lördag 31 december 2016

Årsbästa 2016


ÅRSBÄSTA 2016
Ni som bara vill se årsbästalistor med skivor utgivna 2016 kan sluta läsa nu. Sånt bekymrar inte den enbemannade redaktionen på Raised On Records. Mottot är som vanligt att det som är bra är bra, oavsett när det når örat. Någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. Nåväl, nedan finner ni årets höjdare. Håll till godo.




HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)
Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. 
Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv.


DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)
Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen? Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".


GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State, 2011)

SUZI CHUNK (& GROOVY UNCLE)
Girl From The Neck Down
(Trouserphonic, 2012)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK
One Wowel Away From The Truth
(Trouserphonic, 2013)

GROOVY UNCLE feat. SUZI CHUNK & MISS MODUS
Persuaded
(Trouserphonic, 2014)

GROOVY UNCLE & SUZI CHUNK
Life Is A Gift
(Trouserphonic, 2015)

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Glenn Prangnell är en multibegåvning som kan popmusikens historia utan och innan. Han känner varenda vrå där den formats. Om det så bara var på en sunkig sylta belägen på Große Freiheit under det tidiga sextiotalet, eller i en kondensdrypande tegelkällare i Liverpool från samma tid. Eller på 10 Carew Road i Northwood, England, där det hus som gruppen Brinsley Schwarz hyrde 1970 låg. Till och med det kyffe i the Brill Building där en sofistikerad Burt Bacharach började sin kompositörsbana tycks bekant för Prangnell. Han vet, ända in till minsta beståndsdel, hur en bra poplåt skall konstrueras. På skiva efter skiva radar han upp den ena poppärlan efter den andra. Alla skrivna  av honom själv och innehållande fantastiska melodier, stämsång, handklappningar och arrangemang som lämnar Paul McCartney, Cyril Jordan och Nick Lowe stående med gapande munnar. På allt, efter den av Merseybeat stark påverkade debuten "Play Something We Know", återfinns också Cardiffsångerskan Suzi Chunk.  De som gillade Cilla Black och Dusty Springfield i deras glansdagar får en högtidsstund att se fram emot.


STURGILL SIMPSON
A Sailor's Guide To Earth
(Atlantic)
Blue eyed soul med countrykänsla från en av vår tids riktigt, riktigt stora sångare. Och då menar jag Elvisklass. Såg hans magiska spelning på Berns i somras och var stundtals tvungen att hålla i mig för att inte lyfta från golvet. Då han mot slutet gjorde ljuvliga "Oh Sarah" gav han mig den kanske största konsertupplevelse jag haft. Sturgill Simpson är en gigant med växtvärk och halvstora spellokaler som Berns är snart ett minne som vi som var där får vårda ömt.


LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)
Samma känslosamma utlevelse som Little Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får producenten Larry Williams ur honom hos Okeh Records. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.



SWEDISH POLARBEARS
The Great Northern
(SoundAsleep)
Trots att Swedish Polarbears funnits som grupp sedan 2006 är det först nu de släpper sitt debutalbum. Under tio års tid har den värmländska gruppen byggt en ljudbild i rakt nedstigande led från Big Star. Och äntligen, äntligen återkommer genomarbetade harmonier och stämsång i modern svensk rock- och popmusik, såsom den kom till uttryck hos de bästa grupperna på sextiotalet. Trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen. Jag är både knäsvag och omtumlad. 



PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)
I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.


THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel) 
The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".


LUXURY LINER & VANJA RENBERG
To Heal A Hurting Heart / Don't Forget To Bury Me
(Red Rocking Recordings, singel 2015)
Två snygga countryspår av Stockholmsgruppen Luxury Liner. I duetten "To Heal A Hurting Heart" är gruppen förstärkta med Raised On Records svenska favoritsångerska Vanja Renberg. Är ute på tunn is angående Luxury Liners historia, men det här verkar vara deras skivdebut. Med ett bandnamn som förpliktigar och en uppenbar förmåga att både skriva bra låtar och passionerat framföra dessa så borde inte ett helt album vara alltför långt borta.


TOADS OF THE SHORT FOREST
The wind up bird / I Told You Once, I Told You Twice
(Beluga, singel 2016)
Det vore alltför lätt att falla för frestelsen att jämföra med Nuggetsartisterna, men - med risk för att s.a.s svära i kyrkan - "The Wind Up Bird" slår närapå det mesta som kom från det amerikanska sextiotalsgaraget. I alla fall just nu i överraskningen och extasens överrumplande ögonblick! Det är naturligtvis stora ord att påstå att en svensk grupps inspelning idag skulle kunna utmana ursprungskällan, där de uppenbarligen hämtat inspiration, men varför inte? 


DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)
Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu


BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies

(Kool Kat Musik)
Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har Roger Arvidson skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.
Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.


KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway

(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.


THE BRATS
Be A Man / Qualude Queen
(Hozac, singel 2013)
Hozac Records återutgåva av The Brats "Be A Man" är ett reningsbad av guds nåde. Positiv, vital och högst förtjusande glamrock från mitten av sjuttiotalet med gitarristen Rick Rivets som har ett förflutet i en förlaga till New York Dolls. Så snyggt och stilfullt att det bara inte går att låta bli att le!


PAGANS
Hopped Up / Nowhere Girl
(Get Hip)
Den gitarrdominerade b-sidans "Nowhere Girl" är så spralligt fräck och nonchalant att den enda jag kan tänka på är Gary Holton. Trots att han inte har ett dugg med Pagans att göra. Herregud karln har ju varit död i över trettio år. Ändå är det som om "Nowhere Girl" vore skriven just för honom. Alltså rock'n'roll med klacksparkar, en lurig blick och mängder av rävar bakom båda öronen. Hur skoj som helst!


JUSTIN TROUBLE
Justine Trouble
(Mono-Tone)
Det var banne mig en välgärning av Mono-Tone Records att 2015 återutge Justin Troubles mycket fina debutalbum från 1982. New York-rock av bästa sort. Johnny Thunders ler säkert instämmande i sin gitarrhimmel.


MIRIAM 
Down Today
(Norton, 2015)
Miriam Linna följer upp den ursökta debuten "Nobody's Baby" med den likaledes utsökta "Down Today". Med undantag av två originalsånger, skrivna av producenten och musikern Sam Elwitt, tar Miriam sig an personliga favoriter gjorda av bland annat The Turtles, Beau Brummels och Bob Lind. Arrangemangen är lysande och Miriam tankar nytt bränsle i den flickpopgengre där Ronettes, Shirelles och Shangri-Las är de stora förebilderna.


MYSTIC BRAVES
Days of Yesteryear
(Lolipop)
"Days of Yesteryear" är Mystic Braves tredje fullängdare och den första med gruppen för mig. Hemmahörande i Los Angeles för gruppen vidare traditionen från musiken på Rhinosamlingarna "Where The Action Is!" och "Love Is The Song We Sing". Fantastiskt snygg lättpsykedelia med beslöjade vokala insatser. Tio egna sånger som alla skulle kunna ha varit skrivna i Kalifornien 1967 och bara riktigt bra låtskrivare kan skriva låtar som "Now That You're Gone" och "Corazon"!


THE FLORIDA BOX - 1950 & 1960s Oddball Labels
(Be! Sharp Records)
Den som vill veta var garagerocken har sitt ursprung får av Be! Sharp Records ett utomordentligt detaljerat och uttömmande svar. I deras ambitiösa projekt att, delstat för delstat, dammsuga den nordamerikanska kontinenten i sökandet efter obskyra skivbolag och deras artister har nu turen kommit till Florida. Precis som de två tidigare - "The Texas Box" och "The Michigan Box" - är Floridaboxen ett absolut måste för älskare av slyngelrock'n'roll.


SVENSKA SHAKERS - R&B Crunchers, Mod Grooves, 
Freakbeat and Psych-Pop from Sweden 1964-1968
(RPM International)
Efter att tidigare bland annat gett ut samlingar med svenska sextiotalsband som Mascots, Hep Stars, Tages och Shanes fortsätter engelska RPM International att botanisera i vår svenska pophistoria. Dubbel-cd:n "Svenska Shakers" ger en god inblick i hur mycket bra musik det spelades in av svenska beatgrupper mellan åren 1964-68. Det är en guldgruva för noviser, men vi som redan har samlingarna "Searchin' For Shakes", båda utgåvorna av "Stora Popboxen" (= 7 cd:n) och de två första volymerna av "Who Will Buy (These Wonderful Evils) kan tyvärr inte räkna med att få mer än drygt en handfull nya titlar. Av "Svenska Shakers" totalt fyrtioen låtar återfinns trettiofyra av dem redan på de ovan uppräknade samlingarna. Med tanke på hur mycket bra som ännu inte återutgivits, tycker jag nog att RPM har gjort det lite för lätt för sig.



THE WIZARDS
The Singles 1964 - 1967
(Kebab Cat Records)
Den då relativt nybildade norska gruppen The Wizards, hemmahörande i Narvik, kom till Sverige på senhösten 1963 och blev kvar ett antal år. Fram till och med 1967 spelade de in sex singlar under egen namn, samt medverkade som kompgrupp på skivinspelningar bakom artister som Mic Linder, Kringlorna och Johnny Waard. På utgåvan "The Singles 1964 - 1967" återfinns samtliga deras tolv singelsidor plus en inspelning av The Impressions "You Must Believe Me", som de lät ligga kvar i arkivet. Förutom fina coverversioner - Small Faces "Sha-La-La-La-Lee", Peter Paul and Marys "The Very Last Day" och den obskyra "I Need Your Love", som var b-sida till amerikanen Jeff Lynns singel "A Better Man Than I", utgiven av Kentuckybolaget Twin-Spin Records 1965 - gjorde Wizards tre suveräna egna kompositioner. Wizards upplöstes på hösten 1967 med flaggan i topp. Kompgitarristen Terje Rønstad skrev "I Never Go Again" och trummisen Ivar Olsen "The Girl Is Sleeping" och powerpopmästerverket "See You Tonight". Tre mycket fina kompositioner som, om inte militärtjänsten kommit emellan, hade tagit The Wizards hur långt som helst.


LUCINDA WILLIAMS
The Ghosts of Highway 20
(Highway 20 Records)
Efter mästerliga "Car Wheels On A Gravel Road" har Williams, i mina öron, aldrig riktigt återhämtat sig. Årets dubbel-Lp kunde jag ändå inte låta bli att köpa eftersom omslaget är så förbaskat välgjort och snyggt. Kom hem och placerade den på skivtallriken och tyckte det lät sådär...tills det var dags för de fyra sångerna på sida tre - "Ghost of Highway 20", "Bitter Memory", Springsteens "Factory" och "Can't Close The Door On Love" - och där fastnade jag. Lucinda Williams är rehabiliterad i mina öron.


JAN KOTSCHACK
RESAN MOT ROCKENS RÖTTER
Mr R&B räddar ett musikaliskt världsarv 
(Premium Publ.)
Årets bästa, positiva och mest nödvändiga händelse relaterad till musik är Jan Kotschacks biografi över Jonas Bernholm. Ingen annan svensk förtjänar att få sin historia berättad som Jonas Bernholm. Varför? Ja, köp boken så förstår ni varför. Bernholm borde belönas med både Polar- och Nobelpriset för sin gärning i mänsklighetens tjänst!

ÅRETS BÄSTA KONSERTER
WILKO JOHNSON - Debaser, Stockholm 160203
DANIEL ROMANO - Kulturhuskällaren, Örebro 160703
STURGILL SIMPSON - Berns, Stockholm 160705
THE VANJAS - Rosengrens Skafferi, Örebro 160903











Skickat från min iPad

söndag 18 december 2016

Hjelle



HJELLE
Högst Medelmåttig
(Jared Sin)


I den tyske författaren Hans Falladas romaner om mellankrigstidens Berlin träffar man samma slags vinddrivna personer som de som idag irrar omkring i Hjelles sånger som utspelar sig i Malmö. Det rastlösa sökande efter en öppen krog vid tre-fyra på morgonen övertygar ingen om att ensam är stark. Tvärtom, i hans sånger är de flesta utlämnande åt sig själva. Var och en får klara sig bäst den kan. Individualismen som politisk idé havererar fullständigt.

Som scener ur något av Ken Loachs diskbänksrealistiska dramer möts vi av lika delar söndermald självkänsla, förlorad stolthet och en okuvlig vilja att i uträkningens ögonblick resa sig på nio och dela ut en smocka till översittare, statusjägare och känslomässiga taskspelare.

Den produktive Hjelle, som annars återfinns i Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Hjelle & Ormarna, gör på "Högst Medelmåttig" precis allt själv. Han inte bara skriver musiken och spelar alla instrument, han bekostar även pressning av skiva och omslag och sköter all distribution själv.

Som musiker, textförfattare och låtskrivare visar Hjelle ännu en gång att han tillhör det absoluta toppskicket. Både i text och musik behärskar han alla känslolägen. Med ärligt visad ilska, sorg, frustration och glädje berör han mig mer än någon annan svensk artist. Storheten i Hjelles poesi ligger i att den berättar hur det är att vara människa. Men han går aldrig bort sig i allmänt hållet diktande. Hjelle är något så stort som den arbetande människans poet. Den som springer trappa upp och trappa ner för att dela ut gratistidningar. Eller den som vilseleds av lugnet som föregår stormen i den storslagna "En dag blir man sjuk". De som tror att klassamhället har upphört att existera har mycket att lära av Hans Fallada, Ken Loach och Andreas "Hjelle" Hjelmér. Jodå, Hjelle platsar bredvid både Fallada och Loach.

Att karln aldrig musikaliskt klampar i klaveret förstärker hans storhet. Jag har gott hopp om att produktionerna han är inblandade i alltid kommer att vara enkla och småskaliga. Mera Folkets Hus än Friends Arena om man så vill och definitivt mera kolonilott än herrgård. Det är oftast lite löst i konturerna, men musiken svänger som satan och vansinnigast svänger "Precis tillräckligt med pengar" som är ursinnig ur-hand-i-mun-rock'n'roll med vidöppen hi-hat i introt. En sån där adrenalinkick som krossar allt motstånd och gör folk fullständigt galna på ett dansgolv. Jag har sett det massor av gånger. Det där magiska svänget som vänder en reserverad publik till bandets fördel.

Till skillnad mot övriga konstellationer där Hjelle medverkar, så har han här kompletterat sin vanligtvis gitarrdominerade Louisiana-ljudbild med några friska orgelsolon som pendlar mellan Question Mark & the Mysterians farfisaljud (Trehundratusen och Dela ut gratistidningar blues) och de orgelackompangemang den outtröttliga Sergels torgs-missionären Maria "Marias enmansorkester" Johansson bjöd narkomaner och stressade jobbpendlare, de som passerade plattan, på (99.50 och Den här jävla stan).

Hjelles blues på svenska är så okonventionell att den även vågar inkorporera ekot av en i sammanhanget så främmande fågel som nämnda Marias enmansorkester. Kan det bli mer spännande?

måndag 12 december 2016

Groovy Uncle



GROOVY UNCLE
Play Something We Know!
(State)


MERSEYBEAT! Men, inte bara med stort M utan med versaler rakt igenom. Och med ett stort, stort utropstecken efter. Här duger inga simpla gemener för att beskriva den musik Groovy Uncle levererade på sitt debutalbum från 2011. Visst, det är fem år sedan, men jag har till alldeles nyligen helt missat gruppen. Å andra sidan har ju Merseybeat som stilbegrepp mer än femtio år på nacken. Den melodiösa popmusik de grupper som trängdes på Cavern Clubs lilla scen i Liverpool skrev och framförde har, i mina öron, aldrig låtit omodern.

Vill man höra, och varför skulle man inte vilja det?, en sentida, och nu samtida, version av de brittiska grupperna The Move, The Roulettes och Dean Ford and The Gaylords - som 1967 bytte namn till Marmalade - bör man snarast införskaffa "Play Something We Know!". Men inte för att Groovy Uncle ägnar sig åt att plagiera de nämnda storheterna, varav inga var från Liverpool, utan för att de likt dem förädlar genren.

Groovy Uncle som grupp är egentligen en lös konstellation med låtskrivaren, sångaren och gitarristen Glenn Prangnell som enda permanenta medlem och sammanhållande nav kring vilket olika tillfälliga medlemmar i Groovy Uncle snurrar. Namnet Groovy Uncle hämtade Prangnell från en recension av en konsert med David Bowie, där recensenten beskrev Bowies framträdande som att han "was prancing about like some groovy uncle at a family disco".

Prangnell är hemmahörande i Medway, vilket i sig borde sätta igång smaklökarna hos vänner av garagerock, och har tidigare varit verksam i grupper som The Offbeats och Kravin' A's. Efter ett längre uppehåll från gruppaktiviteter och med ca sextio nyskrivna låtar kom tolv av dessa att platsa på "Play Something We Know". Tolv sånger innehållande allt det som är karaktäristiskt för Merseybeat när den är som bäst; superstarka melodier, Beatlesharmonier från runt tiden för "A Hard Days Night", stämsång, handklappningar och med en kompgitarr lika viktig som sologitarren.

En av pop- och rockmusikens bästa egenskaper är att man, åtminstone som regelbunden lyssnare och skivköpare, hela tiden får nya hjältar. Efter att ha hört "Play Something We Know!" har den senaste tiden handlat om att skaffa allt som Glenn Prangnell varit inblandad i. Låter det bara hälften så bra som musiken på "Play Something We Know" är det ändå toppklass.

Jag menar naturligtvis TOPPKLASS!

måndag 5 december 2016

Fatboy




FATBOY
Songs Our Mothers Tought Us
(Bear Family)


Som en magisk, magnifik och majestätisk hyllning till kvinnorna som gjort dem till de de är - deras mammor om man skall tro skivans titel - släpper Fatboy sitt första samlingsalbum. Materialet är hämtat från deras fem ordinarie album - "Steelhearted" (2004), "In My Bones" (2008), "Overdrive" (2010), Love Creole" (2012) och "Moments" (2016) - och det känns helt rätt att gruppens hittillsvarande historia sammanfattas av ett av världens mest ambitiösa skivbolag - Bear Family Records.

Den som har minsta intresse för rock- och popmusikens rötter hamnar förr eller senare hos tyska Bear Family. Inget annat bolag har så tålmodigt, envist och kunnigt synliggjort rockmusikens ursprung i country, blues, rhythm & blues och rock'n'roll. Fatboys egensinniga hybrid av rockabilly, country, pop och Twin Peaks-gitarrer är som ett koncentrat av Bear Familys gigantiska katalog.

I "What Would Elvis Do?" frågar sig Fatboy hur Elvis skulle reagera om han kunde kliva ner - för karln är väl i himlen - till Memphis idag. För mig träder bilden av den unge modige Elvis fram. Den, där han lugnt förklarar, att han inte tycker sig ha gjort något fel då han aggressivt ställs till svars för att sjunga svart musik. Elvis kärlek till, och mod att försvara, all slags populärmusik, svart eller vit spelade för honom ingen roll, var för sin tid imponerande tolerant och rakryggat. Det är väl inte otänkbart att han idag, likt Fatboy, även skulle ha velat utveckla och förnya sin musik. Och det är just förmågan att kunna uppdatera den genre som utgör Fatboys grund - rockabilly - som gör att de inte fastnar i nostalgi och trista klichéer.

Eftersom Fatboy låtmässigt aldrig har haft några svackor, har det säkert varit långt mycket svårare att välja bort än att välja material till "Songs Our Mothers Taught Us". Att av cirka sextio låtar tvingas begränsa sig till enbart femton kan inte ha varit ett helt lätt jobb, men den som tagit sig an uppgiften kan känna sig mer än nöjd. Trots att jag redan hört allt innan gör både låtvalen och dess inbördes placering att det låter som ett helt nytt album. Det finns egentligen ingen anledningar att lyfta fram enskilda sånger, men jag kan ändå inte låta bli att nämna den vackert vemodiga "Last Train Home". Med regnet smattrande mot fönstret, och uppbackad av den amerikanska sångerskan Kim Richey, plockar Thomas Pareigis fram sin allra mest sorgsna röst. Ångerfull blottlägger Pareigis hur vilsen han varit som drivit runt i sökande efter sann kärlek, trots att den hela tiden funnits precis framför hans fötter - om han bara hade öppnat ögonen. Genialt storslaget och mycket svårslaget.

Titeln "Songs Our Mothers Taught Us" är en parafras på Everly Brothers andra album, "Songs Our Daddy Taught Us" (1958), innehållande brödernas tolkningar av äldre folk- och countrysånger. Barnpsykiatrikern Gustav "Skå-Gustav" Jonsson myntade på sextiotalet begreppet "det sociala arvet" för att visa att föräldrar med sociala svårigheter ofta överför dessa till sina barn. Med sina respektive skivor visar Everly Brothers och Fatboy att det sociala arvet även verkar i motsatt riktning. Goda musikaliska förebilder är bevisligen även de överförbara. Det finns all anledning att rikta en tacksamhetens tanke till medlemmarna i Fatboys mödrar för deras utomordentligt goda musikaliska påverkan.

torsdag 3 november 2016



DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)


Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

söndag 23 oktober 2016

Gene Vincent



GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
Bluejean Bop!
(Bear Family)


Sommaren 1956 rusade Gene Vincent & The Blue Caps debutsingel "Be Bop A Lula" in på den amerikanska Billboardlistan. Där stannade den i fem månader med bästa placering som nummer sju. Singeln spelades in i Owen Bradleys studio i Nashville i samarbete med Capitol Records producent Ken Nelson och teknikern Mort Thomasson. Båda var helt oerfarna då det gällde att spela in rock'n'roll, så Nelson hade förberett sig med att hyra in några av Nashvilles bästa studiomusiker. Helt i onödan skulle det visa sig.

Mötet med Gene och hans kompgrupp - Cliff Gallup: sologitarr, Willie Williams: kompgitarr, Jack Neal: bas och Dickie Harrell: trummor - blev för teknikern Thomasson det första mötet med en helt ny kulturyttring:

"I got two impressions, one when I got in, and one when I heard them play. We walked in and they were sitting around in black coats and hats and they looked like a motorcycle gang. I said to Ken Nelson, 'Are you sure we're in the right place?' Then they started playing and all hell broke loose! It was hectic! They didn't know nothing except to play loud and fast!"

Även Owen Bradleys bror Charlie Bradley befann sig i studion den där dagen i början på maj 1956 då "Be Bop A Lula" spelades in. Han var anlitad för att hjälpa till med det inspelningstekniska och precis som de andra blev han fullständigt "tagen på sängen" inför mötet med den unga gruppen från Norfolk, Virginia:

"I didn't know what we were going to get into. We'd been doing a lot of country stuff. I personally didn't think that rock'n'roll would go. So it was different for me to try to adapt to that music at the time...It was a different music, so we had to treat it differently...He (Gene) was an easy guy to work with and he knew what he wanted. And Cliff, he was just fabulous!"

De inhyrda musikerna fick packa ihop och gå hem. Förutom "Be Bop A Lula" spelades ytterligare tre låtar in samma dag (den 4:e maj för att vara exakt): "Race With The Devil", "Woman Love" och "I Sure Miss You".

Den överraskande snabba framgången med "Be Bop A Lula" gjorde Capitol Records ivriga att omgående få fram ett helt album med sitt nya stjärnskott. Redan den 24:e juni var Gene och medlemmarna i Blue Caps tillbaka i Nashville och Owen Bradleys studio. Tillsammans med producenten Ken Nelson spelades sjutton låtar in under fyra dagar, varav tolv kom att hamna på debutalbumet "Bluejean Bop".

Materialet består till hälften av snabba och gapigt röjiga rock'n'roll- och rockabillylåtar såsom "Who Slapped John?", "I Flipped", "Jump Back Honey, Jump Back", "Jump, Giggles and Shout", "Bop Street" samt titellåten "Bluejean Bop". Och till hälften av kabaré-, musikal- och schlagernummer som "Ain't She Sweet", "Jezebel", "That Old Gang Of Mine", "Up A Lazy River" och "Peg O' My Heart" samt Roy Acuffs countrylåt "Waltz Of The Wind" från 1947. Några av dem "råkade" vara Ken Nelsons favoritsånger.

Baktanken med material av så olika karaktär var säkert att blidka både unga och äldre köpare. Kanske ville man att den förälder som skulle betala för sonens eller dotterns "Bluejean Bop"-album också skulle ha ett utbyte av det. Även Specialty Records tänkte i samma banor och lät Little Richard spela in schlagersånger som "Baby Face" och "By The Light Of The Silvery Moon".

Det är Genes röstmässiga förmåga som räddar de mer tveksamma låtvalen. Hans känsla, tajming och tonsäkerhet gjorde att han kunde ta sig an vilket material som helst. Gene Vincent var helt enkelt genommusikalisk och beträffande det rockigare materialet utmärker han och Blue Caps sig genom att skapa ett helt eget sound. Det är tungvrickande texter och musikaliskt lössläppt, röjigt, gapigt och väl sammanhållet på samma gång. Vid sidan om Gene själv brukar den flyhänte gitarristen Cliff Gallup - även kallad Galloping Cliff Gallup - vara den som alltid lyfts fram i samband med Genes tidigaste inspelningar, men det hade inte låtit som det låter utan den virvelkåte Dickie Harrell bakom trummorna. Grabben var bara femton år men redan en stilbildare av stora mått. Hans trakterande av virveltrumman, med mängder av snygga kantslag, är helt enkelt lysande.

För samlare av Gene Vincents originalskivor är den australiensiska tiotumsutgåvan av "Bluejean Bop" ett av de mest svåra objekten att hitta. Till skillnad mot den amerikanska tolvtumsutgåvans tolv låtar innehåller den istället bara åtta och omslagets ursprungliga blå färg har ersatts av en lila ton.

För att fylla tomrummet för oss som aldrig kommer att äga den australiensiska dyrgripen har tyska Bear Family Records återutgivit densamma. Storlek och omslag är en exakt kopia, men man har kompletterat de åtta låtarna med två bonusspår - "Gonna Back Up Baby" och "Well I Knocked Bim Bam" - som är inspelade vid samma tillfälle, alltså 24:e - 27:e juni 1956. De Vincentsamlare som inte är beredda att låta ruinera sig på grund av ett enstaka skivköp, erbjuds nu istället ett välgjort men betydligt billigare alternativ.


Fotnot 1
Citaten ovan är hämtade Britt Hagartys biografi "The Day The World Turned Blue" (Talonbooks, 1983)

Fotnot 2
En annan intressant utgåva är El Toro Records nyligen utgivna singel med Gene Vincent kallad "Boppin' & Shakin' In Italy". Vincent gör två låtar - "Bluejean Bop" och Hank Ballard & The Midnighters "Sexy Ways" - tagna från ett framträdande i italiensk tv 28.05.1960. I kompet bakom Vincent hittar man basisten Vince Cooze, trummisen Red Reece och gitarristen Joe Moretti. Den sistnämnde är ingen mindre än mannen bakom det geniala gitarrintrot till Johnny Kidd & The Pirates "Shakin' All Over"! Inför sådana storheter lyfter man på hatten.


fredag 9 september 2016

The Vanjas



THE VANJAS
No Tomorrow Boy / Push It
(Some More Music, singel)


Inte visste jag att den för mord dömde producenten Phil Spector haft permission och gjort ett besök i Stockholm. Hur skall man annars förklara The Vanjas inspelning "No Tomorrow Boy"? Visserligen kallade han sig under vistelsen i Sverige för Mikael Herrström, men så lättlurade är vi inte. Ingen annan än den storslagne Phil Spector kan väl ha producerat ett så magnifikt tonårsdrama som "No Tomorrow Boy".

Skötsam flicka möter pojke med tveksamt rykte. Ung kärlek som aldrig ämnat att vara uppstår och tar form av en West Side Story-/Grease-melodram med Phil Spectors alla dramatiskt musikaliska kännetecken. Inledningsvis några breda ekoklingande pianoackord och i bakgrunden anger bastrumman och en tamburin takten innan sångerskan Vanja "Vanja Lo" Renberg förklarar - och här kommer klockspelet in - hur oemotståndlig han är. Alla varningar om att det inte finns något imorgon med honom tänker hon strunta i.

Med rätta associerar man till Ronettes "Be My Baby"(1963) och "Baby I Love You"(-63) , Shangri-Las "Leader of The Pack"(-64), Crystals "He's a Rebel"(-62) och Shirelles nervösa undran 1960 "Will You Love Me Tomorrow" - om vi går hela vägen ikväll, kommer du då att älska mig imorgon? - skriven av mästarna Carole King och Gerry Goffin. Men även en senare artist som Debbie Harry måste väl le igenkännande, hon höll ju liv i genren under sjuttiotalet.

The Vanjas har med "No Tomorrow Boy" helt och fullt lyckats återskapat den oskuldsfulla magi - med vilken flickgrupper som Ronettes, Crystals, Shirelles, Shangri-Las, Marvelettes, Marta and The Vandellas m fl fick popmusiken att överleva under första hälften av sextiotalet - som var mer vanlig långt innan man i sånger kunde uttrycka sig lika rakt och kompromisslöst som Ebba Grön i "Ung Och Kåt".

Det finns många som kan sjunga och så finns det de som förutom att de har en bra röst även kan levandegöra en sång. De som med inlevelse förmår lyssnaren att bli en del av det musikaliska sammanhanget. Vanja Renberg tillhör den senare gruppen sångare. Men, ingen människa är en ö. Bakom Vanja återfinns tre suveränt passionerade musiker med stora kunskaper om rock'n'roll, rhythm & blues, soul, punk och pop.

B-sidans "Push It" är rock'n'roll från garaget av det slag Vanjas skämt bort oss med på sitt debutalbum "The Vanjas Sings And Plays Rock'n'Roll". Gruppens musiker är här förstärka med handklappningar och en stor fet Hammondorgel. Det kan bara inte bli fel.

The Vanjas visar än en gång att de är det roligaste som hänt Musiksverige på mycket länge!

tisdag 6 september 2016

The Vanjas



THE VANJAS
Rosengrens Skafferi
Konsert, lördag 160903


Stockholmsgruppen The Vanjas var ett av alla de cirka 200 band och artister som medverkade på årets evenemang Live At Heart, som pågick i Örebro från onsdag 31 augusti - lördag 3 september.

Tre suveräna framträdanden hann gruppen med och jag hade nöjet att bevista samtliga. Det första, tjugo minuter utomhus på fredageftermiddag, var en övertygande föraning om vad gruppen skulle kunna prestera kvällstid inomhus. Och redan samma kväll stod de på Clarion Hotels barscen, vilket är en av stans bästa scener, och avväpnade publiken fullständigt med sin fräcka musik och uppseendeväckande framtoning.

Av alla framträdanden som därefter återstod på Live At Heart fick Vanjas spelning på Rosengrens Skafferi, lördagkväll kl 21.00, absolut högsta prioritet. Ingen annan jag tidigare sett på festivalen hade ens varit i närheten av den energi gruppen kunde frambringa.

Med ett självförtroende lika övertygande som det Chrissie Hynde visade upp då jag såg The Pretenders på Marquee i London 1979 och en utlevelse motsvarande den Tina Turner jobbade upp då hon fortfarande delade scen med Ike, tog Vanjas sångerska - Vanja Lo - scenen i besittning på ett till bristningsgränsen packat Rosengrens Skafferi.

Det låg förväntan i luften och med en attityd av Här-är-det-vi-som-bestämmer och en inställning att Nu-jävlar-skall-ni-få-se-något-ni-aldrig-sett-tidigare exploderade Vanjas i stenhård 60-talsgaragerock. Allt enligt samma modell som gjort Tacomagruppen The Sonics till genrens okrönta kungar och i förhållande till efterföljande traditionsbevarare som The Detroit Cobras står sig Vanjas utmärkt i konkurrensen.

Beträffande Vanjas scenuppträdandet måste man gå tillbaka till 1965 och gruppen som då kallades "Svenska Mästare i Hålligång" - The Hep Stars - för att få något att jämföra med. Jag antar att några rynkar på näsan vid jämförelsen, men glöm sånt som "I Natt Jag Drömde" och allt annat trams Hep Stars gjorde efter singelutgåvan "Should I". Fundera istället över varför Greg Shaw vintern -76/-77 i BOMP! skrev: "Hep Stars were the first Swedish group I discovered some 5 years ago, and I thought their live album was just amazingly good....There is a tremendous live atmosphere on the album, one of the best ever captured on wax".

1965 var det Hep Stars ohämmade scenshow som gav publiken en upplevelse utöver det vanliga. Jodå, tro mig, jag var där! Idag, femtio år senare, står Vanjas för det mest spektakulära man kan se på en svensk scen. Helt enligt den amerikanska showbiz-traditionen bjuder gruppen på långt mer än "bara" sin musik. De av er som älskar att se inspelningen av James Brown från T.A.M.I. Show 1964, då han upprepade gånger faller på knä och gråter i "Please, Please,Please" - varvid en av medlemmarna ur hans Famous Flames rusar fram och lägger en mantel över hans axlar och leder bort honom - kommer med största sannolikhet att uppskatta även The Vanjas.

Som en programförklaring var man historiskt står rent musikaliskt skickade gruppen in låten "Little Latin Lupe Lu". Men inte såsom Righteous Brothers gjorde den i original utan mer i stil med den ösiga version Mitch Ryder & The Detroit Wheels spelade in. Och tar man bort orgeln ur Detroit Wheels inspelningar av "Little Latin Lupe Lu" och den sanslöst attackerande "Jenny Take A Ride/C C Rider" så får man prototypen för Vanjas kraftfullt hårdsvängande musik.

Vanjas geniala motto är att ständigt öka tempot och aldrig någonsin ge publiken minsta chans till återhämtning. Då den främre publiken efter ett par låtar forfarande sitter ner, ler sångerskan och frågar om de aldrig tidigare varit på en rockkonsert. När alla halvvägs genom spelningen i princip äter ur hennes hand konstaterade hon helt riktigt "vi har krossat allt motstånd ännu en gång!".

Som avslutning på en av de tre konserterna gruppen gav i Örebro förklarade Vanja Lo frankt att "det är vi som slår hårdast!" Jag tror ingen av oss som efter femtio minuters hårdmangling lämnade Rosengrens Skafferi tvivlade det minsta på sanningshalten i påståendet.


Tack till signaturen Modsoul49 som förstod att tillfället måste dokumenteras.

lördag 20 augusti 2016

Little Richard



LITTLE RICHARD
The Explosive Little Richard
(Bear Family)


De som hört Little Richards inspelning av Don Covays "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me", utgiven av Vee Jay Records som singel 1965, vet redan vilken utomordentlig soulsångare Richard var i sin krafts dagar. "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" besökte i slutet av oktober samma år placering 92 på Billboards poplista, en vecka senare var den utkastad. Ägarna av Vee Jay - makarna Vivian Carter och Jimmy Bracken - brottades med alltför stora finansiella problem för att kunna backa upp Richard ordentligt. I maj 1966 förklarades bolaget i konkurs, men då hade redan Little Richard stämplat ut.

I en ambition att själv ta kontroll över sina inspelningar och utgåvor hade Richard 1965 för avsikt att starta ett eget skivbolag - Bit Records. Två låtar, som förblev outgivna, var allt som spelades in - "Scuba Party" och "My Mother's Eye".

Bit Records kom aldrig till stånd, istället blev det Los Angeles-bolaget Modern som i december 1965 fick ta över efter Vee Jay. Resultatet blev två album utgivna 1966 - "Little Richard Sings His Greatest Hits / Recorded Live" och "The Wild & Frantic Little Richard" - men då utgåvorna från Modern Records nådde skivköparna hade Little Richard ännu en gång bytt skivbolag.

I sin biografi över Little Richard - "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" - beskriver Charles White tiden efter Vee Jays krasch som kaotisk för Richard:

"Then Vee Jay folded...After this, Richard's recording career became very erratic. His stage act was rapidly becoming a form of selfparody. The undiscriminating audiences, who seemed to love his camp fooling more than his music, encouraged his displays of narcissistic nonsense and he became even more eccentric."

Om etiketten Moderns avsikter bara var att sälja femtiotalets Little Richard i en sextiotalskostym, så hade Okeh Records, dit han gick efter Modern, betydligt högre ambitioner:

"Then Things started to move. Richard signed with the prestigious Okeh label, a division of Columbia Broadcasting, and began recording under the direction of Larry Williams, his friend from their Specialty recording days. Booking for live performances rocketed."

Det blev alltså den gamla stallkompisen från Specialty Records som kom att producera Richards inspelningar för Okeh. Larry Williams tog honom på allvar och ville ha något som var större, bättre och sannare än bara nyinspelningar av hans femtiotalslåtar. Som grundkomp bakom Richards sång och pianospel anlitades gitarristerna Johnny "Guitar" Watson och Glen Willings, samt den basist som ingick i Richards turnéband, Eddie Fletcher. Vem den svängiga trummisen eller vilka blåsarna är finns det tyvärr ingen bevarad uppgift om.

Samma känslosamma utlevelse som Richard visar upp på sina Specialityinspelningar, precis samma känslosamma inlevelse och intensitet får Larry Williams ur honom hos Okeh. Oavsett om det är ballader som "The Commandments of Love och "Don't Deceive Me (Please Don't Go) eller uptemponummer som "Money" och "Function At The Junction" så lägger Richard känslorna utanpå kroppen till allmän beskådan. "The Explosive Little Richard" är ett fullödigt soulalbum och i centrum står en av de bästa rock'n'roll-, gospel- och soulsångarna någonsin. Richard behärskar alla stilarter och är han på sitt allra bästa humör, som här, saknar han konkurrens.

Trots att Little Richard och Larry Williams var samma andas barn, vilket den utmärkta "The Explosive Little Richard" är ett bevis på, så var Richards besvikelse över avsaknad av försäljningsframgång från Okeh-perioden stor. Och besvikelsen gick ut över Larry Williams:

"I was in the second year of the Okeh contract and there was still no hit record. So I tore it up... Larry Williams was the worst producer in the world. He wanted me to copy Motown and I was no Motown artist. They made me use their band, which was all trumpets. I got so I wanted to throw all the trumpets in the world Into the river".

Aldrig trodde jag att jag skull behöva uppmana någon att inte lyssna på Little Richard, men då han, som här, pratar ner Larry Williams och Okeh-inspelningarna måste jag be er slå dövörat till. Han har helt enkelt fel! För den som vill ha det bästa av femtiotalets rock'n'roll är Richards album på Speciality ett måste, vill man dessutom ha soulmusik av högsta klass är "The Exlosive Little Richard" ett lika självklart val.

Bear Family-utgåvan är ett dubbelalbum i vinyl och förutom originalskivan finns ytterligare sju spår, varav fyra är inspelade i Abbey Road-studion i London i december 1966 och producerade av Norman Smith!

Nyutgåvan av "The Explosive Little Richard" är en nödvändig påminnelse om vilken enastående artist Little Richard var då han på alla sätt levde upp till bilden av sig själv - Störst, Bäst och Vackrast! En skiva av den här kalibern skall naturligtvis alltid finnas tillgänglig


Fotnot 1.
Vee Jay-singeln "I Don't Know What You've Got, But It's Got Me" är en av Little Richards inspelningar man med någorlunda säkerhet kan säga att Jimi Hendrix, som då ingick i Richards turnéband, medverkar på, men då under namnet Maurice James.

Fotnot 2.
Den outgivna "Scuba Party", avsedd för Bit Records, dök 1967 upp i filmen "Catalina Caper", där Little Richard ses mima till låten under en båtfärd i partystämning.

Fotnot 3. Samtliga citat ovan är hämtade ur Charles White "The Life and Times of Little Richard/The Quasar of Rock" (Da Capo Press, 1994).

Rekommenderar varmt även Bear Family-samlingen "Little Richard Rocks", som innehåller det bästa från hans femtio- och tidiga sextiotalsinspelningar.

http://raisedonrecords.blogspot.se/2011/12/little-richard-rocks-bear-family-nar.html


söndag 14 augusti 2016

Arvidson & Butterflies



ARVIDSON & BUTTERFLIES
Arvidson & Butterflies
(Kool Kat Musik)


Det låter bra om svensk musik just nu. Ja, riktigt bra till och med. Och allra bäst låter det om svensk musiks undervegetation, alltså de som strävar på utan att få någon som helst uppmärksamhet. De som själva bekostar sina inspelningar och får dem utgivna av små okända bolag.

Tidigare på den här sidan har jag lyft fram svenska grupper/artister som Dee Rangers, Stiffy Jones, Stevie Klasson, Toads of The Short Forest, The Maharajas, Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet och Kent Norberg för att bara nämna några vars musik håller hög kvalitet.

I våras överraskade Swedish Polarbears från Karlstad stort med sitt debutalbum - "The Great Northern" - innehållande enastående popmusik baserad på stämsång à la The Ivy League och The Jackpots.

Ytterligare en artist med känsla för popmusik är göteborgaren Roger Arvidson, tidigare hemmahörande i The Sonic Walthers och Remains. Och det stör mig ordentligt att jag inte omgående kopplade samman Arvidson med Remains suveräna mini-album "Been Away" (Velodrome Records,1993), som jag spelade dagligen då det kom.

Man måste beundra en musikaliskt begåvad person som Roger Arvidson för hans uthållighet, eller snarare förmågan att "sitta still i båten" och invänta att lusten och glädjen att skriva musik skall infinna sig. Det är nämligen långt, alltför långt om ni frågar mig, mellan skivutgåvorna.

Verksam under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet i Sonic Walthers som släppte två album och tre singlar. Strax därefter aktiv i Remains vilket resulterade i ett mini-album samt vinylsingeln "Feel a Chill/Boy Wonderer". Först efter nästan tjugo års uppehåll känner Arvidson att nu är det nog dags igen. Under eget namn kom 2001 det första soloprojektet - "Arvidson", vilket även är skivans namn. Ett harmoniskt popalbum lika snyggt, rent och självklart som dess enkla titel.

En cliffhanger till vad som skulle komma att bli soloprojekt nummer två ligger näst sist på "Arvidson" - den spröda "I Hear A Sound". Uppenbarligen hörde Roger Arvidson en ljudbild så gudabenådad att det tog honom femton år att färdigställa den. Med facit i hand är det ändå värd all väntan. Till sitt nya album - "Arvidson & Butterflies" - har han skrivit tolv sånger som alla bär karaktären av storslagen pop, så som den kom att definieras av Beatles, Byrds, Beach Boys och deras gemensamma avkomma - Brinsley Schwarz. Det vill säga riktigt snygga melodier och refränger, stämsång, välklingande gitarrer, - med intron och riff som biter sig fast hos lyssnaren - och allt producerat med ett luftigt lätt anslag.

Konvolutets tecknade framsida av Arvidson ger en bild av vad vi har att vänta oss. Den tolvsträngade Rickenbackergitarren är symbolen för det som kommit att kallas powerpop. Visst finns här powerpop, men det större begreppet POP ser jag som mer adekvat i sammanhanget. Grandios och behagfull popmusik som det tidigare nästan bara varit en ung Ian Gomm mäktig att framställa. Jag lyssnar på "Will Follow", "Want What I Can't Have" och "Change The World", blundar och ser framför mig Gomms "Summer Holiday" och "What A Blow" från 1978 respektive 1980.

Nick Lowes, Ian Gomms kollega i Brinsley Schwarz, betydelse för popmusikens överlevnad under sjuttio- och åttiotalet kan inte överskattas. Några av de titlar - och då tänker jag inte på "The Abominable Showman" - som Lowes soloalbum haft går att direkt applicera på Roger Arvidson och hans musik: "Labour of Lust", "Dig My Mood", "The Convincer", "The Old Magic" och "Jesus of Cool". Visst går det att hitta referenser bakåt i Arvidsson & Butterflies musik, men slutresultatet är ändå modern popmusik. Därför är det istället den amerikanska titeln på Nick Lowes debutalbum "Jesus of Cool" som bäst beskriver gruppens musik - "Pure Pop for Now People"!

tisdag 9 augusti 2016

The Reverberations



THE REVERBERATIONS
Mess Up Your Mind
(Screaming Apple)


Alla musikstilar har utövare bestående av såväl förnyare som traditionalister. Den ena är inte bättre än den andra - entusiaster av båda sorter behövs. Bland nu verksamma inom garage- och psykgenren, med rötterna i sextiotalet, så ansluter sig den amerikanska gruppen The Reverberations helhjärtat till den senare kategorin.

Personligen är jag inte det minsta intresserad av coverband, vars repertoar huvudsakligen består av så kallade godingar från sextiotalet. Att köpa en skiva av det slaget är uteslutet. Nostalgi är rena döden och har absolut inget med värnandet av en tradition att göra.

Precis lika lite som de svenska garagekungarna The Maharajas gör det, vars influenser är desamma, lika lite befinner sig Reverberations på den nostalgiska dynghögen. Tvärtom, båda dessa grupper visar med största respekt istället hur man håller en tradition levande. Att förfalla till osjälvständig efterapning vore under deras värdighet.

Hemmahörande i Portland, Oregon, har Reverberations en del att leva upp till. Både The Kingsmen och till viss del The Lollipop Shoppe - kända för hårdföra alster som "Louie Louie" respektive "You Must Be A Witch" - var verksamma i deras hemstad för så där femtio år sedan. Och det förpliktigar.

Gitarristen och sångaren Dave Berkham står som ansvarig för samtliga elva låtar på "Mess Up Your Mind" och hans kompositioner briljerar i både elegans och stilkänsla. Reverberations vet hur det lät i det amerikanska garaget på sextiotalet och hur det måste låta idag för att vara trovärdigt.

Garagerocken har en tidsmässig början men, liksom alla andra musikgenrer, inget slut. Reverberations och deras gelikar håller den vital, levande och ständigt aktuell.


Fotnot 1.
Lollipop Shoppe kom ursprungligen från Las Vegas och började där sin karriär som The Weeds 1966. För att komma undan militärtjänst tänkte medlemmarna i Weeds ta sig till Kanada. På vägen fastnade de i Portland, bytte namn till Lollipop Shoope, fick skivkontrakt, skrev historia och blev förebild av det absolut finaste slaget för grupper som The Reverberations.

Fotnot 2.
Den intresserade hittar Reverberations "Mess Up Your Mind" och mycket annat spännande hos: http://punkrecords.se

söndag 10 juli 2016

Dee Rangers



DEE RANGERS
Surprise, Surprise
(Sucker's Choice, ep 2016)

Stockholmsgruppen Dee Rangers har varit verksam i över tjugo år. En slagning på Discogs visar att de också har en omfattande skivproduktion bakom sig. Minst sex album och åtta 45:or har man levererat. Själv tappade jag tyvärr bort gruppen redan efter den första och enda singel jag köpte med dem - "Don't / Hot Ice" - 1998.

Då jag nu letar fram "Don't / Hot Ice" så är det ofattbart att Dee Rangers försvann ur mitt blickfång och det är framför allt b-sidan som fångar mitt intresse. Gruppen plockade upp de amerikanska Thundertones häftiga instrumentallåt "Hot Ice" (Dot Records,1960), som har mer släktskap med Link Wrays tungt återhållsamma gitarrspel än Dick Dales snabba surfkaskader. Dee Rangers mycket fina tolkning av "Hot Ice" borde rimligtvis ha fått mig att köpa det mesta de därefter gav ut.

Nåväl, ordningen är återställd. Förra årets ep, "Take Me Home", blev en öronöppnare som gav mersmak, medan årets ep:s fyra titlar gjorde att jag initialt höjde på ögonbrynen rejält.

De uppseendeväckande låttitlarna är: "Surprise, Surprise", "I Want You", "Cheap Trills" och "My Baby's Gone". Vid en första anblick ger de indikationer om att Dee Rangers gjort en ep bestående i huvudsak av covermaterial.

Så är inte fallet. Men en förklaring kan vara på sin plats då signalvärdet av konvolutet är både starkt lockande och smått bedrägligt. Därmed inte sagt att det är elakt bedrägligt. Snarare handlar det nog om en lek med rock- och popmusikens referenser. Man har helt enkelt återanvänt några riktigt bra låttitlar.

I september 1964 skrev Mick Jagger och Keith Richards "Surprise, Surprise", vilken första gången dök upp på gruppens amerikanska album "The Rolling Stones Now" 1965. Den engelska sångerskan Lulu och hennes grupp The Luvvers använde "Surprise, Surprise" som baksida till deras andra singel "Satisfied" 1965. Samma år släppte även svenska Ola & The Janglers en utmärkt version av låten, som tog gruppen till en fjärdeplats på Tio i Topp.

Som sista inspelning till dubbel-lp:n "Blonde On Blonde" spelade Bob Dylan, på våren 1966, in "I Want You", vilken hamnade som första spår på sida två. Sången släpptes även som singel och placerade sig som nummer tjugo på amerikanska Bilboardlistan.

Det finns även en mer obskyr, men som säkert är känd av medlemmar i Dee Rangers, och i sammanhanget lika intressant sång med titeln "I Want You" och det är den som återfinns på Graham Bond Organizations debutalbum "The Sound Of 65". Även av den finns en svensk version och den gjordes 1967 av Stockholmsgruppen T-Boones med Kenny Håkansson på synnerligen tung gitarr.

Som första spår på doo wop-albumet "Cruising with Ruben & The Jets" (1968) ligger "Cheap Thrills". Bakom den fiktiva gruppen Ruben & The Jets hittar man Frank Zappa och hans Mothers of Invention, som på sitt fjärde studioalbum hyllar alla de vokalgrupper medlemmarna växte upp med på femtiotalet.

Utan att finnas som låttitel är "Cheap Thrills" namnet på den amerikanska gruppen Big Brother & The Holding Companys andra album 1968. Medlem i bandet var även den karismatiska sångerskan Janis Joplin, som efter "Cheap Thrills" lämna de övriga för att göra solokarriär. Värt att notera är att på "Cheap Thrills" återfinns "Piece of My Heart" - som i original 1967 spelades in av Aretha Franklins äldre syster Erma Franklin - vilken blev en av Joplins största listframgång. Det tecknade omslaget ritades av den begåvade serietecknaren Robert Crumb.

När det kommer till "My Baby's Gone" så får man gräva djupare. Men just djupdykningar ner i rockmusikens mest obskyra skrymslen är precis vad jag tror att medlemmarna i Dee Rangers sysslar med. Minns att de hittade "Hot Ice" med den inte allt för kända gruppen The Thundertones.

Texasgruppen The Mood gav 1966, på Kool Records, ut den vemodiga "My Baby's Gone", vilket tycks vara deras enda skivsläpp. Samma år, på bolaget Arco Records, kom en suggestiv "My Baby's Gone" med de från Fall Rivet, Massachusetts, hemmahörande The Ebb Tides. Året efter, 1967, släppte Zounds Records ett jagat fuzzmonster med The Sound Barrier från Salem, Ohio, med namnet "(My) Baby's Gone". Först bland garagebanden på den nordamerikanska kontinenten att använda titeln "My Baby's Gone" tycks ändå The (Soaring) Satellites ha varit. Redan 1965 fanns titeln med på deras enda singel, som bolaget Wilco Entertainers hade glädjen att få ge ut.

Även om det vid första anblick inte är lika iögonfallande, så kan det mycket väl vara så att inspirationen till titlarna istället enbart bör sökas i det amerikanska sextiotalsgaraget. Det är ju där band som Dee Rangers har sina rötter och förebilder.

Med hjälp av Mike Markesichs praktverk " TEENBEAT MAYHEM! - Commemorating America's musical heritage: those teenage rock & roll combos of the swingin' 1960's" och uppföljaren "BEYOND TEENBEAT MAYHEM" kan man konstatera att följande amerikanska sextiotalsgrupper spelade in Jagger/Richards "Surprise, Surprise": Kirkyards (1966), The Barons (1965), Underdogs (1966) och We Few (196?). Loved Ones från Knoxville, TN, gjorde istället som Dee Rangers har gjort. Man lånade titeln och skrev en egen "Surprise, Surprise", som är melodiös fuzzpop utgiven av Ambassador Records i juni 1966.

Beträffande titeln "I Want You" finns det en uppsjö av amerikanska grupper som inspirerats till egna alster; Beau Brummels (196?), Cardinals (1965), Claytons (1965), Creations (1966), Finestuff (196?), Naturals (1965), Newports (1966), Painted Faces (1967), Thorns (196?),Thombstones (1967), Tony & Terri (1965) och Vistas (196?). De flesta finns att lyssna på via youtube.

Den spännande titeln "Cheap Thrills" tycks däremot inget amerikanskt garageband från sextiotalet ha attraherats av. Det verkar konstigt nog bara vara Ruben & The Jets, alltså Frank Zappa & Mothers of Invention, och svenska Dee Rangers som sett den smått kittlande potentialen i vad som kan berättas med en titel som "Cheap Thrills".

Men, för att lämna det värdelösa vetandet och återgå till väsentligheterna, några versioner av sångerna ovan finns alltså inte på Dee Rangers nyutgivna ep. Alla fyra spår är komponerade av gruppen och det skall vi vara glada för. Det är nämligen urstark pop i Dwight Twilley och Phil Seymours anda Dee Rangers levererar. Ett undantag finns dock och det är "Cheap Thrills". Den är å andra sidan en riktig garagerock-/rhythm & bluesrökare, som - om den vore inspelad i Amerika för femtio år sedan - borde ha funnits med i Mike Markesichs "TeenBeat Mayhem!".

Det finns bara 300 exemplar gjorda av Dee Rangers "Surprise, Surprise", så ni som är intresserade av riktigt bra popmusik får lägga på ett kol. Det kan snart vara för sent.

onsdag 22 juni 2016

Daniel Romano



DANIEL ROMANO
Mosey
(New West)


Det engelska verbet - enligt lexikon ett intransitivt sådant, för att vara exakt - "Mosey" betyder pysa, ge sig iväg, sticka och det är vad Daniel Romano alltid har gjort. Han är ständigt i rörelse och omöjlig att placera i ett fack. Karln stannar aldrig kvar på den musikaliska plats där man inbillar sig att man har honom.

Den som tror sig hitta country, eller ens minsta countryrockinfluens, på "Mosey" lär bli besviken. Det finns inte tillstymmelse till antydan om att Romano tidigare gjort strålande country, såsom "Two Pillow Sleeper", "Strange Faces", "Two Word Joe" och "Hard On You".

Utan att lägga för mycket vikt vid utseendet, så signalerar - bortsett från Adidasjackan - konvolutbildens frisyr och den prickiga skjortan hur den föränderliga Bob Dylan såg ut i mitten på sextiotalet. Alltså då Dylan var som mest spännande och ingen kunde förutspå vilket hans nästa drag skulle bli. Daniel Romano är, om inte lika revolutionerande som Dylan var i en tid då så mycket var nytt, i alla fall som artist lika spännande.

Det är inte utan förvåning mina intryck av flera av låtarna på "Mosey" får mig att tänka på den produktiva sångaren, låtskrivaren och producenten Lee Hazlewood. Först och främst naturligtvis "Toulouse", som - med skådespelarskan Rachel McAdams medverkan - är som hämtad från något Hazlewood skulle kunna ha spelat in tillsammans med Nancy Sinatra. Men även sånger som "Mr. E. Me" och "Sorrow (For Leonard and William") bär drag av Hazlewoods både pratiga sångstil och melodiöst dramatiska arrangemang.

Att Daniel Romano är en utmärkt sångare visar han i blue eyed soul-pärlan "I'm Alone Now", där han närmar sig Mickey Jupp och Bill Hurleys världsklass bland blåögt själfulla sångare.

För älskare av Everly Brothers är det extra glädjande att Romano väljer att spela in "The Collector", som han hämtat från brödernas utmärkta album "Two Yanks in England" och där de kompas av den engelska gruppen The Hollies. Låten skrevs av Cricketsmedlemmen Sonny Curtis, mannen bakom klassiska "I Fought The Law", som även han gjort en inspelning av "The Collector".

Jag håller det inte för otroligt att Romano sökt en uppdaterad ljudbild av just den som Don och Phil Everly 1966 skapade tillsammans med Hollies. Var än inspirationen kommer från, har Daniel Romano med "Mosey" gjort sitt bästa album och det vill inte säga lite då han aldrig någonsin släppt ifrån sig material som varit undermåligt.

tisdag 14 juni 2016

Stiffy Jones



STIFFY JONES
Disconnect Me
(Odd Note Records, ep 2015)


Borträknat den privata sfären finns inget som får mig på så gott humör som en bra konsert.

Kom cyklande Götgatan i Stockholm i nordlig riktning lördag eftermiddag 0611, då jag nås av ett intensivt gitarrlarm mot bakgrund av en påtryckande rytmsektion bestående av bas och trummor. Ju närmare jag kom desto intressantare lät det.

Helvete va' bra det låter sa jag till min hustru som dessvärre hade bråttom. Själv hade jag inte för avsikt att röra mig ur fläcken. Det här tänkte jag inte missa.

Det som fick mig att abrupt ändra mina planer för den närmaste timmen visade sig vara en grupp kallad Stiffy Jones - hemmahörande i Västerort, Stockholm - som hade helt klart för sig vad Götgatans besökare behövde en solig lördagseftermiddag.

Efter en uppvisning sprängfylld med adrenalin plockade gruppen fram en relativt nyinspelad ep till försäljning - innehållande fyra låtar: "Disconnect Me", "Echoes", "Drag Me Down" och "Circus" - som jag naturligtvis var tvungen att köpa.

När vinyl-ep:n så ligger på skivtallriken sätts hjärnan i arbete. Associationerna går till över trettiofem år gamla kanonader från den då livaktiga brittiska punk- och new wave-scenen, såsom The Adverts "One Chord Wonders", Boomtown Rats "Looking After No. 1", Tubeway Army "That's Too Bad" och Zones "Mourning Star".

Med en klassisk rocksättning på två gitarrer, bas, trummor, energi i massor och ett förtjusande brittiskt anslag, anno sent sjuttiotal, levererar Stiffy Jones på samma gång en både attackerande och distinkt ljudbild.

Förutom den nu aktuella ep:n spelade Stiffy Jones 2010 in en fullängdare i cd-format som dessvärre verkar vara slutsåld. Den intresserade hittar den dock på Spotify och det är väl använd tid. I alla fall för de som, liksom jag, gillar scenen ur Woody Allens "Hanna och hennes systrar", då Allen och Dianne Wiest kliver in på en av New Yorks rockklubbar och på scenen står 39 Steps och framför sin fantastiska "Slip Into The Crowd". Det skulle lika gärna kunna ha varit Stiffy Jones som stod där och framförde "How Much Do You Need", "Stuck in the Bottle" eller "You Get Yours".

Jodå, precis så bra låter gruppen! Döm själva:


Fotnot. Då Allen och Wiest befinner sig på rockklubben - där den neurotiske Allen hatar musiken och inte alls känner sig bekväm - fäller han den klassiska kommentaren

- I'm frightened. They're gonna take hostages!

Ni som ämnar se Stiffy Jones kan känna er lugna. De tog ingen gisslan på Götgatan


Bloggintresserade