Lazy Smoke

LAZY SMOKE

Corridor of Faces

(Jackpot, 2010)

Det är kolan man vill åt, för att travestera den gamla bioreklamen för Dumlekolan. Eller för att citera en kamrat - det är mycket skit man måste lyssna på för att hitta dom verkliga pärlorna. Envishet och tålamod, och naturligtvis en någorlunda stabil ekonomi, är användbara egenskaper i sökandet efter skivorna som kan hålla en vaken en hel natt. "Corridor of Faces" är som kolan man äntligen kommer fram till efter att tuggat sig genom chokladen.

Jackpot Records - hemmahörande i Portland, Oregon - tycks vara ett bolag som gör livet lättare för de som är nyfikna på både kända klassiker och mer obskyra alster. Bland deras återutgåvor hittar man bl.a. Etta James "Etta James Rocks The House" och "At Last", de tre albumen "Part One", "Vol. 2" och "Vol. 3 A Child's Guide To Good & Evil" med The West Coast Pop Art Experimental Band och The Outsiders "CQ"

Lazy Smoke, hemmahörande i Massachusetts (MA), gjorde bara ett album. "Corridor of Faces" gavs ut i september 1968 av Onyx Records, som lät trycka 500 ex. Det är väl ingen överdrift att påstå att gruppens genomslag var begränsat. Jackpots återutgåva av "Corridor of Faces" 2010 får här representera bolagets intresse för bortglömda talanger.

Trots att det är tio år sedan Jackpots nyutgåva släpptes finns den fortfarande kvar i deras katalog, deras upplaga hade samma numerär som en gång originalet på Onyx. 1968 fanns säkert köparna koncentrerade i och runt närheten av Boston, MA - varifrån Lazy Smoke lär ha kommit enligt uppgift på internet - och i Methuen, MA, där "Corridor of Faces" spelades in. Med dagens möjlighet att nå ut med information behövs ingen geografisk närhet längre för att hitta rätt målgrupp. Bland köparna idag finns de som i Lazy Smokes musik hittar spår av både Beatles, någonstans vid "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band", och Left Bankes s.k. barockpop. Själv hittar jag likheter med en helt annan grupp. Mer om det nedan.

"Corridor of Faces" är en ny bekantskap för mig. Hittade den för en vecka sedan på en skivbörs i Stockholm, närmare bestämt på An Ideal For Living på Södermalm, och föll direkt för omslagsbilden. Den korta baksidestexten, eller snarare poemet, inleds med meningen:

This album is dedicated to the people who ALL THESE YEARS have lived to ask, HOW WAS YOUR DAY LAST NIGHT?

Min allra första reaktion var att Lazy Smoke gör musik för de som gärna vänder på dygnet och är aktiva mellan Midnight To Six för att citera världens bästa band. Omslaget var så tilltalande att någon provlyssning inte behövdes. Och visst håller musiken vad omslaget lovar. Med baklängesgitarrer och tempoväxlingar rör sig Lazy Smoke finstämt i The Pretty Things musikaliska "Defecting Grey"-landskap. Det skall mycket till för att kunna jämföras med Pretty Things under perioden 1967 - 1969. Det hade varit spännande att veta hur Lazy Smokes karriär sett ut om även de hade haft tillgång till Abbey Roadstudion och producenten Norman Smith, som inte bara producerade Pretty Things "S.F. Sorrow", utan även Pink Floyds "The Piper At The Gates Of Dawn". 

Man får anta att de utebliva framgångarna gjorde att Lazy Smoke som grupp inte blev långlivad. De bildades 1967 och upplöstes 1969, bara några månader efter att "Corridor of Faces" släpptes. Gruppens kompositör, gitarrist och sångare, John Pollano, var visserligen ingen Phil May, men som primus motor vid tillkomsten av  "Corridor of Faces" visade han en begåvning långt utöver det vanliga. 

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Transience
(Southern Domestic)

På sjabbiga övernattningsrum, vid poolkanten på slut-på-säsongen-tomma semesterhotell och under rundvandringar i okända förorter i kölvattnet på förra årets briljanta album - "Construction Time And Demolition" - gör Eric Goulden iakttagelser som leder honom fram till den likaledes lysande "Transience". Till och med i entrén till en butik säljande kontorsmaterial hittar Goulden inspiration till att skriva musik.

Oförutsägbara Wreckless Eric - som Goulden är mer känd som - fortsätter att gå sin egen väg och förblir outtröttligt otrendigt nyskapande. Men han blickar också bakåt och gör musik som är lika sinnesutvidgande som Beatles, Pink Floyd och Pretty Things årgång 1966 - 1968, lika glamrockig som David Bowies 70-tal och fish and chipsslamrigt garagerockig i stil med 80-talets Len Bright Combo.

På "Transience" gör Eric Goulden en underfundig mix av glamrock och psykedelia, vilket han är ensam om, och positionerar sig i täten bland artister som, trots stigande ålder, inte tilllåter sig att bli bekväma. Istället har han med fingertoppskänsla tagit sitt alias - Wreckless Eric, ett namn han säger sig inte gilla - in i framtiden. De två senaste albumen har all den briljans och genialitet som vi fick prov på under hans allra tidigaste period hos Stiff Records.

De åtta spåren på "Transience" spänner mellan Bowierock i "Tiny House", där han fräckt lånar introt till "Rebel Rebel", pubrock i "Strange Locomotion", som är skriven av Kevin Coyne, och Velvet Underground-monotoni i "Indelible Stain".

Med risk för att bli enformig. Eric Goulden/Wreckless Eric är utomordentligt begåvad. Inte bara som låtskrivare, sångare och musiker, utan även som förmedlare av känslor - både av väl- och obehag.

Baby Grandmothers

BABY GRANDMOTHERS
Merkurius
(Subliminal Sounds)

Det enda man med säkerhet vet, då man köper en skiva utgiven av Sveriges mest oförutsägbara skivbolag - Subliminal Sounds, är att man kommer att få en musikalisk upplevelse inget annat svenskt skivbolag kan bjuda på. Vilket annat bolag skulle ens fundera på att återutge Peter Grudziens egensinniga album "The Unicorn", såsom Subliminal Sounds tidigare gjort.

Att från ett nyinspelat album med Baby Grandmothers få höra Kenny Håkanssons briljanta gitarrspel, med precision uppbackad av Bella Linnarsson på bas och Pelle Ekman bakom trummorna, sväva fullständigt fritt är en spännande resa mot okänt mål. För det är instrumentala destinationer höljda i dunkel om vart de är på väg som är den bärande idén i Baby Grandmothers musik. Håkanssons beskrivning av låten "Peloton" är något av en programförklaring för trions musikaliska uttryck.

Ett drivande tema håller på ett tag. Inte några bestämda takter, utan "ett tag". Sen sliter sig tema två loss, ett tag, för att bli inhämtat och återgå till tema ett.

Jag satt i publiken den femte januari 1968 då Baby Grandmothers var förband till Jimi Hendrix Experience på Jernvallen i Sandviken. Fokus var naturligtvis på Hendrix och jag var då inte medveten om, att det skulle visa sig bli unikt att ha sett en spelning med Baby Grandmothers. Gruppens korta historia hade sitt ursprung i den allra sista uppsättningen av Stockholmsgruppen T-Boones, vars tredje och sista singel, "I Want You / Mr. James" var embryot till Baby Grandmothers tunga psykedelia.

Efter att ha bytt namn från T-Boones till Baby Grandmothers blev gruppen ett av husbanden på den legendariska klubben Filips i Stockholm, dit jag liftade ett antal gånger för att se duon Hansson & Karlsson.

I Finland, efter ett par framgångsrika turnéer där på våren 1968, släppte Baby Grandmothers sin enda singel - "Somebody Keeps Calling My Name / Being Is More Than Life" (Forward) - producerad av M.A. Numminen. Ett par månader senare träffade de Mecki Bodemark i och med uppsättningen av musikalen "Hår", där de tillsammans stod för musiken.

Håkansson, Linnarsson och Ekman kom att ingå i Bodemarks andra upplaga av Mecki Mark Men och deltog i inspelningen av "Running In The Summernight" (Limelight, 1969), som var gjord för den amerikanska marknaden. Efter en tre månader lång USA-turné - de spelade bland annat med stora namn som Byrds, Jethro Tull och Grand Funk Railroad - och det hos Chess i Chicago inspelade albumet "Marathon" upplöstes Mecki Mark Men 1970. Året efter slog sig trion från Baby Grandmothers ihop med Rolf Scherrer från Steampacket och bildade första upplagan av Kebnekajse. Den alldeles lysande "Resa Mot Okänt Mål" spelades in samma år och än idag anser jag det vara gruppen överlägset bästa album. Kebnekajse som trio, efter att Scherrer hoppat av, hade jag nöjet att se vid ett par tillfällen.

Genom åren har jag sett Kenny Håkansson i olika konstellationer. Tidigare med Baby Grandmothers, Kebnekajse och Dag Vag och på senare år tillsammans med Bill Öhrström och tillsammans med Thorsten Flinck. Som gitarrist tillhör Håkansson de mest spännande vi har här i landet och när det kommer till psykedelisk dito är karln ett unikum. I trion Baby Grandmothers är Linnarsson och Ekmans följsamma och stabila grund en förutsättning för Håkanssons både explosiva och känsliga gitarrinlevelser respektive -utlevelser.

...att jag får vara med om detta, tackar jag min lyckliga stjärna.

Så avslutar Håkansson den korta texten på skivans medföljande bild- och textblad. Och vi som lyssnar tackat Baby Grandmothers och Subliminal Sounds för att också vi får vara med.

Wreckless Eric

WRECKLESS ERIC
Construction Time And Demolition
(Southern Domestic, 2018)

Jag är mållös! Aldrig någonsin trodde jag att Eric Goulden fortfarande kunde vara så fullmatad med ostyrig, obstinat Wreckless Eric-energi. Herregud, karln är ju enligt svenska mått pensionär och artister i hans ålder är ofta trötta och ännu oftare tröttsamma att lyssna på.

Med "Construction Time And Demolition" tar den av Stiff Records missförstådde Wreckless Eric revansch. Visserligen gjorde han det redan som medlem i gruppen Len Bright Combo. De två album gruppen släppte tillhör definitivt kategorin omistliga, men där var han Eric Goulden och en av tre medlemmar. Hade Stiff haft minsta tillit till sin artist hade de redan 1980 plockat ur honom en skiva som denna. Och vi hade sluppit katastrofen "Big Smash".

Jag har följt Wreckless Eric/Eric Goulden någorlunda genom åren, men sedan geniala Len Bright Combo har inget däckat mig med sådan kraft som "Construction Time And Demolition". Inte sedan jag hörde "In Your Garden" med Predatur har jag överrumplats av en sådan behagfull känsla av déjà vu. Man känner egentligen igen allt, men musiken lyfter ändå till spännande nivåer där den aldrig tidigare befunnit sig. Det är den komplexa musikern och låtskrivaren Wreckless Eric, som Stiff missade, som här kommer till sin fulla rätt.

Trots att skivan är inspelad i New York är den lika brittisk i sitt uttryck som 10"-debuten från 1978 och de tidiga singlarna. Det vill säga snärtiga popmelodier fulla av vardagskänsla, bångstyriga ljudmattor, en släng av engelsk music hall och i "Forget Who You Are" psykedelisk garagerock som tittat in i Familys dockskåp.

Bäst beskriver Wreckless Eric själv vad han ville åstadkomma:

I wanted the music to sound as though it was demolishing itself as it went along, and at times I wanted to actually hear it destroy itself, fuzz in and fuzz out until all that was left was the flat tone of a heart that's stopped beating"

Och vidare.

I just wanted to jump into a sonic tornado and get swept off my feet and out of my head. I hope you want that too

Som sagt, jag är mållös! Just inatt har jag aldrig hört ett bättre album.

TRÄDEN

TRÄDEN
Träden
(Subliminal Sounds)

Gruppen Trädens musik är något så paradoxalt som explosivt storartad minimalism. Struktur och kaos sida vid sida, med fritt spelrum för motsättningarnas sprängkraft. På en underliggande grund, som oftast är stabilt upprepande, får låtarna växa fram som ett slags free form psykedelia. Helt utan pålägg efteråt presenteras musiken såsom den fångades i ögonblicket, för allt är improviserat och inspelningarna gjorda live i en tagning. Som en himmelsk infernovandring kastas musiken mellan att vara både introvert och påträngande utåtagerande. En stillsam "Hymn" växlar över till en feberaktigt kaotisk "Det finns blått".

I "När lingonen mognar" knyter man an till sitt ursprung i International Harvester/Harvester, som jag såg på Gävle Bibliotek 1967 eller 1968, innan de bytte namn till Träd, Gräs och Stenar. Oavsett vad de kallat sig har de aldrig avvikit från den musikaliskt oförutsägbara väg man valde att anträda. Visst finns idag artister och grupper som helt eller delvis följt Träd, Gräs och Stenars exempel, men Träd, Gräs och Stenar och idag Träden tar allt mycket längre. Där t ex Adam Granduciel, med sitt experimentella War On Drugs, efter cirka fem till sex minuter gör halt, låter Träden musiken fortgå så länge dynamiken lever vidare. "Träden" är ett dubbelalbum, så det finns gott om plats att låta musiken flöda fritt. Endast åtta låtar på fyra sidor och det är bara i "Å nej", skriven av Mats G Bengtsson, som gruppen låter någorlunda konventionell.

Det är drygt tre månader kvar på 2018, men jag har ingen förhoppning att få höra en mer spännande skiva än "Träden" på den här sidan nyår. Helt klart är det här årets mest intressanta utgåva.