Råttanson

RÅTTANSON
I'd Much Rather Be With The Noise
(Open Mind)

Råttanson, eller som det står i hans födelseattest Henrik Aspeborg, är tillbaka. Hans, av mig, mycket efterlängtade uppföljare till ett av 2017 års bästa album - garageklassikern "Full-Scale Shakeability" - har konsekvent fått titeln "I'd Much Rather Be With The Noise". Precis som Flamin' Groovies på "Shake Some Action" 1976 och Dwight Twilley på "Scuba Divers" 1982 ägnade sig åt att manifestera sig genom både suveräna låtar och en ljudbild som väl bekräftade i vilken tradition de ville verka, då de byggde sitt eget popuniversum.

Råttanson är något så unikt som en Phil Spector i fickformat, vilket syftar på det lilla format han verkar i. Hans musik är inte beroende av hundra studiomusiker i en etablerad jättestudio. Det förhåller sig precis tvärtom, hela skivan är inspelad i hans hem med hjälp enbart av trummisen Anders Björklund. I övrigt gör han precis allt själv. Betyder det att det låter smått och primitivt. Nej inte alls. Råttansons Wall of Sound är inget mindre än fantastiskt. Stort, tight och lyckliggörande. Naturligtvis därför att även sångerna genomgående håller så hög klass. Råttanson har, precis som Groovies och Twilley på ovan nämnda plattor, fattat att en fantastisk ljudbild även kräver fantastiska låtar. Och på "I'd Much Rather Be With The Noise" finns inte ett svagt spår.

Den urstarka öppningens "Small Venue Concerts" är uppdaterad MUD och Bay City Rollers, med smakfulla handklappningar och "Oh, sha la la la. I "Hometown-Out-Of-Towner" kliver han in i Mark Bolans glamrockvärld, bara för att några spår senare i "No Best Of Me" förvandla sig till Willy DeVille under dennes storhetstid i Mink DeVilles sena sjuttiotal. Ömsint om att inte kunna leva upp till kärlekens förväntningar. Det är bara smattret från kastanjetter som saknas. Så makalöst snyggt att den skulle passa Miriam Linnas utsökta smak och flickpopskänsla på ett förhoppningsvis tredje soloalbum. Både "Kiss This Year Goodbye" och "Sure Of My Doubts" bär tydliga drag av The Byrds och den stenhårda "Sixgun Smile" fyller rummet och måste höras med reglaget draget upp till elva.

Som sagt, inte ett svagt spår. Råttanson är en av Sveriges mest komplexa musiker och låtskrivare. Han kan sin rockhistoria och plockar russinen ur rock- och popmusikens bästa genrer och sätter in dem i sin alldeles egen älskvärda Spectorvärld.

Genialt rakt igenom!

Dee Rangers

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)

Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

Har köpt en och annan tidigare platta med Dee Rangers, men aldrig direkt spelat sönder någon. Med "All You Need Tonight" däremot finns förutsättningarna att nålen till slut skall jobba sig genom vinylen rakt ner i skivtallriken. Det är ren glädje då en grupp lyckas bibehålla den energi och det magiska driv, som normalt bara uppstår då en riktigt bra grupp möter en entusiastisk publik, och ta det med sig in i studion. Det är precis det Dee Rangers lyckas med på "All You Need Tonight".

Trots det genomgående höga tempot svänger det makalöst om de totalt tretton låtarna. Det är förträfflig, förstklassig musik, som är skriven av medlemmarna själva. Enda undantaget är "Older Guys", hämtad från Flying Burrito Brothers album "Burrito Deluxe" från 1970. Redan countryrockande Burritos gjorde den till mer pubrock än countryrock, men Dee Rangers version tar den ända in till bardisken och är så fräck, att Sean Tyla och Deke Leonard säkert skulle vilja ha haft den med på suveräna The Force enda album.

Det vore fel att placera in 2018 års Dee Rangers i något genrefack, typ powerpop, pub- eller garagerock, då gruppens musik snarare är ett koncentrat av det bästa ur respektive genre. Så här bra blir det bara om man vet vad man håller på med och tror på det man gör. Och det enda du behöver en tråkig kväll är Dee Rangers album "All You Need Tonight"

In Deed

IN DEED
Everest
(Open Mind, 2017)

Nej, öppningslåten "What Once Was" är inte lånad från den amerikanska gruppen The Plimsouls produktion, trots att den snygga ackordföljden mycket väl skulle kunna vara signerad Peter Case. Det är istället In Deeds trummis, Marcus Segersvärd, som står bakom kompositionen. Han är också mannen bakom den likaledes fina "Holy Ground" och jag skulle inte bli förvånad om han haft Kate Bush i tankarna. Sångerskan Linda Karlsberg gör den dock utan Bushs alltför yviga manér.

Segersvärd är inte gruppens enda begåvade låtskrivare, även de två övriga - Linda Karlsberg och gitarristen Richard Öhrn - är kompositörer med klass. Tillsammans ger de tre låtskrivarna In Deed ett både variationsrikt och intressant uttryck, vars gemensamma nämnare är pop med stort P. Inte den urvattnade ABBA-radiovarianten utan pop med rötter tillbaka till den tid då popmusiken tog världen med storm. Och Uppsala, där In Deed hör hemma, har stolta traditioner inom genren med grupper som Objections och The Acts, vars "Your Ever Changin' Mind" och "I'm Through" (Hep House, 1967) respektive "I Guess So" (Olga, 1966) är tre absoluta Uppsalafavoriter.

Låt inte exemplen från sextiotalet ge er fel uppfattning om gruppen. In Deed är "bara" ättlingar i rakt nedstigande led till pionjärerna Objections och The Acts. Musikaliskt hör de mer hemma i den stilfullt gitarrdominerade powerpopens åttio- och nittiotal än sextiotalet. Sånger som "Five Times A Day" - med suveräna Beach Boys-stämmor - "Don't Need Don't Care", "Never Really Noticed", "Heart Attack" och "According To You" skulle kunna vara obskyra alster, som powerpopkonnäsörerna på Varabolaget Wall of Noise grävt fram ur någon dunkel vrå i deras omfattande skivsamlingar. Och då skall ni veta att Varamännen bara publicerar det allra bästa på sina samlingsvolymer.

Det är imponerande av ett så litet och relativt okänt skivbolag som det Uppsalabaserade Open Mind, att känna så stort ansvar för den lokala musiken att endast det bästa är gott nog. Inte bara musiken och produktionen är överväldigande, även omslaget är föredömligt välgjort och står i förtjusande samklang med musiken. Open Mind tar mig med storm ännu en gång. Första gången var med Råttansons mästerverk "Full-Scale Shakeability" och nu med In Deeds "Everest". Full pott båda gångerna!

Flamin' Groovies

FLAMIN' GROOVIES
Fantastic Plastic
(Sonic Kicks)

Den välformulerade sista meningen - "The Groovies are back to KICK OUT THE JAMS!" - i omslagstexten på Flamin' Groovies grandiosa återkomst på skivtallriken, "Fantastic Plastic", är med sanningen överrensstämmande. Aldrig trodde jag väl att Groovies fortfarande skulle vara mäktiga att göra ett album lika oemotståndligt som de gruppen gjorde för Sire Records under sista halvan på sjuttiotalet - "Shake Some Action"(-76), "Now"(-78) och "Jumpin' In The Night"(-79).

Kvar från tidigare konstellationer av Flamin' Groovies finns dess primus motor Cyril Jordan, idag den enda ursprungsmedlemmen, och Chris Wilson, som tog över sången då Roy Loney lämnade gruppen i början på sjuttiotalet. Det är också sjuttiotalets Groovies man nu knyter an till. Kompositörsduon Jordan/Wilson, som tillsammans skrev allt eget material under perioden på Sire, visar sig fortfarande besitta förmågan att skriva storartad pop- och rockmusik. Genom att korsbefrukta sin egen "Shake Some Action" med Byrds "Eight Miles High" har Jordan/Wilson med "The End of The World" till och med överträffat sig själva och skrivit sin kanske bästa låt någonsin. Och då har de ju ändå skrivit sånger som "You Tore Me Down, "Sometimes", "Please, Please Girl", "Shake Some Action" och "Jumpin' In The Night".

Det är inte bara i sitt eget sjuttiotal man tar avstamp, öppningslåten "What The Hell's Goin' On" är som hämtad ur Rolling Stones "Brown Sugar"-period. Och "Crazy Mazy" och "Let Me Rock" är av samma fräcka klass som resultatet av deras första möte med Dave Edmunds i Rockfieldstudion i Wales i maj 1972, då de under en natt spelade in och mixade "Slow Death", "Shake Some Action" (första versionen), "You Tore Me Down", "Get A Shot of Rhythm & Blues" och "Little Queenie".

"She Loves Me", "Lonely Hearts", "Fallen Star" och "Crying Shame", med underbara körstämmor och klingande gitarrer, är amerikansk folkrock och powerpop av det slag egentligen bara ett Flamin' Groovies (läs Cyril Jordan) som in i minsta detalj analyserat The Byrds musik kan åstadkomma.

Kanske är instrumentallåten "I'd Rather Spend My Time With You" utfyllnad, men i så fall en förbaskat trevlig sådan. Lite malplacerad i sammanhanget kanske, men älskare av ståltrådsgitarrer med svajarm kommer att gå ner i spagat när de hör den. Och Wilbert Harrison lär inte känna sig bortglömd i sin grav, då han märker att Jordan/Wilson låtit sig påverkas av hans "Let's Stick Together" när de skrev "Just Like A Hurricane".

Det egna materialet kompletteras med ett par lysande versioner av Beau Brummels "Don't Talk To Strangers" och NRBQs "I Want You Bad". Den senare hittar man även i en liveversion på "Flamin' Groovies - Live At The Whiskey A Go-Go '79"(Lolita, 1985).

Förutom Cyril Jordan och Chris Wilson är för närvarande basisten Carl von Sneidern och trummisen Tony Sales turnerande medlemmar med gruppen. Jag såg den konstellation i London i slutet på september och blev oerhört imponerad. Varken von Sneidern eller Sales återfinns dock på skivan, utan basen sköts av George Alexander, Cyril Jordan, Steve Gomes och Alec Palao och trummorna av Victor Penalosa, Prairie Prince och Rob Stupka.

Vi har fått väntat nästan fyrtio år på att resterna av legendariska Flamin' Groovies skulle ta sig samman och bevisa att de fortfarande är ett av världens bästa band. Det halvhjärtade försöket "One Night Stand" från 1986 levde inte upp till den nivå man hade rätt att förvänta sig av en ikon som Flamin' Groovies, men med "Fantastic Plastic" visar Jordan och Wilson att inget gått förlorat. Låtarna, arrangemangen, stämsången, energin och Cyril Jordans fullständigt briljanta gitarrspel tar vid där "Jumpin' In The Night" slutar.

Flamin' Groovies 2.0 har aldrig låtit bättre!

Arvidson & Butterflies

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)

Det låter bra om svensk musik just nu. Ja, riktigt bra till och med. Och allra bäst låter det om svensk musiks undervegetation, alltså de som strävar på utan att få någon som helst uppmärksamhet. De som själva bekostar sina inspelningar och får dem utgivna av små okända bolag.

Tidigare på den här sidan har jag lyft fram svenska grupper/artister som Dee Rangers, Stiffy Jones, Stevie Klasson, Toads of The Short Forest, The Maharajas, Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Kent Norberg för att bara nämna några vars musik håller hög kvalitet.

I våras överraskade Swedish Polarbears från Karlstad stort med sitt debutalbum - "The Great Northern" - innehållande enastående popmusik baserad på stämsång à la The Ivy League och The Jackpots.

Ytterligare en artist med känsla för popmusik är göteborgaren Roger Arvidson, tidigare hemmahörande i The Sonic Walthers och Remains. Och det stör mig ordentligt att jag inte omgående kopplade samman Arvidson med Remains suveräna mini-album "Been Away" (Velodrome Records,1993), som jag spelade dagligen då det kom.

Man måste beundra en musikaliskt begåvad person som Roger Arvidson för hans uthållighet, eller snarare förmågan att "sitta still i båten" och invänta att lusten och glädjen att skriva musik skall infinna sig. Det är nämligen långt, alltför långt om ni frågar mig, mellan skivutgåvorna.

Verksam under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Sonic Walthers som släppte två album och tre singlar. Strax därefter aktiv i Remains vilket resulterade i ett mini-album samt vinylsingeln "Feel a Chill/Boy Wonderer". Först efter nästan tjugo års uppehåll känner Arvidson att nu är det nog dags igen. Under eget namn kom 2001 det första soloprojektet - "Arvidson", vilket även är skivans namn. Ett harmoniskt popalbum lika snyggt, rent och självklart som dess enkla titel.

En cliffhanger till vad som skulle komma att bli soloprojekt nummer två ligger näst sist på "Arvidson" - den spröda "I Hear A Sound". Uppenbarligen hörde Roger Arvidson en ljudbild så gudabenådad att det tog honom femton år att färdigställa den. Med facit i hand är det ändå värd all väntan. Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har han skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.

Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

Nick Lowes, Ian Gomms kollega i Brinsley Schwarz, betydelse för popmusikens överlevnad under sjuttio- och åttiotalet kan inte överskattas. Några av de titlar - och då tänker jag inte på "The Abominable Showman" - som Lowes soloalbum haft går att direkt applicera på Roger Arvidson och hans musik: "Labour of Lust", "Dig My Mood", "The Convincer", "The Old Magic" och "Jesus of Cool". Visst går det att hitta referenser bakåt i Arvidsson & Butterflies musik, men slutresultatet är ändå modern popmusik. Därför är det istället den amerikanska titeln på Nick Lowes debutalbum "Jesus of Cool" som bäst beskriver gruppens musik - "Pure Pop for Now People"!

Dee Rangers

DEE RANGERS
Surprise, Surprise
(Sucker's Choice, ep 2016)

Stockholmsgruppen Dee Rangers har varit verksam i över tjugo år. En slagning på Discogs visar att de också har en omfattande skivproduktion bakom sig. Minst sex album och åtta 45:or har man levererat. Själv tappade jag tyvärr bort gruppen redan efter den första och enda singel jag köpte med dem - "Don't / Hot Ice" - 1998.

Då jag nu letar fram "Don't / Hot Ice" så är det ofattbart att Dee Rangers försvann ur mitt blickfång och det är framför allt b-sidan som fångar mitt intresse. Gruppen plockade upp de amerikanska Thundertones häftiga instrumentallåt "Hot Ice" (Dot Records,1960), som har mer släktskap med Link Wrays tungt återhållsamma gitarrspel än Dick Dales snabba surfkaskader. Dee Rangers mycket fina tolkning av "Hot Ice" borde rimligtvis ha fått mig att köpa det mesta de därefter gav ut.

Nåväl, ordningen är återställd. Förra årets ep, "Take Me Home", blev en öronöppnare som gav mersmak, medan årets ep:s fyra titlar gjorde att jag initialt höjde på ögonbrynen rejält.

De uppseendeväckande låttitlarna är: "Surprise, Surprise", "I Want You", "Cheap Trills" och "My Baby's Gone". Vid en första anblick ger de indikationer om att Dee Rangers gjort en ep bestående i huvudsak av covermaterial.

Så är inte fallet. Men en förklaring kan vara på sin plats då signalvärdet av konvolutet är både starkt lockande och smått bedrägligt. Därmed inte sagt att det är elakt bedrägligt. Snarare handlar det nog om en lek med rock- och popmusikens referenser. Man har helt enkelt återanvänt några riktigt bra låttitlar.

I september 1964 skrev Mick Jagger och Keith Richards "Surprise, Surprise", vilken första gången dök upp på gruppens amerikanska album "The Rolling Stones Now" 1965. Den engelska sångerskan Lulu och hennes grupp The Luvvers använde "Surprise, Surprise" som baksida till deras andra singel "Satisfied" 1965. Samma år släppte även svenska Ola & The Janglers en utmärkt version av låten, som tog gruppen till en fjärdeplats på Tio i Topp.

Som sista inspelning till dubbel-lp:n "Blonde On Blonde" spelade Bob Dylan, på våren 1966, in "I Want You", vilken hamnade som första spår på sida två. Sången släpptes även som singel och placerade sig som nummer tjugo på amerikanska Bilboardlistan.

Det finns även en mer obskyr, men som säkert är känd av medlemmar i Dee Rangers, och i sammanhanget lika intressant sång med titeln "I Want You" och det är den som återfinns på Graham Bond Organizations debutalbum "The Sound Of 65". Även av den finns en svensk version och den gjordes 1967 av Stockholmsgruppen T-Boones med Kenny Håkansson på synnerligen tung gitarr.

Som första spår på doo wop-albumet "Cruising with Ruben & The Jets" (1968) ligger "Cheap Thrills". Bakom den fiktiva gruppen Ruben & The Jets hittar man Frank Zappa och hans Mothers of Invention, som på sitt fjärde studioalbum hyllar alla de vokalgrupper medlemmarna växte upp med på femtiotalet.

Utan att finnas som låttitel är "Cheap Thrills" namnet på den amerikanska gruppen Big Brother & The Holding Companys andra album 1968. Medlem i bandet var även den karismatiska sångerskan Janis Joplin, som efter "Cheap Thrills" lämna de övriga för att göra solokarriär. Värt att notera är att på "Cheap Thrills" återfinns "Piece of My Heart" - som i original 1967 spelades in av Aretha Franklins äldre syster Erma Franklin - vilken blev en av Joplins största listframgång. Det tecknade omslaget ritades av den begåvade serietecknaren Robert Crumb.

När det kommer till "My Baby's Gone" så får man gräva djupare. Men just djupdykningar ner i rockmusikens mest obskyra skrymslen är precis vad jag tror att medlemmarna i Dee Rangers sysslar med. Minns att de hittade "Hot Ice" med den inte allt för kända gruppen The Thundertones.

Texasgruppen The Mood gav 1966, på Kool Records, ut den vemodiga "My Baby's Gone", vilket tycks vara deras enda skivsläpp. Samma år, på bolaget Arco Records, kom en suggestiv "My Baby's Gone" med de från Fall Rivet, Massachusetts, hemmahörande The Ebb Tides. Året efter, 1967, släppte Zounds Records ett jagat fuzzmonster med The Sound Barrier från Salem, Ohio, med namnet "(My) Baby's Gone". Först bland garagebanden på den nordamerikanska kontinenten att använda titeln "My Baby's Gone" tycks ändå The (Soaring) Satellites ha varit. Redan 1965 fanns titeln med på deras enda singel, som bolaget Wilco Entertainers hade glädjen att få ge ut.

Även om det vid första anblick inte är lika iögonfallande, så kan det mycket väl vara så att inspirationen till titlarna istället enbart bör sökas i det amerikanska sextiotalsgaraget. Det är ju där band som Dee Rangers har sina rötter och förebilder.

Med hjälp av Mike Markesichs praktverk " TEENBEAT MAYHEM! - Commemorating America's musical heritage: those teenage rock & roll combos of the swingin' 1960's" och uppföljaren "BEYOND TEENBEAT MAYHEM" kan man konstatera att följande amerikanska sextiotalsgrupper spelade in Jagger/Richards "Surprise, Surprise": Kirkyards (1966), The Barons (1965), Underdogs (1966) och We Few (196?). Loved Ones från Knoxville, TN, gjorde istället som Dee Rangers har gjort. Man lånade titeln och skrev en egen "Surprise, Surprise", som är melodiös fuzzpop utgiven av Ambassador Records i juni 1966.

Beträffande titeln "I Want You" finns det en uppsjö av amerikanska grupper som inspirerats till egna alster; Beau Brummels (196?), Cardinals (1965), Claytons (1965), Creations (1966), Finestuff (196?), Naturals (1965), Newports (1966), Painted Faces (1967), Thorns (196?),Thombstones (1967), Tony & Terri (1965) och Vistas (196?). De flesta finns att lyssna på via youtube.

Den spännande titeln "Cheap Thrills" tycks däremot inget amerikanskt garageband från sextiotalet ha attraherats av. Det verkar konstigt nog bara vara Ruben & The Jets, alltså Frank Zappa & Mothers of Invention, och svenska Dee Rangers som sett den smått kittlande potentialen i vad som kan berättas med en titel som "Cheap Thrills".

Men, för att lämna det värdelösa vetandet och återgå till väsentligheterna, några versioner av sångerna ovan finns alltså inte på Dee Rangers nyutgivna ep. Alla fyra spår är komponerade av gruppen och det skall vi vara glada för. Det är nämligen urstark pop i Dwight Twilley och Phil Seymours anda Dee Rangers levererar. Ett undantag finns dock och det är "Cheap Thrills". Den är å andra sidan en riktig garagerock-/rhythm & bluesrökare, som - om den vore inspelad i Amerika för femtio år sedan - borde ha funnits med i Mike Markesichs "TeenBeat Mayhem!".

Det finns bara 300 exemplar gjorda av Dee Rangers "Surprise, Surprise", så ni som är intresserade av riktigt bra popmusik får lägga på ett kol. Det kan snart vara för sent.

Swedish Polarbears

SWEDISH POLARBEARS

The Great Northern

(SoundAsleep)

Vi som sörjer att den amerikanska gruppen Big Star aldrig kommer att kunna återförenas i sin ursprungssättning, får trösta oss med att det musikaliska arvet efter Alex Chilton, Chris Bell, Jody Stephens och Andy Hummel tycks leva starkare än någonsin.

Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet.

Göteborgsgruppen The Jackpots - Sveriges motsvarighet till engelska The Ivy League - har, trots att de slutade som popgrupp 1968, i snart femtio år varit ensamma regenter på den svenska stämsångstronen, men nu gör Swedish Polarbears anspråk på kronan.

Med "Computer Crash" och "Commotion" tar de med sig det bästa från Jackpots in i nutid. I "Sun Of A Gun" tar Byrdsinfluenserna över och i uppmaningen "Stay Young" är de på sitt bästa Beach Boys-humör.

Mest av allt gör ändå Swedish Polarbears egen, stor, vacker och välmående popmusik som sätter deras suveräna stämsång i centrum. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad.

Rekommendation: KÖP!

Paul Collins

PAUL COLLINS
Feel The Noise
(Alive Records, Natural Sound)

För att bli riktigt bra på ett musikaliskt uttryck, och då menar jag helt outstanding, måste man naturligtvis verkligen älska det man gör. Och ingen verkar älska POP mer än vad amerikanen Paul Collins gör. Jo förresten, det skulle i så fall vara Per Gessle då. Det Collins och Gessle har gemensamt är att de båda så konsekvent uttrycker sin kärlek till popmusikens (skenbara) enkelhet. Ingen av dem ber heller om ursäkt för sig, istället lyfter de alltid fram popmusikens förtjänster och svårigheter.

Trots att Paul Collins tidsmässigt idag har kortare tid fram till pensionen än tillbaka till sjuttiotalets medverkan i powerpoptrion The Nerves och åttiotalets likaledes powerpoppiga The Beat och Paul Collins´ Beat, skriver och framför han fortfarande popmusik med samma ungdomliga fräschör och energi som då han gav oss "Rock´n´roll Girl"(1), "Crying Won´t Help"(2), "All Over The World"(3), "Good Times"(4) och den fullständigt oemotståndliga "Working On A Good Thing"(4), vilken är ett pulserande och rytmiskt mästerverk som med melodiös precision och noggrannhet greppar popmusikens svårfångade magi.

Och "Feel The Noise" fullständigt exploderar av Collins karaktäristiskt magiska popmusik. Influenser från Buddy Holly, Beatles och Flamin' Groovies ställs mot lager på lager av fräcka gitarrer och behagliga stäm- och körarrangemang. Inte ens Nick Lowe skriver så här smart och snygg popmusik längre.

För ett kort ögonblick tyckte jag faktiskt att namnet på skivbolaget var SoundAsleep Records istället för Alive Records. Det är ju nästan bara hos det lilla Varabolaget man annars hittar powerpop av den här kalibern.

Fotnot. Sångerna nämnda ovan kommer från följande album:
1. THE BEAT ”The Beat” (CBS-79)
2. PAUL COLLINS´ BEAT ”The Kids Are The Same” (CBS-82)
3. THE BEAT ”To Beat Or Not To Beat” (Passport Rec.-83)
4. PAUL COLLINS´ BEAT ”Long Time Gone” (Closer Rec. -85)

SOUVENIRS Vol 2

SOUVENIRS
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)

Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.

Etikettnamnet är den enda felaktighet som går att hitta på "Souvenirs", för här finns inget som påminner det minsta om buller eller oväsen. Istället radas den ljuvligaste popmusik upp, inspelad under åttio- och nittiotalet, fullmatad med det bästa ur popmusikens tradition; Rickenbackergitarrer, tamburiner, stämsång och framför allt melodier i massor.

Och det är verkligen de medverkandes genomgående suveräna förmåga att skriva sånger, och framför allt just melodier, som fullständigt överrumplar.

Från de majestätiska öppningsspåren med Richard X Heyman och gruppen Enemies In The Grass, där den förras "Vacation" (1980) ställt sig på The Beach Boys tidiga surfbräda och med full fart seglat in i åttiotalet, medan Enemies In The Grass "Best Behaviour" från 1991 intill förväxling låter som det bästa The Byrds spelade in. Via den charmiga "Hitchhiker Jane" (1994) med Model Rockets och kanadensiska Jr Gone Wilds sanslöst vackra Byrdspastisch "It Never Changes" (1986) och fram till slutet med Nick Rudd´s Blowns ”One In The Million”(1991) och The What Gives ”Marianne Claims” (1995) tar duon Emanuelson / Warholm, med sitt exceptionella kunnande om popmusik, fullständigt andan ur mig.

För det är inte vem som helst som kan sätta ihop en samling som ”SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II”. Det är inget för morsgrisar. Det kräver både tålamod och tid att hitta mästerverk. Det är inte utan att jag tänker på den gamla reklamfilmen om Dumlekolan, där ett antal personer uttalar sig om det de har i munnen, och en av de medverkande plötsligt säger: ”...det är kolan man vill åt.”

Och själv funderar jag på att flytta till Vara, det verkar vara en bra plats att bo på för oss som gillar powerpop.

Fotnot. Det finns naturligtvis också en likaledes suverän Volym ett av "Souvenirs".
http://www.rootsy.nu/recension.php?id=1246

GENTLEMAN JESSE
Leaving Atlanta
(Douchemaster)

Med fingertoppskänsla och finess tar Gentleman Jesse, eller Jesse Smith som han heter, genom “Leaving Atlanta” oss med på en resa tillbaka i tiden. En tid då Deborah Harry var popmusikens drottning. Då BOMP var det bästa man kunde läsa och där Greg Shaw radade upp den ena musikaliska läckerheten efter den andra. Band med välsittande kostymer, smala svarta slipsar och namn som The Pleasers, The Poppees, The Nerves, The Zippers, Shoes, 20/20 och The Last fick sin historia berättad och hamnade på skivtallrikar världen över.

Det är trettiofem år sedan Greg Shaw använde hela nummer 18 (mars 1978) av BOMP till det då relativt nya begreppet Powerpop och analyserade dess historia, sam- och framtid. Inget är helt nytt under solen, för precis som brittisk sextiotalsbeat var baserad på femtiotalets rock´n´roll var powerpop beroende av både sextiotalets beat boom och den samtida unga punkmusiken.

Med klockren stilkänsla, helt utan nostalgiska skygglappar för Gentleman Jesse traditionen från det sena sjuttiotalet vidare och “Leaving Atlanta” visar hur rätt Shaw hade när han konstaterade: “At the present time, the idea of Powerpop, or the possibilities of adapting punk energy to pop structure, seems to have stimulated a lot of people...”

Melodi och energi är vad det handlar om för Gentleman Jesse och influenserna är så skiftande, att man i öppningsspåret “Eat Me Alive” anar det driv en ung “Born To Run”-textrabblande Bruce Springsteen hade, medan “Careful What You Wish For” är så full av Lennon- McCartney-harmonier att det skulle kunna vara en av The Beatles legendariska singelbaksidor.

Än mer magiskt blir det i “Take It Easy On Me Baby” som, trots att den är inspelad i Jesse Smiths källare, låter som något Phil Spector producerade för The Ronettes. I bakhuvudet förnimmer jag Ronnie Spectors, eller Veronica Bennett som hon då hette, fantastiska vibrato. Om inte annat så ger det ändå en bild av vilken begåvad låtskrivare Jesse Smith är.

När det låter som allra bäst - det är här pubrocksStaffan skall komma in och skrika “Fy Faaan va´bra! - toppar Jesse med den rockiga “We Got To Get Out Of Here” och gruppen förvandlas till ett extremt tight The Rivieras, som formidabelt, i en minut och tjugo sekunder, rundar av med ett upprepande av refrängen “...Oh, we got to get out of here.”

Baksidesbilden visar hur gentlemannen Jesse promenerar ut ur Atlanta, bärandes resväskor, ett gevär och en sexsträngad Rickenbacker. Kvar lämnas bara en byst av Elvis, hur man nu skall tolka det?

Den kvarlämnade Elvisbysten kommer säkert att ge mig några sömnlösa nätter, men musiken ger mig inga tvivel. Bättre popmusik har jag inte hört i år!

http://www.youtube.com/watch?v=Q7Ax2yY5PZ4
http://www.youtube.com/watch?v=31o9jy9yRAw&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=31o9jy9yRAw

ALEX CHILTON
Free Again: The “1970” Session
(Big Beat)

Trött på att styras av producenten Dan Penn och den tvångströja som gruppen The Box Tops spänt fast ungdomsidolen Alex Chilton i, kunde den senare inte annat än vägra att skriva på det kontrakt som Atlantic Records lade under näsan på honom.

För att få spela in sina egna sånger och komma vidare hade den kreative Chilton lämnat The Box Tops efter dess fjärde album, Dimensions, 1969 och med tre sånger, “Free Again”, “Come On Honey” och The EMI Song (Smile For me)” från ett helt färdiginspelat soloalbum i bagaget, väckt intresse hos New York-baserade Atlantic Records. Men när Chilton fick klart för sig att bolaget ville testa marknaden genom att först släppa “Free Again” som singel och därefter eventuellt ge ut ett helt album slog han bakut: “Absolutely not. I am an album guy. This sounds just like The Box Tops; all they want is singles.”

Ljudteknikern Terry Manning på den nystartade Ardent Studios, vilken anlitades av Dan Penn, blev vittne till hur illa situationen var för Chilton under tiden i The Box Tops: “When it was time for a vocal, sometimes Dan Penn would sing it line by line to show Alex what he wanted. And if Alex didn´t do the voice - that deeper raspier voice - Dan would stop and say, ´No, no, no´...you could see Alex was getting more and more frustrated; he wanted to be a creative force and write songs, not just be the singer...Let´s face it: Alex was a guy with incredible genius in his soul. As John Lee Hooker would say ´It´s in him; it´s gotta come out´. He had to create, he had to write. And he was writing all the time, they just weren´t songs that Dan (Penn) wanted to be Box Tops singles.”

Istället för att återvända hem till Memphis kom Chilton att stanna kvar större delen av 1970 i New York. Vid sidan av en del spelningar på folkmusikklubbar ville han stanna upp och utvecklas som låtskrivare. Senare samma år träffade han gruppen Icewater, bestående av Chris Bell - gitarr, Andy Hummel - bas och Jody Stephens - trummor, även de hemmahörande i Memphis och på jakt efter ett skivkontrakt i New York.

Mötet med de nyvunna vännerna var den förlösande kraften Chilton behövde och tillsammans återvände de till Memphis och spenderade nästan all vaken tid i Ardent inspelningsstudio. Det fanns ingen konkurrens mellan de båda låtskrivarna Bell och Chilton, istället kompletterade de varandra och kom att skriva perfekt popmusik tillsammans.

Bara de allra närmaste var medvetna om gruppens nyskapande musik. Precis som andra upplagan av Flamin´ Groovies skulle Big Star - som Chilton, Bell, Hummel och Stephens valde att kalla gruppen efter att ha betraktat skylten på en livsmedelsbutik med namnet BIG STAR - först negligeras av sin samtid och senare bli centralgestalter i det som musikskribenten Greg Shaw, i BOMP Magazine #18 från mars 1978, skulle komma att kalla powerpop.

Efter tre lysande album - “#1 Record” (1972), “Radio City” (1974) och “3rd” (inspelad 1975 men gavs ut först 1978) - upplöstes Big Star 1975. Eller snarare det som var kvar av gruppen. Chris Bell lämnade de övriga redan efter “#1 Record” och Andy Hummel tackade för sig just när “Radio City” släppts. De kvarvarande Alex Chilton och Jody Stephens spelade in “3rd” tillsammans med studiomusiker som Jim Dickinson och Steve Cropper.

Alex Chilton var bara sexton år hösten 1967 när The Box Tops sålde miljonupplagor av “The Letter” runt om i världen. Vid Big Stars upplösning var han en tjugofemårig veteran som helt bestämt sig för att gå sin egen väg. Förutom att ge ut skivor under eget namn började han även att producera andra artister och han föredrog att jobba med aparta existenser som Tav Falco och The Cramps, vilkas debut “Songs The Lord Taught Us” (1980) han rattade rätt.

Det skulle dröja mer än tjugofem år innan Ardent Records, som även stått för inspelningen, 1996 gav ut det som var tänkt som Alex Chiltons solodebut. Det som då döptes till rätt och slätt “1970” ges nu åter ut av Big Beat under titeln “Free Again: The “1970” Session” och är kompletterad med ett antal alternativa monomixar på sånger från ursprungsskivan samt ett par outgivna demolåtar. Anledningen till det långa dröjsmålet var att Chilton själv inte tyckte skivan höll måttet. Han lär t o m tyckt den var pinsam.

Är den då pinsam?

Nej absolut inte. Istället är det ett konsekvent förstadium till hur Big Star kom att låta. All bra pop- och rockmusik lär av och lånar influenser från det som utövarna själva lyssnar på och på “Free Again: The “1970” Session” visar Alex Chilton generöst upp allt det han själv tyckte om, men som det inte fanns plats för inom The Box Tops ramar.

Det finns ett foto på Chilton taget på Chelsea Hotel i New York 1970, i handen håller han ett exemplar av The Byrds “Untitled” från samma år. Att skivan gjort intryck på honom framkommer allra tydligaste i Big Stars “The Ballad Of El Goodo”, som han skrev tillsammans med Chris Bell och som återfinns på gruppens debut “#1 Record”, men också “Free Again” och “The Happy Song” bär tydliga spår av hotellrummets Byrdslyssningar.

Idéen till “The EMI Song (Smile For Me)” fick Chilton när han, under en Englandturné med The Box Tops, besökte Abbey Road-studion och dess stora Studio One, som, trots att den var tom, vibrerade av The Beatles närvaro. Samma känsla av Beatlesinfluenser hittar man även i “Something Deep Inside”.

Åren tillsammans med Dan Penn lärde säkert Chilton allt om hur soulmusik skall låta. I “I Can Dig It” väljer han att ge soulkänslan en funkig slagsida. Både stökigt och stötigt blir det i “All I Really Want Is Money”, “Just To See You” och “Jumpin´ Jack Flash”, medan “All We Ever Got From Them Was Pain” och “It Isn´t Always That Easy” är bitterljuv akustisk folkrock.

Att skivan aldrig gjordes helt färdig - blås, stråkar och ytterligare gitarrer var tänkta att läggas på - är också dess charm. Den nakna och stundtals ruffiga ljudbilden är ingen belastning för Chilton, snarare tvärtom. Det är lite så man vill minnas honom.

Samtidigt som han kunde skriva fantastiskt melodiös popmusik som “Every Day As We Grow Closer” och “September Gurls”- från hans kanske bästa skiva “Radio City”, så förstod han storheten hos skrammelmakare som Tav Falco och The Cramps.

Som John Lee Hooker alltå brukade säga:“It´s in him; it´s gotta come out.”, och ut kom det i en fantastisk mix av country, British beat, stökig Stonesrock och akustisk folkrock. “Free Again: The “1970” Session” var bara början och naturligtvis skulle det ha blivit ett urstarkt debutalbum för soloartisten Alex Chilton.

http://www.youtube.com/watch?v=z41iQxC8_qM
http://www.youtube.com/watch?v=fqbLDSNWGPA
http://www.youtube.com/watch?v=Tu_CR5ho358