Hjelle

HJELLE

Det måste inte vara så här

(Ken Rock)

Hjelle är en mästare på att låta några få rader, ett par korta meningar, gå på repeat och ändå berätta en fullödig historia om kärlek, svek, fylla och taskiga arbetsförhållanden. Med sitt ständiga klassperspektiv, vilket ingen annan svensk artist idag så konsekvent ger uttryck för, är Hjelle något av rockmusikens motsvarighet till den brittiska filmregissören Ken Loach. Det är alltid under- och nerifrån och helt utan "klädsam" radikalism. Falskhet och påklistrad solidaritet får lika hårda sparkar, som de som utnyttjar och aldrig tvekar att trampa på andra. Med "Hennes farsa var författare" tydliggör Hjelle tesen "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Man kan inte företräda en klass om man föraktar människorna som finns däri. 

Här finns varken frågor eller svar. Bara ett konstaterande att "Allt trasas sönder runt om oss, världen den är itu" och vidare "Det måste inte vara så här, vad dom än försöker lura i dej, så måste det inte vara så här", vilket i sig kanske är ett svar och egentligen en omskrivning av den talande boktitel Lars Gustafsson och Jan Myrdal använde för publiceringen av sin brevväxling - "Den onödiga samtiden".

Summan av Hjelles vardagsnära texter är som en tavla av renässansmålaren Pieter Bruegel, det är ett gytter av existenser fullt sysselsatta med att leva sina liv. Man värjer sig mot vissa, vill inte veta, känner sympati och blir berörd av andra. Persongalleriet spänner mellan figurer som ligger nära Hasse Anderssons "Berit", Ulf Lundells "Bente", och andra som vet att inget är så förlamande som hjälplöshet för "en sak är säker och en sak är sann, vi har ingenting om vi inte har varandra" och de som inte viker ner sig. De som vet att "har du ett jobb då ger du profit, det är så det fungerar systemet".

Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.

Den formidabla avslutningen "Skatt på dumhet" är en cliffhanger. Man vill genast ha mer, mycket mer, av den sanslöst svängiga rock'n'roll karln behärskar så väl.