måndag 5 april 2021

LOCOMOTIVE i min jukebox



LOCOMOTIVE
We Are Everything You See
(Parlophone, 1969)

Begåvning räcker inte, det har organisten, sångaren och låtskrivaren Norman Haines plus de övriga medlemmarna - Mick Hincks: bas, Bill Madge: tenorsax, Bob Lamb: trummor och Mick Taylor: trumpet - i den engelska gruppen Locomotive fått erfara. 

Locomotive är inte ensamma om att ha gjort ett genomgående starkt album, som sen ingen köper. De senaste femtio till sextio åren är fulla av exempel på artister/grupper som aldrig fått det erkännande de borde ha fått. Det kan röra sig om artisters egenproducerade, betalda av dem själva, utgåvor, eller produktioner bekostade av etablerade bolag, men där lanseringen varit obefintlig. Så lär fallet ha varit för Locomotive, hemmahörande i Birmingham, England.

Som grupp existerade Locomotive mellan åren 1966 till 1971 och då med ett stort antal medlemsbyten, inte mindre än arton olika medlemmar kom och gick. Det kan också vara förklaringen till att Locomotives skivinspelningar låter så olika. Intressant att notera är att det var först 1970 som det fanns plats för en gitarrist i gruppen.

Embryot till Locomotive fanns i jazzgruppen Kansas City Seven, där trumpetare Jim Simpson och saxofonisten Chris Wood ingick. Under inflytande av rhythm & blues och soul fick jazzinfluenserna ge vika och gruppen bytte namn till The Locomotive. I slutet på 1966 fanns bara Jim Simpson kvar, då Chris Wood träffat Steve Winwood, Dave Mason och Jim Capaldi och bildat Traffic.

Av de nya medlemmarna blev organisten Norman Haines, i egenskap av huvudsaklig låtskrivare och arrangör, något av gruppens primus motor. Det var också han som skrev deras enda hit, "Rudy's In Love", som gjorde entré på brittiska Top 50-listan i mitten på oktober 1968 och stannade i elva veckor, med högsta placering 25. "Rudy's In Love" var Locomotives andra singel, men den första för Parlophone Records. 

Jim Simpson lämnade gruppen 1967 och blev istället deras manager i samband med att debutsingeln "Broken Heart/ Rudy, A Message To You" gavs ut av Direction Records, vilket var en underetikett till CBS för att lansera och distribuera rhythm & blues och soul i Storbritannien. Framsidan är soul/rhythm & blues av det slag Georgie Fame levererade. Baksidan är ska/blue beat skriven av Jamaica-engelsmannen Dandy Livingstone och samma sång som The Specials fick en hit med 1979 - "A Message To You, Rudy". 

Norman Haines arbetande dagtid i skivaffären Sutcliffe's Record Shop, som specialiserat sig på skamusik, och skrev "Rudy's In Love" i samma stil som "Rudy, A Message To You". Trots att den blev en framgång för Locomotive bidrog den också till gruppens framtida isolering och frånvaro av listframgångar. 

För ett uppföljande album till "Rudy, A Message To You" placerade Parlophone Locomotive i Abbey Road-studion tillsammans med producenten Gus Dudgeon - som tidigare arbetat med The Zombies och senare med David Bowie och Elton John - och resultatet blev det extremt försummade albumet "We Are Everything You See". En skiva som visade ett helt annat Locomotive än det som turnérat England runt med en blue beat-hit i ryggen. På långt avstånd från den rhythm & blues-, soul- och skamusik som gjort gruppen känd, innehåller "We Are Everything You See" en helt igenom suverän mix av psykedelia, progressiv rock, jazz och pop i form av starka melodier.

Parlophone höll inne "We Are Everything You See" i närmare ett år efter att den gjorts klar i slutet på 1968. Bolaget var ointresserad av att lansera skivan och problem med distribution gjorde att det dröjde till första februari 1970 innan den hamnade hos skivaffärerna. I Tyskland, som i förhållande till Locomotive saknade förutfattade meningar, bokades gruppen för tv-inspelning tillsammans med Pink Floyd. I England blev de aldrig tagna på allvar av de som lyssnade på progressiv rock. Inte heller blev de bokade på klubbar som Mothers i Birmingham, där bara progressiva grupper spelade. 

John Peel förklarade Locomotives dilemma, då han första gången hörde singeln  "Mr. Armageddon", hämtad från "We Are Everything You See": "It was a great song but we'd tarnished ourselves with 'Rudi', and that we'd never shake that image off."

Alltid bokade på dansklubbar som bara ville ha soulmusik, aldrig accepterade av den publik de ville nå och ett skivbolag som tappat intresset fick Locomotive att ge upp. Inte ens Norman Haines svärmor trodde på honom, utan kommenterade hans brist på framgång med: "I told you you'd never do any good with that music".

Själv håller jag inte alls med hans svärmor, utan betraktar "We Are Everything You See" som en av dessa skivor som följer en genom livet.

Då jag var i tjugoårsåldern 1970 lånade jag på lördagarna ofta föräldrarnas bil och körde de sex milen till Gävle för att köpa skivor. Oftast blev det skivor med artister och grupper som jag inte alls kände till, jag gick för det mesta på skivomslagen. Det var så Locomotive hamnade hos mig och jag gillade den från första spelningen. Till skillnad från mycket annan progressiv rock är "We Are Everything You See" inte experimentell eller improviserad, utan lika välarrangerad, välspelad och genomtänkt som de skivor The Pretty Things spelade in då de befann sig i samma tidsperiod - "S.F. Sorrow" och "Parachute".

Ni som gillar snygga körstämmor och Hammondorgel borde verkligen ge "We Are Everything You See" en lyssning. Och ni behöver inte betala de 1000 pund tidningen Record Collector idag värderar skivan till, den finns i sin helhet på Spotify. Om inget annat lockar så kanske vetskapen om att de gör en fin version av "Coming Down/Love Song For The Dead Che", hämtad från den amerikanska gruppen United States of America, kan intressera.



måndag 22 februari 2021

The Maharajas



THE MAHARAJAS
Moody Garage Series
(Back to Beat Records, Ep)

Minns hur stort jag tyckte det var, då The Chesterfield Kings 1985 tog med "My Canary Is Yellow" på sitt andra album, "Stop" (Mirror Records). Stort, därför att det var både exceptionellt och oväntat att en amerikansk grupp skulle gräva ner sig i det svenska sextiotalet och hitta en av periodens obskyra skönheter. Det var från b-sidan till The Namelosers andra singel från våren 1965 - "The Dog/But I'm So Blue" - man hämtade "My Canary Is Yellow", som man valde att kalla den.

Än märkligare var det ändå att ett holländsk band, med det knepiga namnet Midnatt Fryan, 1966 spelade in Lenne Broberg och Bengt Dahléns "Always And Ever", hämtad från Lenne & Lee Kings debutsingel 1965. Likt Lee Kings placerade även Midnatt Fryan "Stop The Music" på singelns andra sida. Och visst måste det ha varit svindlande för Tages, om de hade fått veta, att två amerikanska grupper - The Brymers och Gear One - också spelade in deras "I Should Be Glad" samma år som som de själva gav ut den.

Det var innan internet och youtube och i en tid då musik spreds bland entusiaster via rullband och senare kassettband. Idag är det betydligt lättare att hitta musik, vars hemort kan vara en byhåla var som helst och när som helst.

När svenska The Maharajas nu släpper en EP, bestående av fyra andra artisters låtar, så  arbetar de i en tradition som lyfter fram och ställer sina egna förebilder i centrum. Och de väljer att göra det nära dessa gruppers originalversioner, på samma sätt som Chesterfield Kings, Midnatt Fryan, The Brymers och Gear One också gjorde. 

Maharajas är nu inte vilket coverband som helst, egentligen är de inget coverband alls, utan skämmer vanligtvis bort oss med fantastiska kompositioner. I gruppen finns ju ett par av Sveriges bästa låtskrivare, alldeles oavsett vilken genre de väljer att arbeta inom - garagerock, rock'n'roll, pop, glamrock eller pubrock.

Då det norska skivbolaget Back to Beat skulle sjösätta en ny 7"-vinylserie, innehållande coverversioner av s k moody songs/moody beat från sextiotalet, hade man den goda smaken att låta The Maharajas göra första utgåvan. 

För ett band med anor delvis tillbaka till kompromisslösa Crimson Shadows, var det säkert ingen svårighet att gå ner i garaget och plocka upp fyra känsloladdade alster. Och man gör det med bravur, det är inga dussinartister man lyfter fram. Den riktigt hårda kärnan av kännare/samlare av beat från sextiotalet har säkert redan lagt ut tusenlappar på originalsinglarna, varifrån Maharajas hämtat "Don't Call My Name" (1965, The Weads), "You Can't Erase A Mirror" (1967, Children of the Mushroom), "I Can Live Without You" (1966, Dat En Wat) och "Life Goes On" (1970, The New Dawn). Vi andra får nöja oss med att leta bland mängden samlingsskivor med namn som "Diggin' For Gold" och "Back From The Grave", nu när även samlingsserier typ "Pebbles" blivit åtråvärda.

Inte sällan lades den något mer känsloladdade/ödesmättade balladen som b-sida till en garagetung framsida, då några nyss könsmogna ynglingars för första, och ofta enda, gången fick komma in i en studio. Och det är just då och där som oöverträffade stunder/inspelningar historiskt sett har kommit till. Innan tvivlen på den egna begåvningen sätter in. Det unika med Maharajas är att de lyckas behålla den ungdomliga fräschör och hängivenhet som den här musiken kräver.

Slutligen några fina svenska exempel på "moody beat" från sextiotalet: St Michael Sect: "One Night Dream" (1965), The Flippers: "Don't Be Sad" (1965), The Mascots: "That's You" (1966), Ackes: "Like Before" (1967) och The Madmen: "Words" (1966).


söndag 14 februari 2021

Rodger Wilhoit



RODGER WILHOIT
The "Social World" of Rodger Wilhoit 
(Sweet Mental Revenge Records)

 En kamrat till mig hade en kamrat, en före detta arbetskamrat, som var notoriskt otrogen. Till slut tröttnade hans fru och hotade lämna honom. Kamraten kom förtvivlad samma kväll hem till min kamrat, drack en öl och ringde sen gråtande till sin hustru och lovade att "jag skall bättra mig, jag skall bli en ny människa". Min kamrat och hans kamrat gick därefter på restaurang för att äta en bit mat. Plötsligt var kamraten borta, men infann sig morgonen efter hos min kamrat och berättade, att han kvällen innan träffade en kvinna han inte kunde motstå. Min kamrat blev förbannad och påminde honom om att: "du skulle ju bli en ny människa", varpå den notoriskt otrogne uppgivet svarade : "ja, och han var otrogen han med".

Det är den händelsen jag tänker på då jag hör texten till "The Smell Of Strange Perfume" 

A man who drinks gets taken by the bottle
and his need for booze keeps adding misery
But my hang-up is loving other women
and the smell of strange perfume controles me

Rodger Wilhoit verkade veta allt om kärlekens möjligheter och omöjligheter. Ja, t o m då kärlek egentligen inte är kärlek utan, som i exemplen ovan, mer ett tvång att erövra. Samma tema återkommer i "Eyes With That Hungry Look", där han i baren "förbarmar" sig över en kvinna som försummas av sitt manlig sällskap. Med van blick ser han direkt att hon hungrar efter ömhet och kärlek.  Den som aldrig sårat någon eller själv blivit sårad kan inte låta så övertygande som Wilhoit gör. Rodger Wilhoit är countrymusikens motsvarighet till pubrockens Mickey Jupp. I likhet med Jupp gör Wilhoit mästerverk av såväl olycklig som obesvarad kärlek.

Förklaringen till Casanovakomplexet kanske finns i "I've Spent My Time In Hell Loving You":

You were so much an angel
that I couldn't see your horn
Now all I see is the devil
when I look Into your eyes
And the horn that I couldn't see
now stand out on you.
The pearly gates of heaven
should swing wide for me
Cause I've spent my time in hell lovin' you

I "Mighty Band of Gold" återkommer han till frestelsen att erövra och deklarerar "I can't stop me from lovin' you bar-room angel". Ett annat destruktivt behov var spriten, som genom återkommande klubb- och barspelningar alltid var närvarande. Där spriten går in går vettet ut och hur "the whiskey took control of my weakness" berättar han i "Social World". Sett utifrån är det ingen avundsvärd tillvaro. 

Rodger Wilhoit var född 1937 och växte upp på landsbygden i Greenville, Tennessee. Under de tidiga tonåren satt han klistrad vid radions utsändningar från Grand Ole Opry, vilket gav honom hans musikaliska forstran. Inspirerad av bluegrassgiganter som Stanley Brothers, Bill Monroe och Flatt & Scruggs blev han som sextonåring medlem i sitt första band, The Country Boys.

På en klubbspelning träffade Wilhoit sin själsfrände Carl French, en bilarbetare vars högsta önskan var att bli del av en värld befolkad av musiker. Trots oförmågan att varken kunna sjunga eller spela ett instrument, levererade French sångtexter som passade in på Rodger Wilhoits livsstil. Carl French är medkompositör till samtliga sånger utom en på "The 'Social World' of Rodger Wilhoit", som ursprungligen kom ut 1974. Att de handlar om Wilhoit gör French ingen hemlighet av: "Rodger sings these songs as if he'd lived them, and most of them he did" och vidare "...no one else knows Rodger as I do". Carl French blev för Rodger Wilhoit vad Buddy Killen var för Joe Tex. Båda hade en orubblig övertygelse om respektive artists genialitet. Och det är lätt att förstå French och Killen, då både Wilhoit och Tex är djupt mänskliga i sin respektive musikaliska gärning.

Rodger Wilhoit rätade upp sitt liv och beskriver vägen dit i "When I Climb Back Up To Living". Det räckte inte att han var plågsamt självutlämnande och gjorde den finaste countrymusik man kan höra. Han fick ändå aldrig uppmärksamhet efter förtjänst. Den nystartade etiketten Sweet Mental Revenge vill ändra på den saken och har gjort en synnerligen påkostad återutgåva av "The 'Social World' of Rodger Wilhoit". 

Rodger Wilhoit gick bort 1:a juli 2020.

torsdag 31 december 2020

Årsbästa 2020




ÅRSBÄSTA 2020
Dags igen att någorlunda summera årets bästa musik. Som alltid struntas det i utgivningsåret och någon inbördes ordning finns inte heller. Allt är lika bra, men på olika sätt. I de fall utgivningsåret inte är 2020 anges året efter skivbolagsnamnet.


SWEDISH POLARBEARS
Hearts Will Never Learn/Golden Blunders
(Sound Asleep, singel)
Äntligen är de tillbaka! Det har varit en lång väntan sedan de 2016 släppte sitt sensationella debutalbum - "The Great Northern" - och det här är bara en singel. Men, vilken singel...powerpop får en helt ny innebörd. Swedish Polarbears ritar om hela kartan för popmusik och influenser från Byrds och Big Star når helt nya nivåer. Greg Shaw dansar i himlen. B-sidan har de hämtat från amerikanska The Posies, den är ok, men det är originallåtar man vill ha från Swedish Polarbears. Förhoppningsvis sparar de sina egna geniala låtar till en snart kommande fullängdare.


HJELLE
Det måste inte vara så här
(Ken Rock)
Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.


STURGILL SIMPSON
Cuttin' Grass Vol 1
(High Mountain)
Stilmässigt är Sturgill Simpson lika oberäknelig som den unge Bob Dylan. Ingen, förutom han själv, kan ha den minsta aning om hur nästa skiva kommer att låta. Såg honom sommaren 2016 på Berns i Stockholm och han fyllde salen med själfull countrysoul, sedan förvandlade han Vasateatern, i januari i år, till ett lysande gitarrmangel, byggd på skivan "Sound & Fury". Stundtals lät det som en mix av Velvet Underground och Träd Gräs och Stenar, det vill säga långa, upprepande gitarrpartier. Fantastiskt i mina öron. På "Cuttin' Grass Vol 1" - det finns en Vol 2 också, dock ej i fysisk form ännu - har han tagit på sig hillbillykostymen och gör lysande mountain music. Karln är fanimej ett geni!


COUNTRY WESTERNS
Country Westerns
(Fat Possum)
Tre man starka Country Westerns från Nashville Tennessee, låter inte det minsta som namnet, eller orten, antyder. Trion - Brian Kotzur, Joseph Plunket och Sabrina Rush - skickar istället iväg en chockvåg bestående av larmiga gitarrer, melodiösa basgångar, tunga stabila trummor och den bästa rockrösten sen Springsteen var ung. Country Westerns bör attrahera de som gillar The Replacements, Reigning Sound och The Sadies.


LAZY SMOKE
Corridor of Faces
(Jackpot, 2010)
Det är kolan man vill åt, för att travestera den gamla bioreklamen för Dumlekolan. Eller för att citera en kamrat - det är mycket skit man måste lyssna på för att hitta dom verkliga pärlorna. Envishet och tålamod, och naturligtvis en någorlunda stabil ekonomi, är användbara egenskaper i sökandet efter skivorna som kan hålla en vaken en hel natt. "Corridor of Faces" är som kolan man äntligen kommer fram till efter att tuggat sig genom chokladen.


STRUM & THRUM 
The American Jangle Underground 1983-1987
(Captured Tracks, 2cd)
Tjugoåtta "små" mästerverk, tagna ur den amerikanska rockmusikens undervegetationen, framförda av grupper som The Reverbs, The Windbreakers, The Darrows, The Ferrets plus ytterligare tjugofyra obskyra grupper. Genomgående förenas sextiotalets melodibyggnad med sjuttiotalets punkenergi och rockmusikens träd fick ytterligare en behagfull gren. Men, inte nog med det. Till musiken bifogas en låt-för-låt-beskrivning, plus en hundrasidig bok fullmatad med periodens historia, bilder och bandintervjuer. Det är så här det skall göras! 


MICKEY JUPP
One Of A Kind -The Favourites Collection
(Hiljaiset Levyt)
I egenskap av kompositör, musiker och producent har han blivit en väloljad enmansorkester, som även saluför det han producerar. Från 2011 och till dags dato har han utkommit med fjorton fullmatade cd-skivor, som alla går att köpa via facebooksidan "Fans of Mickey Jupp". Totalt handlar det om över tvåhundra sånger och det är ur det materialet som Hiljaiset Levyt gjort ett urval av fjorton låtar, en från varje utgiven cd.


DIGGIN' FOR GOLD Vol 11
A Collection Of Demented 60' R&B/Punk & Mesmerizing Pop
(Busy Bee)
Sexton fullständigt omöjliga-att-hitta-alster från tiden 1965 - 1969, med tyngdpunkten lagd till 65-67, och med grupper från nästan alla kontinenter. Det här är ingen samling där du redan har hälften på andra samlingar. Inte ens de svenska The Teenagers och deras "I Can Hear Them Play" kan jag minnas mig ha sett på någon tidigare samling.  Det är en ynnest att få tillgång till det här materialet, som annars blivit en hemlighet enbart för penningstarka samlare av obskyr 60-talsbeat. Man kan inte använda ett par hundralappar bättre än att köpa "Diggin' For Gold Vol 11". Bara gitarrsolot i "Ain't That So" med turkiska Mavi Isiklar är värt priset, sen kan ni se resten som en extremt exklusiv bonus.


DALLAS TAYLOR
New York City Rat/Circus
(Spotify singel)
Begåvad klaustrofobisk rock från duon Dallas Taylor. Så här bra låter bara de som har en näst intill obefintlig budget, men ett sjuhelvetes driv och en orubblig vilja. Lika övertygande som The Nomads debut "Where The Wolf Bane Blooms" från 1983. Begreppet Rock'n'Roll är så urvattnat att det nästan inte längre är användbart, men Dallas Taylor har letat sig fram till dess renaste och skitigaste essens. De gör rent hus med medelmåttighet och likriktning och visar hur förtjusande rockmusik i grunden är.
Ena halvan av duon är Martin Karlsson, trumslagare i The Strollers, som redan förra året fanns med på min årsbästalista med den lysande singeln "Too Far Gone/Barbwire (Couldn't Keep Me Away)". När kommer fullängdaren?


JOBCENTRE REJECTS Vol. 3
Ultra Rare NWOBHM 1978-1983
(On The Dole)

JOBCENTRE REJECTS Vol. 4
Ultra Rare FWOSHM 1978-83
First Wave of Swedish Heavy Metal
(On The Dole)
Outtröttliga On The Dole Records fortsätter utforska den hårdaste grenen av rockmusiken - Heavy Metal. Hos de här utgåvorna gäller samma privilegium för lyssnaren/köparen som hos Diggin' For Gold. Du hittar inte musiken någon annanstans. Mest häpnar jag över Vol. 4 med svenska band. Att engelska band alltid låtit bra är ingen överraskning, men att de unga grabbarna, jo det är huvudsakligen grabbar, från småorter som Mörrum, Vetlanda och Glommersträsk lät precis lika bra som sina engelska kollegor hade jag inte väntat mig. De var spelmässigt skickliga, tuffa och utmanande. De hade allt bra rockmusik kräver.


COLTER WALL
Western Swing & Waltzes and Other Punchy Songs
(La Honda)
Superbegåvade kanadensaren Colter Wall gör folk- och countrymusik så övertygande att jag vill ha allt han gett ut. Utan stora manér tar han sig an traditionerna och sätter oss vid lägerelden efter en dammig dag på prärien. Snyggt är ett alltför svagt ord, det här är magnifikt!


DAVE & LEE
Singles Collection 
(Reminder)
Reminder Records har samlat utgåvor från männen bakom de australiensiska grupperna Dave & Lee, Beaut, Branded och British Jets - Dave Burnett och Lee Cutelle - från tiden 1969 - 1980. Musiken spänner över lättpsykedelia, glamrock, powerpop och punkpåverkad pop. En trevlig bekantskap som är ny för mig.


DALAPLAN
Tur pengarna snart är slut/Du e fin och jag e ful
(Spotify singel)
Kris Krisoffersons "Sunday Morning Comin' Down" i en decemberregnig tisdagstappning på en dåligt befolkad krog. Samma självömkande bakfylle- och återställartristess där en tom kassa är enda räddningen. Svek, förlust och suicidal ångest, "Tur pengarna snart är slut" är ett stycke svårmod framförd med stor briljans.


THE PRETTY THINGS
bare as bone, bright as blood
(Madfish)
Innehåller i stort sett bara Phil May och Dick Taylor, alltså de enda originalmedlemmarna, som gör en småskalig hyllning till sina bluesrötter. Här finns inget av den larmiga rhythm & blues eller psykedelia som alltid varit deras varumärke. Istället får vi känsliga tolkningar av klassiska blueslåtar och sånger av nyare datum, skrivna av bl a Gillian Welch, Sheryl Crow och Will Varley. Att Phil May så tragiskt gick bort tidigare i år gör "bare as bone, bright as blood" än mer angelägen. Phil Mays hjärtskärande tolkning av Will Varleys mycket fina "To Build A Wall" kan göra en vuxen man tårögd. Det är känslan som alltid varit central i Pretty Things musik och så kommer jag alltid att minnas Phil May och Pretty Things, ty ingen annan grupp har berört mig så mycket...och under så lång tid - femtiofem år för att vara exakt.


SKYWAY MAN
The World Only Ends When You Die
(Mama Bird)
Hänger väl inte hundra procent med i historien, som är av konceptkaraktär, men musiken är spännande genreöverskridande. Bolaget beskriver den som "cosmological country and sci-fi gospel blues". Själv nöjer jag mig att säga att James Wallace, mannen bakom projektet, är gränslös som en flummig Jim Ford. Men, där Ford var jordnära vidrör Wallace aldrig jordens yta. Fint, eller varför inte säga alldeles otroligt vackert!


PREDATUR
Seen you here/Take A Walk
(On The Dole, singel)
Gruppens debutsingel från 1982 för första gången återutgiven. Båda låtarna finns med i nya versioner på Predaturs debutalbum "Mean", som kom två år senare. Fullständigt avväpnande pubrock i Status Quos anda.


JONNY CARTONG
Äh, vi spelar ju ROCK
(JCB, 1982)

JONNY CARTONG
Give The Iron
(JCB, 1981)
Hemmahörande i Älvdalen och deras två album kunde bara köpas i en lokal kiosk. Mats Olsson skrev om gruppen i Expressen, varpå Eddie Meduza kontaktade gruppen och ville köpa deras skivor. Det räcker väl som marknadsföring. Om inte, tänk Kommisarie Roy. Och "Hembrännarrock" är så nära Predatur någon har kommit. Errol måste ha gått ner i spagat då han hörde den. Ett urval av både skivorna finns på Spotify att njuta av.


KURSAAL FLYERS
Little Does She Know/The Complete Recordings
(RPM, 4-cdbox)
Många rynkar idag på näsan åt Cd-formatet, men för oss som tycker musiken är det viktiga är Cd:n oklanderlig. För under trehundra kronor ger RPM Records oss samtliga Kursaal Flyers inspelningar, ett välskrivet häfte av Will Birch plus mängder av bilder. Motsvarande produkt i vinyl skulle vara osäljbar p g a priset. En ny generation ges nu möjlighet att, till en rimlig kostnad, upptäcka en av pubrockens allra bästa grupper - KURSAAL FLYERS.


TERRY ALLEN and the PANHANDLE MYSTERY BAND
Just Like Moby Dick
(Paradise of Bachelors)
Det var vid ett av mina besök i skivaffären Musik & Konst som jag första gången stötte på Terry Allen. Det fina omslaget med den glade Terry Allen fångade mitt intresse. Den ska du köpa sa Lennart Persson. Mitt förtroende för Persson var stort, i efterhand kan man med fog säga att karln ju fostrat hela den skivköpande delen av min generation, så "Juarez" (Landfall, 1975) blev min. Tack för det och alla andra fantastiska tips. Terry Allen har genom åren aldrig gjort mig besviken, han verkar bara bli bättre och bättre med åren. "Just Like Moby Dick" är makalös!


THE BEVIS FROND
We're Your Friends, Man
(Fire, 2cd 2018)
Nick Saloman är lika genial som produktiv. Det verkar inte finnas någon gräns för hans musikaliska idéer och allt han publicerar är spännande. Vare sig han gör kaotisk psykedelia, tung gitarrock eller vackert drömska ballader är han alltid lika intressant. Inledningslåten "Enjoy" är kanske lika mycket en programförklaring som en hint om källan till hans musik: 
This is the product of my fevered mind.
And this is the sound of being left behind. 
And this is the ritual dissection of the soul. 
And I hope you will enjoy it.


SATAN'S LITTLE HELPERS
Do You Believe In Magic/ I Regret Ever Falling In Love With You
(Beluga, singel)
Kan man annat än tro på magi när Satan's Little Helper gör garagerock på riktigt. Älskar när allt går totalt över styr på slutet. Nej, inte precis allt, basen och trummorna pumpar fram en trygg grund för att låta de övriga gå in i kaos. "Dom Kallor Oss Mods" med Lee Riders Group får se sig överkörd av den här hänsynslösa gruppen. B-sidan är lika elak och kompromisslös den. En eloge också till Robin Gnista som så snyggt formgivit Satan's Little Helpers båda singlar och till Beluga Records som gett ut dem.


SOUVENIRS Vol 3
Little Gems of Pop
(Sound Asleep)
Kanske har Sound Asleep skämt bort oss med sina utsökta utgåvor. Mitt först intryck var att volym tre av "Souvenirs" inte höll samma höga klass som de två föregående volymerna. Det kunde väl ändå inte vara möjligt, den fick snurra några varv till och jösses så fel mitt första intryck var. Sound Asleeps konnässörer levererar än en gång magisk pop.


CLIENTELLE
Destination Unknown
(On The Dole)
"Destination Unknown" är en alldeles för smart och originell platta för att bara vara en angelägenhet för de femhundra som kom över originalutgåvan. De som gillar hårt driven gitarrock - som är Clientelles helt egen, men också influerad av Status Quo, Wishbone Ash och med stänk av Ritchie Blackmores Deep Purple - tillhör definitivt målgruppen.


ROSE CITY BAND
Summerlong
(Thrill Jockey)
Nyproducerad psykedelia från Ripley Johnson - mannen bakom gruppen Wooden Shjips - som är vilsam, kontemplativ och som gjord för nattligt uppesittarliv.


NISSE HELLBERG
Goda Tider Rullar In
(Gamlestans Grammofonbolag)
Efter fyra år utan skivsläpp är Nisse Hellberg tillbaka med sitt nionde soloalbum. Nya "Goda Tider Rullar In" är resultatet av ett par resor till Louisiana, där han besökte klubbar och festivaler fulla av södra Louisianas musikaliska signum: cajun, zydeco och swamp pop. Går det att få till ett ordentligt Louisianasväng på våra breddgrader? Och framför allt, går det att göra något eget av stilar så folkligt förankrade i sumpmarkerna som sträcker sig från Mississippis mynning vid Mexikanska golfen till gränsen mot Texas. Hellberg visar att det går att närma sig uttrycket på samma sätt som Peps Persson gjorde då han släppte fram sin svenska reggae. Genom att hitta hjärtat och nerven i musiken, men utan att göra avkall på sin egen särart. I musiken från södra Lousiana är det framför allt den enorma glädjen som är central och som får det att svänga så infernaliskt. 


THE ROSALYNS
Outta Reach
(Pig Baby, 2019)
Redan då Rosalyns, för så där fem år sedan, släppte ep:n "Hide and Seek", där deras magnifika version av Rupert's Peoples "Dream On My Mind" finns med, tänkte jag att det måste väl komma en fullängdare. Här är den och innehållet är lysande garagerock, bestående av tretton väl valda covers. Gruppen tar The Modern Lovers utmärkta "She Cracked" till svindlande höjder. 


JAMIE WYATT
Neon Cross
(New West)
Inte kanske countrysoul, men ändå country med mycket soul. Producerad av Shooter Jennings, vars mamma - Jessi Colter - finns med på spåret "Just A Woman". Skriver bra sånger gör Jamie Wyatt också. Det är bara eget material på "Neon Cross" förutom en version av Dax Riggs "Demon Tied To A Chair In My Brain", vilken hon gör bättre än originalet.


BABY SHAKES
Cause A SCENE
(Lil' Chewy, 2019)
Intensiv och charmig blandning av glamrock, powerpop och punk. Nio egna kompositioner, plus den australiensiska gruppen The Angels " Am I Ever Gonna See Your Face Again", görs i rasande fart. 


DANIEL ROMANO'S OUTFIT
How ill Thy World Is Ordered 
(You've Changed)
Romano var länge en favorit, men jag fick svårt hänga med. Han släppte skivor på löpande band och jag tappade bort honom. Här gör han stor och luftig popmusik med både blås och Hammondorgel och det är hans allra bästa skiva.


THE HONEYCOMBS
Have I The Right - The Complete 60s Albums & Singles
(RPM Records, 3cd-box)

Den skulle dröja en månad innan Honeycombs debutskiva började sälja ordentligt. Det var efter att Tony Blackburn, DJ på piratradiostationen Radio Caroline, börjat spela den regelbundet som "Have I The Right", med början 23 juli, avancerade på den engelska topplistan. Där stannade den i femton veckor, med högsta placering nummer ett. I september samma år började den sin vandring uppåt även på den amerikanska Billboardlistan och stannade där i tretton veckor, med högsta placering nummer fem. Här i Sverige gick "Have I The Right" direkt upp till plats ett på Tio i Topp den 19 september 1964. Förutom i Sverige och England intog "Have I The Right" förstaplatsen på topplistorna i Kanada, Australien och Nya Zeeland. Men, The Honeycombs var mer än sin först hit.



LOGAN LEDGER
Logan Ledger
(Rounder)
Bitterljuva countryballader blandade med svängig honky tonk, stänk av psykedelia och pop snyggt producerat av T Bone Burnett.


KEITH STRENG
I'm A Boy, I'm A Girl
KEITH STRENG meets STUPIDITY
Distracted By Rock'n"Roll
(Foo Manchu, singel 2019)
Solosingel från gitarristen i The Fleshtones, där framsidan är inspelad i Pennsylvania/USA och baksidan i Stockholm tillsammans med Stupidity förstärkta med en fyra man stark blåssektion. A-sidan är hämtad från Johnny Thunders album "Hurt Me" ( New Rose, 1983), men det är b-sidans tunga Asbury Jukes-sväng som är den stora behållningen.


GRAHAM PARKER
Nixon's Rules
(Spotify singel, 2019)
Parker är tillbaka där han började. "Nixon's Rules" skulle med lätthet ha platsat på någon av hans två första skivor - "Howlin' Wind" (Vertigo 1976) och "Heat Treatment" (Vertigo 1976). När han är engagerad, småförbannad och lätt sarkastisk är Parker som bäst och så här bra har jag inte hört honom på länge.


THE BEACHERS
1963 - 1968
(GS)
Innehåller Göteborgsgruppen The Beachers - de som fick Malmös The Beatchers att bli The Namelosers - tre utmärkta singlar, samt sjutton tidigare outgivna studioinspelningar. Eftersom jag alltid haft en stark dragning till brittisk rhythm and blues från 60-talet, faller jag pladask för det inspelade material Beachers hemlighållit under alla år. Någon tillstymmelse till genremässig förflackning behöver ingen oroa sig för. Materialet är rakt igenom konsekvent med mycket starka influenser från samtida Rolling Stones. Ja, jag vill nog peta ner The Shakers från den Göteborgska Stonestronen. Kan inte tro annat än att Beachers 1964-65 fullständigt spelade sönder Stones två första album och deras tidiga singlar och ep-skivor. Med ett utomordentligt fint driv ville de verkligen också låta lika bra som samtida Stones gjorde. 


FUZZY PATTERNS
A Tribute to Tages
(Segat)  
Det var då de båda medlemmarna Anders Töpel och Tommy Blom tätt inpå varandra avled 2014 som tanken på ett hyllningsalbum föddes. Det tog fem år från idé till färdigt resultat att genomföra "Fuzzy Patterns". Långt fler än de fjorton artister som återfinns på vinylutgåvan - cd-utgåvan innehåller även tre bonusspår - anmälde intresse att vara med, dock saknas de riktigt stora namnen. Men det betyder inte att vi får en mindre musikalisk upplevelse. Här finns kunnande, entusiasm och minst lika viktigt  - en stor portion kärlek till materialet.


IAN DURY
New Boots And Panties!!
40th Anniversary Edition
(Edsel, 4cd 2017)
Ian Durys mästerverk firades av Edsel med en 4cd-utgåva, bestående av originalskivan - som fås som både Cd och Lp - singelbaksidor, demoinspelningar och liveupptagningar från en John Peel session 1977 respektive från The Paris Theater i London 1978


LUCINDA WILLIAMS
Good Souls Better Angels
(Thirty Tigers)
Den finns med här enbart för att i "Big Black Train", "Shadows & Doubts" och "Good Souls" hittar jag den Lucinda Williams jag tycker bäst om.

POPNÖRDSPODDEN 
Ulf Henningsson och Åke Eriksson har en given plats här. Ingen annan har så strukturerat och entusiastiskt tagit sig an det svenska popsextiotalet som dessa herrar. Att de dessutom har ett utmärkt husband i Carl-Eiwar Sect är en extra bonus.

























söndag 6 december 2020

Hjelle





HJELLE
Det måste inte vara så här
(Ken Rock)

Hjelle är en mästare på att låta några få rader, ett par korta meningar, gå på repeat och ändå berätta en fullödig historia om kärlek, svek, fylla och taskiga arbetsförhållanden. Med sitt ständiga klassperspektiv, vilket ingen annan svensk artist idag så konsekvent ger uttryck för, är Hjelle något av rockmusikens motsvarighet till den brittiska filmregissören Ken Loach. Det är alltid under- och nerifrån och helt utan "klädsam" radikalism. Falskhet och påklistrad solidaritet får lika hårda sparkar, som de som utnyttjar och aldrig tvekar att trampa på andra. Med "Hennes farsa var författare" tydliggör Hjelle tesen "Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk". Man kan inte företräda en klass om man föraktar människorna som finns däri. 

Här finns varken frågor eller svar. Bara ett konstaterande att "Allt trasas sönder runt om oss, världen den är itu" och vidare "Det måste inte vara så här, vad dom än försöker lura i dej, så måste det inte vara så här", vilket i sig kanske är ett svar och egentligen en omskrivning av den talande boktitel Lars Gustafsson och Jan Myrdal använde för publiceringen av sin brevväxling - "Den onödiga samtiden".

Summan av Hjelles vardagsnära texter är som en tavla av renässansmålaren Pieter Bruegel, det är ett gytter av existenser fullt sysselsatta med att leva sina liv. Man värjer sig mot vissa, vill inte veta, känner sympati och blir berörd av andra. Persongalleriet spänner mellan figurer som ligger nära Hasse Anderssons "Berit", Ulf Lundells "Bente", och andra som vet att inget är så förlamande som hjälplöshet för "en sak är säker och en sak är sann, vi har ingenting om vi inte har varandra" och de som inte viker ner sig. De som vet att "har du ett jobb då ger du profit, det är så det fungerar systemet".

Musiken är lika mycket diskbänk som texterna. Kompet, som till största del består av Hjelle själv, är avskalat, naket, oglamoröst och en hög procent Canvey Island tidigt sjuttiotal. Allt annat skulle kännas förljuget. Små nyanser som ger stor variation är hans signum och han använder sig av det till fullo, men utan att någonsin lämna krog-/pubscenen. Den där du kan köpa plankstek och en stor stark för hundra spänn.

Den formidabla avslutningen "Skatt på dumhet" är en cliffhanger. Man vill genast ha mer, mycket mer, av den sanslöst svängiga rock'n'roll karln behärskar så väl.








Bloggintresserade