Fatboy

FATBOY
Songs Our Mothers Tought Us
(Bear Family)

Som en magisk, magnifik och majestätisk hyllning till kvinnorna som gjort dem till de de är - deras mammor om man skall tro skivans titel - släpper Fatboy sitt första samlingsalbum. Materialet är hämtat från deras fem ordinarie album - "Steelhearted" (2004), "In My Bones" (2008), "Overdrive" (2010), Love Creole" (2012) och "Moments" (2016) - och det känns helt rätt att gruppens hittillsvarande historia sammanfattas av ett av världens mest ambitiösa skivbolag - Bear Family Records.

Den som har minsta intresse för rock- och popmusikens rötter hamnar förr eller senare hos tyska Bear Family. Inget annat bolag har så tålmodigt, envist och kunnigt synliggjort rockmusikens ursprung i country, blues, rhythm & blues och rock'n'roll. Fatboys egensinniga hybrid av rockabilly, country, pop och Twin Peaks-gitarrer är som ett koncentrat av Bear Familys gigantiska katalog.

I "What Would Elvis Do?" frågar sig Fatboy hur Elvis skulle reagera om han kunde kliva ner - för karln är väl i himlen - till Memphis idag. För mig träder bilden av den unge modige Elvis fram. Den, där han lugnt förklarar, att han inte tycker sig ha gjort något fel då han aggressivt ställs till svars för att sjunga svart musik. Elvis kärlek till, och mod att försvara, all slags populärmusik, svart eller vit spelade för honom ingen roll, var för sin tid imponerande tolerant och rakryggat. Det är väl inte otänkbart att han idag, likt Fatboy, även skulle ha velat utveckla och förnya sin musik. Och det är just förmågan att kunna uppdatera den genre som utgör Fatboys grund - rockabilly - som gör att de inte fastnar i nostalgi och trista klichéer.

Eftersom Fatboy låtmässigt aldrig har haft några svackor, har det säkert varit långt mycket svårare att välja bort än att välja material till "Songs Our Mothers Taught Us". Att av cirka sextio låtar tvingas begränsa sig till enbart femton kan inte ha varit ett helt lätt jobb, men den som tagit sig an uppgiften kan känna sig mer än nöjd. Trots att jag redan hört allt innan gör både låtvalen och dess inbördes placering att det låter som ett helt nytt album. Det finns egentligen ingen anledningar att lyfta fram enskilda sånger, men jag kan ändå inte låta bli att nämna den vackert vemodiga "Last Train Home". Med regnet smattrande mot fönstret, och uppbackad av den amerikanska sångerskan Kim Richey, plockar Thomas Pareigis fram sin allra mest sorgsna röst. Ångerfull blottlägger Pareigis hur vilsen han varit som drivit runt i sökande efter sann kärlek, trots att den hela tiden funnits precis framför hans fötter - om han bara hade öppnat ögonen. Genialt storslaget och mycket svårslaget.

Titeln "Songs Our Mothers Taught Us" är en parafras på Everly Brothers andra album, "Songs Our Daddy Taught Us" (1958), innehållande brödernas tolkningar av äldre folk- och countrysånger. Barnpsykiatrikern Gustav "Skå-Gustav" Jonsson myntade på sextiotalet begreppet "det sociala arvet" för att visa att föräldrar med sociala svårigheter ofta överför dessa till sina barn. Med sina respektive skivor visar Everly Brothers och Fatboy att det sociala arvet även verkar i motsatt riktning. Goda musikaliska förebilder är bevisligen även de överförbara. Det finns all anledning att rikta en tacksamhetens tanke till medlemmarna i Fatboys mödrar för deras utomordentligt goda musikaliska påverkan.

FATBOY
In My Bones
(Fat State)

Det finns skivor som aldrig lämnar mig, som alltid hittar tillbaka till skivspelaren och placerar mig i exakt samma rus som första gången jag hörde dem. The Pretty Things första Lp på Fontana (1965) är ett sådant exempel. Bandet tog den brittiska rhythm & bluesen ett steg längre än kollegorna i The Rolling Stones och satte ribban högt för hur bluesens obstinata lillebror skulle låta. Amerikanska Loves "Forever Changes" (1967) är med all sin idérikedom så genial att jag aldrig träffat en lyssnare som inte gillar den.

Det Fatboy gör på sin nya cd är heller inget som skapas varje dag - och inte av vem som helst. Det är lätt att känna igen ett mästerverk när man väl hör ett. Jag drar mig inte för att kalla "In My Bones" för det bästa som spelats in i Sverige - någon gång måste det göras, så varför inte nu.

Visst är den en logisk fortsättning på både "Steelhearted" (2004) och soundtracket "Babas Bilar" (2005) och jag trodde mig ha en ganska klar bild över hur bandet skulle låta fortsättningsvis. Men, den mångfald man visar upp här är utan motstycke och gör att jag inte längre vet vad jag skall kalla deras musik.

De öppnar i “Way Down Low» med att tänja gränserna för hur rockabilly skall låta. Fortsätter med "Down At The Room" som är en uppdaterad version av något som Leiber & Stoller skulle ha kunnat skrivit för Presleys Jailhouse Rock - musiken hade passat filmens scenografi perfekt. Därefter "Springtime" med sitt smokingklädda storbandarrangemang, är som gjord för Frank Sinatra, Dean Martin eller Sammy Davis Jr i Las Vegas.

Den sorgsna "I Once Had You" visar vilken enastående sångare Thomas Pareigis är. Väl underbyggd med Twin Peaksgitarrer och stråkar av Malin-My Nilsson och Fläskkvartettens Sebastian Öberg och Örjan Högberg har Fatboy skapat en rysare och en framtida klassiker för de övergivna.

Roy Orbison lurar i kulisserna för att ta över den snygga bagatellen "The Way We Were" och Billy Fury och brittisk rock & roll vakar över "Born To Love One Woman". "Dark City Sky" är lika explosiv rockabilly som den som en gång gjordes av föregångaren Johnny Burnette och hans Rock n Roll Trio.

Kontrasterna mellan den brustna tonen i elgitarren, den nylonsträngade akustiska gitarren och trumpeten i "Humiliation" är magnifik. Titellåten "In My Bones" är lika ödesmättad som "I Once Had You" och Pareigis fantastiska röst är vackert ackompanjerad av Ari Haatainen och Per Ulanders musettedragspel.

När den klezmerinspirerade "Busy Bee" och det karibiska fyrverkeriet "Blue Skies" avslutar skivan känner jag mig som de få gånger jag fick gå på cirkus som liten - förundrad över varje ögonblick. Det finns bara en hake med "In My Bones". Hur fan skall de kunna följa upp det här?

FATBOY
Konsert på Debaser Medis 090418

Med en kokande version av Larry Williams "Slow Down" som ett av extranumren lyfte Fatboy taket på Medborgarhuset och visade oss under lördagens spelning vilket utmärkt liveband man är!

Bandet bjöd generöst på en nittio minuters lång uppvisning i hur man kan tänja gränser och obekymrat blanda stilar som rockabilly, rock & roll och country med Chris Issak- och Twin Peaksgitarrer. I centrum stod sångerna från den senaste skivan "In My Bones".

Det är ingen tvekan om att gitarristerna Hannu Kiviaho och Joakim Lindahl kan förebilder som Cliff Gallup, Paul Burlison, Scotty Moore och James Burton. Mest frapperande är nog ändå samspelet mellan Thomas Pareigis fantastiska röst och det stänk av finskt vemod som Kiviahos speciella spelstil skapar i främst ballader som "Humiliation", "In My Bones" och den magnifika avslutningen med "I Once Had You".

Med slap bass-giganten Alf Östlund vid det stabila rodret har Fatboy utvecklats till ett svängigt The Blasters, men med en vägran att stanna upp och en större önskan att överraska än bröderna Alvin.

Snart i en stad nära dig, missa dem inte!