onsdag 23 juni 2010


GENE VINCENT
The Road Is Rocky, 56-71
(Bear Family)


Den 5 november 1969 haltar Gene Vincent ur ett plan på Heathrow flygplats, beläget i Londons västra utkant. Iklädd svart skinnkavaj och med ett gitarrfodral i ena handen välkomnas han av ett femtiotal s k teddyboys, vilka utgjorde den hårdaste kärnan av hans brittiska fans. Det är inte helt orimligt att tro att det 1969 i stort sätt var nästan hela hans engelska publik, lägg till några hundra fransmän och man förstår att det inte ens i Europa handlade om stora gager längre för Genes del!

Anledningen för honom att uppträda i England för första gången sedan 1965, var tänkt som promotion för sitt kommande album “I´m back and I´m proud», på John Peels bolag Dandelion och producerat av vildhjärnan Kim Fowley. Mötet mellan två så excentriska personer som Vincent och Fowley var naturligtvis inte fritt från konflikter. Gene lär mitt i natten ha ringt till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagat sig , “They´ve sent a madman over here. I just can´t work with him...«(Britt Hagarty: “The day the world turned blue», sid 210).

En Lp blev det i alla fall. Den ingår, liksom nästan alla övriga inspelningar Vincent gjorde , i den nya Bear Family boxen “GENE VINCENT / THE ROAD IS ROCKY - The complete studio masters 1956 -1971«. Med sedvanlig precision har Bear Family tagit sig an uppgiften, att i en åtta cd-box samla Genes samtliga inspelningar på bolagen Capitol, Columbia, Challenge, Forever, Dandelion , Kama Sutra och B&C. Resultatet är minst sagt upphetsande!

Boxen är helt enkelt ursnygg! Ljudet är fantastiskt och dokumentationen välgjord i form av en inbunden bok i Lp-storlek. Fotona kommer nästan uteslutande från Genes Capitol period och här finns faktiskt några jag aldrig tidigare sett. Texten som är gjord av Ian Wallis är välskriven, även om jag i allt inte delar hans uppfattning. Inte helt överraskande tycker Wallis bäst om Capitolinspelningarna gjorda 1956 - 59, men man får samtidigt känslan att han inte riktigt vill erkänna Ken Nelsons insats!

CAPITOL RECORDS

Capitolinspelningarna under åren 1956 - 61 utgör drygt fem av boxens åtta cd´n och är i det närmaste oantastliga. Till sin hjälp hade Gene förutom sitt kompband The Blue Caps även producenten Ken Nelson, tillsammans gjorde dom sex klassiska Lp-skivor: “Bluejean bop» -56, “Gene Vincent and the Bluecaps« -57, “Gene Vincent rocks and the Blue Caps roll» -58, “A Gene Vincent record date« -58, “Sounds like Gene Vincent» -59 och “Crazy times« -60. Lägg därtill halva Lp´n “The crazy beat of Gene Vincent», släppt i Frankrike och England -63, bestående av fem tidigare outgivna Blue Caps låtar samt material inspelat -61. Singlars a- och b-sidor motsvarande nästan fyra Lp´n och ni förstår vidden av deras samarbete.

Ian Wallis förhåller sig rätt kylig till Ken Nelsons sätt att “påtvinga« Gene undermåligt material i början, själv tycker jag Nelson förtjänar ett speciellt omnämnande för sitt arbete med Gene! Till skillnad mot Sam Phillips som visste vad han sökte, d v s en vit grabb som hade känslan och förmågan att låta svart, så hade nog inte Ken Nelson en susning om hur det skulle låta. Capitols enda ambition var istället att hitta någon som kunde sälja lika bra som Elvis, ingen trodde ändå att rock & roll skulle bli speciellt långvarig. Nu kom istället hela populärkulturen att ändra riktning och Nelson gjorde det enda rätta - att förlita sig på Genes förmåga att navigera rätt!

Han hörde vilket enastående kompband Blue Caps var och lät därför skicka hem dom studiomusiker som var bokade till det allra första inspelningstillfället 1956. Fyra spår spelades in 4 maj, den magiska förstaversionen av “Be-bop-a-lula», het-potatis-i-munnen-sån g i småfräcka “Woman love«, den speedade och gapiga “Race with the devil» samt balladsång i “I sure miss you«. Det var så här det skulle komma att låta dom närmaste åren. Nelson kunde luta sig tillbaks, bistå med det tekniska och överlåta det konstnärliga åt Gene Vincent & the Blue Caps. En mindre lyhörd producent hade kanske inte haft förmågan att se vilken kapacitet den här sångaren och det här bandet skulle visa sig ha, och dessutom ha modet att våga lita på deras förmåga och intuition.

Det är mer självklart att ge en underdog som Sam Phillips det erkännande han så väl förtjänar, han hade ju en klar vision, var steget före alla andra och drev s a s sin egen butik. Ken Nelson var anställd av Capitol för att läsa av kompassriktningen och även hans arbete med Wanda Jackson och Buck Owens visar vilken duktig orienterare han var. Han plockade också fram det bästa ur Gene och fick det att låta otroligt bra! Därigenom steg han fram som en av dom riktigt stora rock & roll producenterna.

Capitolinspelningar är ett påtagligt bevis för hur väl den här treenighet bestående av sångaren, bandet och producenten fungerande. Här finns tidig rockabilly och hårt driven rock & roll som tar andan ur lyssnaren, typ “Rollin´ Danny», “Baby blue« , “Who´s pushing your swing» och originalversionen av “Git it“. Ballader där Gene verkligen fick visa vilken enastående sångare han var, som t ex “Important words«, “Lonesome boy», “Time will bring you everything« eller “You´ll never walk alone“. Eller varför inte ren doo wop, som i “You are the one for me», det här bandet behärskade det mesta! Ni som fortfarande tvivlar, lägg på “Lotta lovin´« från -57 och låt Johnny Meeks gitarr skära genom rummet! Vilket intro! - Vilken sångare! - Vilket band! - Vilken produktion! Mer optimal rock & roll finns inte!

EUROPA

Från december 1959 var Gene Vincent helt en europeisk angelägenhet, förbi var samarbetet med Ken Nelson och möjligheten att försörja sig i Amerika. England däremot tog emot honom med öppna armar. Dom inspelningar han nu gjorde betraktas inte som hans största men röstmässigt stod han på absolut topp. När Gene väl etablerat sig i Europa så släpptes “Crazy times», inspelad augusti -59, den första utan Blue Caps och den sista med Ken Nelson som producent. I kompet finns bl a trummisen Sandy Nelson, saxofonisten Jackie Kelso och gitarristen Jerry Merritt. Han var inte i klass med Cliff Gallup eller Johnny Meeks men skulle ändå bli något av en trotjänare och komma att ha betydelse för Gene senare vid hans återkomst till USA.

“Crazy times« låter liksom allt annat i boxen otroligt bra, bandet har mycket fin tyngd och Gene sjunger genomgående med ett bluesigt sväng som vittnar om nya tider, borta är dom tungvrickande, lite corny texterna som B-I-Bickey-Bi Bo Bo Go. Här framträder istället en fullfjädrad entertainer och låtar som “Greenback dollar», “Big fat Saturday night« , “Hot dollar» eller “Right here on earth« kräver en man som kan sin historia och samtidigt är beredd att gå framåt. Bara ett år senare skulle vi t o m få uppleva honom göra fräck nattklubbsmusik, visst skulle både “Crazy beat» och “I´m gonna Catch me a rat« kunna framföras utmärkt i smoking!

I maj 1960 steg han in i EMIs studio på Abbey road och gjorde sina första inspelningar i sitt nya hemland, “Pistol packin´ mama» och “Weeping willow« - den sista är kanske det bästa exemplet på Genes enorma röstomfång. Framöver kom det dels att bli ett tufft material som just “Pistol packin´ mama», “Spaceship to Mars« och “I´m goin´ home (to see my baby) och dels tidsenligt stråkbaserade beatballader. Det sistnämnda behärskar han till fullo och jag gillar verkligen stråkarrangemangen och dom spretiga körerna i låtar som “If you want my lovin´», “Mister loneliness« och mästerverket “Teardrops»!

Genes skivor från dom första åren på 60-talet ger en bra bild av hur engelsk listmusik lät innan Beatles. Den som har minsta känsla för låtar som “Stand up« med Michael Cox, “When my little girl is smiling» med Jimmy Justice eller Alma Cogans “Tennessee waltz« har faktiskt en hel del att hämta här! Det finns en skillnad dock - Gene sjöng långt mycket bättre än dom flesta! Det är inget fel på låtarna heller, dom är inspirerade av vad som var populärt för dagen, sånt som Joe Meeks spelade in hemma i lägenheten eller det som komponerades i the Brill Building i New York.

Dom sista riktigt bra inspelningarna i England gjorde Gene den 14 november -63 tillsammans med The Bill Shepherd Orchestra, “Temptation baby» som skrevs av Joe Meek , Cynthia Weil och Barry Manns “Where have you been all my life« och den enastående “The beginning of the end». I den sista bärs hans röst snyggt fram av både stråkar och kastanjetter. Minst sagt magiskt! Skall jag välja tre exempel från den här tiden så måste det bli, “Weeping willow«, “Teardrops» och just “The beginning of the end«. Alla tre ger en god bild av Genes fina timing och mycket rytmiska sätt att sjunga,. Hans förhållningssä tt till musik påminner om både Elvis och Jackie Wilson - allt kan göras bra!

1964 var inte Gene Vincents bästa år. Han dumpades av Capitol och skrev kontrakt med Columbia som inte alls visste vad dom skulle ha honom till. Resultatet blev ett riktigt lågvattenmärke med den missvisande titeln “Shakin´up a storm». Skivan är det lamaste som Vincent medverkat på och bara det som släpptes som singel, “You are my sunshine / Private detective« håller måttet. Den består i huvudsak av standard rock & roll, kompat av en ovanligt stelbent grupp kallad The Shouts. Det är faktiskt första och enda gången Gene känns offside. Trots att han i grunden kunde den här typen av material, så är det för dåligt gjort för att kunna konkurrera med Beatles som redan skapat magi med “I wanna hold your hand», eller med Rolling Stones som med “Come on« och “I wanna be your man» faktiskt i det läget var tuffare än Vincent! Eller ännu mer tillspetsat, samma år vände The Pretty Things upp och ner på tillvaron med “Rosalyn« och “Don´t bring me down»!

Den sista större hit Gene hade i England, “I´m going home (to see my baby)«, var så tidigt som 1961, därefter fick han helt förlita sig på sina demoniska scenframträdanden. Det räckte fram till september -65 sen var det över. En kombination av the beat boom, obetalda underhåll och skatteskulder tvingade honom att abrupt lämna landet. Därmed var han också slut som publikmagnet, men absolut inte som skivartist.

CHALLENGE RECORDS

Första gången på fem år i en amerikansk studio gjorde han 1966 inspelningar för Challenge Records. Med musiker som helt verkade förstå hur han skulle låta släpptes tre suveräna singlar i USA, “Bird doggin´“, “Lonely street» och som demoutgåva “Born to be a rolling stone«, därefter gavs hela materialet ut i England och Frankrike som den självbetitlade Lp´n “Gene Vincent» av London Records.

Efter åren med The Blue Caps så hör Challengespåren till hans mest vitala och intressanta inspelningar. Här finns väl valda och mycket snyggt framförda covers. Hans tolkningar av “Lonesome fugitive«, “Lonely street», “Am I that easy to forget« och den mycket vackra versionen av “Hi-lili, hi-lo» är gjord med både närvaro och stor övertygelse! Därtill kommer ett antal originallåtar av mycket hög klass. Jerry Merritt som åter var tillbaks bidrog med två kanonlåtar “Hurtin´ for you baby« och “Born to be a rolling stone» - berättelsen om Genes liv .

I en genial mix av country, folkrock, rock och pop var Gene lika uppdaterad 1967 som han var 1956 - 58. Det här borde blivit hans stora återkomst, så väl genomtänkt är det. Från den redan nämnda och kanske bästa versionen av “Hi-lili, hi-lo«, det tidstypiska och lätta västkustsoundet i “Love is a bird», till dom kompromisslösa och tuffa “Words and music«, “Ain´t that too much», “Poor man´s prison« och “Bird-doggin». Musikaliskt var den här skivan den bästa plattform som den mognare Gene Vincent kunde skaffa sig, här finns inga begränsningar - bara möjligheter. Låtarna är fantastiska och han sjunger med en tyngd som aldrig tidigare! Den sålde dessvärre för dåligt för att Challenge skulle visa vidare intresse.

“Bird-doggin´“ är så fräck att det krävdes ett band som franska Dogs för att förstå vilket “glömt« mästerverk det är! Den finns med på deras charmiga Lp “Legendary lovers», producerad av Vic Maile 1983. Man önskar att även Sean Tyla hade hittat “Bird-Doggin´“. Såg honom 1984 på Hope and Anchor tillsammans med Deke Leonard i den gemensamma gruppen Force. Iklädd kritstrecksrandig kostym och röd basker väste han fram den klassiska kommentaren “You ain´t fuckin´ ready yet« och gjorde som extranummer en strålande “Little Queenie»! Där hade en version av “Bird Doggin´« kommit helt till sin rätt!

The Knickerbockers, som även dom låg på Challenge, gjorde “Love is a bird» strax efter Gene och tog den faktiskt till ännu högre höjder - folkrock av absolut högsta kvalitet! Det skulle förvåna mig mycket om inte It´s a beautiful day lyssnat på den när dom gjorde “White bird« 1969.

DANDELION & KAMA SUTRA RECORDS

“I´m back and I´m proud» Lp´n föregås av vad som senare skulle bli “Rainy day sunshine« Ep´n. Tyvärr finns varken musiken eller någon form av dokumentation över inspelningen med i boxen. Kanske för att den inte gavs ut under Genes livstid, han använde den som demo i sökande efter ett nytt skivkontrakt. “Roll over Beethoven» samt dom tre originallåtarna “Rainyday sunshine«, “green grass» och “Mister love« spelades in i maj -69 och kom genom Adrian Owletts försorg på John Peels bord.

Resultatet blev en Lp bestående av några skapliga rock & roll covers, bla sin egen “Be bop a lula». Riktigt fina versioner av “White lightning« och “Ruby baby». Den 2 september däremot måste ha varit en mycket speciell dag, dom fyra countrylåtar som gjordes kom att bli bland det bästa han spelade in. Så borde hela skivan låta ! “Circle never broken«, “Black letter», “Rainbow at midnight« och Hank Williams “(I heard that) lonesome Whistler» måste ha varit sånt han lyssnat mycket på, det skulle aldrig blivit så bra annars. Versionen av Ernest Tubbs “Rainbow at midnight« är helt enkel så urstark att man önskar att han för alltid grävt ner skinnbrallorna och bara ägnat sig åt country - även live!

Mer countryinspirerad musik skulle det tack och lov bli i och med att han träffade Tom Ayres som blev hans nye manager. Ayres spelade en gång i tiden bas i Johnny Burnettes Rock & Roll Trio men företrädde 1970 Sir Douglas Quintet. Han sammanförde Gene och kvintetten, minus Doug Sahm, skaffade ett skivkontrakt med Kama Sutra och det verkade som om Gene Vincent äntligen var hemma! Det blev två fantastiskt fina album 1970, “Gene Vincent» och “The day the world turn blue«.

Båda skivorna inleds med strålande versioner av Mickey Newburys “Sunshine» resp. “How I love them old songs«. Den första följer någorlunda originalet medan “How I love...» blev rock & roll som bara Gene Vincent kunde göra! Till ett pumpande tempo beskriver han sin kärlek för den musik han själv bidragit så mycket till. Och är det inte högsta vinsten när han sen ger sig på “High on life« av ingen mindre än Mr Ronnie Self. Det finns all anledning att dessutom kolla upp Selfs egen version, producerad av Dale Hawkins - en rysare som verkligen kryper under huden!

Om dom rock & roll låtar han gjorde på “I´m back and I´m proud» var belastad med en tråkig revivalkänsla så var det raka motsatsen på Lp´n “The day the world Turned blue«, det här var samtida rock & roll på en stabil countrybotten! Förutom “How I love...» så gör han fina uptempo versioner av Don Gibsons “Oh lonesome me«, Carl Perkins “Boppin´ the blues» samt “Woman in black«. Den sista skrev han själv och här finns flera bra exempel på att även det fungerade; “A million shades of blue», “North Carolina line« och naturligtvis “The day the world turned blue». Kanske var det den som journalisten på Rolling Stone hade i tankarna när han efter ett besök i studion beskrev Kama Sutra inspelningarna med rubriken “He sounded maybe like he was testifying«. Ett år senare var han död och världen blev ett stycke tommare! Dom två sista skivorna framstår idag som en oerhört värdig sorti.

SLUTET

Gene sabbade kontakten med både Tom Ayres och Kama Sutra när han bakfull 1971 spelade in ett par låtar i England tillsammans med The Houseshakers. Han fick några tusen och begick samtidigt kontraktsbrott. “Say mama 71» och “I´m movin´ on« finns med som sista låtar i boxen och det känns inte riktigt bra. Naturligtvis hade värdet av dokumentationen blivit mindre om dom utelämnats men dom bör helst glömmas! Det finns ytterligare fyra låtar som han spelade in hemma hos Ronnie Weiser omkring 22 augusti 1971: “Party doll», “Hey-hey-hey-hey“, “Bring it on home« och “The rose of love». Knappt två månader innan han dog träffade han Weiser som uppfattade hur illa det var ställt och såg det som sin uppgift att få ur Gene ytterligare en inspelning. Rösten var helt intakt och speciellt “The rose of love« gjorde han mycket känsligt. Finns ej i boxen, leta istället efter Rollin´ Rock Lp´n “Forever Gene Vincent» från 1980.

Scenen där Gene går ur planet på Heathrow flygplats är inledningen på den ohyggligt nakna BBC-dokumentären “The Rock & Roll Singer« som spelades in under 1969 års Englandturné. Vi får närgånget följa Vincent på och utanför scenen, i hotellrummet och under repetitionerna med det undermåliga s k rock & roll bandet Wild Angels. I en replokal med skitiga madrasser på väggarna , spellokaler med så sunkiga omklädningsrum att man nästan känner mögellukten sticka i näsan. En publik bestående av teddyboys som enfaldigt dyrkade sin skinnklädde ikon och aldrig gapade efter annat än Be bop a lula. Och slutligen dom förödmjukande bråken om pengar när han blir lurad på gaget! Det här är en tuff film - så långt från glamour man kan komma! Prova ebay om ni vill se berömmelsens baksida.

En daglig dos av sex flaskor Martini toppat med smärtstillande läkemedel, en paranoid personlighet och en osund fascination för vapen har skapat en nästan förlamande mytbildning kring Gene Vincent. Glöm allt sådant och ge istället rösten en chans, han hade en av dom bästa som modern populärmusik skapat. Gene har aldrig fått det riktigt stora erkännande han förtjänar, förhoppningsvis kommer Bear Family boxen att ändra på det.

Vill rikta ett stort tack till alla inblandade och speciellt till Vincentkännaren Derek Henderson som hållit ihop hela projektet! Enligt uppgifter från Henderson själv så arbetar han på ytterligare en box där liveinspelningar, ev. outgivet material och liknande kommer att finnas. Förhoppningsvis färdig mot slutet av året.

Det är inte utan att jag känner mig träffad när jag läser inledningen till den medföljande boken “No word that are written here can begin to convey the loyalty and passion which this strange man stirred up in otherwise normal people who became lifetime devotees to his music.”

http://www.youtube.com/watch?v=xyrMSNW4KzA

http://www.youtube.com/watch?v=LJgAbWMQqnM

http://www.youtube.com/watch?v=v5M6ja9E6tc

(Recensionen tidigare publicerad på Rootsy)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Bloggintresserade