måndag 27 september 2021

ANC4



ANC4
Strange Tide
(Hurrah!,Beluga,Snap)

Roger Arvidsson, Janne Borgh, Tomas Nilsson och Niclas Österberg i ArvidsonNilssonComboFour - ANC4 - är, två år efter det självbetitlade debutalbumet, äntligen tillbaka. På sin andra skiva visar ANC4 att deras preferenser även sträcker sig långt bortom de självklara grupperna Beatles och Byrds, vars influenser var mer påtagliga på debuten. 

Roger Arvidson och Tomas Nilsson står, var och en för sig, för i princip allt låtskrivande, men gruppens stora generösa ljudbild vittnar om ett sammanhållet kollektivt arbete. Istället för två helt tongivande kompositörer plus en rytmsektion, låter "Strange Tide" som resultatet av fyra musiker som själva konsumerar mängder av musik. Och då företrädesvis melodistark popmusik med briljanta vokala inslag, för det är precis så det låter om ANC4.

Så här genialt tidlös blir popmusik om man blandar influenser från Phil Spector - "There Goes My Baby", med soundet från Moby Grape/San Francisco 1966/-67 - "Go Easy" och "Everything Turns Blue", med en korsning av Hammersmith Gorillas och David Bowie - "Romantic Fool", med Pet Sematary-Ramones - "I Want To Feel Good", med Barracudas - "Darlinghoneybaby", med Basse Wickman - "Being Nice" och ibland slänger in en lagom portion countrystänk - "Cinderella Lovesong". Tar man allt ovan, blandar och skakar om får man fram den totala magin i "Was It Just A Dream". En gudabenådad låt och inspelning som gör mig knäsvag. 

Associationerna ovan är naturligtvis bara mina egna, men jag älskar då det känns som om musiker tagit intryck och fallit pladask för en annan artist, grupp eller en hel genre. Precis så föreställer jag mig medlemmarna i ANC4. Fyra passionerade musiker som vill åstadkomma något som är lika bra, helst bättre, än sina förebilder. ANC4 vet att inget är nytt under solen, men med ett knippe snygga låtar, framförda med musikalisk skicklighet är de ändå i stånd att skapa sitt helt egna universum. I motsatsen till garagerock, där allt tillåts att hänga löst, lämnar ANC4 inget åt slumpen, utan med precision strävar de mot perfektion och resultatet blir popmusik då den är som allra bäst.




torsdag 23 september 2021

MICKEY JUPP



MICKEY JUPP
Second Of A kind / The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)

I min värld befinner sig Mickey Jupp bland de absolut bästa inom den genre som kallas blue eyed soul, vilket han här ger prov på i "Someplace Where It's Monday" och "Song For Holly". Sätter i det sammanhanget Jupp på samma höga nivå som Charlie Rich, vars sånger "Life's Little Ups And Downs", "Let Me Go My Merry Way" och "I Take It On Home" är som målstyrande missiler i riktning mot hjärtat. Det är i beskrivningen av livets små upp- och nedgångar som Mickey Jupp kommer som mest till sin rätt och som allra bäst är han då han besjunger problem i förhållande till en kvinnlig partner. Det är samma svärta och smärta som man hittar i Charlie Richs musik. Och vilken rysare det hade varit om en gigant som Elvis Presley kunnat spela in "Someplace Where It's Monday". Den är som gjord för sjuttiotalets Elvis.

Som musiker och kompositör låter Mickey Jupp sig inte begränsas av den pubrock han förknippas med. Han är naturligtvis suverän i den rollen också och "Got No God", "The Difference", "I'd Love To Boogie" och den oblygt fräcka "Dirty The Sheets", jodå den handlar precis om det ni tänker på, är Chuck Berry-rock'n'roll i Jupps pubrockstappning. Men, karln är mer komplex än så. Med samma lätthet skriver han sent-på-natten-sittande-i-baren-ballader som "Wrong Food" och "Searching For Andromeda", eller de lätt countryinfluerade "Scratch My Vinyl" och "Cute". I den vackra "Little River" överträffar han nästan sig själv, vilken gospelklassiker det skulle kunna bli. Han gör sin alldeles egen uptempo-doo wop i "Not What I Call Pretty" och till sin hjälp har Jupp sin fantastiska röst, som skulle få en tonsatt telefonkatalog att svänga. Orden och musiken kommer lätt för Mickey Jupp och han sjunger genomgående både solo- och körstämmor, plus att han även gör allt annat på den här skivan.

Med ett undantag - "Wrong Food" - är de fjorton låtarna på "Second Of A kind / The Favourites Collection" hämtade från de hemmagjorda cd-skivor Mickey Jupp säljer via facebook. Något skivkontrakt har han inte haft sedan 1994, då svenska Gazell gav ut "You Say Rock". För min del får han gärna fortsätta på egen hand, det har på inget sätt hämmat hans genialitet.

"Second Of A Kind" är det finska bolaget Hiljaiset Levyts andra utgåva bestående av Jupps hemmainspelningar. De är föredömligt gjorda och förhoppningsvis säljer de tillräckligt bra för att kunna ge oss flera utgåvor.



lördag 22 maj 2021

The Maharajas



THE MAHARAJAS 
Floor Killers 
(Chaputa! Records) 

 I "Too Late to Repent" manifesterar öppningsfrasen "I drowned today in a lake full of tears" det genomgående känsloläget på "Floor Killers", vilken är Maharajas senaste utgåva. En samlingsskiva med undertiteln "14 Moody Garage Gems From Their Moody Vault" och med sånger hämtade ur hela deras karriär. Att drunkna i en sjö full av tårar är en betydande underdrift, snarare befinner sig gruppen i en ocean full av obesvarad kärlek, relationer som gått i kras, saknad och mer vemod än en person kan tänkas bära. Personen ifråga här är Jens Lindberg, som står som kompositör för tolv av skivans fjorton låtar. Lindbergs sånger befinner sig någonstans mellan danska Lollipops "I Will Stay By Your Side" (1965) och Johnny Winters "Gone For Bad" (1965). Det som förenar Lindberg, tre danska smågrabbar och en tuff Texargitarrist, i just de nämnda exemplen, är den äkta känslan av vemod de förmedlar.  Bättre betyg kan man inte få. 

Tillsammans med t ex 2014 års album "Yesterday Always Knew" (Low Impact) - för att bara ta ett, av många, exempel - visar "Floor Killers" mer än något annat vilket osannolikt komplext combo The Maharajas är. Osannolikt, därför att de här fyra männen har visat sig inte ha några som helst musikaliska gränser. Oavsett om de spelar öldränkt pubrock ("Sucked Into the Seventies", 2010), grandios merseybeat-/powerpop ("Yesterday Always Knew"), nattstökig Star-Club/Reeperbahn-garagerock (You Can't Beat Youth (2017), med låten "We Come in Peace" -tro för guds skull inte på några såna löften) eller "Floor Killers" som är känslomässigt utlämnande är The Maharajas briljanta. 

Förutom att gruppen kan vara svängigt tajt, behärskar de också förmågan att hålla tillbaka när så behövs. Och det är inte en helt självklar kombination. De förtätar ofta stämningen med snygga orgel- och gitarrslingor och de vågar lita på att deras melodier håller, men så har Maharajas också två suveräna låtskrivare i Jens Lindberg och Ulf Guttormsson. De båda kompletterar varandra, men inte bara som låtskrivare utan även som sångare och allra bäst är de då de tillsammans tar sig an sången, såsom i "What We Had" och "Too Late to Repent". Men, det räcker inte med två bra sångare, där finns också Mathias Lilja, som är lysande i skivans mest mörka sånger- "Goodbye Sunshine" och "Dead".

Med den förstklassiga musiken följer även initierade omslagstexter av Mike Stax och Måns P. Månsson, så i väntan på nästa "riktiga" album med The Maharajas är "Floor Killers" ett givet köp.

söndag 16 maj 2021

ISHAAQ




ISHAAQ
Best of Klasson
(dia dia)


Med bara drygt fyra månader in på året är jag beredd att utse "Best of Klasson" - av och med Ishaaq, eller Isak Klasson som är hans namn - som en av årets absolut bästa, i betydelsen mest spelade, skivor. Kanske den allra bästa. Kanske, för det är ju ändå åtta månader kvar av 2021, men långt fram lär den befinna sig när årets skivor skall sammanfattas.

Ishaaq tänjer mina musikaliska ramar på samma sätt som säregna musiker kunde göra under den progressiva eran i det tidiga sjuttiotalet. En tillåtande tid då allt kunde blandas och det fanns plats för grupper som svenska Handgjort och engelska Third Ear Band. Om man vill vidare, höra något nytt och annorlunda, är Ishaaq en perfekt ciceron. Han är unik och bjuder på en musikalisk upplevelse som är helt rätt för mig just nu.

Läser en intervju med Isak Klasson i Norrköpings Tidningar, där han berättar om sina dubbla rötter med en svensk mamma och en indisk pappa. Under uppväxten i Norrköping försökte han dölja den senares del i sin bakgrund. Det var först som vuxen och under en resa till Indien som bitarna föll på plats och det är just de indiska influenserna som gör "Best of Klasson" (som trots namnet inte är en samlingsskiva) så spännande och, inte minst, svängig.

Trots helt olika musikaliska uttryck påminner Isak Klassons texter om de som Bäddat För Trubbel-Hjelle skriver. Båda skriver angeläget om verkligheten utifrån ett klassperspektiv underifrån. Klasson öppnar dörren till en värld där socialen knackar på,  en sektliknande tillvaro, barn som tas om hand, sprit, tjack i påsar och buntar med cash. Men även till en värld full av längtan efter frigörelse som i "Vodka Russian" och att vilja bort med hjälp av klassresan som symboliseras av en väska från "Louis Vuitton".

Ishaaq "Best of Klasson" är magisk i både text och musik.




torsdag 22 april 2021

Pekka Laine



PEKKA LAINE 
The Enchanted Guitar of Pekka Laine 
(Svart) 

En skiva bestående av instrumentalmusik lämnar över till lyssnaren att skapa sina egna bilder, att fritt associera till ett sammanhang i vilken musiken skulle fungera. Pekka Laine tar oss med på en rejält spännande åktur, med en enorm spännvidd. Hur mycket lättare hade det inte varit att fastna i en allt för stor fascination för gitarrgiganter som Shadows, Spotnicks, Ventures, Dick Dale eller Link Wray, än att våga/vilja göra något eget. Pekka Laines musikaliska värld däremot verkar helt sakna begränsningar. Någon slentrianmässig promenad längst minnenas aveny är det, tack och lov, inte. Illusioner av vyer som hämtade ur billigt framställda spagettiwesternfilmer, blandas med drömska scener för att oväntat övergå i mystisk psykedelia/progressiv rock som hämtad ur Pink Floyds "Ummagumma"-period. Det är självklart så här det skall göras om man inte vill fastna i ett nostalgiskt träsk där gitarrljuden låter som när barn härmar elgitarrer med munnen. 

Spotnicks var mina första idoler och jag tycker fortfarande om deras skivor, men jag vill inte att gitarrbaserad instrumentalmusik idag skall låta Bo Winberg 1962/-63. Pekka Laine gör som Kenny Håkansson och Kebnekajse gjorde 1971, när de spelade in låtarna "Frestelser i Stan", "Orientens Express" och "Förberedelser Till Fest" för skivan "Resa Mot Okänt Mål", man uppdaterade gitarrinstrumentalmusiken. Båda har gjort genren oförutsägbar för lyssnaren. Ett, i tid, närmare exempel är den svenska gitarrsuveränen Robert Johnson, och hans Punchdrunks, vars senaste album, "Morte di Seeburg" (2017), är på samma nivå och lika spännande som Pekka Laines "The Enchanted Guitar of Pekka Laine"


Bloggintresserade