Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)

På sjabbiga övernattningsrum, vid poolkanten på slut-på-säsongen-tomma semesterhotell och under rundvandringar i okända förorter i kölvattnet på förra årets briljanta album - "Construction Time And Demolition" - gör Eric Goulden iakttagelser som leder honom fram till den likaledes lysande "Transience". Till och med i entrén till en butik säljande kontorsmaterial hittar Goulden inspiration till att skriva musik.

Oförutsägbara Wreckless Eric - som Goulden är mer känd som - fortsätter att gå sin egen väg och förblir outtröttligt otrendigt nyskapande. Men han blickar också bakåt och gör musik som är lika sinnesutvidgande som Beatles, Pink Floyd och Pretty Things årgång 1966 - 1968, lika glamrockig som David Bowies 70-tal och fish and chipsslamrigt garagerockig i stil med 80-talets Len Bright Combo.

På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tilllåter sig att bli bekväma. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han säger sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.

De åtta spåren på "Transience" spänner mellan Bowierock i "Tiny House", där han fräckt lånar introt till "Rebel Rebel", pubrock i "Strange Locomotion", som är skriven av Kevin Coyne, och Velvet Underground-monotoni i "Indelible Stain".

Med risk för att bli enformig. Eric Goulden/Wreckless Eric är utomordentligt begåvad. Inte bara som låtskrivare, sångare och musiker, utan även som förmedlare av känslor - både av väl- och obehag.

Stevie Klasson's Black Weeds

STEVIE KLASSON'S BLACK WEEDS
Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway
(Bullet Point Publ. / Killer Cobra Rec.)

Stevie Klasson är något av en slitvarg inom svensk rockmusik. Redan som femtonåring blev han gitarrist i sångaren Linus kompgrupp The Losers. Några år senare (1988) träffade han Johnny Thunders och kom att ingå i dennes grupp fram till Thunders död 1991. Därefter figurerade han, bland annat, i sammanhang tillsammans med finska Hanoi Rocks och Stockholmgruppen Diamond Dogs.

Efter att i över tjugo år ha stått tillbaka för att musikaliskt berika andra, steg Stevie Klasson 2007 fram som soloartist med ett av det årets finaste album - "Don't Shoot The Messenger (Wild Kingdom Records). Nu, nio år senare, kommer uppföljaren "Rock'n'Roll Tales From A Crooked Highway" som bifogas boken med samma namn. Eller är boken kanske ett omfattande texthäfte till skivan. Trots att boken är rejält underhållande, med massor av halsbrytande anekdoter tagna ur det annorlunda liv Klasson levt sedan de tidiga tonåren, så är det främst hans musik som inte vill släppa taget om mig.

Till skillnad mot de som tror sig kunna uppfinna det musikaliska hjulet på nytt, tycks Klasson inse att inget är nytt under solen. Istället är det nyttan av att han själv har konsumerat mycket musik som gjort det möjligt att skriva, producera och framföra så storslagen rockmusik. Han låter jordnära genrer - såsom blues, soul, country och rock'n'roll - smälta samman och blandar slutligen med en dos charmig glamrockelegans.

Ur rockmusikens finaste traditioner hämtar Klasson inspiration och tillsammans med musikerna i Black Weeds levererar han ett skickligt hantverk, bestående av modern rock'n'roll som på samma gång är svängig, robust och stilsäkert nyanserad.

Stevie Klasson vet vad han håller på med. Det här är mammas gata för honom. Karln kan det här!

Fotnot. 2011 släppte det spanska skivbolaget Ghost Highway Recordings den suveräna singeln "Slowdown / Big Bayou" med Stevie Klasson's Black Weeds. Framsidan är en tryckkokare som Klasson hämtat från Larry Williams original på Specialty 1958, medan baksidan är svängig swamp-rock´n´roll skriven av Louisiana-profilen Gib Guilbeau. Rekommenderas starkt! Men, skynda på då upplagan är begränsad till 250 ex.