Little Richard

LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)

De som hört Little Richards inspelning av Don Covays "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me", utgiven av Vee Jay Records som singel 1965, vet redan vilken utomordentlig soulsångare Richard var i sin krafts dagar. "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" besökte i slutet av oktober samma år placering 92 på Billboards poplista, en vecka senare var den utkastad. Ägarna av Vee Jay - makarna Vivian Carter och Jimmy Bracken - brottades med alltför stora finansiella problem för att kunna backa upp Richard ordentligt. I maj 1966 förklarades bolaget i konkurs, men då hade redan Little Richard stämplat ut.

I en ambition att själv ta kontroll över sina inspelningar och utgåvor hade Richard 1965 för avsikt att starta ett eget skivbolag - Bit Records. Två låtar, som förblev outgivna, var allt som spelades in - "Scuba Party" och "My Mother's Eye".

Bit Records kom aldrig till stånd, istället blev det Los Angeles-bolaget Modern som i december 1965 fick ta över efter Vee Jay. Resultatet blev två album utgivna 1966 - "Little Richard Sings His Greatest Hits / Recorded Live" och "The Wild & Frantic Little Richard" - men då utgåvorna från Modern Records nådde skivköparna hade Little Richard ännu en gång bytt skivbolag.

I sin biografi över Little Richard - "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" - beskriver Charles White tiden efter Vee Jays krasch som kaotisk för Richard:

"Then Vee Jay folded...After this, Richard's recording career became very erratic. His stage act was rapidly becoming a form of selfparody. The undiscriminating audiences, who seemed to love his camp fooling more than his music, encouraged his displays of narcissistic nonsense and he became even more eccentric."

Om etiketten Moderns avsikter bara var att sälja femtiotalets Little Richard i en sextiotalskostym, så hade Okeh Records, dit han gick efter Modern, betydligt högre ambitioner:

"Then Things started to move. Richard signed with the prestigious Okeh label, a division of Columbia Broadcasting, and began recording under the direction of Larry Williams, his friend from their Specialty recording days. Booking for live performances rocketed."

Det blev alltså den gamla stallkompisen från Specialty Records som kom att producera Richards inspelningar för Okeh. Larry Williams tog honom på allvar och ville ha något som var större, bättre och sannare än bara nyinspelningar av hans femtiotalslåtar. Som grundkomp bakom Richards sång och pianospel anlitades gitarristerna Johnny "Guitar" Watson och Glen Willings, samt den basist som ingick i Richards turnéband, Eddie Fletcher. Vem den svängiga trummisen eller vilka blåsarna är finns det tyvärr ingen bevarad uppgift om.

Samma känslosamma utlevelse som Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får Larry Williams ur honom hos Okeh. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.

Trots att Little Richard och Larry Williams var samma andas barn, vilket den utmärkta "The Explosive Little Richard" är ett bevis på, så var Richards besvikelse över avsaknad av försäljningsframgång från Okeh-perioden stor. Och besvikelsen gick ut över Larry Williams:

"I was in the second year of the Okeh contract and there was still no hit record. So I tore it up... Larry Williams was the worst producer in the world. He wanted me to copy Motown and I was no Motown artist. They made me use their band, which was all trumpets. I got so I wanted to throw all the trumpets in the world Into the river".

Aldrig trodde jag att jag skull behöva uppmana någon att inte lyssna på Little Richard, men då han, som här, pratar ner Larry Williams och Okeh-inspelningarna måste jag be er slå dövörat till. Han har helt enkelt fel! För den som vill ha det bästa av femtiotalets rock'n'roll är Richards album på Speciality ett måste, vill man dessutom ha soulmusik av högsta klass är "The Exlosive Little Richard" ett lika självklart val.

Bear Family-utgåvan är ett dubbelalbum i vinyl och förutom originalskivan finns ytterligare sju spår, varav fyra är inspelade i Abbey Road-studion i London i december 1966 och producerade av Norman Smith!

Nyutgåvan av "The Explosive Little Richard" är en nödvändig påminnelse om vilken enastående artist Little Richard var då han på alla sätt levde upp till bilden av sig själv - Störst, Bäst och Vackrast! En skiva av den här kalibern skall naturligtvis alltid finnas tillgänglig


Fotnot 1.
Vee Jay-singeln "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" är en av Little Richards inspelningar man med någorlunda säkerhet kan säga att Jimi Hendrix, som då ingick i Richards turnéband, medverkar på, men då under namnet Maurice James.

Fotnot 2.
Den outgivna "Scuba Party", avsedd för Bit Records, dök 1967 upp i filmen "Catalina Caper", där Little Richard ses mima till låten under en båtfärd i partystämning.

Fotnot 3. Samtliga citat ovan är hämtade ur Charles White "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" (Da Capo Press, 1994).

Rekommenderar varmt även Bear Family-samlingen "Little Richard Rocks", som innehåller det bästa från hans femtio- och tidiga sextiotalsinspelningar.

http://raisedonrecords.blogspot.se/2011/12/little-richard-rocks-bear-family-nar.html

Jerry Lee Lewis - Southern Roots

JERRY LEE LEWIS
Southern Roots
(Bear Family)

Jerry Lee Lewis karriär har varit en berg och dalbana och mer svajig än en svensk tonårsfylla en midsommarnatt. Ändå han karln alltid rest sig, eller snarare aldrig låtit sig slås ner.

Efter att 1957 - 58 , tillsammans med Sam Phillips Sun Records, erövrat tredje-, andra- och sjundeplatsen på Billboards Top 100 med de utmanande “Whole Lot Of Shakin´ Going On”, “Great Balls Of Fire” respektive “Breathless” etablerade Lewis sig som en av rock´n´rollens mest vilda och otyglade utövare.

Med ett gigantiskt självförtroende gjorde han anspråk på att få avsluta Alan Freeds paketturné The Big Beat som påbörjades i mars 1958. Chuck Berry, vars karriär pågått längre, var av Freed utsedd till finalnummer. Jerry Lee gjorde som han blev tillsagd och gick på scenen före Berry, drev publiken till vansinne och avslutade med “Great Balls Of Fire”. Plötsligt tar snorvalpen fram en Coca-colaflaska med bensin, häller över pianot och slår eld på en tändsticka och skickar in. Uppbackad av den hysteriska publiken och med det brinnande pianot i ryggen välkomnade han Chuck Berry, som väntade på sin tur, med orden: “Follow that, nigger.”

Den 22 maj 1958 anlände Jerry Lee till London för en dryg månads turné. Efterlängtad av de engelska fansen kliver han ur planet på Heathrows flygplats och möts av journalister och fotografer som nyfiket studerar Lewis unga kvinnliga sällskap.

“This is my wife, Myra...We were married two months ago, and we´re very happy.” (1)

Sen ljuger han om hennes ålder och säger att hon är fjorton år, när hon i själva verket bara var tretton. Och tjänstvilligt berättar han fortsättningsvis att han varit gift ett par gånger tidigare.

“My first wife was Dorothy. I was fifteen when I married her. She was seventeen. The marriage lasted only a year. My second wife was Jane. We were both sixteen when we married. It was a long marrige , lasted four years.”

Flertalet av de trettio inplanerade spelningarna fick ställas in. England hade ingen förståelse för Myras svar på frågan om hon inte var för ung för äktenskap:

“Oh, no, not at all. Age doesn´t matter back home. You can marry at ten if you find a husband.” (1)

Skandaliserad återvände Lewis hem tidigare än beräknat. Den engelska reaktionen på hans äktenskap hade förekommit honom och borta var även den amerikanska publiken. Inte utan besvikelse tvingades han återvända till krogar och barer för att klara sin försörjning:

“From $10,000 a night to $250 a night is a hell of a disappointment.” (2)

Det skulle dröja tio år innan Jerry Lee fick sin upprättelse, men då inom countrymusiken. Sin storhet bevisade han med sånger som “Another Place, Another Time” och “What´s Made Milwaukee Famous ( Has Made A Loser Out Of Me)” och det är inget konstigt med det för Jerry Lee har alltid varit lika mycket country som rock´n´roll. Det har alltid varit hans stora kärlek till musik och vetskapen om att han själv inte bara är en musiker bland andra utan en av de stora stilbildarna som gör honom så intressant.

Mitt i prick träffar journalisten John Pugh då har beskriver Jerry Lees karisma:

“There is also another aspect of his certitude that have never been fully understood. His ego offer him veritable life sustenance, and, more than anything else, is responsible for his being Jerry Lee Lewis. It takes a hell of a ego for a kid from Ferriday, Louisiana, to come to Memphis and tell them he is going to get an audition come hell or high water; it takes a hell of an ego to endure seven or eight years of oblivion and never give up; it takes a hell of an ego just to do some of the things he does on stage. Without this, dispite everything else he has going for him, he would be just a guy who plays piano and sings.” (3)

När countryhitsen började plana ut sammanförde Charlie Fach på Mercury Records 1973 Lewis med producenten, studio- och skivbolagsägaren Huey Meaux, vilken just släppts ut från fängelse där han suttit för sitt intresse för minderåriga flickor.

Meaux, som tidigare levererat hits till Mercury med artister som Sir Douglas Quintet, Joe Barry, Barbara Lynn och Jivin Gene, minns:

“Charlie (Fach) came to me when I got out after doing time. He never forgot me and he never forgot the hits I had given him. He knew I was down and I think Jerry Lee was down too. Nobody wanted to mess with him. They asked if I could handle him. I said 'Sure. I understand him'.” (4)

Det var hans soul- och cajunbakgrund som Fach trodde skulle fungera som en nytändning för Jerry Lee. Samarbetet mellan de båda vildhjärnorna Meaux och Lewis hade mycket väl kunna slutat i ren katastrof, men Meaux fick Lewis att ta fram sina bästa sidor. Av totalt nitton inspelade låtar släppte Mercury tio spår på albumet “Southern Roots” medan de övriga tappades bort.

I Huey Meaux arkiv har Bear Family hittat de tidigare borttappade tejperna och att de båda männen verkar trivas tillsammans finns ingen anledning att betvivla. Med musiker som Steve Cropper, Kenneth Lovelace, Carl Perkins, Tony Joe White, Donald “Duck” Dunn, Al Jackson, Augie Meyers, medlemmarna i Memphis Horns och kören Sugar Sweets ger Jerry Lee åter uttryck för sitt goda självförtroende. Här mer än någonsin och det är synnerligen charmigt att höra honom, mellan pianodrillarna och alltid i tredje person, kasta in strofer som “Baby, you know what Jerry Lee´s talkin´ about.” och “...you left rockin´ Jerry Lee.”

Soulsånger som “When A Man Loves A Woman” och “Hold On I´m Coming” blandas med swampklassikerna “Born To Be A Loser”, “Big Blue Diamonds” och “Raining In My Heart”. Samtidigt slänger han in tuffare material som Mack Vickerys “Meat Man”, Doug Sahms “The Revolutionary Man” och Rosco Gordons “Just A Little Bit” tillsammans med de folkkära alstren “Margie” “Cry” och “Silver Threads Among The Gold” som får samsas med Johnny Fullers småcorny “Haunted House”. Allt, precis allt, med samma finess och övertygande känsla.

Själv lär Jerry Lee ha sagt att “Southern Roots” är den sista riktigt bra rock´n´roll-skiva han spelat in. Och det är verkligen en fröjd att höra honom så obehindrat röra sig mellan olika genrer och plocka fram det ena esset efter det andra. Han skrev ju nästan inget själv och ända blir allt som gjort just för Jerry Lee Lewis.

Att Jerry Lee alltid varit en storkonsument av musik bekräftas av tidigare nämnda John Pugh:

“Jerry Lee is a very singel-minded person, and his mind never strays far from music. If he isn´t playing music, he´s listening to it; if he isn´t listening to it, he´s talking abort it. Approach him about something other than music, and he just isn´t very interested...His knowledge of music is all-encompassing. He´s got the most remarkable memory concerning music I ever saw. If he were put to the test, I think he could recall nearly every singer and every song that has ever been recorded. Literally obsessed by the musical past, he has acquired an inexhaustible record treasure trove, and will sit for hours totally transfixed by anything from Gene Austin to Jimmie Rodgers to Cole Porter. An original 78 by someone such as Jimmy Wakely or Margaret Whiting can render him speechless - something no other power on earth has yet been able to do.” (3)

I Meaux arkiv hittades även tejper gjorda på en parallell tvåkanalbandspelare, där de båda mikrofonerna var riktade mot Jerry Lees röst respektive piano, vilka utgör cd 2 på Bear Familys utgåva. En unik samling alternativa versioner av “Southern Roots” och de nio outgivna sångerna. Hans medmusiker hörs enbart genom Jerry Lees mikrofoner, vilket ger inspelningen en närapå unplugged känsla. För som Huey Meaux senare förklarade:

“That piano was his wife. If you don´t mike that motherfucker right then you ain´t got Jerry Lee Lewis. The piano is Jerry Lee and Jerry Lee is the piano. You´re wrong to separate the two. I loved the other musicians - they´re my friends - but it was the piano and voice I wanted to get. The rest was all secondary.” (4)

Inramad i smakfulla soularrangemang låter Huey Meaux Jerry Lees ego slå ut i full blom och Lewis själv njuter av sin egen storhet och levererar direkt från hjärtat. Ingen slår en inspirerad Jerry Lee Lewis på fingrarna och med “Southern Roots” visade han att The Killer i sin krafts dagar var en entertainer inte många kunde mäta sig med.

Citaten ovan är hämtade från:

(1) Nick Tosches: “Hellfire - The Jerry Lee Lewis Story” (Delta, 1989)

(2) Colin Escott & Martin Hawkins: “Good Rockin´ Tonight - Sun Records And The Birth of Rock´n´Roll” (St. Martin´s Press, 1992)

(3) Melvin Shestack: “The Country Music Encyclopedia (Crowell, 1974)

(4) Texthäftet till “Southern Roots” (Bear Family, 2013)