och Island. Perfekt för den oinvigde. Medföljer gör också ett 96-sidigt texthäfte med massor av bilder på medverkande grupper.


EDGAR BROUGHTON BAND
Speak Down The Wires
The Recordings 1975-1982
(Cherry Red, 4cdbox)

Kronjuvelen i den engelska progressiva rocken, Edgar Broughton Band, bildades 1968 i Warwick av bröderna Rob "Edgar" och Steve Broughton (gitarr resp. trummor) och basisten Arthur Grant. I gruppen ingick periodvis även gitarristen Victor Unitt, som 1970 ersatt Dick Taylor i The Pretty Things och medverkade på deras album "Parachute". The Edgar Broughton Band var protopunk på samma sätt som samtida Hawkwind och Pink Fairies. Styrkan i Broughtons var förmågan att å ena sidan vara utagerande intill bristningsgränsen och å den andra sidan vara skör och lågmäld. 
Boxen "Speak Down The Wires" innehåller deras tre sista album samt 1979 års "Live Hits Harder". Vill man ha det absolut bästa med Edgar Broughton Band skall man naturligtvis köpa deras fyra första, men det här är fortfarande Edgar Broughton Band och det håller hela vägen.


PEKKA LAINE
The Enchanted Guitar of Pekka Laine
(Svart)

En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar helt över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Det är så här det skall göras, om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen.


GRYS-GRYS
To Fall Down
(Norton)

Då Grys-Grys gjorde albumdebut 2019 hade de funnits som grupp åtta år, i år, två år senare, kom uppföljaren och vad händer? Gruppen upplöses trots att de gjort ytterligare ett övertygande och ypperligt album. Så här tufft, kaxigt och självsäkert låter det bara om band som under lång tid konfronterat sin musik mot en publik. Grys-Grys gjorde rhythm & blues som var förankrad i sextiotalet, men likt band som Cannibals och Count Bishops fastnade de inte i själlös dyrkan inför stilen. Tvärtom tog de genren in i 2020-talet och gör den tidlös. "To Fall Down" är visserligen en helvetes fin skiva att avsluta en karriär med, men själv vill jag ha mycket, mycket mer av Les Gry-Grys. Låtar som "See Me From", Stonespastischen "Watching My Idols Die" och deras version av australiensiska The Throbs "Turn My Head", ja faktiskt hela skivan, är mästerlig.


THE SURFING MAGAZINES
Badgers of Wymeswold
(Moshi Moshi)


THE SURFING MAGAZINES
The Surfing Magazines
(Moshi Moshi, 2017)

Det var en fullständig knock-out att få höra smarta, begåvade och spännande The Surfing Magazines. Fyra engelsmän, varav två också spelar i likaledes fina The Wave Pictures, helt utan musikaliska begränsningar, som med en sömlöst elegans tar sin musik in och ut ur genrer som pop, rock'n'roll, harmony pop, avantgardjazz och garagerock. De dagar Surfing Magazines spelats redan till morgonkaffet har inget annat varit gott nog den dagen. I särklass bland det absolut bästa för mig 2021. 



THE MAHARAJAS
Floor Killers  
(Chaputa! Record)

Om det är något "Floor Killer" visar, så är det vilket osannolikt combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killer" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta.



THE MAHARAJAS
Moody Garage Series
(Back to Beat Records, Ep)

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur.



THE GOLLIWOGS
Fight Fire
The Complete recordings 1964-1967
(Craft, 2017)

Pre-Creedence Clearwater Revival må ha haft ett fånigt namn i The Golliwogs och fåniga huvudbonader, men deras musik var långt ifrån fånig. Gruppen gick sommaren 1964 in i Fantasys studio som The Visions, när debutsingeln - Don't Tell Me No Lies/Little Girl (Does Your Momma Know) - släpptes i november samma år var det som The Golliwogs. Ägaren till Fantasy Records, Max Weiss, lät egenmäktigt döpa om gruppen.


PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
"...there's pretty things in Palookaville..."
(Hound Gawd)

På slitvargen Pat Todd, och hans The Rankoutsiders, sjätte album gör han och gruppen det de är allra bäst på, och det de alltid gjort - rock'n'roll med rötterna djupt nere bland femtiotalets bästa innovatörer, såsom Johnny Burnette & The Rock'n'Roll Trio och Hank Williams. Pat Todds musikaliska hållning är kompromisslös, men inte historielös. Han blandar det bästa ur femtiotalets rock'n'roll, ur sextiotalets beat boom, ur sjuttiotalets punk och delar generöst med sig av det gitarrlarm som blivit hans signum. Att karl'n också har den perfekta rockrösten är inget minus. 


HIT THE HAY Vol 12
(Sound Asleep)
Min första tanke var, hur i h-e kunde Roy Loney dumpa "Don't You Think My Heart", som nu istället inleder "Hit The Hay Vol 12", då han och The Longshots spelade in "Shake It Or Leave It"? Sången är, i sin mix av pop och amerikansk folkrock, en verklig pärla, som väl inte passade in i det mer tuffa anslaget på "Shake It Or Leave It". Sound Asleep sätter ribban högt med Loneys inledande låt. Och det håller hög klass hela vägen, trots att Vol 12 är mer splittrad än jag minns tidigare volymer. Högklassig pop/powerpop bryts abrupt av National Grain och andras country/countryinfluerade låtar, för att med Jordan Jones vara tillbaka där det började. Allt är jättebra, men på olika sätt. 


THE PAUL COLLINS BEAT
Another World/The best of the archives
(Alive, 2020)

Paul Collins har under två år gått igenom sitt arkiv, bestående av demoinspelningar på mängder av kassettband, från huvudsakligen åttiotalet. Ni som är bekanta med, och tycker om, Collins utgåvor förstår hur det låter. Att inspelningarna inte är helt färdiga utgör inget hinder, det är ändå popmusik av hög kvalitet. Och då han i "This Heart" förvandlar sig till Buddy Holly, filtrerad genom Bobby Fuller Four, är det helt lysande.



METAL MIKE
Next Stop Nowhere/The Ep Collection
(Triple X, 1994)

Köpte den här samlingen efter att enbart ha hört "High On Drugs", som fick mig att associera till Jonathan Richman. På köpet fick jag ytterligare tjugoen poppunklåtar av bästa slag. Det var oväntat och lite gulligt att de gör två låtar av Lobo. En cineast skulle kanske kalla Lobo för en romantisk komedi och Metal Mike för diskbänksrealism. Och ändå uppstod kärlek. Om Merle Haggard gillade deras version av "I'm A Lonesome Fugitive vet jag inte, men själv är jag förtjust i den.


BIG BOY PETE
The Cosmic Genius of Big Boy Pete 1965-1977
(Mono-Tone)



BIG BOY PETE
Return To Catatonia
(Tenth Planet,1998)

Som gitarrist ingick Peter Miller, vilket är personen bakom Big Boy Pete, i gruppen Peter Jay & the Jaywalkers, vilka fick sina tre första singlar inspelade hemma hos Joe Meek 1962 och 1963. Meeks intresse för inspelningstekniska finesser smittade av sig på Peter Miller som, efter att ha lämnat Jaywalkers 1965, byggde sin egen studio. Som Miller gav han 1965 ut den klassiska "Baby I've Got News For You" och 1968 kom "Cold Turkey" under pseudonymen Big Boy Pete. Båda finns med på The Cosmic Genius...". Genomgående handlar det här om outgivet material med ofta ett lätt anslag av psykedelia, inte alls helt olik engelska Tomorrow. Han är en oerhört bra låtskrivare Peter Miller.


THE MIKE BELL CARTEL
Wait / There Comes The Pain
(Beluga)

Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori.



ANC4
Strange Tide
(Hurrah!,Beluga,Snap)

Jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet, är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum? I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.


MICKEY JUPP
Second Of A kind / The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i en gigant som Charlie Richs musik. 



Slutligen några 45-varvare som förtjänar att lyftas fram. Inte heller här finns någon kvalitetsgradering. Vid eventuell återutgåva syns originalutgåvans år angivet direkt efter låttitlarna.

CP WESTMAN: She's my motor/Still. 
I'm not like everybody else/Default RnR 
(CP Rec., 2021)

THE BLUE MACS: It's the real time/A lonely Girl/Bad to worse/In touch
 - 1982  (Mean Bean, 2021)

NERVOUS EATERS: Loretta/Rock with me - 1976 (Penniman, 2015)

THE SPEEDWAYS: This is about a girl who loves the sun/The day I call you mine/Regular summer (Snap, 2020)

ALVIDA: Negatif/Kylie/Cinema/Demain (Alien Snatch, 2021)

THE MODS: I give you an inch (and you take a mile)/You've got another think coming - 1966 (Misty Lane, 2018)

WILD CHERRIES: I'm the Sea (stop killing Me)/Daily planet - 1971 
(JAW, 2020)

JACK CADES: Once before/What am I going to do/Go ahead/I'll feel a whole lot better (Rogue, 2021)

NIGHTMEN: Ahahahah (oh no)/ City of fun/Last time/Dreaming my days away (Rockstar, 2017)

FLAMIN' GROOVIES: Somethin' else (warm up take)/Too late for your lies (Flamingo demo) (Norton, 2013)

THE BEVIS FROND: Sister John
SANDOZ LIME: Something in your eye/Where's the playground, Susie? 
(DR Distortions, 1997)

THE MAHARAJAS: Where the action is/Kill you darlings
THE FLAMING SIDEBURNS: Searching like a hyena/ Nibirus (Chaputa!, 2021)

VAMPA: Plugget/Tåget/Blackout - 1982 (OTD, 2021)

AXXE: Through the Night/Rock away the city - 1978 (OTD, 2021)

ROCKSET: Piteå kommun/Up in My room - 1979 (OTD, 2021)

LES GRYS-GRYS: Milk cow blues/So long (State, 2020)

ZEUS: Don't wanna leave/ With Love (Polydor, 1970)

 

tisdag 30 november 2021

Dalaplan



DALAPLAN
En fot i dyngan
(Beluga, 10"-ep)

Utan att förringa övriga medlemmar i bandet Dalaplan, verkar Jenny Neikell (bas och sång) och Niklas Svensson (gitarr och sång), i egenskap av gruppens låtskrivare, ha en bestämd vision av hur rock'n'roll skall låta. Själva begreppet rock'n'roll är annars så urvattnat att i princip vem som helst kan säga sig företräda genren, men Dalaplan har på skiva efter skiva, det är väl åtminstone fyra/fem album och ett antal singlar, visat att de är äkta vara. 

De fem låtarna på "En fot i dyngan" är inget undantag, utan om möjligt än mer våldsamma och känsligt desperata än låtarna på gruppens tidigare skivor. Det är förmågan och finessen att kunna vara otyglade, hetsiga och närmast brutala i sitt uttryck, men inte tappa kontrollen utan ändå göra melodiös musik, som gör Dalaplan så spännande.

Det har i huvudsak varit samma musiker genom åren och det är väl därför de låter både sammansvetsade och tajta som Springsteens E Street Band och energiskt lössläppta som i traditionen Sonics, Real Kids och MC5. Dalaplan måste vara ett fantastiskt liveband. Jag skulle älska att se Niklas Svensson och Jenny Neikell vända ut och in på sig själva för att levandegöra all den svärta och desperation deras texter innehåller. Men, det är ändå tillsammans med de övriga i den synnerligen kompetenta gruppen de kan utföra storverk som trollbinder en publik.

Det lilla Stockholmsbolaget Beluga Records börjar bli ovärdeligt, de släpper i snabb följd utgåva efter utgåva med förträfflig musik. Det känns tryggt att ett så fint band som Dalaplan ligger på den etiketten, deras musik behöver all den frihet ett oberoende bolag kan erbjuda. 

fredag 26 november 2021

The Mike Bell Cartel


THE MIKE BELL CARTEL
Wait / There Comes The Pain
(Beluga, singel)

Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori. Nej, det är inget outgivet alster från 1964, som hittats i en dammig kartong på en vind i Liverpool. Bättre upp faktiskt, det är här och nu. The Mike Bell Cartel hör hemma i Helsingfors och singeln "Wait / There Comes The Pain" är ett första smakprov från ett kommande album. 

Det är gruppens sångare och gitarrist Miikka Siira/Mike Bell som står som kompositör till båda låtarna, varav b-sidan är ruffig garagerock i den amerikanska traditionen med fuzzgitarr, farfisaorgel, pådrivande bas och trummor och en sångare som står på tårna. "Wait" är dess raka motsats med en luftig produktion innehållande passionerad sång, sprött klingande gitarrer och en snygg, bakomliggande kör. 

Om The Mike Bell Cartels kommande fullängdare tar avstamp i Jackie DeShannon/The Searchers spröda tolvsträngade popmusik, kan vi förvänta oss att bli hänförda.

måndag 11 oktober 2021

Missing Bees



MISSING BEES
Blood Service
(Low Impact)

Att just Low Impact "ger ut", nåja inte i fysisk form, men på Spotify lägger upp Missing Bees nya ep, bestående av sex sånger, borgar för kvalitet. Bolaget har gjort sig känt för att kratta manegen för svensk garagerock. Grupper som The Maharajas, The Stollers, The Maggots, Dee Rangers och Peter Maniette Group finns i deras katalog.

Missing Bees är en Stockholmsbaserad trio innehållande två medlemmar - gitarr och trummor - från tidigare new wave-/punkgruppen TV3, samt basisten från Maharajas - Ulf Guttormsson. Den senare tonar däremot ner sin egen roll genom att säga sig "sitta i baksätet". All musik skrivs således av de övriga två, men håller samma höga klass som de mer popinfluerade sånger Guttormsson skrivit för Maharajas. Kom då ihåg att han skrivit Bowiepastischen "Into The Unknown" för Maharajas album "Yesterday Always Knew" (2014), vilket är en av de bästa poplåtar som skrivits och spelats in av en svensk grupp.

Gruppen TV3 var verksam för sådär fyrtio år sedan. Det var i alla fall då deras enda singel, "Telefonterror/Min Enda Vän" (Slick, 1980), gavs ut. De i Missing Bees två tongivande medlemmarna har tagit med sig energin från den tidens Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är smart och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken

måndag 27 september 2021

ANC4



ANC4
Strange Tide
(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.




torsdag 23 september 2021

MICKEY JUPP



MICKEY JUPP
Second Of A kind / The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul, vilket han här ger prov på i "Someplace Where It's Monday" och "Song For Holly". Sätter i det sammanhanget Jupp på samma höga nivå som Charlie Rich, vars sånger "Life's Little Ups And Downs", "Let Me Go My Merry Way" och "I Take It On Home" är som målstyrande missiler i riktning mot hjärtat. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i Charlie Richs musik. Och vilken rysare det hade varit om en gigant som Elvis Presley kunnat spela in "Someplace Where It's Monday". Den är som gjord för sjuttiotalets Elvis.

Som musiker och kompositör låter Mickey Jupp sig inte begränsas av den pubrock han förknippas med. Han är naturligtvis suverän i den rollen också och "Got No God", "The Difference", "I'd Love To Boogie" och den oblygt fräcka "Dirty The Sheets", jodå den handlar precis om det ni tänker på, är Chuck Berry-rock'n'roll i Jupps pubrockstappning. Men, karln är mer komplex än så. Med samma lätthet skriver han sent-på-natten-sittande-i-baren-ballader som "Wrong Food" och "Searching For Andromeda", eller de lätt countryinfluerade "Scratch My Vinyl" och "Cute". I den vackra "Little River" överträffar han nästan sig själv, vilken gospelklassiker det skulle kunna bli. Han gör sin alldeles egen uptempo-doo wop i "Not What I Call Pretty" och till sin hjälp har Jupp sin fantastiska röst, som skulle få en tonsatt telefonkatalog att svänga. Orden och musiken kommer lätt för Mickey Jupp och han sjunger genomgående både solo- och körstämmor, plus att han även gör allt annat på den här skivan.

Med ett undantag - "Wrong Food" - är de fjorton låtarna på "Second Of A kind / The Favourites Collection" hämtade från de hemmagjorda cd-skivor Mickey Jupp säljer via facebook. Något skivkontrakt har han inte haft sedan 1994, då svenska Gazell gav ut "You Say Rock". För min del får han gärna fortsätta på egen hand, det har på inget sätt hämmat hans genialitet.

"Second Of A Kind" är det finska bolaget Hiljaiset Levyts andra utgåva bestående av Jupps hemmainspelningar. De är föredömligt gjorda och förhoppningsvis säljer de tillräckligt bra för att kunna ge oss flera utgåvor.



lördag 22 maj 2021

The Maharajas



THE MAHARAJAS 
Floor Killers 
(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.

söndag 16 maj 2021

ISHAAQ




ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)


Med bara drygt fyra månader in på året är jag beredd att utse "Best of Klasson" - av och med Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn - som en av årets absolut bästa, i betydelsen mest spelade, skivor. Kanske den allra bästa. Kanske, för det är ju ändå åtta månader kvar av 2021, men långt fram lär den befinna sig när årets skivor skall sammanfattas.

Ishaaq tänjer mina musikaliska ramar på samma sätt som säregna musiker kunde göra under den progressiva eran i det tidiga sjuttiotalet. En tillåtande tid då allt kunde blandas och det fanns plats för grupper som svenska Handgjort och engelska Third Ear Band. Om man vill vidare, höra något nytt och annorlunda, är Ishaaq en perfekt ciceron. Han är unik och bjuder på en musikalisk upplevelse som är helt rätt för mig just nu.

Läser en intervju med Isak Klasson i Norrköpings Tidningar, där han berättar om sina dubbla rötter med en svensk mamma och en indisk pappa. Under uppväxten i Norrköping försökte han dölja den senares del i sin bakgrund. Det var först som vuxen och under en resa till Indien som bitarna föll på plats och det är just de indiska influenserna som gör "Best of Klasson" (som trots namnet inte är en samlingsskiva) så spännande och, inte minst, svängig.

Trots helt olika musikaliska uttryck påminner Isak Klassons texter om de som Bäddat För Trubbel-Hjelle skriver. Båda skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på,  en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton".

Ishaaq "Best of Klasson" är magisk i både text och musik.




torsdag 22 april 2021

Pekka Laine



PEKKA LAINE 
The Enchanted Guitar of Pekka Laine 
(Svart) 

En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Illusioner av vyer som hämtade ur billigt framställda spagettiwesternfilmer, blandas med drömska scener för att oväntat övergå i mystisk psykedelia/progressiv rock som hämtad ur Pink Floyds "Ummagumma"-period. Det är självklart så här det skall göras om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen. 

Spotnicks var mina första idoler och jag tycker fortfarande om deras skivor, men jag vill inte att gitarrbaserad instrumentalmusik idag skall låta Bo Winberg 1962/-63. Pekka Laine gör som Kenny Håkansson och Kebnekajse gjorde 1971, när de spelade in låtarna "Frestelser i Stan", "Orientens Express" och "Förberedelser Till Fest" för skivan "Resa Mot Okänt Mål", man uppdaterade gitarrinstrumentalmusiken. Båda har gjort genren oförutsägbar för lyssnaren. Ett, i tid, närmare exempel är den svenska gitarrsuveränen Robert Johnson, och hans Punchdrunks, vars senaste album, "Morte di Seeburg" (2017), är på samma nivå och lika spännande som Pekka Laines "The Enchanted Guitar of Pekka Laine"


måndag 5 april 2021

LOCOMOTIVE i min jukebox



LOCOMOTIVE
We Are Everything You See
(Parlophone, 1969)

Begåvning räcker inte, det har organisten, sångaren och låtskrivaren Norman Haines plus de övriga medlemmarna - Mick Hincks: bas, Bill Madge: tenorsax, Bob Lamb: trummor och Mick Taylor: trumpet - i den engelska gruppen Locomotive fått erfara. 

Locomotive är inte ensamma om att ha gjort ett genomgående starkt album, som sen ingen köper. De senaste femtio till sextio åren är fulla av exempel på artister/grupper som aldrig fått det erkännande de borde ha fått. Det kan röra sig om artisters egenproducerade, betalda av dem själva, utgåvor, eller produktioner bekostade av etablerade bolag, men där lanseringen varit obefintlig. Så lär fallet ha varit för Locomotive, hemmahörande i Birmingham, England.

Som grupp existerade Locomotive mellan åren 1966 till 1971 och då med ett stort antal medlemsbyten, inte mindre än arton olika medlemmar kom och gick. Det kan också vara förklaringen till att Locomotives skivinspelningar låter så olika. Intressant att notera är att det var först 1970 som det fanns plats för en gitarrist i gruppen.

Embryot till Locomotive fanns i jazzgruppen Kansas City Seven, där trumpetare Jim Simpson och saxofonisten Chris Wood ingick. Under inflytande av rhythm & blues och soul fick jazzinfluenserna ge vika och gruppen bytte namn till The Locomotive. I slutet på 1966 fanns bara Jim Simpson kvar, då Chris Wood träffat Steve Winwood, Dave Mason och Jim Capaldi och bildat Traffic.

Av de nya medlemmarna blev organisten Norman Haines, i egenskap av huvudsaklig låtskrivare och arrangör, något av gruppens primus motor. Det var också han som skrev deras enda hit, "Rudy's In Love", som gjorde entré på brittiska Top 50-listan i mitten på oktober 1968 och stannade i elva veckor, med högsta placering 25. "Rudy's In Love" var Locomotives andra singel, men den första för Parlophone Records. 

Jim Simpson lämnade gruppen 1967 och blev istället deras manager i samband med att debutsingeln "Broken Heart/ Rudy, A Message To You" gavs ut av Direction Records, vilket var en underetikett till CBS för att lansera och distribuera rhythm & blues och soul i Storbritannien. Framsidan är soul/rhythm & blues av det slag Georgie Fame levererade. Baksidan är ska/blue beat skriven av Jamaica-engelsmannen Dandy Livingstone och samma sång som The Specials fick en hit med 1979 - "A Message To You, Rudy". 

Norman Haines arbetande dagtid i skivaffären Sutcliffe's Record Shop, som specialiserat sig på skamusik, och skrev "Rudy's In Love" i samma stil som "Rudy, A Message To You". Trots att den blev en framgång för Locomotive bidrog den också till gruppens framtida isolering och frånvaro av listframgångar. 

För ett uppföljande album till "Rudy, A Message To You" placerade Parlophone Locomotive i Abbey Road-studion tillsammans med producenten Gus Dudgeon - som tidigare arbetat med The Zombies och senare med David Bowie och Elton John - och resultatet blev det extremt försummade albumet "We Are Everything You See". En skiva som visade ett helt annat Locomotive än det som turnérat England runt med en blue beat-hit i ryggen. På långt avstånd från den rhythm & blues-, soul- och skamusik som gjort gruppen känd, innehåller "We Are Everything You See" en helt igenom suverän mix av psykedelia, progressiv rock, jazz och pop i form av starka melodier.

Parlophone höll inne "We Are Everything You See" i närmare ett år efter att den gjorts klar i slutet på 1968. Bolaget var ointresserad av att lansera skivan och problem med distribution gjorde att det dröjde till första februari 1970 innan den hamnade hos skivaffärerna. I Tyskland, som i förhållande till Locomotive saknade förutfattade meningar, bokades gruppen för tv-inspelning tillsammans med Pink Floyd. I England blev de aldrig tagna på allvar av de som lyssnade på progressiv rock. Inte heller blev de bokade på klubbar som Mothers i Birmingham, där bara progressiva grupper spelade. 

John Peel förklarade Locomotives dilemma, då han första gången hörde singeln  "Mr. Armageddon", hämtad från "We Are Everything You See": "It was a great song but we'd tarnished ourselves with 'Rudi', and that we'd never shake that image off."

Alltid bokade på dansklubbar som bara ville ha soulmusik, aldrig accepterade av den publik de ville nå och ett skivbolag som tappat intresset fick Locomotive att ge upp. Inte ens Norman Haines svärmor trodde på honom, utan kommenterade hans brist på framgång med: "I told you you'd never do any good with that music".

Själv håller jag inte alls med hans svärmor, utan betraktar "We Are Everything You See" som en av dessa skivor som följer en genom livet.

Då jag var i tjugoårsåldern 1970 lånade jag på lördagarna ofta föräldrarnas bil och körde de sex milen till Gävle för att köpa skivor. Oftast blev det skivor med artister och grupper som jag inte alls kände till, jag gick för det mesta på skivomslagen. Det var så Locomotive hamnade hos mig och jag gillade den från första spelningen. Till skillnad från mycket annan progressiv rock är "We Are Everything You See" inte experimentell eller improviserad, utan lika välarrangerad, välspelad och genomtänkt som de skivor The Pretty Things spelade in då de befann sig i samma tidsperiod - "S.F. Sorrow" och "Parachute".

Ni som gillar snygga körstämmor och Hammondorgel borde verkligen ge "We Are Everything You See" en lyssning. Och ni behöver inte betala de 1000 pund tidningen Record Collector idag värderar skivan till, den finns i sin helhet på Spotify. Om inget annat lockar så kanske vetskapen om att de gör en fin version av "Coming Down/Love Song For The Dead Che", hämtad från den amerikanska gruppen United States of America, kan intressera.



Bloggintresserade