Kursaal Flyers

 

KURSAAL FLYERS

Little Does She Know/The Complete Recordings

(RPM, 4-cdbox)

Det har gått ofattbara fyrtiofem år sedan den engelska gruppen Kursaal Flyers skivdebuterade. Innan dess hade de bara spelat ca ett år tillsammans, så när de väl träffades gick allt fort. Visst var man hjälpt av att medlemmarna innan de slog sina påsar ihop funnits i andra olika gruppkonstellationer. Lokala förmågor som The Vikings, The Tradewinds, The Geezenstacks, The Flowerpots, Saints & Sinners, The Fugitives, Pig Iron, Surly Bird, Cowpie, Glory, The Hot Jets och The Bread & Cheese Hillbillies hade tidigare huserat medlemmarna. Rutinen och disciplinen fanns redan. Minst lika viktig var tidpunkten och det faktum att en tendens döljer en annan. Den progressiva rocken kom som en reaktion på sextiotalets "lättviktiga" popmusik och pubrocken och sen punken var en reaktion på Purple- och Zeppelin-erans megarock, vilken fjärmade sig från publiken, krävde mer och mer utrustning och större och större scener.

Punken har i mångt och mycket ensam framstått som den enda motkraften till dåvarande arenarocken, men faktum är ju att det vi idag kallar pubrock krattade manegen åt punken. Ställen som Londonpubarna Tally Ho och Hope & Anchor gjorde det möjligt för ett nära möte mellan publik och musiker i avsikt att göra musiken vardaglig igen. Back to basic var mottot.

I början på sjuttiotalet då grupper fyllde väggen bakom sin trummis med så mycket Marshallutrustning som var möjligt, gick den engelska gruppen Brinsley Schwarz åt det motsatta håller. Man skaffade sig så små högtalare det gick att hitta och drog istället ner volymen. Martin Belmont, som vid tillfället var gruppens road manager, berättade för Will Birch, i boken "No sleep till Canvey Island - The great pub rock revolution", att:

The Brinsleys were the quietist band I'd ever heard in my life. That was their whole thing. They took a perverse pride in it. The Brinsleys were the complete antithesis of what was going on elsewhere, with quite simple songs with great lyrics, mostly written by Nick. But no one person was more important than the whole.

Förenklat kan man säga, att det var då den amerikanska gruppen Eggs Over Easy befann sig i London i skarven 1970/-71, för att spela in material till sitt debutalbum - "Good 'N' Cheap" - som begreppet pubrock tog sin form. Trion slog sig ner i Kentish Town nära jazzpuben Tally Ho, erbjöd sig att spela gratis på deras minst besökta kväll. Tally Ho, som annars enbart bjöd på jazzunderhållning, erbjöd Eggs Over Easy de folktomma måndagskvällarna. Gruppens The Bandinspirerade och countryinfluerade musik kom att  tilltala långt fler än de femton personer som såg dem den allra första måndagskvällen. Inom några månader spelade de där tre kvällar i veckan samt varje söndagseftermiddag och alltid med lapp på luckan.

Eggs Over Easy fick rykte om sig att låta annorlunda. De lär ha haft en repertoar på över hundra sånger, varav hälften var eget material, och i kontakt med publiken agerade de Jukebox. Vad än publiken ville höra kunde de spela. De var rutinerade på det amerikanska sättet - You name it, we play it. Publiken skulle ha valuta för pengarna. 

Då den senare Stiffbossen Dave Robinson hörde gruppen såg han genast likheten med den grupp han själv var manager för - Brinsley Schwarz - och arrangerade ett möte dem emellan. Eggs Over Easys inflytande på Brinsley Schwarz kan inte nog betonas. Nick Lowe var djupt imponerad och Robinson såg i Eggs Over Easy Brinsleys väg framåt. Mängder av material skulle repas in och ingen spelkväll skulle vara den andra lik. Det var så han tänkte sig att en kväll med The Band kunde låta. Spellediga kvällar skulle fyllas med pubspelningar. Vanligtvis spelade gruppen på universitet och college för 200-300 pund per kväll, medan en pubkväll bara gav ca 30 pund. Men 30 pund var mer än ingenting. Och så fick de massor av rutin och möjlighet att träffa en helt annan typ av publik än studenter.

Nittonde januari 1972 var Brinsley Schwarz redo att möta publiken på Tally Ho och under våren samma år blev de bokade varje onsdagskväll i tolv veckor framåt. Att upplevelsen att spela på en pub både var skrämmande och spännande berättar medlemmen Brinsley Schwarz i "No Sleep till Canvey Island":

It was a terrifying experience - the audience was in our face. The atmosphere was good but we were really aware of people scrutinising us. That contact is great, but if you're not happening you can't conceal it"

Jazzmusiken försvann helt från Tally Hos scen. In klev istället band som Brinsleys, Bees Make Honey och Ducks Deluxe. 

Pubjazz föregick pubrock i den bemärkelsen att jazzen var vanlig som underhållning på många av Londons pubar. Dave Robinson, som varit på barer i Amerika och sett storheter som Muddy Waters spela inför en handfull fyllon, letade efter spelställen för Brinsley Schwarz. Varför skulle inte samma sak kunna förekomma i London? Tally Ho hade visat vägen och pubarna The Kensington i Russell Gardens och The Cock Tavern i Kilburn sparkade, på Robinsons inrådan, ut jazzen och engagerade band som Brinsley Schwarz, Eggs Over Easy och Ducks Deluxe. Med olika band varje kväll i veckan fylldes pubarna med rockmusik...och ölen flödade till pubägarnas belåtenhet. 

Eggs Over Easy sådde fröet till pubrock, men det var Dave Robinson som vårdade plantan och fick den växa.

Det var också Robinson som fick Ian Dury upp på banan och in på Tally Ho, i januari 1973. Nåja, Dury var redan igång. Dagen då Gene Vincent lämnade in för gott, den 12 oktober 1971, fick Dury en ingivelse att sätta ihop ett band. Namnet hade han redan tänkt ut, det smålustiga Kilburn and the High Roads. 

Gene Vincents gestalt hade drabbat Dury redan vid fjorton års ålder. Allt hos den bångstyriga sångaren fascinerade tonåringen - utseendet, attityden och naturligtvis rösten. Durys fascination för Vincent skulle mynna ut i de kanske finaste hyllningssånger som en artist tillägnat en annan artist - "Upminster Kid" och "Sweet Gene Vincent".

Ian Durys gestalt måste ha passat in i Dave Robinson vision om att göra rockmusiken vardaglig och lätt tillgänglig för gemene man. Robinson tyckte t o m att det förhöjde känslan och gav ett bättre intryck om en grupps medlemmar själva bar sin egen utrustning i form av instrument, förstärkare och högtalare. Och för att bli riktigt bra spelade man aldrig kortare tid än tre timmar. I Brinsley Schwarz hade han hittat en grupp som hade potential att spela amerikansk rotrock, typ The Band, och i Durys framtoning måste han sett vardagen personifierad. Den som är skeptisk kan ju alltid plocka fram Durys suveräna album "New Boots And Panties!!". Bara en titt på omslaget - där Dury tillsammans med sonen Baxter är avbildad framför butiken Axford, nära Victoria Station - visar att rockmusiken definitivt tagit en ny riktning. Och det en månad innan Sex Pistols släppte sitt debutalbum "Never Mind The Bollocks, "Here's the Sex Pistols". Pubrocken krattade manegen åt punken

Ian Durys musik var långt ifrån lättillgänglig i betydelse lättviktig. Durys musik var lika komplex som medlemmarna i hans grupp Kilburn and the High Roads och senare The Blockheads. Naturligtvis finns där influenser från ikonen Gene Vincent, men modern jazz, reggae, engelsk music hall, och speciellt funk delar utrymmet med rock 'n' roll.

Två och ett halvt år innan "New Boots And Panties" albumdebuterade Ian Dury, tillsammans med Kilburn and the High Roads, med den sanslöst fina "Handsome", där ni hittar "Upminster Kid". Kilburn and the High Roads visade att allt var möjligt, vem hade behov av genrer. Musik behöver inga begränsningar. Inte heller behövs några jättearenor. Dave Robinson visade att en pub räcker.

Southend-on-Sea, eller bara Southend, och närliggande Canvey Island, knappt sex mil rakt österut från London, gav oss lysande musik i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet med grupper som Legend och Dr Feelgood.

Och så förstås KURSAAL FLYERS...

...som det ju egentligen skulle handla om här. Medlemmarna förenades i först gruppen The Bread and Cheese Hillbillies runt årsskiftet 1973/-74. Sättningen var då Will Birch - trummor, Ritchie Bull - banjo, Vic Collins- gitarr, pedal steel och sång, Graeme Douglas - sologitarr och  piano, Dave Hatfield - bas och sång och Paul Shuttleworth - sång. 

Efter två månaders repeterande var man färdig för att ta spelningar. Den lokala Southendpuben The Blue Boar engagerade gruppen två kvällar i veckan. Repertoaren bestod av eget material och låtar de hämtade från countryns, soulens, rock'n'rollens och popens världar. Sommaren 1974 började de, under det nya namnet Kursaal Flyers, få spelningar på de pubar i London som Dave Robinson lyckats övertyga om rockmusikens förträfflighet.

Med sin blandning av material var Kursaal Flyers ett utmärkt band för intima spelningar på den mindre typ av scen som en pub kunde erbjuda. De var helt rätt i tiden. Vid en spelning på 100 Club i London mötte de Jonathan King - känd bl a för att ha skrivit och producerat "It's Good News Week" åt Hedgehoppers Anonymous och för att ha "upptäckt" Genesis - som erbjöd dem skivkontrakt med sitt bolag UK Records (United King Records).

Innan debutalbumet "Chocs Away" spelades in hoppade basisten Dave Hatfield av och banjospelaren Ritchie Bull fick hänga på sig basgitarren. I en intervju i tidningen LARM (nr 9/1978) uttrycker Will Birch sin besvikelse för Lennart Persson över "Chocs Away", som släpptes sommaren 1975. Enligt Birch gick allt för fort, inspelningen gjordes på sex dagar under en period då de turnerade flitigt, och då den kom ansågs det att producenten Hugh Murphy gjort ett för dåligt jobb. Personligen tycker jag det är en alldeles lysande platta, bestående av en egenkomponerad mix av traditionell country och briljant popmusik. Det mesta är skrivet av duon Will Birch och Graeme Douglas och de behärskar både countryns och popmusikens unika format till fullo. Mickey Jupp var väl sommaren 1975, för de flesta av oss utanför Southend, fullständigt okänd. På "Chocs Away" får hans "Cross Country" det hedervärda  uppdraget att avsluta plattan. Kursaal Flyers kunde sin Mickey Jupp och hämtade "Cross Country" från den så kallade "Red Boot"-skivan, utgiven 1970 på Vertigo med gruppen Legend.

I ett rasande tempo följde en sex veckor lång Europaturné, som förband till amerikanska Flying Burrito Brothers, och inspelningen av en uppföljare till den nyss släppta "Chocs Away" skulle påbörjas. Will Birch och Graeme Douglas måste ha bubblat över av konstruktiva låtskrivaridéer. Att bara månader efter det snygga debutalbumet klämma ur sig ett likaledes snyggt andra album, "The Great Artiste", är förbanne mig genialt. Och hur enastående begåvad den här gruppen och kompositörerna Birch/Douglas var visar de i "Fall Like The Rain", som är helt omöjlig att motstå. Sångaren Paul Shuttleworth får användning av hela sin dramatiska talang i beskrivningen av hur svekfull kärleken kan vara. Shuttleworth sjunger den som om han vet hur djupt man kan falla. Om något kan sammanfatta den genre som kallas blue-eyed-soul så är det "Fall Like The Rain".

Paul Shuttleworth gör varenda sång som om han hade skrivit dem alla. Sanningen är att på de två första albumen finns bara ett alster - "Palaise De Dance", där han radar upp olika karibiska rytmer - signerat Shuttleworth. Back To The Book" attackerar han på ett sätt som får systrarna Andrews att le i sin svängigt skönsjungande himmel. I "Hypochondriac" slår han an reggaeton och i "Television", skriven av Nick Lowe, och "Ugly Guys" blir han den försmådde respektive den mindre attraktiva countrysångaren. I "Drinking Alone" är han smokingklädd jazzcrooner mot bakgrund av en sordindämpad trumpet. Ren pop blir det bara i två av låtarna på "The Great Artiste" - "Cruisin' For Love" och "Pain and Misery" - och det är mammas gata för Shuttleworth, liksom för hela Kursaal Flyers.

Två fullständigt lysande och genremässigt svårgreppbara album på mindre än ett år. Var placerar man en grupp som behärskar så många stilarter. Ja, varför inte i en pub. Pubrock var inget annat än band som fick en scen att uppträda på. I övrigt fanns inga egentliga krav på musikaliska likheter. Allt var tillåtet och gensvaret var direkt. Publiken stod en halvmeter framför, drack öl och kunde antingen älska eller hata ett band. Brinsley Schwarz manager Dave Robinson ville göra musik lätt tillgänglig och Kursaal Flyers var ett band som hade rätt utryck i rätt tid och som fick en ordentlig skjuts framåt genom den framväxande pubscenen.

Om "Chocs Away" och "The Great Artiste" varit en uppvisning av Kursaal Flyers bredd som band, är tredje albumet, "Golden Mile", en mer homogen historia. Här är det popmusiken som får störst utrymme. Sånger som "Little Does She Know", "One Arm Bandit", "Modern Lovers", "Street of the Music", "Radio Romance" och "Third Finger, Left Hand" är genomgående strålande popmusik med rötterna i sextiotalet. Som producent valde gruppen Mike Batt, som står för de svulstigt fina stråk- och blåsarrangemangen. I slutet på till exempel "Little Does She Know" går stråkar, blås och en hallelujahkör fullständigt bananas tillsammans med klockspel och kanonkaskader. Normalt hatar jag sånt, men här stämmer det. Och Batts Gene Pitney-arrangemang av "Two Left Feet" går rakt in i hjärtat. Paul Shuttleworth visar sig än en gång vara en gudabenådad sångare. En romantiker, fullt i klass med Willy DeVille, som kan göra storverk till och med i skildringen av en så trivial företeelse som att vara fullständigt renons då det kommer till dans. Låtskrivarna Birch/Douglas försåg honom alltid med utmärkt material, inte sällan om livets tillkortakommanden såsom just dansproblem, spelmissbruk, alkoholproblem och relationssvårigheter, men alltid med en blinkning och en klackspark.

Ett par utsvävningar till andra genrer kunde man ändå inte låta bli att ta med på "Golden Mile". I "Detroit Tin" är man tillbaka i Andrew Sisters härliga swing och jazziga fyrtio- och femtiotal. Som sig bör avslutas även "Golden Mile" med en riktig höjdare, på ettan låg "Cross Country" sist och på tvåan "Drinkin' Alone" och här lämnas vi med "Ready To Go", som är känslosamt framförd countrygospel. Och man vill genast vända på plattan och börja om. 

Den smarta poppärlan "Little Does She Know" blev Kursaal Flyers enda hit. Gruppen hade då bytt skivbolag och det blev CBS, istället för UK Records, som tog dem in på engelska Top 50, där de stannade tio veckor med en högstaplacering nr 14 på senhösten 1976.

Gitarristen Graeme Douglas var inte alls nöjd med, vad han ansåg vara, Mike Batts kommersialisering av deras ljudbild och lämnade gruppen i början på 1977. Han ville ha ett tuffare Kursaal Flyers och blev istället medlem i Eddie and the Hot Rods, där han, tillsammans med deras manager, skrev deras största hit - "Do Anything You Wanna Do" - som i augusti 1977 klättrade till nr 9 på Top 50. Ersättare till Douglas i Kursaal Flyers blev Barry Martin, som senare i 25 år, under pseudonymen Snail's-Pace Slim, tjänstgjorde i den hårt rockande trion The Hamsters.

Kursaal Flyers släppte 1975/-76 tre fantastiska album, som väl sammanfattar vilken fantastisk tid sjuttiotalet var rent musikaliskt. Hur de lät live får vi veta på "Five Live Kursaals", som blev gruppens fjärde och sista album. Skivan spelades in under två kvällar i början på maj 1977 på klassiska Marquee Club i London och producerades av Viv Maile, vilket i sig är en kvalitetsstämpel. Innehållet består av en handfull låtar från de tre tidigare albumen, fyra nyskrivna låtar - "Original Model", "The Sky's Falling In On Our Love", "T.V. Dinners" och "Revolver" - samt avslutningsvis tre coverlåtar - Mike Berry and the Innocents "On My Mind", Arthur Alexanders "Anna" och The Easybeats "Friday On My Mind". Från början var det tänkt att bli enbart en live-Ep, men lyckligtvis bestämde man sig för en fullängdare.

Tanken var att det även skulle ha blivit ett femte album. Under arbetsnamnet "Mods and Rockers" och med Muff Winwodd, tidigare basist i Spencer Davis Group och bror till Steve, som producent spelades fyra låtar in i september 1977 - "Television Generation", "Girlfriend Kinda Guy", "Everything But A Heartbeat" och "Girls That Don't Exist". England exploderade i punk och alla tog intryck, så även Kursaal Flyers. Muff Winwood tycks ha varit en lyhörd producent och helt rätt för "Mods and Rockers"-projektet som fick dem att låta både råare och tuffare än tidigare. Will Birch hade i basisten Richie Bull hittat en en ny låtskrivarkompis och resultatet var precis lika smart som det mellan Birch och Douglas. Tyvärr kom endast Sex Pistols-pastischen "Television Generation" att nå skivköparna. Den släpptes som gruppens sista singel i september 1977, medan de tre övriga låtarna förblev outgivna. I december samma år hade Paul Shuttleworth fått nog och Kursaal Flyers upplöstes. 

4-cd-boxen "KURSAAL FLYERS - Little Does She Know - The Complete Recordings", skall vara det sista det utmärkta RPM Records ger ut och det är ingen dålig sorti. Förutom de omistliga fyra första albumen finns här även den suveränt gitarrtunga återföreningsplattan "A Former Tour de Force Is Forced To Tour" från 1988. Idén till en återföreningsskiva kom från ursprungsbasisten Dave Hatfield och hans Waterfront-etikett. Tillbaka som gitarrist och låtskrivarpartner till Will Birch var Graeme Douglas och visst märks det på kompositionerna att han spelat i Eddie and the Hot Rods och att Will Birch funnits i powerpopgruppen The Records. Det är mer gitarrer och ett betydligt tyngre sound, men det är forfarande förstklassig pop.

Eftersom boxen innehåller allt Kursaal Flyers spelade in finns här naturligtvis också alla singelsidor, radioinspelningar och allt outgivet material. Att den av Mike Batt producerade "The Questionnaire", inspelad i april 1977, inte släpptes är en gåta. Det går bara inte att ha större hitpotential än så. Tidigare nämnda "Ready To Go" verkar ha varit det första låtsamarbetet mellan duon Birch/Bull och det är även de som skrivit "The Questionnaire". 

Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset.

En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.

Micke Japp

MICKE JAPP featurin' MO WITHAM
Du får mig aldrig upp (i en sån där)
Mycke' Jupp Vol 1
(Pubrock Records)

Jodå, ni läser rätt - Micke Japp istället för Mickey Jupp. Det finns massor av hyllningsband, alltså såna som bara spelar låtar ur en speciell artists eller grupps repertoar. En respekt som vanligtvis endast tillkommer världsnamn och framförda av grupper med påhittiga namn som Boot Led Zeppelin, Too REX, Pearl Jamm, Fleetwood Bac, Trembling Wilburys, Absolute Bowie och Rollin' Stoned. Att, till råga på allt, en svensk grupp skulle ägna all sin verksamhet åt en musiker som Mickey Jupp var oväntat, men alls inte oförtjänt, och dessutom göra det på svenska.

Takt- och måttfulle Mickey Jupp, som ju minst av allt vi ha allt ljus på sig själv, är säkert lika förvånad som vi andra. Och ändå är det så att om någons begåvning förtjänar att lyftas fram så är det Southendlegendaren Mickey Jupps. Karln är trots allt en av Storbritanniens största låtskrivare, helt i klass med namn som Ray Davies, Lennon/McCartney och Jagger/Richards. Inte långt efter Chuck Berry då det kommer till att berätta en historia och allra bäst är han som åsidosatt i kärlek. Ingen kan låta så olycklig som Mickey Jupp. Sångerna om hans tillkortakommanden med kvinnor lyfter och levandegörs av hans formidabla röst och gitarr- respektive pianospel som kan både gråta och svänga.

Svenska Micke Japp har alltså tagit på sig uppgiften att översätta och tolka en av de riktigt stora, kanske inte försäljningsmässigt men konstnärligt, utövarna i rockmusikens tjänst. Ingen lätt uppgift och hade gruppen valt att rakt av göra elva Jupplåtar utan översättning så hade skivan känts onödig. Men, med Mats Zetterbergs fina översättningar/tolkningar tillför de en helt egen, både respekt-och behagfull, dimension till originalversionerna och musikaliskt svänger det lika gott som en gång Jupps egen grupp - Legend. Micke Japp fångar på ett förträffligt sätt förebildens mångsidighet, den spirituelle, den tuffe och den ömsinte Jupp ges utrymme i de sånger man valt att tolka. Det gläder mig extra mycket att min absoluta favorit, om det nu går att välja någon av alla hans små mästerverk, bland Juppkompositioner finns med - "Heather On The Hill", här fint framförd som "Ljung och hed i Ljungbyhed".

Som extra bonus har gruppen fått med Mickey Jupps ständige sidekick, gitarristen Mo Witham, som både gästspelar på hela skivan och, tillsammans med Mats Zetterberg, står som producent. Mo Witham är inte vem som helst i sammanhanget, hans samarbete med Jupp går tillbaka ända till det tidiga sjuttiotalet och de klassiska albumen "Red Boot" (1970) och "Moonshine" (1972).

Nedan hittar ni från vilka album Micke Japp gjort urvalet och sångernas originaltitlar. De svenska titlarna, texterna och hur det låter bör ni ta reda på själva genom att införskaffa deras "Du får mig aldrig upp ( i en sån där)".

JUPPANESE (1978) - You'll Never Get Me Up In One Of Those
LEGEND (Red Boot, 1970) - Hole In My Pocket
YOU SAY ROCK (1994) - You Wear My Ring
MOONSHINE (Legend, 1972) - Shine On My Shoes
LEGEND (debuten, 1969) - Heather On The Hill
MOONSHINE (Legend, 1972) Lokal Folk'ol
FAVOURITES (2010) - Some Place Where It's Monday
AS THE YEARS GO BY (1991) - Standing At The Crossroad Again
OXFORD (1980) - Oxford Dick & The Word
SOME PEOPLE CAN'T DANCE (1982) - Taxi Driver
LEGEND (debuten, 1969) - Tombstone

Dee Rangers

DEE RANGERS
All You Need Tonight
(Low Impact)

Pop, Beat och Rock'n'Roll. Många gör det bra, vissa gör det ännu bättre och ett fåtal gör det som om själva livet stod på spel. Vinna eller försvinna! Med sitt nya album "All You Need Tonight" tillhör Dee Rangers de sistnämnda.

Har köpt en och annan tidigare platta med Dee Rangers, men aldrig direkt spelat sönder någon. Med "All You Need Tonight" däremot finns förutsättningarna att nålen till slut skall jobba sig genom vinylen rakt ner i skivtallriken. Det är ren glädje då en grupp lyckas bibehålla den energi och det magiska driv, som normalt bara uppstår då en riktigt bra grupp möter en entusiastisk publik, och ta det med sig in i studion. Det är precis det Dee Rangers lyckas med på "All You Need Tonight".

Trots det genomgående höga tempot svänger det makalöst om de totalt tretton låtarna. Det är förträfflig, förstklassig musik, som är skriven av medlemmarna själva. Enda undantaget är "Older Guys", hämtad från Flying Burrito Brothers album "Burrito Deluxe" från 1970. Redan countryrockande Burritos gjorde den till mer pubrock än countryrock, men Dee Rangers version tar den ända in till bardisken och är så fräck, att Sean Tyla och Deke Leonard säkert skulle vilja ha haft den med på suveräna The Force enda album.

Det vore fel att placera in 2018 års Dee Rangers i något genrefack, typ powerpop, pub- eller garagerock, då gruppens musik snarare är ett koncentrat av det bästa ur respektive genre. Så här bra blir det bara om man vet vad man håller på med och tror på det man gör. Och det enda du behöver en tråkig kväll är Dee Rangers album "All You Need Tonight"

Wilko Johnson

DON'T YOU LEAVE ME HERE - MY LIFE
Wilko Johnson
(Little, Brown Book Group, 2016)

Drygt ett år efter att Wilko Johnson fick beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln, som var inoperabel och gav honom högst tio till tolv månader kvar att leva, knackade Wilkoanhängaren och cancerläkaren Charlie Chan på hans dörr. Chan undrade varför Wilko fortfarande var i livet. Att han dessutom, trots den alltmer svällande och utstående magen, mådde relativt prima och fortfarande kunde göra långa framträdanden med basisten Norman Watt-Roy och trummisen Dylan Howe var högst märkligt. Alla som sett trion i aktion vet att deras arbete inte är ett latmansgöra och Charlie Chan misstänkte därför att fel slutsatser dragits av diagnosen.

I Japan kallas cancer i bukspottskörteln för Kung Cancer/Cancerkungen, på grund av att dess förlopp är snabbt, obarmhärtigt och till nästan hundra procent leder till döden. Chansen för den drabbade att överleva lär vara endast någon enstaka procent. Chan undersökte och tog prover på Wilko och kunde konstatera en ovanlig typ av cancer i bukspottskörteln. En typ som var sakta växande och både möjlig att operera och överleva.

Att Wilko Johnson kan fortsätta att berika våra liv med sin musik kan vi tacka den pubrockälskande cancerläkaren Charlie Chan och Cambridgekirurgen Emmanuel Huguet för. Samt, enligt Wilko själv, att han vägrade låta kroppen försvagas av kemoterapi. Efter elva timmars operation hade bukspottskörteln, mjälten, delar av magsäcken och en mer än tre kilo tung cancersvulst avlägsnats från Wilkos kropp.

Den tonårige John Wilkinson visste naturligtvis inget om den medicinska dramatik som skulle drabba den nästan sjuttioårige Wilko Johnson, då han en eftermiddag 1963 promenerade genom familjens vardagsrum och ur radion hörde "This is 'I'll Never Get Over You' by Johnny Kidd and the Pirates" påannonseras. Det var första gången han hörde gitarristen Mick Green. Samma kväll medverkade gruppen också i tv-programmet "Thank Your Lucky Stars" och den unge Wilkinson fick myror i huvudet då han hörde två gitarrer men bara såg en gitarrist. Mick Green hade egenheten att göra två mans jobb, solo- och kompgitarrist, samtidigt och John Wilkinson, själv gitarrist, såg sin framtid utstakad.

Dagen då Rolling Stones släppte sitt debutalbum brydde Wilkinson sig inte om att gå till skolan, utan hängde istället på låset till skivaffären. Förutom Stonesplattan plockade han upp ett andrahandsexemplar av singeln "A Shot Of Rhythm And Blues/ I Can Tell" med Johnny Kidd and the Pirates. Efter en dags lyssnande på de båda skivorna föddes en vision om att kombinera Rolling Stones tuffa rhythm & blues och Mick Greens rytmiska gitarrspel.

Det skulle dröja fram till början av sjuttiotalet, en universitetsexamen i litteratur och månaders haschrusiga resor i Nepal, Afganistan och Indien innan den vuxne hippien John Wilkinsson skulle träffa den gatusmarte Lee Collinson:

" Here he came walking down the street towards me looking great - he was wearing a sharp pinstriped suit and his hair was cut short with sideburns. He was a nineteen-year-old solicitor's clerk - to me he looked like a star"

År av studier i Mick Greens gitarrspel gav resultat och kom väl till pass då Wilkinson, tillsammans med sångaren och munspelaren Collinson, basisten John Sparks och trummisen Johnny Martin, fulländade formen för Dr Feelgood - rak, tuff och svängig rhythm and blues för sjuttiotalet, baserad på femtiotalets amerikanska respektive sextiotalets brittiska dito. Men även genomsyrad av den arbetarklassmiljö där medlemmarna vuxit upp, med Canvey Islands oljeraffinaderier som det dominerande inslaget.

Gruppens anhängare fick vänta fram till 1975 innan det Vic Maile-producerade debutalbumet "Down By The Jetty", inspelat hösten 1974 i legendariska Rockfieldstudion, låg på skivdiskarna. John Wilkinson hade förvandlat sig till Wilko Johnson, Lee Collinson tog det New Orleans-doftande namnet Lee Brilleaux, John Wilkinsons barndomsvän Johnny Martin hade alltid kallats The Big Figure och det var också så världen skulle lära känna honom. John Sparks namn var tillräckligt fräckt för att behålla, men gjorde det ändå än mer fräckt genom att lägga till en mellannamnsinitial - B. - John B. Sparks.

Wilko Johnson har alltid tagit varje tillfälle som getts för att lyfta fram sin stora förebild Mick Green. Även om han själv aldrig sett sig som jämförbar med Green, är det ändå det virtuost rytmiska och "tuggande" gitarrkompet som karaktäriserar Dr Feelgoods tidiga ljudbild. Utan den geniale Wilkos dominans, både som gitarrist och låtskrivare, hade Dr Feelgood förmodligen bara blivit ett revivalband bland många andra.

London var redan erövrat genom spelningar på ställen som Marquee, Dingwalls och Hope & Anchor, samt lyriska artiklar i NME. Med "Down By The Jetty" blev man betraktad som ett av Englands hetaste liveband. Redan från första början briljerade Wilko som kompositör med klassiker som "Roxette" och "She Does It Right". Och på gruppens andra album, "Malpractice", med "Back In The Night" och "Don't Let Your Daddy Know".

Slutkörd, näst intill utmattad, av framgångarna med de två första albumen, som båda kom 1975, ett par turnévändor i Amerika och krav på nytt låtmaterial inför nästa skivsläpp, som skulle släppas redan året efter, blev för mycket. Wilkos tilltagande amfetaminmissbruk och de övrigas höga alkoholkonsumtion var inte heller någon bra kombination och gynnade knappast sammanhållningen eller arbetet med ett nytt album. Man gjorde det bästa av situationen och lät nästa fullängdare bli en liveskiva - "Stupidity".

Trots bra försäljningsiffror för "Down By The Jetty" och "Malpractice", där rhythm and blues-puritanen Wilko styrt upp inspelningarna för att få ett rått och äkta sound, ville bolaget United Artists polera ljudbilden. Göra "Stupidity" mer kommersiellt genom att vid inspelningtillfället undlåta att spela in publiken, för att sedan kunna "snygga upp" i efterhand med studiopålägg. Bolaget fick ge sig och inspelningarna kunde göras enligt Wilkos önskan med mikrofoner som fångade både gruppen och publiken, vilket omöjliggjorde pålägg efteråt. "Stupidity" rusade upp till förstaplatsen på engelska topplistan.

Dr Feelgood var kommersiella nog att erövra förstaplatsen, men ändå inte tillräckligt kommersiella för skivbolagen. Amerikanska CBS ville göra ett arenaband av gruppen och för det krävdes att producenten Vic Maile avpolletterades och att CBS eget folk skulle göra jobbet. Det skar sig direkt. Inte främst mellan gruppen och skivbolaget, utan mellan Wilko och de övriga medlemmarna. Det gick så långt att de övriga spelade in låten "Lucky Seven" utan att ens berätta för Wilko, man hyrde in en annan gitarrist. Wilko ansågs för renlärig och dominant och sparkades ut. Efter inspelningen av fjärde albumet, "Sneakin' Suspicion", gjorde Dr Feelgood sig av med sin största tillgång. Wilkos låtar och karaktäristiska gitarrspel hade varit det som definierat Dr Feelgood.

Självbiografin "Don't you leave me here - My life" är berättelsen om Wilko Johnsons okuvligt passionerade förhållande till rhythm and blues. Och hans likaledes livslånga kärlek till Irene, som i tonåren, bakom föräldrarnas rygg, tömde sitt sparkonto och köpte John Wilkinson den Fender Telecaster han så hett åtrådde.

Wolfman

WOLFMAN
Tired & Emotional (and probably drunk!)
(Garageland)

Wolfmans fjärde platta, med en titel lånad från en singelbaksida och ett albumspår av Billy Bremner, kom redan i våras, men är ändå sprillans ny i förhållande till det mesta som skrivs på den här sidan. Bra musik är oberoende av tid och omvänt gäller detsamma för skräpmusik. Det som är bra förblir bra och det som är skräp förblir skräp alldeles oavsett tid och trender.

Och Wolfman är inte bara bra, utan kvartetten - som tidigare kallade sig Wolfman Jack - är fullständigt lysande och svänger och gungar mer än en tonårsfylla en ljummen midsommarnatt. Gruppen behärskar till fulländning hela vidden av den genre som för fyrtio år sedan samlades under begreppet pubrock.

Då jag under åttio- och nittiotalen regelbundet besökte London, var det första jag gjorde att köpa tidningen "Time Out" för att kolla aktuella konserter. I kalendariumet över livemusik annonserades det dag för dag om ett flertal ställen som bjöd på just den musik Wolfman nu presenterar på "Tired & Emotional (and probably drunk)". Ena kvällen kunde man på Dublin Castle se och höra Diz & The Doormen, med Diz Watson rullande tangenterna och Kieran O'Connor slående second linerytmer i svängig rhythm & blues härstammande från New Orleans. Nästa kväll kväll tog man trappan ner till källaren på Hope & Anchor för att höra Sean Tyla i The Force fräsa "you ain't fuckin' ready yet" till den entusiastiskt applåderande publiken. Kväll tre var vikt för en överförfriskad Wreckless Eric, kompad av delar av The Blockheads, på The Venue vid Victoria Station. Kväll fyra spelade Nick Lowe på Dingwalls. Ja, så kunde det faktiskt se ut. Lägger man därtill alla okända band, som oftast var lika bra som de mer namnkunniga, så kunde man åka hem helnöjd.

Idag är London stendött avseende pubrock, man får leta sig fördärvad för att höra den blandning av rhythm & blues, rock'n'roll, country och pop som utgör pubrockens utsökta kärna. Men, vart tog genren vägen? Till Sverige tycks det. I alla fall norr om Gävle verkar det finnas en god jordmån för pubrock. Den före detta barytonsaxofonisten i The Refreshments, Micke Finell, har år efter år försett norra landsändan med högoktanig rock'n'roll. Dave Edmunds, Downliners Sect, Billy Bremner, Sean Tylas alla olika konstellationer med flera spelar återkommande på ställen som Söråker och Kilafors.

I Umeå står det obskyra Garageland Records, med namn som Downliners Sect, Terry Gibson, Cub Coda, Psychotic Youth och Blue Cheer i sin katalog, bakom Wolfman. I grunden består gruppen av gitarristerna och sångarna Henrik From och John Lloyd, Ulf Andersson trummor och på ståbas Alex Larsson. Inlånade till inspelningen var Billy Bremner: gitarr, William Eriksson: gitarr och pianisterna Johan Öhman, Rikard From och Anders Larsson. Den senare har även tagit med sig dragspelet som kommer väl till användning i New Orleans-svängiga "No. 1 (First Class Lover).

Tänkt att medverka på "Tired & Emotional (and probably drunk)" var pubrockens mest geniale låtskrivare - Mickey Jupp, vars "Good Gracious Me" och "You Know What I Mean" på skivan hörs i kompetenta versioner. Tyvärr satte tekniska problem käppar i hjulet för Jupps deltagande. Från Billy Bremner och Micke Finells penna har Wolfman lånat "Marlboro Man" och "Book of Lies" och även resten av materialet, skrivet av eller för gruppen, är lika förstklassigt och skickligt framfört.

"Tired & Emotional (and probably drunk)" är full pott för de som spelat sönder sitt exemplar av Geraint Watkins & The Dominators Vertigoalbum från 1979. Visst är det stora ord, men Wolfman har ett tungt häng och luftigt sväng som förgylls av de inlånade pianisternas smakfulla New Orleans-gung.

Mickey Jupp

MICKEY JUPP with FRANK MEAD
Spectrum Recordings April 1975
(Gallery)

För ett fan av Mickey Jupps musik är utgåvan innehållande de sånger Mickey Jupp, tillsammans med gitarristen och munspelaren Frank Mead, lät spela in i april 1975 hos Spectrum Sound Studio i Westcliff i Southend-on-Sea högst sensationell. Ja, jag tvekar inte att jämföra betydelsen av de återfunna inspelningarna med Buddy Hollys så kallade "Apartment Tapes". Trots att omständigheterna och sammanhangen lyckligtvis är så olika beträffande Holly och Jupp, besitter musiken och dess framförande samma magi.

Författaren och Juppkännaren Mike Wade besökte vid flera tillfällen Spectrum Sound. Bland långa rader med askar innehållande inspelade tejper fastnade hans blick en dag på en ask med namnet "Mickey Jupp". Enligt studions ägare Warwick Kemp hade varken Mickey Jupp eller Frank Mead, som vid tidpunkten framträdde som en duo, betalat för studietiden. Så därför stod den där den stod. Wade betalade för inspelningen och tog med sig tejpen hem. Någon månad senare brann studion ner. Utan Wades rådiga ingripande hade vi aldrig fått höra de här unika inspelningarna.

Det är på de små ytorna Mickey Jupp kommer allra mest till sin rätt och hur fantastiskt är det inte att som här få höra honom med bara akustiska instrument - gitarr, munspel och piano - i det som han själv beskrivit som "My Sonny Brown and Terry McGhee period!"

Spectruminspelningarna fyller en del av tomrummet mellan de tre fenomenala albumen med Legend och soloutgåvorna med Mickey Jupp som tog sin början med Stiff Records "Juppanese". Alltså tiden mellan 1972 - 1978.

De tre sångerna "I'm A Car", "Wrong Food" och "Pocket Calculator" har aldrig tidigare funnits på någon av Jupps skivor, vilket ger en god bild av mängden bra låtar mannen skrivit - och ratat. Vilken annan artist skulle rata den fyndiga och lätt bluesiga "I'm A Car" som förstärks så fräckt med Meads slidegitarr och den snygga körsången. Jupp själv lär visst tycka den är genant? Balladen "Wrong Food" är en smittsam trevlig historia som inte lämnar hjärnan i första taget. "Pocket Caculator" är piano- och munspelspubrock av den där välbekant svängiga sorten som blivit något av Jupps signum, medan versionen av "Mystery Train" är ruffig blues som har mer med Junior Parkers original att göra än Elvis rockigare version. Detsamma gäller Jupps egna "Shine On My Shoes" som låter som om den vore inspelad i Sam Phillips Sunstudio innan Elvis gick som barn i huset. Frank Mead är verkligen en gudabenådad munspelare! Den akustiska "Ballad of Guitar Picking Slim" slår de tidigare versionerna med råge.

Och så då "Pilot" som är en av Jupps absolut bästa låtar och det var hos Warwick Kemp han spelade in den allra först. Och som han gör den! Så rent, känsligt och vackert att det är ren Jim Ford-klass!

Trots den sparsamma upplagan, endast hundra tryckta ex, kommer "Spectrum Recordings April 1975" att vara en av 2017 års viktigaste utgåvor. Mickey Jupp är en av Storbritanniens största låtskrivare och detta är en upptäckt av betydande dignitet.

DALAPLAN
Det blir inte bättre än så här
(Gaphals)

Allt var Namelosers fel!

Som femtonåring 1965 byggde jag en sjuhelvetes högtalarlåda, innehållande fyra stora radiohögtalare och ett antal kondensatorer. Mellan grammofonen och högtalaren kopplade jag en radiomottagare som fungerade som extraförstärkare och resultatet var sensationellt. I alla fall då den nyinköpta singeln "Land of A 1000 Dances/Susie Q" med skånska The Namelosers låg på skivtallriken. Den hemmagjorda anläggningen var ett vrål från avgrunden som gav Namelosers fullständig rättvisa. Alla i familjen höll dock inte med och den nyvunna volymen gav upphov till den enda gång min, vanligtvis vänliga, styvfar blev riktigt förbannad. Han kom cyklande hem från jobbet och kände sig, långt innan han nådde fram till hemmet, uttittad av våra grannar på grund av den höga volymen. Ackompanjerad av Johnny Anderssons fuzzgitarr och Tommy Hanssons gapiga "na-nananana-nanana-na... "... Ja, ni vet hur det låter...Christer Nilssons tungt vandrande basgångar och Göran Fridhs stabila trumspel rusade han in på mitt rum och slet ur kontakten till skivspelaren. Det blev dödstyst och efterspelet skall jag bespara er.

Allt var Namelosers fel!

Allt är fortfarande Namelosers fel. Eller mer rättvist - allt är Namelosers förtjänst.

Hur skall man annars förklara den intensitet och fullständigt ohämmade attack med vilka de bästa banden från Malmö alltid uttrycker sig. Namelosers har i sin hemstad fostrat ett antal generationer musiker inom garage- och punkgenren. Grupper som Wilmer X, Problem, Hidden Charms, Bäddat För Trubbel och Det Enda Alternativet står - medvetet eller omedvetet- i tacksamhetsskuld till Namelosers som för drygt femtio år sedan - med stil, elegans och attityd - trotsade alla musik-, ljud- och volymmässiga barriärer.

I skuld till den fuzzälskande gitarristen Johnny Andersson och hans kamrater står också Malmögruppen Dalaplan som, likt grupperna ovan, har gjort sin hemläxa både grundligt och ordentligt. Utan att spara på krutet laddar gruppen för fullt på sitt tredje album - "Det blir inte bättre än så här" - och skjuter av en adrenalinspäckad smällkaramell som smakfullt blandar influenser från punk, det amerikanska sextiotalets garagerock, brittisk pubrock och allt det bästa från ett halvsekel skånsk rock. Tro för den skull inte att det låter retro. Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden, blir aldrig omodern. Och den överrumplande energi som Dalaplan, nyladdade med fullt magasin inför varje låt, avväpnar lyssnare med är i allra högsta grad här och nu.

Redan Gene Vincents femtonårige trummis Dickie Harrell förstod hur smittande och effektfullt ett gapskrik kunde låta på en skivinspelning. Det är nämligen han som skriker rakt ut på 1956 års inspelning av "Be Bop A Lula". Lika befriande som det är att höra Harrells plötsliga vokala utlevelser, lika befriande är det att höra gaphalsen som vrålar i inledningen på "Lagom e för lite" i den sedelärande historien om Johnny som vill ha allt.

Stil, elegans och attityd går aldrig ur tiden.

Ytterligare några smakfulla vrål häver man ur sig i de fenomenala "Ingen kontroll" och "När floden väller in". Den sistnämnda kandiderar även till att bli en framtida pubrockklassiker. Med hjälp av den grandiosa munspelaren Jalle Lorensson, ex Wilmer X, slår man rakt igenom pubtaket och når höjder där ikoner som Lew Lewis och Lee Brilleaux tillsammans skålar över varsin, till ytspänningen välfylld, pint.

Dalaplan gästspelas även av Thomas Holst, ex Wilmer X och Kommisarie Roy, som med sedvanlig hitkänsla framför sin egen popsnärtiga "Den här stan är inte så platt som du tror". En påminnelse om att livsbetingelserna är olika, att vägen inte är lika rak för alla. Nu är Holst bidrag inte det enda med stor hitpotential. Tvärtom biter sig egentligen varenda låt fast i minnet, men skall jag nödvändigtvis plocka fram några titlar så får det bli "Stanna hos mig", "Andra sidan stan", och den sanslöst rusiga "Säg till mig" med sina charmiga "ao, ao, a-o" på slutet. Dalaplan kan alla fräcka tricks och de bakomliggande körerna skall vi bara inte tala om - snyggt, så snyggt!

I titellåten "Det blir inte bättre än så här" tar låtskrivaren Niklas Svensson upp konkurrensen med Sveriges bästa textförfattare - Hjelle i Bäddat För Trubbel. För att musiken skall stå i paritet med den vemodigt självrannsakande texten tar Dalaplan för första gången ner tempot ordentligt och visar därmed också en annan sida av sig själva. Den vackert tonsatta poesin är allmängiltig och många som varit i en relation känner säkert igen sig:

"Det finns dom som tycker jag borde lärt mig nåt nu. Det finns dom som tycker att jag inte är bättre än du. Jag har ett foto på min bror och min far, jag skulle varit där. Men jag var nån annanstans och sa': 'Det blir inte bättre än så här'. Du vill kalla mig din älskling, jag försöka vara den du vill ha. Jag har gjort allt jag kan, vi kanske bara ska låta det va'. Jag har en bomb i mitt hjärta, men inget syre i mitt blod. Jag lovar och svär, det blir inte bättre än så här. Det står nån bredvid mig, det han jag en gång va'. Han är sämre nu men slår mig hårt idag. Jag blir inte bättre än så här."

Stil, elegans och attityd går verkligen aldrig ur tiden.

Dalaplan tar mig med storm. Och någonstans är allt Namelosers förtjänst.

Pat Todd & The Rankoutsiders

PAT TODD & THE RANKOUTSIDERS
Blood & Treasure
(Hound Gawd!)

Redan på det inledande spåret - This Counterfeit World, med öppningsraden "This counterfeit world leaves you cold..." - inser man att Pat Todd aldrig kommer att bli en del av de turnérande cirkussällskap som går under namn som Springsteen, McCartney och Rolling Stones.

Todds förhållande till sin musik är så långt från jättearenor man kan komma. Medan cirkusartisterna låter sig betittas av femtiotusen (50000!) åskådare via en megaskärm, innan solen ens gått ner, står Pat Todd & The Rankoutsiders öga mot öga med sin publik på en barscen under dygnets mörkaste timmar.

I den magnifika "Don't Be Sellin' Emptiness To Me" hittar man drivkraften - "...we all fear a wasted life..." - bakom Todds alltid lika jordnära och levande musik. Själva begreppet rock, och kanske ännu mer rock'n'roll, är idag urvattnat, innehållslöst och fullständigt ofarligt, men hos musiker som Pat Todd tycks inget kunna ta död på vare sig glöden eller passionen.

Likt de musikaliska vapendragarna Jesse Hector, Stevie Klasson och Lee Brilleaux, verksamma inom samma attackerande genre, ligger Todds styrka i förmågan att alltid förena energi och melodi, vilket gör att musiken aldrig blir tråkig eller medelmåttig. Tvärtom garanterar energin en ungdomlig fräschör, samtidigt som förmågan att skriva melodier lutar sig mot ett historiskt arv hämtat från femtiotalets Memphis, sextiotalets London och sjuttiotalets New York.

Pat Todd & The Rankoutsiders har aldrig gjort mig besviken. "Blood and Treasure" är dess fjärde album och inget tyder på att gruppen någonsin kommer att tappat fokus eller, ännu värre, chansera.

Kan ingen ta över Todd till Europa igen? Jag bara måste få höra karln göra "Stand Up & Sass Back" live!

Stevie Klasson's Black Weeds

STEVIE KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway
(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Stevie Klasson är något av en slitvarg inom svensk rockmusik. Redan som femtonåring blev han gitarrist i sångaren Linus kompgrupp The Losers. Några år senare (1988) träffade han Johnny Thunders och kom att ingå i dennes grupp fram till Thunders död 1991. Därefter figurerade han, bland annat, i sammanhang tillsammans med finska Hanoi Rocks och Stockholmgruppen Diamond Dogs.

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.

Till skillnad mot de som tror sig kunna uppfinna det musikaliska hjulet på nytt, tycks Klasson inse att inget är nytt under solen. Istället är det nyttan av att han själv har konsumerat mycket musik som gjort det möjligt att skriva, producera och framföra så storslagen rockmusik. Han låter jordnära genrer - såsom blues, soul, country och rock'n'roll - smälta samman och blandar slutligen med en dos charmig glamrockelegans.

Ur rockmusikens finaste traditioner hämtar Klasson inspiration och tillsammans med musikerna i Black Weeds levererar han ett skickligt hantverk, bestående av modern rock'n'roll som på samma gång är svängig, robust och stilsäkert nyanserad.

Stevie Klasson vet vad han håller på med. Det här är mammas gata för honom. Karln kan det här!

Fotnot. 2011 släppte det spanska skivbolaget Ghost Highway Recordings den suveräna singeln "Slowdown / Big Bayou" med Stevie Klasson's Black Weeds. Framsidan är en tryckkokare som Klasson hämtat från Larry Williams original på Specialty 1958, medan baksidan är svängig swamp-rock´n´roll skriven av Louisiana-profilen Gib Guilbeau. Rekommenderas starkt! Men, skynda på då upplagan är begränsad till 250 ex.

The Strypes

THE STRYPES
Little Victories

(Virgin EMI)

Då Strypes 2013 gjorde sin debut med det fräcka rhythm & blues-albumet "Snapshot", låg "Down By The Jetty" - inspelad av pubrockarna Dr. Feelgood 1975 - nära till hands som jämförelse. Trots att medlemmarna i Strypes inte ens hade uppnått åldern för att bli serverad alkohol, verkade de unga irländarna ha den djupaste förståelse för vilken typ av musik man söp sig full till på Canvey Islands pubar i mitten på sjuttiotalet.

Det har gått två år sedan "Snapshot" och idag har säkert Strypes uppnått åldern för att få dricka öl offentligt, men på puben tycks man inte längre vilja vara. Nu verkar man hellre vilja få sina lyssnare via amerikanska radiostationer.

Hur i h-e kunde det gå så illa? Så snabbt!

Inget av det som var så levande och vitalt på "Snapshot" finns bevarat på "Little Victories". Visst låter det mycket, t.o.m. jättemycket, men det låter fel. Borta är fräschören, den råa, skitiga, levande och närvarande ljudbild som gruppen själv, tillsammans med f.d. Squeezemedlemmen Chris Difford, stod som producenter av på "Snapshot".

På "Little Victories" har producentduon bakom pseudonymen WTNSS - Charlie Russell och Bradley Spence - istället slipat bort alla vassa kanter och ersatt dem med en profillös massa. Sången låter gräslig, gitarrerna låter gräsliga, trummorna låter gräsliga och låtarna emellanåt som komna från ett U2-album.

Det brukar vara på tredje skivan som unga begåvade grupper/musiker blir nervösa och slutar lita på sig själva. Strypes trampar i klaveret redan på andra skivan. Istället för att lita till sin egen känsla och intuition har de överlåtit ansvaret till en producentduo som tydligen inte alls har kunnat se gruppens verkliga potential. Vad Strypes behöver är istället någon i, den alltför tidigt bortgångne, Vic Mailes klass.

Jag tar mig för pannan, det finns absolut inget förmildrande med "Little Victories". Inte sedan jag, i ett svagt ögonblick, för knappt fyrtio år sedan köpte Mikael Wiehes album "Sjömansvisor" (1978), har jag känt ett sådant trängande behov av att snarast göra mig av med en skiva som nu.

Uppenbarligen var mina förväntningar för högt ställda. Min förhoppning var att Strypes skulle stå för en föryngring av pubrockgenren och att återväxten skulle vara tryggad. Tyvärr verkar jag ha haft fel.

Terry Dene

VIVA TERRY DENE
Rock´n´Roll Excellens

Terry Dene är kanske den mest bortkastade begåvning Storbritannien gjort sig skyldig till. Hela hans Decca-katalog vittnar om en bra röst men en produktion fullständigt under isen. Nåja, det finns ett undantag - "Pretty Little Pearly" inspelad i oktober 1958.

Uppvuxen i London och inspirerad av Elvis Presley tillhörde Terence Williams generationen som tidigt sökte sig till 2 I´s Coffee Bar i Soho. Barens ägare, Paul Lincoln, kände igen en talang när den dök upp och blev hans manager. Williams förvandlades till Terry Dene och fick underhålla i pausen mellan de brottningsmatcher Lincoln arrangerade i Albert Hall.

I publiken fanns BBC-producenten Jack Good och en representant för skivbolaget Decca. Där hamnade Dene i riktigt dåligt sällskap och historien borde ha tagit en annan riktning. Goods lansering var oklanderlig men det Decca gjorde med Dene är oförlåtligt. Hur gärna man än vill, kan man inte hitta mer än bara en bra röst på hans inspelningar för bolaget 1957 - 59. Ni som inte tror mig, skaffa "Terry Dene - Decca Singles Collection" - men räkna inte med att spela sönder den.

Dene, som alltid betraktats som "the bad boy of British rock & roll", fick under sin storhetstid aldrig möjlighet att bevisa det i sina inspelningar. Instängd i en för trång kostym gjorde han istället skivor på Tommy Steele-nivå. De tidiga scenfoton som finns på honom ger en helt annan bild av artisten Terry Dene. I artikeln “A cellarful of noise”, från januarinumret 2007 av Record Collector, skriver Owen Adams "Terry Dene had it all: teen idol looks, a strong credible voice and a great backing band in The Aces".

Denes hits var följande; först en cover på Marty Robbins "A White Sport Coat (And A Pink Carnation) 1957", därefter “Start Movin´" 1957 - som Sal Mineo samtidigt låg på engelska listan med - och slutligen “The Stairway of Love" 1958. Dene själv var så besviken på sin skivdebut "A White Sport Coat..." att han vägrade spela den live. Det var istället på scenen och i privatlivet han levde ut både sina musikaliska ambitioner och frustrationer. Om han varit passiv i valet av låtar och arrangemang i studion blev han desto mer aktiv i skapande av sitt dåliga rykte. Som sångare i Rory Blackwells band The Blackjacks fick Dene sparken då han klev av scenen och spöade upp en person i publiken. Trassliga nerver, fylla och skadegörelse var inga bra egenskaper om man ville slippa den engelska skandalpressen.

SCREWBALL DENE

Dene var bland engelska musiker först ut att löpa tabloidernas gatlopp. Efter bara några veckors militärtjänst fick han ett nervsammanbrott, blev inlagd på mentalsjukhus och därefter hemskickad. Tidningarna beskrev honom som "Screwball Dene".
Hans hustru, den engelska sångerskan Edna Savage, hade - per telefon! - dagen innan Dene blev inkallad meddelat att hon skull lämna honom. Äktenskapet varade i drygt ett halvår. Ursinnig och okontrollerad slet han telefonautomaten från väggen. Vid tidigare besök hos psykiatrin förklarades Denes häftiga humör som emotionell omognad. Edna gifte sig med artisten Terry Dene och fick privatpersonen Terence Williams på köpet.

Sina psykiska problem skulle Terry Dene längre fram komma att härleda till sina första levnadsår. Han föddes 1938 i stadsdelen Elephant & Castle. Ett område som bombades hårt av tyskarna under kriget. I motsats till många andra barn evakuerades han aldrig från London utan tvingades leva med det trauma sirener och bombnedslag skapar.

Basisten Brian Gregg är den person som stått Dene närmast genom åren. De träffades i april 1956 då de båda samtidigt började arbeta hos HMV på Oxford Street. Förutom att packa skivor lånade de skivaffärens demostudio. Tejperna finns bevarade och gavs 1997 ut av engelska Rollercoaster Records, ett bolag som specialiserat sig på 50- och tidig 60-talsrock & roll, såsom cd:n "Terry Dene And The Dene Aces - The Real Terry Dene".

Det är en kulturgärning! För första gången får vi höra hur Terry Dene kunde låta. Materialet är Presley, Perkins, Jack Scott och uttrycket är rockabilly. Dene visade att han väl förstått vad förebilderna ville åstadkomma. Om han redan från början fått ordentligt originalmaterial och träffat en lyhörd producent av t ex amerikanske Ken Nelsons snitt, hade England haft riktig rockabilly redan på femtiotalet. Nu fick engelsmännen istället vänta till 1960 och Billy Furys rockabillyalbum "The Sound of Billy Fury". Genren var då redan stendöd i hemlandet USA.

SVERIGE

Efter militärtjänsten försökte Dene bygga upp sin karriär igen. I hemlandet var han på nedgång men i Sverige fanns intresse. I juni 1959 gjorde han ett antal spelningar på Gröna Lund i Stockholm. Innan avresan hoppade gitarristen Eric Kershaw av. Förutom Dene var Brian Gregg på bas och den legendariske trummisen Clem Cattini med på resan till Sverige. Väl här hittar bandet en Sune Larsson som hoppade in och tog Kershaws plats.

Vid sista spelningen på Grönan gick The Dene Aces upp på scenen, spelar det intro. som skall ackompanjera Denes inträde på scenen. Inget hände, alla ser sig nervöst omkring. Desperat klev Brian Gregg fram och tog solostämman. Dene själv satt då i en taxi på väg till Arlanda med destination London. Halvvägs till flygplatsen uppmanade han chauffören att stanna, klev ur bilen och vandrade rakt ut på en åker.

I början på sextiotalet mötte Terry Dene Gud vid Trafalgar Square i London. Något senare träffar han sin svenska fru Margareta och 1968 bosatte de sig i Krylbo, varifrån han reste runt och arbetade som predikant. I början på sjuttiotalet spelade han in gospel för Pilgrim Records. Låt er inte luras av det vackra bolagsnamnet, det förmedlar inget av det som svarta gospelgrupper typ The Bibletones, The Christianaires eller tidiga The Soul Stirrers gjorde. Det var istället i den vattenkammade Artur Eriksson-traditionen inspiration hämtades.

Dene behövde Gud för sin överlevnad och om man vill ha bevis på trons läkande och helande kraft kan han säkert tjäna som exempel. När han återvände till London och satte ihop ett nytt The Dene Aces med den gamle kompisen Brian Gregg, är det med en energi och sprängkraft man normalt inte hittar hos fyrtioåringar.

THE REAL TERRY DENE

Tiden i Sverige hade gjort underverk! Borta var osäkerheten, spritproblemen och bad boy-attityden. Dene hade sin ilska under kontroll och kanaliserade den i musiken. Det är framför allt liveinspelningen från den perioden som gör skivan "The Real Terry Dene" till en av de bästa liveskivor jag hört.

Det krävdes en musikalisk tolerans av det slag som punk och new wave skapade för att få musiker som The Pirates och Terry Dene & The Dene Aces tillbaka till scenen. Bandet var av den sorten som bara fanns på engelska pubar under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Fast förankrad i femtiotalets rock'n'roll men med intensiteten hos ett ungt pubrockband.

Dene måste ha varit sprickfärdig av revanschlust. Ursinnigt utför han mirakel med ett mestadels redan hårt prövat material. Låttitlar som "My Baby Left Me", "Shakin´ All Over", "Lady Miss Clawdy", "Move It", "I´m Left, You´re Right, She´s Gone" låter inte allt för upphetsande. Men tro mig. Bandet spelar som om det vore det sista de skall göra.

Åtta låtar och tjugofem intensiva minuter är alltså allt som behövs för att utropa Viva Terry Dene! Hela hans, p.g.a. av Decca, tveksamma anseende är som bortblåst. Bakom sig måste han haft ett av Englands bästa band, så tajta att enda jämförelsen som står pall är The Inmates och stundtals svenska Rost. Dock helt utan den förfining i låtmaterialet som finns hos båda dessa band. Dene och hans grupp kunde bara en sak: rak, enkel och i anslaget brittisk rock & roll!

"C´min And Be Loved" och "Pretty Little Pearly" är de låtar från hans Deccaperiod som smälter bäst in bland övrigt material och speciellt "Pretty Little Pearly" är fantastisk i sin attack. Det är samma låt som Gene Vincent gjorde på sitt sista riktiga Capitolalbum "Crazy Times!" 1960. Slentrianmässigt har jag trott att Dene lånat arrangemanget av Vincent. Så är inte fallet. Gene spelade in sin version tredje augusti 1959 och Terry Denes inspelning är från sista dagarna i oktober 1958. Vincent anlände till England första gången femte december 1959 och kände förmodligen varken till Terry Dene eller hans version av "Pretty Little Pearly". Båda har istället, oberoende av varandra, fascinerats av doo-wopgruppen Click-Clacks inspelning på APT Records 1958.

MOVE IT & SHAKIN´ ALL OVER

Två av engelsk rock'n'rolls finast ögonblick görs på "The Real Terry Dene" i sina definitiva versioner. Cliff Richard satte ribban högt när "Move It" spelades in 1958. Visst gjorde han en hel del bra även efter den, men "Move It" framstår ändå som kronjuvelen i Cliffs repertoar. Cliffs bästa inspelningar finns snyggt samlade i boxen "Cliff Richard - The Rock´n´Roll Years 1958-1963" för den som vill har mer.

"Move It" låg som b-sida till "Schoolboy Crush", vilken var Cliff Richards första singel. Ian Samwell, gitarrist i The Drifters (Cliffs första band innan Hank Marvin blev medlem och namnet ändrades till The Shadows), skrev låten under en bussresa hem till Harry Webb, som Cliff då fortfarande hette. När "Move It" spelades in i Abbey Road-studion kallades studiogitarristen Ernie Shear in och det är alltså han som fyrar av det klassiska introt. Vid det tillfället hade Cliff Richard och Hank Marvin ännu inte träffats.

Terry Dene & The Dene Aces gör en "Move It" som springer förbi alla andra versioner jag hört, inklusive The Flamin´ Groovies. Fullständigt dränkt i eko sopar de mattan med allt vad pubrock heter. Det finns inte en tanke på att låten då är tjugo år gammal. Det är här och nu och till hundra procent! Ett ögonblick av total glädje. Varför var inte Denes Pilgriminspelningar så här fulla av lust och själ?

Dene Aces bassist Brian Gregg spelade i andra upplagan av Johnny Kidds kompgrupp The Pirates och det var då Kidds största hit, "Shakin´ All Over", spelas in. Gregg, gitarristen Alan Caddy och Kidd lekte fram "Shakin´ All Over" för att använda som b-sida till "Yes Sir That´s My Baby" 1960. Till inspelningen kallades trummisen Clem Cattinis kompis, gitarristen Joe Moretti, in. Det var han som skapade och även spelade det oförglömliga gitarrintrot.

Den upplaga av The Pirates, med Mick Green, Johnny Spence och Frank Farley, som på sjuttiotalet återupptog verksamheten, bildades först 1962 och har inget med inspelningen av "Shakin´All Over" att göra. Det var alltså inte Mick Green som gjorde gitarrslingan som går igenom hela låten. Däremot spelar han på bl a "I Can Tell", "A Shot Of Rhythm & Blues", "I´ll Never Get Over You", "Jealous Girl" - som svenska Tages gjorde en strålande version av - och "Dr Feelgood".

Det var Mick Greens gitarrspel som fick den femtonårige John Wilkinson att ligga sömnlös på nätterna. Greens hårda anslag och rytmiska kompspel skulle helt övertas av Wilkinson när han senare förvandlar sig till Wilko Johnson och tillsammans med Brilleaux, Sparko och The Big Figure bildat Dr Feelgood.

Johnny Kidds version av "Dr Feelgood", skriven av Piano Reds gitarrist Curtis Smith, innehåller redan 1964 den ljudbild som tidiga Dr Feelgood byggde hela sin karriär på. I centrum Wilko Johnsons, och senare även John "Gypie" Mayos, karaktäristiskt rytmiska gitarrspel. Wilko har aldrig gjort någon hemlighet av att Mick Green alltid varit den stora förebilden, vilket säkert underlättade för The Pirates att återbildas på sjuttiotalet. Johnny Kidd och hans olika upplagor av The Pirates skulle alltså visa sig ha inflytande över inte bara den tidiga brittiska rhythm & bluesen, utan även det som tio år senare skulle bli pubrock.

THE DENE ACES

Förutom Terry Dene och Brian Gregg ingår i The Dene Aces även trummisen Terry Sealy och till tonerna av "Peter Gunn" presenteras gruppens gitarrist på följande stilfulla sätt: "I would like now to introduce you to my band. I think we all agree, it´s not easy to find a guitarist that plays that sort of music that we enjoy. So I would like you to give a big hand for Mr MITCHELL KEANE on lead guitar..." Och nog vet, den för mig okände, Keane hur det skall låta. Han har studerat alla stora stilbildare. Scotty Moore, Cliff Gallup, Johnny Meeks, Paul Burlison...och i en överdos av eko, adderar han förebilderna till en spelstil vi känner väl från pubrockare som Billy Bremner och The Inmates skicklige kompgitarrist Tony Oliver. Mitchell Keane är en av de absolut fräckaste gitarrister jag hört!

I övrigt innehåller “The Real Terry Dene» Deccalåtarna “Baby She´s Gone« och “Market Place» i senare gjorda studioversioner med förmodligen Keane, Gregg och Sealy i kompet. Vilket lyft, så skulle det naturligtvis låtit redan på femtiotalet.

Kvar finns ett antal liveinspelningar gjorda vid andra tillfällen under samma tidsperiod. Med undantag för "All Shook Up", "Poor Boy" och "Shake,Rattle And Roll" kommer de inte upp i samma klass utan framstår mer som kompetent revivalrock.

Terry Dene gjorde 1983 Lp:n "Save The Last dance For Me" på Silvertown Records. Den innehåller hyggligt gjorda inspelningar av kända femtiotalslåtar. Men liveversionerna av "Move It" och "Learning How To Rock And Roll", även den från Cliffs repertoar, går inte att överträffa.. Intressantast är inspelningen av Otis Blackwell och Elvis Presleys "Paralysed". En fin tolkning som även kom som sju- respektive tiotums singel.

Mer magisk är istället den smått ödesmättade ljudbilden på singeln "The Feminine Look / Fever" från 1963. Redan där kunde Denes musikaliska liv ha tagit en annorlunda och mer spännande vändning. Terry Dene hade förutsättningarna: rösten, det ambivalenta psyket och attityden. Tyvärr hade han då inte förmågan att styra sin karriären i rätt riktning. Istället kom han starkt tillbaka som pubrockare under sjuttiotalet. Men det fick vi inte ju veta förrän Rollercoaster Records 1997, genom Cd:n "The Real Terry Dene story", talade om det för oss.

I den av BBC för några år sedan inspelade dokumentären "Poor Boy" om Terry Dene, får vi träffa en äldre gentleman som med distans och utan självömkan berättar om sitt liv. Filmen innehåller också mycket arkivmaterial vilket gör den extra intressant.

Idag åker Dene runt på revivalgalor och spelar det han började med - Presley, Perkins och Jack Scott. Kanske kan han, trots att jag egentligen inte tror det, emellanåt låta lika febrigt intensiv som i liveskivans inspelning av "Learning How To Rock And Roll". Texten är inget mindre än en hymn till alla som älskar enkel fyrafjärdedelstakt med stadig backbeat - "...rock in the kitchen roll in the hall. Stand on the tv and climb up the wall. Jive on the ceiling lay on the floor. Crawl through the bathroom and cry out for more. And thats the only way to do it. When you´re learning how to rock and roll..."

Många måste ha sett Terry Dene på Grönan eller träffat honom som predikant - ge oss gärna ett vittnesmål! Och till sist. Vem var den mystiske gitarristen Sune Larsson? Träd fram och berätta.


Artikeln publicerades 2007 på Rootsy