Black Fur Sessions

BLACK FUR SESSIONS
Black Fur Sessions
(Open Mind)

Uppsalabandet Black Fur Sessions ger på sitt debutalbum uttryck för en musikalisk akrobatik lika nyckfull som den man hittar hos Edgar Broughton Band och lika gitarrdominerande som hos May Blitz. Två av mina favoritband från den progressiva eran. Tro nu inte att det låter som Broughton eller Blitz. Inte alls. Black Fur Sessions låter bara som Black Fur Sessions. Den gemensamma nämnaren är istället det fria förhållandet till rockmusikens traditionella ramar. Med risk att bli missuppfattad vill jag påstå att Black Fur Sessions spelar progressiv rock, men i en modern uppdaterad tappning. Ett slags progressiv indierock som är experimentell, men under kontrollerade former. Det är som att titta på bröderna Marx. Man tror att allt uppstår i stunden, men varken bröderna Marx eller Black Fur Sessions lämnar något åt slumpen. Båda företeelserna är så skickligt genomförda att de uppfattas som både improviserade och regisserade på samma gång.

I förordet till "The Encyclopedia of Swedish PROGRESSIVE MUSIC, 1967-1979" (Premium Publishing, 2007) beskrivs brittisk prog rock, till skillnad mot svensk progg, med:

"...the prog rock of UK bands....the music was complex and played by highly skilled musicians."

Det är även en träffande beskrivning av Black Fur Sessions och den variationsrikedom deras musik besitter, skickligt framförd med lika delar lekfullhet och tillåtelse för musiken att, i tvära kast och snabba tempoväxlingar, vara både ömsint och blytung.

Black Fur Sessions består av Joel Swahn: gitarr, bas och sång, Erik Bergel: gitarr och sång och Samuel Fransson: trummor. Den huvudsakliga arkitekten bakom gruppens utomordentligt älskvärda musik är Joel Swahn och som beundrare av Elliott Murphys sex första album (1973-1982), gläder det mig speciellt att "Rivals Shake" skulle ha platsat på Murphys "Affairs" (1980) och "Murph The Surf" (1982).

Black Fur Sessions har skapat så höga förväntningar att jag redan längtar efter en uppföljare.

TRÄDEN

TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)

Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning. Som en himmelsk infernovandring kastas musiken mellan att vara både introvert och påträngande utåtagerande. En stillsam "Hymn" växlar över till en feberaktigt kaotisk "Det finns blått".

I "När lingonen mognar" knyter man an till sitt ursprung i International Harvester/Harvester, som jag såg på Gävle Bibliotek 1967 eller 1968, innan de bytte namn till Träd, Gräs och Stenar. Oavsett vad de kallat sig har de aldrig avvikit från den musikaliskt oförutsägbara väg man valde att anträda. Visst finns idag artister och grupper som helt eller delvis följt Träd, Gräs och Stenars exempel, men Träd, Gräs och Stenar och idag Träden tar allt mycket längre. Där t ex Adam Granduciel, med sitt experimentella War On Drugs, efter cirka fem till sex minuter gör halt, låter Träden musiken fortgå så länge dynamiken lever vidare. "Träden" är ett dubbelalbum, så det finns gott om plats att låta musiken flöda fritt. Endast åtta låtar på fyra sidor och det är bara i "Å nej", skriven av Mats G Bengtsson, som gruppen låter någorlunda konventionell.

Det är drygt tre månader kvar på 2018, men jag har ingen förhoppning att få höra en mer spännande skiva än "Träden" på den här sidan nyår. Helt klart är det här årets mest intressanta utgåva.