Inger Simonsen

LONGHAIRED LADS OF LONDON
(Timecapsule 1963 - 1973)...Or Accidental Groupie
INGER SIMONSEN

De som, med anledningen av undertiteln "Or Accidental Groupie", förväntar sig snaskigt lössläppta berättelser om en groupies jakt på troféer, kommer vid läsning av Inger Simonsens intressanta memoarer "Longhaired Lads of London" att bli besvikna. Inger Simonsen var ingen, på rygg liggande, troféjägare, utan det som gör hennes historia intressant är att hon, trots att hon befann sig i popmusikens epicentrum under sextiotalet, aldrig förblindades av stjärnglansen utan mer berättar om vardagen än om glamorös rockromantik.

Inget av det den unga norskan tidigare hade upplevt kunde förbereda henne på det hon skulle möta, då hon på hösten 1963 tog sig till London för att arbeta som au-pair. Men det var inte hennes nyfunna jobb som au-pair som skulle komma att förändra hennes sätt leva. Det jobbet gav hon upp efter bara några månader, då hon inte stod ut med att se mamman i familjen slå sina barn. Istället var det mötet med medlemmarna i The Pretty Things i mars 1964 som öppnade dörren till en annorlunda värld, befolkad av i huvudsak musiker.

"The Pretty Things had become my friends. They took me under their tough long-haired wings at a tough time in my life. They were famous, were constantly chased by screaming fans and looked completely different to anyone I had met before. Their music was like nothing I had ever heard before too."

I maj 1964, på Gioconda Café på Denmark Street, presenterade medlemmarna i Pretty Things Simonsen för Rolling Stones sjätte medlem och allt-i-allo Ian "Stu" Stewart, som bjöd med henne till en pågående radioinspelning med Rolling Stones som gjordes för BBC:s räkning. Därefter följde hon Stewart på ett stort antal spelningar med Stones, vilka alla bevittnades från ena scensidan. Förhållandet mellan de båda var av vänskaplig karaktär och kom att bestå fram till Stewarts död 1985. I perioder utan bostad sov hon växelvis på soffan hemma hos honom och hos John Staxs - basist i Pretty Things - syster Valerie och hennes familj.

Pretty Things, Rolling Stones, Kinks, Dave Berry, Kim Fowley, Charlie & Inez Foxx, Jimmy Page, P J Proby, Bobby Jameson, Bongo Wolfe, Roman Polanski, Eden Kane, Peter Sarstedt, Gram Parsons, Delaney & Bonnie, Stephen Stills, Craig Smith, Donovan, Brian May, Pete Townshend, Robert Plant, John Bonham, Bobby Keys, George Harrison är några namn som hon på ett eller annat sätt kom i kontakt med på vägen att bli vuxen.

Inger Simonsen var som tidigare nämnts ingen troféjägare, utan musiker, konstnärer, flickvänner och släktingar till musiker trivdes i hennes sällskap. Hennes enkelhet och rättframhet var hennes stora tillgång och troligen det som fick annars så påpassade rockmusiker att känna sig väl till mods i hennes sällskap. Att hon sen hade förhållanden med Phil May, Jeff Beck och Keith Moon är i sammanhanget mindre viktigt. Det är hon själv och hennes beskrivning av klubbar och livet runt rockstjärnor i London och senare New York och San Francisco som är behållningen. Och naturligtvis alla privata fotografier hon delar med sig av.

Inger Simonsen har - liksom tidigare Joyce Johnson i "Biroller" och Pamela Des Barres i "Jag är med bandet" - skrivit en älskvärd och ömsint bok om att befinna sig i spännande miljöer där unga människor lätt kan gå under. Inger Simonsen, som var tillräckligt trygg i sig själv, överlevde och flyttade till Kalifornien i mitten på sjuttiotalet, där hon fortfarande är bosatt.

Fotnot. För den som vill veta allt om var i London sextiotalets pop- och rocknobless bodde, klubbarna de spelade på och var de träffades på ledig tid rekommenderas "ROADRUNNER - Rockvandringar i 60-talets London" (Premium Publ., 2007) skriven av Lars-Åke Madelid.

Vi har ingenting att göra

VI HAR INGENTING ATT GÖRA
(Musiken, Artisterna och Ungdomen på Oxelösunds Fritidsgård 1965-79)
Jonas Stål / Hasse Appelkvist
(Premium)

Efter alarmerande artiklar, i lokala tidningar som Folket och Södermanlands Nyheter, om tinnersniffning, "livlig flicktrafik i Oxelösunds hamn" och ungdomar som...

"...firar sprit- och sexorgier i sängmöblerade rivningskåkar med gamla mattor som sängkläder" och där "...till hälften urdruckna vin- och spritbuteljer, smutsiga flicktrosor och märken efter eldstäder på trägolven vittnar om 'trafik' som försiggår i kåkarna nattetid"

...tog Oxelösunds kommun 1964 sitt ansvar och lät köpa loss en trevåningsfastighet, som efter en grundlig renovering stod klar att använda som fritidsgård hösten 1965.

Med ett eget café, aktiviteter som bordtennis, foto-, batik-, snickeri- och andra hobbyversamheter, samt en stor samlingslokal på 200 kvadratmeter - avsedd för teater, film och musik - ville kommunen ge en växande skara sysslolösa ungdomar i Oxelösund ett bra alternativ.

Författarna Jonas Stål och Hasse Appelkvist har i "Vi har ingenting att göra", på ett föredömligt sätt dokumenterat det aktiva musikliv som ägde rum, vecka för vecka, på det som allmänt kallades "gårn", alltså fritidsgården, i Oxelösund under åren 1965-79. Till sin hjälp har de haft Charlie Andersson, vars arbetsplats var just fritidsgården under tjugofem år med början 1969. Även Hasse Appelkvist återfanns på samma arbetsplats under sex år på sjuttiotalet. Den betydligt yngre Jonas Stål är, för de som följer förlaget Premiums utgåvor, författaren till det digra textmaterialet i 4cd-boxen "Stora Popboxen: Svensk Pop 1964-1969, Volume 1" från 2013.

Författarna har varit i kontakt med i princip samtliga artister och grupper som besökte fritidsgården någon gång under de berörda åren. Resultatet av intervjuerna redovisas i form av en kort historik över artisten/gruppen, datum för besöket, gaget som utbetalades och ofta någon anekdot knuten till speltillfället. Att Stål och Appelkvist är förtjusta i både sitt ämne och den musiken som framfördes på fritidsgården, gör "Vi har ingenting att göra" till en sympatisk skildring av den svenska popmusiken under sextio- och sjuttiotalet.

Boken ger, med sitt rika bildmaterial och beskrivande text, även en god bild av svensk rock- och popmusiks utveckling under två decennium. Från ren sextiotalspop över till sjuttiotalets mer spretiga musikscen med progressiv rock, blues, glamrock, politisk rock, folkrock och hårdrock. Det visar sig också i förändringen av de namn musikgrupper tog sig. Sextiotalets självklart strikt engelska namn på svenska rockgrupper kom under sjuttiotalet att ersättas av gruppnamn där bara fantasin kunde sätta gränser. Hur gärna hade man inte velat se band som Olle Cyklar Omkull, Uppåt Väggarna, Barkens Insug, Pengarna Tillbaka, Vind i Seglen och Soluppgång.

De styrande i Oxelösund lät stämma i bäcken efter rapporter om ungdomars destruktiva verksamhet i rivningskåkar och skapade en livaktig musikscen där spännande band som Blond, Nursery Rhymes, Shakers, Jack Downing, Namelosers, Outsiders, Trappers, Jackie Fountains, Blues Quality & Peps, Nature, Atlantic Ocean och November, för att bara nämna några, kom att bli ett vettigt alternativ till sysslolöshet.

Jonas Stål och Hasse Appelkvist beskriver, på ett både underhållande och förtjänstfullt sätt, i "Vi har ingenting att göra" ett stycke svensk musikhistoria utifrån en tid då en svensk kommun lät kultur få kosta.


Fotnot. 
En petitess som på inget sätt förändrar läsvärdet av "Vi har ingenting att göra", men som kan vara av intresse för Raised On Records läsare. I artikeln om Umeås stoltheter The Trappers sägs felaktigt att den engelska gruppen Downliners Sect gjorde originalinspelningen av rhythm & blues-klassikern "Bloodhound". Originalet spelades istället in av dess kompositör, amerikanen Larry Bright, och gavs ut av Tide Records redan 1961. Både Trappers och Tages versioner av "Bloodhound" hämtade dock säkert inspiration från den av Downliners Sect gjorda inspelning som återfinns på deras debutalbum "The Sect" (1964), där även Brights komposition "One Ugly Child" återfinns

Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road
Göran Brandels / Lennart Wrigholm
(Premium)

Under ett par nätter läser jag ännu en gång Göran Brandels och Lennart Wrigholms utmärkta bok om Tages, som i slutet på förra året utkom på Premiums förlag.

Författarna har på ett alldeles föredömligt sätt dokumenterat gruppens historia. Med ett sanslöst unikt bildmaterial - skivomslag, tidningsartiklar, turnélistor, affischer och mängder av privata fotografier - låter de oss följa deras utveckling. Från åren innan inspelningen av “Sleep Little Girl”, via den tidiga rhythm & blues- och popperioden, fram till de geniala albumen “Contrast”, “Studio” och “The Lilac Years” får vi veta allt vi vill veta om Tages. Och allt vi inte visst oss vilja veta om gruppen.

Det är en engagerad och kärleksfull bok Brandels och Wrigholm skrivit. Ja, rent av en hyllning till ett av Sveriges genom tiderna bästa band. Den som söker skandaler får leta någon annanstans, om det nu finns några. Tages verkar ha varit ett genomgående trevligt band, verksam i en trevlig musikmiljö. Det tycks inte ha funnits tid för annat än turnéer, låtskrivande, skivinspelningar, tidningsintervjuer och fanklubbsträffar.

Då jag nu läser boken för andra gången gör jag det med Tages samlade produktion i högtalarna. Den senaste veckan har jag helt ägnat gruppens musik. Eftersom jag sålt min svenska sextiotalssamling, närmare sjuhundra singlar och ett stort antal Lp-skivor, så får jag ta min tillflykt till boxen “TAGES - This One´s For You!” (EMI, 1994), vilken innehåller allt officiellt material plus liveinspelningar och diverse rariteter.

Boxens informativa texthäftet är författad av Kjell Wiremark och har säkert varit en lika spännande läsning för Brandels och Wrigholm som den varit för mig i närmare tjugo år.

Så med “Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road” i ena handen, texthäftet till “TAGES - This One´s For You!” i den andra, Premiums böcker “Stora Popboken - Svensk Rock & Pop 1954-1969” och “Tio i Topp 1961-74” liggande på var sitt ben och örat tätt tryckt mot högtalaren tar jag mig an uppgiften att förmedla mina intryck.

VÄSTKUSTENS BEATLES

När Tages på sensommaren 1964 ställde upp i Göteborgs-Tidningens tävling om vilken grupp som var västkustens Beatles, var kraven inte bara att låta som föregångarna utan de medverkande grupperna skulle även bestå av fyra medlemmar och se ut som Beatles. Sångaren Tommy Blom befann sig i London vid tillfället, vilket gjorde det möjligt för Göran Lagerberg - bas, Danne Larsson - kompgitarr, Anders Töpel - sologitarr och trummisen Freddie Skantze att delta.

Av de arton band som ställde upp i tävlingen fanns förutom Tages bland annat Shakers och Jackpots, varav både Tages och Jackpots gick till final tillsammans med ytterligare fyra band. Finalen ägde rum i Lisebergshallen den 17 augusti och Tages tog hem 600 röster av de totalt 1300 röstande i publiken och tilldelades, förutom äran av att vara västkustens Beatles, priset som var en veckas vistelse i London.

Uppståndelsen kring gruppen gjorde det nystartade skivbolaget Platina intresserad. Den SKF-anställde ägaren Evert Jakobsson var lika oerfaren i branschen som medlemmarna i Tages, men lyckades ändå övertyga gruppen om att Platina var rätt bolag för dem. Kontraktet kom inte bara att gälla en enstaka singel, utan sträckte sig ett par år framåt i tiden.

Med förhoppningar om att få komma till en etablerad studio i Stockholm inväntade Tages ett klartecken från Jakobsson. När väl skivbolagsdirektören hämtade upp gruppen gick resan inte till huvudstaden, utan till en brottarlokal belägen i en hyreshuskällare i Göteborgsstadsdelen Nylöse.

Den taffliga inspelningen av “Sleep Little Girl” och dess b-sida, den något mer charmiga “Tell Me Your Mine”, utsattes för hård kritik av recensenter och musikerkollegor. Något som inte hindrade Tio i Topp-publiken att den 28 november låta “Sleep Little Girl” peta ner Beatles från listans förstaplats. Under sig hade gruppen inte bara Beatles “I Should Have Known Better“ utan även världshits som Elvis Presleys “Ain´t That Loving You baby”, Rolling Stones “Around And Around”, Beach Boys “Little Honda”, Manfred Manns “Sha La La” och “Baby Love” med Tamla Motownstjärnorna Supremes.

Inte illa av en popgrupp som strax innan kallat sig för Tages Skiffel, vilka el-förstärkt sig genom radioapparater och som fick ordning på gitarrstämningen först när Göran Lagerberg, initialt spelande tvättbräda, blev medlem.

Sanningen bakom Tages första framgångar ligger nog mer i det vakuum som det tidiga svenska sextiotalet befann sig i gällande unga människors musikaliska identitet. Den brittiska ungdomen hade fått Beatles och Rolling Stones att spegla sig mot. I Sverige var det fullständigt dött om man inte ville vara raggare.

Tages “Sleep Little Girl” var en synnerligen blek variant av engelsk Merseybeat. Och den rhythm & blues som samtidigt växte fram i London - vars förebilder var musiker som Alexis Korner och Cyril Davies - var den inte ens i närheten av. Det var nog mer Tages utseende och dess smarta kläder som attraherade de som tidigt bar fram gruppen, för vilken fjorton- eller femtonåring ville se ut som en raggare i slutet på 1964 och början på 1965? Själv kände jag ingen som frivilligt skulle ha satt sig i en raggarbil!

Trots både framgång och en ständigt växande konsertpublik tog Tages ändå åt sig av den kritik som musikerkollegor tidigt riktade mot gruppen. Att bli betraktade som en skitgrupp, med medlemmar som visserligen var söta men dessvärre oförmögna att spela, var svårt att svälja. De nedlåtande omdömena blev en viktig sporre för gruppen. Tages hade fått smak på vad framgång innebar och insåg att förkovran krävde hårt arbete. I en intervju 1989 bekräftade gitarristen Danne Larsson riktigheten i kritiken och hur beslutsam man blev att göra något åt saken: “Inledningsvis hade vi en nia på en tiogradig skala när det gällde gullighet. Musikaliskt låg vi säkert bara på en fyra. Men sedan bet vi hop, repade som galningar och med tiden hamnade vi säkert som nia även när det gällde musiken!”

THE ONE FOR YOU

Resultatet lät inte vänta på sig och efter tre visserligen charmiga singlar - “Sleep Little Girl”, “I Should Be Glad” och “Don´t Turn Your Back” - kryper Tages latenta talang fram i ljuset med den fjärde singeln, “The One For You / I Got My Mojo Working”. Framsidan är hårt driven beatmusik där gruppen visar prov på både spelskicklighet och låtskrivarbegåvning, medan b-sidans öppningsriff är en helt egen och genial lösning för att närma sig den bluesstandard Muddy Waters gjorde känd. Båda låtarna finns också med på Tages först Lp som släpptes på hösten 1965 och är albumets två bästa spår.

När tidningen Bildjournalen i mars 1966 bifogade en så kallad flexiskiva - den andra av totalt sex stycken där ett urval av Sveriges bästa band deltog med en egen, inte tidigare publicerad komposition - var kreativiteten inom Tages på topp. Generöst lät man tidningen gratis dela ut en av gruppens - och det svenska sextiotalets - mest dynamiska inspelningar, “The Man You´ll Be Looking For”, skriven och sjungen av basisten Göran Lagerberg. Tages visade upp ett självförtroende som måste ha fått de kritiserande musikerkollegorna att fullständigt tappa hakan. Lagerbergs basspel är inte att leka med och bilden av vem som var primus motor i gruppen började så smått bli synligt.

Lagerberg skrev och sjöng även “So Many Girls” som blev gruppens nästa singel. En söt popmelodi med vilken Tages skulle erövra England, med avresa från Göteborg den 19 mars 1966. Bokningsbolaget International Artist Corporation (IAC) skulle lansera Tages i stora delar av Europa och först ut var England.

Nya kläder hade sytts upp, en helt ny scenshow repats in och IAC lovade spelningar i popmetropolerna Liverpool och London, vilka skulle kombineras med presskonferenser, radio- och TV-framträdanden. Spänningen och förväntningarna byttes mot besvikelse och frustration när båten anlände London och det visade sig att IAC missat att söka arbetstillstånd hos det engelska musikerförbundet.

Det som skulle bli arton dagars turnéspelningar blev istället ofrivillig semester för medlemmarna. Säkert fanns det ändå tillfälle att använda tiden på näst bästa sätt, att på nära håll studera engelska band. Antagligen fullmatade med intryck gick man vid hemkomsten direkt in i Europafilms studio och gjorde två suveräna inspelningar av mods-soul-klassikerna “I´ll Be Doggone” och “Hitch Hike”, ursprungligen framförda av Marvin Gaye för Tamla Records och populära bland dåtida engelska rhythm & blues- och modsband.

Singeln är ett vittnesmål om hur snabbt Tages utvecklades och åt vilket håll man var på väg. Inget annat svenskt band hade så framgångsrikt och skickligt förvaltat brittisk rhythm & blues och Merseybeatpop. Inga andra hade heller lyckats blanda intrycken med egen kreativitet så som Tages, vare sig det gällde de egna kompositionerna eller valet av smakfulla covers. Bara en döv eller en illvillig lyssnare kunde bortse från Tages uppenbara begåvning, lyhört framtagen av den experimentvillige producenten Anders “Henkan” Henriksson som blev något av en sjätte medlem i gruppen.

Efter två mycket framgångsrika år på ständig turné och åtta högt placerade Tio i Topp-placeringar tröttnade trummisen Freddie Skantze och gjorde sin sista spelning med Tages i Örebro den 16 juli 1966. Äktenskap och en karriär inom försäkringsbranschen hägrade mer än skrikande fans och oändliga resor i en trång turnébuss.

2 HELT ENKELT

Skantze medverkade på det mesta av Tages andra Lp, stilfullt och anspråkslöst helt enkelt kallad för “2”, medan ersättaren - den tekniskt briljante Stockholmaren Tommy Tausis - hörs på några av skivans verkliga toppnummer; “Dancing In The Street”, “Crazy ´Bout My Baby” och “Jealous Girl”. Den senare hämtades från pubrockens urfäder - Johnny Kidd And The Pirates - som släppte “Jealous Girl” som singel sommaren 1964. Tages version, med den karaktäristiska kompgitarren, framstår än idag som ett mästerverk inom Merseybeat så som genren kom till uttryck i Liverpool 1965 och tidigt 1966.

Bästa egna kompositionen på “2” är tveklöst den Who-inspirerade freakbeatkanonaden “Guess Who”, men också de övriga; “In My Dreams”, “I Still Remember”, “Dirty Mind”, “Those Rumours” och “Go” håller hög klass.

Vokalt blev Tommy Tausis en rejäl förstärkning för gruppen. Han och Lagerberg delade på sånginsatserna där han medverkade på andra albumet och hans stämma kom ofta att höras i kören bakom respektive solosångare.

Tausis var, trots sin unga ålder, en veteran som redan spelat med band som The Customs, Guy & The Turks, Jan Rodhe & The Wild Ones, The Best och The Strangers. En ledig kväll jammade några av Tages medlemmar med andra musiker, bl a Tausis, på Göteborgsklubben Que Club och blev imponerade av hans tekniska spelstil. När Skantze slutade var samtliga överens om att Tausis var rätt person att ersätta denne.

EXTRA EXTRA!, READ ALL ABOUT IT!

Det vi fick höra av Tausis på “2” var bara en föraning om vad som komma skulle. Inom fyra månader hade Tages ytterligare en Lp klar. Titeln hämtades från de engelska tidningsförsäljarnas utrop “Extra Extra! Read all about it!” och visst blev Tages något alldeles extra med Tausis bakom trummorna. Personligen håller jag “Extra Extra” för gruppens mest speltajta album och förtjänsten är just det explosiva driv Tausis trumspel tillförde Tages.

Sex av tredje albumets totalt tolv spår är skrivna av medlemmarna i Tages plus Henriksson. Göran Lagerbergs “True Fine Woman” och Tommy Bloms “Secret Room” är riktiga höjdare, varav den senare väckte viss anstöt hos känsliga personer då den handlar om barnalstring.

De coverversioner man valde att göra var sådana där gruppen ansåg att originalversionerna hade passerat förbi alldeles för obemärkta. Och visst förtjänade “Mohair Sam”, “Mustang Sally”, “Howlin´ For My Baby” och “Ride Your Pony” att lyftas fram och körstämmorna (vilka vi tack och lov skulle få höra mycket mer av längre fram) på “Friday On My Mind” och det verkligen brittiska anslaget i “Understanding”, skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane, är något alldeles i hästväg bra!

Tages var vid den här tiden så rutinerade att när skivbolaget ville ge ut en ny singel och frågade efter eventuell titel, tittade Danne Larsson ut genom fönstret och såg reklamskylten Mac Baren Tobacco Company. Snabbt svarar han att titeln är Miss Mac Baren, men någon sång fanns inte. Den komponerade man i turnébussen mellan Köpenhamn och Stockholm.

Då Blom, Larsson, Lagerberg och Töpel gemensamt semestrar på Kanarieöarna i januari 1967 nås de av beskedet att Tommy Tausis, med kort varsel, tagit ett plan till Mexico City för att bli permanent medlem i The Spotnicks, vars dåvarande trummis - den tidigare Ringo Starrvikarien Jimmy Nicol - plötsligt hoppat av. Tages manager Rolf Hedin fick den delikata uppgiften att: “Skaffa en ersättare som ser bra ut, är utåtriktad, samt en jäkel på trummor!”

Tommy Tausis såg sig nog inte som en poppidol och hans tystlåtna personlighet kände sig kanske aldrig riktigt hemma i en grupp där de övriga känt varandra sedan barnsben. Senare i intervjuer ger Tausis uttryck för skillnaden mellan honom och de övriga: “Rent spelmässigt kom vi fint överens. Men det blev lite för mycket ´gagg´. Jag är inte direkt pratsam. Jag tycker om att vara tyst.”

På rekommendationer från både trummisen Tor-Erik Rautio i The Shanes och skivbolaget Karusells producent Simon Brehm kontaktade Rolf Hedin Lasse Svensson, då verksam i den relativt okända Stockholmsgruppen Hi-Balls, och erbjöd honom jobbet att ersätta Tausis. Betänketid fanns inte och redan tre timmar efter erbjudandet satt Svensson på tåget till Göteborg. Väl framme repade han med Tages hela följande natt och bara någon dag därefter påbörjades en två månader lång turné med spelningar i princip varje kväll.

I samband med medlemsbytet lämnade Tages skivbolaget Platina till förmån för EMI, vilka kunde erbjuda större resurser, mer avancerad teknisk utrustning och en bredare marknadsföring, såväl internationellt som här hemma i Sverige.

På Nalen, i mars 1967, premiärvisade Tages sin nya scenshow, där de - klädda helt i vitt stående framför stora vita skärmar - belystes av ett antal diaprojektorer som omväxlande visade bilder med op-mönster, seriefigurer och jätteporträtt av medlemmarna, varvat med ultraviolett strålkastarljus som gjorde gruppen självlysande.

Aldrig tidigare hade en svensk popgrupp uppträtt så spektakulärt som Tages gjorde under våren och sommaren 1967. De avverkade varenda folkpark i Sverige, slog publikrekord och vid en spelning på Liseberg kom sexton tusen (16000!) för att se gruppen. Den psykedeliska ljusshowen lämnade resten av den svenska popelitens framträdanden en bra bit bakom. Långt före andra svenska band låg även Tages skivinspelningar som kom att ges ut under EMI-etiketten Parlophone.

Det förpliktigade att ligga på samma bolag som Beatles. Anders Henriksson minns hur man gick in i studion helt utan något färdigt material: “Det var mycket experimenterande. Vi visste inte när vi gick in i studion hur det skulle låta när det var klart.” För Lasse Svensson - som tidigare bara släppt några mediokra singlar med Hi-Balls - blev det en helt ny upplevelse att jobba med Tages: “Saker och ting var väldigt annorlunda mot vad jag var van vid tidigare. De hade bara fragment av låtar. Jag minns att texten till Every Raindrop skrevs ute i korridoren, medan några av oss var inne och arbetade på musikbakgrunden.”

Tillkomsten av “Every Raindrop Means A Lot” utgick från Henrikssons förslag att addera två helt olika sångidéer med varandra. Att till Tommy Bloms lugnare verser lägga Göran Lagerbergs snabbare partier som refräng, binda samman de båda med Svenssons pampiga trumupptakt och lägga på ljudet av regn visade sig vara både smakfullt och säljande.

Tiden då man gick in i en studio, rev av tolv låtar på ett par dagar och så var nästa skiva klar var förbi. Framgångarna i både Sverige och Danmark med “Every Raindrop Means A Lot” gav Tages arbetsro. Göran Lagerberg lät nöjd, då han i en intervju 1967 förklarade: “Vi tillbringar längre tid i studion nu. Har ingen bestämd melodi när vi kommer hit utan huvudena fulla av en massa idéer som vi leker fram. Det blir improvisationer med spelglädje och känsla . Alltihop bandas och klipps sedan ihop. Texten lägger vi på efteråt!”

Livet som medlem i Tages var inget latgöra. En vinterturné avlöstes av en vårturné, som avlöstes av en sommarturné, som i sin tur avlöstes av en höstturné och så var det dags för en vinterturné igen....Någon gång där emellan spelades också skivorna in. Priset de fick betala förklarar Danne Larsson senare med: “Vi var jätteisolerade. Det var bara Anders som på slutet hade sällskap med sin Anna. Vi andra hade fått slut allesammans.”

CONTRAST

Att uppoffringarna var värda isoleringen, i alla fall för lyssnarna, visar deras fjärde album “Contrast”, som redan i april 1967 låg klar till försäljning. Öppningsspåret, den suveräna “I´m Going Out”, hittade Henriksson på baksidan av en singel som den amerikanska sångerskan Lesley “It´s My Party” Gore släppt tidigare samma år.

Även nästa sång var hämtad från en singel-b-sida. Det var hos Memphisbolaget STAX man hittade Rufus “Walkin´ The Dog” Thomas smått funkiga inspelning av “Sister Got A Boyfriend”, vars fräcka öppningsrader lyder:

Sister's got a boyfriend,
 poppa's got a shotgun.
If they ever get together,
boyfriend is gonna run.

För att komma någorlunda i närheten av Rufus Thomas raspiga soulröst fick Göran Lagerberg ta till okonventionella metoder. Ett rikligt intag av krita och därefter snabbt ut i studiokorridoren för att skrika sig ordentligt hes. När Henriksson sedan ökade hastigheten på de förinspelade bakgrunderna, för att nå en högre tonart, tvingades Lagerberg att anstränga sig till det yttersta.

Det obskyra originalet till “House Of Soul Hill” hittades hos soul- och rhythm & bluesbolaget Imperial och deras artist Ray Eddlemon, eller som han kallade sig Baby Ray. Sången skrevs av honom själv och finns med på hans enda album, “Where Soul Lives” från 1966 och som singelbaksida till hans inspelning av Big Jay McNeelys “There´s Something On Your Mind”.

Minst lika obskyr som “House Of Soul Hill” är ursprunget till “Wanting” skriven av en P Antell, vilket väl måste vara Peter Antell som runt årsskiftet 1966/-67 släppte singeln “Warm Stoke / Wanting” för skivbolag New Voice. Av Tages version att döma kan det finns all anledning att närmare kolla upp hur originalet låter.

Slutligen återstår bara en icke Tageskomponerade sång på “Contrast”, den spännande "You´re Too Incomprehensible". Bakom pseudonymen F. Thokon - F.Akon gömde sig Anders henriksson och Torstein Bergman. Stråkar, tempoväxlingar, baklängesuppspelade trummor, stämsång à la The Ivy Leagues “My World Fell Down” och “Lonely Room”, åskväder framställt genom skakande av en två meter lång plåt och slutligen ljuden från en helikopters roterande rotorblad gör “You´re Too Incomprehensible” till en fascinerande uppvisning i hur väl uppdaterade Tages var i samtida internationell popmusik.

Lite av samma ödesmättade känsla som i Henriksson-Bergmans sinnesutvidgande alster skapade duon Tommy Blom och Danne Larsson i “Prisoner 763” och “Why Do You Hide It”. Tillsammans med Bloms “Fuzzy Pattern”, Larssons “One Day” och den av Lagerberg-Henriksson komponerade “Hear My Lamentation” surfade Tages högt på den psykedeliska vågen som sköljde över världen. Och “Contrast” var ändå bara början och upptakten till det som kom att bli Tages verkliga mästerverk. Deras magnifika sista album “Studio” låg bara ett drygt halvår fram i tiden.

 Först skulle man bara imponera med ytterligare ett par singlar. Samtliga medlemmar står som kompositörer till “She´s Having A Baby Now”, vilken fick engelska skivbolag att tacka nej till att kontraktera Tages. Texten, som handlar om en oönskad tonårsgraviditet, ansågs för kontroversiell. Enligt Lagerberg är den inspirerad av en händelse i bekantskapskretsen: "Det var en kompis som gjorde en tjej med barn. Hon fick sluta skolan och satt som 17-åring ensam hemma med ett barn."

Det var på ännu en b-sida i Lesley Gores singelproduktion man skulle hitta nästa storsäljare. Hennes “Treat Me Like A Lady” blev med Tages en underbart fin popproduktion, men med den omskrivna titeln “Treat Her Like A lady”. Utgåvan sammanföll med en hett efterlängtad Englandsturné, där skivan - uppbackad av en promotionfilm gjord av Peter Goldman - i den engelska pressen redan hade fått fina recensionen.

Vistelsen i England blev kostsam och föll inte ut som gruppen tänkt sig. För många spelningar på landsbygden, utan en hitlåt i bagaget, var bokningsbolagets misstag. Det blev som att börja om från början igen. En känsla som säkert försvann då gruppen fick möjlighet att spela in i den legendariska Abbey Road-studion.

Som vanligt fanns det inga färdiga låtar när det började bli dags att gå in i studion. Natten innan hade Anders Henriksson och Göran Lagerberg träffats på ett hotellrum i London och skrev där “Like A Woman”, vilken - tillsammans med “It´s In A Dream” - spelades in under några minnesvärda dagar. Till Henriksson och Tages förfogande stod producenten Ron Richards, en dignitär som hade upptäckt The Hollies och producerat alla deras hits.

STUDIO

När arbetet med “Studio” påbörjades hade Lp-skivans betydelse radikalt förändrats. Efter år då singelskivan helt dominerat skivmarknaden, och dess försäljning var en grupps viktigaste mått på sin popularitet, kom Lp-skivan att bli det dokument där musiker fick chans att visa upp vad man behärskade. Beatles hade slutat turnera och med hjälp av George Martin lade gruppen ner så mycket arbete på sina inspelningar, att dessa i det närmaste var omöjliga att framföra live. Allt högre krav ställdes på låtskrivare, musiker och producenter. Hitlistornas betydelse minskade. Ja, till och med föraktades av skivköpare som ville ha en större upplevelse än den singelskivan kunde erbjuda.

Musikaliskt var allt tillåtet i slutet på 1967 och Tages valde att söka inspiration i våra svenska folkmusikrötter. Tillsammans med Henriksson tillbringade de mycket tid i Dalarna och knöt där kontakt med spelmän som Pekkos Gustav och Pål Olle. Enligt Lasse Svensson var jakten på ett eget och originellt uttryck en viktig drivkraft: "Originella ljud och gimmicks var på modet under dessa år. The Beatles hade redan använt sitar, så det instrumentet ville vi inte använda, så enkelt var det. Vi trodde att den svenska folkliga traditionen var lika intressant så därför använde vi alla typer av folkinstrument."

Folkmusikfiolerna i inledning på “Have You Seen Your Brother Lately” är det första man hör när “Studio” läggs på skivspelaren. Resten är ett tolv låtar långt äventyr där Tages framförde sin egen “Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band”. Föregångaren “Contrast” blandade friskt psykedelia med soul och helheten kan kanske upplevas något splittrad. På “Studio” var soulmusiken borta, till förmån för de psykedeliska influenserna som istället fick helt fritt spelrum, vilket resulterade i ett rakt igenom homogent album.

Fantasin flödade och förutom medlemmarnas egna instrument kan man höra Sveriges Radios symfoniorkester, Lasse Samuelssons blåssektion, spelmännen Pekkos Gustav och Pål Olles fioler, musettedragspel, piano, Hammondorgel, tvärflöjt, krumhorn, zinka, spilopipa, baklängesljud och gitarrer körda genom ett Lesleykabinett. Och längst fram den helt magnifika sången och körerna som fullständigt överrumplar lyssnaren. Med “Studio” spelade Tages i samma division som de engelska grupperna Move, Marmalade, Herd och Love Affair.

Tages stod på toppen av sin karriär och för gruppen återstod endast ett par singlar innan Tommy Blom meddelade att han hade för avsikt att lämna bandet. Inspelningarna av “There´s A Blind Man Playin´ Fiddle In The Street” och “Fantasy Island”, på vilken Skansens Spelmanslag deltog, följde stilmässigt “Studio” tätt i spåren. Så gjorde också första singeln som skulle lansera fyramannagruppen Tages - “I Read You Like An Open Book / Halcyon Days”. B-sidan fick man av Peter Framton och Andy Bown från Herd. Levererad med ett löfte om att de själva inte skulle spela in den. Herd mörkade och berättade aldrig att man redan gett ut den under namnet “Our Fairy Tale”.

Den 31 augusti gjorde Tommy Blom sin sista spelning med Tages och då gruppen inte lyckades övertala Mikael Rickfors att ta över efter Blom fortsatte man iställer på fyra man.

Fortfarande hägrade ett internationellt genombrott och att erövra England var den stora utmaningen. En rimlig strävan då Tages är den mest brittiska popgrupp som kommit från Sverige. Det går inte att peka ut någon enskild, helt dominerande internationell förebild för Tages. Att kopiera var aldrig nödvändigt, än mindre önskvärt, men att influenserna var komna från de brittiska öarna går inte att ta miste på.

Det musikaliska kunnandet, förmågan att skriva låtar, producenten Anders Henriksson och den enorma fingertoppkänslan gör att Tages popmusik fortfarande i det närmaste är oöverträffad på våra breddgrader. Och det är lätt att glömma bort att i kombinationen folkmusik och rock var Tages föregångare till grupper som Contact och Kebnekajse.

Managern Richard Reece-Edwards lyckades få holländska Philips Records att förskottera femtiotusen dollar, så att gruppen kunde åka över till London för att spela in nästa album. Som motkrav ställde Philips två Lp-skivor samt två singlar för lansering i både Europa och USA. Reece-Edwards insisterade på att Tages, för att möta en internationell publik, var tvungen att byta namn och från sommaren 1969 började gruppen istället att framträda som Blond.

När de svenska konkurrenterna Hep Stars och Shanes sadlade om och blev dansband, satsade på Svensktoppen med genanta pinsamheter som “Sagan Om Lilla Sofi” respektive “Doktor E. Munk”, skulle Lagerberg, Larsson, Svensson, Töpel och producenten Henriksson gå in i Advision Studio i London och komma ut med en fullt värdig uppföljare till “Studio”.

THE LILAC YEARS

Med “The Lilac Years” lämnade Tages/Blond sextiotalet bakom sig och blev ett modernt rockband i klass med amerikanska storheter som Moby Grape, Band, Rasberries och Crosby, Still, Nash & Young.

Bandet var supertight, Lagerberg sjöng bättre än någonsin och “The Lilac Years”, med formidabla låtar som “Six White Horses”, “Deep Inside My Heart”, “Sailing Across The Ocean”, “Time Is Mine”, “The Girls I Once had” och “I Wake Up And Call”, blev för Tages en värdig avslutning på en lång och oklanderlig karriär.

Författarna till “The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC 1967-1979”, Tobias Petterson och Ulf Henningsson, får sista ordet, för jag kan inte säga det bättre själv:

Om TAGES: “...where The Beatles looked to India for inspiration, Tages explored the traditional folk music of Dalarna for a unique Swedish version of psychedelia.”

Om BLOND: “The album (The Lilac Years, min anm.) features high-quality psychedelic pop with great produktion, interwoven vokal harmonies and lush string arrangments played by The London Symphony Orchestra.”

Så sant, så sant...

Fotnot 1. Tyvärr är boxen “TAGES - This One´s For You!” utgången. Följande minibox finns tillgänglig och rekommenderas tills EMI tar sig i kragen och än en gång återutger allt Tages spelade in.

Fotnot 2. När 5 cd-boxen ovan är inhandlad vill ni naturligtvis även ha Blonds "The Lilac Years". Och där har ni tur. Den finns återutgiven som cd med singlar och dvd-material som bonus.

Och har ni traskat ända hit borde "Boken om TAGES - från Avenyn till Abbey Road" vara ett givet köp. Den är inte bara trevlig läsning, den är ju förbaskat snygg också.

Och inte nog med det, ni får då även den unika ep-skivan "Live And Jealous" som bifogas boken.

IAN DURY - The Definitive Biography.
Will Birch
(PAN Books)

En kallsup vid sju års ålder förändrade för alltid livet för Ian Robins Dury.

Augusti 1949 var i södra England den varmaste månaden någon kunde minnas. Det som skulle bli en trevlig utflykt till Westcliff, nära Southend On Sea, med sol och bad i pool slutade med arton månaders sjukhusvistelse. Vattnet Ian Dury hade svalt innehöll poliovirus, med förlamning av vänster sida som följd.

“There´s nothing wrong with it!!!” står det under låtlistan på Durys debutalbum under eget namn,“New Boots And Panties!!”. Uttrycket kom att ordentligt skrämma upp en av hans kvinnliga bekanta som ihärdigt försökta avstyra Durys påträngande närmande. Oförstående om varför hans charm inte räckte till drog han ner gylfen och kastade fram spelet med kommentaren “There´s nothing wrong with it”.

Sin burdusa attityd skaffade sig Dury redan när han efter sjukperioden skrevs in Chailey Heritage Craft School, ett internat för barn med funktionshinder, som Dury beskrev som en kombination av sjukhus, skola och fängelse. En institution där de svagaste eleverna gick ett helvete till mötes, men där Dury överlevde genom att stålsätta sig: “Chailey made me strong...it was all right, although some terrible things went on there. There were some really evil sadistic fucking bastards and bullies among the teachers...There were a few pervy teachers there, but only on a wanking level...I saw some heavy-duty sadism a couple of times with a bloke hitting a kid with a stick, kids who were small and disable and mentally not on the case...It was a very tough place, very cold and very brutal. The law of the jungle reigned.”

Efter tre år på Chailey Heritage Craft School var Dury en hårding som hellre trakasserade andra än tog illa vid sig för sina svårigheter att gå. Populär bland kompisar blev han först då det var uppenbart att han hade en konstnärlig begåvning som lämpade sig för att rita av pinup- och gangsterbilder, hämtade från lättsinniga tidningar som Titbits och Parade och framsidorna till Mickey Spillanes böcker.

Från lättklädda damer och Spillanes böcker var det inte långt till den rockabillyvärld som befolkades av underdogs som Elvis Presley och Gene Vincent under några år i mitten av femtiotalet. Precis som Dury själv bar Vincent - efter en motorcykelolycka - en stålskena för att kunna stödja sig på sitt vänstra ben. Vincents musik var precis så tuff och förolämpande mot den goda smaken som Durys eget uppträdande gentemot omvärldens auktoriteter.

Till skillnad mot de brittiska universiteten var konstskolorna öppna för alla och på Walthamstow School of Art, och senare Royal Collage of Art, träffade Ian Dury likasinnade som fullständigt struntade i hans fysiska tillkortakommanden. Istället var det intresset för konst, jazz, marijuana och författare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg som förenade. Med snabba repliker och gatusmart humor sågs Dury inte bara som en krympling och för första gången i sitt liv kände han att han styrde mot ett mål.

Mötet med konstlärarna Peter Blake och Fred Cuming, vars inställning “If you´re into football, draw footballers, if you´re into car racing, draw cars. Draw whatever you´re into.”, var en befrielse för Dury, som senare beskrev åren på konstskolorna med: “The kind of work a few of us were into related to being able to enjoy things that were popular rather than going down the bleeding library all the time. Pop Art, I suppose you could call it. Jazz was involved. It was OK to be rude or common in our art. Nobody was aiming to be academically clever.”

Gene Vincents plötsliga död på hösten 1971 var så omskakande för den då trettioårige Ian Dury att han, trots sin ålder, såg sig tvungen att föra dennes mission vidare: “I really rated Gene Vincent. The visual aspects of him as much as the sound of it, but I loved that as well...When he died, he was only the same age as Van Gogh. I remember thinking I´d get a band together...so I gathered all my mates together. I had the name ´Kilburn ant he High Roads´; I thought it was very funny”.

Trots bristen på självklar sångröst skapade Ian Dury allt det en frontfigur för ett rockband kunde önska sig. I grunden en Teddy Boy-attityd som med cockneyhumor och på rimmande slang skrev slagfärdiga och personliga texter - en blandning mellan komikern Tommy Cooper och Chuck Berry - och i ryggen alltid de bästa musikerna, ovsett om gruppen var Kilburn and the High Roads eller The Blockheads.

Några som tidigt såg storheten hos Ian Dury och gruppen Kilburn and the High Roads var popgeniet Nick Lowe, basist, låtskrivare och sångare i Brinsley Schwarz, samt Schwarz manager Dave Robinson. De båda fanns i publiken på klubben Speakeasy när Kilburns gjorde en av sina första spelningar någonsin. Lowe minns mycket väl kvällen: “I think that I discovered The Kilburns. They were unbelievable.” Bara någon dag senare satt Robinson vid Durys köksbord och förklarade ivrigt att pubrock skulle stjäla tillbaka musiken från storbolagen och återföra den till folket.

Stora visioner minsann, och visst passade den uppkäftige Ian Durys grupp, med sin blandning av rock´n´roll, calypso, reggae och jazz, in på pubarna. “Dave made it sound very logical. The pubs...it was free to get in, thruppence on a pint, you´d have local radio supporting it...plus the vibe you´d create, and the most important thing - playing three hours a night - an excellent way of learning your trade. Up to point, what Dave said was true.” Robinson blev Durys manager med förklaringen “I´m a loser, you´re a loser, let´s get together.”

När den prominente rockskribenten Nick Kent i september 1973, för New Musical Express räkning, recenserade en spelning med Kilburn and the High Roads på 100 Club i London, trodde han sig först se sex kriminella äntra scenen: “Hardened Criminals Plan Big Break-Out” var rubriken och texten löd: “...tonight , you see is rock´n´roll night... The stage starts to fill out with a motley assortment of individuals...then some character one presumes to be the singer finally appears; he looks like a greased-back, squat Lou Reed - but even Reed never looked quite as oppressive and sinister as this... he is simply the most charismatic figure I´ve ever seen on a small British stage. ”

För Dury var bandets utstrålning lika viktig som hur musiken lät. Med omsorg byggde Dury en image av udda karaktärer runt High Roads. Den långe och gänglige Humphrey Oceans gitarr var aldrig ens inpluggad eftersom han inte kunde spela, men i sin vida vita kostym såg han så fantastisk ut i kontrast till gruppens kortväxta bastist, Charlie Sinclair. Trummisen Davis Rohoman var tvungen använda kryckor för att komma upp på scenen och saxofonisten Davey Payne såg fullständigt livsfarlig ut. Då Dury bokade hotellrum för en spelning i Bath beskrev han gruppens med: “We´re a band. There are six of us, one´s a midget, two os us are cripples and one of the cripples is black.

När väl det utmärkta albumet “Handsome” med Kilburn and the High Roads släpptes 1975 var gruppen redan upplöst och Dury själv på väg mot sitt genombrott på den nystartade etiketten Stiff Records. Medveten om sitt eget värde som textförfattare och imageskapare lämnade Dury inget åt slumpen inför inspelningen av “New Boots And Panties!!”. Till och med platsen för fotograferingen av skivans omslag var Durys idé. Framför klädaffären Axford´s på 306 Vauxhall Bridge Road lät han fotografera sig tillsammans med sin son Baxter och därefter kunde ingen längre undgå att förstå att vardagen var tillbaka i brittisk musik.

Vid punkens genombrott 1976/77 var Ian Dury plötsligt en centralgestalt och hans DIY-attityd en inspiration för en hel generation unga musiker. Själv var han trettiofem år och omgiven av embryot - Charley Charles: trummor och Norman Watt-Roy: bas - till vad som skulle utveckla sig till ett av världens bästa rockband, The Blockheads.

Ian Dury skapade bilden av sig själv, men framgången och berömmelsen hade sitt pris, vilket en av hans flickvänner, Denise Roudette, uppmärksammade: “Up until then he was quite open and trusting, but when he became famous, it was scary business. His eyes went black and he lost it.” Fans som i all välmening bad om en autograf möttes av svar som: “Why don´t you fuck off and leave me alone.” och bandmedlemmen Chaz Jankel fick veta att: “Your wife is a fucking maggot - I don´t know what you see in her.”

Samtliga citat ovan är hämtade ur Will Birch välskrivna biografi över Ian Dury, i vilken vi får följa honom från vaggan till den smärtsamma bortgången i tarm- och levercancer i mars 2000. Utan några försköningar får vi inblick i Durys komplexa person - den tuffa uppväxten och handikappet som aldrig tilläts ta överhanden. Birch har intervjuat alla som stått Dury nära och har inte blundat för hans manipulerande, elaka och oförskämda läggning, men mest av allt är det berättelsen om Ian Durys obändiga målmedvetenheten att mot alla odds nå toppen.

När det inte fanns någon naturlig plats för en sån som Dury inom den utseendefixerade rock- och popvärlden ritade han helt fräckt om dess prototyp och placerade sig själv i centrum. Hans förmåga att entusiasmera sin omgivning var enligt hans första manager Gordon Nelki enastående: “He could hardly walk down the street, but the vision he put together was amazing, brilliant. It attracted spectacular attention from start.” och musikern Chris Lucas är lika imponerad: “He was going to be our passport to a rock´n´roll nirvana. He had a few years on us and was streetwise. He knew people and had credibility. He was mesmerizing and charismatic from the beginning, and we believed in him.”

Inte illa av en person som hade så mycket emot sig. Hans historia, spännande och engagerat berättad av Will Birch, borde ingjuta hopp hos alla som misstror sig själv och sin egen förmåga.

http://www.youtube.com/watch?v=fbtAA3ZRq8Q
http://www.youtube.com/watch?v=4woKl4GGTZs
http://www.youtube.com/watch?v=TgoS_B45x4E

LONELY AVENUE
The Unlikely Life & Times of Doc Pomus
Alex Halberstadt
(Da Capo Press, 2007)

Doc Pomus drar nervöst det ena skämtet efter det andra. Hans besökare skrattar inte åt något av det han säger. Mitt emot Pomus sitter mannen som i princip ensam grävde den grav som hela Brill Building-epoken jordfästes i, och som gjorde livet så mycket fattigare för kompositören till mästerverk som “Lonely Avenue”, “This Magic Moment” och “Save The Last Dance For Me”.

Bob Dylan var i desperat behov av hjälp att komma över sin svårighet att sätta ord till de melodier som fortfarande med lätthet hemsökte hans hjärna. Därav dennes oväntade audiens hos en av populärmusikens största sångsmeder, med över tusen kompositioner på sitt samvete.

Fyrtio år innan mötet med Bob Dylan hade den då artonårige Jerome Felder placerat sig så diskret så möjligt vi sidan av den lilla scenen på George´s Tavern i Greenwich Village på nedre Manhattan i New York. Kvällen var på väg mot midnatt och på scenen framförde trumpetaren Frankie Newton en improvisation baserad på Billie Holidays ödesmättade “Strange Fruit”.

Vilande på sina kryckor och med ett tomt ölglas i handen försökte den unge mannen se oberörd ut. Musiken, stimmet från publiken och den tunga cigarettröken hade gjort honom osynlig för någon timme, men nu hade barägaren ögonen på honom: “Why doncha you spenda some money or getta the fuck outta here”.

Utan pengar och med hjärtat bultande i kroppen stammade grabben fram: “I´m a blues singer and I´m here to do a song”, varpå barägaren nickade mot scenen: “If you´re really a singer lemme hear you sing”.

Det tog Jerome Felder ungefär två minuter att ta sig igenom Big Joe Turners “Piney Brown Blues”. När rädslan släppte på vägen hem i tunnelbanan mindes han knappt något av sitt uppträdande mer än publikens ljumma applåder. Stärkt av sitt eget mod, och att publiken trots allt hade applåderat, var han redan dagen efter tillbaka på George´s, hälsade på barägaren och presenterade sig: “My name is Doc Pomus, and I´m here to sing the blues”.

Som barn drömde han om att bli den bäste boxaren eller den bäste baseballspelaren - med kryckor. Men det var innan han hade hört Big Joe Turner. Trots att det lät osannolikt tänkte Felder - eller Doc Pomus som han kom att kalla sig för att hemlighålla sitt nattliv för sina föräldrar - inte låta vare sig hudfärg, judisk religion eller den polio han haft sedan barnsben hindra honom från att gå i sin store idol Turners fotspår.

Därefter fyllde jazz, blues och rhythm & blues helt hans tankar, strävan och drömmar. Han var själv förvånad över hur orädd han var när det kom till musikaliska initiativ. Att han ens vågade utmana den publik som var själva måltavlan för de genrer inom vilka han var verksam: “...when I start singing everybody gets lost in the music...I like the blues because they tell a sad story. They´re bottom music. I like to sing for Negro audiences because they´re tough, you can´t fool them with show tricks. Imagine though! People come to see me to forget their troubles.” (Picture Life magazine, september 1954)

Kompad av musiker som Freddie Mitchell, King Curtis och Mickey Baker spelade Pomus under flera år uteslutande på svarta klubbar och barer runt om i New York. Han skivdebuterade som nittonåring 1945 och det var en storslagen röst Pomus hade under sina år som bluesshouter. Som den enda vita rhythm & bluessångaren gjorde han ett trettiotal inspelningar för bolag som Chess, Apollo, Selmer, After Hours, Coral, Dawn och Derby innan han i mitten på femtiotalet sadlade om och helt satsade på låtskrivandet, vilket gav både mer pengar och tid för den nygifte Doc Pomus.

Kontakten med artistbokaren Maele Bartholomew visade hur tufft det kunde vara att få ordentligt betalt för sina framträdanden. Som ersättning lämnade hon över en påse heroin till Pomus för en spelning han gjort tillsammans med Duke Ellingtons band. Medveten om vad den betalningen hade fört Charlie Parker - vars agent var just Maele Bartholomew - så spolade han ner det vita pulvret i toaletten och började fundera på en ny karriär.

De första framgångarna som kompositör kom när Atlanticartisterna Big Joe Turner och Ray Charles spelade in "Boogie Woogie Country Girl" i november 1955 respektive “Lonely Avenue” i maj 1956. Ingen behövde längre tvivla på att Doc Pomus kunde skriva musik.

Riktigt framgångsrik skulle Pomus dock bli först när han träffade den tolv år yngre pianisten Mort Shuman, en artonårig rhythm & bluesfanatiker som rullade tangenterna i stil med förebilder som Ivory Joe Hunter och Charles Brown. Shuman hade aldrig tidigare träffat en vit man så besatt av svart musik som Doc Pomus och när den senare föreslog ett samarbete var Shuman inte sen att svara ja.

Under senare delen av femtio- och det tidiga sextiotalet skulle kompositörsduon Pomus - Shuman skriva in sig i historien med sånger som “This Magic Moment, “Save The Last Dance For Me”, “Sweet For My Sweet”, “A Mess of Blues“, “Little Sister”, “(Marie's The Name of) His Latest Flame”, “Suspicion”, “Viva Las Vegas” och “Chains of Love”, vilken såldes till Ahmet Ertegun för 50 dollar.

När Robert Zimmerman plötsligt dyker upp i Greenwich Village, kallar sig för Bob Dylan och drar historier om Woody Guthrie fick Doc Pomus istället börja arrangera illegala pokerkvällar för att försörja sig. Runt bordet satt karaktärer som Harry the Horse, Little Train, Kind-Faced Red och License Plate Benny från Bronx.

Den bekymrade Bob Dylan dröjde sig kvar länge hos Pomus den där sommarkvällen 1986. Tiderna hade förändrats och det var länge sedan Dylan skrev med lätthet. Innan han gick strax före midnatt lämnad han över en kassett med musik och bad Pomus komma upp med idéer till texter. Kanske kunde de båda männen göra något tillsammans.

Författaren Alex Halberstadt träffade aldrig Doc Pomus personligen, men väl delar av hans familj och har fått ta del av deras minnen, anteckningar, foton samt Pomus dagböcker. Utifrån det materialet har “Lonely Avenue” blivit en levande och spännande biografi över en av de mest grandiosa kompsitörerna populärmusiken tagit fram.

Lungcancer tog Doc Pomus liv 1991, men hans musik kommer ingen att kunna ta död på.

http://www.youtube.com/watch?v=JTOlXV3T__g
http://www.youtube.com/watch?v=4IY25Yce2to&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=n-XQ26KePUQ

SEAN TYLA
Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll
(Soundcheck Books)

Det finns ingen plats längre för droger, sprit eller tobak i Sean Tylas liv. Kemikalierna lade han av med redan 1982, spriten tio år senare och cigaretterna kastades ut samma dag som han fick diagnosen abdominal aortic aneurysm, d v s förstorad kroppspulsåder. De flesta i hans situation lever symptomfria fram till blodkärlet brister, sen är det slut.

Tyla träffade en uppmärksam läkare, opererades och fick en andra chans. Idag är musiken hans enda last.

När Tyla dök upp i London i maj 1970 var siktet inställt på musikgatan Denmark Street och de förläggare som där hade sina kontor. Med fem bandkopior av egenhändigt gjorda demoinspelningar skulle först förläggarna erövras och därefter världen. För det var låtskrivare han ville bli. Burt Bacharach var den stora förebilden.

Ett par dagar senare var han pank, hungrig och uteliggare. Att ge upp var ändå inte att tänka på. Hans tro på sig själv var orubblig, men han skulle komma att behöva ha både tur och tillfälligheterna på sin sida.

Tylas första kontakt med en inspelningsstudio resulterade i “Miracles” med gruppen Third World. När Tony Blackburn spelade skivan i sitt program Midday Spin kommenterade han den med de uppmuntrande orden: “Well, it would certainly be a miracle if that was a hit”.

Kort därefter stiger Sean Tyla helt fräckt in på United Artists kontor i London och presenterar sig med orden “I´m the best producer in the world and I need a job”, och får naturligtvis följdfrågan om vad han tidigare hade producerat. Med ett leende levereras det blixtsnabba svaret: “Nothing yet. When I do, it´ll be the best thing you´ve ever heard”.

Hur märkligt det än kan låta blir han erbjuden delaktighet i kommande projekt. Ett av dessa var att försöka strukturera gruppen Help Yourselfs röriga tillvaro. Ett mer eller mindre hopplöst uppdrag som emellertid för honom in på den bana där han verkar predestinerad att befinna sig, den skakiga och lynniga tillvaron som rockmusiker.

Allt händer med samma självklarhet som när dominobrickor faller i rad en efter en. När väl Tyla tagit ett steg i någon riktning så presenterade sig alltid nya idéer, uppslag och lösningar. Hos United Artists kommer han i kontakt med Help Yourself, som leder till Nick Lowe, som leder till Martin Belmont, som leder till Ducks Deluxe som leder till Skydog Records Marc Zermati, som leder till Dave Robinson, som leder till Tyla Gang, som leder till Jack Riviera, som leder till Stiff...

Det är en underhållande resa att följa Sean Tylas outtröttliga strävan från den tidiga drömmen om att bli kompositör till hans okuvliga längtan efter att få vara, och förbli, låtskrivare, sångare och gitarrist. Och det var främst som medlem i en grupp han ville uttrycka sin musikaliska begåvning. Först i Ducks Deluxe, sedan Tyla Gang och slutligen The Force. Solokarriären kom högst motvilligt och var inget han trängtade efter.

Medveten om sin egen begåvning och insikten om att bra rockmusik aldrig kan fuskas fram, i kombination med en järnvilja och hårt arbete, har gjort Sean Tyla till en överlevare. Hans musikaliska integritet har heller inte varit gratis. Med Ducks Deluxe tackade han nej när Mick Jagger och Keith Richards kom viftande med ett skivkontrakt. Lemmys erbjudande om en plats i Motörhead stod han över. Och producera Sex Pistols debut-Lp ville han bara inte. Han såg gruppen live och tyckte de var för dåliga.

Den som köper “Jumpin´ In The Fire - A Life In Rock´n´Roll” i tron att få läsa om en dekadent rockstjärnas förfall kommer att bli besviken. Visst förekommer det droger, men mest av allt är det en välskriven och intressant skildring av det extremt tuffa arbetet i en bransch där bara framgång räknas. Och endast den som vet vad han vill överlever med hälsan i behåll.

http://www.youtube.com/watch?v=M6IDGGJVnBo
http://www.youtube.com/watch?v=msRxk7IKaDI
http://www.youtube.com/watch?v=vNc8RFjXMEI
http://www.youtube.com/watch?v=dNSBlFzowoY