Hjelle

HJELLE

Det måste inte vara så här

(Ken Rock)

Hjelle är en mästare på att låta några få rader, ett par korta meningar, gå på repeat och ändå berätta en fullödig historia om kärlek, svek, fylla och taskiga arbetsförhållanden. Med sitt ständiga klassperspektiv, vilket ingen annan svensk artist idag så konsekvent ger uttryck för, är Hjelle något av rockmusikens motsvarighet till den brittiska filmregissören Ken Loach. Det är alltid under- och nerifrån och helt utan "klädsam" radikalism. Falskhet och påklistrad solidaritet får lika hårda sparkar, som de som utnyttjar och aldrig tvekar att trampa på andra. Med "Hennes farsa var författare" tydliggör Hjelle tesen "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Man kan inte företräda en klass om man föraktar människorna som finns däri. 

Här finns varken frågor eller svar. Bara ett konstaterande att "Allt trasas sönder runt om oss, världen den är itu" och vidare "Det måste inte vara så här, vad dom än försöker lura i dej, så måste det inte vara så här", vilket i sig kanske är ett svar och egentligen en omskrivning av den talande boktitel Lars Gustafsson och Jan Myrdal använde för publiceringen av sin brevväxling - "Den onödiga samtiden".

Summan av Hjelles vardagsnära texter är som en tavla av renässansmålaren Pieter Bruegel, det är ett gytter av existenser fullt sysselsatta med att leva sina liv. Man värjer sig mot vissa, vill inte veta, känner sympati och blir berörd av andra. Persongalleriet spänner mellan figurer som ligger nära Hasse Anderssons "Berit", Ulf Lundells "Bente", och andra som vet att inget är så förlamande som hjälplöshet för "en sak är säker och en sak är sann, vi har ingenting om vi inte har varandra" och de som inte viker ner sig. De som vet att "har du ett jobb då ger du profit, det är så det fungerar systemet".

Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.

Den formidabla avslutningen "Skatt på dumhet" är en cliffhanger. Man vill genast ha mer, mycket mer, av den sanslöst svängiga rock'n'roll karln behärskar så väl.

Hjelle

HJELLE
Räkna det som en vinst + 5
(Jared Sin, ep)

Omslagsbilden är genial i sin gestaltning av insikten att det blir nog inte roligare än så här. Fotots fotograf, Bettan, har fångat samma känsla av alienation som man hittar i den amerikanska konstnären Edward Hoppers målningar. Men det är å ena sidan bara min tolkning. Andra kanske ser bilden av kontemplation i solsken.

Tycker ända att jag får belägg för min tolkning i Hjelles texter, där arbete oftast är slitsamt och relationer svåra. Han slår effektivt hål på myten om att klassamhället har upphört och ställer sig konsekvent på de missgynnades sida. De som ser domedagen närma sig genom fönstret på bussen till jobbet. För det är fortfarande den falska matematiken som gör den fattige så fattig och den rike så förbannat rik.

Trots det musikaliskt rent gudomliga uttrycket - karln förmedlar in i minsta detalj rockmusikens innersta och mest intima väsen - så är det ändå texterna som däckar mig. Äntligen en låtskrivare som ser bortom sig själv och står för något. Som ser samma människor som de som befolkar engelsmannen Ken Loach filmer. Jodå, de finns i Sverige också.

HJELLE

HJELLE
Fan ta NPM
(Jared Sin)

Kasten mellan sorg och glädje, hopp, förtvivlan och ilska är det som kännetecknar Hjelles lyrik. Vet ingen aktiv artist som med sådan övertygelse har förmågan att berätta om hur det är att vara människa. Men, ingen människa vem som helst. Hjelle är arbetarklass. Jodå, vi finns fortfarande. Vi som ställer klockan på 02.40, kliver ur sängen och går till jobbet. Vi som bygger landet. Och då tänker jag inte på de vars enda insats är att investera kapital.

Tempot höjs vid maskinerna
Här drillar man eliten
Produktionen har inte plats för den
Som har blivit för illa sliten
Men för att ingen ska tro att det är
Nåt fel med de tunga ackorden
Betraktas han som ett sjukdomsfall
Och behandlas av den så barmhärtiga arbetsvården

I fjärde versen av Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" från 1972 beskrivs konsekvenserna för de som inte klarar arbetstempot. Samhället plockade upp spillrorna. Idag törs ingen längre lita på att skyddsnätet håller. Vi som är outbildade, men ändå har ett arbete, är livrädda att förlora det. Skräcken att tvingas sälja sin arbetsförmåga till den som bjuder lägst är alltid närvarande. Fallhöjden är enorm. Längst ner de vars namn eller hudfärg är fel, strax ovanför dem de som har ett antal dåligt betalda timanställningar och aldrig vågar stänga av mobiltelefonerna. Det kan ju komma ett sms om att på kort varsel vara på plats någonstans.

Fallhöjden är enorm och ingen kan som Hjelle beskriva känslan av att fallskärmen kanske inte vecklar ut sig. På några korta rader i "Ännu en dag" beskrivs just den timanställdes inferno då sms:et aldrig kommer. I "En man på en pizzeria" möter vi både trasproletärer och desillusionerade existenser av den typ som Det Enda Alternativet beskrev i "Rolf Nilenhed". En påminnelse om "...hur kort avståndet är mellan att vara lyckad och framgångsrik till att vara längst nere på botten. Och hur mycket det är en slump att just du har hamnat där du hamnat."

Livet är tack och lov inte statiskt. Att allt innehåller sin egen motsats är ett löfte om att samtidens ojämlika förhållanden egentligen är onödiga. Det finns hopp och det finns möjlighet till förändring. Kärlek och politik är central balsam i Hjelles texter. När "Puben har stängt" och det är dags att gå hem "...hon väntar mig med världens mjukaste famn. Jag är i sanning en lycklig man..

Och "Det går över"

Dom där tankarna som håller dig vaken på natten
Dom där drömmarna som bara gick i kras.
Alla morgnar som såg allt ditt vin bli vatten.
Ta min hand, min vän, för jag finns ännu kvar.

Det går över.
denna gången gör det faktiskt

Dom jävlarna som bara vill hålla dig nere.
Och verkar njuta av att andra dom mår skit
Stäng dörren så skall jag sätta på en kanna kaffe.
För dom jävlarna dom kommer inte hit.

Katalys, det fackliga institutet för idéutveckling, håller i Stockholm nu ett antal föreläsningar under rubriken "Klass i Sverige" för att återupprätta klassbegreppet inom svensk politik. Och som jag väntat...Hjelles närvaro i egenskap av artist borde vara självklar vid dessa föreläsningar.

Vad musiken anbelangar har han aldrig tidigare varit mer mångfacetterad. Trots att musiken fortfarande är ytterst småskalig rymmer den en imponerande variationsrikedom. Rent akustisk i "Ännu en dag" och "Puben har stängt", där den senare är så vemodigt vacker att den för tankarna till Springsteens "Nebraska"-inspelningar. Slamrig punkpop med handklappningar i charmiga "Det går över" och Bäddat För Trubbel-larm i "Det sämsta som hänt mig", "Med vänner som dig" och "Dricka Bir". Medryckande dansant pop i burlesk Stig Vig/Dag Vag-anda levereras i "En man på en pizzeria". Inte sedan Johnny Anderssons dagar i The Namelosers har en gitarr låtit så sprucken som Hjelles gör i "Fan ta NPM". I en radiointervju lät samma Johnny Andersson, i mitten på sextiotalet och på bred skånska, berätta om den fuzzbox som förvrängde ljudet (fritt ihågkommet) "Jag vet inte hur det går till, jag vet bara hur det skall låta."! Samma kunskap besitter också Hjelle. Och att Hjelle är en sjuhelvetes gitarrist behöver ingen tvivla på. Direkt efter Johnny Andersson-larmet drar han med "Vissa dagar" in oss i rena Ducks Deluxe-glädjen med tillhörande gitarriff helt i Martin Belmonts anda. Och håll i er nu! Speciellt ni som gillar Moon Martin och hans hans album "Street Fever" (Capitol 1980). Samma febriga intensitet som i "Bad News" återfinns i Hjelles "Billig date".

Hjelle verkar inte kunna göra fel. Med båda fötterna på jorden gör han skamlös musik som inte ber om utsäkt för sig. Skamlös för att den, både i text och musik, står emot torr och tråkig konvenans.

Hjelle

HJELLE
Hjelle
(Jared Sin, 12"-flexi på 45rpm)

Då jag i mitten på sextiotalet började min egenförsörjning var det som femtonårig springsjas inom ett statligt verk. Inte direkt högavlönat, men inget ansågs mer säkert än en statlig, eller annan offentlig, anställning. Idag är det andra tider. Finns det någon som går säker längre? Det skulle väl i så fall vara de som tillåts investera privata pengar i vår gemensamma välfärd. De kallas riskkapitalister, men någon egentlig risk finns inte. Däremot en naggande god offentlig kassa att ösa vinster ur.

Trots att Nya Karolinska Sjukhuset i Solna brottas med jätteproblem för att få verksamheten att fungera, så plockar Boston Consulting Group (BCG) ogenerat ut hundratals miljoner, varav mer än femtio miljoner dessutom saknar fakturaunderlag, i konsultkostnader. BCG lyckades till och med placera egna, visserligen tidigare anställda, personer i direkt ledande befattningar på Karolinska. Man tar tar sig för pannan!

Det är omöjligt att ta miste på Hjelles avsky inför de marknadsliberala idéer som vi alltmer tvingas leva med inom offentlig verksamhet såsom skola och omsorgssektor. Med en monotoni värdig Velvet Underground står Hjelle på tå av ilska i "Fan ta NPM", som är den över sju minuter långa låtens enda och upprepande textrad. För att motivera att privat kapital släpptes in inom välfärdssektorn behövdes en teoretisk överbyggnad och den av Margaret Thatcher introducerade New Public Management passade ju så bra för svenska förhållanden, som ju sades gå på knäna på grund av det borgerligheten ironiskt kallade den ofantliga sektorn. Men nu är den så slimmad att vissa kommuner ersätter socialsekreterares beslut med ett utlåtande från en robot. Man tar sig för pannan!

"Fan ta NPM" ryter Hjelle och jag håller med.

Precis som Alf Robertsson var något av svensk countrymusiks mest känslosamme och stundtals avigt sentimentale sångare, är Hjelle något av den politiska rockens gossen Ruda. Båda har gått sin egen väg och hämtade/hämtar sina texter ur en nära verklighet. Ensam och envis håller Hjelles poesi liv i en genre som varit död i så där fyrtio år. Musikaliskt har han blåst förbi de flesta. Det vore fel att påstå att han knäckt koden till musik som berör. Hjelle är den typ av musiker som intuitivt alltid vetat hur man når lyssnare som älskar lössläppt och (skenbart) enkel rock'n'roll. Han verkar vara en i raden av rock- och popmusikens egensinniga aktörer för vilka det enda livsalternativet är att uttrycka sig via musik. Och till glädje för oss som gillar det han gör är han produktiv som få. Fortsätter han i samma takt med singel-, album- och kassettutgåvor lär han bli något av en svensk Billy Childish.

Flexi-12"an "Hjelle" innehåller bara sju låtar och är tänkt som en "kompensation" för den försenade kommande fullängdaren. Men det verkar endast vara "Fan ta NPM" som är tänkt att vara med . Det övriga materialet består delvis av ratade sånger som tydligen inte platsat på hans mer "officiella" utgåvor. Glömde berätta att flexin bara finns i hundra (100!) exemplar. Att "Förlorare" inte kom med på solodebuten "Högst Medelmåttig", som den var tänkt för, är obegripligt. Till kompet av en Marias Enmansorkester-orgel visar Hjelle upp sin allra bästa Tjalle Tvärvigg-attityd. Som om han ville säga; trampa på mig bara, men längst in når ni aldrig och det är just den där tjurskallige Tvärviggs-Hjelle som jag känner igen mig själv i.

Tyvärr är gruppen Det Enda Alternativet begravd. Efter en fantastisk Ep lades bandet ner, men här får vi ytterligare två låtar. "Du borde veta bättre" är en liveupptagning från gruppens första spelning och "Du och din jävla attityd" en demoinspelning som lades på is av Det Enda Alternativet.

Att "1000 spänn" redan valts bort från kommande album måste betyda att låtkvaliteten blir skyhög och förväntningarna på vad som komma skall blir naturligtvis därefter. Återstår "Jobb, jobb, jobb", som är en omdöpt och totalreviderad coverversion av gruppen Tjänstemännens låt "Kärlekssång", och den charmiga bagatellen "Do I believe in love".

Av baksidestexten framgår att Hjelle har för avsikt att göra "Fan ta NPM" till titelspår på sitt kommande andra soloalbum. Aldrig tidigare har en politisk manifestation i musikalisk dräkt varit så våldsam. Kompet med de malande och tjutande gitarrerna är helt fantastiskt och den hela tiden återkommande textraden "Fan ta NPM" är en käftsmäll adresserad de som stoppar våra skattepengar i egna fickor.