Jens Lindberg

THE MOON WAS FULL AND SO WAS I

(Chaputa)

Vad kan vara mer hedrande för en musiker, som spelat i en mängd olika band, än att tillägnas en hel LP med låtar som bär hans signum. Personen i fråga är garagerockens okrönte konung i Sverige - Jens Lindberg. Och signum är i hans fall långt mer än "bara" namnet under en låttitel. Lindberg är något så unikt som svensk garagerock personifierad.

Hans namn förknippas med gruppnamn som The Crimson Shadows, The Stomachmouths och The Wylde Mammoths, som alla hade en framträdande position inom 1980-talets svenska garagevåg. Musiker alldeles för unga för att själva ha upplevt de brittiska rhythm & blues- respektive de amerikanska garagebanden från mitten av 1960-talet.

Grupper som The Kinks, The Downliners Sect och The Pretty Things från England och The Music Machine, The Seeds och Love från Amerika lyftes fram som förebilder. Men, intresset stannade inte vid relativt kända namn, utan 80-talet kom att kännetecknas av de obskyras revansch. Plötligt blev de som kanske bara gjort en singel, tryckt i ett par hundra exemplar, de mest åtråvärda. Understödda av fanzine som Bomp Magazine, Larm och Ugly Things och skivutgåvor som Pebbles och Chocolate Soap For Diabetic fick en ung hungrig generation, som var less på den samtida musiken, upp ögon och öron för "The wild sound from past dimensions", som Mike Stax så talande uttrycker det.

Även i Sverige gick det att hitta bortglömda skatter. Minns en artikel om The Stomachmouths, där gruppen med emfas talar om betydelsen av The Stringtones från Karlskoga. Stringtones gjorde tre singlar 1965-66, varav b- sidan på debutsingeln - "Ode To Rhythm & Blues" - och a-sidan på sista singeln - "Don't Run And Hide" - är själva arketypen för vad ett seriöst garageband i 80-talet ville uppnå. Och med den av Lennart Persson och Ulf Lindqvist ihopsatta LP:n "Searching For Shakes- Swedish Beat 1965 - 1968" (Amigo, 1984) synliggjordes den svenska garagerockens rötter.

Det är mer än troligt att allt ovan påverkade Jens Lindberg.  Som medlem i några av de mest inflytelserika grupperna under 80-talet fick han, tillsammans med gruppmedlemmar som Stefan Kéry, Måns Månsson och Peter Maniette, tidigt utlopp för sin kreativa ådra. 

När 80-talet övergick i 90-tal och garagescenen mattades av tycktes Lindberg vara den enda som fortfarande höll fanan högt. Det är den uthålligheten som kommer till uttryck på "The Moon Was Full And So Was I". Skivan är en utomordentligt fin dokumentation över hur väl Jens Lindberg, och övrigt berörda musiker, tog hand om en musiktradition som alltför sällan ges publikt utrymme. 

Under decenniet före millenniumskiftet fanns Lindberg med i bland annat grupperna The Cliffhangers (1991), Blindshag (1992, 1995), The Freinds (1995), The Maharajas (1996), The Maggots (1997) och The Infidels (1997). Det är mestadels outgivet material från dessa grupper som samlats på "The Moon Was Full..." och Lindberg är kompositör/medkompositör till fjorton av skivans arton spår.

Det är en imponerande samling låtar av hög kvalitet. Visst hör man varifrån inspirationen hämtats och det dyker upp associationer till det engelska, amerikanska och svenska sextiotalet. Mest är det ändå en självständig kärleksförklaring och förståelse för den musik deras själsfränder spelade in trettio år tidigare. 

Pat Todd

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS

Blues Soul & Rock'n'Roll

(Beluga, 12"-ep)

Pat Todd visar sig inte bara vara en enastående låtskrivare, utan en likaledes enastående tolkare av andras musik. Jag förutsätter, att han här ger sig på sånt han själv lyssnar på då han lägger något på skivtallriken. Precis som titeln anger är det en samling sånger som ursprungligen hamnade i facken för Blues, Soul och Rock'n'roll och, vill jag tillägga, Rhythm and Blues. 

Urvalet är magnifikt och tillhör inte sånt man hört till leda. Visserligen finns Chuck Berrys "Promised Land" (Chess, 1964) med bland de sex coverlåtarna, men den kan jag å andra sidan aldrig tröttna på. Speciellt om den glöder så fint som den gör här i Todds version. I övrigt finns här Lightning Slims "Rooster Blues" (Excello, 1959), vilket kanske är skivans näst mest kända låt. El Pauling & The Royaltons "I'm A Cool Teenager" (Federal, 1960), Mickey & Sylvias "No Good Lover" (Groove, 1956), Louisiana Reds "Ride On Red, Rid On" (Roulette, 1963) och "Greyhound" med Merced Blue Notes, som spelades in någon gång mellan 1961-65. Den förblev outgiven till dess att engelska ACE Record gav ut den 2004 på samlingen "The Merced Blue Notes: Get Your Kicks On Route 99".

Det är ett stabilt band han har med sig Pat Todd. De båda gitarristerna Nick Alexander och Kevin Keller har varit medlemmar i The Rankoutsiders i evigheter, medan basisten Steven Vigh och trummisen Walter Phelan har funnits med på skivorna sedan 2018. Bandet är en helhet, och inte en solosångare med kompband, vilket är en förutsättning för att det skall låta så makalöst tajt. Inte bara tajt utan tajt på ett lössläppt och charmigt sätt. 

Att Todd och bandet kan tillföra något eget av andras låtar har de visat tidigare. På "Blood & Treasure" (Hound Gawd, 2016) plockar de upp två låtar av Lazy Lester: "Sugar Coated Love" (Excello, 1958) och "I Hear You Knockin'" (Excello, 1959) och sätter ihop dem till en helhet. På "The Past Came Callin'" (Hound Gawd, 2018) återfinns William Bells "Any Other Way" (Stax, 1962) och på "...there's pretty things in Palookaville..."gör de sin version av Tyrone Davis "Turn Back The Hands Of Time" (Dakar, 1970). 

Pat Todd & The Rankoutsiders arbetar i en tradition där blues, rhythm and blues, rock'n'roll och soul utgör fundamentet för deras existens som band. Då jag jobbade som radialborrare på en verkstad sa gubbarna alltid: om en maskin fungerar, rör den inte! Pat Todd & The Rankoutsiders är en sådan väloljad, välfungerande maskin som ingen/inget bör ändra på. Tack vare lojaliteten gentemot sitt gitarrtunga uttryck, låter de alltid mångsidiga och fulla av både energi och livsglädje. Det hörs att de gillar att spela. I de sista sekunderna på "Greyhound", skivans sista spår, hörs Todd sucka ett välmående Aaa. Det är precis så man känner efter att ha spelat igenom "Blues Soul & Rock'n'roll. Det är en coverskiva gjord med både finess och passion. Aaa...

Fotnot. Angående coverlåtar var jag, då jag först hörde "Tell Me Now" på "Blood & Treasure", övertygad om att det var en låt George "Shadow" Morton skrivit för The Shangri-Las. Det är en sång som gjord för det tidiga sextiotalets flickgrupper, såsom nämnda The Shangri-Las eller The Cookies, The Angels, The Shirelles....

The Maharajas

THE MAHARAJAS 

Floor Killers 

(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

Dalaplan

DALAPLAN
Du går aldrig ensam
(Beluga)

Inom rockmusiken har det alltid funnits desperata själar, vilka är en tillgång mer än en belastning. Det finns till och med en hel albumserie på drygt tjugo utgåvor, innehållande rock'n'roll och rockabilly från femtiotalet, under namnet "Desperate Rock'n'Roll". Men frågan är om inte Niklas Svensson - sångare , gitarrist och låtskrivare i gruppen Dalaplan - är den mest desperata av dem alla.

Efter 2016 års mycket fina "Det blir inte bättre än så här" är gruppen äntligen tillbaka. Man har bytt bolag och ligger numer på kvalitétsbolaget Beluga Records. Nytt bolag, men inget av gruppens sanslösa energi har gått förlorad. Dalaplan har kvar samma gapiga, ursinniga och ömsinta finess, jodå, precis så omfångsrik är deras musik, som då Gaphals gav ut deras tidigare album.

Niklas Svenssons texter är stundtals så fulla av vrede, ånger och ångest att det blir som att stirra in i en tonsättning av Edvard Munchs konst. Med ofta krampaktig förtvivlan slungar han ur sig orden och ackompanjeras av musiker som kan allt om hur själfull rock'n'roll skall låta, då den går mot tvåtusentalets tredje decennium. Svek och besvikelse i kärlek är det genomgående temat och musiken är, förutom tung, även gränslöst svängig, tajt och vitalt tuff. Ett alldeles extra plus till saxofonisten Anna Asp, som blåser musiken till ren Sonicsnivå.

Dalaplan har den där alldeles speciella förmågan att plocka det bästa ur rockmusikens alla genrer. Från femtiotalet och sextiotalet rock'n'roll och pop, via sjuttiotalets glam- och punkrock och vidare över åttiotalets garagerock har Dalaplan hämtat inspiration och byggt sin egna ljudbild. Man känner igen delarna, men helheten är helt deras egen.

Dalaplan är unika!

THE TROYES
Rainbow Chaser/Complete Recordings (1966-1968)
(Cicadelic Records, 2014)

I en källare i Battle Creek i Michigan, hemma hos organisten Lee Koteles, bildades sent 1965 gruppen The Troyes. Oense om vad man skulle kalla sig enades man till slut om The Troyes, som inget betyder men lät bra. Mer överens om vad man ville med sin musik var ändå medlemmarna, som fortfarande gick på high school.

Till en början övade Troyes in beatklassiker som "Twist and Shout" och "Louie Louie". Men gruppen tröttnade på att spela andras sånger och utvecklade snart sitt eget låtskrivande. Och talang för uppgiften fanns i massor. Man häpnar över idérikedomen, bredden och förmågan att så självklart alternera mellan psykedelia ("The Good Night", "Morning of The Rain"), garagerock ("Rainbow Chaser", "I'm Gone"), mollstämd pop ("Why", "Love Comes Love Dies") och amerikansk folkrock ("Change About", "Blanket of My Love"). Ljudbilden är fullständigt överrumplande med fritt spelrum för fuzzgitarr, farfisaorgel och stämsång.

Karriären satte fart med den egenbekostade debutsingel "Rainbow Chaser/Why" (Phalanx Records), som blev en lokal hit på sensommaren 1966. Ägaren till den nystartade etiketten Space Records, orkesterledaren Ray Anthony, fick upp öronen för gruppen och föll pladask för dess begåvning. I december samma år skickade han dem till Detroit för att i United Sound Studio spela in ett helt album. Från att tidigare mest ha uppträtt i mindre sammanhang fick Troyes göra tv-framträdanden tillsammans med namn som The Seeds, MC 5, Terry Knight and The Pack och större Battle of The Bands-tävlingar med band som Question Mark and The Mysterians och The Frost.

Space Records första utgåva blev en återutgåva av Troyes singel på Phalanx. Strax därefter släpptes ytterligare en singel, "Love Comes, Love Dies/Help Me Find Myself" (Space 7002), men Troyes kom aldrig att bli en nationell angelägenhet. Det inspelade materialet som var avsett att bli deras debutalbum släpptes aldrig. Någon gifte sig och skaffade barn, en annan blev skickad till Vietnam och på hösten 1968 var The Troyes bara ett minne.

Precis som de samtida banden The Liberty Bell och The Zakary Thaks var Troyes något av garagerockens crème-de-la-crème då det gäller genrens undervegetation. Jämförelsen med de båda Texasgrupperna ger en fingervisning om Troyes begåvning och i likhet med Liberty Bell och Zakary Thaks stannade inte deras storhet med bara en enstaka klassisk låt. Bland de tjugofyra inspelningar Cicadelic Records nu gett ut på "Rainbow Chaser/Complete Recordings", finns mer än väl material till vad skulle kunna ha blivit ett av de mest spännande albumen i det amerikanska sextiotalsarkivet.

Råttanson

RÅTTANSON
Full-Scale Shakeability
(Open Mind)

Det sitter en ung gitarrspelande slyngel på sitt pojkrum i Flen och spelar samma singel om och om igen. Ibland sänker han hastigheten från 45 till 33 varv för att lära sig ton för ton hur de lokala hjältarna i powerpopbandet The Hijackers burit sig åt då de spelade in "When I Get Home" (Super Stuff, 1986).

När man är som mest less på sin skivsamling dyker det, tack och lov, alltid upp en sån som Råttanson. En sån som återställer balansen och får en att innan ens ena sidans sista spår är slut redan längta efter andra sidans samtliga låtar. Sida A, sida B, sida A, sida B om och om igen...

Bakom det mindre smickrande namnet Råttanson döljer sig en ultrabegåvad filur vid namn Henrik Aspeborg, som inte bara skrivit samtliga låtar på "Full-Scale Shakeability", utan även spelar alla instrument, sjunger solostämman och samtliga körstämmor. Men, inte nog med det, karln är Vince Taylor, Seeds, Barracudas och Dave Edmunds i en och samma person. Samma intensitet som var kännetecknade för Seeds musik hittar man i "Wandering Black Hole", "Teenage Barbarian" och "Poor Beast, Marginal Man". Den luftigt sommarlätta och smått surfinspirerande lätthet som återfanns hos tidiga Baccarudas, f'låt Barracudas, finns även i "Light Summer Nights", "Two Thumbs Up" och "Blue Ticket". Den stirriga galenskap som gjorde Vince Taylor så spännande som artist fångar Råttanson alldeles utmärkt i "Bomb Carpets of Love".

Men Edmunds då? Nej, inte vad det gäller musiken. Men, kan ändå inte låta bli att tänka på Edmunds då han ensam i studion, intill besatthet, ville åstadkomma detsamma som Phil Spector lyckades med då han producerad Ronettes "Baby I Love You". Råttanson har med samma envishet återskapat stämningen från åttiotalet då den svenska garagerocken regerade och vars grupper finns representerade på den oumbärliga antologin "A Real Cool Time Revisited - Swedish Punk, Pop and Garage Rock 1982-1989" (Amigo, 2010).

Har redan hört sägas att "Full-Scale Shakeability" kommer att räknas till årets bästa skivor och är beredd att hålla med. Det obskyra Uppsalabolaget Open Mind har bara pressat upp trehundra exemplar av Råttansons suveräna debutalbum, så ni som vill ha en framtida klassiker till ett överkomligt pris får inte ligga på latsidan.

Att den från Flen härstammande Henrik "Råttanson" Aspeborg dragit i sig samma syremättade luft som medlemmarna i The Hijackers borde få garagerockkonnässören Steven Van Zandt att lyfta på bandanan.

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

The Vanjas

THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel)

Inte visste jag att den för mord dömde producenten Phil Spector haft permission och gjort ett besök i Stockholm. Hur skall man annars förklara The Vanjas inspelning "No Tomorrow Boy"? Visserligen kallade han sig under vistelsen i Sverige för Mikael Herrström, men så lättlurade är vi inte. Ingen annan än den storslagne Phil Spector kan väl ha producerat ett så magnifikt tonårsdrama som "No Tomorrow Boy".

Skötsam flicka möter pojke med tveksamt rykte. Ung kärlek som aldrig ämnat att vara uppstår och tar form av en West Side Story-/Grease-melodram med Phil Spectors alla dramatiskt musikaliska kännetecken. Inledningsvis några breda ekoklingande pianoackord och i bakgrunden anger bastrumman och en tamburin takten innan sångerskan Vanja "Vanja Lo" Renberg förklarar - och här kommer klockspelet in - hur oemotståndlig han är. Alla varningar om att det inte finns något imorgon med honom tänker hon strunta i.

Med rätta associerar man till Ronettes "Be My Baby"(1963) och "Baby I Love You"(-63) , Shangri-Las "Leader of The Pack"(-64), Crystals "He's a Rebel"(-62) och Shirelles nervösa undran 1960 "Will You Love Me Tomorrow" - om vi går hela vägen ikväll, kommer du då att älska mig imorgon? - skriven av mästarna Carole King och Gerry Goffin. Men även en senare artist som Debbie Harry måste väl le igenkännande, hon höll ju liv i genren under sjuttiotalet.

The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".

Det finns många som kan sjunga och så finns det de som förutom att de har en bra röst även kan levandegöra en sång. De som med inlevelse förmår lyssnaren att bli en del av det musikaliska sammanhanget. Vanja Renberg tillhör den senare gruppen sångare. Men, ingen människa är en ö. Bakom Vanja återfinns tre suveränt passionerade musiker med stora kunskaper om rock'n'roll, rhythm & blues, soul, punk och pop.

B-sidans "Push It" är rock'n'roll från garaget av det slag Vanjas skämt bort oss med på sitt debutalbum "The Vanjas Sings And Plays Rock'n'Roll". Gruppens musiker är här förstärka med handklappningar och en stor fet Hammondorgel. Det kan bara inte bli fel.

The Vanjas visar än en gång att de är det roligaste som hänt Musiksverige på mycket länge!

The Vanjas

THE VANJAS
Rosengrens Skafferi
Konsert, lördag 160903

Stockholmsgruppen The Vanjas var ett av alla de cirka 200 band och artister som medverkade på årets evenemang Live At Heart, som pågick i Örebro från onsdag 31 augusti - lördag 3 september.

Tre suveräna framträdanden hann gruppen med och jag hade nöjet att bevista samtliga. Det första, tjugo minuter utomhus på fredageftermiddag, var en övertygande föraning om vad gruppen skulle kunna prestera kvällstid inomhus. Och redan samma kväll stod de på Clarion Hotels barscen, vilket är en av stans bästa scener, och avväpnade publiken fullständigt med sin fräcka musik och uppseendeväckande framtoning.

Av alla framträdanden som därefter återstod på Live At Heart fick Vanjas spelning på Rosengrens Skafferi, lördagkväll kl 21.00, absolut högsta prioritet. Ingen annan jag tidigare sett på festivalen hade ens varit i närheten av den energi gruppen kunde frambringa.

Med ett självförtroende lika övertygande som det Chrissie Hynde visade upp då jag såg The Pretenders på Marquee i London 1979 och en utlevelse motsvarande den Tina Turner jobbade upp då hon fortfarande delade scen med Ike, tog Vanjas sångerska - Vanja Lo - scenen i besittning på ett till bristningsgränsen packat Rosengrens Skafferi.

Det låg förväntan i luften och med en attityd av Här-är-det-vi-som-bestämmer och en inställning att Nu-jävlar-skall-ni-få-se-något-ni-aldrig-sett-tidigare exploderade Vanjas i stenhård 60-talsgaragerock. Allt enligt samma modell som gjort Tacomagruppen The Sonics till genrens okrönta kungar och i förhållande till efterföljande traditionsbevarare som The Detroit Cobras står sig Vanjas utmärkt i konkurrensen.

Beträffande Vanjas scenuppträdandet måste man gå tillbaka till 1965 och gruppen som då kallades "Svenska Mästare i Hålligång" - The Hep Stars - för att få något att jämföra med. Jag antar att några rynkar på näsan vid jämförelsen, men glöm sånt som "I Natt Jag Drömde" och allt annat trams Hep Stars gjorde efter singelutgåvan "Should I". Fundera istället över varför Greg Shaw vintern -76/-77 i BOMP! skrev: "Hep Stars were the first Swedish group I discovered some 5 years ago, and I thought their live album was just amazingly good....There is a tremendous live atmosphere on the album, one of the best ever captured on wax".

1965 var det Hep Stars ohämmade scenshow som gav publiken en upplevelse utöver det vanliga. Jodå, tro mig, jag var där! Idag, femtio år senare, står Vanjas för det mest spektakulära man kan se på en svensk scen. Helt enligt den amerikanska showbiz-traditionen bjuder gruppen på långt mer än "bara" sin musik. De av er som älskar att se inspelningen av James Brown från T.A.M.I. Show 1964, då han upprepade gånger faller på knä och gråter i "Please, Please,Please" - varvid en av medlemmarna ur hans Famous Flames rusar fram och lägger en mantel över hans axlar och leder bort honom - kommer med största sannolikhet att uppskatta även The Vanjas.

Som en programförklaring var man historiskt står rent musikaliskt skickade gruppen in låten "Little Latin Lupe Lu". Men inte såsom Righteous Brothers gjorde den i original utan mer i stil med den ösiga version Mitch Ryder & The Detroit Wheels spelade in. Och tar man bort orgeln ur Detroit Wheels inspelningar av "Little Latin Lupe Lu" och den sanslöst attackerande "Jenny Take A Ride/C C Rider" så får man prototypen för Vanjas kraftfullt hårdsvängande musik.

Vanjas geniala motto är att ständigt öka tempot och aldrig någonsin ge publiken minsta chans till återhämtning. Då den främre publiken efter ett par låtar forfarande sitter ner, ler sångerskan och frågar om de aldrig tidigare varit på en rockkonsert. När alla halvvägs genom spelningen i princip äter ur hennes hand konstaterade hon helt riktigt "vi har krossat allt motstånd ännu en gång!".

Som avslutning på en av de tre konserterna gruppen gav i Örebro förklarade Vanja Lo frankt att "det är vi som slår hårdast!" Jag tror ingen av oss som efter femtio minuters hårdmangling lämnade Rosengrens Skafferi tvivlade det minsta på sanningshalten i påståendet.

Tack till signaturen Modsoul49 som förstod att tillfället måste dokumenteras.

The Reverberations

THE REVERBERATIONS
Mess Up Your Mind
(Screaming Apple)

Alla musikstilar har utövare bestående av såväl förnyare som traditionalister. Den ena är inte bättre än den andra - entusiaster av båda sorter behövs. Bland nu verksamma inom garage- och psykgenren, med rötterna i sextiotalet, så ansluter sig den amerikanska gruppen The Reverberations helhjärtat till den senare kategorin.

Personligen är jag inte det minsta intresserad av coverband, vars repertoar huvudsakligen består av så kallade godingar från sextiotalet. Att köpa en skiva av det slaget är uteslutet. Nostalgi är rena döden och har absolut inget med värnandet av en tradition att göra.

Precis lika lite som de svenska garagekungarna The Maharajas gör det, vars influenser är desamma, lika lite befinner sig Reverberations på den nostalgiska dynghögen. Tvärtom, båda dessa grupper visar med största respekt istället hur man håller en tradition levande. Att förfalla till osjälvständig efterapning vore under deras värdighet.

Hemmahörande i Portland, Oregon, har Reverberations en del att leva upp till. Både The Kingsmen och till viss del The Lollipop Shoppe - kända för hårdföra alster som "Louie Louie" respektive "You Must Be A Witch" - var verksamma i deras hemstad för så där femtio år sedan. Och det förpliktigar.

Gitarristen och sångaren Dave Berkham står som ansvarig för samtliga elva låtar på "Mess Up Your Mind" och hans kompositioner briljerar i både elegans och stilkänsla. Reverberations vet hur det lät i det amerikanska garaget på sextiotalet och hur det måste låta idag för att vara trovärdigt.

Garagerocken har en tidsmässig början men, liksom alla andra musikgenrer, inget slut. Reverberations och deras gelikar håller den vital, levande och ständigt aktuell.


Fotnot 1.
Lollipop Shoppe kom ursprungligen från Las Vegas och började där sin karriär som The Weeds 1966. För att komma undan militärtjänst tänkte medlemmarna i Weeds ta sig till Kanada. På vägen fastnade de i Portland, bytte namn till Lollipop Shoope, fick skivkontrakt, skrev historia och blev förebild av det absolut finaste slaget för grupper som The Reverberations.

Fotnot 2.
Den intresserade hittar Reverberations "Mess Up Your Mind" och mycket annat spännande hos: http://punkrecords.se

ZAKARY THAKS

ZAKARY THAKS
It's The End / The Definitive Collection
(Big Beat)

När jag lägger samlingen "It's The End /The Definitive Collection" med Texasgruppen Zakary Thaks i cd-spelaren kommer jag plötsligt att tänka på den ukrainske stavhopparen Sergej Bubka. Det var hans förmåga att alltid överraska världen med ständigt nya världsrekord som får mig att göra jämförelsen. Vet inte om medlemmarna i Zakary Thaks ägnade sig åt någon form av idrottslig aktivitet, utan istället är det den långsökta likheten i deras förmåga att oavbrutet gräva fram högklassigt och tidigare outgivet inspelat material som slår mig med häpnad.

Den nu aktuella Big Beat-samlingen är den tredje jag köper med gruppen. Moxie Records utgåva "Texas Legendary Group The Zakary Thaks" från 1980 innehåller gruppens samtliga singlars a- och b-sidor och var mitt första möte Zakary Thaks. Sex singlar utgivna mellan 1966 och 1969 bestående av Merseybeat, folkrock, fuzzdränkt garagerock och psykedelia. Samtliga tolv låtar är, med ett par undantag, skrivna inom gruppen och av imponerande hög klass. Inte minst med tanke på medlemmarnas unga ålder, då de vid debuten - "Bad Girl" - endast var femton till sexton år gamla och när "Outprint" gavs ut 1969 knappt tjugo år fyllda!

För fem år sedan släppte det utmärkta bolaget Cicadelic Records samlingen "Passage To India", med anledning av den då just upphittade och tidigare outgivna inspelningen med samma namn. Inspirerade av Beatles album "Revolver" och då främst George Harrisons fascination för sitar, spelades "Passage To India" in på överbliven studietid vid samma tillfälle då Zakary Thaks var i studion för att spela in "Won't Come Back", som 1967 blev a-sida till deras tredje singel. Med sina österländska influenser är "Passage To India" en sensationell sång som för tankarna till det bästa Arthur Lee och Love spelade in. Ansvaret för att den aldrig gavs ut var inte gruppens utan det faller tungt på deras manager - och tillika deras skivbolag J-Beck Records ägare - Carl Becker, som inte alls förstod inspelningens storhet:

- You cats are kidding me, right? I'm not putting that song out!"

Engelska Ace/Big Beat gav 2013 ut singeln "She's Got You", inspelad 1966 och aldrig heller tidigare utgiven. Den är kopplad med ölreklam på b-sidan - "THE ZAKARY THAKS sing for JAX BEER". A-sidans "She's Got You" är pulserande garage-rhythm & blues av det slag svenska The Friends var mästare på, medan b-sidan inledningsvis mer lutar åt amerikansk folkrock, övergår i en sensuell kvinnoröst som förklarar vårt behov av Jax Beer och avslutas med fuzzriffet från "Face To Face".

Lika sensationell som "Passage To India" var på Cicadelicutgåvan 2010 är den nyligen återfunna "It's The End". En suveränt melankolisk beatballad som spelades in samtidigt som "She's Got You" och den Merseybeatinfluerade "Please". Den senare kom att bli b-sida till "Won't Come Back", medan både "She's Got You" och "It's The End" hamnade i karantän i över fyrtiofem år.

Förutom de sex singlarna innehåller Big Beat-utgåvan även "She's Got You", alternativa versioner respektive stereomixar på fyra av de tolv singelsidorna, tre låtar inspelade tillsammans med Mike Taylor, sångare i de samtida Bad Seeds, och utgivna som Michael av J-Beck 1967. Och så naturligtvis "It's The End" som är den verkligt stora behållning, i alla fall om man redan har någon tidigare samling med gruppen.

Likt publiken som förväntade sig att stavhopparen Bubka ständigt skulle nå högre höjder, hoppas jag numer att Zakary Thaks skall fortsätta överraska med ytterligare outgivet inspelat material. Om så blir fallet är jag helt övertygad att dess kvalitet med lätthet svingar sig upp till samma höjder som allt annat de spelade in, ty Zakary Thaks har än en gång bevisat att de saknade förmågan att göra någon undermåligt eller ens halvhjärtat.

THE SADIES

THE SADIES
ARCHIVES Volume 1- Rarities, Oddities and Radio 1995-2015
(Moi J'Connais)

I vanliga fall brukar en skiva med en titel som "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" hitta sina köpare främst hos de som redan har allt med gruppen/artisten som står för musiken bakom skivans titel. Men, låt inte lura er. En bättre introduktion till den musikaliska värld som är The Sadies alldeles speciella går inte att hitta.

Visst handlar det, med några få undantag, om aldrig tidigare utgivet arkivmaterial såsom demos, outtakes och radioinspelningar. Undantagen utgörs av ett par tidiga singelspår innan gruppen var under kontrakt med vare sig Bloodshot eller Yep Roc Records. Trots att det mesta av materialet tidigare varit opublicerat låter det ändå inte det minsta förlegat, outvecklat eller kvalitetsmässigt i sådant skick att det bästa hade varit om det stannat i arkivet.

Tvärtom!

Med generöst vidöppna armar bjuder de båda gitarristerna, och tillika bröderna, Dallas och Travis Good, basisten Sean Dean och trumslagaren Mike Belitsky in lyssnaren på en upplevelse totalt oförutsägbar, där inget musikaliskt uttryck tycks främmande för gruppens medlemmar. Med övertygelse, stilkänsla och djup förståelse, oavsett vilken genre de tar sig an, pendlar Sadies obehindrat mellan country, rock'n'roll, countrygospel, pop, garagerock, klezmer, surf, punk, ragtime och psykedelia. Har jag glömt någon stilart, så behärskar de med säkerhet den också.

The Sadies består av fyra musiker som aldrig stannat upp, aldrig gjort något halvhjärtat och alltid lyckats hålla kvar det som kanske är det allra, allra viktigaste - känslan. I sjutton års tid har gruppen släppt, med den här inräknat, elva album i eget namn, kompat artister som Neko Case, Andre Williams, Jon Langford, John Doe och The Good Family på ytterligare sex album, utan att någonsin förlora vare sig fräschör eller vitalitet. Gruppens senaste ”riktiga” album - ”Internal Sounds” (2013) - är en fräck och uppkäftig uppvisning i hur långt ifrån stagnation Sadies befinner sig.

De som kan ta till sig devisen att all musik kan, med rätt inställning och känsla, göras bra har definitivt en bundsförvant i Sadies. Inte sedan då jag först hörde de tidiga skivorna med Mothers of Invention har jag hört så formidabla kast mellan genrer. Det är möjligt att Sadies inte alls känner igen sig i jämförelsen, då Frank Zappas grupp var långt mer halsbrytande experimentell, men den befriande lekfullheten och förmågan att behärska så många olika stilarter, till vilka man också förhåller sig fritt, är densamma.

Sadiesutgåvan "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" ger fullständig rättvisa åt en av populärmusikens mest intressanta grupper. Det lär dessutom finnas flera hundra outgivna inspelningar i gruppens eget arkiv, så förhoppningsvis kommer det spännande bolaget Moi J'Connais inom en snar framtid att förse oss med ytterligare volymer.

German Measles Vol 1 & 2

GERMAN MEASLES
Volume 1 & 2
(Cree Records)

Med sin helhjärtade satsning på att återutge country, folkmusik, blues, rhythm & blues, rock'n'roll, rockabilly, ja egentligen all folkligt förankrad musik från främst första hälften av nittonhundratalet, har Bear Familys Richard Weize nått en unik position som både folkbildare och arkivarie. Med självironi påpekar han: "I'm a collector and I'm crazy" och hans samling på över fyrtio tusen vinylskivor ger stöd för påståendet.

För att komma bortom rotmusikens osynliga tidsgräns, någonstans i skarven mellan femtio- och sextiotalet, har nu Bear Family skaffat sig underetiketten Cree Records, vars tidsspann skall sträcka sig från sextiotalet och fram till idag. Ambitionen är att bredda utbudet och släppa in genrer som sextiotalsbeat, psykedelia, reggae, ska, sjuttio- och åttiotalssoul. Och mest naturligt är att börja med Tysklands egna gedigna och spännande rock- och pophistoria.

Betydelsen av hur Hamburgs syndigaste stadsdel, St. Pauli, fostrade en hel generation engelska rockmusiker är lika oomtvistlig som Liverpools förtjänster beträffande Merseybeatmusiken, Memphis för först rock'n'roll - Sun Records - och sedan för soul - Stax - och San Francisco för psykedelia. Hamburg toppar listan på platser där man önskar att man hade varit under det tidiga sextiotalet.

Det var billigare för Hamburgs nöjesarrangörerna att ta in okända engelska rockgrupper som kopierade svart rhythm & blues än att flyga över de amerikanska originalen. För en sunkig sovplats, minimal betalning och närhet till sprit, piller och sex utan skyldigheter maratonspelade unga engelska musiker nätterna igenom på Reeperbahns klubbar.

Det tycktes finnas ett obegränsat behov av rock'n'roll och musiker som kunde ”mach schau” - make show. Tyska ungdomar satt på parkett när sextiotalet skrev rockhistoria. Och det är alla dessa engelska artister, varav Beatles kom att bli de mest kända, som främst stod som förebilder för de grupper som finns representerade på Cree Records utsökta vinylutgåvor "German Measles Vol. 1 - Flames Of Love: '60s Garage & R&B From Germany" och "German Measles Vol. 2 - Sun Came Out At Seven: '60s Mod, Pop And Freakbeat From Germany".

Understödda av de tyska beatkonnässörerna Hans-Jurgen Klitsch, Alfred Hebing och Werner Voran har Mike & Anja Stax, från prestigefyllda musikmagasinet Ugly Things, gjort ett urval som måste vara den fräckaste, coolaste och tuffaste rockmusik som spelats in i Tyskland. Och till skillnad mot omslagstexten i den lysande Bear Familyserien "SMASH...! BOOM...! BANG...! - Beat in Germany", som är på tyska, kan här även den engelskläsande njuta av både bild och text.

Visst finns det ett och annat namn man känner igen - typ The Lords och The Boots - men sen är det i det närmaste obskyra namn rakt igenom och tanken på hur tomt ens bankkontot skulle bli om man fick för sig att införskaffa originalen gör utgåvan och dokumentationen än viktigare.

Med paret Stax som ciceroner tas vi med på en sjuhelsikes åktur bland råtuffa maracasskakande rhythm & blues-slynglar, fuzz- och freakbeatfanatiker och sprakande psykedeliska innovatörer. Band som Kinks, Creation och Pretty Things förförde den tyska ungdomsgenerationen och det är alltid lika upphetsande och spännande att, som här, få tillgång till rockmusikens undervegetation. De som fick nöja sig med bara lokal framgång, om ens det. De som lyckades ge ut en eller ett par föga framgångsrika singlar och under den korta vistelsen i en studio ändå skapade de magiska två och en halv till tre minuter som nu femtio år senare fortfarande fascinerar.

Det är så den nystartade etiketten Cree Records väljer att presenterar sig, för som alltid är endast det bästa gott nog för den "galne" skivsamlaren utanför Bremen.

THE LEN BRIGHT COMBO
Puben Lexington, London 131206

Med anledning av att engelska Fire Records nu återutger The Len Bright Combos två album - "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo" (Mars 1986) och "Combo Time!" (Okt. 1986) - så återförenades gruppens tre medlemmar för en spelning fredagen den 6 december. Drygt tjugofem år efter uppbrottet är platsen för den oväntade händelsen övervåningen på Londonpuben The Lexington i närheten av tunnelbanestationen King's Cross St. Pancras.

Trots att jag inte är troende så betraktar jag det ändå som något av Guds försyn att informationen om spelningen nådde mig i tid. Samtliga biljetter såldes via internet och när dörrarna öppnades klockan åtta fanns det inte längre någon möjlighet att komma in om man inte varit förutseende nog att köpa biljett innan.

Då låtskrivaren, sångaren och gitarristen Eric Goulden, mer känd som Wreckless Eric, basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand pluggade in prick halv tio var stället packat och volymen så hög att man inte kunde uppfatta, i alla fall inte längst fram till höger där jag placerat mig, vilka de tre första låtarna var.

När väl ljudet justeras till en nivå där även sången hörs framträder också all den elegans som präglar Len Bright Combos två album. Utan tillstymmelse till musikaliska begränsningar rör sig gruppen obehindrat mellan Gouldens charmiga, roliga och oftast snygga melodier och hans stundtals så våldsamma gitarrspel att en ung Pete Townshend skulle ha rodnat av avund.

I Russ Wilkins och Bruce Brand, båda tidigare medlemmar i Chathambandet The Milkshakes, har Eric Goulden ett par verkliga själsfränder. Från att ha varit något av Stiff Records gossen Ruda, där bolaget betraktade honom som sin akilleshäl och inte riktigt visste vad de skulle göra med den begåvade, men oftast onyktre, Wreckless Eric, blommar Gouldens genialitet fullständigt ut tillsammans med Wilkins och Brand. Talande är att för åttiofem (85!) pund styck, vilket även inkluderade lokalhyra, spelade gruppen in två av åttiotalets mest dynamiska och spännande skivor!

När nu medlemmarna åter träffas visar sig Len Bright Combos vidsynta minimalism - jodå, gruppen är precis så motsägelsefull som uttrycket antyder - vara helt intakt. På ett underbart sätt förenas smått och stort, träffsäkra melodier mynnar stundtals ut i ren distorsion och som allra bäst är det då osäkerheten om vad som komma skall är som störst. Det är den gemensamma viljan att hålla tyglarna så lösa som möjligt, och inte låsa in sig i alltför snäva ramar, som är grundelementet i Len Bright Combos musik.

Bäst förklaras gruppens musik av Goulden själv:

”We were used to being derided; I think we actually liked it. It was the eighties - we played in front of people with big hair. We were too psychedelic for the rockabilly gang, not pure enough for devotees of garage, and too earthy for the indie crowd.”

Det lär ha funnits spelningar på åttiotalet där även de mest hängivna fansen skrek till gruppen att de skulle ta sig samman. Själv älskar jag varje minut av det gränslösa och hämningslösa uttryck som ÄR Len Bright Combo. De skall och kan helt enkelt inte låta på något annat sätt och trots en och annan minneslucka hos medlemmarna syns ingen märkbar oro eller nervositet. Tvärtom är de spontana, roliga, generösa och sparar inte på krutet för att göra kvällen minnesvärd.

Naturligtvis hämtades det mesta av materialet från gruppens två skivor och så här såg kvällen ut:

You're Gonna Screw My Head Off *
All Charm **
Julie
Comedy Time **
The Golden Hour Of Harry Secombe *
Selina Through The Windshield *
Green Door
Ticking In My Corner **
Pleasant Valley Wednesday **
(Swimming Against) The Tide Of Reason **
The House Burned Down **
Young, Upwardly Mobile....And Stupid *
Sophie (The Dream Of Edmund Hirondelle Barnes) *
Someone Must've Nailed Us Together *
Shirt Without A Heart *

Extranummer:
Take The Cash
Mona

Extranummer:
You're Gonna Screw My Head Off *


* Från "The Len Bright Combo Presents The Len Bright Combo By The Len Bright Combo"
** Från "Combo Time!"

FOTNOT
För den noggranne måste jag erkänna att jag är osäker exakt under kvällen Russ Wilkins version av Shakin' Stevens "Green Door" framfördes. Och för att vara helt korrekt så gjorde Jim Lowe with The High Five sången redan 1956, alltså 25 år innan Stevens spelade in den.

Tredje sången "Julia" bör, ljudet var som sagt väldigt högt, ha varit den som återfinns på Captains Of Industys enda album ”A Roomful of Monkeys” (1985)

"Take The Cash" från ”The Wonderful World of Wreckless Eric” (1978) var den enda sång som fick representera Wreckless Eric-perioden.

Bo Diddley lånade säkert med glädje ut sin "Mona"

The Maharajas

THE MAHARAJAS
Black Box / B-Files
( ChaPuta Records)

Den svenska traditionen av gitarrbaserad instrumentalrock går tillbaka till det tidiga sextiotalet, men för The Maharajas räcker det med b-sidan på den nya singeln för att de skall sälla sig till det övre skiktet av genrens utövare.

Staffan Berggren i Shanes kunde skriva gitarrdominerad instrumentalmusik på sextiotalet. På Kenny Håkansson och Kebnekajses första Lp "Resa Mot Okänt Mål" från 1971 finns flera fantastiska gitarrinstrumentaler, medan Robert Johnson & The BottleUps Ep "Boppalina Goes West" innehåller några av åttiotalets bästa svenska instrumentalinspelningar. Och nu visar sig även The Maharajas, med lätthet och liksom bara i förbifarten, kunna uppbringa samma pondus som Link Wray, Dick Dale, Hank B. Marvin och svenskarna Berggren, Håkansson och Johnson.

Den utsökta "B-Files" är en tolkning av "X-Files Theme" - ledmotivet till tv-serien Arkiv X - gjord med sextiotalspunkens och garagerockens allra bästa kännetecken och ingredienser. Och så övertygande och fristående gentemot originalet att man egentligen kan säga att det är en av gruppens egna kompositioner.

Om den begåvade låtskrivaren och Shanesgitarristen Staffan Berggren kommit under den excentriske ljudteknikern och producenten Joe Meeks inflytande 1963 skulle hans tidiga instrumentalkompositioner uttrycksmässigt kunna ha låtit som The Maharajas "B-Files".

När svenska gitarrgrupper under det tidiga sextiotalet gjorde lama instrumentalversioner av gamla skillingtryck och schlagers, typ Violents "Kors På Idas Grav" och " Alpens Ros", Tigers "Plättlaggen", Balubas "Gärdebylåten" satt Staffan Berggren hemma och skrev fräck, westerninspirerad instrumentalmusik som "The Ripper", "Banzai", "Gunfight Saloon", "Gun Rider" och "Pistoleros". Varav den sistnämnda är ett mindre mästerverk, vars ödesmättade och vemodiga melodi Quentin Tarantino säkert kan bygga en hel film runt.

För några år sedan släppte The Maharajas Ep:n "Sucked Into The 70's" och lika initierad som gruppen visade sig vara i pubrockens uttryck, lika bevandrad tycks man vara i hur instrumentalrock skall låta. Ge oss därför gärna en hel Ep med bara instrumentala alster. Någon borde faktiskt ta sig an Berggrens "Pistoleros" och just nu kan jag inte tänka mig några mer lämpade än The Maharajas.

Även fast a-sidans ”Black Box”, med sin kompromisslösa Nuggetskänsla, är som hämtad ur det tuffa amerikanska sextiotalsgaraget, är det ändå ”B-Files” jag inte kan sluta spela.

RORY STORM & THE HURRICANES

RORY STORM & THE HURRICANES
Live at the Jive Hive, March 1960
(Rockstar)

"Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet" upprepade ständigt Farbror Barbro i NileCity. Den som likt Johan Rheborgs rollfigur är audioperfektionist kan sluta läsa nu. Detsamma gäller de som störs av en och annan falsk ton eller missad takt.

Liverpoolgruppen Rory Storm and the Hurricanes nyligen framgrävda liveinspelning, gjord strax norr om Liverpool i St. Lukes Hall i mars 1960, hittar istället sin publik hos sådana som jag. Lyssnare som inte fäster stor vikt vid vare sig ljud eller eventuella musikaliska brister hos en artist eller en grupp. Det överlägset viktigaste är att känslan finns.

Rory Storm & The Hurricanes har gått till historien som den grupp varifrån Beatles, i augusti 1962, hämtade sin nye trummis efter att ha sparkat Pete Best, så även Beatlessamlare och -forskare kan räknas som skivans målgrupp.

Ringo anslöt sig till musikerna kring Rory Storm redan 1959, då de spelade skiffle och kallade sig The Raving Texans. Han skall alltså vara mannen bakom det mycket yviga och bullriga trumspelet som, helt olikt det spel han senare skulle åstadkomma i Beatles, får fritt utlopp på the Jive Hive några år innan allas blickar riktas mot Liverpool. Och t.o.m innan Allan Williams började skicka grupper till Bruno Koschmiders klubb Kaiserkeller i Hamburg. Själv menar Ringo att inspelningen är gjord efter att han lämnat gruppen och alltså med en annan trummis. Och han bör ju naturligtvis veta om han spelar eller inte. Men, är han verkligen säker på tidpunkten?

Liksom Beatles tillhörde Rory Storm and the Hurricanes de verkliga pionjärerna inom det som skulle komma att kallas Merseybeat. De var också, strax efter Tony Sheridan & The Jets, The Seniors och The Beatles, bland de engelska artister som först tog sig till Hamburg för nattlånga spelningar i horkvarteren runt Grosse Freiheit.

Hur tidigt och primitivt allt var berättar Hurricanes gitarrist Johnny "Guitar" Byrne för journalisten och författaren Spencer Leigh i boken "Twist And Shout" (Nirvana 2004). Transporterna till olika spelningar gick oftast via allmänna kommunikationer:

"Our transport used to be the 61 bus to the Stanley Road junction where we would meet Ringo standing by the roundabout with a snare drum or a washboard. We'd all jump on the L3 bus to St Luke' s Hall. We'd have problem fitting the tea-chest with the broom-handle under the stairs. When we got there, the stars of the show, we'd have to disgorge ourselves from the bus, complete with the tea-chest bass and snare drum."

Övergången från skiffle till rock'n'roll mottogs inte av den duffelklädda publiken på klassiska Cavern Club med någon större entusiasm. Jazz, tradjazz och skiffle var istället vad man kom för att höra. Rory Storm hade med sina olika grupper spelat skiffle på Cavern under nästa ett år när han, tillsammans med Hurricanes, den 17 januari 1960 öppnar kvällen med Jerry Lees "A Whole Lot Of Shakin' Going On". Under visslingar och burop fick gruppen lämna scenen.

Men, det skulle inte dröja längre än till 25 maj samma år innan verkligheten kom ifatt Cavern Club, då de arrangerade sin första "Rock Night" och som upprättelse lät Rory Storm & The Hurricanes vara kvällens huvudnummer. Som förband spelade Cass & The Cassanovas, vilka senare döpte om sig till The Big Three.

Om vi skall tro att inspelningen på The Jive Hive är från mars 1960, så bör det vara ganska exakt så de lät den där historiska kvällen då Cavern Club förändrades från att vara ett tillhåll för jazzentusiaster till att bli ett Mecka för älskare av popmusik.

När the beat boom exploderade under sextiotalet fanns 400 pop- och rockgrupper bara i Liverpool, varav cirka 125 kunde spela samma (!) kväll i och runt staden. Rory Storms "Live at the Jive Hive" är unik då den, trots mångfalden av band, är den enda hela konsert som finns dokumenterad före 1963.

Det som talar för att inspelningen är gjord tidigt 1960, med eller utan Ringo bakom trummorna, är låtmaterialet: Vince Taylors "Brand New Cadillac" från 1959, Cliff Richard & The Drifters "Jet Black" och "Don't Bug Me Baby" (egentligen Milton Allen 1957, men jag förutsätter att Storm lyssnat på Cliff) 1959, Bobby Bare som Bill Parsons i "All American Boy" var en megahit tidigt 1959 i USA och en mindre hit i England på våren samma år. Resten är femtiotalsrock'n'roll av mer känt slag: Everlys "Bye Bye Love", Orbisons "Down The Line", Presleys ("You're So Square) Baby I Don't Care", Cochrans "C'mon Everybody" och "Something Else", Perkins "Honey Don't" och Otis "Willie And The Hand Jive". Alltså inget som gavs ut efter mars 1960.

Personligen tror jag att den angivna tidpunkten stämmer, men att Ringo inte var närvarande just den där kvällen. Det finns inget av trumspelet som påminner det minsta om hur han senare lät med Beatles. Och lyssnar man på de få studioinspelningar som finns med Rory Storm - singlarna "Dr Feelgood/I Can Tell" (Oriole, 1963) och "America/Since You Broke My Heart" (Parlophone, 1964) samt "Beautiful Dreamer" från samlingsskivan "This Is Merseybeat Vol. 1 (Oriole, 1963) - så lät gruppen efter att Ringo lämnat den, åtminstone på debutsingeln, mer tidig sextiotals-rhythm & blues än femtiotals-rock'n'roll. Inget av gruppens studiomaterial finns heller med på "Live at the Jive Hive".

Nu spelar det egentligen ingen som helst roll exakt när musiken är inspelad. Det är ändå en intressant inspelning som representerar början på den tid då den moderna popmusiken föddes. Den vars ljudbild den produktive garagemusikern Billy Childish, i alla sina olika gruppkonstellationer, tycks ständigt besatt av att kunna återge så autentiskt som möjligt. Rory Storm & The Hurricanes, såsom de kommer till uttryck på "Live at the Jive Hive, March 1960", är den sanna förebilden för senare grupper som The Milkshakes och The Kaisers.

Pat Todd & The Rankoutsiders

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
14th & Nowhere...
(Rankoutsider Records)

Pat Todd är en av rockmusikens slitvargar. Opåverkad av musikaliska trender och nycker fortsätter han att hålla rockmusikens fana högt. Först under tjugo års tid som frontfigur för gruppen Lazy Cowgirls och sedan mitten på 2000-talet som den drivande kraften bakom Pat Todd & The Rankoutsiders.

Passande nog inleder han "14th & Nowhere..." med den glödheta "Carry'n A Torch". För nog brinner det en eld i Pat Todd och har så gjort i över trettio år. Han plockade upp facklan i början på åttiotalet och har därefter konsekvent och passionerat hållit de bästa rock'n'roll-traditionerna från femtio-, sextio- och sjuttiotalet vid liv.

Det är fem år sedan hans senaste album, "Holdin' Onto Trouble's Hand" (2008), men nästan inget har förändrats. Samma attityd, samma mix av punkenergi och snygga melodier - ofta med ett stänk av vemodiga countryinfluenser - till vilka hans röst passar utmärkt. Kort sagt, karln sjunger utomordentligt bra.

Pat Todd kan sin rockhistoria. De inledande "California Sun"-trummorna i "Dancin' To A Pack Of Lies" är lika avväpnande nu som då The Rivieras erövrade mitt hjärta för femtio år sedan. Och nog måste väl det tidiga sjuttiotalets Keith Richards le igenkännande när han hör introriffet till "Back To The Wind".

Naturligtvis faller jag pladask för den charmiga "Known To Stumble/Known To Fall" och dess baktunga countryrockgung. Handklappningar under en skränigt snygg melodi har jag ju aldrig kunnat värja mig mot.

Att det stundtals - speciellt mycket i ”You And Your Damn Dream” - låter både Phil Seymour och Dwight Twilley om Todd kanske beror på att producenten Earle Mankey, som ju jobbat med bl a Paley Brothers, The Pop, 20/20 och The Long Ryders, har ett finger med i spelet. Tack för det!

Hyllningen till Elvis i "Didn't Have To Die" är en historia värdig Alex Chilton, medan de som gillade Ramones ”Pet Sematary”, skriven till filmatiseringen av Stephen Kings bok med samma namn, borde finna sig väl tillrätta med "Small Town Rock Ain't Dead".

Men, den viktigaste lärdomen har nog Todd hämtat från Sam "keep it simple boys" Phillips. Ty i Todds musik finns samma befriande enkelhet som hos rockmusikens urfäder, de som i den lilla studion på 706 Union Avenue i Memphis fick lära sig att inte krångla till saker och ting i onödan.

För, som Pat Todd själv uttrycker det, ”...what moves the heart can be a tricky business.”

För de som, liksom undertecknad, längtar efter mer finns även den här trevliga singeln att införskaffa:

http://ghosthighwayrecordings.bandcamp.com/album/pat-todd-the-rankoutsiders

Ja, ni hör ju hur förbaskat bra det låter!

PHOEBUS BEAT CLAN
Reincarnation Of The Circle Melts The Wheel
(De:Nihil)

Det var den fräcka Joe McDonald-looken på omslaget som gjorde mig nyfiken. Men, där slutar också de direkta likheterna med Country Joe & The Fish. Möjligtvis kan man säga att deras suveräna debut, med den lysande titeln “Electric Music For Mind And Body” från 1967, är källan till Phoebus Beat Clans hårt pulserande psykedelia.

Öppningsspåret “Angler Fish Mishap” har en så påträngande Nuggetskänsla att det är svårt att tidsmässigt frigöra sig från alla de fantastiska grupper som finns representerade i första Nuggetsboxen (Rhino Records 1998). Den som enbart innehåller amerikanska garagegrupper och vars undertitel är “Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”.

Om jag inte visste att Phoebus Beat Clan vore en svensk grupp och att “Angler Fish Mishap” är inspelad 2012, skulle jag med lätthet kunna ha felplacerat den på New York-gruppen Blues Magoos andra och klart bästa album, “Electric Comic Book” (Mercury, 1967).

De övriga tre spåren på ep:n “Reincarnation Of The Circle Melts The Wheel” är inte lika omedelbara, utan mer blytung psykedelia som känns som gruppens helt egen skapelse. Med starka melodiösa inslag blir den kompromisslösa “Midnight Lamb Stalker” spännande på ett sätt man idag sällan får uppleva.

Jag ser fram emot ett helt album med gruppen.

http://soundcloud.com/denihilrecords/phoebus-beat-clan-angler-fish

                         THE SCHLEYERS I MIN JUKEBOX

THE SCHLEYERS
Call My Name
(Egenhändigt utgiven kassett, såld i 50 exemplar)

Ibland, tyvärr alldeles för sällan, drabbas man av det där absolut hänsynslösa svänget som så många musiker eftersträvar att åstadkomma, men så få verkligen kan prestera. Den brittiska pubrocken, med band som Dr Feelgood, The Inmates, Count Bishops och The Cannibals, var som genre ett lysande exempel, genomgående lyckligt befriad från stelhet.

I Sverige höll Wilmer X nästan alltid fanan högt och om de band Nisse Hellberg reser runt med som soloartist har man aldrig behövt tänka att de skall knacka av sig gipset. Det har alltid svängt om Hellberg. Han har det i sig, det där magiska svänget som egentligen inte går att förklara och som åtminstone jag alltid vill höra och känna. Utan detta, till perfektion drivna, samspel blir den mesta musiken ointressant, hur begåvad och smart den än kan verka vara.

Naturligtvis har det funnits flera svenska band än Hellberg och Wilmer X som begåvats med ovanstående åtråvärda. Trion Rost hade det definitivt och dess utomordentligt begåvade gitarrist, Jan Oldaeus, producerade även tre låtar på den kassett Lidingös The Schleyers spelade in under det tidiga åttiotalet. Om inspelningen hade släppts på vinyl kunde den ha öppnat ögonen på oss intresserade av rock´n´roll, garage- och pubrock för gruppen existens.

Kassetten, som borde ha gett The Schleyers ett skivkontrakt, bestod av fem låtar och såldes vid deras konserter samt skickades till några förhoppningsvis intresserade skivbolag, bl a Amigo inför deras utgåva ”A REAL COOL TIME - Distorted Sounds From The North” (1985). Att inget med The Schleyers kom med vet vi som har skivan, men att orsaken lär ha varit att Amigo inte gillade kassetten - inte ens det mest självklara numret, den hänsynslöst svängiga ”Call My Name” - är fullständigt ofattbart.

”Call My Name” öppnar med ett riff som är det fräckaste jag hört sedan The Rolling Stones intro till ”Route 66” på deras första Lp. Direkt därefter läggs ytterligare en ylande gitarr på medan basen och baskaggen stampar fram varje fjärdedel. Virveltrumman knackar in det verkliga gunget, basen börjar vandra och en gapig röst förklarar att han vill ha ett positivt tecken från henne med stort H...The Schleyers är igång och de gör allt rätt.

Med munspelssolon, handklappningar och ett Jerry Lee-piano i bakgrunden påminner gruppen i ”Call My Name” om både Danny Mihms The Kingsnakes och de engelska pubrockarna Lew Lewis Reformer. The Schleyers hade de bästa referenser man kan tänka sig och i ”Call My Name” befann gruppen sig i rakt nedstigande led från femtiotalets Chuck Berry, via The Rolling Stones 1965 till Roy Loneys upplaga av Flamin´ Groovies och landade slutligen på Dr Feelgoods Canvey Island.

Att Amigo 1985 ratade The Schleyers är närmast att betrakta som ett tjänstefel. Inget på ”A Real Cool Time” kommer rock´n´rollens kärna närmare än ”Call My Name”. Om sanningen skall fram så sopar den mattan med de flesta av skivans artister, och då skall ni veta att jag verkligen gillar det mesta på ”A Real Cool Time”.

Att ”Call My Name” inte heller finns med på uppföljaren ”A Real Cool Time Revisited” (Amigo, 2010) är så förbryllande att det rent av liknar myndighetsmissbruk.

Historien om The Schleyers hittar ni på Youtube, men framför allt...lyssna och njut!

Fotnot 1. Vid inspelningen av ”Call My Name” bestod The Schleyers av: Pelle Ekström - bas & sång, Pelle Kruse - gitarr & sång, Micke Markie - gitarr och Anders Weston - trummor. De ultrarutinerade musikerna Jan Oldaeus och Bonne Löfman var inlånade för att hamra piano respektive blåsa munspel.

Fotnot 2. Lättast hör man The Schleyers övriga inspelade alster på gruppens facebooksida:
https://www.facebook.com/TheSchleyers