DET ENDA ALTERNATIVET
Man föds inte så här
(Sweken21, ep)
Att Bäddat För Trubbel har tagit en tillfällig time out betyder inte att dess begåvade låtskrivare Andreas "Hjelle" Hjelmér ligger på latsidan. I sin nya grupp, Det Enda Alternativet, fortsätter han att ta pulsen på samhällsklimatet.
Outtröttligt skildrar Hjelmér den vilsenhet som är så smärtsamt påtaglig idag. Vem är arbetarklass, medelklass och överklass? Finns det alls något klassamhälle? Vart tog arbetarrörelsen vägen?
Då jag jobbade inom verkstadsindustrin i mitten på sjuttiotalet och LO-ekonomen Rudolf Meidner lade sitt förslag om att delar av företagens s.k. övervinster skulle placeras i löntagarfonder, drog fackföreningarna igång en omfattande studieverksamhet. Ambitionen var att Sveriges knegare skulle få chansen att bilda sig en uppfattning om Meidners förslag. Vore det möjligt idag? Knappast, idag vill vi alla tro vi är minst medelklass.
Att det för många av oss är långt mycket närmare till botten än till toppen är en insikt som är svår att ta till sig. Vad ett förlorat arbete eller en indragen sjukpenning skulle innebära vågar man inte ens tänka på. Vem fan vill framstå som en förlorare.
Läser just nu Sven-Eric Liedmans omfattande biografi över Karl Marx och slås av Marx påstående att "Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna". Ingen kan som Andreas Hjelmér beskriva det vakuum som drabbar en identitetslös arbetarrörelse. Texter som "Den trasiga delen av mig", "Rolf Nilenhed", "Namn och adresser" och ”En idiot med utsökt smak” borde räcka för att nominera honom till fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.
Musikaliskt har Det Enda Alternativet skalat bort allt som skulle kunna stå i vägen för det de vill säga med sina texter. Med precision och perfektion når gruppen det som är rockmusikens kärna - enkelhet. Ja, de har musikaliskt tagit sig ända ner till den nivå där Rockin' Sydney & His Dukes - i en skrubb hos J.D. Miller i Ville Platte, Louisiana - i det tidiga sextiotalet spelade in mästerverk som "She's My Morning Coffee" och "You Ain't Nothin' But Fine".
Svensk rockmusik har aldrig varit mer angelägen än så här!
