THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING
RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982
(Tompkins Square)

Satan vad bra det låter! Trots att uttrycket kanske inte passar här, så vill man ändå utbrista i ett kraftuttryck av just det slaget.

När författaren och samlaren av gospelmusik Mike McGonigal 2009, för Tompkins Squares räkning, släppte 3Cd-samlingen "Fire in My Bones: Raw + Rare + Otherworldly African-American Gospel (1944-2007)", var det sina egna skivor han använde som underlag.
http://www.tompkinssquare.com/fire_in_my_bones.html

Nu, endast två år senare, är han tillbaka och den här gången har han grävt ännu djupare i skivsamlingen. Genom samma bolag tillhandahåller han ytterligare tre fullmatade Cd:n, totalt sjuttioen sånger, bestående av gospel så rå och primitiv att en genomlyssning stundtals är rent skrämmande. Vem skulle ha vågat säga emot den kraftfulle Pastor Elder Robert McMurray när han - med en röst grövre än Howlin´ Wolfs - på nyårsnatten 1963 uppmanade församlingen ”Walk With God”.

Det McGonigal redovisar är en unik samling singelskivor, bestående av utgåvor tänkta enbart för en lokal marknad. Ibland så obskyra att de förmodligen aldrig ens såldes utanför den kyrka där de var inspelade. Vissa sånger känns till och med så privata att det är med viss rodnad känslan av att tjuvlyssna infinner sig.

Trots att materialet sträcker sig över en period på tjugofem år (1957 - 82), och där huvuddelen kom till på sjuttiotalet, så är det utan texthäftets uppgifter omöjligt för en lekman att datera inspelningarna. Om det inte vore för bruket av en trummaskin skulle ingen tro annat än att Deacon James Williams - kompad av brodern Eli Taylor på orgel - vackert själfulla ”God Is Taking Care” har sitt ursprung i det tidiga sextiotalet, snarare än tjugo år senare då den verkligen kom ut.

Genomgående för samtliga inspelningar är en konstruktiv gör-det-själv-attityd, betalda ur egen eller en församlings kassa och till ett ofta synnerligen spartanskt komp - en gitarr, en orgel eller bara kör och handklappningar, som gör musiken okonstlad och levande. På det, av hårt arbete och övergrepp, beryktade fängelset Cummins Prison i Lincon County, Arkansas samlade Calvin Leavy 1976 sjungande medfångar och gav under namnet Calvin Leavy + The Cummins Prison Farm Singers ut ”He Walks With Me”. Men visst undrar man vem som kan tänkas ha betalt för inspelningen och utgåvan på Messenger Records?

Visserligen går McGonigal igenom varje sång och redovisar vad han känner till om dessa, men frågetecknen är fortfarande många, vilka parallellt med ens önskan att veta mer ändå skänker en både laddad och mystisk spänning. En känsla av att se men inte röra och man slås av hur annorlunda livet kan vara och hur mycket man missat och aldrig ens har ha haft möjlighet att få uppleva. Plötsligt inser man - precis som inom all jordnära musik; cajun, rock´n´roll, country, soul, rhythm & blues... - att det inom gospelmusiken finns hur mycket som helst inspelat och att bara en bråkdel hittills nått oss som älskar att nås av det ursprungliga. Ett område mindre exponerat än soul och blues och något av en dröm för de som vill höra allt som är någorlunda outforskat, eller åtminstone det som håller så här hög kvalitet.

Det finns en växelverkan mellan olika stilarter, vilket är naturligt, och gospel är inget undantag. Att Rev. Lonnie Farries, spelande sin pedal steel på ”Peace In The Valley”, lyssnat mycket på country är lika uppenbart som att Sam Cookes senare och mer världsligare musik stått som förebilden för Echos Of Harmony när de 1968 spelade in ”Ain´t It A Shame” och kanske ännu mer för ”I´m Working On A Building” med Brother Grady Coffee. Rev. Linston Triplett Jr & The Triplett Singers gav med ”Jesus Is Living Today”, på Goldband Records underetikett Folk-Star, ut gospelpop och Rev. R Hendersons ”Stop Living On Me” - med endast ackompanjemang av elgitarr och som trumma en stampande fot - är garagerock av det slaget som borde ha gjort makarna Jack & Meg White i White Stripes gröna av avund.

Det är knappt två månader in på 2012, men redan nu kan jag bekräfta att inte mycket av det jag kommer att lyssna på under året kan göra större intryck på mig än Mike McGonigals samling “THIS MAY BE MY LAST TIME SINGING / RAW AFRICAN-AMERICAN GOSPEL ON 45RPM 1957-1982”. Utan att vara det minsta troende vill jag ändå säga, tack gode gud för att du varit den store inspirationskällan för samtliga av dessa inspelningar och att de har korsat min väg.

JERRY LEE LEWIS
Old Time Religion
Rare Recordings of Jerry Lee Lewis
In Church Preachin´, Shoutin´ and Singin´
(Bear Family)

Mycket kan Jerry Lee Lewis beskyllas för, men knappast för att vara inställsam eller hycklande.

När han i slutet på maj 1958 kom till London och fick frågan vem barnet vid hans sida var, tvekade han aldrig att svara att det var hans hustru och att hon var femton - egentligen var hon bara tretton - år gammal. Sam Phillips hade innan avresan avrått honom från att ta med den unga Myra till England, men Jerry Lee tyckte inte han hade något att skämmas över och såg ingen anledning att hemlighålla sin kärlek till Myra. Tjänstvilligt upplyste han även pressen om att detta, trots sin unga ålder, var hans tredje äktenskap.

På samma rättframma sätt slängde han, sin vana trogen, upp foten på pianot söndagsförmiddagen (!) den 13 december 1970 i Brother Davis´s Church, utefter Highway 61 i Memphis, Tennessee, vilket oroade de närvarande kyrkobesökarna. Även pastor Davis och dennes dotter såg bekymrade ut. Fortfarande fyrtio år efter Jerry Lees spelning i kyrkan så är den tangenthamrande foten det starkaste minnet som Lisa Davis bär med sig och konstaterar torrt: “He shouldn´t have done that”.

Lewis yngre syster Frankie Jean beskriver oviljan till kompromisser hos brodern som ett familjedrag: “We´re carbon copies of each other: me, Jerry and our mother. We´re all the same. People may love us and respekt us, but they don´t necessarily like us very much. It´s who we are, and we´re not going to change for anyone. Even if we could.”

Det är den fasta övertygelsen om att vara predestinerad för något stort och viktigt som gör Jerry Lee Lewis till den sjuhelvetes artist han är. Oavsett om han för tillfället tjänar djävulen eller Gud Fader så är passionen och inlevelsen lika stark och sann. Han tar alltid med sig sin publik på ett omskakande äventyr som inte lämnar någon oberörd. Antingen älskar man karln, eller så hatar man honom. Något mellanting finns det inte utrymme för.

Hösten 1970 var en tuff tid för Jerry Lee, som då levde med vetskapen om att hans lungcancersjuke mor, Mary Ethel “Mamie” Lewis, inte hade lång tid kvar att leva, samtidigt som Myra var på väg att lämna honom. Ett par veckor före inspelningen av “Old Time Religion” hade han genom frälsning hittat någon form av inre lugn genom att ingå ett avtal med Gud om att för alltid sluta spela världslig musik.

Mellan sångerna får vi möta den nyfrälste predikanten som, med bibeln i hand, längtar till himlen för att äntligen möta Jesus. Men vem vill Jerry Lee egentligen övertyga? Han har brottats med religionen hela sitt liv och innerst inne vet han att frestelser som pengar, droger, nattklubbar, men framför allt den djävulska musiken snart kommer att ta över igen.

Och kanske är Jerry Lee den artist som bäst behöver den heliga boken. Hans liv har varit en ständig kamp mellan dödsförakt och gudsfruktan. Det är dynamiken mellan det gränslösa levernet och ångern och rädslan att till slut hamna i helvetet som gör hans musik så spännande och levande. Det gäller allt han företagit sig, för rock´n´roll, country och gospel är tre grenar på samma träd med samma rötter.

Uppväxten i det djupt religiösa Ferriday, Louisiana lämnar honom ingen ro och den som tvivlar på att Gud, om han nu finns, skulle bry sig om en syndfull varelse som Jerry Lee Lewis blir genom “Old Time Religion” övertygad om motsatsen.

Jerry Lee Lewis är, oavsett i vilken skepnad han uppträder, Guds gåva till mänskligheten. En mer sann och trovärdig artist än den pianospelande gaphalsen från Ferriday kommer världen aldrig mer att få uppleva.

http://www.youtube.com/watch?v=rDByKgdmB1Y