JOHN PAUL KEITH & THE ONE FOUR FIVES
Spills And Thrills
(Big Legal Mess Records)

Enligt John Paul Keith & the One Four Fives hemsida är frontfiguren John Paul Keith uppvuxen strax utanför Knoxville, son till en lastbilschaffis och som barn medlem av kyrkokören. När han var tio år kom fadern hem med en akustisk gitarr och ett exemplar av Chuck Berrys Golden Hits, vilka han lämnade över till sonen. Innan dess hade sonen bara lyssnat på countrymusik och gospel. Är det en scen som är hämtad ur femtio- eller sextiotalet?

Nej, året var cirka 1990 och det låter som om John Paul Keith arbetar på att skapa sig en fräck image. Ända tills man lägger “Spills And Thrills” i spelare och ut väller en så äkta och naturlig rock´n´roll, att man måste gå via tidiga The Blasters - och på vägen passera Johnny Thunders “So Alone” - ända tillbaka till femtiotalet och Ricky Nelsons inspelning av “Lonesome Town” för att hitta samma avspända attityd och känsla.

Efter bara en spelning av “She´ll Dance To Anything” - där bandet helt fräckt snott riffet från Gary U.S. Bonds “New Orleans” - så är jag beredd att acceptera vilken historieskrivning som John Paul Keith än ger mig. Och den enda bild jag får på näthinnan är pojken på bron i banjoduellen från filmen “Den Sista Färden”. Naturbegåvningar finns inom alla genrer och John Paul Keith ovanliga talang är förutbestämd för rock´n´roll.

Övning ger färdighet och allt är enkelt när man väl kan det, men den färdighet och enkelhet som John Paul Keith & The One Four Fives besitter går inte att öva in. Den är medfödd!

http://www.youtube.com/watch?v=UU5no0XZDWk&feature=related

RUDY GRAYZELL
Let´s Get Wild
(Bear Family)

Historierna Rudy Grayzell berättat om sig själv är lika märkliga som beskrivningen av hans musik - den har liknats vid Roy Orbison på en tre dagars fylla i Tijuana. Sant eller inte, så påstår Grayzell att han efter en spelning 1956 fick lift med tre kvinnliga beundrare, men istället för att köra honom hem körde de till närmaste kyrkogård. Där kläddes han av och beordrades att - stående på en gravsten - sjunga “Duck Tail” i bara mässingen. Naturligvis ville inte Rudy Grayzell göra damerna besvikna. Han var ju gentleman.

Egentligen finns det inget märkligt alls med Grayzells musik. Han var snarare före sin tid och tämligen fördomsfri i förhållande till den musik han själv lyssnade på och påverkades av. Hans egen musik kom ut som en behaglig hybrid av hillbilly, rockabilly, tex-mex och doo wop, med dragning åt både western swing och jazz. Eller som Colin Escott i texthäftet beskriver musiken : “Depending on your perspective, it was either R&B with hillbilly overtunes or hillbilly with R&B overtunes."

Vanligtvis ville Sam Phillips på Sun Records inte spela in artister som tidigare gjort skivor för andra bolag, men för Rudy Grayzell gjorde han ett undantag. Och det skall vi vara glada för. Ur samarbetet Phillips/Grayzell kom “Judy” som är svängig gimmickrock´n´roll och den känsliga balladen “I Think Of You”. Båda sångerna representerar det bästa inom sina respektive genrer.

Rudy Grayzell är mest känd för klassiker som “Duck Tail”, “Let´s Get Wild" och “Judy” och förutom dessa får vi på Bear Familys “Let´s Get Wild” ytterligare tjugonio sånger inspelade mellan 1953 - 1959. Den samlar allt det han spelade in för bolagen Abbot, Capitol, Starday, Sun och Award. För det sistnämnda bolaget gjorde han den suveräna “F.B.I. Story”, historien om J.Edgar Hoovers kamp mot maffian, ackompanjerad av kulsprutesmatter.

Rudy Grayzell gjorde inget märkvärdigare än det var och lyckades därför alltid hitta till själva kärnan inom rock´n´roll. Han blandade förutsättningslöst olika stilar och skapade en slags ursprungs-americana innan genren ens var påtänkt. Det var inget konstigt med det. Rudy Grayzells musik gör helt enkelt livet lätt att leva.

Om Doug Sahm varit i livet hade han säkert skrivit under på Rudy Grayzells storhet. Sahm var bara i tioårsåldern då Grayzell hämtade ut honom från skolan, då han behövde någon som kunde spela steel guitar. En bättre läromästare än Rudy Grayzell kunde knappast Doug Sahm ha hittat.


http://www.youtube.com/watch?v=Tu_FiNXoruU&feature=related

I min Jukebox

FRANKIE LYMON
Diana
(Roulette)

När Roulette Records 1958 gav ut New Yorkgrabben Frankie Lymons första och enda soloalbum “Rock´n´Roll with Frankie Lymon” var sångaren enbart sexton år, men ändå redan en veteran inom svart amerikansk musik. Som trettonåring hoppade han av skolan, då han - tillsammans med de endast ett par år äldre kompisarna i The Teenagers - fick en megahit med “Why Do Fools Fall In Love”.

I England skördade Frankie Lymon & The Teenagers ännu större framgångar. Förutom listettan “Why Do Fools Fall In Love” på sommaren 1956, så placerade sig “I´m Not A Juvenile Delinquent”, från filmen “Rock Rock Rock”, som nummer tolv på Englandslistan samtidigt som dess b-sida “Baby Baby” av egen kraft nådde plats fyra.

Det snurrade fort för The Teenagers och fortast gick det för rockens första tonårsstjärna Frankie Lymon. Så snabbt att han redan sommaren 1957 - bara drygt ett år efter att “Why Do Fools Fall In Love” tagit Amerika med storm - lämnade The Teenagers. Stärkt av framgången, det var ju trots allt mot honom strålkastarljuset var riktat, och berusad av det goda livet, representerat av sprit, rökverk och kvinnor - ibland gamla nog att vara hans mamma - låg hela världen framför honom. Och han var ju fortfarande så ung.

Utan att nå några större framgångar fortsatte både gruppen The Teenagers och soloartisten Frankie Lymon att ge ut skivor. Den senare fick dock en mindre hit med sin inspelning av Bobby Days “Little Bitty Pretty One” 1960.

Singeln “Little Bitty Pretty One” kom från redan nämnda “Rock´n´Roll with Frankie Lymon", där hela behållningen ligger i Frankie Lymons exceptionella röst. Materialet är nästan uteslutande hämtat från 1957 års Hot 100 och Lp:n är en slags greatest hits, dock inte Frankie Lymons. Förutom Bobby Days “Little Bitty Pretty One” ta han sig an bland annat The Coasters “Searchin´”, Annie Lauries “It Hurts To Be In Love”, Hollywood Flames “Buzz, Buzz, Buzz”, Ricky Nelsons “Waitin´ In School” och Everly Brothers “Wake Up Little Susie”.

Lymon gör i princip allt på “Rock´n´Roll with Frankie Lymon” bättre än originalartisterna. Mest uppseendeväckande är ändå inspelningen av Paul Ankas “Diana”, som i Ankas egen version är en tämligen medioker historia, men som Lymon lyfter långt över sångens egentliga kvaliteter. Vem hade Frankie Lymon i tankarna? Någon måste det ha varit, en för honom mycket speciell person. Det råder inga som helst tvivel om att karln, förlåt pojken, var förälskad och att hans känslor var äkta.

I sin önskan att Diana skall stanna står Lymon på tå. Han vädjar, ber och till slut lyfter han från studiogolvet och det är med smärtsam övertygelse han utropar “...only you can take my heart, only you can tear it apart...”. Lymons “Diana” är beviset på att all musik kan göras övertygande, ja rent av passionerat, bara känslan är den rätta. Och Frankie Lymon var äkta vara rakt igenom.

Det gick dessvärre inte så bra för Frankie Lymon. Innan fyllda tjugo år var han heroinist och hade sin karriär bakom sig. Trots försök till rehabilitering kom han aldrig ur sitt missbruk och i februari 1968, efter tre äktenskap och en totalkvaddad ekonomi, hittades han död av en överdos på sin mormors toalett. Vid sidan om honom låg hans “verktyg”.

Fotnot 1. Utan att nå samma framgång som Frankie Lymon, hade hans yngre bror Louis Lymon - i The Teenchords featuring Louie Lymon - en egen karriär. Gruppen spelade in skivor för bl a Fury Records och fick ett par hits på östkusten med “I´m So Happy” (1956) och “Honey Honey” (1957)

Fotnot 2. The Teenagers fick en given plats inom sjuttiotalets rock´n´roll revivalshower och periodvis medverkade då även Louis Lymon i gruppen.

http://www.youtube.com/watch?v=ZspK3Gu3kLM&feature=PlayList&p=E7249DCD1E9E29BB&playnext_from=PL&playnext=1&index=22

I min Jukebox

THE BEATLES
I´ll Get You
I Want To Hold Your Hand
Any Time at All

Jag kan inte annat än hålla med Ian MacDonald som i sin bok "En Revolution I Huvudet" beskriver "I´ll Get You" som en av Beatles mest förtjusande utfyllnadslåtar. Till sin fulla rätt kommer sången dock först 1995 då "The Beatles Anthology 1" gavs ut, där liveversionen från London Palladium 1963 ligger. Även fast jag gillade den redan som b-sida till "She Loves You", så framträder "I´ll Get You" - i all sin geniala enkelhet och mot bakgrund av John Lennons snygga kompgitarr - där som en av gruppens bästa tidiga sånger.

Vid sidan av det fantastiska fyrverkeriet "I Want To Hold Your Hand" är liveversionen av "I´ll Get You" det bästa Beatles gjorde i väntan på att deras begåvning fullständigt skulle explodera. Med facit i hand är det just dessa två inspelningar som tidigt kunde visa vilken exceptionell begåvning Beatles skulle komma att utveckla och som tar sitt verkliga avstamp i och med gruppens tredje Lp, "A Hard Days Night", som också är den första med enbart eget material.

Med entusiasm fyller Ian MacDonald nära fyra av bokens sidor i beskrivningen av "I Want To Hold Your Hand". Och jag som längre trodde jag var ensam om att fortfarande älska detta knappa två och en halv minuters mästeverk. Sången skrevs i källaren hemma hos Jane Ashers föräldrar och var ett beställningsjobb av Brian Epstein för att blidka det amerikanska svårflörtade Capitol Records.

I januari 1964 bröt "I Want To Hold Your Hand" fördämningarna och under begreppet "the British invasion" forsade Beatles och samtida brittisk popmusik in på den amerikanska musikmarknaden. Inget skulle bli sig likt igen. Eller som MacDonald så träffande skriver: "Precis som Lennon, McCartney och Harrison hade studerat riff, ackordbyten och inspelningseffekter som användes på de rock´n´roll- och R&B-skivor de en gång köpte i Liverpools importaffärer, försökte nu amerikanska ungdomar, sittande på huk med gitarr vid sina resegrammofoner, få rätsida på vad The Beatles höll på med."

Till skillnad mot tidiga Stones - som från skivdebuten 1963 och fram till tidigt 1966 kanske var/är det bästa coverband världen skådat - var Beatles på sin höjd charmiga när de gjorde andras låtar. På den fortfarande oöverträffade "A Hard Day´s Night" visade Beatles däremot hur sånger skulle skrivas. Man behöll popmusikens form, men lyfte - genom sin musikalitet, känsla för arrangemang och stämsång - genren till höjder där den aldrig tidigare befunnit sig.

Med George Martins hjälp - tack gode Gud att Dick Rowe på Decca Records nobbade Beatles - visade Beatles 1964 världen att popmusik bara skenbart är enkel. Inget är så svårt som att skriva en bra melodi. Jag tror det var Nick Lowe som sa det.

På "A Hard Day´s Night" finns inte en svag melodi, inte ett svagt spår. Trots hit-potentialen i både "Can´t Buy Me Love" och titelspåret "A Hard Day´s Night" så överträffas båda dessa av skivans övriga material: "I Should Have Known Better", "If I Fell", "I´m Happy Just To Dance With You", "And I Love Her", "Tell Me Why", "I´ll Cry Instead", "Things We Said Today", "When I Get Home", "You Can´t Do That", "I´ll Be Back" och så den kanske snyggaste popmelodi som någonsin skrivits. Ja, "Any Time At All" är faktiskt magisk. Ett luftigt och lätt sound bär fram Lennons fantastiska röst, vilken ackompanjeras av McCartneys höga stämsång och förvandlar en bagatell till en av popmusikens verkliga höjdpunkter.

Att "I´ll Get You", "I Want To Hold Your Hand" och "Any Time at All" är som gjorda för att höras från en jukebox eller ur en bilradio är på inget sätt misskrediterande för vare sig sångerna eller dess upphovsmän. Snarare tvärtom.

http://www.youtube.com/watch?v=6xR4lI5Bye4 (Ej den liveinspelning som nämns i texten ovan)

http://www.youtube.com/watch?v=iim6s8Ea_bE&feature=PlayList&p=EB9C56AACFE9ECAC&playnext_from=PL&playnext=1&index=10

http://www.youtube.com/watch?v=w9as8K8SktY

Fotnot. John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Pete Best gjorde nyårsaftonen 1961 en tiotimmarsresa i sin turnébuss från Liverpool till London. Beatles hamnade i en snöstorm och var allmänt utmattade när de första dagen på det nya året stod i Deccas studio för en audition och hoppades på ett skivkontrakt. En månad senare svarade Decca att “...guitar groups are on the way out”.

Besviken över beskedet reste Brian Epstein ner till London för att möta Deccas representanter Dick Rowe och Sidney Arthur Beecher-Stevens, vilka inte lät sig övertygas. Istället fick Epstein ett gott råd för framtiden: "The Beatles won´t go, Mr Epstein. We know these things. You have a good record business in Liverpool, why not stick to that?" (Mark Lewisohn - “The Complete Beatles Chronicle”)

I min Jukebox

GENE VINCENT & THE BLUE CAPS
Lotta Lovin´
(Capitol)
Gene Vincent hade problem. Det var i och för sig inget konstigt med det, Gene hade alltid problem - benet som värkte, spriten, bakfyllan och det lynniga humöret. Om någon kan sägas vara sin egen värsta fiende så var det Gene Vincent.

1957 låg problemen dock utanför honom själv. Den begåvade gitarristen Cliff Gallup fick på hösten 1956 hemlängtan och bröt upp från The Blue Caps. Det skulle dröja en bit in på 1957 innan man hittade en värdig ersättare i countrygitarristen Johnny Meeks, som hämtades från bandet Country Earl & The Circle E Ranch Boys, hemmahörande i Greenville, South Carolina.

Först då ett helt år gått sedan Gene Vincent fick sitt genombrott med "Be Bop a Lula" - visserligen hade både "Race With The Devil" och "Bluejean Bop" nosat på Billboards Hot 100 men ramlat ut redan efter en respektive två veckor - fick han en rejäl storsäljare igen.

Det var den nittonde juni 1957 som Johnny Meeks följde med Vincent in i Capitol Tower i Hollywood för att spela in fyra sånger. Vincent hade inte gjort en riktig inspelning på åtta månader och det var första gången för Meeks som en av Blue Caps. Producent var som alltid den legendariske Ken Nelson, vars tillit till Vincent var obegränsad. Förväntningarna och kraven måste ha varit skyhöga.

De var alla revanschsugna och förutom Gene och Meeks fanns i studion Bobby Jones - bas, Dickie Harrell - trummor, Tommy Facenda - kör/handklappningar, Paul Peek - kör/handklappningar och en tillfälligt inlånad Buck Owens på kompgitarr. Vinna eller försvinna låg i luften och det är ur den situationen Johnny Meeks sparkar igång "Lotta Lovin´".

Om Cliff Gallup var den ultimata rockabillygitarristen så kvalar Meeks in som en av de stora stilbildarna inom rock´n´roll. Meeks gitarrintro på "Lotta Lovin´" skär genom luften och är av det slaget att man genast vet vad som komma skall. Dickie Harrells distinkta slag på virvelkaggen är en perfekt botten som hela inspelningen vilar på. Inspirerad av doo wopmusiken ville Gene absolut ha två körsångare och paret Peek / Facenda gör sitt yttersta för att bidra till Blue Caps speciella sound. Genes egen sång är utomordentligt bra och hans timing som alltid suverän.

Tillsammans med Cliff Richards "Move It" är Gene Vincent & The Blue Caps "Lotta Lovin´" den mest klassiska raggarmusik som spelats in. De är själv sinnebilden av hög volum från skivspottaren, nedvevade sidorutor och handslag på plåttaket. Raggarna hade alltid bra musiksmak.

Med nitton veckor på Hot 100 och plats tretton som bäst fick Gene med "Lotta Lovin´" den hit han så väl behövde. I Sverige placerade sig "Lotta Lovin´" som nummer två på Tio i Topp i februari 1963 och då som uppföljare till en nyinspelning av "Be Bop A Lula" 1962. En tidlös inspelning som "Lotta Lovin´" behövde naturligtvis inte spelas in på nytt.

http://www.youtube.com/watch?v=4QPUXZKMkAg

Fotnot1. Samma dag spelades även "I Got It", "Wear My Ring" och "Rollin´ Danny" in. Dagen efter, 1957-06-20, var man åter i studion och spelade in: "Time Will bring You Everything", "True To You", "In My dreams" och "Dance To The Bop".

Fotnot 2. Gene Vincent gjorde en nyinspelning av "Lotta Lovin´" för Lp:n "I´m Back And I´m Proud" 1969 (Dandelion), men kom inte i närhet av den ursprungliga magin. På gitarr även denna gång fanns Johnny Meeks, som kallades in då inspelningen höll på att haverera p.g.a. konflikter mellan Vincent och producenten Kim Fowley. I förtvivlan ringde Gene till sin engelske vän Adrian Owlett och beklagade sig över Fowley: "They´ve sent a madmen over here, I just can´t work with him"