söndag 27 november 2022

All of THUS



THUS
All of Thus
(Guersson)

Innan den amerikanska gruppen Thus 1968 kunde förverkliga sin dröm om att ge ut en LP, var man tvungen att säkerställa ett visst antal förbeställda exemplar. Vid utgången till sin skola i det lilla samhället Victor, i delstaten New York, placerade sig medlemmarna - John Johnston: gitarr & sång, Jerry Heukensfeld: orgel & sång, Don Corbit: bas & sång och Berry Dalgleish: trummor - och tog upp beställningar. Då man övertygat 260 av sina skolkamrater att de absolut behövde en skiva med skolans mest kända popband, lät de trycka upp 265 exemplar av det som skulle komma att bli "All of Thus".

Utanför Victor, som 1968 hade några tusen innevånare, var Thus i princip helt okända, varför "All of Thus" förblev en lokal hemlighet fram till början på 1990-talet. Grundaren av Texasbolaget Rockadelic Records, Mark Migliore, som specialiserat sig på att leta upp obskyra garage- och psychutgåvor från sextiotalet, kom över ett exemplar av "All of Thus" och återutgav det 1993. I år, trettio år senare, är det dags för ännu en utgåva, nu från spanska Guersson Records. "All of Thus" är inte bara en extremt ovanlig skiva i original, den är, och det är väl det allra viktigaste, även en förbaskat bra skiva. 

Det var påverkan från musiken med alla engelska band som svepte in över den nordamerikanska kontinenten 1964/-65 som väckte medlemmarnas intresse för popmusik. Redan från början blev gitarristen John Johnston den drivande kraften i gruppen, vars första namn var The Impalas och med en repertoar bestående av hits som "She's Not There", "For Your Love" och "You Really Got Me". Spelställena utgjordes huvudsakligen av skoldanser, då de var alltför unga för att få spela för en vuxen publik på barer och krogar i och omkring Victor. Med namnbytet till Thus ville gruppen ha ett fräckare namn, gärna ett som liknade The Who. Någon föreslog The Us, vilket slutade med att man bestämde sig för Thus.

Tanken på att spela in en LP kom 1968 från deras musiklärare, Mrs Coker, som var bekant med ägaren, Bill Dengler, till en inspelningsstudion i närliggande Rochester. Bakgrunderna till alla sånger gjordes live i skolans aula och tog inte mer än fem timmar att få klara. En vecka senare kompletterade man med sången, som gjordes i Denglers studio. Någon ambition att mixa eller balansera ljuden mellan instrumenten eller rösterna ingick inte i Denglers rutiner. Det vi hör är därför väldigt likt hur gruppen lät. 

Century Records, hemmahörande i Kalifornien, pressade skivor efter kundens önskemål. Precis som i fallet Dollar Records i Sverige fick artisten/gruppen själva stå för alla kostnader. Thus lät bara pressa det antal man hade förbeställningar på plus fem extra exemplar. 

Den som söker ett äkta, genuint exempel på hur amerikansk garagerock i division fyra eller fem kunde låta, kan med fördel låna ett öra till Thus och deras "All of Thus". Hälften av skivans tolv spår är komponerade av gitarristen John Johnston. Hans mycket fina "Rely" ligger som första spår, direkt följd av likaledes snygga "Kind Of A Dream". Båda visar Johnsons begåvning som låtskrivare. Den förstnämnda är som hämtad ur tidiga Jefferson Airplanes repertoar, medan den andra skulle kunna vara hämtad ur "Odessey and Oracle" med The Zombies. Och Zombies verkar ha varit en förebild för Thus. Johnstons "Just A Little" och "Artifical Lies" är ytterligare exempel på det inflytande den engelska förebilden måste ha haft på Thus. Och när de känsligt tar sig an Dionne Warwicks stora hit "Walk On By", skriven av Burt Bacharach och Hal David, så gör de det värdigt ett arrangemang som skulle kunna ha kommit från Zombies. Rod Argents rhythm & blues-dänga "It's All Right With Me" hämtade de däremot direkt från en EP med Zombies, utgiven 1965.

Pete Seegers "Bells Of Rhymney" finns med på Byrds debutalbum "Mr. Tambourine Man" (1965), men Thus förhåller sig självständiga gentemot både Seeger och Byrds. Närmare Byrds, eller snarare den folkrock som kom från amerikanska västkusten 1965/-66, kommer Thus i Johnstons "Last Night", "Uncharted Voyager Of Thought Processes" och "She Thinks She Knows".

1969 hade medlemmarna i Thus lämnat high school och sökt sig åt olika håll. De träffades sporadiskt på ferier, gjorde några spelningar ihop, men intresset för att hålla liv i Thus dog ut. Det är inte säkert att ett skivkontrakt med ett etablerat bolag skulle ha gett en lika intressant skiva, som den de fyra artonåringarna, på några timmar och för egna pengar, spelade in. "All Of Thus" var ett äkta, finstämt och rörande projekt som visar styrkan i att göra det själv.





lördag 5 november 2022

Thr Roadrunners



THE ROADRUNNERS
Judgement Day
(Dangerhouse Skylab)

Måste först bara kommentera det utomordentligt snygga omslaget. Om jag inte alls kände till The Roadrunners, skulle jag absolut tro att året var 1965 och att de varit hemmahörande någonstans i Storbritannien. Att musiken inte kan vara något annat än brittisk rhythm and blues bekräftas av både fotografierna och skivtiteln "Judgement Day", vilken signalerar att The Pretty Things var en viktig förebild. Ni som har Pretty Things debut-Lp vet varför. I själva verket var medlemmarna i Roadrunners i tjugoårsåldern, de kom från Örebro och var verksamma 1993 till 2003.

Jag såg gruppen vid två tillfällen någon gång i slutet på 1996 och början på 1997 och imponerades stort av gruppens autenticitet. Dess genuina känsla och förståelse för brittisk rhythm and blues i allmänhet och Pretty Things i synnerhet var unik. The Roadrunners var inte bara ett revival- eller coverband som spelade låtar av Pretty Things, The Roadrunners ville vara Pretty Things och lämnade inget åt slumpen. Precis som den amerikanska gruppen The Tell Tale Heart tio år innan hade dyrkat Pretty Things, förhöll sig Roadrunners på exakt samma sätt till de engelska förebilderna. Jag ser ingen annan förklaring till att de så i detalj och känsla, och med egna låtar dessutom, lyckades förmedla näst intill samma känsla och intensitet som Phil May, Dick Taylor, John Stax, Brian Pendleton och Viv Prince gjorde på dess första och andra album - den självbetitlade debuten och "Get The Picture" som båda kom 1965.

Det är säkert ingen tillfällighet att "Downhearted Man" är Roadrunners svar på Pretty Things "Honey I Need", att "Come Here Honey" svarar mot både "Get The Picture" och "Come See Me" eller att "Yeah I Know" är deras "Big City" med inslag av Shanes "Come On Sally". Men, det handlar inte om några karbonkopior utan om ren och skär passion. Det är därför, och bara därför, resultatet är så sant och äkta. Det är på inspelningarna gjorda för Uppers/Universal deras fascination för Pretty Things kommer allra mest till sin rätt. Av alla svenska garageband som hittade sin inspiration i sextiotalets rhythm and blues var Roadrunners det band som kom närmast dess själ och hjärta.

"Judgement Day" samlar allt som gavs ut med Roadrunners, vilket var en ep i cd-format 1997 och tre singelskivor, varav två 1999 och en 2001. Till det kom ytterligare två låtar som återfinns på två samlingsskivor med olika artister, 1997 respektive 2003, vilka är de enda jag själv saknar. Till de totalt tolv officiella spåren har även lagts två tidigare outgivna demolåtar och det är riktigt svårt att förstå varför de aldrig gavs ut. I "Please Don't" förvandlade Roadrunners sig till tidiga Rolling Stones, medan "Bring Me Down" på ett alldeles sensationellt sätt förlägger hela ljudbilden till Belfast 1965, Van Morrison, Them och Them-bastaderna Belfast Gypsies. Det borde ha blivit en singel, inget neo-rhythm and blues-band har gjort det bättre. 

Av det övriga materialet skulle med lätthet "Goodbye" och "Love Me As I Am" platsa på en Nuggets- eller Pebblessamling, medan "I'm Crying", de fuzzdränkta "Be Mine" och "Payback Time" skulle kunna vara höjdpunkterna på en Nederbeatsamling. Sextiotalets holländska band tog ju till sig de engelska influenserna, men ville vara ännu tuffare. The Roadrunners var tuffare. Och allra tuffast var de i "Can't You Be True?", "Would You Be Mine" och "Come On Home", som alla har ett utsökt drivande basspel. Och där hade de kommit fram till 1967, men vänt ryggen åt den samtida psykedelian och istället på ett magnifikt sätt blandat rhythm and blues med rock'n'roll. 

Enligt informationen på omslaget är allt, utom de fem låtarna på cd:n, inspelat 1996. Då de var verksamma under tio år skulle det förvåna mig om det inte finns långt mer outgivet material, inspelat i både studio och replokal. Vågar man hoppas på ytterligare utgåvor. The Roadrunners musik och attityd är lika spännande idag som för tjugofem år sedan. Den som vill ha nostalgi får leta någon annanstans. 




fredag 7 oktober 2022

The Shakers



THE SHAKERS
Tracks Remain
(Busy Bee)

Med den uppkäftige Tommy Rander som primus motor - och enda medlem från början till slutet - gick Göteborgsgruppen The Shakers från tuff rhythm & blues, via soul och snygg freakbeat, till absolut förstklassig psykedelia. 

Det kostar på att gå sin helt egna väg, men att kompromissa lär inte ha varit ett alternativ för gruppens medlemmar. Inställningen var istället - vi gör det på vårt sätt, annars får det vara. Det finns inget i deras musik som av eftervärlden kan betraktas som insmickrande, eller främst gjord för att hamna på den samtida så viktiga Tio i Topp-listan. Belöningen består i att Shakers kan se tillbaka på en katalog bestående av singelutgåvor som inte skäms för sig. Totalt gav man ut elva singlar mellan 1965 och 1968. Av dessa tjugotvå singelsidor finns tolv med på "Tracks Remain" plus fem studioinspelningar tänkta för utgivning, men som blivit liggande i arkiven.

Att Shakers ändå hamnade på Tio i Topp, inte bara en gång utan två gånger, säkerställde förmodligen att de fick fortsätta göra skivor. Och det skall vi vara tacksamma för. Shakers gjorde nämligen allting rätt. Att Tommy Rander inte hade koll på texten på debutsingeln "Too Much Monkey Business" har ingen som helst betydelse då musiken både svänger och har ett infernaliskt tryck. Den Tio i Topp-röstande publiken struntade i texten och röstade i juni 1965 in "Too Much Monkey Business" på topplistan. Där stannade den sju veckor med högsta placering nr. 4. Mars 1966 var det dags för Tio i Topp igen, då med deras ultracoola version av "All I Want Is My Baby", skriven av paret Keith Richards/Andrew Loog Oldham och i original inspelad av Bobby Jameson.

Urvalet av låtar till "Tracks Remain" ger en god bild av gruppens utveckling. Personligen anser jag ändå att utvecklingslinjen bättre hade synliggjorts om materialet kommit i kronologisk ordning. Som exempel ligger "New Orleans" som första låt på sida ett, direkt följd av "Don't Just Look At Me". Den förstnämnd spelades in i oktober 1964 och den andra i september 1966. Det är två år mellan inspelningarna, men på sextiotalet, då utvecklingen gick från Twist till Psykedelia på bara några år, var det en näst intill musikalisk evighet. Ett annat exempel är sida två som avslutar med "Day Tripper" (insp. okt-68) följd av "Bye Bye Johnny" (liveinsp. aug-64). Tyvärr blir helhetsintrycket lidande av att materialet är historielöst presenterat. Musiken "hänger i luften" och tappar sitt sammanhang. 

Shakers verkliga historia utgörs av en strålande och konsekvent tidslinje från "New Orleans" (okt -64) och "Bad Bad Woman" (okt-64, skriven av Tommy Rander), via "Now We're Thru'" (sept-66) och "Don't Just Look At Me" (sept-66) fram till kronjuvelen "Who Will Buy (These Wonderful Evils)" och "The "46" In Wind Street" (Båda insp. okt-67 och skrivna av Tommy Rander och Juri Wiik). 

Shakers var ett av Sveriges mest intressanta band på sextiotalet och det var nödvändigt att deras material, eller som här delar av materialet, skulle bli tillgängligt igen i en snygg representativ utgåva. Och det har Busy Bee delvis lyckats med. Låtordningen och det dåliga trycket i det medföljande texthäftet drar ner betyget. De viktigaste sångerna från respektive period finns ändå med och omslaget är förstklassigt.

Ger man någon lillfingret så tar personen snart hela handen, som ordspråket säger. Och med det menar jag att i Shakers fall är en enkel-Lp bra, men de förtjänar en dubbel dito. Då hade även deras fina versioner av "Hoochie Coochie Man", "Hi Heel Sneakers", "The Sun is Shining", "Everything's Alright", "Hummingbird", "Out Of Time", "I've Been Lovin' You Too Long", "Sweet Little Sixteen", "Sing This All Together" och den första och bättre versionen (Tio i Topp-versionen) av "All I Want Is My Baby" blivit tillgängliga för en ny vinylskivköparpublik. 

Till det kommer också deras outgivna version av Chris Andrews "I Don't Need That Kind Of Lovin'", som Adam Faith & The Roulettes gjorde originalet på. Shakers spelade in den samma dag - 14 mars 1966 i Diekes studio - som "Everything's Alright" och "Hummingbird". En till synes utmärkt studiodag för gruppen, som tyvärr inte gett något avtryck på "Tracks Remain". Och näst intill tjänstefel är det att utelämna Tommy Randers "Good Morning Mr Blues", inspelad samma dag som "Day Tripper" i Sv Radios Studio 4 den 28 okt 1968. I radiostudion fanns sista upplagan av Shakers, vilka, förutom Tommy Rander: sång, var Juri Wiik: gitarr, Glenn Fahlman: bas, Bo Fahlman: trummor och nytillskottet Björn Linder: gitarr. Skall jag våga gissa att det är den sistnämnda som hanterar sologitarren med sådan elegans och känsla att det är nära Peter Green-klass. 

The Shakers stod på sin absoluta topp då de gjorde sin sista spelning nyårsafton 1968. Det hade konstnärligt lönat sig att hålla fanan högt, och framför allt att inte låta någon annan hålla i fanan. De visade aldrig tecken på förflackning eller försök till lättköpta framgångar. Shakers gjorde inte en dålig inspelning, hela deras musikaliska historia förtjänar att lyftas fram. Till Busy Bee vill jag säga tack för initiativet, men innerst inne tänker jag: Gör om och gör rätt. Shakers är värda det. 

DISKOGRAFI

1965
Too much monkey business
Hoochie coochie man

Move out of my mind
High heel sneakers

All I want is my baby (version 1)
The sun is shining

1966
Everything's allright
Hummingbird

Out of time
Shake

Now we're thru'
Don't just look at me

1967
Family way
Hold on I'm coming

Tracks remain
I've been lovin' you too long

Sweet little sixteen
All I want is my baby (version 2)

Who will buy (these wonderful evils)
The "46" in wind street

1968
Sing this all together
Summertime blues

onsdag 8 juni 2022

DEL SHANNON



DEL SHANNON
HATTEN AV FÖR CHARLES WESTOVER

Då Del Shannon anlände Brooklyn och Paramount Theatre i april 1961, tänkte han sig en egen loge med gott om utrymme. Istället visade det sig att han fick dela, ett både utkylt och minimalt, rum med Dion DiMucci och Bobby Vee. Två välklädda män som aldrig tillät sig att sitta ner, inget fick förstöra pressvecken på deras välstrukna byxor. Själv kom Del Shannon i en löst sittande svart kostym, som föranledde Dion att ta med sig honom till sin italienska skräddare i Bronx. Kostnaden att hålla sig välskräddad bekymrade Shannon, det kostade att hålla sig på topp. Något som kom att bekymra honom genom hela karriären. Att prestera säljande musik blev lika mycket en stimulerande drivkraft som en stressande plåga.

Del Shannon, eller Charles Westover som var hans riktiga namn, var en småstadsgrabb från Grand Rapid, Michigan, men uppvuxen i närliggande Cooperville som var en håla med ca 1000 innevånare. Född 30 december 1934 av föräldrarna Bert och Leone. Familjen utökades med systrarna  Blanche och Ruth Anne. Musikaliskt kom Charles Westover tidigt att präglas av musiker som Lefty Frizzell, Hank Williams, Hank Snow och Chet Atkins. Hans första instrument var en ukulele, som snart byttes mot en gitarr för 5 dollar. Som plektrum använde han initialt en kartongbit. Nyss fyllda fjorton bytte han upp sig till en Sears and Roebuck-gitarr som han bar med sig överallt. I en intervju med Dick Clark berättade han var han hittade den bästa akustiken: "I would get this great echo sound. Later, when I bought an electric guitar and amp, I would set the amp on the toilet seat and play in bathrooms for hours and hours, just to get a great sound. You know from bouncing off the bathroom tile". (*) Planen var att bli nästa Hank Williams. Istället för en karriär som countrysångare fick Westover försörja sig som jordgubbsplockare och blomförsäljare. Med flickvännen Shirley Nash gifte han sig redan i tjugoårsåldern och för att klara ekonomin tog han värvning i armén.

Lyckligtvis var Charles Westover - som låtskrivare, gitarrist och sångare - begåvad utöver det vanliga. En tillgång han blev varse under de tre år han tillbringade på en armébas i tyska Stuttgart. Vid sidan av tjänstgöring i uniform var han medlem i en grupp kallad The Cool Flames och erhöll både erkännande och ett pris som bästa musiker.

Efter fullgjord tid vid 7th Army, US Army Europe (USAREUR) återvände Charles Westover och hustrun Shirley, som varit med honom under vistelsen i Tyskland, till Michigan. Paret slog sig ner i Battle Creek, en stad mest känd för tillverkningen av Kelloggs flingor. Westover fick arbete vid det löpande bandet på en möbelfabrik. För att slippa det monotont slitsamma jobbet blev han istället mattförsäljare på the Carpet Outlet. Kvällarna tillbringade han tillsammans med gruppen The Moonlight Ramblers, ledd av den hårt drickande gitarristen och sångaren Doug DeMott. En trio som var husband på den ruffiga Hi-Lo Club och förutom DeMott och kompgitarristen Westover ingick ståbasisten Loren Dugger. 

Den rutinerade Doug DeMott - som utan att nå större framgång gett ut två singlar:  "I'm Stepping Out Tonight"/"My Lonely Prayer" och "Fingers On Fire"/"Upside Down Boogie" - uppmuntrade Westover att sjunga och ibland ta över sologitarren. Även ägaren av Hi-Lo Club, Larry Gilbert, såg hans talang och sparkade den alkoliserade DeMott och överlät ansvaret för musiken på Westover. Bandet döptes om till Charlie Johnson and The Big Little Show Band. 

Kvar var basisten Loren Dugger och Charles Westover, som under artistnamnet Charlie Johnson skötte sång och sologitarr. Även Dugger drack hämningslöst, men var en suveränt svängig basist och tillförde massor till Westovers musik. In kom sen gitarristen Dick Pace och den artonåriga trummisen Dick Parker. Hur Westover hittade Parker var en gåta för den unge trummisen: "One afternoon a small Saab lurched up over the curb and parked in front of the house. And with a knock on the front door, a cigar in his hand and a smile on his face, Chuck Westover introduced himself and offered me a job. I never knew how he tracked me down". 
Gitarristen Dick Pace, som hade familj att försörja, blev inte långvarig. In kom istället en kollega från möbelfabriken, Bob Popenhagen, som kunde hantera både gitarr och orgel. På så sätt fick gruppen två musiker, en gitarrist och organist, till priset av en.

När även Popenhagen hoppade av rekommenderade Dick Parker, som tyckte bandet stannat av och stod och stampade på samma ställe, en keyboardspelare han var flyktigt bekant med, Max Crook. Bärande på en svart box och en trebent klaviatur anlände Crook en sen kväll i början på september 1959 till Hi-Lo Club. 

Den artonåriga Max Crook, som studerade vid Western Michigan University, hatade tanken på att behöva utbilda sig till ett yrke som ingenjör, läkare, lärare eller affärsman. Helst ville han kombinera teknik och musik och i hemlighet hade han jobbat med att bygga en box som kunde förvanska ljudet från en klaviatur. Han kallade sin skapelse för Musitron och var väl att betrakta som en slags förlaga till senare tiders synthesizer.
Vid sidan av studier kombinerade Crook det tekniska intresset med att vara medlem i femmannagruppen The White Bucks. Gruppen gjorde inspelningar för Dot Records och musikaliskt påminde de om Johnny and the Hurricanes. Innan Crook träffade Charles Westover hade han skrivit instrumentallåten "Mr Lonely" åt förebilderna Johnny and the Hurricanes, som använde den som b-sida till "Ja-Da" (Big Top Rec), vilken blev en mindre hit i februari 1961.

Max Crook, som redan befunnit sig i en inspelningsstudio, imponerade på Westover med uttalanden som "If some middle-aged producer is telling us how to play our music, then there is something terribly wrong". När han sen demonstrerade allt hans Musitron kunde göra lär Westover förbluffat ha utropat: "Shit, I think we just went to sound heaven".

Shannon såg senare tillbaka på vad som kan uppfattas som hans två viktigaste musikerna innan han blev en världsstjärna: "Max would experiment with the organ and make it sound like another instrument. There was no doubt that Max was a musical genius, he didn't want that organ to sound like an organ. Dick Parker was not only a steady drummer but his drum fills fit perfectly behind my voice. Parker was my cue and I couldn't have done the early music without him."

Charlie Johnson and The Big Little Show Band spelade regelbundet fem timmar i sträck tre kvällar per vecka och mixade jazz, country och rock'n'roll. Man får anta att de spelade sånt som var populärt för dagen blandat med eget material, huvudsakligen skrivet av Westover. Besökare på Hi-Lo Club fick vad de ville ha: "The band was made of an old bass player, a drummer who looked more like a high school kid and a musitron keyboardist looked and acted like a college professor. The leadsinger couldn't figure out if he liked country, jazz, rock or pop music. But when the Charlie Johnson Band began playing, all doubts were assuaged. It was Michigan's finest bar band."

Max Crook experimenterade inte bara med sitt instrument, utan hans tekniska intresse visade sig också genom att ständigt spela in gruppen på en medhavd bandspelare. Tack vare honom finns över trettio bevarade inspelningar, gjorda i hans vardagsrum 1960, med Charlie Johnson och de tre övriga i the Big Little Show Band. Allt material, förutom "Runaway, är ensamt komponerat av Charles Westover. 

RUNAWAY

Det går idag inte att exakt veta hur "Runaway" kom till. Vad som kan anses klarlagt är att Westover skrev texten och att det karaktäristiska Musitronspelet helt var Crooks förtjänst. Vem som kom upp med den likaledes karaktäristiskt inledande ackordföljden finns det olika minnesbilder av. Var det Westover eller Crook? Minnet av var det hände är också dunkelt, var det på Hi-Lo Club eller i Max Crooks vardagsrum. De båda inblandade förblev vänner ända fram till Del Shannons alltför tidiga död 1990, så någon stor fråga dem emellan får man anta att det inte var. Max Crook fick regelbundna royaltyinsättningar på 25000 dollar/år och har totalt tjänar en miljon dollar på "Runaway" och Westover lika mycket plus prestigen att ha haft en Billboardlistetta.

Genom Max Crooks försorg förmedlades inspelningarna med Charlie Johnson and The Big Little Show Band till den i Ann Arbor lokala discjockeyn Ollie McLaughlin, som Crook kommit i kontakt med redan under sin tid i The White Bucks. McLaughlin tog banden vidare till Embee Production i Detroit, som ägdes av Harry Balk och Irving Micahnik. Bland Harry Balks meriter var att han hade upptäckt Little Willie John och Johnny and the Hurricanes och skrivit kontrakt med dem. Irving Micahnik skötte artisternas promotion. De båda förenades av intresset för jazz, blues, rhythm and blues och storbandsmusik. De kompletterade varandra, då Balk var lugn, eftertänksam och analytisk var Micahnik intensiv och utåtriktad med stor säljande förmåga.

Harry Balk såg potential hos låtskrivaren och sångaren Westover och tillsammans flög de till New York. Den nittonde augusti spelade Westover, tillsammans med professionella studiomusiker, in låtarna "The Search" och "I'll Always Love You" i den förstklassiga Bell Sounds Studio. Balk, som producerade inspelningarna, ansåg ändå låtarna oanvändbara som singelutgåva. Det var något som saknades. Ingen av sångerna bar några som helst drag av den senare hitmaskinen Del Shannon. Där finns varken falsettsång eller den intensitet som senare skulle bli några av Shannons kännetecken.

Det skulle dröja ett par månader innan Crook och Westover, efter påtryckningar från Ollie McLaughlin att komma upp med ett mer tempofyllt material, fick idén till "Runaway". Under den närmaste tidens spelningar på Hi-Lo Club förfinades arrangemanget och när "Runaway" presenterades för Harry Balk hörde han en omedelbar hit, men med tillägget att Max Crooks egensinniga Musitronljud var en viktig del av det som skulle bli Westovers ljudbild.

En demo med ett erbjudande att ge ut "Runaway" gick först till Mercury Records, vilka tackade nej. Det blev istället Balk som skrev kontrakt med Charles Westover för Embee Productions räkning. Balk kände ändå viss tveksamhet angående "Runaway" och kommenterade McLaughlins entusiasm: "You know the problem with this song Ollie, is that it sounds like three songs trying to come together. What's this little thing in
the middle?" (*)

Vad Westover inte visste om kontraktet var att Balk/Micahnik och Ollie McLaughlin delat 50/50 på förlagsrättigheterna och tilldelat Westover royalties på två procent av skivförsäljningen i Amerika och en procent på all försäljning utomlands. Kontraktet gällde för fem år. Balk anmärkte att namnet Charles Westover inte var kommersiellt gångbart, varpå Westover hittade på namnet Del Shannon. Del tagit ur Cadillac couple de Ville och Shannon ur en bekants, Bob White, önskan att bli professionell wrestlerbrottare under namnet Mark Shannon.

En kall januaridag reste Max Crook och Del Shannon, som han nu börjat kalla sig, tillsammans med sina respektive - Joann och Shirley - med bil de cirka hundra milen till New York. De, med Harry Balk som producent, var bokade tre timmar i Bell Sound Studio.. Det var med stor besvikelse Shannon tvingades att acceptera att Balk tagit in Al Caiola som gitarrist. Shannon fick hålla sig till sången. Saxofonisten Bill Ramal hjälpte till med arrangemanget vid inspelningen av "Runaway" och månade om att Shannon och Crook skulle slappna av och skapa musiken så som den kom till uttryck på Hi Lo Club. Ramal var överraskad av att: "there was an unusual rhythmical figure running through the tune".

Bell Sound var världens första fyrkanalsstudio och Max Crook minns allvaret i situationen då "Runaway" spelades in: "Del was surrounded by these great guys. You have to understand, Del was this small town guy who was self-taught when it came to playing music. Here were all these famous session men like Al Caiola, Milt Hinton, and Bill Ramal who could read music charts and play licks like you wouldn't believe. Bill Ramal was a master of arrangements, and here was Del, just a guy who wrote a hit song." (*)

Det var främst Jimmy Jones och dennes megahit "Handy Man", i början på 1960, som inspirerat den då okände Charles Westover. Han fascinerades av Jones falsettsång och började själv att experimentera med sin röst. Även Roy Orbison och Chuck Berry kom att få stor betydelse för Westovers sätt att skriva låtar. Orbison för förmågan att nå höga toner och Berry för förmågan att berätta en historia. Lyssnar man på de drygt trettio låtarna Westover och hans kamrater spelade in hemma hos Max Crook 1960, slås man av att doo wop måste ha legat honom nära hjärtat. Hade han varit verksam fyra, fem år tidigare hade nästan varenda sång platsat hos en svart doo wop-grupp. Det är vackert, romantiskt och lätt att tänka sig hur ännu mer magiskt det låtit med ytterligare tre, fyra uppbackande stämmor. 

Efter tre timmar i Bell-studion den tjugoförsta januari 1961 var "Runaway" och det som skulle bli dess b-sida  - "Judy" - klar. Balk var ändå inte riktigt nöjd, han tyckte den saknade tempo och lät därför öka bandhastigheten. Något som först gjorde Westover förfärad, han kände inte igen sin egen röst. Balk och den försäljningsduglige Irving Micahnik trodde så mycket på "Runaway" att de, till distributörer, direkt under inspelningen kunde spela upp den via telefon. På så sätt säkrade de upp fem tusen sålda kopior redan innan sången var färdigmixad. 

Del Shannons debutsingel "Runaway/Judy" gavs ut av Big Top Records i februari 1961 och sålde 80 000 exemplar dagligen. Klättringen upp på Billboard Hot 100 var omedelbar och den tredje april tog den sig upp på dess nionde plats. En vecka senare gjorde Shannon tv-debut i Dick Clarks American Bandstand, vilket ökade skivförsäljningen betydligt och placerade Shannon på Billboards absoluta topposition, där den befann sig från tjugofjärde april till tjugoandra maj. Under sina sjutton veckor på den amerikanska försäljningslistan såldes "Runaway" i otroliga fyra miljoner exemplar.

Övertygad om att "Runaway" hade potential även i Europa, inledde Micahnik en intensiv kampanj i främst England. I den ingick bland annat mutor till den förbjudna radiostationen Radio Caroline, vars utsändningar gjordes från en båt på internationellt vatten. Malcolm Forrester, som i England skötte Shannons promotion, menar att: "'Runaway' did not get into the charts based on radio play". Istället lär det ha varit: "a combination of publicity, payola and cajoling bands to cover the song that broke it in the U.K."

England älskade amerikanska rock'n'roll-artister som Gene Vincent, Eddie Cochran, Buddy Holly, Jerry Lee och omfamnade även Shannon och hans musik. Balk och Micahnik förhandlade fram ett kontrakt med London Records. De fyra första singlarna blev alla Top 10-placeringar i England och hans melodiösa sånger fick stor påverkan på främst banden från Liverpool och dess Merseybeatmusik.

För att Del Shannon skull passa in i den gängse bilden av en popidol presenterade Irving Micahnik den då tjugosexåriga gifta tvåbarnspappan som en tjugoettårig ungkarl utan förpliktelser. Det var bråttom att surfa på framgången och redan i juni släppte Big Top Shannons debutalbum - "Runaway with Del Shannon". Båda sidor av framgångssingeln finns naturligtvis med, liksom de redan inspelade "The Search" och "I'll Always Love You" från inspelningtillfället i augusti året innan. Dessutom finns ytterligare fyra låtar från Shannons penna, varav "Lies" och "He Doesn't Care" är de känslomässigt mest intressanta. Trots att Shannon hade tillräckligt med eget material att fylla debutalbumet med, ville Harry Balk inte använda det. Istället var det till Brillbuildingkompositörerna Doc Pomus/Mort Shuman respektive Burt Bacharach/Hal Davis han vände sig för att hitta material. Intressant att notera är att Shannon gjorde "His Latest Flame" två månader innan Elvis Presley släppte den som singel med "Little Sister" på andra sidan. Shannon gör en habil version, men det är ändå Elvis som gör Pomus och Shumans triangeldrama rättvisa. En av Elvis absolut bästa singlar vill jag påstå. Att även Del Shannon var en sångare med brett känsloregister fick han möjlighet att visa i "I Wake Up Crying", skriven av Bacharach/Davis.

Big Top pressade enbart 10000 exemplar, varav 9000 i mono och 1000 i stereo, av Shannons debutalbum, som inte gjorde något större väsen av sig. Samtidigt lät man släppa två helt nya låtar - "Hats Off To Larry" och "Don't Gild the Lily, Lily" som nästa singel. "Hats Off to Larry" blev en omedelbar storsäljare, om än inte i samma klass som "Runaway", och stannade på Billboardlistan i tretton veckor med högsta placering nr 5. Shannons falsettsång och Max Croons Musitronsolo, även i "Hats Off to Larry", hjälpte till att etablera Del Shannons karaktäristiska ljudbild. Det går inte att överskatta Croons betydelse för Shannon under de nästan två år de arbetade tätt tillsammans.

Det lär ha varit i det trånga omklädesrummet på Paramount Theatre som Del Shannon skrev "Hats Off to Larry". Närvarande sägs både Dion och Bobby Vee ha varit. De få kvadratmetrarna de tre skulle samsas om skapade en tolerans och gemenskap mellan de tre männen som höll livet ut. Vänskapen med Dion fördjupades ytterligare i deras gemensamma beundran av Bob Dylan, som Dion introducerade för Shannon redan 1962 i samband med Dylans första album.

I ett brev hem bekymrade sig Shannon för alla nya utgifter: "I wish I could help Mom out, but first I've got a lot of bills of my own plus the T-Bird, plus mainly taxes. I have to have at least ten or more suits and so far I only have three, so it will take more time and hit records before I can afford to help Mom and Dad out. I hope everyone understands. Also Shirley's mom needs a little help. But my taxes will take half of what I make plus 20 percent to my manager, also you need so many little things. Hotel bills are a fortune, cleaning, oh man there's a million things....Well I hope I get one more hit, it could mean about $500 to $600 more dollarns a week."

Shannon behövde inte oroa sig, han skrev den ena storsäljaren efter den andra och tjänade stora pengar som han förvaltade väl. Däremot var han obekväm med att låtsas var 21 år, när han i själva verket var 27, och trots framgången kände han sig känslomässigt dränerad av kraven och ovissheten om hur länge han skulle befinna sig på toppen. När han frågade Irving Micahnik om det var möjligt att hålla sig undan strålkastarljuset utan att bli bortglömd, fick han i förbigående till svar: "I have booked you on American Bandstand. Here's hundred bucks buy a suit."


HATS OFF TO DEL SHANNON

Satsningen på England gav frukt, Shannon togs emot med öppna armar, och där släpptes - under titeln "Hats Off to Del Shannon" - hans andra album i maj 1963. Innehållet är samtliga a- och b-sidor från de sex singlar som släpptes efter "Runaway". I förhållande till hans första album är tvåan en betydligt trevligare historia. Genomgående bättre låtar från Shannon och övriga kompositörer, vilka även här är Pomus/Shuman, Bacharach samt Roger Miller. Albumet släpptes aldrig i Amerika.

Hans tredje och fjärde singel, " So Long Baby" och "Hey! Little Girl", sålde inte lika bra som de två innan, utan stannade på plats 28 respektive 38 hemma i Amerika. I England däremot rusade "Hey! Little Girl" upp till andra plats på Englandslistan. Hela åtta topp-tio-singlar skulle Shannon erhålla i England mellan åren 1961 till 1964.

1962 började mindre bra för Shannon med en första singel - "Ginny In The Mirror"/"I Won't Be There" - som helt hamnar utanför Billboard Top 100. Nästa försök med "Cry Myself To Sleep/I'm Gonna Move On" framåt sommaren var inte heller någon framgång. Av antagligen ren desperation reste Harry Balk och Shannon till Nashville för att söka nytt material och hittade Roger Millers "The Swiss Maid". Vad de såg/ hörde i den är svårt att förstå. B-sidans "You Never Talked About Me", skriven av Pomus/Shuman, var mer i Shannons stil. "The Swiss Maid" tog honom ändå tillbaka till Hot 100 plats nr 64. I England och Austalien blev den en stor framgång.

Det skulle dröja till december -62 innan Shannon fick en hit som kunde mäta sig med "Runaway" och "Hats Off to Larry". Med "Little Town Flirt" stannade han fjorton veckor på amerikanska topplistan, med högsta placering 12. Värd att nämnas är även b-sidans "The Wamboo" som för tankarna till Bo Diddley, som naturligtvis var långt mer intensiv i sitt uttryck, men ett litet släktskap finns ändå. Under knappt två år, från juni 1961 till mitten av april 1963, hade Del Shannon i sammanlagt sextioåtta veckor haft sju listplaceringar, varav två var topp 10-placeringar, på Billboardlistan

Med titeln "Little Town Flirt" släppte Big Top Del Shannons andra album i Amerika. Samma skiva släpptes också i England, där det blev hans tredje album. I England plockade man dock bort "Runaway", samt "Hey Little Girl" och "Hats Off to Larry", då dessa redan fanns med på det i England utgivna albumet "Hats Off to Del Shannon". Ersättare blev istället "Two Silhouettes", "My Wild Ones" och "From Me To You". I övrigt följde producenten Harry Balk och Big Top Records samma upplägg som på Shannons debutalbum. Halva skivan har Shannon som kompositör och resten är inlånat material, såsom "Dream Baby", "She Thinks I Still Care", "Hey Baby" och "Run Around Sue". Allra mest tilltalande är den utomordentligt fina "Kelly", som kom att följa Shannon vid hans scenframträdanden långt fram i karriären. Albumet " Little Town Flirt" sålde bra och klättrade till plats 12 på albumlistan och Shannon flyttade till Detroitförorten Southfield för att komma närmare sina managers Harry Balk och Irving Micahnik.

DEL SHANNON I SVERIGE

Efter att ha varit på turné i England mellan artonde april och femtonde maj 1963 gjorde Del Shannon en avstickare till Sverige. Här hade han redan haft tre låtar på Tio i Topp: "So Long Baby" i jan-62 med högsta placering nr 6, "Hey Little Girl" i maj-62 med högsta placering nr 4 och "Little Town Flirt i feb-63 med högsta placering nr 5. Varför inte hans två första och största hits - "Runaway" och "Hats Off to Larry" - kom med på Tio i Topp berodde sannolikt på att Tio i Topp startade först i oktober 1961. Kvällstoppen startade i juli 1962 så där var de inte heller aktuella. Skivorna släpptes dock i Sverige och "Runaway" hamnade på plats 14 i tidningen Show Business Topp 20, som, likt radions Kvällstoppen, var en försäljningslista.

Del Shannon var, då han landade på Bulltofta i Malmö torsdagen 16 maj 1963, alltså inte ett okänt namn i Sverige. Framför sig hade han en tio dagar lång turné med kompbandet Cackas Show-boys. En trio med Cacka Israelsson i centrum, som för turnén var förstärkt med en trumslagare. Cacka mötte Shannon på Bulltofta och Radio Syd var också på plats för en intervju, därefter reste sällskapet till Stockholm för en pressinformation och en radiointervju med Klas Burling.
Med på Sverigebesöket var hans hustru, som i pressen omnämndes som hans privatsekreterare Shirley Nash.


Enligt annonser i respektive  lokaltidningar var de platser som besöktes följande:

17/5 Turnépremiär i Kolbäcks Folkets Park kl. 21.00
17/5 Norrköping, Aveny kl 22.30
18/5 Malmö, Barnens Dag Slottsparken kl 21.00
19/5 Kristianstad, Sommarlust kl 20.00
19/5 Ronneby, Idrottsmässa Folkets Park kl ?
20/5 ?
21/5 ?
22/5 Huseby, Nöbbeled kl 20.00
22/5 Virserum, Kärringryggen kl 21.00
23/5 Kristinehamn, Folkets Park Tallunden kl 20.00
23/5 Torsby, Granevik Folkets Park kl ?
24/5 Karlstad, Barnens Dag Mariebersskogen kl 23.00
25/5 Göteborg, Konserthuset kl 20.00
25/5 Spekeröd, kl 23.00
26/5 Örebro, Barnens Dag kl 14.00
26/5 Sundsvall, Dans Skönberg kl 18.00

Det kan ha funnits flera framträdanden, men ovanstående är de jag hittat i Kungl. Bibliotekets mikrofilmsarkiv. Den 20 och 21 maj var en måndag resp. tisdag och kan därför kanske ha varit spellediga dagar.

FROM ME TO YOU

Vid ett framträdande i Royal Albert Hall träffade Shannon The Beatles, som också fanns på spellistan. Gruppen var då ännu okända i Amerika. Shannon lyssnade på deras framträdande och fastnade för "From Me To You". Efteråt berättade han för John Lennon att han ville spela in den: "I told him that 'From Me To You' has got a little bit of falsetto in it. So I'm going to record it." Lennon nickade godkännande, men Brian Epstein var inte lika positiv. Han ville spara Beatles material fram till då de själva skulle erövra den amerikanska kontinenten. 

Shannon var så angelägen att spela in "From Me To You" att han redan första maj lät hyra West End Studios i London. Förutom "From Me To You" spelades ytterligare tre låtar in, "Little Sandy" och "Walk Like An Angel", båda skrivna av Shannon, och "Town Crier", skriven av den amerikanska sångerskan Linda Scott. Av de fyra inspelade sångerna finns bara "From Me To You" kvar. De övriga tre kom att tappas bort av Irving Micahnik, som hade följt Shannon till Europa. 

Del Shannon blev den förste artisten som, med "From Me to you", i Amerika fick en hit med en Lennon/McCartney-komposition. I juni/juli 1963 låg den fyra veckor på Amerikalista, med högsta placering nr 77. Amerikanska skivbolaget Vee-Jay släppte Beatles version på den amerikanska marknaden redan i maj -63, men utan framgång. Vee-Jay hade samtidigt stora framgångar med Four Seasons, men en begränsad kassa gjorde att de inte hade finansiella muskler att ta ansvar för båda grupperna. Det fick bli de redan etablerade Four Seasons. Beatles fick vänta till början på 1964 innan de tog Amerika med storm, men då under kontrakt med Capitol Records. Vee-Jay åkte sen snålskjuts på framgången och lyckades få in både "From Me To You" och "Thank You Girl" på försäljningslistan. Den förstnämnda sex veckor i februari/mars 1964, med högsta placering 41, och den andra sju veckor i april/maj samma år, med högsta placering 35.

Det var inte bara Beatles som ensidigt påverkade Shannon, hans eget inflytande över Beatles och Merseybeat var heller inte obetydligt.

Pete Best: "Without Del Shannon, the Merseyside sound would have been much less distinct."

Bob Wooler, DJ på Cavern Club: "John loved to play Del Shannon's records and he borrowed every one that I owned. I couldn't play 'Runaway' because Lennon refused to give it back...They (skivorna, min anm.) seemed to be everywhere and had a direction quite different from the Frankie Avalon, Bobby Darin and Fabian music that dominated the American market."

Alan Williams, Beatles första manager, beklagade sig över att medlemmarna i Beatles slet ut "Runaway" i jukeboxen på hans Jacaranda Club: "These blokes just loved Shannon's instrumental breaks', hell it sounded just like the music that they were doing."

Clive Epstein, bror till Brian: "My brother would get in a Del Shannon record and one of the Beatles or another Merseyside musician would buy it up. We were intrigued by their interest in this obscure American."

Det var i samtal med Dion och Bobby Vee, angående deras skivförsäljning, som Shannon förstod att hans royalties på 2 procent hemma och 1 procent utomlands bara var hälften av det de andra två fick. Missnöjd med de avtal Shannon hade med Harry Balk och Irving Micahnik stämde han de båda och beslutade sig för att avsluta avtalen. Balk hade med framgång producerat allt, förutom "From Me To You", Shannon spelade in för Big Top. Det var pengarna det gällde, Shannon tyckte hans del var för liten. Balk och Micahnik, som hade ett femårigt kontrakt med Shannon, hotade de bolag som visade intresse för honom med juridiska konsekvenser. Där och då föddes tanken på att själv ge ut sina skivor. Han bildade skivbolaget Berlee hösten 1963, men lade ner det redan efter två singelutgåvor eftersom han var bakbunden av Balk, Micahnik och deras Embee Production. 

I augusti 1963 gick han in i Bell Sound Studio i New York med fyra nyskrivna låtar som han själv producerade. Då inga skivbolag vågade närma sig Shannon, gav han istället ut låtarna på sitt nybildade Berlee Records. Bolagsnamnet satte han samman ur föräldrarnas förnamn - Bert och Leone Westover. Det blev två fantastiska singlar - "Sue's Gotta Be Me/Now She's Gone" (okt-63) och "That's The Way Love Is/Time Of The Day" (feb-64) - där hans vokala förmåga stod på sin absoluta topp. 

Det är möjligt att Shannon var uttråkad och kände ett behov av att rasa av sig. I oktober 1963 hyrde han in sig i United Sound Studio i Detroit tillsammans med instrumentalgruppen Dick and The Teenbeats, som också gav ut skivor på Big Top. Inspelningarna gavs aldrig ut, men ligger med i Bear Familys stora Del Shannon-box "Home and Away" och visar en sida av Shannon man inte vill missa. Det är klassisk instrumentell garagerock i Link Wray och The Trashmens anda. 

Det blev för mycket för Shannon att sköta skivbolag, skriva låtar, producera och arrangera inspelningar och organisera turnéer. Efter nya förhandlingar med Balk och Micahnik var han tillbaka under deras management. Big Top var ute ur leken, istället skrevs kontrakt med Amy Records, vilket var en underetikett till Bell Records. Enligt Embees kontrakt med Shannon hade de ensamrätt att välja skivbolag och de valde Amy, som var stationerade i Detroit, nära hans hem i Southfield. Än viktigare var att de gav Shannon relativt fria händer i studion. I England togs hans utgåvor över av Stateside Records.

Redan i januari -64 var Shannon tillbaka hos Bell Sound Studio i New York. Det är åter Harry Balk som producerar och för att kompa Shannon hyrde man in instrumentalgruppen The Royaltones från Detroit. Av det som spelades in blev "Mary Jane" - skriven tillsammans med Maron McKenzie och en hyllning till Hank Ballard & the Midnighters och Dion DiMucci - och "Stains On My Letter" hans första singel för Amy. De två övriga inspelningarna, "I'll Be Lonely Tomorrow" och "I Can't Fool Around Anymore" hamnade på hans första album för Amy - "Handy Man" (okt -64).

The Royaltones var ett lokalt band från Detroit, som 1958 låg på försäljningslistans nr. 17 med "Poor Boy". Gruppen bestod av fem man, varav två var saxofonister. Shannon var så nöjd med hur gruppen lät att de i princip fick medverka på alla hans inspelningar gjorda för Amy Records. Hur de lät framkommer i "Keep Searchin'", "Move It On Over", "Break Up", "Stranger In Town" och "I Go To Pieces".

Med Del Shannon åter högt på försäljningslistan med singeln "Handy Man", ville Amy Records snabbt få ut ett uppföljande album. Albumet med samma namn, "Handy Man", blev hans tredje i Amerika och öppnar med fina versioner av Chuck Berrys "Memphis" och Dions "Ruby Baby". I titelspåret, liksom i The Impalas"Sorry (I Ran All The Way Home)" och Roy Orbisons "Crying" får Shannon användning för sin falsettsång. Under inflytande av Beatles och den engelska popmusiken tog sig Shannon an både "Twist And Shout" och Lennon/McCartneys "World Without Love", som Peter & Gordon samma vår tog till förstaplatsen på både den amerikanska och engelska hitlistan. Av skivans totalt tolv låtar finns bara fem Shannonkompositioner, varav de bästa är "Mary Jane", "Give Her Lots Of Lovin'" och den utomordentligt fina "That's The Way Love Is", som de hämtade från en av hans Beelee-utgåvor.

Samma år grundade Shannon musikförlaget Shidel Music och byggde en inspelningsstudio i sin källare för att leta upp och spela in okända talanger. I en bowlinghall i Detroit träffade han en sexton år ung Bob Seger från Michigan - "The kid sounded like Bob Dylan, but with a better voice. I knew he had it." - och skrev låtar åt honom och gjorde demoinspelningar. Shannon skrev även kontrakt med Bob Seger som låtskrivare.

I GO TO PIECES

En annan artist han trodde skulle kunna ha en chans inom musikbranschen var rhythm & blues-sångaren Lloyd Brown, som han träffat på Black and Tan Club i Battle Creek. Det var för honom han skrev "I Go To Pieces" och en demo spelades in, men Shannon kunde inte hitta något skivbolag som var intresserat. Han gjorde själv ett försök att spela in "I Go To Pieces" under samma studiosession de bokade för "Do You Wanna Dance" och dess b-sid "This Is All I Have To Give", men misslyckades. Enligt Balk var Shannon onykter och kunde inte sjunga rent. Balk var förbryllad över att en person som skrivit en så fantastisk låt, sen inte kunde sjunga den.

Den sjuttonde oktober 1964 genomförde Shannon en inspelningssession som blev framgångsrik och resulterade i hans nästkommande två singelutgåvor - "Keep Searchin' (We'll Follow The Sun)"/"Broken Promises" och "Stranger In Town"/"Over You". Den förstnämnda låg fjorton veckor på försäljningslistan, med högsta placering nr. 9, och då den ramlade ut började "Stranger In Town" klättringen upp mot plats nr. 30. Försäljningsmässigt blev årskiftet 1964/-65 hans bästa sedan våren, sommaren och hösten 1961. Trots det skulle han ändå aldrig mer ta sig in på den amerikanska topp 10-listan.

Sent 1964 reste Shannon till Australien för att ingå i en paketturné tillsammans med bl a Peter and Gordon. Duon fick höra Lloyd Browns demo av "I'll Go To Pieces" och blev så förtjusta att de bad om att få spela in den. Innan hade de släppt tre singlar, vars a-sidor alla var signerade Lennon/McCartney. I realiteten var det Paul McCartney, vars flickvän var syster till Peter Asher, som skrev "World Without Love", "Nobody I Know" och "I Don't Want To See You Again". De två första gav duon en första- respektive tiondeplats på Englandslistan och en första- respektive tolfteplats på Amerikalistan. Den tredje, I Don't Want To See You Again, gjorde däremot inget väsen av sig. Kanske ville McCartney inte ge bort flera sånger, så Peter and Gordon spelade in Shannons "I'll Go To Pieces" och hamnade för andra gången på amerikanska topp 10-listan. Hemma i England lyfte den inte alls.

Själv gick Del Shannon i helt andra tankar. Det var en ren countryskiva han ville göra, en tanke Harry Balk var helt emot, men Shannon, som var uppvuxen på countrymusik, insisterade. Helst skulle den spelas in i Nashville med lokala musiker, men där satte Balk stopp. Istället var det till United Sound Studio i Detroit de begav sig för att, under endast nio timmar den 14:e och 15:e november 1964, spela in "Del Shannon Sings Hank Williams". En ren hyllningsskiva till ett av countrymusikens största namn. Trots att det är ytterst habila, uppriktiga och känsliga tolkningar hamnade den helt utanför strålkastarljusen. Inte ens en singel släpptes i samband med albumet. 


Shannon gav ändå inte upp tanken på countrymusik. Den andra december återvände han till samma studio med fyra egenskrivna countrysånger. Som producent anges Shannon själv, alltså inte Harry Balk, vilket kanske kan tyda på att han själv fick stå för kostnaden. Visst är "Del Shannon Sings Hank Williams" bra, men det hade varit långt mer intressant om Shannon tillåtits att göra ett helt album med den här typen av "tårar i ölen"-country. De fyra sångerna - "Wrong Day, Wrong Way", "Table Reserved For The Blues", "Pardon Me I Guess I'm In The Way" och "Queen Of The Honky Tonks" - är dränkta i känslor av obesvarad, olycklig kärlek. Tolv sånger av den här kalibern hade blivit en countryklassiker.

Harry Balk såg inte, eller ville inte se, Del Shannons potential som countrysångare, utan ansåg honom enbart vara en popsångare med en genomgående ungdomlig publik. Det var tydligen bråttom att översläta countryförsöket, som släpptes i maj 1965, för redan i september samma år kom nästa album - "One Thousand Six Hundred Sixty One Seconds With Del Shannon". Shannon och producenten Balk arbetade rutinerat och effektivt. Förutom de båda sidorna på hans två senaste singlar, plus den redan inspelade "Do You Wanna Dance, finns ytterligare sju sånger, som spelades in under sex timmar i Bell Sound Studio i New York den tredje maj-65. Egentligen spelades åtta sånger in, men "Break Up" sparades till att bli nästa singel.

Som alla tidigare album, utom countryskivan, består "One Thousand Six Hundred Sixty One Seconds With Del Shannon" av till hälften låtar skrivna av Shannon och de övriga sex är skrivna av andra. Valet av coverlåtar, och hans framförande av desamma, är av hög klass - "Needles And Pins" (Jackie DeShannon), "Rag Doll" (Four Seasons), "She Cried" (Jay and The American), "Running Scared" (Roy Orbison), "Do You Wanna Dance" (Bobby Freeman) och "I'm Gonna Be Strong" (Gene Pitney). Hans egna sånger är rakt igenom lysande pop med påverkan av både amerikansk folkrock och den vokala pop som kanske främst Roy Orbison stod för. Shannons femte album var hans bästa. Han fick där även ordning på "I Go To Pieces".  

Till skillnad mot det mer sofistikerade materialet på "One Thousand Six Hundred Sixty One Seconds With Del Shannon" höll Shannon fram en tuffare sida på sina singelutgåvor. Efter "Keep Searchin'" och "Stranger In Town" kom "Break Up" och "Move It On Over" med den sistnämndas likaledes fräcka b-sida, "She Still Remembers Tony". "Move It On Over", liksom b-sidan, spelades in fjärde augusti 1965 tillsammans med ytterligare fem sånger som tappades bort och därför förblivit outgivna. Det vi aldrig fått/får höra är hans versioner av "Game Of Love" (Wayne Fontana & The Mindbenders), "No One Knows" (Dion & The Belmonts), "Tired Of Waiting For You" (The Kinks), "Tell Her No" (The Zombies) - som Shannon ändå spelade in tio år senare för Island Records - och slutligen "My Love Has Gone", skriven av Ross Watson som lär vara engelsman och sången skall ha varit hans enda bidrag till musikhistorien. Ett, om det stämmer, mycket imponerande engångsförsök. Ett ny inspelning av "My Love Has Gone" gjordes då Shannon mötte Andrew Loog Oldham 1967.

Det borttappade materialet skulle ha ingått i Shannons fjärde album för Amy Records, men varken "Break Up" eller "Move It On Over" sålde tillräckligt bra, varför Amy gav upp planerna om ytterligare ett album. Inspelningarna blev liggande, varefter tejperna konfiskerades av Bell Sound Studio, eftersom Micahnik, som förlorat en stor summa på kortspel, inte kunde betala. Därefter försvann tejperna för alltid. Micahnik berättade aldrig för Balk om spelförlusten, som istället fick bära skulden inför Shannon. 

Del Shannon hade svårt att hålla tillbaka sin besvikelse över att de två sista suveräna singlarna var ett försäljningsmässigt misslyckande. Hans nära vän Dan Bourgoise fick bevittna hur Shannon, vid ett besök i sitt hus vid sjön Cobb Lake, gick in i huset och hämtade en kartong full med singeln "Move It On Over". Förbannad plockade Shannon upp singel efter singel och börjar kasta frisbee ut över sjön. Bourgoise berättade om Shannons frustration: "Del thought that 'Move It On Over' was a sizzling, crunchy rocker that was a sure hit. 'Keep Searchin'' has just brought him back to the top of the charts and  'I Go To Pieces' and 'Stranger In Town' had some success. Personally, I think to this day that 'Move It On Over' is one of his best all-time greatest records-it was a song that captured all of Del's anger at the time. I asked Del what he was going to do after he moved to California. He told me that he was going to cut some country records. Who cares, it's all over" och vidare "'I want out of this business'. Del was upset that both 'Break Up' and 'Move It On Over' bombed. He thought he was staying on the cutting edge with a new sound, but neither songs were accepted by the public. He sailed copies of the 45's into the lake. Not one or two, but a whole box of 45's! One at a time. 'Forget this, I want out!' he said. I tried to calm him down and yelled, 'The record's great! You're crazy Del!'" (*) Strax efter incidenten vid Cobb Lake köpte Shannon ett hus i Van Nuys i Kalifornien. Efter fyra år med hitlistor, turnéer tänkte han sig ett lugnare liv innehållande mer av studioarbete med andra artister. 

Del Shannon ville vidare, men satt fortfarande fast i sitt förlagskontrakt med Harry Balk/Irving Micahnik och deras Embee Production. Han var tvungen att göra ytterligare en singel för Embee Prod. och Amy Records, men ville inte släppa några egna låtar. Istället spelade han in två låtar - "I Can't Believe My Ears" (Meshel-Barr) och "I Wish I Wasn't Me Tonight" (McCoy-Trimachi) - som Embee Prod. redan ägde förlagsrättigheterna till. Singeln släpptes men drogs omedelbart in av Amy, vilket gjort den till Shannons mest ovanliga singelutgåva. Även partnerskapet mellan Balk och Micahnik knakade i fogarna och upphörde då Balk insåg att Micahnik undanhållit royalties och stoppat pengar i egen ficka.

Efter tre album och sju singelutgåvor, varav fem tog sig in på Billboard Hot 100, lämnade Del Shannon alltså inte bara Embee Production och Amy Records, utan även Michigan och flyttade till Kalifornien och skrev där kontrakt med Liberty Records. Hans önskan var att komma till ett stort skivbolag, där det fanns finansiella muskler för produktion, promotion och distribution. Shannon var ekonomiskt missnöjd med sin del av vad kontraktet med Embee Production gav. Konstnärligt däremot hade kontakten med Harry Balk i stort sett varit positiv. Det material de båda valt att spela in passade Shannon perfekt, både för album- och singelutgåvor. Totalt hade det gett honom femton placeringar på Billboard Hot 100, varav elva på de övre halvan, fem bland de tjugofem bästa, tre bland de tio bästa och en, Runaway, som nummer 1. Harry Balk var en betydande del av Del Shannons framgångar. Tiden hos Liberty Records skulle visa sig mindre lyckosam. 

Då Shannon sent 1965 flyttade till Los Angeles var det ett försök att hitta tillbaka till sin hitpotential, som blev som bortblåst i och med att de brittiska banden invaderade den amerikanska kontinenten. Det var på vännen, musikern och låtskrivaren Tommy Boyce inrådan han hamnde i Kalifornien: "What are you doing at Cobb Lake. Get your ass out here to Los Angeles. It's where all the recording activity takes place. Dot Records wants to sign you."

Dot Records var aldrig ett alternativ, de var inte tillräckligt finansiellt starka. Shannon ville ha ett stort bolag i ryggen och förhandlade med Columbia som inte ville möta hans ekonomiska krav. Liberty Records däremot tog emot honom med öppna armar och erbjöd pengar han själv inte ens räknat med i form av månatliga löneutbetalningar. Vad han inte insåg var att Liberty ville placera honom i samma fack som Bobby Vee och Gary Lewis. Bolaget betraktade Shannon som en föredetting som skulle få en andra chans med andras låtar de redan ägde rättigheterna till.

Med ekonomin tryggad kunde Shannon slappna av och behövde inte ligga ute på ständiga turnéer. Istället kunde han ta mindre jobb nära hemmet, ägna sig åt att skriva, spela in och utveckla sitt intresse att producera andra artister/grupper. Det var till Palomino Club i norra Hollywood han åkte då han ville träffa nya musikaliska bekantskaper.

Liberty var mycket framgångsrika med artister som Bobby Vee, P J Proby, Jan and Dean, The Ventures och Gary Lewis & The Playboys. Nu fick Shannon kliva in i RCA Victor Studio i Hollywood tillsammans med gräddan av studiomusiker, såsom James Burton, Leon Russell, Ronald James och Charles Blackwell. Producent var Snuff Garrett och arrangör Leon Russell. Sent på kvällen, mellan 21.00-24.00 den första februari 1966, spelades tre sånger in, "The Big Hurt", "I've Got It Bad" och "Show Me". 

Hos Liberty föll valet att arbeta med Shannon på Tommy "Snuff" Garrett och Leon Russell, som ansåg att Shannons falsettsång var som gjord för att återanvända äldre hits. Shannon som helst ville spela in sina egna sånger blev ignorerad och överkörd av duon Garrett och Russell. De såg Shannons egna material som utfyllnad. Man till och med snålade och sparade in på bakgrundskören, genom att istället dubblera Shannons sång. När inspelningarna för Big Top Records gjordes gav producenten Harry Balk Shannon den tid som krävdes för att han skulle få utlopp för sin kreativitet och experimentlusta. Hos Liberty var studietiden och -musikerna bokade exakt på minuten. 

Shannon hade utvecklats som låtskrivare, vilket både "I've Got It Bad" och "Show Me" var ett bevis på. Även den i mars inspelade "For A Little While" hade hitpotential. Snuff Garrett var den som övertygade Shannon att spela in "The Big Hurt". Man frågar sig varför. Den kom att bli hans första singel för Liberty (mars-66) med "I Got It Bad" som b-sida. Det borde ha varit tvärtom. Inspelningen av "The Big Hurt" ledde till ett storgräl mellan honom och Snuff Garrett. Shannon var missnöjd med resultatet, tyckte mixningen var usel. Det färdiga resultatet lät inte alls som han ville. Låtskrivaren Wayne Shanklin skrev "The Big Hurt" för Miss Toni Fisher, som fick en stor hit (nr. 3) med den 1959. Varför den skulle ha passat Del Shannon är inte lika lätt att förstå. Den tog sig i alla fall in på försäljningslistans plats 94, stannade i två veckor, sen skulle det dröja drygt femton år innan Shannon var tillbaka på Billboard.

Liberty hade bråttom att få tillbaka de pengar man lagt ut på Shannon. Redan i maj-66 släppte de nästa singel och valet föll på den magnifika "For A Little While" med "Hey! Little Star" som b-sida. Sen kom i rask takt fyra singlar innan året var slut; "Show Me"/"Never thought I Could" (juni-66) - Liberty saknade b-sida så man döpte om den redan använda "I Got It Bad" till "Never Thought I Could", "Under My Thumb"/"She Was Mine" (aug-66) och "She"/"What Makes You Run" (dec-66). Liberty verkade ha större tilltro till Shannons egna sånger som singelutgåvor än som del av kommande album. Av de totalt tio singelsidorna är sju skrivna av Shannon och är helt oklanderliga. Beträffande de tre övriga är " Under My Thumb" lysande. Ja, faktiskt så snygg att den till och med slår Stones original från albumet "Aftermath". Duon Tommy Boyce och Bobby Hart skrev egentligen "She" åt The Monkees, som tog med den på albumet "More Of The Monkees".

Att Shannon hamnade i dåligt sällskap visar albumdebuten för Liberty som kom i juli 1966. "This Is My Bag" består i huvudsak av andras samtida hitlåtar, såsom "Lightnin' Strikes", "Oh, Pretty Woman", "Everybody Loves A Clown", "When You Walk In The Room", "Kicks" och naturligtvis "The Big Hurt". Visst gör Shannon bra ifrån sig, men det är ändå ett helt meningslöst urval. Där finns bara tre sånger signerade Del Shannon, varav två håller riktigt hög klass - "For A Little While" och "Never Thought I Could" (aka "I've Got It Bad") medan "Hey! Little Star" som bäst är en söt bagatell.

Svenska The Shanes var så pass imponerade av den här periodens Del Shannon, att de lät spela i både "I've Got It Bad" och "For A Little While", som kom att ingå på "SSSS SHANES!" (1967) respektive "SHANES VI" (1967).

Trettioförsta mars och första april spelades "This Is My Bag" in och den nionde juli låg den på skivdiskarna. Redan den tjugosjätte och tjugoåttonde juli var Shannon tillbaka i studion för inspelning av nästa album, "Total Commitment". Hans andra för Liberty följde samma mönster som det första. Trots en formidabel inledning med "Under My Thumb" och ett par fina inspelningar av Outsiders "Time Won't Let Me" och Grass Roots "Where Were You When I Needed You", förekommer låtar ej värdiga Del Shannon: "Red Rubber Ball", "The Pied Piper", "Sunny", "The Joker Went Wild" och "Summer In The City". De egna låtarna var bara fyra till antal - "She Was Mine", "Show Me", "What Makes You Run" och "I Can't Be True".

Samtidigt under våren 1966 träffade Shannon Johnny Carver, en då okänd countrysångare från Los Angeles, för vilken han förhandlade fram ett kontrakt med Imperial Records, en underetikett till Liberty. Shannon skrev, arrangerade och producerade Carvers debutsingel -  "Think About Her All The Time"/ "One Way Or The Other". Shannon såg att Carver hade potential och senare fick han stor framgång med "Tie A Yellow Ribbon".

Liberty släppte "She"/"What Makes You Run" som singel. Samtidigt som Shannon spelade in "She" gjordes också två sånger som förblev outgivna, "Stand Up" och "The House Where Nobody Lives", båda skrivna av honom själv och egentligen mer lämpliga att använda som singel-a-sidor. Produktionsteamet och låtskrivarna Tommy Boyce och Bobby Hart må ha varit rätt för The Monkees, men gick deras arbete per automatik att överföra på Del Shannon? Hans inspelning av "She" föll som en sten. Att "Stand Up" och "The House Where Nobody Lives" förblev outgivna var möjligtvis ytterligare ett bevis för Libertys låga förväntningar på Del Shannon som kompositör.


HOME AND AWAY

Under en Englandsturné januari-februari 1967, för att lansera "She", var Shannon, tillsammans med Chuck Berry, bokad på London Saville Theatre. I en loge upp till höger satt Beatles och i en annan upp till vänster satt Rolling Stones och deras manager Andrew Loog Oldham. Oldham sökte upp Shannon för att berätta att han var ett stort fan och oerhört förtjust i hans inspelning av "Under My Thumb". Han ville att de båda skulle göra ett album tillsammans. Mellan tjugotredje och tjugosjätte februari 1967 gick Shannon in i Olympic Sound Studio i London tillsammans med Oldham som producent. Bland musikerna fanns gitarristen Jimmy Page, basisten John Paul Jones, pianisten/organisten Nicky Hopkins och körsångerskorna P P Arnold och Madeline Bell.

Oldham såg framför sig ett konceptalbum likt Beach Boys "Pet Sounds", med titeln "Home And Away", plus en nyinspelning av "Runaway". Den gamla hitlåten hade Shannon inget större intresse av att spela in igen, däremot var han entusiastisk över att jobba med Oldham. Han kontakta Liberty som gav grönt ljus. Inspelningarna blev rakt igenom lyckade. Oldham uppdaterade Shannon till det som då var högsta nivån inom brittisk popmusik och använde hela sin kreativa arsenal bestående av arrangemang med stråkar, klockspel och barockkänsla. Inget kunde egentligen gå fel och gjorde det inte heller. Inspelningarna är bland de bästa Del Shannon gjorde. Materialet kom i stort sett från andra låtskrivare, knutna till Oldhams skivbolag Immediate, såsom Billy Nicholls, Jeremy Paul Solomons och Andrew Rose/David Skinner. 

Rose och Skinner var duon Twice As Much som sommaren 1966 fick en hit med Jagger/Richards låt "Sittin' On The Fence". Deras bidrag till Shannon var "It's My Feeling", "Easy Yo Say" och "Life Is But Nothing". Den sistnämnda hade Twice As Much redan själva spelat in för sitt debutalbum "Own Up" (Immediate, 1966).

Billy Nicholls är idag mest känd för sitt album "Would You Believe", som Immediate 1968 pressade i hundra promoexemplar, men sen aldrig gav ut eftersom bolaget fick ekonomiska problem. Något enskilt exemplar lär vid auktion i nutid ha sålts för omkring 100 000 kronor. Nicholls var en synnerligen begåvad popsmed som gav Shannon fantastiska låtar som "Cut And Come Again", "Led Alone" och "Friendly With You"

Själv bidrog Shannon med "He Cheated" och "Silently", som båda passade utmärkt in i det övriga låtmaterialet. Den brittiska låtskrivaren och producenten Jeremy Paul Solomons plockade fram "Mind Over Matter". Men allra mest känslig och genial är "My Love Has Gone" av den okände britten Ross Watson. Ingen tycks veta mer om honom än att "My Love Has Gone" var hans enda bidrag till musikbranschen - någonsin! Men vem var/är han? 

Liberty släppte aldrig Shannon/Oldham-samarbetet "Home And Away". Det fanns elva låtar klara för utgivning, men Liberty nöjde sig med två singlar, "Led Alone" kopplad med albumspåret "I Can't Be True" från året innan och nyinspelningen av "Runaway" med "He Cheated" som b-sida. De övriga åtta låtarna blev liggande i karantän fram till våren 1978, då Sunset Records, en budgetetikett till Liberty, släppte alla elva inspelningarna i Storbritannien som "...And The Music Plays On". Sunset lade på ytterligare tre spår - "Raindrops", i original av Dee Clarks 1961, den Dave Edmunds-producerade "...And The Music Plays On" från 1968 och den tidigare outgivna "Leaving You Behind", skriven av Shannon tillsammans med Brian Hyland. 

Nyinspelningen av "Runaway" 1967 är en helt annan historia än den han slog igenom med 1961. Borta är Max Crooks Musitron, som ersatts av en nylonsträngad spansk gitarr, körer, handklappning, blås och stråkar. En sofistikerad inspelning med ett neddraget tempo i ett annorlunda arrangemang och produktion än den ursprungliga versionen. Australien tog inspelningen till sitt hjärta och placerade den på plats nr. 14 på sin försäljningslista.
Bakom arrangemangen för hela "Home And Away"-sessionen låg musikern och dirigenten Arthur Greenslade, vars insats måste anses lika viktig för det färdiga resultatet som Shannon och Oldham. 

I sin självbiografi, "2Stoned", nämner Andrew Loog Oldham inget om inspelningarna med Del Shannon. Han överlämnar just den delen till Dan Bourgoise, men då Mike Stax intervjuade Oldham - Ugly Things #36, 2013 - får vi veta följande:

"The sessions you did with Del Shannon in early '67 produced some of the best music of his career. Dan Bourgoise describes the sessions in 2Stoned, but I'd like to get your take on Del and his music, and what you had in mind when you produced him.

  Probably  Pet Sounds. I was still busy investigating how that was recorded by recording different people. Poor Del. He came to London to work with me, and by the time we'd finished Monterey had happened. The record execs were turning on, beading up and all Liberty Records was interested in was Canned Heat. Del got buried, as did my work with him. They, EMI, released it years later, plastered my name all over everything but refuse to pay me because I do not have the original contract. This remains an amazing business where you enter the front office and say what a privilege it is to work with you whilst the back office is already applying their age old tricks at screwing you. Technology has just upped the ante.
  The stuff with Del was great. It rescued my sanity for a while as my Life with the Stones was winding down. Again, I liked him. I have not had to work with many people I did not like. I'm lucky."

Det kan inte ha varit brist på eget material, då Shannon i början på oktober-67 spelade in en version av "The Letter", trots att Box Tops originalversion samtidigt toppat den amerikanska listan i fyra veckor och totalt stannade där i sexton veckor. Liberty gav ut Shannons version exklusivt för Filippinerna, där han haft ett antal Topp 10-hits och också gjort en succéartad turné 1967. Under en spelning, inför en publik på 35000 på Rizal Stadium i Manila, överraskades Shannon av att publiken skrek önskemål om obskyra b-sidor. Mer än 250000 såg Shannon under hans vistelse där, vilket var välgörande för både hans ego och hans plånbok.

Del Shannon hade i februari i England spelat in ett storartat album som låg helt rätt i tiden, men som ändå inte gavs ur. Plötsligt ansåg Liberty de av Andrew Loog Oldham producerade sångerna omöjliga att ges ut. Liberty ville istället ha ett mer psykedeliskt material och sound. Tillsammans med sin manager och ekonomiske rådgivare, Dan Bourgoise, tog Shannon ansvar för inspelningarna, både vad det gällde låtskrivandet och produktionen, och skapade den utomordentligt fina  "The Further Adventures of Charles Westover". Ett album så storartat att det kan mäta sig med samtidens bästa utgåvor, såsom Zombies "Odessey and Oracle", Doors "Waiting For The Sun" och "Love "Forever Changes". Som inspiratörer har Shannon nämnt Beatles, Bee Gees och Vanilla Fudge.

Med "The Further Adventures of Charles Westover", hans tredje och sista album för Liberty, stod Shannon mitt i den musikvåg som hade sin bas i det psykedeliska Kalifornien. Till skillnad mot alla hans tidigare album skrev Shannon huvuddelen av materialet, av tolv låtar är tio hans. De två övriga var "New Orleans (Mardi Gras) - skriven av Jim Pulte som ingick i den samtida gruppen Southwind, tillsammans med John David Martin (aka Moon Martin) - och "Be My Friend", skriven av Doug Brown som tidigare spelat in skivor för Chess/Checker.

Att lämna över ansvaret för innehållet på "The Further Adventures of Charles Westover" till Shannon var ett genidrag. Inspelningarna pågick under två dagar sent 1967, trettonde november och femte december, ett år som var genomgående starkt präglat av experimentlusta. Amerikanska band som Doors, Jefferson Airplane, Electric Prunes, Velvet Underground, Greatful Dead, Mothers of Invention och Moby Grape hade ändrat våra föreställningar om hur popmusik skulle låta. 

Shannon fick möjlighet att skriva musik som inte nödvändigtvis behövde ha hitpotential. Det var i albumformatet Charles Westover, istället för popidolen Del Shannon, kunde få fritt spelrum. Efter sju års jagande efter hitmaterial, nästan tre års frånvaro av riktigt stora försäljningssuccéer, ville kanske människan bakom idolkaraktären andas fritt. Baksidestexten på "The Further Adventures of Charles Westover" är i sammanhanget intressant och pekar åt det hållet:

Why Charles Westover?
But then why Del Shannon?

In Hollywood, truth and illusion,
reality and fantasy, sometimes (most 
of the time) can get quite confusing.

The intention of this album is not to
confuse, but to illuminate the problems
of being a real person and a pop star.

In another place, at another time,
Charles Westover became Del Shannon.

In This Album the reality
of Charles Westover emerges.

Strax innan albumsläppet (680131) kom två av dess låtar - "Thinkin' It Over" och "Running On Back" - som singel, för övrigt Shannons enda 45-varvare med bildomslag i Amerika. B-sidans "Runnin' On Back" skrev Shannon ihop med Sharon Sheeley, flickvän till Eddie Cochran vid tiden för hans död. Hon satt i samma taxi som Cochran och Gene Vincent, då den kraschade mot en lampstolpe i Chippenham, strax före midnatt sextonde april 1960, fjorton mil väster om London.

Man kan misstänka att besvikelsen mellan Liberty och Del Shannon var ömsesidig. Både Big Top och Amy Records hade varit rejält framgångsrika i samarbetet med Shannon. Med Big Top placerade han sig nio gånger under drygt två år på Billboard Hot 100 och med Amy fem gånger under drygt ett år. Liberty var försäljningsmässigt ett misslyckande för Shannon. Bolaget visste inte vad de skulle göra med honom. Man släppte ytterligare två singlar - "Gemini"/"Magical Musical Box" och "Raindrops"/"You Don't Love Me". Den första är formidabel poppsykedelia hämtad från albumet. A-sidan på den andra, och hans sista för Liberty, är ett försök ta Shannon tillbaka till när han var försäljningsmässigt störst som popsångare, åren runt 1965. B-sidan skulle däremot ha platsat på "The Further Adventures of Charles Westover". Samtidigt som den sista singeln spelades in gjordes även den fint träskcountryfierade "Something To Write Home About". Den förblev outgiven till 2004 då Bear Family Records tog med den på "Home And Away"-boxen. Med sånger som "Something To Write Home About" placerade sig Shannon i den genre som Gram Parsons kallade "Cosmic American Music". Det borde ha blivit Shannons nästa steg, han hade en naturlig fallenhet för countrymusiken och borde ha gett den större utrymme. 

Shannon var färdig med Liberty och var trött på att jaga hits i en ny tid bestående av både disco- och tyngre rockmusik. Det skulle dröja nästan ett år innan han åter ställde sig i en inspelningsstudio igen. Till våren och sommaren 1969 hade han förhandlat fram ett kontrakt med ABC-Dunhill Records. Bolaget gav ut två singlar, vars fyra sånger alla representerar olika genrer och visar vilken mångsidig artist Del Shannon var. "Comin' Back To Me" är blue eyed soul, "Sweet Mary Lou" är spretig rock inspelad tillsammans med gruppen Smith (ej att förväxla med den engelska gruppen The Smith), "Colorado Rain" är countrypop, där den gamla vännen Max Crook finns med som organist, och "Sister Isabell" magisk poppsykedelia. Flera sånger som spelades in blev vid tillfället outgivna: "Never Be The Same Again", "How Can I Tell You", "Southern Part of Town" och "She's Got Soul", där de två senare tangerar den countrysoul Jim Ford torgförde på sitt enda album, "Harlan County", 1969. Samtliga sånger hade vuxit fram ur ett samarbetet mellan Shannon och Brian Hyland. 

Brian Hyland flyttade in hos Del och hans hustru Shirley under några år. Tillsammans jobbade de med att skriva sånger och fick också kontrakt som låtskrivare med Trousdale Music, som var knutna till ABC-Dunhill Publishing Corporation. Barbara Lewis spelade in deras "How Can I Tell", Beth Moore  "Go Go Girl" och Waylon Jennings "I've Got Eyes For You". Duon ägnade även tid till att återskapa Brian Hylands karriär. Shannon blev Hylands inofficiella manager och producerade dennes självbetitlade album för UNI Records, vilket innehåller hans två hits, "Gypsy Woman" och "Lonely Teardrops". Shannon medverkade också som gitarrist och körsångare. Även Max Crook finns med på keyboards - Hammond B3 och Moog.

Ingen av Shannons ABC-Dunhillsinglar gjorde något större väsen av sig och samarbetet blev mer sporadiskt. Hela, eller delar av, fyra låtar komponerade av Shannon/Hyland - "Could You Dig It", "I'm With You Tonight", "Youngblood" och "Makin' Of A Heartache" spelades in den fjortonde juli 1969. De enda kända fakta från tillfället är att Shannon sjunger och spelar gitarr, därefter tappades inspelningarna bort. 

Parallellt fortsatte Shannon arbetet med att hitta oupptäckta artister och på Rag Doll Club i Los Angeles såg, hörde och kontaktade han gruppen Smith. Han samarbetade med medlemmarna i ett halvår för att finslipa deras uttryck och skaffade ett kontrakt med ABC-Dunhill. Arbetet med Smith gav dem en 5:e placering på Billboard i Shannons arrangemang av "Baby It's You", skriven av Burt Bacharach tillsammans med Davis Mack och Luther Dixon (a k a Barney Williams).

Det skulle dröja över ett år innan ABC-Dunhill gjorde ett nytt försök med Shannon. Fem låtar spelades in andra oktober 1970, men samtliga förblev outgivna fram till att Bear Family grävde fram och publicerade dem: "Good Love", "Sun Don't Shine (Drip Drop)", "Anita (I'm Walking On Fire"), "Reason To Believe" och "She Even Woke Me Up To Say Goodbye".

Intresset för Shannon i Amerika hade svalnat, men i England var han fortfarande ett stort namn bland sina fans. Under sex veckor hösten 1972 hyrde han med sin familj - hustrun Shirley och barnen Craig, Kym och Jody - ett hus i Manchester. Till största delen uppträdde Shannon på klubbar och kabaréer belägna i norra England. United Artists (UA)/England visade intresse och första och andra december samma år spelades "Del Shannon Live in England" in på Princess Club i Manchester. Förutom att Shannon själv står som producent är det intressant att nämna teknikern Vic Maile och att Max Crook, med sin Musitron, gästar på "Runaway" och "Hats Off To Larry". Kompar gör John Mac's Flare Band - ursprungligen från Kelso i södra Skottland, men med bas i 
Birmingham - som hade specialiserat sig på att kompa amerikanska artister på turné i Storbritannien. Förutom Shannon hade de stått bakom The Drifters, The Temptations, Ben E King, Edwin Star plus ett tjugotal andra. England höll liv i Shannons karriär och förutom turnéer gjorde han och John Mac's Flare Band en Radioinspelning för BBC med låtarna "Keep Seachin'", Hats Off To Larry", "Kelly" och "What's The Matter Baby". Även den engelska musikpressen förhöll sig positiv till Del Shannon.

I maj 1973 var Shannon med familj tillbaka i England och hyrde även denna gång ett hus i Manchester. Planerat var en tio veckors lång turné, men intresset för Shannon var så stort att tiden förlängdes med ytterligare två veckor. Fortfarande var det huvudsakligen i norra England han uppträdde. Nu med The Impalas som kompgrupp (ej att förväxla med amerikanska "Sorry (I Ran All The Way Home)"-Impalas). Tillsammans gjorde de ett suveränt tv-framträdande i BBC2:s "The Old Grey Whistle Test" den nittonde juni med "Kelly" och den nyskrivna "Louise, Louise". Finns på Youtube att bevittna, missa den inte, Shannon är magisk i "Kelly".
Han hann även med en kort avstickare till Spanien, där han medverkade i ett tv-program och till Italien för att framträda på amerikanska militärbaser i Neapel.

Shannon var bekymrad över att UA helst ville ge ut hans äldre låtar, trots att flera samtida engelska musiker gärna ville jobba med honom. Den 27 december sammanfördes Shannon med Jeff Lynne för att göra inspelningar tillsammans. Fyra sånger spelades in - "Broken Down Angel", "The Deadly Game", "Alive But Dead" och "The Ghost" - men bara den sistnämnda lämnade arkiven i form av en australiensisk singel, med b-sidan "Oh How Happy". Under två månader, juni och juli, 1974 var han tillbaka i England och besökte även Dave Edmunds och Rockfield Studio i Wales. Där spelade Shannon in två versioner av "And The Music Plays On", en med countryinfluenser och en mer rak version som UA valde att ge ut.

DEL SHANNON I ENGLAND 1962-1972

16/9 - 7/10 1962, paketturné 
Förutom Del Shannon medverkade även Dion (16/9-30/9), Buzz Clifford och Freddy Cannon (1/10-7/10), vilka alla kompades av The New York Twisters. Bland engelska artister återfanns, till och från, Joe Brown and The Bruvvers, Jet Harris and The Jetblacks, The Allisons, Suzy Cope och John Barry Seven.
Shannon fanns med i tv-programmet "Thank Your Lucky Star" den 29 september.

18/4 - 15/5 1963, paketturné.
Förutom Shannon medverkade även Johnny Tillotson, som kompgrupp användes The Eagles. Övriga medverkande var Kenny Lynch, The Springfields, Rey Anton och Jerry Stevens. Första spelningen var i samarbete med BBC och på Royal Albert Hall, där Del Shannon blev den första amerikanska rockartist att uppträda. Med i BBC-showen fanns även John Leyton, The Bachelors, Susan Maughan, Matt Monro, The Springfields, The Vernons Girls, Shane Fenton och The Beatles. Det var alltså där Shannon hörde "From Me To You". Sista spelning var extrainsatt och ägde rum på Gaumont State i Kilburn. Där medverkade även Four Seasons, Brook Brothers, Freddie & The Dreamers och Terry Young Six. Därefter åkte Shannon till först Sverige och därefter till Israel.
Tv-framträdanden: "Thank Your Lucky Star" den 20 april, "Scene at 6.30" den 25 april och "Juke Box Jury" den 11 maj.

1/6 - 3/6 1963
Efter Israel återvände Shannon till England för fyra spelningar, varav framträdandet på utomhusfestivalen i Botwell Park i Hayes publikmässigt var den största. Mer än 8000 besökare såg, förutom Shannon, tjugo andra artister, såsom Gerry & The Pacemakers, Vince Taylor, Eden Kane, Billy J Kramer, Jackie Lynton, Brian Poole & The Tremeloes och Screaming Lord Sutch.

4/10 - 3/11 1963, paketturné.
Shannon kompades av The Blue Diamonds. Övriga medverkande var Gerry & The Pacemakers, Duffy Power, Cilla Black, The Bachelors och Jet Harris & Tony Meehan. Jet Harris tvingades dock ställa in på grund av en trafikolycka, varför Tone Meehan med grupp istället annonserades som The Tony Meehan Combo.
Tv-framträdanden: "Thank Your Lucky Star" den 5 oktober och "Ready Steady Go" den 25 oktober.

13/1 - 23?/1 1965
Ingen turné, istället besökte Shannon England enbart för att göra reklam för sin senaste singel, "Keep Searchin' (We'll Follow The Sun)". En satsning som betalade sig bra, redan den 14 januari började "Keep Searchin'" klättra uppför Englandslistan, där den stannade i elva veckor med högsta placering nr 3.
Tv-framträdanden: "Scene at 6.30" (14/1), "Top Of The Pops" (14/1), "Ready Steady Go" (15/1), "Five O'Clock Club" (19/1), "Juke Box Jury (23/1) och "Thank Your Lucky Stars" (23/1)

27/2 - 22/3 1965, paketturné.
På första turnén sedan oktober 1963 kompades Shannon av gruppen Soul Savages. Övriga medverkande, till och från, var Wayne Fontana & The Mindbenders, Herman's Hermits, Just Four Men, The Zephyrs, Paul Dean och Jerry Stevens. Meningen från början var att även The Shangri-Las skulle finns med, men Mary Weiss blev sjuk och ställde in. Som ersättare anlitades engelska The Dollies.
Tv-framträdanden: "Thank Your Lucky Star" (20/3) och "Five O'Clock Club" (30/3).

28/1 - 19/2 1967.
Ett promotionbesök för att lyfta fram singeln "She". Totalt gjordes bara nio scenframträdanden i England. Sista spelningen var tillsammans med Chuck Berry på Saville Theater i London. Även ett besök i Tyskland fanns inplanerat.
Tv-framträdanden: "Top Of The Pops" (2/2) och "The Rolf Harris Show" (4/2).

27/5 - 23/6 1967.
Besöket i England började med en konsert på Roundhouse i London tillsammans med Terry Reid och Peter Jay's Jaywalkers. Direkt därefter drog Shannon till Irland för ett antal spelningar. Det är under det här besöket han träffade Andrew Loog Oldham, vilket resulterade i inspelningarna av det som var tänkt som albumet "Home And Away"
Tv-framträdanden: "Dee Time" (15/6) och "Juke Box Jury" (24/6).

7/10 - 4/11 1967.
Flera dagars engagemang i olika kabaré- och varietésammanhang.

31/10 - 1/12 1971.
Flera dagars engagemang i olika kabaré- och varietésammanhang. Som kompband använde Shannon The John Mac's Flair Band.

3/5 - 27/5 1972.
Flera dagars engagemang i olika kabaré- och varietésammanhang

29/10 - 2/12 1972
Inte en dag ledig för Shannon med en koncentration av spelningar i norra England, mestadel på klubbar och kabaréer. Turnébandet var även denna gång The John Mac's Flare Band, vilka även kompar på "Live In England", vilken spelades in i Manchester under turnéns sista dagar.

Det var slitsamt med alla klubbspelningar, i både England och Amerika. Att ständigt söka en hit som skulle föra honom tillbaka till de stora scenerna tog på krafterna: "I felt like I was on Mars in the mid-1970s...but I knew the changes were temporary.1975, 1976 och 1977 låg han på månadslånga turnéer i Storbritannien. Under den senare hade hans drickande tagit så orimliga proportioner att hustrun Shirley hotade att lämna honom. Depressioner och alkohol hade varit genomgående i hans liv, men 1978 söker han sig till AA och förblev därefter nykter. Han engagerade sig även för att hjälpa andra i samma situation.

Många var de som ville hoppa på tåget och tjäna pengar på Shannon. Island Records var, likt UA, inte heller intresserad av Shannons nyskrivna material, utan det var som "oldies"-artist han intresserade dem. Att spela in "Tell Her No" var ändå Shannons förslag. Sången hämtades ur The Zombies skattkammare och passade honom utmärkt. Till b-sida valde man den av Shannon och Dan Bourgoise skrivna countrysången "Restless". 

Tillsammans med Jeff Lynne skrev och spelade Shannon in "Cry Baby Cry", vilket kanske var anledningen till att Island gav ut den som singel. Det är inte hans bästa inspelning, men vänder man på skivan hittar man "In My Arms Again", som är country på toppnivå. Trots att "Tell Her No" sålde skapligt i England, Australien och Filippinerna, var försäljningssiffrorna för de två singlarna inte bra nog för Island. Samarbetet Shannon-Island avslutades.

DAN BOURGOISE - BUG MUSIC

Motgångarna var flera än framgångarna, men hans vän Dan Bourgoise vek aldrig från Shannons sida. 1975 grundade Bourgoise Bug Music för att samla in de royaltiesbetalningar som aldrig nått fram till Del Shannon. Ryktet om bolagets framgångar att driva in hans rättmätiga ersättningar spred sig. Andra missgynnade artister tog kontakt med Bug Music för att få ut de ersättningar som aldrig betalats ut. Bland de drabbade fanns många blues- och rhythm and blues-artister. Med Dan Bourgoise hjälp fick Jimmy McCracklin pengar på banken för "The Walk", John Lee Hooker blev miljonär när pengarna började rulla in och Arthur Alexander, vars "You Better Move On" och "Anna (Go To Him)" spelats in av Rolling Stones respektive Beatles, fick tillbaka de sångrättigheter han i ung ålder sålt billigt, Willie Dixon fick hjälp driva process mot Led Zeppelins Page/Plant då dessa "lånade" från Dixons "You Need Love" till sin "egen" "Whole Lotta Love". Andra som vände sig till Bug Music för hjälp var Johnny Otis, Muddy Waters, John Hiatt, John Prine, T-Bone Burnette, Nancy Griffith och Johnny Cash.

Dan Bourgoise föddes 1944 och växte upp lyssnande på artister som Elvis, Buddy Holly, Chuck Berry och Little Richard. Samtidigt som han studerade ekonomi på collage i Detroit jobbade han extra i skivaffären Joyline Records. Efteråt betraktade han sina studier som bortkastad tid, det var istället hans närhet till musik och skivor som blev livslång och -viktig. 
Det var av Del Shannon Bourgoise fick låna tusen dollar för att starta Bug Music, vars enda ambitionen var att hjälpa honom och andra artister att skydda sina sånger, införskaffa deras royalties och mekaniska royalties. Inom tio till tjugo år var de så framgångsrika att de hade kontor i Nashville, London, New York och München. Bolaget blev respekterat i musikbranschen och ansågs vara: "the most aggressive, artist-oriented company on the music scene". Lånet från Shannon gav ordentlig utdelning, inom några år var miljontals dollar inhämtade åt honom.

Jimmy McCracklins omdöme om Dan Bourgoise ger en bild av hans betydelse för de artister och låtskrivare som själva inte haft kraft nog att driva in sina ersättningar: "I like the way Bug Music goes after those European royalties that are hard to collect. Let me just say that Mr. Bourgoise found money from my song writing that no one else could, he is an artist's dream...and I get my money in a timely fashion"

Till att börja med var Del Shannon Bug Musics enda uppdragsgivare. I soundtracket till filmen "American Graffiti/Sista Natten Med Gänget" fanns "Runaway" med, bara det borde ha inbringat en rejäl och stadig ersättning. Dessutom fanns det outbetalda royalties i Europa, Asien och Australien. Det tog Bourgoise tre år att samla in det mesta av Shannons royalties från olika delar av världen. Bara i England hittade han 1978 160000 dollar i obetalda ersättningar för perioden då Big Top/London gav ut hans skivor där. Det engelska bolaget Charly Records fick Bourgoises advokater efter sig då de utan tillstånd gav ut "Del Shannon: The Definitive Collection".

Bug Music kom också att arbeta direkt gentemot oupptäckta artister och låtskrivare. En av dessa var John Hiatt, som kom i kontakt med Dan Bourgoise via Leo Kottke. Hiatt, som vid tillfället var helt opublicerad, fick chansen att spela upp sina egenhändigt gjorda demos. Bug Music skrev ett förlagskontrakt på hans sånger och förhandlade fram ett skivkontrakt med Epic Records. En annan artist knuten till Bug Music var den före detta Blastersmedlemmen Dave Alvin som uttryckte sin tacksamhet med orden: "I haven't had to work a day job in 20 years, and I owe a lot of that to Bug."

Mellan 1975 och 1981 kunde Shannon inte få något nytt publicerat. Inget större bolag ansåg honom vara intressant som en aktuell och samtida artist.

"The career that I had depended on for almost thirty years suddenly was a dead end. I couldn't believe it, but thinking back I wondered if I would have another shot at stardom. But I was tired of being on the road and ambivalent about another round of stardom. I often wondered if I could survive the world of rock and roll...I'm in transition is what the labels are telling me. What in the hell is in transition?...Am I just an oldies act. I don't think that I will ever come back Into the mainstream of records business" (Shannon i samtal med Charlie Marsh, tidigt 1978)

Shannon hade aldrig sett sig själv som en föredetting och var frustrerad. Hans kreativa ådra flöt på som vanligt, han gjorde egna demos i sin hemmastudio och var intresserad av andra musikers förehavanden, men ingen tycktes längre intresserad av honom. Ekonomiskt var det turnéerna i Storbritannien som fyllde på hans bankkonto.

Trots att han ansågs passé hände ändå viktiga skivsläpp under de "bortglömda" åren: 

Under ledning av Greg Shaw släppte Sire Records 1975 "Del Shannon - The Vintage Years", ett dubbelalbum som spänner över hans tio första år som artist. Förutom naturligtvis musiken är Shaws hyllande text och, vid utgivningstillfället, de två outgivna sångerna "Silently" och "Life Is But Nothing" extra intressanta. Båda sångerna spelades in tillsammans Andrew Loog Oldham i London 1967. 

Shannon/Oldham outgivna album "Home And Away" gavs ut 1978 av Sunset Records i Storbritannien. Under titeln "...And The Music Plays On" fick hans fans äntligen höra de elva sångerna, plus de tillagda: "And The Music Plays On" (producerad av Dave Edmunds och inspelad i Rockfield), "Raindrops" och "Leaving You Behind", skriven av Shannon tillsammans med Brian Hyland.

Det mindre prestigefulla K-Tel Records betalade 1978 Shannon 10000 dollar för nyinspelningar av "Runaway", "Hats Off To Larry", Little Town Flirt" och "Keep Searchin' (We'll Follow The Sun)". Något Shannon inte var helt bekväm med, men inte kunde motstå. 

Shannon lät Gusto, Eric och K-Tel Records 1979 återutge originalinspelningarna av "Runaway" och "Hats Off To Larry", vilket var en lönsam affär då de tillsammans sålde mer än 50000 exemplar. 

För Shannons del var ändå utgåvorna med hans äldre musik ett smärtsamt bevis för att han inte passade in och han hade allvarliga funderingar på att istället börja inom fastighetsbranschen. Samtalet kunde därför inte ha kommit lägligare. Det var vännen, managern och den ekonomiske rådgivaren Dan Bourgoise som tog emot samtalet från Tom Petty, vilken uttryckte sin stora beundran för artisten Del Shannon. Petty ville inte bara producera ett helt album med Shannon, utan även dela en turné med honom. I november 1978 gick Shannon, Petty och hans grupp The Heartbreakers in i Sound City Studio i Van Nuys, Kalifornien, för att bekanta sig med varandra. Shannon presenterade den nya sången "Drop Down And Get Me", som övertygade Petty om att Shannon fortfarande kunde skriva bra låtar. Nu var det viktigt att få bort oldiesstämpeln från namnet Del Shannon. Dan Bourgoise förklarade hur djupt den satt: "If Del had walked Into a record company with his songs from the late 1970s and was an unknown, he would have been signed on the spot, but the industry had a standard and all they saw was oldies but goodies Del." Shannon ville bort från nostaligträsket, men han var synnerligen populär på oldiesscenen och tjänade rejält med pengar där. En konflikt som sänkte honom mentalt. Han såg sin musik som möjlig att leva genom generationer, men då måste hans musik också få en möjlighet att förnyas.

Då cirka 80 procent av materialet till det som skulle bli det Tom Petty-producerade albumet "Drop Down And Get Me" var färdigt, visade det sig att Network Records, som då redan skrivit kontrakt med Shannon, inte hade de juridiska rättigheterna till namnet Network helt klara. Petty och Shannon fick den istället utgiven av Elektra 1981 och Shannon fick, efter femton år, äntligen en ny hit. Det var ett av spåren från albumet, en inspelning av Phil Phillips "Sea Of Love", som kom att ligga tolv veckor 1981/-82, med högsta placering 33, på den amerikanska försäljningslistan.

Shannon var säkert nöjd med att "Sea Of Love" satte honom i fokus igen. Det är en fin inspelning av en bra låt. Av de tio låtarna på "Drop Down And Get Me" är sju hämtade från Shannons egen penna och tre hämtade från andra artister. Förutom "Sea Of Love" gör Shannon passionerade, och skulle jag vilja säga ultimata, versioner av Stones "Out Of Time" och Everly Brothers "Maybe Tomorrow". 

På "Drop Down And Get Me" var Del Shannon dagsaktuell som både låtskrivare och sångare. Han skrev fortfarande fantastiska låtar och hans röst var mer själfull än någonsin. Det egna materialet är förstklassigt och visar vilken bredd artisten och låtskrivaren Del Shannon hade. Han behärskade både innerliga och känsliga låtar som"Life Without You", "To Love Someone" och "Never Stop Tryin'" och mer tuffare material som "Sucker For Your Love", "Liar", "Midnight Train" och "Drop Down And Get Me". Den engelska utgåvan, på Demon Records 1983, innehåller även den powerpoppiga "Cheap Love", medan den tyska på Line Records innehåller tre extraspår: "Cheap Love" och balladerna "Help Me" och "Distant Ghost".

Utan att nå samma framgång släpptes, som uppföljare till "Sea Of Love", singeln "To Love Somebody"/"Liar". Network, som gav ut båda singlarna, satsade inte helhjärtat på att saluföra singeln. Han ansågs fortfarande vara en angelägenhet främst för oldiesmarknaden och ännu en gång fick han foten av ett skivbolag.

Utan skivkontrakt 1985 ställde Shannon sig på scenen på en punkklubb i Nashville och bjöd in olika skivbolag. Av de som anmälde intresse valde Shannon, i samspråk med Dan Bourgoise, Warner Brothers (WB). Vad han inte visst var att WB:s intresse inte var långsiktigt. De skulle inte tveka att dumpa honom, vilket de också gjorde efter två singlar - "In My Arms Again/"You Can't Forgive Me" och "Stranger On The Run"/"What You Gonna Do With That Beautiful Body of Yours". Shannon hade blicken riktad mot Nashville och där spelade han in material för ett helt album. WB skickade ut singlarna som testballonger, men då de inte sålde tillräckligt bra dumpade WB honom och höll inne med det övriga materialet. Shannon väntade till 1989, sen erbjöd han exklusivt medlemmarna i hans fanclub låtarna i form av en kassett med elva låtar -"The Nashville Session" 1989. 

Att det inte blev ett helt countryalbum med Del Shannon 1985 är bara att beklaga. Han hade kunnat bli en megastjärna på countryhimlen, så starkt är materialet. Shannon tillhörde den typen av amerikanska artister - likt Elvis, Vincent och Jerry Lee - vars begåvning inte kände några gränser. En av dem som aldrig såg några motsättningar mellan olika musikgenrer, utan istället tycktes tänka att allt kan göras bra bara hjärtat och känslan är med. För den nyfikne eller vetgirige finns "The Nashville Session" på Youtube.

I mitten på åttiotalet, efter trettio års äktenskap och tre gemensamma barn, gick Del och Shirley skilda vägar. Bara två år senare gifte Shannon om sig med den betydligt yngre Bonnie LeAnne Tyson, dotter till Shirleys bästa vän. Tillsammans reste de till Japan 1987, där Shannon genomförde en turné. Året efter var det Englands tur och året därpå Australien. 

Ekonomiskt klarade sig Shannon mer än väl, då han, förutom intäkterna från turnéerna - ca 150-180 spelningar per år, plockade in mellan 150000 till 200000 dollar i royalties årligen. Efter uppbrottet med Warner Bros. gjorde Shannon en nyinspelning av "Runaway", avsedd som ledmotiv för tv-serien "Crime Story" 1986-88. På powerpopgruppen The Smithereens andra LP, "Green Thoughts" (1988) sjöng han bakgrundsstämman på "The World We Know". 

Ryktet om att Del Shannon skulle ersätta Roy Orbison, efter dennes död 1988, i Traveling Wilburys förnekades av både honom själv och Jeff Lynne. Däremot återupptog han arbetet med Lynne, Tom Petty och Mike Campbell, vilket skulle leda fram till hans sista album, "Rock On". Shannon skrev ensam huvuddelen av skivans sånger, Lynne och Campbell producerade och Petty medverkade som gitarrist och bakgrundssångare. Det skulle dröja till 1991 innan "Rock On" släpptes, men då var Del Shannon inte längre i livet.

På morgonen den åttonde februari 1990 kysste Shannon hustrun LeAnne inför att hon skulle åka och handla. Hon kom tillbaka hem 11.25 och hittade honom död bredvid sitt gevär, kaliber 22, och var övertygad om att det måste ha skett en olycka. På misstankarna om att han skulle ha stoppat gevärspipan i munnen och tryckt av svarade hon: "He would never do it, knowing it would hurt those who loved him"

Andra som också stått Shannon nära har berättat om hans periodvis djupa depressioner. Vännen Dan Bourgoise menade att han heller aldrig kom över skilsmässan med exfrun Shirley. Lyssnar man på "Rock On" utifrån Bourgoise påstående framstår skivan som en av de mest sorgsna och ärligaste som spelats in. Det är lätt att i texterna hitta belägg för vad han säger:

never had it so good. But I never did things the way that I should. I never had it so good. Baby when I had you, when I had you. (When I Had You)

They say ya' can't bring back yesterday. I'd like to try, does she feel the same way? I'm lost in a memory...I'd like to hold her. And lay her down again. And tell her over and over again, what I should've said way back then (Lost In A Memory)

But I'll always remember that night she found someone new. When he's not around she forgets, who left who. (Who Left Who)

She does it all the time. When I need her she's got a busy line. She must be alone again. She's callin' for me... She's dangerous to my heart. I shoulda known from the start. She must be alone again. She's callin' for me. (Callin' Out My Name)

I won't be your second choice. I got to be your number one. (What Kind Of Fool Do You Think I Am. The Tams gjorde originalet 1963)

Del Shannon lägger in så mycket känsla i varje sång att det känns i hela kroppen. Det är en människa som blivit lämnad ensam kvar som sjunger ut sin förtvivlan över den obesvarade kärleken. Allt i en storartad, stundtals småsvulstig och vackert sentimental, produktion av teamet Jeff Lynne och Mike Campbell. Del Shannons "Rock On" är en av dessa ovanliga album som talar direkt till hjärtat. Så plötsligt i sista låten slår han oväntat klackarna i taket och besjunger ensamhetens lov i ett oerhört svängigt cajunnummer: ...she's never satisfied at all. So I packed up my guitar and threw it in the trunk. Gonna have myself a ball. (Let's Dance). Man skulle nästan kunna tro att Shannon visste/förstod att det skulle bli hans sista. Allt, absolut allt, måste uttryckas på rätt sätt. Och så blev det ju också.

Amerika brydde sig inte om Del Shannon längre. Istället blev det engelska Silvertone Records som 1991 gav ut "Rock On". Dan Bourgoise skrev den korta omslagstexten och det är väl inte mer än rätt att han får sista ordet även här:

So, here we have it. A man at his creative peak, leaving us with, perhaps, his finest work. "Bourgoise", he said, "this stuff is really hot - I know it!" Rock On, Del!


Fotnot 1. 1999 valdes Del Shannon In i Rock and Roll Hall of Fame

Fotnot 2. Under en turné på Irland 1977 besökte Del Shannon, och kompgruppen Smackee, Dublin Sound Studio som resulterade i elva nya sånger. Dan Bourgoise försökte få olika europeiska bolag intresserade, men svaret var ofta: "He's a 60s guy. This is the 70s." Inspelningarna blev opublicerade fram till 2017, då amerikanska Rockbeat Records gav ut dem under namnet "The Dublin Sessions". De elva sångerna är "Best Days of My Life", "Love Letters", "Till I Found You", "Raylene", "One Track Mind", "Black Is Black", "Oh, Pretty Woman", "Another Lonely Night", "Amanda", "Love, It Come Easy" och "Today I Started Loving You Again"

KÄLLOR


Alla citat, utom de märkta (*), i texten är hämtade ur ovan "Stranger In Town".


 Citat märkta (*) är hämtade ur Bear Family-boxen "Home And Away".



Bloggintresserade