Three Blind Mice

THE THREE BLIND MICE

Day's Getting Dark

(Beluga)

The Three Blind Mice har beskrivits som hur en grupp skulle låta där David Lynch, Aki Kaurismäki och Quentin Tarantino vore medlemmar. Det är sant, men då Three Blind Mice är från Italien (Milano) så ta gärna med Ennio Morricone. Låt honom styra upp och fram träder den smakfulla blandning som uppstår då man mixar finsk tangokänsla, surfmusik, spagettiwesternsoundtrack och sjabbiga-husvagnar-gömda-i-skogarna-runt-Twin Peaks-mystik.

Om man någonstans hittar det melodiösa vemod som The Three Blind Mice förmedlar, så är det vid sidan av Angelo Badalamentis "Twin Peaks Theme", Chris Isaaks "Wicked Game" (Wild At Heart), The Renegades "My Heart Must Do The Crying" (Mannen utan minne), "Matelot" (Mannen från Le Havre), Marko Haavisto & Poutahaukats "Paha Vaanii" (Mannen utan minne) och The Lively Ones "Surf Rider" (Pulp Fiction). Det skulle inte förvåna om medlemmarna i Three Blind Mice är cineaster.

Gruppens låtskrivare, gitarristen Manuele Scalia, arbetar även med grafisk formgivning och har designat såväl skiv- som bokomslag med samma stilkänsla som den musik han komponerar för Three Blind Mice.

Blev man, som jag, förtrollad av The Spotnicks och Bo Winbergs briljanta gitarrspel i sextiotalets begynnelse, så är "Russky Balera" låten som tar mig tillbaka till femte klass ritande Fendergitarrer i skolböckerna. Musik- och skolnostalgi? Nej, inte alls. Är det bra så är det bra. Oavsett om den spelades in 1961 eller 2022. Och efter åtta år i folkskolan var jag mer än nöjd med att få sluta. Jag hade ändå bara popmusik i tankarna. Nostalgi ger ofta en förljugen bild av vad som varit. The Three Blind Mice däremot arbetar i en tradition där gitarrljuden i princip saknar distorsion och vars enda påverkan kommer från ett eko eller en svajarm.

Men här finns mer än ovanstående influenser. Det kan inte vara omedvetet som Three Blind Mice i "His Name" och i speciellt "Come Home" låter som The Doors. Den sistnämnda, med sitt Doorstypiska lugnet före stormen-känslouttryck, är som hämtad från Doors första eller andra LP. Medan den förtjusande "Elodie" skulle kunna ha kommit från en ung Francoise Hardys flickromantiska stämma. 

"Day's Getting Dark" av The Three Blind Mice är ytterligare en spännande utgåva av svenska Beluga Records. 

THE MOP TOPS

THE MOP TOPS

Running Out Of Time

(Beluga på Spotify)

Redan 1989 förälskade jag mig i The Mop Tops. Det var deras ep-skiva "Run Away" och framför allt sången "I Want To Tell You" som fick mig att vända blicken mot Falköping, gruppens hemmaplan. I "I Want You" på nya "Running Out Of Time" återfinns samma fina koppling mellan folkrock och skör popmusik som i debutens "I Want To Tell You". Det är trettiotre år mellan inspelningarna, men den som eventuellt tror att inget hänt med Mop Tops kan inte ha mer fel. Visst tycks influenserna fortfarande vara desamma, men precis som kol, djupt under markytan för miljarder år sedan kristalliserats under högt tryck och värme, kunde bli diamanter, har Mop Tops förfinat och fulländat sitt uttryck. Idag tillhör Mop Tops den absoluta gräddan inom de genrer där grupper som Flamin' Groovies, Big Star, Dwight Twilley, Paul Collins' Beat, Tom Petty, Gene Clark, The Smithereens och The Barracudas verkar/verkade.

Kompositionerna, och framförandet av dessa, är av så hög klass att de med lätthet skulle platsa bland de skivor jag rankar som de bästa i mina skivhyllor. Så skulle nämnda "I Want You" kunna misstas för att komma från The Barracudas "Endeavour To Persevere" och "Strange Weather" från "Drop Out With The Barracudas". Tom Petty skulle säkert med glädje tas sig an "Even Losers Get Lucky Sometimes" och "Queen of Misery" skull kunna fungera utmärkt som en återkomstsingel för obskyra Brian Copsey & The Commotions, som tyvärr bara fick göra två singlar 1981.

Mest imponerad är jag ändå av "When I Was Young", som motsvarar det bästa som geniale John Carter skrev under sextiotalet. Och John Carter var verkligen ingen lättviktare som kompositör. På hans meritlista finns låtar han skrev tillsammans med kompisen Ken Lewis åt de grupper de båda ingick i, eller arbetade för, såsom Carter Lewis & The Southerners, Ivy League och Flower Pot Men.

På "Running Out Of Time" är det gitarristen och sångaren Tomas Nilsson som skrivit samtliga låtar utom två - den mäktiga titellåten är skriven av hans son Kim Nilsson och "Christine" skrevs av Gene Clark tillsammans med John York och Pat Robinson - och här visar Nilsson ännu en gång att han är en popkompositör av världsklass. The Mop Tops är grandiosa, briljanta och vanebildande. De förtjänar så mycket mer än att bara vara en digital lättillgänglighet för såna som inte vill betala för musik. Ett vinylalbum borde vara en självklarhet. Det måste löna sig att leverera förstklassig popmusik.

Diskografi i urval, det som saknas är Mop Tops medverkan på diverse samlingsskivor.

The Mike Bell Cartel

THE MIKE BELL CARTEL

Wait / There Comes The Pain

(Beluga, singel)

Den som är förtjust i, och blir knäsvag av, den förträffliga kombinationen Jackie DeShannon och The Searchers - som 1964 utmynnade i den sagolika "When You Walk In The Room" - kan med "Wait" förvänta sig två minuter och tjugoen sekunder av total eufori. Nej, det är inget outgivet alster från 1964, som hittats i en dammig kartong på en vind i Liverpool. Bättre upp faktiskt, det är här och nu. The Mike Bell Cartel hör hemma i Helsingfors och singeln "Wait / There Comes The Pain" är ett första smakprov från ett kommande album. 

Det är gruppens sångare och gitarrist Miikka Siira/Mike Bell som står som kompositör till båda låtarna, varav b-sidan är ruffig garagerock i den amerikanska traditionen med fuzzgitarr, farfisaorgel, pådrivande bas och trummor och en sångare som står på tårna. "Wait" är dess raka motsats med en luftig produktion innehållande passionerad sång, sprött klingande gitarrer och en snygg, bakomliggande kör. 

Om The Mike Bell Cartels kommande fullängdare tar avstamp i Jackie DeShannon/The Searchers spröda tolvsträngade popmusik, kan vi förvänta oss att bli hänförda.

Missing Bees

MISSING BEES

Blood Service
(Low Impact)

Att just Low Impact "ger ut", nåja inte i fysisk form, men på Spotify lägger upp Missing Bees nya ep, bestående av sex sånger, borgar för kvalitet. Bolaget har gjort sig känt för att kratta manegen för svensk garagerock. Grupper som The Maharajas, The Stollers, The Maggots, Dee Rangers och Peter Maniette Group finns i deras katalog.

Missing Bees är en Stockholmsbaserad trio innehållande två medlemmar - gitarr och trummor - från tidigare new wave-/punkgruppen TV3, samt basisten från Maharajas - Ulf Guttormsson. Den senare tonar däremot ner sin egen roll genom att säga sig "sitta i baksätet". All musik skrivs således av de övriga två, men håller samma höga klass som de mer popinfluerade sånger Guttormsson skrivit för Maharajas. Kom då ihåg att han skrivit Bowiepastischen "Into The Unknown" för Maharajas album "Yesterday Always Knew" (2014), vilket är en av de bästa poplåtar som skrivits och spelats in av en svensk grupp.

Gruppen TV3 var verksam för sådär fyrtio år sedan. Det var i alla fall då deras enda singel, "Telefonterror/Min Enda Vän" (Slick, 1980), gavs ut. De i Missing Bees två tongivande medlemmarna har tagit med sig energin från den tidens Ramones och Iggy Pop och blandat upp den med de då samtida The Plimsouls starka melodikänsla. Resultatet är smart och tidlös popmusik jag knappt trodde någon bemästrade längre. Så synd bara att det inte går att själv få lägga den på skivtallriken

ANC4

ANC4

Strange Tide

(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.

ANC4

ANC4
(Kool Kat Musik)

Att 1+1+1+1 blir 4 kan naturligtvis ingen normalbegåvad människa ifrågasätta. Men det stämmer bara då man underkastar sig de matematiska lagarna. I musikens värd kan summan bli både lägre och högre. Det finns grupper vars enskilda delar är mer intressanta än helheten. Det finns alltså ingen garanti att ett antal begåvade låtskrivare och musiker tillsammans överträffar sig själva.

Med den relativt nybildade gruppen ANC4 - ArvidsonNilssonComboFour - förhåller det sig tvärtom. Roger Arvidson kommer från grupper som Sonic Walters, Remains och Arvidson & Butterflies , Tomas Nilsson från powerpopexcellenserna Mop Tops, Janne Borgh från Moderns och Strindbergs och Niclas Östergren från olika coverband med inriktning på Beatles och blues. Fyra välrenommerade musiker, med ett passionerat förhållande till popmusik, vars gemensamma musik blir långt större än summan av delarna.

Både Roger Arvidson och Tomas Nilsson är låtskrivare som saknar motstycke i Sverige. Att föra samman så stora begåvningar och få ett genialt gemensamt resultat kräver ödmjukhet och tolerans. Om det hade funnits alltför stora egon hos de tongivande personerna (det är Arvidson och Nilsson som skrivit all musik, dock inte mer än tre sånger tillsammans) hade ANC4 lätt kunna ha havererat. Istället tycks samarbetet ha sporrat dem, mer perfekt än så här blir banne mig inte popmusik. Men, man skall heller inte glömma Borgh och Östergren, ty helheten är fullständigt förtjusande i framförandet.

För oss som är besatta av pop är det här genren tagen till perfektion. Influenserna är de absolut bästa, vi får Byrdsstämmor i "No More Words", Beatlesharmonier i "Everybody Tells Me That I'm Lazy" och det är inte så lite Brinsley Schwartz om "Winner" och "You're The One". Det är inte orimligt att kalla Arvidson och Nilsson för samtidens Nick Lowe och Ian Gomm, då dessa två befann sig i samma grupp. Och då blir väl ANC4 Brinsley Schwarz för vår tid.

Låt inte ANC4 bara bli ett projekt. Ge oss mer.

EX HEX
It's Real
(Merge)

Bland genrebeskrivningarna av den musik Ex Hex spelar hittar man bland annat; noice pop, post-punk, indierock, garagerock, garagepunk och rätt och slätt rock & roll. Sanningen ligger i en smakfull mix av allt det nämnda. Själv däckas jag även av gruppens förmåga att, mitt i det tuffa gitarrlarmet, skriva fantastiskt melodiösa låtar. Herrejävlar vilken begåvad trio, som med en så enkel sättning som gitarr, bas och trummor lyckas göra maximalt variationsrik, känslig och fräckt gitarrbaserad rock. Och så deras röster som får nackhåren att resa sig. Vem som sjunger vad går inte att läsa ut av omslaget, men både solo- respektive körsång är fullständigt lysande.

Förmodligen utan att vilja förringa de två övriga medlemmarna, var det säkert inte utan orsak gitarristen Mary Timony, såsom tonåring av sin gitarrlärare beskrevs med orden : "She came to us a prodigy. You can't teach what she has".

Det tog nästan fem år mellan debuten "Rips" och uppföljaren "It's Real". Om det är tiden som krävs för att göra ett så imponerande album som "It' Real" är jag beredd att vänta till 2024 på trean. Det här är nämligen den mest stilsäkra popmusik jag hört på länge. Jo, det är pop med stort P som Ex Hex gör. De som är svag för Debbie Harrys Blondiepop borde låta sig omfamnas av Ex Hex.

Dee Rangers

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)

Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

Har köpt en och annan tidigare platta med Dee Rangers, men aldrig direkt spelat sönder någon. Med "All You Need Tonight" däremot finns förutsättningarna att nålen till slut skall jobba sig genom vinylen rakt ner i skivtallriken. Det är ren glädje då en grupp lyckas bibehålla den energi och det magiska driv, som normalt bara uppstår då en riktigt bra grupp möter en entusiastisk publik, och ta det med sig in i studion. Det är precis det Dee Rangers lyckas med på "All You Need Tonight".

Trots det genomgående höga tempot svänger det makalöst om de totalt tretton låtarna. Det är förträfflig, förstklassig musik, som är skriven av medlemmarna själva. Enda undantaget är "Older Guys", hämtad från Flying Burrito Brothers album "Burrito Deluxe" från 1970. Redan countryrockande Burritos gjorde den till mer pubrock än countryrock, men Dee Rangers version tar den ända in till bardisken och är så fräck, att Sean Tyla och Deke Leonard säkert skulle vilja ha haft den med på suveräna The Force enda album.

Det vore fel att placera in 2018 års Dee Rangers i något genrefack, typ powerpop, pub- eller garagerock, då gruppens musik snarare är ett koncentrat av det bästa ur respektive genre. Så här bra blir det bara om man vet vad man håller på med och tror på det man gör. Och det enda du behöver en tråkig kväll är Dee Rangers album "All You Need Tonight"

Pepita Slappers

PEPITA SLAPPERS
Rocket To The Moon
(Vintjärn Records)

Jag hade just bestämt mig för att åka hem. Efter nästan fyra timmars stirrande ner i skivbackar på Hova Skivmässa var både huvud och kropp dränerade på energi. Hjärnan krävde syre, kroppen vätska och stegen styrdes mot parkeringen, men vänta vad var det där? Inte kan det väl vara möjligt? Ur högtalarna vid ett försäljningsstånd jag skulle passera tyckte jag mig höra den brittiska gruppen Brian Copsey and the Commotions. Gruppen gjorde två ultrafina singlar - "Boys In Love/Send You My Picture" och "Love Made A Fool Of You/Wendy" - på Chrysalis Records 1981 för att sen bara försvinna.

Nej det var inget nytt med Brian Copsey, men det jag hörde hade samma suveräna popkänsla, blandad med en lagom skvätt grandiost countrysväng och ett kliniskt rent gitarrljud. Och inte minst viktigt, en sångare med en röst som gjord för pop. På den knappa timme det tog att resa hem hann "Goodbye My Love" med Pepita Slappers gå på repeat säkert femton gånger.

Pepita Slappers sorteras förmodligen in under rockabilly och det är väl delvis rätt, men gruppen är inte belastad med de begränsningar genren normalt ges. Precis som de svenska sextiotalsbanden närmade sig svart amerikansk blues och rhythm and blues genom samtida brittiska band som Yardbirds, Pretty Things, Rolling Stones och Beatles, verkar Pepita Slappers ha närmat sig rock'n'roll och rockabilly via åttiotalets The Blasters. Jodå, det svänger lika hejdlöst. Samma respektlöst fria förhållande till genrer som rockabilly, rock'n'roll, country, punk och pop. Man blandar och ger med en spelskicklighet som aldrig fastnar i trista föreställningar om hur olika genrer skall låta. Kan tänka mig att folk dansar som tokiga då Pepita Slappers har värmt upp. Och närmast extas blir det nog då de kör Jim Fords "Ju Ju Man" i rasande tempo. Hårdare än Rockpile och Ford ler i sin countrysoulhimmel.

Bröderna Alvin med kamrater har ynglat av sig i Sverige så där trettiofem år efter sin egen storhetstid.

MIRIAM

MIRIAM
Down Today
(Norton, 2015)

Miriam Linna har ännu en gång öppnat dörren till sin förmodligen gigantiska skivsamling. Och väl där inne står vi mållösa då hon på skivtallriken lägger det ena mästerverket efter det andra. Det är nämligen kvalitet rakt igenom. Där finns både det bästa och det mest obskyra ur femtio- och sextiotalets rika skatt bestående av rock'n'roll, rhythm & blues, Merseybeat, pop, psykedelia, freakbeat... Men, idag väljer hon att förse oss med en blandning av folkrock, den amerikanska varianten, och storslagen pop i Jack Nitzsches och Phil Spectors anda.

För drygt två år sedan släppte Miriam sitt debutalbum - "Nobody's Baby" - där hon på ett alldeles förtjusande sätt tog sin an personliga låtfavoriter, som i original var gjorda av Del Shannon, The Hollies, Gene Clark with Gosdin Brothers, Buffalo Springfield, Pretty Things i Electric Bananas skepnad, Reparata & The Delrons, Kliek, Ramones, Tim Buckley och Bobby Darin.

Även på "Down Today", Miriams andra album, har hon tagit hjälp av musikern, arrangören och producenten Sam Elwitt och resultatet är lika sensationellt och älskvärt som "Nobody's Baby". Hemligheten ligger i de bådas kunskap, förståelse och kärlek till sextiotalets stora låtskrivare, ofta hemmahörande i the Brill Building, det decenniets genomarbetade produktioner av popmusik och den amerikanska folkrockens relativt korta historia.

Inte sedan The Flamin' Groovies Sire-period - då de släppte de fantastiska albumen "Shake Some Action" (1976), "Flamin' Groovies Now" (1978) och "Jumpin' In The Night" (1979) - har en artist, såsom nu Miriam Linna, så levande och minutiöst lyckats återskapa någon av alla de grandiosa genrer som gjorde det musikaliska sextiotalet så enastående. Med Cyril Jordan vid rodret, och utan att hemfalla åt trist nostalgi, förvandlade sig Flamin' Groovies från en tajt rock'n'roll-maskin, med rötterna i Sam Phillips femtiotal, till en formidabel popexplosion, som förflyttade tyngdpunkten från Memphis till en kondensdrypande källarlokal i Liverpool. Genialt är ett alldeles för svagt betyg för vad Flamin' Groovies åstadkom under sjuttiotalet.

Det är ingen överdrift att använda samma överväldigande omdöme för resultatet av samarbetet mellan Miriam och Sam Elwitt, vars arrangemang och produktion är lika tongivande för henne som Phil Spectors var för The Ronettes och George "Shadow" Mortons var för Shangri-Las. Allra mest minner dock Miriam och Elwitt om de allt för få gånger Jackie DeShannon och Jack Nitzsche möttes i en inspelningsstudio. Jämförelsen är mitt i prick avseende den storslagna ljudbilden i DeShannons sånger "Till You Say You'll Be Mine" och, kanske ännu mer, "When You Walk In The Room", vilka Liberty Records gav ut som singel 1963. Precis som Cyril Jordan och Flamin' Groovies på sjuttiotalet lyckades återskapa den magi som var nyckeln till Beatles och Byrds framgångar, lyckas Miriam Linna och Sam Elwitt idag, med lika stor övertygelse, återge den magiska skönhet som uppstod i mötena mellan Jackie DeShannon och Jack Nitzsche 1963.

Sorteras i skivhyllan under "OEMOTSTÅNDLIG POP"



De sånger som Miriam och Sam Elwitt gjort oemotståndliga, och som inspirerat dem under arbetet med "Down Today", är valda med stor omsorg:

The Hand Don't Fit The Glove
TERRY REID
Hans debutsingel i eget namn 1967. Inspelningen gjordes egentligen då han fortfarande var medlem i gruppen Peter Jay & The Jaywalkers, men efter att gruppen splittrats sent 1966 kom Reid i kontakt med producenten Mickie Most som valde att ge ut "The Hand Don't Fit The Glove" i Terry Reids namn. Som kuriosa kan nämnas att Terry Reid, av Jimmy Page, erbjöds platsen som sångare i Led Zeppelin, men avböjde och rekommenderade istället Page att kontakta Robert Plant.

Take Me For A Little While
EVIE SANDS
Hennes debutsingel från 1965, producerad av Chip Taylor. Bröderna Chess på Chess Records kom över Sands inspelning innan den gavs ut och påskyndade en egen inspelning av "Take Me For A Little While" med Jackie Ross. Chess blev strax därpå fälld i domstol och tvingades att dra tillbaka utgåvan.

Cheryl's Going Home
BOB LIND
Kom ursprungligen som a-sida, men b-sidan "Elusive Butterfly" blev mer spelad, och med tiden Bob Linds mest kända låt, och därför hamnade " Cheryl's Going Home" istället som b-sida på Linds andra singel. Även inspelad av bl a The Blues Project, Sonny & Cher, Noel Harrison, The Cascades, The Hondells och engelska Wild Willy Barrett & John Otway, där de sistnämnda helt tagit folkrocken ur sången och gjort om den till punkpubrock.

Get Away
THE TURTLES
B-sida till den australienska singelutgåvan av "Happy Together" 1967. Även inspelad av den engelska gruppen The Liverpool Five.

Don't Talk To Strangers
BEAU BRUMMELS
San Franciscogruppens andra singel från 1965

Love To Love
NEIL DIAMOND
Från Diamonds debutalbum "The Feel of Neil Diamond" på hösten 1966.

Afterglow
SMALL FACES
Skriven av Steve Marriott och Ronnie Lane och hämtad från Small Faces fjärde album "Ogdens' Nut Gone Flake" (Immediate, 1968), vilket blev gruppens bäst säljande album.

One More Rainy Day
DEEP PURPLE
För gruppens debutsingel 1968 valde engelska Deep Purple att göra en tuff inspelning av Joe South "Hush". Baksidan - "One More Rainy Day" - däremot skrevs av gruppens organist Jon Lord och deras dåvarande sångare Rod Evans. Sången finns även med på Deep Purples första album "Shades of Deep Purple" (Parlaphone, 1968).

Don't Be Taken In
DAVE CLARK FIVE
Från albumet "Catch Us If You Can" (Columbia, 1965), vilket var den tredje fullängdare från Dave Clark Five och dessutom ett soundtrack från filmen med samma namn. I USA döptes film och skiva om till "Having A Wild Weekend".

Our Love Can Still Be Saved
JEFF BARRY
Skriven av Barry själv tillsammans med kompositörspartnern, och tillika hustrun, Ellie Greenwich. Skivbolaget Red Bird gav ut den som b-sida till "I'll Still Love You" 1965.

Which End Is Up
DIAMOND RINGS
Diamond Rings kom från Ohio och deras "Which End Is Up" är den mest obskyra låten på Miriams "Down Today". Som b-sida spelade Diamond Rings in Bob Dylans "All I Really Want To Do" och det var gruppens enda singel, utgiven av Eastwood Records 1968.

You've Got A Habit of Leaving
DAVY JONES & THE LOWER THIRD
En fräck freakbeathistoria inspelad av Davy Jones & The Lower Third 1965. Eller David Jones som låtskrivaren och gruppens sångare egentligen hette. Eller David Bowie som han kom att kalla sig.

Intressant att notera är att de två sånger - "I Keep Falling In Love" och "Down Today" - som är komponerade av Sam Elwitt så väl smälter in i det övriga materialet. På "Nobody's Baby" fanns bara en sång skriven av Elwitt, då tillsammans med Miriam Linna, här finns två och kanske vågar man hoppas på ännu fler på nästa album.

Groovy Uncle

GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State)

MERSEYBEAT! Men, inte bara med stort M utan med versaler rakt igenom. Och med ett stort, stort utropstecken efter. Här duger inga simpla gemener för att beskriva den musik Groovy Uncle levererade på sitt debutalbum från 2011. Visst, det är fem år sedan, men jag har till alldeles nyligen helt missat gruppen. Å andra sidan har ju Merseybeat som stilbegrepp mer än femtio år på nacken. Den melodiösa popmusik de grupper som trängdes på Cavern Clubs lilla scen i Liverpool skrev och framförde har, i mina öron, aldrig låtit omodern.

Vill man höra, och varför skulle man inte vilja det?, en sentida, och nu samtida, version av de brittiska grupperna The Move, The Roulettes och Dean Ford and The Gaylords - som 1967 bytte namn till Marmalade - bör man snarast införskaffa "Play Something We Know!". Men inte för att Groovy Uncle ägnar sig åt att plagiera de nämnda storheterna, varav inga var från Liverpool, utan för att de likt dem förädlar genren.

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Prangnell är hemmahörande i Medway, vilket i sig borde sätta igång smaklökarna hos vänner av garagerock, och har tidigare varit verksam i grupper som The Offbeats och Kravin' A's. Efter ett längre uppehåll från gruppaktiviteter och med ca sextio nyskrivna låtar kom tolv av dessa att platsa på "Play Something We Know". Tolv sånger innehållande allt det som är karaktäristiskt för Merseybeat när den är som bäst; superstarka melodier, Beatlesharmonier från runt tiden för "A Hard Days Night", stämsång, handklappningar och med en kompgitarr lika viktig som sologitarren.

En av pop- och rockmusikens bästa egenskaper är att man, åtminstone som regelbunden lyssnare och skivköpare, hela tiden får nya hjältar. Efter att ha hört "Play Something We Know!" har den senaste tiden handlat om att skaffa allt som Glenn Prangnell varit inblandad i. Låter det bara hälften så bra som musiken på "Play Something We Know" är det ändå toppklass.

Jag menar naturligtvis TOPPKLASS!

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

Arvidson & Butterflies

ARVIDSON & BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)

Det låter bra om svensk musik just nu. Ja, riktigt bra till och med. Och allra bäst låter det om svensk musiks undervegetation, alltså de som strävar på utan att få någon som helst uppmärksamhet. De som själva bekostar sina inspelningar och får dem utgivna av små okända bolag.

Tidigare på den här sidan har jag lyft fram svenska grupper/artister som Dee Rangers, Stiffy Jones, Stevie Klasson, Toads of The Short Forest, The Maharajas, Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Kent Norberg för att bara nämna några vars musik håller hög kvalitet.

I våras överraskade Swedish Polarbears från Karlstad stort med sitt debutalbum - "The Great Northern" - innehållande enastående popmusik baserad på stämsång à la The Ivy League och The Jackpots.

Ytterligare en artist med känsla för popmusik är göteborgaren Roger Arvidson, tidigare hemmahörande i The Sonic Walthers och Remains. Och det stör mig ordentligt att jag inte omgående kopplade samman Arvidson med Remains suveräna mini-album "Been Away" (Velodrome Records,1993), som jag spelade dagligen då det kom.

Man måste beundra en musikaliskt begåvad person som Roger Arvidson för hans uthållighet, eller snarare förmågan att "sitta still i båten" och invänta att lusten och glädjen att skriva musik skall infinna sig. Det är nämligen långt, alltför långt om ni frågar mig, mellan skivutgåvorna.

Verksam under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Sonic Walthers som släppte två album och tre singlar. Strax därefter aktiv i Remains vilket resulterade i ett mini-album samt vinylsingeln "Feel a Chill/Boy Wonderer". Först efter nästan tjugo års uppehåll känner Arvidson att nu är det nog dags igen. Under eget namn kom 2001 det första soloprojektet - "Arvidson", vilket även är skivans namn. Ett harmoniskt popalbum lika snyggt, rent och självklart som dess enkla titel.

En cliffhanger till vad som skulle komma att bli soloprojekt nummer två ligger näst sist på "Arvidson" - den spröda "I Hear A Sound". Uppenbarligen hörde Roger Arvidson en ljudbild så gudabenådad att det tog honom femton år att färdigställa den. Med facit i hand är det ändå värd all väntan. Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har han skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.

Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

Nick Lowes, Ian Gomms kollega i Brinsley Schwarz, betydelse för popmusikens överlevnad under sjuttio- och åttiotalet kan inte överskattas. Några av de titlar - och då tänker jag inte på "The Abominable Showman" - som Lowes soloalbum haft går att direkt applicera på Roger Arvidson och hans musik: "Labour of Lust", "Dig My Mood", "The Convincer", "The Old Magic" och "Jesus of Cool". Visst går det att hitta referenser bakåt i Arvidsson & Butterflies musik, men slutresultatet är ändå modern popmusik. Därför är det istället den amerikanska titeln på Nick Lowes debutalbum "Jesus of Cool" som bäst beskriver gruppens musik - "Pure Pop for Now People"!

Dee Rangers

DEE RANGERS
Surprise, Surprise
(Sucker's Choice, ep 2016)

Stockholmsgruppen Dee Rangers har varit verksam i över tjugo år. En slagning på Discogs visar att de också har en omfattande skivproduktion bakom sig. Minst sex album och åtta 45:or har man levererat. Själv tappade jag tyvärr bort gruppen redan efter den första och enda singel jag köpte med dem - "Don't / Hot Ice" - 1998.

Då jag nu letar fram "Don't / Hot Ice" så är det ofattbart att Dee Rangers försvann ur mitt blickfång och det är framför allt b-sidan som fångar mitt intresse. Gruppen plockade upp de amerikanska Thundertones häftiga instrumentallåt "Hot Ice" (Dot Records,1960), som har mer släktskap med Link Wrays tungt återhållsamma gitarrspel än Dick Dales snabba surfkaskader. Dee Rangers mycket fina tolkning av "Hot Ice" borde rimligtvis ha fått mig att köpa det mesta de därefter gav ut.

Nåväl, ordningen är återställd. Förra årets ep, "Take Me Home", blev en öronöppnare som gav mersmak, medan årets ep:s fyra titlar gjorde att jag initialt höjde på ögonbrynen rejält.

De uppseendeväckande låttitlarna är: "Surprise, Surprise", "I Want You", "Cheap Trills" och "My Baby's Gone". Vid en första anblick ger de indikationer om att Dee Rangers gjort en ep bestående i huvudsak av covermaterial.

Så är inte fallet. Men en förklaring kan vara på sin plats då signalvärdet av konvolutet är både starkt lockande och smått bedrägligt. Därmed inte sagt att det är elakt bedrägligt. Snarare handlar det nog om en lek med rock- och popmusikens referenser. Man har helt enkelt återanvänt några riktigt bra låttitlar.

I september 1964 skrev Mick Jagger och Keith Richards "Surprise, Surprise", vilken första gången dök upp på gruppens amerikanska album "The Rolling Stones Now" 1965. Den engelska sångerskan Lulu och hennes grupp The Luvvers använde "Surprise, Surprise" som baksida till deras andra singel "Satisfied" 1965. Samma år släppte även svenska Ola & The Janglers en utmärkt version av låten, som tog gruppen till en fjärdeplats på Tio i Topp.

Som sista inspelning till dubbel-lp:n "Blonde On Blonde" spelade Bob Dylan, på våren 1966, in "I Want You", vilken hamnade som första spår på sida två. Sången släpptes även som singel och placerade sig som nummer tjugo på amerikanska Bilboardlistan.

Det finns även en mer obskyr, men som säkert är känd av medlemmar i Dee Rangers, och i sammanhanget lika intressant sång med titeln "I Want You" och det är den som återfinns på Graham Bond Organizations debutalbum "The Sound Of 65". Även av den finns en svensk version och den gjordes 1967 av Stockholmsgruppen T-Boones med Kenny Håkansson på synnerligen tung gitarr.

Som första spår på doo wop-albumet "Cruising with Ruben & The Jets" (1968) ligger "Cheap Thrills". Bakom den fiktiva gruppen Ruben & The Jets hittar man Frank Zappa och hans Mothers of Invention, som på sitt fjärde studioalbum hyllar alla de vokalgrupper medlemmarna växte upp med på femtiotalet.

Utan att finnas som låttitel är "Cheap Thrills" namnet på den amerikanska gruppen Big Brother & The Holding Companys andra album 1968. Medlem i bandet var även den karismatiska sångerskan Janis Joplin, som efter "Cheap Thrills" lämna de övriga för att göra solokarriär. Värt att notera är att på "Cheap Thrills" återfinns "Piece of My Heart" - som i original 1967 spelades in av Aretha Franklins äldre syster Erma Franklin - vilken blev en av Joplins största listframgång. Det tecknade omslaget ritades av den begåvade serietecknaren Robert Crumb.

När det kommer till "My Baby's Gone" så får man gräva djupare. Men just djupdykningar ner i rockmusikens mest obskyra skrymslen är precis vad jag tror att medlemmarna i Dee Rangers sysslar med. Minns att de hittade "Hot Ice" med den inte allt för kända gruppen The Thundertones.

Texasgruppen The Mood gav 1966, på Kool Records, ut den vemodiga "My Baby's Gone", vilket tycks vara deras enda skivsläpp. Samma år, på bolaget Arco Records, kom en suggestiv "My Baby's Gone" med de från Fall Rivet, Massachusetts, hemmahörande The Ebb Tides. Året efter, 1967, släppte Zounds Records ett jagat fuzzmonster med The Sound Barrier från Salem, Ohio, med namnet "(My) Baby's Gone". Först bland garagebanden på den nordamerikanska kontinenten att använda titeln "My Baby's Gone" tycks ändå The (Soaring) Satellites ha varit. Redan 1965 fanns titeln med på deras enda singel, som bolaget Wilco Entertainers hade glädjen att få ge ut.

Även om det vid första anblick inte är lika iögonfallande, så kan det mycket väl vara så att inspirationen till titlarna istället enbart bör sökas i det amerikanska sextiotalsgaraget. Det är ju där band som Dee Rangers har sina rötter och förebilder.

Med hjälp av Mike Markesichs praktverk " TEENBEAT MAYHEM! - Commemorating America's musical heritage: those teenage rock & roll combos of the swingin' 1960's" och uppföljaren "BEYOND TEENBEAT MAYHEM" kan man konstatera att följande amerikanska sextiotalsgrupper spelade in Jagger/Richards "Surprise, Surprise": Kirkyards (1966), The Barons (1965), Underdogs (1966) och We Few (196?). Loved Ones från Knoxville, TN, gjorde istället som Dee Rangers har gjort. Man lånade titeln och skrev en egen "Surprise, Surprise", som är melodiös fuzzpop utgiven av Ambassador Records i juni 1966.

Beträffande titeln "I Want You" finns det en uppsjö av amerikanska grupper som inspirerats till egna alster; Beau Brummels (196?), Cardinals (1965), Claytons (1965), Creations (1966), Finestuff (196?), Naturals (1965), Newports (1966), Painted Faces (1967), Thorns (196?),Thombstones (1967), Tony & Terri (1965) och Vistas (196?). De flesta finns att lyssna på via youtube.

Den spännande titeln "Cheap Thrills" tycks däremot inget amerikanskt garageband från sextiotalet ha attraherats av. Det verkar konstigt nog bara vara Ruben & The Jets, alltså Frank Zappa & Mothers of Invention, och svenska Dee Rangers som sett den smått kittlande potentialen i vad som kan berättas med en titel som "Cheap Thrills".

Men, för att lämna det värdelösa vetandet och återgå till väsentligheterna, några versioner av sångerna ovan finns alltså inte på Dee Rangers nyutgivna ep. Alla fyra spår är komponerade av gruppen och det skall vi vara glada för. Det är nämligen urstark pop i Dwight Twilley och Phil Seymours anda Dee Rangers levererar. Ett undantag finns dock och det är "Cheap Thrills". Den är å andra sidan en riktig garagerock-/rhythm & bluesrökare, som - om den vore inspelad i Amerika för femtio år sedan - borde ha funnits med i Mike Markesichs "TeenBeat Mayhem!".

Det finns bara 300 exemplar gjorda av Dee Rangers "Surprise, Surprise", så ni som är intresserade av riktigt bra popmusik får lägga på ett kol. Det kan snart vara för sent.

Daniel Romano

DANIEL ROMANO
Mosey
(New West)

Det engelska verbet - enligt lexikon ett intransitivt sådant, för att vara exakt - "Mosey" betyder pysa, ge sig iväg, sticka och det är vad Daniel Romano alltid har gjort. Han är ständigt i rörelse och omöjlig att placera i ett fack. Karln stannar aldrig kvar på den musikaliska plats där man inbillar sig att man har honom.

Den som tror sig hitta country, eller ens minsta countryrockinfluens, på "Mosey" lär bli besviken. Det finns inte tillstymmelse till antydan om att Romano tidigare gjort strålande country, såsom "Two Pillow Sleeper", "Strange Faces", "Two Word Joe" och "Hard On You".

Utan att lägga för mycket vikt vid utseendet, så signalerar - bortsett från Adidasjackan - konvolutbildens frisyr och den prickiga skjortan hur den föränderliga Bob Dylan såg ut i mitten på sextiotalet. Alltså då Dylan var som mest spännande och ingen kunde förutspå vilket hans nästa drag skulle bli. Daniel Romano är, om inte lika revolutionerande som Dylan var i en tid då så mycket var nytt, i alla fall som artist lika spännande.

Det är inte utan förvåning mina intryck av flera av låtarna på "Mosey" får mig att tänka på den produktiva sångaren, låtskrivaren och producenten Lee Hazlewood. Först och främst naturligtvis "Toulouse", som - med skådespelarskan Rachel McAdams medverkan - är som hämtad från något Hazlewood skulle kunna ha spelat in tillsammans med Nancy Sinatra. Men även sånger som "Mr. E. Me" och "Sorrow (For Leonard and William") bär drag av Hazlewoods både pratiga sångstil och melodiöst dramatiska arrangemang.

Att Daniel Romano är en utmärkt sångare visar han i blue eyed soul-pärlan "I'm Alone Now", där han närmar sig Mickey Jupp och Bill Hurleys världsklass bland blåögt själfulla sångare.

För älskare av Everly Brothers är det extra glädjande att Romano väljer att spela in "The Collector", som han hämtat från brödernas utmärkta album "Two Yanks in England" och där de kompas av den engelska gruppen The Hollies. Låten skrevs av Cricketsmedlemmen Sonny Curtis, mannen bakom klassiska "I Fought The Law", som även han gjort en inspelning av "The Collector".

Jag håller det inte för otroligt att Romano sökt en uppdaterad ljudbild av just den som Don och Phil Everly 1966 skapade tillsammans med Hollies. Var än inspirationen kommer från, har Daniel Romano med "Mosey" gjort sitt bästa album och det vill inte säga lite då han aldrig någonsin släppt ifrån sig material som varit undermåligt.

Swedish Polarbears

SWEDISH POLARBEARS

The Great Northern

(SoundAsleep)

Vi som sörjer att den amerikanska gruppen Big Star aldrig kommer att kunna återförenas i sin ursprungssättning, får trösta oss med att det musikaliska arvet efter Alex Chilton, Chris Bell, Jody Stephens och Andy Hummel tycks leva starkare än någonsin.

Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet.

Göteborgsgruppen The Jackpots - Sveriges motsvarighet till engelska The Ivy League - har, trots att de slutade som popgrupp 1968, i snart femtio år varit ensamma regenter på den svenska stämsångstronen, men nu gör Swedish Polarbears anspråk på kronan.

Med "Computer Crash" och "Commotion" tar de med sig det bästa från Jackpots in i nutid. I "Sun Of A Gun" tar Byrdsinfluenserna över och i uppmaningen "Stay Young" är de på sitt bästa Beach Boys-humör.

Mest av allt gör ändå Swedish Polarbears egen, stor, vacker och välmående popmusik som sätter deras suveräna stämsång i centrum. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad.

Rekommendation: KÖP!

THE SADIES

THE SADIES
ARCHIVES Volume 1- Rarities, Oddities and Radio 1995-2015
(Moi J'Connais)

I vanliga fall brukar en skiva med en titel som "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" hitta sina köpare främst hos de som redan har allt med gruppen/artisten som står för musiken bakom skivans titel. Men, låt inte lura er. En bättre introduktion till den musikaliska värld som är The Sadies alldeles speciella går inte att hitta.

Visst handlar det, med några få undantag, om aldrig tidigare utgivet arkivmaterial såsom demos, outtakes och radioinspelningar. Undantagen utgörs av ett par tidiga singelspår innan gruppen var under kontrakt med vare sig Bloodshot eller Yep Roc Records. Trots att det mesta av materialet tidigare varit opublicerat låter det ändå inte det minsta förlegat, outvecklat eller kvalitetsmässigt i sådant skick att det bästa hade varit om det stannat i arkivet.

Tvärtom!

Med generöst vidöppna armar bjuder de båda gitarristerna, och tillika bröderna, Dallas och Travis Good, basisten Sean Dean och trumslagaren Mike Belitsky in lyssnaren på en upplevelse totalt oförutsägbar, där inget musikaliskt uttryck tycks främmande för gruppens medlemmar. Med övertygelse, stilkänsla och djup förståelse, oavsett vilken genre de tar sig an, pendlar Sadies obehindrat mellan country, rock'n'roll, countrygospel, pop, garagerock, klezmer, surf, punk, ragtime och psykedelia. Har jag glömt någon stilart, så behärskar de med säkerhet den också.

The Sadies består av fyra musiker som aldrig stannat upp, aldrig gjort något halvhjärtat och alltid lyckats hålla kvar det som kanske är det allra, allra viktigaste - känslan. I sjutton års tid har gruppen släppt, med den här inräknat, elva album i eget namn, kompat artister som Neko Case, Andre Williams, Jon Langford, John Doe och The Good Family på ytterligare sex album, utan att någonsin förlora vare sig fräschör eller vitalitet. Gruppens senaste ”riktiga” album - ”Internal Sounds” (2013) - är en fräck och uppkäftig uppvisning i hur långt ifrån stagnation Sadies befinner sig.

De som kan ta till sig devisen att all musik kan, med rätt inställning och känsla, göras bra har definitivt en bundsförvant i Sadies. Inte sedan då jag först hörde de tidiga skivorna med Mothers of Invention har jag hört så formidabla kast mellan genrer. Det är möjligt att Sadies inte alls känner igen sig i jämförelsen, då Frank Zappas grupp var långt mer halsbrytande experimentell, men den befriande lekfullheten och förmågan att behärska så många olika stilarter, till vilka man också förhåller sig fritt, är densamma.

Sadiesutgåvan "ARCHIVES Volume 1 - Rarities, Oddities and Radio 1995-2015" ger fullständig rättvisa åt en av populärmusikens mest intressanta grupper. Det lär dessutom finnas flera hundra outgivna inspelningar i gruppens eget arkiv, så förhoppningsvis kommer det spännande bolaget Moi J'Connais inom en snar framtid att förse oss med ytterligare volymer.

THE MAHARAJAS

THE MAHARAJAS
Yesterday Always Knew
(Low Impact)

”Are you ready to shop?”
”Are you ready pop?”

Frågan slungas mot oss från fjärde spåret på The Maharajas nya album "Yesterday Always Knew".

Herregud, visst är jag redo. Mer än redo till och med. Ständigt längtar jag efter musik framförd av grupper som med självklar karisma förmår förena popens magiska skönhet med rockmusikens kraft och punkens energi.

Vissa får allt, andra ingenting. The Maharajas tillhör den första kategorin. Inte nog med att gruppen tycks kunna ikläda sig vilken skepnad som helst, de nöjer sig aldrig ens med att "bara" vara näst bäst.

För inte så länge sedan steg de ur det amerikanska sextiotalsgaraget och intog med bravur den engelska pubrockscenen med "Sucked Into The 70's". Sedan kom den instrumentala singelbaksidan "B-Files", som är lika genuint genial som Kebnekajses första album "Resa Mot Okänt Mål"(1971). Och så nu den briljanta popuppvisningen på "Yesterday Always Knew".

I Maharajas finns tre ytterst begåvade låtskrivare - Ulf Guttormsson, Jens Lindberg och Mathias Lilja - varav speciellt de två förstnämnda tycks besitta den ovanliga förmågan att kunna skriva riktigt, riktigt bra popmusik, byggd på urstarka melodier och harmonier. Och i Mathias Lilja har gruppen en exceptionellt suverän sångare som - uppbackad av Guttormsson och Lindbergs Byrdsliknande stämsång - skulle kunna ha gjort det tidiga sjuttiotalets David Bowie sjuk av avund om han hade hört "Into The Unknown". Den, och de likaledes storslagna "Nothing In Return", "Yesterday Always Knew, "Are You Ready To Shop" och "Nine-One-One", är fullt jämförbara med mästerverk som Jimmy Campbells "Oh Carol, I'm So Sad" från "Yes It Is" (1971) med Rockin' Horse.

Det finns bara ett förbehåll - Mathias Lilja sjunger bättre.

"Are you ready to shop?" Mer än redo, jag köper konceptet rakt av. Pop blir inte bättre än förstasidan på "Yesterday Always Knew".

Ställ in det eventuellt planerade besöket på ABBA-museumet i helgen och köp Maharajas ”Yesterday Always Knew" istället. I alla fall tills gruppen blivit invald i Swedish Music Hall of Fame. Guttormsson, Karlsson, Lilja och Lindberg borde banne mig stå staty utanför entrén!

John Paul Keith

JOHN PAUL KEITH
Memphis Circa 3AM
(Big Legal Mess / Fat Possum)

Bland det sista Roland Janes producerade innan han avled för ett halvår sedan var musiken till John Paul Keiths tredje och senaste album, "Memphis Circa 3Am". I och med Janes död begravdes över sextio års erfarenhet av studioarbete, vilken tog sin början som studiomusiker hos Sun-records Sam Phillips och ett tätt samarbete med den kanske mest kräsna av dem alla - Jerry Lee Lewis. Därefter som ägare av det egna Rita Records och inspelningsstudion Sonic och slutligen åter som anställd av familjen Phillips, som överlät till honom att ta ansvar för Memphisstudion Sam Phillips Recording Service, där han befann sig i princip varje dag fram till sin död.

Digitala nymodigheter har aldrig kommit innanför dörren under de trettio år som Roland Janes basat för Sam Phillips Recording Service. Och det var både den analoga inspelningstekniken och Janes kunnande som attraherade John Paul Keith.

De krav Janes ställde var enkla; han var inte intresserad av nostalgi, inspelningarna skulle göras mellan klockan tolv och sex - dagtid, och inga andra trummor än de som fanns i studion skulle användas.

Med skepsis betraktade gruppen, och framför allt dess trummis - John Argroves, skrubben där ett väl använt trumset av märket Ludwig var inträngt:

”When our drummer John asked about the drum situation, Roland directed him to a cramped vocal booth. Stuffed inside was an ugly Ludwig kit from the 80’s that looked like it was suited for a hair metal record. It was close-mic’d with one overhead. The booth was covered in burlap and completely dead, acoustically. We worried that we were going to get a super-dry, 70’s-type drum sound, which was not what we were looking for...Roland told John to play a beat. After a few bars, he hit the talkback button again and said “Ok, John, come on in and see what you think.”

All tveksamhet försvann då de fick höra hur Janes fick trummorna att låta.

”It sounded amazing. Warm, crisp, punchy, slightly distorted, but not in a mannered or self-conscious way. It was the kind of natural drum sound you hear on classic old Memphis and Muscle Shoals records, the kind I’ve always tried to get, yet didn’t know how. I still don’t know how he got it. Maybe he was hitting the tape a little hard, maybe he was using some crazy compressors. Who knows? It was so warm and toneful it really didn’t need any reverb or room ambience. The really remarkable thing was that this beautiful drum sound was achieved in maybe ten minutes on a goofy hard rock kit in a vocal booth. I’ve seen live sound engineers take twice as long to check drums in a horrible dive bar than Roland Janes did for my third record. And it was perfect."

Samma korta procedur genomfördes för John Paul Keiths gitarr, Mark Edgar Stuarts bas, Al Gambles klaviatur och för samtligas respektive sångpålägg. Roland Janes var professionell, fåordig och avbröt bara då han hade något att tillägga, eller då han tyckte det var dags för inspelning.

”We quickly settled into a routine. For the first hour or so, we’d just rehearse the song without the tape rolling, and Roland would say almost nothing. We were doing new material that we’d only rehearsed once or twice, and in most cases we weren’t even sure how we’d start or end the song. Roland would let us stumble around for a couple hours, and when it was clear we were stumped on something, we would hear his voice in our headphones: “Try it this way…” Whatever his suggestion—a key change or a tempo change or a drum intro—it worked. It was like finding the missing piece of a puzzle and suddenly everything would click into place. After playing it the new way a couple of times, Roland would come on the talkback again: “Alright. Let’s roll tape.”

Och snabbt gick det.

”After a few takes, we’d have it. For the most part, we were getting the tracks down live, just like they used to do it in the 50’s and 60’s. In three hours we’d have a track finished, top to bottom. Then we’d move on to the next song, and finish it by our six o’clock deadline. We completed six songs in a total of 18 hours.”

Resultatet av samarbetet mellan John Paul Keith och Roland Janes är av det slaget att man häpnar. Inte bara för att Janes produktion är så behaglig utan också för att han får Keith att låta bättre än någonsin.

Som låtskrivare är Keith i ständig utveckling och på "Memphis Circa 3Am" är det till stor del melodierna som står i centrum. I sina absolut bästa stunder, såsom "If You Catch Me Staring"(så här bra lät Elvis Costello i början), "Everything´s Different Now", "New Year's Eve" och "Last Night I Had A Dream About You", briljerar han med Brill Building- och Burt Bacharach & Hal David-klass, medan "She's Almost You" är som hämtad från Beatles mästerverk "A Hard Day´s Night". Och jag kan inte befria mig från att tänka på 1983 års korta samarbete mellan Phil Everly och Cliff Richard när jag lyssnar på "We Got All Night". Oj, vilken uppföljare till "She Means Nothing To Me" det skulle kunna ha blivit.

Om John Paul Keith hade dykt upp hos Sam Phillips och Roland Janes under Sun-epokens storhetstid är jag säker på att de båda imponerats av vilken mångfasetterad artist Keith är. Karln kan sin rockhistoria och använder sig ogenerat av det bästa hos de som tidigare trampat rockmusiken stigar. På förra skivan, "The Man That Time Forgot", beträdde han i "Never Could Say No" och "Somebody Ought To Write A Song About You" med lätthet den sorglösa mark som först Buddy Holly och senare Bobby Fuller inmutade. Dessemellan slängde han in handklappningar och snärtiga Eddie Cochran-ackord i "Anyone Can Do It" och i "Afraid To Look" korsades Small Faces med Standells. Slutligen, och liksom med en klackspark, avslutas "The Man That Time Forgot" med en makalöst snygg hänga-med-huvudet-vid-bardisken-och-aldrig-vilja-gå-hem-country i ”The Last Last Call”.

Likt Nick Lowe och Nisse Hellberg tillhör John Paul Keith den typ av moderna låtskrivare som alltid tycks sträva efter att skriva den optimala poplåten. Att komma upp med något nytt utan att någonsin lämna den på förhand givna formen och att alltid snarare dra ifrån än lägga till. Med "Memphis Circa 3Am" visar Keith att han tillhör de främsta bland kompositörer och i "If You Catch Me Staring" når han också pop-perfektionens svindlande höjder.

I en intervju i Memphistidningen Commercial-Appeal från juni 2013 gav Roland Janes sin enkla syn på musik:

"Humans are not perfect and their music don’t need to be perfect; it just needs to be good.”

Där har ni det geniala svaret på varför " Memphis Circa 3Am" låter så förbaskat bra!

Låter det för enkelt? Ja, försök själva...

Citaten ovan är hämtade från:
http://johnpaulkeith.tumblr.com/post/72336421834/lets-cut-some-hits-recording-with-roland-jane

http://johnpaulkeith.net/main/wp-content/uploads/2014/01/Roland-Janes-Commercial-Appeal-profile.pdf

BONUS:
Den första maj gjorde John Paul Keith en lysande spelning på Hotell Malmens Bar i Stockholm. Som vanligt var jag naturligtvis inte utrustad med kamera, men med tillstånd från Anders Olsson visas nedan några av honom tagna bilder från konserten.

SOUVENIRS Vol 2

SOUVENIRS
Little Gems Of Pop, Volume II
(Wall of Noice)

Om förälskelse, den tidiga och kravlösa, hade haft ett soundtrack vore powerpop dess självklara uttryck. I alla fall så som genren kommer till uttryck på samlingsskivan "SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II". Och Vara på Västgötaslätten skulle i så fall vara en alldeles underbar plats att leva på. Nu har jag aldrig varit i Vara, men därifrån kommer i alla fall ett aldrig sinande flöde av fantastisk popmusik. Outtröttligt framburen av stadens eldsjälar och popkonnässörer, Jerker Emanuelson och Christer Warholm, vanligtvis under etiketten SoundAslepp Records men för Souvenirs-serien har man istället valt underetiketten Wall of Noice.

Etikettnamnet är den enda felaktighet som går att hitta på "Souvenirs", för här finns inget som påminner det minsta om buller eller oväsen. Istället radas den ljuvligaste popmusik upp, inspelad under åttio- och nittiotalet, fullmatad med det bästa ur popmusikens tradition; Rickenbackergitarrer, tamburiner, stämsång och framför allt melodier i massor.

Och det är verkligen de medverkandes genomgående suveräna förmåga att skriva sånger, och framför allt just melodier, som fullständigt överrumplar.

Från de majestätiska öppningsspåren med Richard X Heyman och gruppen Enemies In The Grass, där den förras "Vacation" (1980) ställt sig på The Beach Boys tidiga surfbräda och med full fart seglat in i åttiotalet, medan Enemies In The Grass "Best Behaviour" från 1991 intill förväxling låter som det bästa The Byrds spelade in. Via den charmiga "Hitchhiker Jane" (1994) med Model Rockets och kanadensiska Jr Gone Wilds sanslöst vackra Byrdspastisch "It Never Changes" (1986) och fram till slutet med Nick Rudd´s Blowns ”One In The Million”(1991) och The What Gives ”Marianne Claims” (1995) tar duon Emanuelson / Warholm, med sitt exceptionella kunnande om popmusik, fullständigt andan ur mig.

För det är inte vem som helst som kan sätta ihop en samling som ”SOUVENIRS - Little Gems Of Pop, Volume II”. Det är inget för morsgrisar. Det kräver både tålamod och tid att hitta mästerverk. Det är inte utan att jag tänker på den gamla reklamfilmen om Dumlekolan, där ett antal personer uttalar sig om det de har i munnen, och en av de medverkande plötsligt säger: ”...det är kolan man vill åt.”

Och själv funderar jag på att flytta till Vara, det verkar vara en bra plats att bo på för oss som gillar powerpop.

Fotnot. Det finns naturligtvis också en likaledes suverän Volym ett av "Souvenirs".
http://www.rootsy.nu/recension.php?id=1246