Gene Vincent

GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
Bluejean Bop!
(Bear Family)

Sommaren 1956 rusade Gene Vincent & The Blue Caps debutsingel "Be Bop A Lula" in på den amerikanska Billboardlistan. Där stannade den i fem månader med bästa placering som nummer sju. Singeln spelades in i Owen Bradleys studio i Nashville i samarbete med Capitol Records producent Ken Nelson och teknikern Mort Thomasson. Båda var helt oerfarna då det gällde att spela in rock'n'roll, så Nelson hade förberett sig med att hyra in några av Nashvilles bästa studiomusiker. Helt i onödan skulle det visa sig.

Mötet med Gene och hans kompgrupp - Cliff Gallup: sologitarr, Willie Williams: kompgitarr, Jack Neal: bas och Dickie Harrell: trummor - blev för teknikern Thomasson det första mötet med en helt ny kulturyttring:

"I got two impressions, one when I got in, and one when I heard them play. We walked in and they were sitting around in black coats and hats and they looked like a motorcycle gang. I said to Ken Nelson, 'Are you sure we're in the right place?' Then they started playing and all hell broke loose! It was hectic! They didn't know nothing except to play loud and fast!"

Även Owen Bradleys bror Charlie Bradley befann sig i studion den där dagen i början på maj 1956 då "Be Bop A Lula" spelades in. Han var anlitad för att hjälpa till med det inspelningstekniska och precis som de andra blev han fullständigt "tagen på sängen" inför mötet med den unga gruppen från Norfolk, Virginia:

"I didn't know what we were going to get into. We'd been doing a lot of country stuff. I personally didn't think that rock'n'roll would go. So it was different for me to try to adapt to that music at the time...It was a different music, so we had to treat it differently...He (Gene) was an easy guy to work with and he knew what he wanted. And Cliff, he was just fabulous!"

De inhyrda musikerna fick packa ihop och gå hem. Förutom "Be Bop A Lula" spelades ytterligare tre låtar in samma dag (den 4:e maj för att vara exakt): "Race With The Devil", "Woman Love" och "I Sure Miss You".

Den överraskande snabba framgången med "Be Bop A Lula" gjorde Capitol Records ivriga att omgående få fram ett helt album med sitt nya stjärnskott. Redan den 24:e juni var Gene och medlemmarna i Blue Caps tillbaka i Nashville och Owen Bradleys studio. Tillsammans med producenten Ken Nelson spelades sjutton låtar in under fyra dagar, varav tolv kom att hamna på debutalbumet "Bluejean Bop".

Materialet består till hälften av snabba och gapigt röjiga rock'n'roll- och rockabillylåtar såsom "Who Slapped John?", "I Flipped", "Jump Back Honey, Jump Back", "Jump, Giggles and Shout", "Bop Street" samt titellåten "Bluejean Bop". Och till hälften av kabaré-, musikal- och schlagernummer som "Ain't She Sweet", "Jezebel", "That Old Gang Of Mine", "Up A Lazy River" och "Peg O' My Heart" samt Roy Acuffs countrylåt "Waltz Of The Wind" från 1947. Några av dem "råkade" vara Ken Nelsons favoritsånger.

Baktanken med material av så olika karaktär var säkert att blidka både unga och äldre köpare. Kanske ville man att den förälder som skulle betala för sonens eller dotterns "Bluejean Bop"-album också skulle ha ett utbyte av det. Även Specialty Records tänkte i samma banor och lät Little Richard spela in schlagersånger som "Baby Face" och "By The Light Of The Silvery Moon".

Det är Genes röstmässiga förmåga som räddar de mer tveksamma låtvalen. Hans känsla, tajming och tonsäkerhet gjorde att han kunde ta sig an vilket material som helst. Gene Vincent var helt enkelt genommusikalisk och beträffande det rockigare materialet utmärker han och Blue Caps sig genom att skapa ett helt eget sound. Det är tungvrickande texter och musikaliskt lössläppt, röjigt, gapigt och väl sammanhållet på samma gång. Vid sidan om Gene själv brukar den flyhänte gitarristen Cliff Gallup - även kallad Galloping Cliff Gallup - vara den som alltid lyfts fram i samband med Genes tidigaste inspelningar, men det hade inte låtit som det låter utan den virvelkåte Dickie Harrell bakom trummorna. Grabben var bara femton år men redan en stilbildare av stora mått. Hans trakterande av virveltrumman, med mängder av snygga kantslag, är helt enkelt lysande.

För samlare av Gene Vincents originalskivor är den australiensiska tiotumsutgåvan av "Bluejean Bop" ett av de mest svåra objekten att hitta. Till skillnad mot den amerikanska tolvtumsutgåvans tolv låtar innehåller den istället bara åtta och omslagets ursprungliga blå färg har ersatts av en lila ton.

För att fylla tomrummet för oss som aldrig kommer att äga den australiensiska dyrgripen har tyska Bear Family Records återutgivit densamma. Storlek och omslag är en exakt kopia, men man har kompletterat de åtta låtarna med två bonusspår - "Gonna Back Up Baby" och "Well I Knocked Bim Bam" - som är inspelade vid samma tillfälle, alltså 24:e - 27:e juni 1956. De Vincentsamlare som inte är beredda att låta ruinera sig på grund av ett enstaka skivköp, erbjuds nu istället ett välgjort men betydligt billigare alternativ.


Fotnot 1
Citaten ovan är hämtade Britt Hagartys biografi "The Day The World Turned Blue" (Talonbooks, 1983)

Fotnot 2
En annan intressant utgåva är El Toro Records nyligen utgivna singel med Gene Vincent kallad "Boppin' & Shakin' In Italy". Vincent gör två låtar - "Bluejean Bop" och Hank Ballard & The Midnighters "Sexy Ways" - tagna från ett framträdande i italiensk tv 28.05.1960. I kompet bakom Vincent hittar man basisten Vince Cooze, trummisen Red Reece och gitarristen Joe Moretti. Den sistnämnde är ingen mindre än mannen bakom det geniala gitarrintrot till Johnny Kidd & The Pirates "Shakin' All Over"! Inför sådana storheter lyfter man på hatten.

GENE VINCENT
I´m Back And I´m Proud
(RPM)

Gene Vincent hade “Problem” inristat i pannan.

Vägen från den miljonsäljande “Be Bop A Lula” 1956 fram till det blödande magsåret och den för tidiga döden 1971 hade varit rejält svängig. Det skadade vänsterbenet värkte ständigt och alkoholkonsumtionen var långt ifrån försvarbar. Hans lynniga humör skrämde bort även de mest välvilliga och av alla pengar som rullat in fanns på slutet av sextiotalet inget kvar

Ingen räknade med Gene Vincent längre.

Den engelske diskjockeyn John Peels ambition var att leta upp udda, begåvade artister som ansågs passé och för tillfället saknade skivkontrakt. För sin nystartade etikett Dandelion Records - döpt efter Marc Bolans hamster - passade därför en av femtiotalets bästa röster alldeles utmärkt.

Peels delägare i Dandelion, det amerikanska skivbolaget Elektras engelska chef Clive Selwood, blev den av de två som i augusti 1969 åkte över till Amerika för att få till stånd ett kontrakt med Gene Vincent och dennes tänkte producent, Kim Fowley.

Trion Vincent, Fowley och Selwood, som inte var bekanta med varandra innan, träffades första gången på Roosevelt Hotel i Los Angeles. Gene presenterar sig med orden: “Here I am and here´s my producer, Kim Fowley, he´s gonna produce the album, varpå tvåmetersmannen Fowley släntrar sig genom rummet, slänger fram handen till Selwood och utbrister “Hey, grease me some of that teenage dogshit!”

När Selwood är på väg att lämna hotellet dras han åt sidan av Vincent som säger sig ha hamnat i en bekymmersam situation: “Oh by the way, I´m about to be thrown out of my apartment, could you lend me fifty dollars?”.


En ruinerad rockstjärna som blygsamt tiggde femtio dollar och vars bäst-före-datum ansågs passerat för länge sedan, en producent med fullständigt obegripligt språk och i bilradion på väg från mötet rapporterades det om Charles Mansons mord på Sharon Tate och hennes bekanta. Det var en smått förvirrad Clive Selwood som lämnade Los Angeles.

Inspelningen av “I´m Back And I´m Proud” följde ungefär samma mönster. Initiativtagaren John Peel var glad över att ha lyckats kontraktera sin gamla idol Gene Vincent, men hade i övrigt inga idéer om vad han ville ha av Vincent. Inte heller fanns det pengar för att förverkliga Fowleys utsvävande tankar om att ta med sig Gene ner till den djupaste södern. I Jackson, Mississippi ville han spela in en livsfarlig skiva bestående av originalmaterial som knöt an till Genes egna rötter och, kompad av lokala musiker, obehindrat blanda dessa med country och träskrock. En strålande idé som fick den ekonomiskt sinnade Clive Selwood att sparka bakut.


Den voodoomagi som Kim Fowley hade hoppats kunna skapa, stannade istället vid ett personligt missnöje i en hippieinspirerad Elektrastudio i Los Angeles, där - enligt Fowley - allt var fel; omgivningen, studion, musikerna och låtarna. Trots att suveräna musiker som Johnny “Blue Caps“ Meeks - gitarr, Red Rhodes - steel guitar och dobro, Mars Bonfire - gitarr, Skip Battin - bas , Grant Johnson - keyboard och Jim Gordon - trummor medverkade så infann sig aldrig de riktigt magiska ögonblick han hade önskat.

Inte heller Vincent var tillfreds med arbetet. Han höll sig nykter, var väl förberedd och noggrann men kände sig stressad av Fowleys forcerade arbetssätt och oförlösta visioner. Det dröjde inte länge förrän Vincent tyckte riktigt illa om sin producent. I förtvivlan ringde han transatlantiska samtal till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagade sig över Fowley: “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him”. Och nästan gråtfärdig utbrister han: “What have they done to my songs”.


Nyfikna i största allmänhet blandades med celebriteter som Michael Jackson, John Sebastian, Linda Ronstadt, Jim Morrison och övriga medlemmar i The Doors som tillsammans med sina groupies regelbundet besökte studion i Los Angeles för att bevittna inspelningen. När Gene skulle lägga på sången till “Sexy Ways” var kontrollrummet så packat med folk att han fullständigt tappade tålamodet: “I have a gun in my boot, I will pull the gun out of my boot and shoot at them through the window unless they leave.”

När väl inspelningarna var över skickade Gene ett fem sidor långt telegram till Clive Selwood och berättade att han låg på sjukhus med diagnosen cancer och bara hade fyrtioåtta timmar kvar att leva. Han sade adjö och tackade för allt. Selwood slängde sig på telefonen och ringde Genes hemnummer, där en fullt frisk Gene Vincent svarade “Uh, I got better”.


Selwood blev inte mindre förbryllad när den hårdkokte, och av Vincent hatade, engelske managern Don Arden ringde upp honom och gjorde anspråk på “I´m Back And I´m Proud”: I understand that you´ve made an album with Mr Craddock (Genes riktiga namn var Vincent Eugene Craddock - min anm.), I think it´s only fair to tell you that I have a contract with Mr Craddock covering all phases of the entertainment industry for the next seven years, do you wanna talk about it?

Chockad över upptäckten att investerade pengar skulle vara bortkastade vänder sig Clive Selwood till John Peel för ett gemensamt agerande gentemot Arden, men fick till svar: “Give him the fucking album, It´s not worth getting killed for...Just give it to him, you know Don´s reputation”

När Selwood senare besökte Ardens kontor i London så utspelade sig följande scen: “A couple of heavies were standing either side of the desk - the phone rang and Don picked it up and said “Have him killed!”, It went again and he said “Have his legs broken!” I knew it was his secretary outside just ringing him for effekt, but nevertheless it was a bit daunting.”

Det var den typen av rådgivare Gene hade haft och det förklara något av hans paranoida läggning och ständiga känsla av att bli lurad.


Hur låter då “I´m Back And I´m Proud”?

Ja, inte så som Kim Fowley självkritiskt beskriver den i alla fall: “The album was artistic rubbish, it was reeking of the English version of what the fifties was, it was like someone wanting sex without being touched. I was the producer of a Gene Vincent record which isn´t very good.”

Trots att den inte når upp till Genes klassiska Capitolskivor från femtiotalet eller den självbetitlade “Gene Vincent” som London Records släppte 1967, vilken består av en genial mix av folkrock, country och pop, så är “I´m Back And I´m Proud” stundtals en alldeles lysande skiva. Eventuella brister beror snarare på valet av låtmaterial än på dess framförande.

Fulländade versioner av “Be Bop A Lula” och “Lotta´ Lovin” var redan gjorda av Vincent och The Blue Caps 1956 respektive -57. De nya versionerna är visserligen välgjorda, men känns ändå något onödiga.

Riktigt intressant blir skivan när Gene tar sig an traditionella sånger som “Circle Never Broken”, “Black Letter” och “In The Pines” samt Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistle” och Ernest Tubbs “Rainbow At Midnight”, där framför allt den senare hör till det absolut bästa han spelade in.


Det var som countrysångare den åldrande - nåja, han var bara trettiofyra år 1969, men värktabletter och sprit gjorde kroppen dubbelt så gammal, - Gene Vincent var som mest spännande. Att han fortfarande kunde hantera rock´n´roll visste vi ju redan och versionerna av The Drifters “Ruby Baby”, Big Boppers “White Lightnin´”, Bobby Days “Rockin´ Robin” och Hank Ballad & The Midnighters “Sexy Ways” är strålande exempel på att Gene Vincent aldrig någonsin förlorade känslan, närvaron eller utlevelsen i den konstart där han var en av de främsta.

Och då har jag inte ens berättat att rösten bara blev bättre och bättre med åren...


Fotnot 1. Citaten ovan är hämtade ur Steve Mandich utmärkta bok “SWEET GENE VINCENT - The Bitter End” (Orange Syringe Publications, 1999)

Fotnot 2. För den som vill läsa om den skoningslöse managern Don Arden - vars motto var “If you can´t get it your way, hang them out the window” - rekommenderas Steve Overburys bok “Guns, Cash And Rock ´n´ Roll - The Managers” (Mainstream Publishing, 2007)

http://raisedonrecords.blogspot.com/2010/05/steve-overbury-guns-cash-and-rock-n.html

http://www.youtube.com/watch?v=dXGB2V69Ogo

http://www.youtube.com/watch?v=yGBxxnxD3Qs

http://www.youtube.com/watch?v=wBpAkTwOcPE&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=4q_zn_n7zws

GENE VINCENT
The Ballads of Gene Vincent
(Bear Family)

Den första oktober 1971 spelade Gene Vincent in följande fem sånger för det engelska radioprogrammet Johnny Walker Show: “Be Bop A Lula”, “Say Mama”, “Roll Over Beethoven”, “Whole Lotta Shakin´ Going On” och “Distant Drums”. Av dessa var de fyra första den typen av låtar Vincent brukade sjunga vid sina framträdanden.

De som kompade Gene, vid det som även skulle bli hans sista Englandsturné, var ett okänt band kallat Kansas Hook. Gruppens keyboardspelare Dave Bailey berättade 1984 för Gene Vincent International Fan Club Magazine att Gene gärna ville blanda upp sin rock´n´rollrepertoar med country. På spellistan fanns förutom “Distant Drums” även Kris Kristoffersons “Sunday Morning Comin´ Down”, vilken innan den hamnade på Kristoffersons eget debutalbum hade varit en mindre hit för Ray Stevens på hösten 1969.

Publiken på premiärkonserten bestod uteslutande av rock´n´rollentusiaster och intresset för att höra country & western var lågt. Arrangören tog tillfället i akt, stämplade låtvalet som kontraktsbrott och vägrade betala Gene och Kansas Hook.

Inspelningen av “Distant Drums” var aldrig menad att bli av, och kom heller inte att sändas, men plötsligt ville Gene absolut lägga till den till de övriga fyra sångerna. Den tagning som finns bevarad var den enda som gjordes.

Vincent förvandlade Jim Reeves stora hit “Distant Drums” till en kärleksförklaring ämnad den kvinna han vid tillfället levde samman med. Så låter han byta ut textraden “Mary marry me” mot “Marcie marry me”. Bara för att vid återkomsten till USA den åttonde oktober upptäcka att samma Marcia Avron inte bara hade tömt hans bankkonto utan även flyttat, tagit båda bilarna och lämnat ett tomt hus efter sig.

Den tolfte oktober samma år avlider Gene Vincent svårt alkoholiserad i blödande magsår. Endast trettiosex år gammal var kroppen slut och rockmusiken bästa och vackraste röst tystnade för alltid.

Den tragiska bakgrunden till Genes sista inspelning är betecknande för den komplicerade kontrasten mellan hans kaotiska privatliv och hur samlad, fokuserad och ambitiös han kunde vara i en studio.

Den fyra år gamla utgåvan “The Ballads Of Gene Vincent” avslutas med “Distant Drums” och visar på ett utmärkt sätt, att Gene Vincent var långt mycket mer än bara den kompromisslöse, tungvrickande rock´n´rollsångare han gjort sig mest känd som.

Genom hela karriären hade han en stor kärlek till att spela in ballader. Och än viktigare, han hade rösten. Något som Genes förste manager Sheriff Tex Davis - som var lika mycket sheriff som Colonel Tom Parker var överste - var den förste att upptäcka: “I never heard such sweet sound. He was great!...he could sing like a bird. An unbelievable boy!” (Britt Hagerty “The Day The World Turned Blue”).

Alltid lika tonsäker och med en fantastisk timing får vi följa Gene Vincent från de tidiga coverinspelningarna 1956 av “Unchained Melody” och “Up A Lazy River” tillsammans med den elegante, stilbildande gitarristen Cliff Gallup. Genom sextiotalet i England där Gene - kompad av Sounds Incorporated - 1961 i Abbey Road Studio spelade in “Love Of A Man”. Två år senare kom den stråkförsedda “Where Have Yoy Been All My Life”, skriven av Barry Mann och Cynthia Weil. En tolkning likvärdig den Artur Alexander gjort klassisk.

Från Genes kanske mest intressanta album - inspelad av Challenge Records 1966 och utgiven som den självbetitlade “Gene Vincent” på London Records 1967 - har man haft det goda omdömet att välja ut “Lonely Street” och den stämningsmättade “Hi-Lili Hi Lo”.

Slutligen “The Rose Of Love” inspelad 22 augusti 1971 hemma hos Ronnie Weiser, grundare av skivbolaget Rollin´ Rock, där Gene sittande på Weisers säng, till eget gitarrkomp, spelar in “Bring It On Home To Me”, Hey, Hey, Hey, Hey”, “Party Doll” och “The Rose Of Love”.

Precis som för generationskamraten Elvis Presley fanns det för Gene Vincent inga röstmässiga hinder att ta sig an någon genre. Simpelt eller svårt spelade ingen roll, allt genomfördes seriöst och med en röst som aldrig sviktade.

Vincent var autodidakt. Det är få förunnat att vara begåvad med en så fantastisk röst och samtidigt veta vad den skall användas till.

Gene Vincent visste.


http://www.youtube.com/watch?v=LwLWh0u9cGc

GENE VINCENT
The Outtakes
(Bear Family)

Det finns tillfällen då jag kan förstå alla dessa stackare som, trots en överfull garderob, aldrig har något att sätta på sig. Emellanåt kan jag känna total leda inför min egen skivsamling. Då har alltid Gene Vincent kommit till min räddning. En genomgång av hans produktion har alltid fungerat som en kompass på min musikkarta. Numer också lättillgängligt förpackad i boxen »Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971« som kom för cirka två år sedan.

Det tyska bolaget Bear Family har under hösten släppt ytterligare ett mastodontverk med Vincent. Under arbetet med »The Outtakes« har befintliga arkiv genomsökts och ingen möda har sparats för att hitta vad som finns bevarat med Gene Vincent i form av alternativa versioner och olika tagningar av hans inspelningar. Resultatet är minst sagt häpnadsväckande!

Vi får på nära håll följa samarbetet mellan Gene och producenter som Capitols Ken Nelson, Abbey Road studions Norrie Paramor och Joe Johnson / Dave Burgess som producerade de sensationella Challengeinspelningarna sommaren 1966.

Trots att Gene genom sitt alkoholmissbruk blev sin egen värsta fiende och dog utbränd enbart trettiosex år gammal, så visar den här dokumentationen hur seriöst han tog sin musik. I studion var han ambitiös, fokuserad, envis - ja nästan pedant - för att kunna ge det allra bästa.

Med den sista upplagan av The Blue Caps - alltså den som deltog på »Sounds Like Gene Vincent« - från oktober 1958 finns elva låtar producerade av Ken Nelson. Borta är redan då klassiska namn som Cliff Gallup, Paul Peek, Tommy Facenda och Dickie Harrell. Kvar i bandet är dock fortfarande den legendariske gitarristen Johnny Meeks, som tillsammans med Grady Owen - bas, Cliff Simmons - piano och Clyde Pennington - trummor, kanske är mest kända för inspelningen av »Say Mama«.

Vi får oss serverat ballader som »Lonesome Boy«och »Important Words« men också mer stadig rock & roll i klassiska »Who´s Pushing Your Swing« och »Anna Annabelle«. Inspirerad av Little Richard, drogs Gene under den här perioden åt ett mer rhythm & blues-baserat sound än tidigare och använde sig av både tenor- och barytonsax i de två sistnämnda, liksom även i Huey »Piano« Smith & The Clowns »High Blood Pressure« och Chuck Berrys »Maybellene«

Från december 1959 var Gene Vincent mest en angelägenhet för Europa och då framför allt England. Utan sitt kompband The Blue Caps befäster han sin ställning som soloartist med hits som »Wild Cat«, »Pistol Packing Mama« och »My Heart«. Helt klädd i svart läder utförde han en minst sagt dynamisk scenshow som för alltid förändrade en ung man vid namn Steve Aynsleys liv.

Aynsley återupprättade Genes fanclub under åttiotalet och gjorde det möjligt för oss Vincentfanatiker att hålla oss ajour med de få nyheter som då fanns att tillgå. Han är också författare till boxens informativa texthäfte. Kunnigt går han igenom alla inspelningar och sätter in dem i sitt sammanhang. Med över trettiofem foton och inspelningsdata som omfattar allt du vill veta - inspelade sånger, masternummer, plats, datum, producent och musiker - lämnar som vanligt Bear Family inget åt slumpen.

När Gene Vincent under två dagar i januari 1961 återvänder till Capitol Tower i Hollywood, så är materialet mer inspirerat av det som kompositörerna i Brill Building åstadkom än av klassisk rock & roll. Uppbackad av stråkar och körer gör Gene fenomenala sånginsatser i teen beat-ballader som »Mister Loneliness« och min personliga favorit »Teardrops«.

Vincents roll som en av de stora stilbildarna på femtiotalet skulle aldrig komma tillbaka. Det betyder ändå inte att han på något sätt var passé under sextiotalet. Trots avsaknad av listplaceringar gjorde han musik som står sig väl i jämförelse med andra samtida artister. Det är möjligt att han inte anses som tillräckligt nyskapande under den här perioden, men det finns absolut inget obekvämt med de här inspelningarna. Hans stora tillgång är naturligtvis rösten och den fenomenala timingen!

Mot en bakgrund av Charles Blackwells respektive Bill Shepherds orkestrar gör Gene oemotståndlig pop i »King Of Fools«, »You´re Still In My Heart«, och »The Beginning Of The End«. Här finns dessutom olika tagningar av Berry Mann och Cynthia Weils vackra »Where Have You Been« och Vincent sjunger den precis lika innerligt som Arthur Alexander gjorde ett år innan.

Kompad av The Sounds Incorporated gör han en »There I Go Again (Whoops I´m Dreaming)« som, med den framträdande akustiska gitarren, är mer avskalad än den slutgiltiga versionen. Med förmodligen The Outlaws i kompet finns här också »Temptation Baby« från filmen »Live It Up«, skriven och producerad av Joe Meek. Tidigare endast förekommande i boxen »Joe Meek - Portrait Of A Genius« från 2005.

Challengeinspelningarna från 1966 var så långt före sin tid, att om de spelats in idag hade de fått kultstatus och ansetts som fantastiska. Vincent var fullt ut en amerikansk artist och musiken var egentligen mest lämpad för USA-marknaden. Plattan i sin helhet släpptes tyvärr bara i delar av Europa och sålde endast marginellt. London Records gav ut den som »Gene Vincent« och idag framstår den som kronjuvelen i Genes produktion. Här får vi följa arbetet med dess framväxande.

Skivan är en »lost in the blåst«-platta av samma dignitet som Jim Fords »Harlan County«. Precis som Ford och Genes generationskamrater Jerry Lee Lewis och Elvis Presley hade han under uppväxten, som en svamp, sugit åt sig allt som gick att lyssna på: country, rhythm & blues, gospel, pop och schlager. Allt detta kom sedan till uttryck i Challengelåtarna. Plattan är så komplex att den nästan är omöjlig att artbestämma.

Hans tolkningar av »Lonely Street« och »Hi Lili Hi Lo« borde övertyga även de mest skeptiska. Det lågmälda blåsarrangemanget i »Hi Lili Hi Lo« är genialt och ger ytterligare stöd åt Genes nästan smärtsamt vackra röst. Eller för att citera Steve Aynsley »..the way he held a note with so much delicate passion set him apart from any contemporaries. He was two people...the wildest of rockers and the most tender of balladeers!«

Det »The Outtakes« ger oss är allt som finns bevarat i form av inofficiellt material från inspelningarna hos Capitol, Columbia och Challenge Records. Totalt trettiosex låtar i inte mindre än trehundrafyrtio olika tagningar, hela eller delar av. Det kräver naturligtvis sin man. Själv är jag tillräckligt enfaldig för att vilja höra »Teardrops« i tjugofem olika tagningar.

Det här är naturligtvis inget för den allmänt nyfikne. Det är istället den stora belöningen för oss som i årtionden, Vincent dog ju 1971, läst varje rad, varje bok, hoppats och stundtals misströstat gällande studioouttakes och outgivna låtar.

Man frestas att citera American Music (svensk rock & roll-tidning och något av ett reklamblad för tyska Bear Family) och deras återkommande kommentar ...Björnligan har gjort det igen. Dock skall jag låta er slippa speltider och låtlistor.

Om »Outtakes« verkligen motsvarar allt som finns outgivet, så är alternativa tagningar från följande inspelningstillfällen det vi går miste om:

Första demon av »Be Bop A Lula« från april 1956.

Första riktiga inspelningen från maj 1956 då Gene och bandet gjorde »Be Bop A Lula«, »Woman Love«, »Race With the Devil« och »I Sure Miss You«.

Inspelningarna av Genes fyra första Lp-skivor 1956 - 1958: »Bluejean Bop«, »Gene Vincent & The Blue Caps«, »Gene Vincent Rocks And The Blue Caps Roll« och »A Gene Vincent Record Date«.

För Capitol gjorde Gene även »Crazy Times« 1959. The Blue Caps var då redan upplöst och ersatt av studiomusiker.

»Shakin´ Up A Storm« spelades in 1964 och »I´m Back And I´m Proud« 1969. Året efter producerade Tom Ayres, för Kama Sutras räkning, »Gene Vincent« (=If Only You Could See Me Today) och »The Day the World Turned Blue«.

Hoppet lär vara det sista som överger människan och förhoppningsvis dyker det även upp något från ovanstående inspelningstillfällen. Vad som däremot skulle kunna vara möjligt att få höra är Rolling Rock-inspelningarna från 1971 - utan pålägg, dvs Vincent med enbart en akustisk gitarr. Ronny Weiser lade ju på bakgrunder på »Bring It On Home To Me«, »The Rose Of Love«, »Hey Hey Hey Hey« och »Party Doll« efter Genes död. Finns dessa kvar hos Weiser?

Innan den oinvigde köper boxen »Outtakes« bör han/hon istället börja med det här:

Gene Vincent - The Road Is Rocky / The Complete Studio Masters 1956-1971
(Bear Family 8 cd-box)
Forever Gene Vincent
(Lp - 4 sista låtarna med Vincent, inspelat hemma hos Ronny Weiser 1971)
The Town Hall Party - TV-shows 1958/59 - Starring Gene Vincent
(DVD/VHS - 14 låtar live med Vincent )
Gene Vincent - Blue »Gene« Bop
(Cd - 30 låtar live från BBC 1960-65)
Gene Vincent - The Lost Dallas Sessions 1957-58
(Cd - Unika demoinspelningar)
Gene Vincent - The Rock & Roll Singer
(BBC-dokumentär som spelades in under 1969 års Englandsturné. Den mest rörande, berörande och upprörande musikdokumentär jag sett. Fem stjärnor - alltid!)

Den som vill veta allt om Gene Vincent kan med fördel läsa följande:

Mick Farren är med »Gene Vincent - There´s One In Every Town« den senast i raden att i bokform beskriva hans liv. Farren är stor Vincentvän, men lyckas ändå ifrågasätta myterna kring Gene och det är boken styrka.


För några år sedan kom »Race With the Devil - Gene Vincent´s Life In the Fast Lane« av Susan Vanhecke. Den är utmärkt skriven i dramadokumentär form och fungerar bra som introduktion till Gene.


För er som vill ha mer fakta så finns Britt Hagertys »The Day the World Turned Blue«, för övrigt den första stora biografin om Gene Vincent.


Slutligen så pärlan bland Vincentböcker, »Sweet Gene Vincent - The Bitter End« av Steven Mandich. Boken är helt koncentrerad på hans sista 2-3 år och i dagboksform. Alltså den tid då karl´n satt på arslet i en rejäl utförsbacke och ändå lyckades göra så fantastiska inspelningar som »Rainbow At Midnight«, »Circle Never Broken«, »I Heard the Lonesome Whistle« och »In the Pines« från Dandelion Lp:n »I´m Back And I´m Proud« 1969 och »How I Love Them Old Songs« och »High On Life« från »The Day the World Turned Blue« på Kama Sutra 1971. Här får du veta väsentligheter som att Gene medverkade i engelsk TV 23 september 1971. Han intervjuades och sjöng Kris Kristoffersons »Sunday Morning Coming Down« - en bakfull låt som måste passat honom perfekt!

http://www.youtube.com/watch?v=k-ZYoT3DhN4



Som absolut överkurs finns Derek Hendersons »Gene Vincent - A Companion« som omfattar alla »torrfakta« du inte visste du behövde: »Audio & Video Recordings 1956-1971, Worldwide Record & Video Releases 1956-2005. Composer, Producer, Group, Musician, Credits - And Much More«.



Därefter blir »Outtakes« ett måste! Den här typen av Bear Family-utgåvor vänder sig kanske främst till samtida och framtida musikforskare. Och så sådan som jag, som vill ha absolut allt av en viss artist. Inget annat bolag gör det så grundligt och så snyggt. Det är bara att lyfta på hatten och buga sig! ...Björnligan har gjort det igen!


http://www.youtube.com/watch?v=96-Fmqog2eg&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=KgeUKVzJNWs

http://www.youtube.com/watch?v=VBoEgV-OD9E

(Recensionen har tidigare varit ublicerad på Rootsy januari 2008)

GENE VINCENT
The Road Is Rocky, 56-71
(Bear Family)

Den 5 november 1969 haltar Gene Vincent ur ett plan på Heathrow flygplats, beläget i Londons västra utkant. Iklädd svart skinnkavaj och med ett gitarrfodral i ena handen välkomnas han av ett femtiotal s k teddyboys, vilka utgjorde den hårdaste kärnan av hans brittiska fans. Det är inte helt orimligt att tro att det 1969 i stort sätt var nästan hela hans engelska publik, lägg till några hundra fransmän och man förstår att det inte ens i Europa handlade om stora gager längre för Genes del!

Anledningen för honom att uppträda i England för första gången sedan 1965, var tänkt som promotion för sitt kommande album “I´m back and I´m proud», på John Peels bolag Dandelion och producerat av vildhjärnan Kim Fowley. Mötet mellan två så excentriska personer som Vincent och Fowley var naturligtvis inte fritt från konflikter. Gene lär mitt i natten ha ringt till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagat sig , “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him...«(Britt Hagarty: “The day the world turned blue», sid 210).

En Lp blev det i alla fall. Den ingår, liksom nästan alla övriga inspelningar Vincent gjorde , i den nya Bear Family boxen “GENE VINCENT / THE ROAD IS ROCKY - The complete studio masters 1956 -1971«. Med sedvanlig precision har Bear Family tagit sig an uppgiften, att i en åtta cd-box samla Genes samtliga inspelningar på bolagen Capitol, Columbia, Challenge, Forever, Dandelion , Kama Sutra och B&C. Resultatet är minst sagt upphetsande!

Boxen är helt enkelt ursnygg! Ljudet är fantastiskt och dokumentationen välgjord i form av en inbunden bok i Lp-storlek. Fotona kommer nästan uteslutande från Genes Capitol period och här finns faktiskt några jag aldrig tidigare sett. Texten som är gjord av Ian Wallis är välskriven, även om jag i allt inte delar hans uppfattning. Inte helt överraskande tycker Wallis bäst om Capitolinspelningarna gjorda 1956 - 59, men man får samtidigt känslan att han inte riktigt vill erkänna Ken Nelsons insats!

CAPITOL RECORDS

Capitolinspelningarna under åren 1956 - 61 utgör drygt fem av boxens åtta cd´n och är i det närmaste oantastliga. Till sin hjälp hade Gene förutom sitt kompband The Blue Caps även producenten Ken Nelson, tillsammans gjorde dom sex klassiska Lp-skivor: “Bluejean bop» -56, “Gene Vincent and the Bluecaps« -57, “Gene Vincent rocks and the Blue Caps roll» -58, “A Gene Vincent record date« -58, “Sounds like Gene Vincent» -59 och “Crazy times« -60. Lägg därtill halva Lp´n “The crazy beat of Gene Vincent», släppt i Frankrike och England -63, bestående av fem tidigare outgivna Blue Caps låtar samt material inspelat -61. Singlars a- och b-sidor motsvarande nästan fyra Lp´n och ni förstår vidden av deras samarbete.

Ian Wallis förhåller sig rätt kylig till Ken Nelsons sätt att “påtvinga« Gene undermåligt material i början, själv tycker jag Nelson förtjänar ett speciellt omnämnande för sitt arbete med Gene! Till skillnad mot Sam Phillips som visste vad han sökte, d v s en vit grabb som hade känslan och förmågan att låta svart, så hade nog inte Ken Nelson en susning om hur det skulle låta. Capitols enda ambition var istället att hitta någon som kunde sälja lika bra som Elvis, ingen trodde ändå att rock & roll skulle bli speciellt långvarig. Nu kom istället hela populärkulturen att ändra riktning och Nelson gjorde det enda rätta - att förlita sig på Genes förmåga att navigera rätt!

Han hörde vilket enastående kompband Blue Caps var och lät därför skicka hem dom studiomusiker som var bokade till det allra första inspelningstillfället 1956. Fyra spår spelades in 4 maj, den magiska förstaversionen av “Be-bop-a-lula», het-potatis-i-munnen-sån g i småfräcka “Woman love«, den speedade och gapiga “Race with the devil» samt balladsång i “I sure miss you«. Det var så här det skulle komma att låta dom närmaste åren. Nelson kunde luta sig tillbaks, bistå med det tekniska och överlåta det konstnärliga åt Gene Vincent & the Blue Caps. En mindre lyhörd producent hade kanske inte haft förmågan att se vilken kapacitet den här sångaren och det här bandet skulle visa sig ha, och dessutom ha modet att våga lita på deras förmåga och intuition.

Det är mer självklart att ge en underdog som Sam Phillips det erkännande han så väl förtjänar, han hade ju en klar vision, var steget före alla andra och drev s a s sin egen butik. Ken Nelson var anställd av Capitol för att läsa av kompassriktningen och även hans arbete med Wanda Jackson och Buck Owens visar vilken duktig orienterare han var. Han plockade också fram det bästa ur Gene och fick det att låta otroligt bra! Därigenom steg han fram som en av dom riktigt stora rock & roll producenterna.

Capitolinspelningar är ett påtagligt bevis för hur väl den här treenighet bestående av sångaren, bandet och producenten fungerande. Här finns tidig rockabilly och hårt driven rock & roll som tar andan ur lyssnaren, typ “Rollin´ Danny», “Baby blue« , “Who´s pushing your swing» och originalversionen av “Git it“. Ballader där Gene verkligen fick visa vilken enastående sångare han var, som t ex “Important words«, “Lonesome boy», “Time will bring you everything« eller “You´ll never walk alone“. Eller varför inte ren doo wop, som i “You are the one for me», det här bandet behärskade det mesta! Ni som fortfarande tvivlar, lägg på “Lotta lovin´« från -57 och låt Johnny Meeks gitarr skära genom rummet! Vilket intro! - Vilken sångare! - Vilket band! - Vilken produktion! Mer optimal rock & roll finns inte!

EUROPA

Från december 1959 var Gene Vincent helt en europeisk angelägenhet, förbi var samarbetet med Ken Nelson och möjligheten att försörja sig i Amerika. England däremot tog emot honom med öppna armar. Dom inspelningar han nu gjorde betraktas inte som hans största men röstmässigt stod han på absolut topp. När Gene väl etablerat sig i Europa så släpptes “Crazy times», inspelad augusti -59, den första utan Blue Caps och den sista med Ken Nelson som producent. I kompet finns bl a trummisen Sandy Nelson, saxofonisten Jackie Kelso och gitarristen Jerry Merritt. Han var inte i klass med Cliff Gallup eller Johnny Meeks men skulle ändå bli något av en trotjänare och komma att ha betydelse för Gene senare vid hans återkomst till USA.

“Crazy times« låter liksom allt annat i boxen otroligt bra, bandet har mycket fin tyngd och Gene sjunger genomgående med ett bluesigt sväng som vittnar om nya tider, borta är dom tungvrickande, lite corny texterna som B-I-Bickey-Bi Bo Bo Go. Här framträder istället en fullfjädrad entertainer och låtar som “Greenback dollar», “Big fat Saturday night« , “Hot dollar» eller “Right here on earth« kräver en man som kan sin historia och samtidigt är beredd att gå framåt. Bara ett år senare skulle vi t o m få uppleva honom göra fräck nattklubbsmusik, visst skulle både “Crazy beat» och “I´m gonna Catch me a rat« kunna framföras utmärkt i smoking!

I maj 1960 steg han in i EMIs studio på Abbey road och gjorde sina första inspelningar i sitt nya hemland, “Pistol packin´ mama» och “Weeping willow« - den sista är kanske det bästa exemplet på Genes enorma röstomfång. Framöver kom det dels att bli ett tufft material som just “Pistol packin´ mama», “Spaceship to Mars« och “I´m goin´ home (to see my baby) och dels tidsenligt stråkbaserade beatballader. Det sistnämnda behärskar han till fullo och jag gillar verkligen stråkarrangemangen och dom spretiga körerna i låtar som “If you want my lovin´», “Mister loneliness« och mästerverket “Teardrops»!

Genes skivor från dom första åren på 60-talet ger en bra bild av hur engelsk listmusik lät innan Beatles. Den som har minsta känsla för låtar som “Stand up« med Michael Cox, “When my little girl is smiling» med Jimmy Justice eller Alma Cogans “Tennessee waltz« har faktiskt en hel del att hämta här! Det finns en skillnad dock - Gene sjöng långt mycket bättre än dom flesta! Det är inget fel på låtarna heller, dom är inspirerade av vad som var populärt för dagen, sånt som Joe Meeks spelade in hemma i lägenheten eller det som komponerades i the Brill Building i New York.

Dom sista riktigt bra inspelningarna i England gjorde Gene den 14 november -63 tillsammans med The Bill Shepherd Orchestra, “Temptation baby» som skrevs av Joe Meek , Cynthia Weil och Barry Manns “Where have you been all my life« och den enastående “The beginning of the end». I den sista bärs hans röst snyggt fram av både stråkar och kastanjetter. Minst sagt magiskt! Skall jag välja tre exempel från den här tiden så måste det bli, “Weeping willow«, “Teardrops» och just “The beginning of the end«. Alla tre ger en god bild av Genes fina timing och mycket rytmiska sätt att sjunga,. Hans förhållningssä tt till musik påminner om både Elvis och Jackie Wilson - allt kan göras bra!

1964 var inte Gene Vincents bästa år. Han dumpades av Capitol och skrev kontrakt med Columbia som inte alls visste vad dom skulle ha honom till. Resultatet blev ett riktigt lågvattenmärke med den missvisande titeln “Shakin´up a storm». Skivan är det lamaste som Vincent medverkat på och bara det som släpptes som singel, “You are my sunshine / Private detective« håller måttet. Den består i huvudsak av standard rock & roll, kompat av en ovanligt stelbent grupp kallad The Shouts. Det är faktiskt första och enda gången Gene känns offside. Trots att han i grunden kunde den här typen av material, så är det för dåligt gjort för att kunna konkurrera med Beatles som redan skapat magi med “I wanna hold your hand», eller med Rolling Stones som med “Come on« och “I wanna be your man» faktiskt i det läget var tuffare än Vincent! Eller ännu mer tillspetsat, samma år vände The Pretty Things upp och ner på tillvaron med “Rosalyn« och “Don´t bring me down»!

Den sista större hit Gene hade i England, “I´m going home (to see my baby)«, var så tidigt som 1961, därefter fick han helt förlita sig på sina demoniska scenframträdanden. Det räckte fram till september -65 sen var det över. En kombination av the beat boom, obetalda underhåll och skatteskulder tvingade honom att abrupt lämna landet. Därmed var han också slut som publikmagnet, men absolut inte som skivartist.

CHALLENGE RECORDS

Första gången på fem år i en amerikansk studio gjorde han 1966 inspelningar för Challenge Records. Med musiker som helt verkade förstå hur han skulle låta släpptes tre suveräna singlar i USA, “Bird doggin´“, “Lonely street» och som demoutgåva “Born to be a rolling stone«, därefter gavs hela materialet ut i England och Frankrike som den självbetitlade Lp´n “Gene Vincent» av London Records.

Efter åren med The Blue Caps så hör Challengespåren till hans mest vitala och intressanta inspelningar. Här finns väl valda och mycket snyggt framförda covers. Hans tolkningar av “Lonesome fugitive«, “Lonely street», “Am I that easy to forget« och den mycket vackra versionen av “Hi-lili, hi-lo» är gjord med både närvaro och stor övertygelse! Därtill kommer ett antal originallåtar av mycket hög klass. Jerry Merritt som åter var tillbaks bidrog med två kanonlåtar “Hurtin´ for you baby« och “Born to be a rolling stone» - berättelsen om Genes liv .

I en genial mix av country, folkrock, rock och pop var Gene lika uppdaterad 1967 som han var 1956 - 58. Det här borde blivit hans stora återkomst, så väl genomtänkt är det. Från den redan nämnda och kanske bästa versionen av “Hi-lili, hi-lo«, det tidstypiska och lätta västkustsoundet i “Love is a bird», till dom kompromisslösa och tuffa “Words and music«, “Ain´t that too much», “Poor man´s prison« och “Bird-doggin». Musikaliskt var den här skivan den bästa plattform som den mognare Gene Vincent kunde skaffa sig, här finns inga begränsningar - bara möjligheter. Låtarna är fantastiska och han sjunger med en tyngd som aldrig tidigare! Den sålde dessvärre för dåligt för att Challenge skulle visa vidare intresse.

“Bird-doggin´“ är så fräck att det krävdes ett band som franska Dogs för att förstå vilket “glömt« mästerverk det är! Den finns med på deras charmiga Lp “Legendary lovers», producerad av Vic Maile 1983. Man önskar att även Sean Tyla hade hittat “Bird-Doggin´“. Såg honom 1984 på Hope and Anchor tillsammans med Deke Leonard i den gemensamma gruppen Force. Iklädd kritstrecksrandig kostym och röd basker väste han fram den klassiska kommentaren “You ain´t fuckin´ ready yet« och gjorde som extranummer en strålande “Little Queenie»! Där hade en version av “Bird Doggin´« kommit helt till sin rätt!

The Knickerbockers, som även dom låg på Challenge, gjorde “Love is a bird» strax efter Gene och tog den faktiskt till ännu högre höjder - folkrock av absolut högsta kvalitet! Det skulle förvåna mig mycket om inte It´s a beautiful day lyssnat på den när dom gjorde “White bird« 1969.

DANDELION & KAMA SUTRA RECORDS

“I´m back and I´m proud» Lp´n föregås av vad som senare skulle bli “Rainy day sunshine« Ep´n. Tyvärr finns varken musiken eller någon form av dokumentation över inspelningen med i boxen. Kanske för att den inte gavs ut under Genes livstid, han använde den som demo i sökande efter ett nytt skivkontrakt. “Roll over Beethoven» samt dom tre originallåtarna “Rainyday sunshine«, “green grass» och “Mister love« spelades in i maj -69 och kom genom Adrian Owletts försorg på John Peels bord.

Resultatet blev en Lp bestående av några skapliga rock & roll covers, bla sin egen “Be bop a lula». Riktigt fina versioner av “White lightning« och “Ruby baby». Den 2 september däremot måste ha varit en mycket speciell dag, dom fyra countrylåtar som gjordes kom att bli bland det bästa han spelade in. Så borde hela skivan låta ! “Circle never broken«, “Black letter», “Rainbow at midnight« och Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistler» måste ha varit sånt han lyssnat mycket på, det skulle aldrig blivit så bra annars. Versionen av Ernest Tubbs “Rainbow at midnight« är helt enkel så urstark att man önskar att han för alltid grävt ner skinnbrallorna och bara ägnat sig åt country - även live!

Mer countryinspirerad musik skulle det tack och lov bli i och med att han träffade Tom Ayres som blev hans nye manager. Ayres spelade en gång i tiden bas i Johnny Burnettes Rock & Roll Trio men företrädde 1970 Sir Douglas Quintet. Han sammanförde Gene och kvintetten, minus Doug Sahm, skaffade ett skivkontrakt med Kama Sutra och det verkade som om Gene Vincent äntligen var hemma! Det blev två fantastiskt fina album 1970, “Gene Vincent» och “The day the world turn blue«.

Båda skivorna inleds med strålande versioner av Mickey Newburys “Sunshine» resp. “How I love them old songs«. Den första följer någorlunda originalet medan “How I love...» blev rock & roll som bara Gene Vincent kunde göra! Till ett pumpande tempo beskriver han sin kärlek för den musik han själv bidragit så mycket till. Och är det inte högsta vinsten när han sen ger sig på “High on life« av ingen mindre än Mr Ronnie Self. Det finns all anledning att dessutom kolla upp Selfs egen version, producerad av Dale Hawkins - en rysare som verkligen kryper under huden!

Om dom rock & roll låtar han gjorde på “I´m back and I´m proud» var belastad med en tråkig revivalkänsla så var det raka motsatsen på Lp´n “The day the world Turned blue«, det här var samtida rock & roll på en stabil countrybotten! Förutom “How I love...» så gör han fina uptempo versioner av Don Gibsons “Oh lonesome me«, Carl Perkins “Boppin´ the blues» samt “Woman in black«. Den sista skrev han själv och här finns flera bra exempel på att även det fungerade; “A million shades of blue», “North Carolina line« och naturligtvis “The day the world turned blue». Kanske var det den som journalisten på Rolling Stone hade i tankarna när han efter ett besök i studion beskrev Kama Sutra inspelningarna med rubriken “He sounded maybe like he was testifying«. Ett år senare var han död och världen blev ett stycke tommare! Dom två sista skivorna framstår idag som en oerhört värdig sorti.

SLUTET

Gene sabbade kontakten med både Tom Ayres och Kama Sutra när han bakfull 1971 spelade in ett par låtar i England tillsammans med The Houseshakers. Han fick några tusen och begick samtidigt kontraktsbrott. “Say mama 71» och “I´m movin´ on« finns med som sista låtar i boxen och det känns inte riktigt bra. Naturligtvis hade värdet av dokumentationen blivit mindre om dom utelämnats men dom bör helst glömmas! Det finns ytterligare fyra låtar som han spelade in hemma hos Ronnie Weiser omkring 22 augusti 1971: “Party doll», “Hey-hey-hey-hey“, “Bring it on home« och “The rose of love». Knappt två månader innan han dog träffade han Weiser som uppfattade hur illa det var ställt och såg det som sin uppgift att få ur Gene ytterligare en inspelning. Rösten var helt intakt och speciellt “The rose of love« gjorde han mycket känsligt. Finns ej i boxen, leta istället efter Rollin´ Rock Lp´n “Forever Gene Vincent» från 1980.

Scenen där Gene går ur planet på Heathrow flygplats är inledningen på den ohyggligt nakna BBC-dokumentären “The Rock & Roll Singer« som spelades in under 1969 års Englandturné. Vi får närgånget följa Vincent på och utanför scenen, i hotellrummet och under repetitionerna med det undermåliga s k rock & roll bandet Wild Angels. I en replokal med skitiga madrasser på väggarna , spellokaler med så sunkiga omklädningsrum att man nästan känner mögellukten sticka i näsan. En publik bestående av teddyboys som enfaldigt dyrkade sin skinnklädde ikon och aldrig gapade efter annat än Be bop a lula. Och slutligen dom förödmjukande bråken om pengar när han blir lurad på gaget! Det här är en tuff film - så långt från glamour man kan komma! Prova ebay om ni vill se berömmelsens baksida.

En daglig dos av sex flaskor Martini toppat med smärtstillande läkemedel, en paranoid personlighet och en osund fascination för vapen har skapat en nästan förlamande mytbildning kring Gene Vincent. Glöm allt sådant och ge istället rösten en chans, han hade en av dom bästa som modern populärmusik skapat. Gene har aldrig fått det riktigt stora erkännande han förtjänar, förhoppningsvis kommer Bear Family boxen att ändra på det.

Vill rikta ett stort tack till alla inblandade och speciellt till Vincentkännaren Derek Henderson som hållit ihop hela projektet! Enligt uppgifter från Henderson själv så arbetar han på ytterligare en box där liveinspelningar, ev. outgivet material och liknande kommer att finnas. Förhoppningsvis färdig mot slutet av året.

Det är inte utan att jag känner mig träffad när jag läser inledningen till den medföljande boken “No word that are written here can begin to convey the loyalty and passion which this strange man stirred up in otherwise normal people who became lifetime devotees to his music.”

http://www.youtube.com/watch?v=xyrMSNW4KzA

http://www.youtube.com/watch?v=LJgAbWMQqnM

http://www.youtube.com/watch?v=v5M6ja9E6tc

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy)