JOE ELY

JOE ELY

Full Cirkle / The Lubbock Tapes

(Rack 'Em Records, 2018, 3-sidig vinyl)

Det var med tvekan jag närmade mig kassan. På det inplastade omslaget fanns ingen information om när inspelningarna var gjorda, men av omslagsbilden att döma såg tidpunkten rätt ut. Väl hemma kunde jag andas ut. Inspelningarna var gjorda mellan 1974 och 1978 i Don Caldwell Studio i Lubbock, Texas. En stad som, förutom Joe Ely, förknippas med storheter som Buddy Holly & The Crickets, Terry Allen, Butch Hancock, Jimmie Dale Gilmore, Delbert McClinton, Kevin Morby och The Flatlanders (Ely, Hancock och Gilmores gemensamma projekt). Alltså tradition nog att fylla en hedersplats i skivhyllan.

Medverkande steelgitarristen Lloyd Maines uttrycker anspråkslöst att "The Lubbock Tapes" är demoinspelningar, vilket stämmer i så motto att de ledde fram till att Joe Ely genom dem fick kontrakt med MCA Records. Det var Jerry Jeff Walker som, då han fick höra den kassett där inspelningarna från 1974 fanns tillgängliga, rekommenderade MCA, där han själv var kontrakterad, att ta sig an Joe Ely.

De femton låtarna på "Full Circle" har kvalitetsmässigt ingen som helst likhet med vad man spontant skulle kalla demoinspelningar. Musiken är istället fullödig och sensationell, både vad det gäller inspelning och låtmaterial. I mitt tycke har Ely aldrig låtit bättre än här. Och då är jag ändå stormförtjust i hans tre första LP-skivor - "Joe Ely" (1977), "Honky Tonk Masquerade" (1978) och "Down On The Drag" (1979). Därefter gick han vilse bland elgitarrer och rockmusik och hittade aldrig tillbaka till mig. Nästkommande "Musta Notta Gotta Lotta" (1981) och "Lord Of The Highway" (1987) var båda så stora besvikelser att inget annat än avyttring återstod. Var kanske umgänget med engelska The Clash det som förde Ely på villovägar?

Av de femton sångerna hamnade fyra på hans självbetitlade debut - "I Had My Hopes Up High", "Gambler's Bride", "All My Love" och "If You Were A Bluebird". Två på uppföljaren "Honky Tonk Masquerade" - "Because The Wind" och "I'll Be Your Fool" och hela fem på tredje LP:n "Down On The Drag" - "Fools Fall In Love", "B.B.Q. & Foam", "Standing At The Big Hotel", "Down On The Drag" och "Maria". Av de fyra kvarvarande - "Windmills And Watertanks", "Joe's Cryin' Schottiche", "Road Hawg" och "I Keep Gettin' Paid The Same" sparade Ely de två sistnämnda till "Musta Notta Gotta Lotta". 

Vilka musiker, förutom Joe Ely själv och Lloyd Maines, som medverkar vid de olika inspelningstillfällena framgår inte. Det kanske inte är helt ologiskt att tänka att det är samma musiker som återfinns på debutskivan. 

Det skulle dröja till 2018 innan Joe Ely fick sin allra bästa skiva släppt. Och då med aldrig utgivna inspelningar han gjorde för mer än fyrtiofem år sedan. Med respekt för de tidiga suveräna utgåvorna, och med facit i hand, överträffar ingen officiell version de som här så anspråkslöst kallas demos. "Full Circle - The Lubbock Tapes" består av så mycket hjärta, hjärna och briljans som bara en relativt ung "hungrig" artist kan frambringa.

Rodger Wilhoit

RODGER WILHOIT

The "Social World" of Rodger Wilhoit 
(Sweet Mental Revenge Records)

 En kamrat till mig hade en kamrat, en före detta arbetskamrat, som var notoriskt otrogen. Till slut tröttnade hans fru och hotade lämna honom. Kamraten kom förtvivlad samma kväll hem till min kamrat, drack en öl och ringde sen gråtande till sin hustru och lovade att "jag skall bättra mig, jag skall bli en ny människa". Min kamrat och hans kamrat gick därefter på restaurang för att äta en bit mat. Plötsligt var kamraten borta, men infann sig morgonen efter hos min kamrat och berättade, att han kvällen innan träffade en kvinna han inte kunde motstå. Min kamrat blev förbannad och påminde honom om att: "du skulle ju bli en ny människa", varpå den notoriskt otrogne uppgivet svarade : "ja, och han var otrogen han med".

Det är den händelsen jag tänker på då jag hör texten till "The Smell Of Strange Perfume" 

A man who drinks gets taken by the bottle

and his need for booze keeps adding misery

But my hang-up is loving other women

and the smell of strange perfume controles me

Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan, som i exemplen ovan, mer ett tvång att erövra. Samma tema återkommer i "Eyes With That Hungry Look", där han i baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek.  Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.

Förklaringen till Casanovakomplexet kanske finns i "I've Spent My Time In Hell Loving You":

You were so much an angel
that I couldn't see your horn
Now all I see is the devil
when I look Into your eyes
And the horn that I couldn't see
now stand out on you.
The pearly gates of heaven
should swing wide for me

Cause I've spent my time in hell lovin' you

I "Mighty Band of Gold" återkommer han till frestelsen att erövra och deklarerar "I can't stop me from lovin' you bar-room angel". Ett annat destruktivt behov var spriten, som genom återkommande klubb- och barspelningar alltid var närvarande. Där spriten går in går vettet ut och hur "the whiskey took control of my weakness" berättar han i "Social World". Sett utifrån är det ingen avundsvärd tillvaro. 

Rodger Wilhoit var född 1937 och växte upp på landsbygden i Greenville, Tennessee. Under de tidiga tonåren satt han klistrad vid radions utsändningar från Grand Ole Opry, vilket gav honom hans musikaliska forstran. Inspirerad av bluegrassgiganter som Stanley Brothers, Bill Monroe och Flatt & Scruggs blev han som sextonåring medlem i sitt första band, The Country Boys.

På en klubbspelning träffade Wilhoit sin själsfrände Carl French, en bilarbetare vars högsta önskan var att bli del av en värld befolkad av musiker. Trots oförmågan att varken kunna sjunga eller spela ett instrument, levererade French sångtexter som passade in på Rodger Wilhoits livsstil. Carl French är medkompositör till samtliga sånger utom en på "The 'Social World' of Rodger Wilhoit", som ursprungligen kom ut 1974. Att de handlar om Wilhoit gör French ingen hemlighet av: "Rodger sings these songs as if he'd lived them, and most of them he did" och vidare "...no one else knows Rodger as I do". Carl French blev för Rodger Wilhoit vad Buddy Killen var för Joe Tex. Båda hade en orubblig övertygelse om respektive artists genialitet. Och det är lätt att förstå French och Killen, då både Wilhoit och Tex är djupt mänskliga i sin respektive musikaliska gärning.

Rodger Wilhoit rätade upp sitt liv och beskriver vägen dit i "When I Climb Back Up To Living". Det räckte inte att han var plågsamt självutlämnande och gjorde den finaste countrymusik man kan höra. Han fick ändå aldrig uppmärksamhet efter förtjänst. Den nystartade etiketten Sweet Mental Revenge vill ändra på den saken och har gjort en synnerligen påkostad återutgåva av "The 'Social World' of Rodger Wilhoit". 

Rodger Wilhoit gick bort 1:a juli 2020.

Kent Norberg

KENT NORBERG & THE STRAYWALKERS
Come Cry With Me / Live
(Adore Music)

Det kan stilmässigt tyckas långt mellan ABBAs "Ring Ring" och George Jones "Good Year For The Roses". För musikaliska trygghetsnarkomaner är det inte bara långt, utan snarare en avgrund mellan stilarna de båda låtarna representerar. Musikaliska barriärer är för de som har starkt behov av samhörighet med en grupp de gärna vill tillhöra. Att exkludera blir för dem lika viktigt som att inkludera.

Kent Norberg tycks inte vara belastad med behovet att exkludera. Han och Sator tog fram och förstärkte de kvaliteter ABBAs "Ring Ring" är behäftad med. Mer modig, men mindre lyckad, var deras inspelning av Lili & Susies "Oh Mama". På samlingsboxen "35 Years!!! Bear Family Records" från 2010 var Norbergs "The Last Polar Bear" ett av de snyggaste bidragen. Samma eleganta powerpop, i Big Star och Smithereens anda, som i "Last Polar Bear" gav han också uttryck för på sitt första soloalbum "Skyll På Mig" (2015).

Att Norberg har en böjelse även för countrymusik, fick jag erfara då han i samband med Bear Familys 35-årsjubileum, ensam med akustisk gitarr, framförde sånger av bland annat Hank Williams. Att artistiskt närma sig, och förmå minska avståndet mellan, olika musikgenrer handlar uteslutande om känsla och trovärdighet. Kent Norberg besitter båda egenskaperna.

När han nu, på sitt andra soloalbum, hals över huvud drar på sig, och jag kan lova att den sitter bra, Gram Parsons skräddarsydda Nudie Cohn-kostym beträder han vad som för många är helig mark. Men lugn, bara lugn, Kent Norberg förstår countrylyrikens essens och gör bakfylleångest, sårad stolthet, missbruksproblem, obesvarad kärlek, ensamhet och svek rättvisa.

Det är ingen lätt uppgift att välja sånger inspelade av storheter som George Jones ("Good Year For The Roses" och "Things Have Gone To Pieces"), Bobby Bare ("Streets of Baltimore"), Kris Kristofferson ("Sunday Mornin' Coming Down"), Merle Haggard ("Reason To Quit" och "Today I Started Loving You Again"), James Carr ("Dark End of The Street"), Townes Van Zandt ("Waiting 'Round To Die") och Willie Nelson ("Blue Eyes Crying In The Rain"), men Norberg ställer sig på scenen, för det är en liveskiva, och "rider in hästen" med både övertygelse och finess.

Men, han står där inte ensam. Till sin hjälp har han en samling rutinerade och lyhörda musiker som förtjänar att nämnas: Stefan Bellnäs - bas & sång, Bengan Blomgren - Gitarr, Gunnar Frick - Pedal steel, klaviatur, gitarr & sång och Johan Håkansson - trummor & sång.

Att fylla upp Gram Parsonskostymen kräver, i alla fall ibland, en Emmylou Harris vid sin sida. Kent Norberg borde göra en duett med Vanja Renberg från The Vanjas. Inte för att hon, likt Emmylou, sjunger som en ängel, utan därför att hon har en sjuhelvetes bra attityd. Och inte minst gjorde hon en fin duettinsats på Stockholmsgruppen Luxury Liners "To Heal A Hurting Heart".

Patrik Strands El-kvartett

PATRIK STRANDS EL-KVARTETT
Country på Svenska
(Jared Sin, kassett)

I sin bok "The Country Music Encyclopedia" (Crowell, 1974) sammanfattar författaren Melvin Shestack sin analys av countrymusiken på ett par rader:

"...country music deals with the cruel, hard facts of life. That's why it is so popular with the average man and woman in America, and why country music is so important."

Idag, mer än fyrtio år efter Shestacks bok, är countrymusiken både väl genomlyst och allmänt erkänd som musik för och om människor som inget annat har att sälja än sitt eget arbete. De vars marginaler är antingen små eller helt obefintliga. Det är helt enkelt svårt att tänka sig country som beskriver livet på Östermalm, Lidingö eller i Djursholm.

"Det blir skit av allt jag rör..." uttrycker Patrik Strands El-kvartett - som är en (tillfällig?) konstellation med medlemmar från Åtta Bier Ti Min Far och Bäddat För Trubbel - i sin tolkning av Hank Williams "Cold, Cold Heart" och det är väl något av en grundton på deras kassett "Country på Svenska". De beskriver själva sin musik som innehållande "Endast låtar om olycklig kärlek, skitjobb, och alkohol".

Sånger om strävsamhet och människor på marginalen, alternativt de som redan brakat igenom skyddsnätet, är centrala teman på El-kvartettens debut, vars texter är översättningar, eller snarare tolkningar, av originallåtar gjorda av Ernest Tubb, Hank Williams, Jimmie Rogers, Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Slaid Cleaves, Buck Owens, Oscar Brown Jr, Merle Haggard m fl. Förutom Patrik Strand själv står Andreas "Hjelle" Hjelmér, som även ingår i gruppen, för texttolkningarna och då vet ni som är bekanta med Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och soloartisten Hjelle att här finns, både i text och musik, trovärdighet och känsla för tradition. Och Patrik Strand verkar i samma anda. Så blir hans översättning av "What's made Milwaukee famous (has made a loser out of me)" utifrån svenska förhållanden "Det som gjort släkten Spendrup förmögen (har gjort en fubbick utav mig)".

Ni som är svag för diskbänksrealism, tårar i ölen, jordnära produktioner och dessutom förstår att inte helt underskatta sentimentalitet har här en högtidsstund att se fram emot. För det generösa priset av endast sextio kronor ges ni, nu när semestern är slut och det är dags att börja slita igen, möjlighet att förstå att det finns alltid de som har det värre. Så, vad väntar ni på? Adressen är jaredsinrecords@gmail.com

THE SADIES

THE SADIES
ARCHIVES Volume 1- Rarities, Oddities and Radio 1995-2015
(Moi J'Connais)

I vanliga fall brukar en skiva med en titel som "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" hitta sina köpare främst hos de som redan har allt med gruppen/artisten som står för musiken bakom skivans titel. Men, låt inte lura er. En bättre introduktion till den musikaliska värld som är The Sadies alldeles speciella går inte att hitta.

Visst handlar det, med några få undantag, om aldrig tidigare utgivet arkivmaterial såsom demos, outtakes och radioinspelningar. Undantagen utgörs av ett par tidiga singelspår innan gruppen var under kontrakt med vare sig Bloodshot eller Yep Roc Records. Trots att det mesta av materialet tidigare varit opublicerat låter det ändå inte det minsta förlegat, outvecklat eller kvalitetsmässigt i sådant skick att det bästa hade varit om det stannat i arkivet.

Tvärtom!

Med generöst vidöppna armar bjuder de båda gitarristerna, och tillika bröderna, Dallas och Travis Good, basisten Sean Dean och trumslagaren Mike Belitsky in lyssnaren på en upplevelse totalt oförutsägbar, där inget musikaliskt uttryck tycks främmande för gruppens medlemmar. Med övertygelse, stilkänsla och djup förståelse, oavsett vilken genre de tar sig an, pendlar Sadies obehindrat mellan country, rock'n'roll, countrygospel, pop, garagerock, klezmer, surf, punk, ragtime och psykedelia. Har jag glömt någon stilart, så behärskar de med säkerhet den också.

The Sadies består av fyra musiker som aldrig stannat upp, aldrig gjort något halvhjärtat och alltid lyckats hålla kvar det som kanske är det allra, allra viktigaste - känslan. I sjutton års tid har gruppen släppt, med den här inräknat, elva album i eget namn, kompat artister som Neko Case, Andre Williams, Jon Langford, John Doe och The Good Family på ytterligare sex album, utan att någonsin förlora vare sig fräschör eller vitalitet. Gruppens senaste ”riktiga” album - ”Internal Sounds” (2013) - är en fräck och uppkäftig uppvisning i hur långt ifrån stagnation Sadies befinner sig.

De som kan ta till sig devisen att all musik kan, med rätt inställning och känsla, göras bra har definitivt en bundsförvant i Sadies. Inte sedan då jag först hörde de tidiga skivorna med Mothers of Invention har jag hört så formidabla kast mellan genrer. Det är möjligt att Sadies inte alls känner igen sig i jämförelsen, då Frank Zappas grupp var långt mer halsbrytande experimentell, men den befriande lekfullheten och förmågan att behärska så många olika stilarter, till vilka man också förhåller sig fritt, är densamma.

Sadiesutgåvan "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" ger fullständig rättvisa åt en av populärmusikens mest intressanta grupper. Det lär dessutom finnas flera hundra outgivna inspelningar i gruppens eget arkiv, så förhoppningsvis kommer det spännande bolaget Moi J'Connais inom en snar framtid att förse oss med ytterligare volymer.

Dolly Parton & Porter Wagoner

DOLLY PARTON & PORTER WAGONER
Just Between You And Me
(Bear Family, 6-cd-box)

Vore jag relationsterapeut skulle jag rekommendera mina klienter att gå hem och lyssna på duetterna med Dolly Parton och Porter Wagoner. Det de berättar i sina sånger delas säkert av många och nog kan det vara en tröst att veta att man är inte ensam.

Det är allt annat än ihållande lyckorus som paret sjunger om. Visst finns där lyckliga omständigheter beskrivna, men även smärtsamma tragedier större än man kan begära att någon skall klara av; barnadödlighet - ”Silver Sandals”, ”Little David´s Harp”, otrohet - ”This Time Has Gotta Be Our Last”, oron över tonårsdottern som aldrig sover utan smiter ut på nätterna - ”Mendy Never Sleep”, och äktenskap som självdör. Förhållanden där varken kärlek eller hat finns kvar och där det inte längre finns anledning att skynda hem - ”No Reason To Hurry Home”, ”No Love Left”. Sorgligt, vemodig och smärtsamt bortom all räddning - man ryser vid bara tanken.

Dolly Parton och Porter Wagoner hade sju år och tretton album tillsammans, i vad Wagoner kallade "blood harmony", bestående av Partons fantastiska sopran - vilken hennes mamma såg som följden av spruckna halsmandlar - och Wagoners behagliga baryton. Båda med en bakgrund på den amerikanska landsbygden, Wagoner från West Plains i Missouri och Parton från trakterna runt Sevierville i Tennessee, och uppvuxna med country- och traditionell folkmusik. De delade även en inte obetydlig känsla för hillbillyglamour, som kom till uttryck i deras respektive spektakulära och pråliga framtoningar eller "flash and trash" som Parton själv benämnde sin stil.

Dolly Parton, begåvad med en unik förmåga att redan som barn börja skriva sånger, var bara tretton år gammal då hon 1959 spelade in sin första skiva för Goldband Records i Lake Charles i Louisiana. Inspelningen ledde henne rakt in i Grand Old Opry, sjungande George Jones "You Gotta Be My Baby" med två inropningar som följd. Men det skulle dröja till 1967, en flytt till Nashville och ett möte med musikförläggaren Buddy Killen innan Parton med albumet "Hello, I'm Dolly" fick ett större genombrott.

Tjugoett år gammal, målmedveten, ett yttre "modeled after the town tramp" och en röst som inte lämnade någon oberörd var det som fångade Porter Wagoners intresse.

Den nitton år äldre Wagoner hade redan en imponerande karriär då han började sitt samarbete med Dolly Parton 1967. Han skivdebuterade 1952 med "Settin' The Woods On Fire" och i mitten på femtiotalet toppade han första gången countrylistan med "A Satisfied Mind". Det skulle bli inte mindre än 81 listplaceringar för Wagoner innan han 2007 lade näsan i vädret. Under lång tid var han även värd för egen tv-show, sponsrad av Chattanooga Medicines Company, där den kvinnliga stjärnan var Norma Jean. När hon istället valde äktenskap framför karriär fick Dolly Parton ta över hennes roll.

Det var alltså en väl meriterad countrystjärna som föll pladask för den mindre erfarne Dolly Parton och gjorde henne till sin kvinnliga motsvarighet i tv-showen The Porter Wagoner Show. Själv var Parton förvånad över Wagoners intresse för henne och kanske ännu mer för de 60000 dollar om året hon erbjöds för sin medverkan.

"It was the most money I had ever heard tell of. And I could not believe it...He said he thought I had the potential to be a big star, and of course, I couldn't believe I was sittin' there talking to Porter Wagoner, The guy I watched back home doing Black Draught and Soltice Commercials."

Wagoner visste vad han sjöng om. På sina så kallade konceptalbum - sex till antalet, inspelade mellan 1966 - 1970, vilka finns samlade i en 3cd-box under titeln "The Cold Hard Facts Of Life" - skildrar han med stort socialt patos samhällets mindre bemedlade existenser. Han var själv uppvuxen under svåra förhållanden. Med en handikappad far och en bror med hjärtproblem tvingades han att tidigt sluta skolan och ensam sköta allt arbete på familjens farm.

Som grabb köpte han, för pengar han tjänat på att sälja egenhändigt fångade kaniner, sin första gitarr för åtta dollar. Genombrotten kom då Red Foley 1955 tog Wagoner till sin tv-show Ozark Jubilee, där han fångades upp av RCA Records. Sin första Nudiekostym, vilken var den första Nudie Cohn tillverkade med insydda bergkristaller, bar han redan 1951 och effekten lät inte vänta på sig:

"The first show that I wore it on, the people just we're in awe. When the light hit it, it made such a big glitter, they just ahh'd when I came on the stage. I felt like that was a great asset to my show."

Dolly Parton och Porter Wagoners samarbete var en audivisuell upplevelse av absolut högsta klass. Det krävs mod och självförtroende att ta scenen i besittning med en så extravagant utsmyckning. För mindre begåvade artister skulle det kunna vara en katastrof, men Parton och Wagoner bemästrade duett- och stämsången intill fulländning på ett sätt som vanligtvis bara ständigt sjungande syskonpar, typ Louvin Brothers, Everly Brothers och systrarna Söderberg i First Aid Kit, behärskar.

Allt som har en början har också ett slut och efter sju år tillsammans med Wagoner och även ett antal soloalbum var Parton mogen att gå sin egen väg. Hon hade haft egna hits som "Coat Of Many Colors" och kände sig begränsad av deras samarbete. Sången "I Will Always Love You" skrev hon som ett avsked till Porter Wagoner:

"I was having so much trouble with leaving Porter's show...We'd had great success but we had a lot of problems. We didn't get along very well, but we loved each other, too... but he wouldn't hear me out. He just couldn't listen to me, and so I thought, 'The only way I'm gonna express what I feel and have him understand it is to write a song.'"

Wagoner kunde inte annat än stå vid sidan om och bara titta på då Partons solokarriär sköt fart:

"It's The best song you've ever written, Dolly...write a few like that, and you ain't gonna need many more songs."

Och mycket riktigt blev "I Will Always Love You" - tillsammans med "Jolene", som hon skrev samtidigt med "I Will Always Love You" - en av hennes mest kända låtar. Trots de initialt uppmuntrande orden blev Wagoner både bitter och förbannad över vad han upplevde som svek, inte bara konstnärligt utan även ekonomiskt, från Partons sida. Han stämde henne på en miljon dollar och fick rätt i domstol.

Sommaren 1974 gjorde Dolly Parton och Porter Wagoner sin sista show tillsammans.

Bear Family har i boxen ”Just Between You And Me” samlat hela deras skivproduktion, bestående av total 160 sånger, och kompletterat med ett bildmaterial lika förtjusande som parets röster. Romantik och glädje blandat med svek, smärta och sorg lika komplicerat och motsägelsefullt som livet självt och framförd med en övertygelse få behärskar.

Stort tack till Bear Family Records för tillåtelse att använda deras bildmaterial.

Jerry Lee Lewis - Southern Roots

JERRY LEE LEWIS
Southern Roots
(Bear Family)

Jerry Lee Lewis karriär har varit en berg och dalbana och mer svajig än en svensk tonårsfylla en midsommarnatt. Ändå han karln alltid rest sig, eller snarare aldrig låtit sig slås ner.

Efter att 1957 - 58 , tillsammans med Sam Phillips Sun Records, erövrat tredje-, andra- och sjundeplatsen på Billboards Top 100 med de utmanande “Whole Lot Of Shakin´ Going On”, “Great Balls Of Fire” respektive “Breathless” etablerade Lewis sig som en av rock´n´rollens mest vilda och otyglade utövare.

Med ett gigantiskt självförtroende gjorde han anspråk på att få avsluta Alan Freeds paketturné The Big Beat som påbörjades i mars 1958. Chuck Berry, vars karriär pågått längre, var av Freed utsedd till finalnummer. Jerry Lee gjorde som han blev tillsagd och gick på scenen före Berry, drev publiken till vansinne och avslutade med “Great Balls Of Fire”. Plötsligt tar snorvalpen fram en Coca-colaflaska med bensin, häller över pianot och slår eld på en tändsticka och skickar in. Uppbackad av den hysteriska publiken och med det brinnande pianot i ryggen välkomnade han Chuck Berry, som väntade på sin tur, med orden: “Follow that, nigger.”

Den 22 maj 1958 anlände Jerry Lee till London för en dryg månads turné. Efterlängtad av de engelska fansen kliver han ur planet på Heathrows flygplats och möts av journalister och fotografer som nyfiket studerar Lewis unga kvinnliga sällskap.

“This is my wife, Myra...We were married two months ago, and we´re very happy.” (1)

Sen ljuger han om hennes ålder och säger att hon är fjorton år, när hon i själva verket bara var tretton. Och tjänstvilligt berättar han fortsättningsvis att han varit gift ett par gånger tidigare.

“My first wife was Dorothy. I was fifteen when I married her. She was seventeen. The marriage lasted only a year. My second wife was Jane. We were both sixteen when we married. It was a long marrige , lasted four years.”

Flertalet av de trettio inplanerade spelningarna fick ställas in. England hade ingen förståelse för Myras svar på frågan om hon inte var för ung för äktenskap:

“Oh, no, not at all. Age doesn´t matter back home. You can marry at ten if you find a husband.” (1)

Skandaliserad återvände Lewis hem tidigare än beräknat. Den engelska reaktionen på hans äktenskap hade förekommit honom och borta var även den amerikanska publiken. Inte utan besvikelse tvingades han återvända till krogar och barer för att klara sin försörjning:

“From $10,000 a night to $250 a night is a hell of a disappointment.” (2)

Det skulle dröja tio år innan Jerry Lee fick sin upprättelse, men då inom countrymusiken. Sin storhet bevisade han med sånger som “Another Place, Another Time” och “What´s Made Milwaukee Famous ( Has Made A Loser Out Of Me)” och det är inget konstigt med det för Jerry Lee har alltid varit lika mycket country som rock´n´roll. Det har alltid varit hans stora kärlek till musik och vetskapen om att han själv inte bara är en musiker bland andra utan en av de stora stilbildarna som gör honom så intressant.

Mitt i prick träffar journalisten John Pugh då har beskriver Jerry Lees karisma:

“There is also another aspect of his certitude that have never been fully understood. His ego offer him veritable life sustenance, and, more than anything else, is responsible for his being Jerry Lee Lewis. It takes a hell of a ego for a kid from Ferriday, Louisiana, to come to Memphis and tell them he is going to get an audition come hell or high water; it takes a hell of an ego to endure seven or eight years of oblivion and never give up; it takes a hell of an ego just to do some of the things he does on stage. Without this, dispite everything else he has going for him, he would be just a guy who plays piano and sings.” (3)

När countryhitsen började plana ut sammanförde Charlie Fach på Mercury Records 1973 Lewis med producenten, studio- och skivbolagsägaren Huey Meaux, vilken just släppts ut från fängelse där han suttit för sitt intresse för minderåriga flickor.

Meaux, som tidigare levererat hits till Mercury med artister som Sir Douglas Quintet, Joe Barry, Barbara Lynn och Jivin Gene, minns:

“Charlie (Fach) came to me when I got out after doing time. He never forgot me and he never forgot the hits I had given him. He knew I was down and I think Jerry Lee was down too. Nobody wanted to mess with him. They asked if I could handle him. I said 'Sure. I understand him'.” (4)

Det var hans soul- och cajunbakgrund som Fach trodde skulle fungera som en nytändning för Jerry Lee. Samarbetet mellan de båda vildhjärnorna Meaux och Lewis hade mycket väl kunna slutat i ren katastrof, men Meaux fick Lewis att ta fram sina bästa sidor. Av totalt nitton inspelade låtar släppte Mercury tio spår på albumet “Southern Roots” medan de övriga tappades bort.

I Huey Meaux arkiv har Bear Family hittat de tidigare borttappade tejperna och att de båda männen verkar trivas tillsammans finns ingen anledning att betvivla. Med musiker som Steve Cropper, Kenneth Lovelace, Carl Perkins, Tony Joe White, Donald “Duck” Dunn, Al Jackson, Augie Meyers, medlemmarna i Memphis Horns och kören Sugar Sweets ger Jerry Lee åter uttryck för sitt goda självförtroende. Här mer än någonsin och det är synnerligen charmigt att höra honom, mellan pianodrillarna och alltid i tredje person, kasta in strofer som “Baby, you know what Jerry Lee´s talkin´ about.” och “...you left rockin´ Jerry Lee.”

Soulsånger som “When A Man Loves A Woman” och “Hold On I´m Coming” blandas med swampklassikerna “Born To Be A Loser”, “Big Blue Diamonds” och “Raining In My Heart”. Samtidigt slänger han in tuffare material som Mack Vickerys “Meat Man”, Doug Sahms “The Revolutionary Man” och Rosco Gordons “Just A Little Bit” tillsammans med de folkkära alstren “Margie” “Cry” och “Silver Threads Among The Gold” som får samsas med Johnny Fullers småcorny “Haunted House”. Allt, precis allt, med samma finess och övertygande känsla.

Själv lär Jerry Lee ha sagt att “Southern Roots” är den sista riktigt bra rock´n´roll-skiva han spelat in. Och det är verkligen en fröjd att höra honom så obehindrat röra sig mellan olika genrer och plocka fram det ena esset efter det andra. Han skrev ju nästan inget själv och ända blir allt som gjort just för Jerry Lee Lewis.

Att Jerry Lee alltid varit en storkonsument av musik bekräftas av tidigare nämnda John Pugh:

“Jerry Lee is a very singel-minded person, and his mind never strays far from music. If he isn´t playing music, he´s listening to it; if he isn´t listening to it, he´s talking abort it. Approach him about something other than music, and he just isn´t very interested...His knowledge of music is all-encompassing. He´s got the most remarkable memory concerning music I ever saw. If he were put to the test, I think he could recall nearly every singer and every song that has ever been recorded. Literally obsessed by the musical past, he has acquired an inexhaustible record treasure trove, and will sit for hours totally transfixed by anything from Gene Austin to Jimmie Rodgers to Cole Porter. An original 78 by someone such as Jimmy Wakely or Margaret Whiting can render him speechless - something no other power on earth has yet been able to do.” (3)

I Meaux arkiv hittades även tejper gjorda på en parallell tvåkanalbandspelare, där de båda mikrofonerna var riktade mot Jerry Lees röst respektive piano, vilka utgör cd 2 på Bear Familys utgåva. En unik samling alternativa versioner av “Southern Roots” och de nio outgivna sångerna. Hans medmusiker hörs enbart genom Jerry Lees mikrofoner, vilket ger inspelningen en närapå unplugged känsla. För som Huey Meaux senare förklarade:

“That piano was his wife. If you don´t mike that motherfucker right then you ain´t got Jerry Lee Lewis. The piano is Jerry Lee and Jerry Lee is the piano. You´re wrong to separate the two. I loved the other musicians - they´re my friends - but it was the piano and voice I wanted to get. The rest was all secondary.” (4)

Inramad i smakfulla soularrangemang låter Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.

Citaten ovan är hämtade från:

(1) Nick Tosches: “Hellfire - The Jerry Lee Lewis Story” (Delta, 1989)

(2) Colin Escott & Martin Hawkins: “Good Rockin´ Tonight - Sun Records And The Birth of Rock´n´Roll” (St. Martin´s Press, 1992)

(3) Melvin Shestack: “The Country Music Encyclopedia (Crowell, 1974)

(4) Texthäftet till “Southern Roots” (Bear Family, 2013)

Bäddat För Trubbel

BÄDDAT FÖR TRUBBEL
Bäddat för trubbel spelar Alf Robertson
(Ljudkassett)

Måste erkänna direkt att någon större beundrare av Alf Robertson har jag aldrig varit. Tyckte alltid att karln hade en träig sångstil och kunde därför aldrig koncentrera mig på vad han ville säga.

Efter en genomlyssning av Bäddat För Trubbels kassettutgåva, bestående av fem tolkningar av Robertsonkompositioner, förstår jag ändå att Alf Robertson var en av oss som kliver upp mitt i natten för att utföra ett arbete som bara blir synligt om det inte blir gjort.

Hur Alf Robertson själv framförde de här sångerna har jag ingen aning om, men utan tillstymmelse till självömkan eller sentimentalitet tar sig Bäddat För Trubbel an hans texter om en vårdnadstvist i “Jag La En Kram I Brevlådan”, missbruk och verklighetsflykt i “Från Religion Till Renat”, glidarmentalitet i “Det Är För Många Som Snackar” och det dagliga slitets otacksamhet i “Såna Som Jag“ och “Blommor Och Medaljer”.

Om de här sångerna hade funnits med på någon av gruppens två album - “Det Här Är Inte New York” och “Värdighet” - skulle ingen annan än Alf Robertson-kännaren trott annat än att de vore egna kompositioner, så väl stämmer texterna överens med gruppens egen poesi.

För visst är det tonsatt poesi som Bäddat För Trubbel framför. Ibland med ilska, ibland med vemod, ibland med både glädje och naivitet, men alltid med stolthet och högburet huvud. Malmögruppen skriver modern arbetarpoesi i rakt nedstigande led från trettio- och fyrtiotalets Folket i Bild-tradition, då den arbetande befolkningens kunskapstörst släcktes av arbetarförfattarnas lyrik och prosa.

Det är alltid upplyftande att få en ny inspelning med Bäddat För Trubbel. Oavsett vad de sjunger om har deras texter sitt ursprung i vardagen. Helt utan pekpinnar påminner de oss om att klassamhället är intakt och vår gemensamma verklighet ojämlik.

Genom att på ett ej fördummande eller fördömande sätt skildra de försummade blir Bäddat För Trubbel Sveriges viktigaste rockband.

Hur är musiken då?

Helt lysande!!!

Fotnot. För endast 40 kr. köper ni kassetten, vars upplaga är begränsad till 250 exemplar. http://ljudkassett.bandcamp.com/album/b-ddat-f-r-trubbel-spelar-alf-robertson
De som, i motsatts till mig, var tillräckligt snabba kunde köpa den deluxevariant av “BÄDDAT FÖR TRUBBEL spelar ALF ROBERTSON” som gjordes i bara 50 exemplar, innehållande ett texthäfte och signerade fotografier.

JOHNNY CASH
Unseen Cash
Photos from William Speer´s Studio, Memphis, Tennessee
(Bear Family)

När Johnny Cash, i slutet på 1954 eller början på 1955, första gången sökte upp Sam Phillips Memphis Recording Service presenterade han sig som gospelsångare, vilket enligt Phillips det var omöjligt att tjäna pengar på. Nästa gång de båda träffades kallade sig Cash countrysångare, men Phillips hade inte för avsikt att lägga pengar eller tid på en Nashvillekopia.

Efter ytterligare ett antal misslyckade försök att få audiens hos Sam Phillips, väntade Johnny Cash tidigt en morgon utanför inspelningsstudion på att producenten skulle dyka upp. När han väl infann sig tänkte Cash inte släppa taget och med all den självkänsla han kunde uppbringa förklarade han : “Mr. Phillips, sir, if you listen to me, you´ll be glad you did”.

Det var Cashs egna “Hey! Porter” som gjorde intryck på Phillips och efter ett par timmars provspelning skickade han hem Cash med en uppmaning att nästa gång ta med sig sitt band och framför allt att skriva flera egna sången.

Senare på våren var Cash tillbaka i sällskap av gitarristen Luther Perkins, basisten Marshall Grant och A.W. “Red” Kernodle på steel guitar. Den senare var så nervös att han, innan något ens blev inspelat, lämnade lokalen. Kvar fanns det som på första skivsläppet - Cry! Cry! Cry! / Hey! Porter - i juni 1955 presenterades som Johnny Cash and the Tennessee Two.

Trots den lilla gruppens bristfälliga kunnande lyckades Sam Phillips att både uppfatta det egensinniga i musiken och att producera ett för countrymusiken helt nytt sound. Johnny Cash, i kombination med framför allt Luther Perkins, lät inte som någon annan och Sam Phillips var nöjd.

Ja, till och med så nöjd att han lät skicka Johnny Cash, gruppens naturliga fixstjärna, till den närbelägna fotografen William Speer, som under tiden augusti 1955 - april 1958 genomförde ett antal fotosessioner med Cash. Några av Speers bilder kom att användas under femtiotalet, medan de flesta har förblivit opublicerade.

Speer, som var influerad av filmfotografer från Hollywood, arbetade länge med ljussättningen för att få skuggor att falla på rätt sätt och för att understryka dramatiken i bilden skulle objektet ha ett absolut allvarligt ansiktsuttryck. Ett leende eller skratt drar till sig all uppmärksamhet och bildens helhetsintryck förstörs. Johnny Cashs personlighet måste ha passat Speer perfekt. Han var för Cashs tidiga image vad Phillips var för Cashs tidiga sound.

Tillsammans med ett soundtrack, bestående av livematerial från 1957 och 1959, publicerar nu Bear Family för första gången femton av dessa fotografier i utgåvan “Unseen Cash”, som i bild och musik trovärdigt visar vilken komplex personlighet Johnny Cash var redan tidigt i sin långa karriär.

LEE EMERSON with Marty Robbins
It´s Easy For You To Be Mean
(Bear Family)

Omdömena om personen Lee Emerson varierade stort. Av vissa var han mycket omtyckt för sin trivsamma framtoning, medan andra bara såg en elak djävel som bar knogjärn, käkade piller och ofta var på fyllan.

Det storheter som Marty Robbins, Webb Pierce och Kitty Wells främst lade märke till var Emersons begåvning som låtskrivare. Med sånger som “Ruby Ann“, “(Doin´ The) Lover´s Leap” respektive “I´ve Thought Of Leaving You” etablerade de under det tidiga sextiotalet hans namn som kompositör.

Under många år turnerade Lee Emerson tillsammans med Marty Robbins och om någon störde Robbins framträdande nickade han mot personen, varpå Emerson klev av scenen och resolut lyfte ut gaphalsen.

Att Emerson inte var att leka fick Staff Sgt. Barry Sadler - jodå, han med den patriotiska “Ballad Of The Green Berets” (1966) - känna på. Sadler snodde Emerson flickvän, Darlene Yvonne Sharp, och de båda blev därefter ständigt uppsökta och trakasserade av Emerson. Sent på kvällen den första december 1978 fick Sadler nog och satte en kula mellan ögonen på Emerson, som därmed förpassades till blott ett minne för ytterst få.

Hur låter då karln?

Det är alltid spännande att stifta bekantskap med ett namn som på sin höjd flimrat förbi som kompositör vid något enstaka tillfälle. De tidiga inspelningarna från 1953 - 55 är honky tonk med Hank Williams som självklar förebild. Senare under femtiotalet och i de outgivna demoinspelningarna från sextio- och sjuttiotalet påminner hans röst en hel del om av den obskyre olycksbrodern Tommy (Ray) Tucker korsad med humoristen J.P. “Big Bopper” Richardson.

Låter det konstigt?

Då har ni inte hört de febrigt primitiva “Hossy Riding Police”, “Truck Stop Cutie”, “Thirty Blocks Across The City ” eller uppgörelsen med religiöst hyckleri i “Sinner´s Corner”.

Och framför allt inte den gripande och bittra “Dreams Always Lie”, vilken är fullt jämförbar med Ronnie Selfs “The Road Keeps Winding” (AMY-68). Ett bättre betyg kan Lee Emerson inte få.

http://www.youtube.com/watch?v=ESduPQ-1UqY
http://www.youtube.com/watch?v=vnHSyP5Bkt8
http://www.youtube.com/watch?v=aX22krfSwxU&feature=related

GENE VINCENT
I´m Back And I´m Proud
(RPM)

Gene Vincent hade “Problem” inristat i pannan.

Vägen från den miljonsäljande “Be Bop A Lula” 1956 fram till det blödande magsåret och den för tidiga döden 1971 hade varit rejält svängig. Det skadade vänsterbenet värkte ständigt och alkoholkonsumtionen var långt ifrån försvarbar. Hans lynniga humör skrämde bort även de mest välvilliga och av alla pengar som rullat in fanns på slutet av sextiotalet inget kvar

Ingen räknade med Gene Vincent längre.

Den engelske diskjockeyn John Peels ambition var att leta upp udda, begåvade artister som ansågs passé och för tillfället saknade skivkontrakt. För sin nystartade etikett Dandelion Records - döpt efter Marc Bolans hamster - passade därför en av femtiotalets bästa röster alldeles utmärkt.

Peels delägare i Dandelion, det amerikanska skivbolaget Elektras engelska chef Clive Selwood, blev den av de två som i augusti 1969 åkte över till Amerika för att få till stånd ett kontrakt med Gene Vincent och dennes tänkte producent, Kim Fowley.

Trion Vincent, Fowley och Selwood, som inte var bekanta med varandra innan, träffades första gången på Roosevelt Hotel i Los Angeles. Gene presenterar sig med orden: “Here I am and here´s my producer, Kim Fowley, he´s gonna produce the album, varpå tvåmetersmannen Fowley släntrar sig genom rummet, slänger fram handen till Selwood och utbrister “Hey, grease me some of that teenage dogshit!”

När Selwood är på väg att lämna hotellet dras han åt sidan av Vincent som säger sig ha hamnat i en bekymmersam situation: “Oh by the way, I´m about to be thrown out of my apartment, could you lend me fifty dollars?”.


En ruinerad rockstjärna som blygsamt tiggde femtio dollar och vars bäst-före-datum ansågs passerat för länge sedan, en producent med fullständigt obegripligt språk och i bilradion på väg från mötet rapporterades det om Charles Mansons mord på Sharon Tate och hennes bekanta. Det var en smått förvirrad Clive Selwood som lämnade Los Angeles.

Inspelningen av “I´m Back And I´m Proud” följde ungefär samma mönster. Initiativtagaren John Peel var glad över att ha lyckats kontraktera sin gamla idol Gene Vincent, men hade i övrigt inga idéer om vad han ville ha av Vincent. Inte heller fanns det pengar för att förverkliga Fowleys utsvävande tankar om att ta med sig Gene ner till den djupaste södern. I Jackson, Mississippi ville han spela in en livsfarlig skiva bestående av originalmaterial som knöt an till Genes egna rötter och, kompad av lokala musiker, obehindrat blanda dessa med country och träskrock. En strålande idé som fick den ekonomiskt sinnade Clive Selwood att sparka bakut.


Den voodoomagi som Kim Fowley hade hoppats kunna skapa, stannade istället vid ett personligt missnöje i en hippieinspirerad Elektrastudio i Los Angeles, där - enligt Fowley - allt var fel; omgivningen, studion, musikerna och låtarna. Trots att suveräna musiker som Johnny “Blue Caps“ Meeks - gitarr, Red Rhodes - steel guitar och dobro, Mars Bonfire - gitarr, Skip Battin - bas , Grant Johnson - keyboard och Jim Gordon - trummor medverkade så infann sig aldrig de riktigt magiska ögonblick han hade önskat.

Inte heller Vincent var tillfreds med arbetet. Han höll sig nykter, var väl förberedd och noggrann men kände sig stressad av Fowleys forcerade arbetssätt och oförlösta visioner. Det dröjde inte länge förrän Vincent tyckte riktigt illa om sin producent. I förtvivlan ringde han transatlantiska samtal till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagade sig över Fowley: “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him”. Och nästan gråtfärdig utbrister han: “What have they done to my songs”.


Nyfikna i största allmänhet blandades med celebriteter som Michael Jackson, John Sebastian, Linda Ronstadt, Jim Morrison och övriga medlemmar i The Doors som tillsammans med sina groupies regelbundet besökte studion i Los Angeles för att bevittna inspelningen. När Gene skulle lägga på sången till “Sexy Ways” var kontrollrummet så packat med folk att han fullständigt tappade tålamodet: “I have a gun in my boot, I will pull the gun out of my boot and shoot at them through the window unless they leave.”

När väl inspelningarna var över skickade Gene ett fem sidor långt telegram till Clive Selwood och berättade att han låg på sjukhus med diagnosen cancer och bara hade fyrtioåtta timmar kvar att leva. Han sade adjö och tackade för allt. Selwood slängde sig på telefonen och ringde Genes hemnummer, där en fullt frisk Gene Vincent svarade “Uh, I got better”.


Selwood blev inte mindre förbryllad när den hårdkokte, och av Vincent hatade, engelske managern Don Arden ringde upp honom och gjorde anspråk på “I´m Back And I´m Proud”: I understand that you´ve made an album with Mr Craddock (Genes riktiga namn var Vincent Eugene Craddock - min anm.), I think it´s only fair to tell you that I have a contract with Mr Craddock covering all phases of the entertainment industry for the next seven years, do you wanna talk about it?

Chockad över upptäckten att investerade pengar skulle vara bortkastade vänder sig Clive Selwood till John Peel för ett gemensamt agerande gentemot Arden, men fick till svar: “Give him the fucking album, It´s not worth getting killed for...Just give it to him, you know Don´s reputation”

När Selwood senare besökte Ardens kontor i London så utspelade sig följande scen: “A couple of heavies were standing either side of the desk - the phone rang and Don picked it up and said “Have him killed!”, It went again and he said “Have his legs broken!” I knew it was his secretary outside just ringing him for effekt, but nevertheless it was a bit daunting.”

Det var den typen av rådgivare Gene hade haft och det förklara något av hans paranoida läggning och ständiga känsla av att bli lurad.


Hur låter då “I´m Back And I´m Proud”?

Ja, inte så som Kim Fowley självkritiskt beskriver den i alla fall: “The album was artistic rubbish, it was reeking of the English version of what the fifties was, it was like someone wanting sex without being touched. I was the producer of a Gene Vincent record which isn´t very good.”

Trots att den inte når upp till Genes klassiska Capitolskivor från femtiotalet eller den självbetitlade “Gene Vincent” som London Records släppte 1967, vilken består av en genial mix av folkrock, country och pop, så är “I´m Back And I´m Proud” stundtals en alldeles lysande skiva. Eventuella brister beror snarare på valet av låtmaterial än på dess framförande.

Fulländade versioner av “Be Bop A Lula” och “Lotta´ Lovin” var redan gjorda av Vincent och The Blue Caps 1956 respektive -57. De nya versionerna är visserligen välgjorda, men känns ändå något onödiga.

Riktigt intressant blir skivan när Gene tar sig an traditionella sånger som “Circle Never Broken”, “Black Letter” och “In The Pines” samt Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistle” och Ernest Tubbs “Rainbow At Midnight”, där framför allt den senare hör till det absolut bästa han spelade in.


Det var som countrysångare den åldrande - nåja, han var bara trettiofyra år 1969, men värktabletter och sprit gjorde kroppen dubbelt så gammal, - Gene Vincent var som mest spännande. Att han fortfarande kunde hantera rock´n´roll visste vi ju redan och versionerna av The Drifters “Ruby Baby”, Big Boppers “White Lightnin´”, Bobby Days “Rockin´ Robin” och Hank Ballad & The Midnighters “Sexy Ways” är strålande exempel på att Gene Vincent aldrig någonsin förlorade känslan, närvaron eller utlevelsen i den konstart där han var en av de främsta.

Och då har jag inte ens berättat att rösten bara blev bättre och bättre med åren...


Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Steve Mandich utmärkta bok “SWEET GENE VINCENT - The Bitter End” (Orange Syringe Publications, 1999)

Fotnot 2. För den som vill läsa om den skoningslöse managern Don Arden - vars motto var “If you can´t get it your way, hang them out the window” - rekommenderas Steve Overburys bok “Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers” (Mainstream Publishing, 2007)

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/05/steve-overbury-guns-cash-and-rock-n.html

http://www.youtube.com/watch?v=dXGB2V69Ogo

http://www.youtube.com/watch?v=yGBxxnxD3Qs

http://www.youtube.com/watch?v=wBpAkTwOcPE&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4q_zn_n7zws

HUSH ARBORS
Yankee Reality
(Ecstatic Peace!)

För ett par veckor sedan steg jag in på skivaffären Fopp, nära Covent Garden i London, och ur högtalarna strömmade “Lisbon” med Hush Arbors. Svag som jag är för bra trumspel, så var jag helt fast redan när gruppens trummis avslutade trumintrots första takt med ett kantslag. Bara en liten detalj naturligtvis, men jag bestämde mig genast för att köpa skivan och tog det sista exemplaret.

Om Hush Arbors visste jag ingenting, men det skulle visa sig vara ett lyckat köp. Ja, t o m med mycket lyckat. Skivan har gått varm sedan hemkomsten och vissa dagar kommer jag aldrig längre än till de inledande tre sångerna; “Day Before”, “Lisbon” och “Fast Asleep” kan vara satt på repris under en hel dag och jag är lika frågande varje gång vilket år vi lever i. Alla tre låtarna skulle kunna vara hämtade från Storbritannien 1968 och den innovativa period då psykedelia med lätthet kunde korsas med influenser från folkmusik.

Hush Arbors lär vara ett ständigt pågående projekt som drivs av sångaren, gitarristen och kompositören Keith Wood med kompisen Leon Dufficy, gitarr och piano, som ständig följeslagare. Vid behov adderar duon ytterligare musiker. Och så gör man på “Yankee Reality”, där Jason Ajemian - bas, tuba och vibrafon och Ryan Sawyer - trummor och vibrafon bidrar till den genomgående ödesmättade stämningen.

Skivan är dedikerad till Link Wray och jag skulle inte bli förvånad om Keith Wood är förtjust i främst Wrays tidiga sjuttiotalsperiod, då den larmige gitarristen gjorde några fantastiskt fina country- och folkskivor för Polydor Records.

Lika spännande som Link Wray var 1971 är Keith Wood och Hush Arbors idag, vars musik är en experimentell blandning av just country, folk och psykedelia.

http://open.spotify.com/track/7HlY2SMsoT9DDxLVymxe3v

http://www.youtube.com/watch?v=eOzb-tknB0o

http://open.spotify.com/track/3REVqq6KYr5os0kfeqsfqP

CHARLIE PHILLIPS
Sugartime
(Bear Family)

Tidigt i sin karriär fick Charlie Phillips det goda rådet att som musiker skriva sitt eget material. Det enda sättet att långsiktigt tjäna några pengar på sin musik. Vid ett av de första försöken komponerade han schlagerdängan “Sugertime” som, inte med honom själv utan med den etablerade trion The McGuire Sisters, blev en storsäljare och intog förstaplatsen på Billboards Top 100-lista 1957.

Uppvuxen utanför Clovis, New Mexico och samtida med Buddy Holly kom de båda artisternas vägar att tidigt korsas genom konserter och möten i Norman Pettys studio. Holly spelar gitarr och sjunger på Phillips debutsingel och på trummor återfinns Jerry Allison från The Crickets.

Producenten Norman Petty var, liksom i fallet Buddy Holly, en viktig person för Phillips. Oavsett vilket bolag han spelade in för så återvände han alltid till Pettys studio i Clovis. Petty var känd för sitt tålamod och sin generositet med studiotid - Holly och Crickets bodde ju nästan i studion - och i honom hittade Phillips en musikalisk själsfrände.

När man läser historien om Charlie Phillips i det medföljande cd-häftet så finns där inga berättelser om droger, fyllenätter, otrohet eller andra skandaler. Phillips verkar vara en person att lita på. En hygglig karl helt enkelt.

Om sig själv säger han: “Looking back, I sometimes think I should have toured and pushed myself a lot more but who knows? I might have done OK for a year or two but after that I´m not sure. There´s so many artists who were really hot superstars but nowadays you never hear of them. I still have my health, a decent home & income and enough dance bookings to keep me happy & occupied whereas non-stop nationwide touring cost Buddy Holly, Johnny Horton, Patsy Cline, Jim Reeves and so many others their lives. I´ve no regrets about the way my life has turned out.”

Phillips var ingen spänningssökare. Tvärtom finns det ett behagligt lugn och en befriande avsaknad av nervöst tillgjord attityd i hans musik. Han gör det han vill göra och behärskar countrymusikens alla varianter. Hans röst påstås spänna över fyra oktaver och alldeles oberoende av hur musiken låter är hans sång i sig en upplevelse.

Det är en njutning att höra Charlie Phillips ta ton!

http://www.youtube.com/watch?v=jLXYIfCbnFQ

TOMMY TUCKER
Begåvning med förhinder.

Vem var Tommy Tucker?

Om man menar soul- och rhythm & bluessångaren Tommy “High Heel Sneakers” Tucker - vars riktiga namn var Robert Higginbotham - så är det många som räcker upp handen.

Men svaret på frågan vem countrysångaren Tommy Tucker, eller som det står i hans dopattest Tommy Ray Tucker, var är betydligt svårare att hitta. Den enda som tycks ha fördjupat sig i ämnet är den amerikanske författaren Colin Escott, som i sin bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The Backrooms of American Music” tar oss med på en odyssé bland udda musikkaraktärer inom country och rock´n´roll.

I ett kapitel kallat “I Loved It. I Took Advantage of It. I Blew It” samsas Tommy Tucker med artister som Jimmy Murphy, Roy Head, Bobby Charles, Ersel Hichey, Jimmie Logsdon och Dale Hawkins. Ja, t o m Pat Boone får - under titeln “Born To Be Mild” - några sidor bland bokens “losers”.

Och så finns naturligtvis Tuckers musik, vilken inte är helt lättillgänglig den heller. Totalt handlar det om så där drygt trettio inspelningar, medräknat såväl singlar som de vid tillfället outgivna inspelningarna. Med tålamod, god kassa och Ebays hjälp bör det dock inte vara helt omöjligt att den vägen lära känna artisten i fråga.

Tommy Tucker blåste verkligen sina chanser att i större sammanhang få visa upp sin begåvning och talang som låtskrivare och sångare. För begåvad var karln.

Uppvuxen i Memphis, och i tidig ålder erkänd för sin sångstil främst genom spelningar på klubbar och ett framträdande på Louisiana Hayride, fick Tucker kontrakt med det relativt nystartade Hi Records, som 1959 gav ut två singlar med honom - “Lovin´ Lil/A Man In Love” (1959) och “Miller´s Cave/The Stranger” (1960) - vilka båda passerade obemärkt förbi. Det var istället Hank Snow som strax därefter fick en hit med Jack Clements sång “Miller´s Cave”.

Under en kort sejour hos RCA Victor, där han spelade in “Return of The Teenage Queen” - en fortsättning på Johnny Cashs “Ballad of A Teenage Queen”, gjorde Tommy Tucker sig fullständigt omöjlig att lanseras av skivbolaget.

Efter en spelkväll tillsammans med Eddie Bonds band på Little Black Book Club i slutet på oktober 1961 tog han några drinkar innan han satte sig i bilen för att köra Highway 61 norrut mot Memphis. I hög fart körde han in i en bil framför, vars tank exploderade och i sin tur körde in i en tredje bil. Totalt avled fyra personer och två skadades svårt.

Tucker valde att smita från olycksplatsen. Han arresterades senare under natten men nekade till att ha varit den som orsakade kollisionen. Istället påstod han sig själv ha blivit påkörd av en okänd bil.

Trots att Tucker, genom vårdslös körning, bar skulden till att sex barn blev föräldralösa, var det straff han fick uppseendeväckande lågt. Efter ett år i fängelse och böter på 250 dollar var Tommy Tucker 1963 åter en fri man.

Men fri bara i förhållande till det juridiska systemet. Hans skuld kom aldrig att släppa taget om hans mentala hälsa, än mindre hans musikaliska karriär. Några ytterligare försök hos små bolag som X-L, PEN, Western och Challenge Records ledde ingenstans. Under namnen Tommy Ray Tucker och Tommy Raye försökte han anpassa sin stil till den så kallade brittiska invasionen. Efter några fina rhythm & bluesinspirerade inspelningar som “Sweet Talk” (1965) och “You Don´t Love Me ” (1966?) var Tommy Tuckers karriär i princip över.

Knappt tio år senare gjorde han, hos först Hi Records och sedan Monument, ett försök att komma tillbaka. Tyvärr skulle det visa sig inte finnas plats för Tommy Tucker, som fortfarande plågades av att ha fyra människors liv på sitt samvete. En del av det han då spelade in kom aldrig ens att ges ut.

I början av 1985 besökte Tucker ett antal skivbolagsproducenter och musikförläggare i Memphis för att försöka placera egna sånger. Märkt av den tragiska händelse som kom att prägla hans liv skrev han den självbiografiska “You Hitched Your Wagon To A Loser”. Med sömnlösa nätter, självrannsakan och ett tungt samvete gjorde Tucker under sjuttio- och åttiotalet sina bästa sånger.

Den 17 mars 1985 gick Tommy Tucker till sängs rökande en cigarett. Han vaknade i ett brinnande helvete och lyckades ta sig till ett angränsande rum där han avled av rökgaserna.

Det engelska skivbolaget Zu-Zazz gav 1987 ut Lp:n “TOMMY TUCKER - Memphis Bad Boy!”, vilken innehåller sju singelsidor och åtta tidigare outgivna inspelningar. Av dessa är fyra hämtade från den intressanta kassett Tucker spelade in 1985 och delade ut för att blidka eventuellt intresserade inom musikbranschen.

Hur lät då Tommy Tucker? Hans sångstil kan sägas vara en lätt “promenadliknande” talsång. Inte helt olik Johnny Cash. Men någon kopia var han inte. Det finns genomgående något äkta plågat i hans vokala uttryck. Och med tanke på vad han ställde till med och vetskapen om att han var paria hos större bolag så blev möjligtvis även håglöshet hans ständige följeslagare.

Han sjöng rockabilly, country och sextiotals-rhythm & blues med samma vilja och behov av att på bästa sätt förvalta sin säregna sångstil. Likt Billy Riley hade Tucker lätt för att anpassa sig till vad som för dagen var populärt.

Att han också var något av en röstmässig kameleont visar den spöklika “The Ghost of Mary Lou” (1964/65?). Tucker låter inledningsvis som Elvis under dennes “Wooden Heart”-period 1960, byter ett stycke in i sången till Johnny Cash för att snart bli John Lennon och räkna in “One, two, three, four...“ och dra igång introt till The Beatles “I Saw Her Standing There”. Så Elvis, Johnny Cash och Beatlesintrot ännu en gång innan han slutligen gör sorti med hur Elvis lät hos Sun Records i mitten på femtiotalet. En makalös inspelning, innehållande fyra olika stilmässiga sätt att sjunga på, som förblev outgiven tills Zu-Zazz gav ut den.

Med facit i hand är det lätt att konstatera att det borde ha funnits plats och utrymme för Tommy Tucker. Inte minst i sjuttio- och åttiotalets uppvaknande intresse för country. De inspelningar han gjorde för Hi Records 1973 och kassettinspelningarna 1985 visar upp en röstmässigt mer mogen och ytterst intressant artist, vars sånger säkert skulle ha intresserat engelska pubrockare som Nick Lowe och Dave Edmunds.

Tommy Tucker tände en cigarett i sängen och brände bokstavligen sin kanske största chans till artistisk upprättelse. Han förtjänar att lyftas fram, men det krävs ett bolag av Bear Familys typ - det är där han kvalitetsmässigt hör hemma - för att samlar ihop Tuckers samtliga inspelningar till en professionell utgåva. Titeln är ju given - “TOMMY TUCKER - You Hitched Your Wagon To A Loser”.

DISKOGRAFI (med reservation för eventuella felaktigheter):

TOMMY TUCKER & BILL BLACK´s COMBO
Rock´n´roll mama (Acetate - 1958/-59?) * 1
Little more lovin´ (Acetate - 1958/-59?) * 1

TOMMY TUCKER
Lovin´ Lil (Hi 2014 - 1959)
A man in love (Hi 2014 - 1959)
Miller´s Cave (Hi 2020 - 1960)
The Stranger (Hi 2020 - 1960)
Shuckles and chains (Hi - 1959/-60?) * 2
I´m in love with a shadow (Hi - 1959/-60?) * 2
The wild side of life (Hi - 1959/-60?) * 2

Everybody´s wrong (RCA Victor - 1960) * 3
Return of a teenage queen (RCA Victor 47-7838 - 1961)
Since you have gone (RCA Victor 47-7838 - 1961)

You learn something new every day (X-L Records 344 - 1963)
Old devil memory (X-L Records 344 - 1963)

The ghost of Mary Lou (1964?) * 4

TOMMY RAY TUCKER
Sweet Talk (Challenge 59294 - 1965)
The big buildup (Challenge 59294 - 1965)
Cry cry cry (Challenge 59303 Promo - 1965)
Escape to happiness (Challenge 59303 Promo - 1965)

TOMMY RAYE
You don´t love me (PEN Records 56793 - 1966?)
Don´t let me be the last one to know (PEN Records 56793 - 1966?)

TOMMY TUCKER
Everybody´s darling plus mine (Western W-1301 - 1966)
Sorry abort that (Western W-1301 - 1966)

Shame shame shame (Hi - 1968) * 2
Joe Bodine (Hi Country 8004 - 1973)
I ain´t had enough (Hi Country 8004 - 1973)
Miller´s Cave #2 (Hi - 1973?) * 4
Will the circle be unbroken (Hi - 1973?) * 4
I couldn´t believe it was true (Hi - 1973?) * 4

Goodbye Carolina (Monument ZS7 8591 - 1974)
One woman (Monument ZS7 8591 - 1974)

You hitched your wagon to a loser (Promokassett - 1985) * 4
The bridge of life (Promokassett - 1985) * 4
Glory train (Promokassett - 1985) * 4
Will the circle be unbroken (Promokassett - 1985) * 4

KOMPOSITÖREN TOMMY TUCKER:
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Tomorrow I´ll be gone (Memphis M105 - 1962)
EDDIE BOND & THE STOMPERS: Let´s make the parting sweet (Memphis M105 - 1962)

* Förblev vid inspelningstillfället outgiven, men finns idag tillgänglig på:
1. Chicken Rock - “Rockin´” around the mountain (Eagle EA-R 90205 - 1999) Cd
2. Hi Records - The Early Years Vols 1 + 2 (Hi Records HEXD 44 - 1999) 2Cd
3. The Drugstore´s Rockin´ (Bear Family BCD 16607 - 2002) Cd
4. Tommy Tucker - Memphis Bad Boy (Zu-Zazz 2001 - 1987) Lp

http://www.youtube.com/watch?v=Eq_OafG2bxg
http://www.youtube.com/watch?v=GgxK8sAQaw4
http://www.youtube.com/watch?v=4vW8AxwUKWw


Samtliga foton är tagna ur Colin Escotts bok “Tattooed On Their Tongues - A Journey Through The backrooms of American Music” och publiceras med tillstånd från författaren.